Original subtitles

Denna berättelse är fiktiv. Alla likheter med verkliga personer är en tillfällighet.

Ett av de mest intima sätten att döda nån är att knuffa dem från hög höjd.

Sluthastighet är den maximala fart som uppnås när en människa faller.

Hastigheten nås efter runt 12 sekunder.

Terry kom inte ens nära den innan han krockade med golvet i foajén.

Den där sista höstterminen i skolan hade gott om traumatiska händelser.

Seriemördaren, eller olika mördare, som terroriserar vår skola,

splittringen av vår vängrupp

och de för tidiga dödsfallen av tonåringar som inte borde dö.

Men de två frågorna som förbryllar och stör mig mest än i dag är:

Vem knuffade Terry Schaffer över trappräcket? Och varför?

Många antog att det var jag.

Terry hade förrått mig.

Han hade inte bara utnyttjat mig på hotellet, men jag trodde,

då som nu, att han filmat oss som nån sorts pervers försäkring.

Sanningen är att på halloweenkvällen

hade alla en anledning att vilja se Terry Schaffer död.

Steven hade jobbat lojalt för Terry i tio år.

Terry hade ofta förödmjukat honom

och hindrat hans försök att få en film producerad.

Liz hade uthärdat åratal av otrohet och halvdana lögner om hans sexualitet.

Hela tiden hade nåt illvilligt grott inom henne.

Den dvalan var till slut över.

Och så Debbie.

Pappas flicka hade tappat tron på den enda mannen hon hade litat på.

Hennes raseri förstärktes av en djup…

nästan biologisk smärta.

Susan avskydde Terry för att han förstörde Debbies liv

och ännu mer för att han försökte förstöra mitt.

Mycket senare fick jag veta att Susan kände till min skamfyllda hemlighet.

Thom hade betett sig alltmer våldsamt och oberäkneligt.

Han hyste ett intensivt agg mot sin egen far.

Och mot fadersfigurer.

Och så var det Robert, som vi visste var psykopat.

Omständigheterna kring hans mammas död

var kusligt lika Terrys fall.

Från det ögonblick jag såg honom i ögonen på matinén av The Shining…

visste jag att han hade förmågan och viljan att begå obeskrivlig ondska.

Vi fantiserade alla om att skada Terry.

Men bara en av oss var kapabel att faktiskt göra det.

Jag vet att han drog ut ett av dina hårstrån, det var barbariskt,

men jag gör en film där du och Polanski…

Drömlaget. Det funkar.

Ni är en magisk kombination.

Lägg på.

Det är Faye Dunaway, vänta lite.

Skit i Faye Dunaway. Lägg på, sa jag.

Det är viktigt.

Faye, får jag ringa tillbaka?

Fem minuter. Okej, hej då.

Vad är det?

Vi har plötsligt hamnat i en knipa, Terry.

Varför kallade du mig det?

-Jag är pappa. -Inte nu längre.

Åtminstone är jag inte pappas lilla flicka längre.

Jag visste att den här dagen skulle komma.

-Du är gravid. Vi kan ta hand om det. -Jag är inte gravid.

Jag har övat på utdrag sen jag var 16.

Nej, nej. Säg inte så. Tala inte så till mig.

Jag har inte uppfostrat dig så.

Jag har hittat information om dig.

Vad ska det betyda?

Tänk noga på vad jag kan veta.

Vad är det värsta jag kan få reda på om dig?

Jaha…

Äntligen.

Jag har alltid misstänkt det.

Jag fick äntligen reda på det.

Vad fick du reda på?

Hotar du mig?

Låt oss säga att vissa uppgifter har hamnat

på mitt rosa prinsessbord som absolut kan bli ditt fall.

Jag kan berätta för mamma.

Jag kan ringa studion.

Jag kan ringa pressen men har bestämt mig för att låta bli.

Om du från och med i dag ger mig exakt det jag vill ha och har rätt till.

Sluta. Sluta genast.

Vadå? Ger du mig utegångsförbud?

Har det nånsin funkat? Jag smög alltid ut.

Jag brukade avsky dig så mycket när du blev arg på mig.

När jag förlorade en tävling eller när vi spelade Monopol

sa du: "Du är precis som din mamma."

Kod för "förlorare".

Jag hatade dig för det.

Men sanningen är att jag är mer lik dig än henne.

-Det har jag alltid varit. -Du är inte alls lik mig.

Precis som du är jag en mördare.

Jag ärvde den egenskapen från dig.

Jag gillar inte min bil.

Jag vill ha en Ferrari.

Jag vill inte gå på college.

Jag vill bli en stjärna,

och du ska ordna en provspelning åt mig och ge mig en stjärnroll.

-Är det förstått? -Du har ingen talang.

Men jag har upplysningar.

Jag vet nåt som mamma aldrig kunde bevisa.

Se mig i ögonen.

Du vet att jag äntligen vet nu.

Det här är bara början på en lång lista av önskemål.

Bra samtal.

Trevligt.

Vad? Vad är det du vet?

Berätta för mig nu!

Bort med händerna.

Du vill väl inte skada din finaste trofé?

Jag vet.

Jag ska berätta.

Allt kan gå upp i rök, och det är din största rädsla, eller hur?

Jag kan inte säga hur underbart det känns att äntligen vinna.

Att äntligen få det jag vill ha.

Hur mår du?

Jag ska spela tennis med Debbie. Vad vill du prata om?

Jag klantade mig. Jag vet det.

-Jag var för intensiv. -Du hotade mig med kniv.

Samma vecka hittades vår klasskamrats avhuggna huvud i ett prisskåp.

Så jag valde fel vecka att hota min flickvän med kniv.

Det här är inte roligt.

Finns det ett samband där, förresten?

Mellan din besatthet av knivar och det som hände Matt.

Min besatthet av knivar?

Vad pratar du om?

Du är som en annan person på sistone.

-Jag känner inte igen dig. -Känner inte igen mig?

Jag känner dig.

Jag vet att du är rädd,

att du behöver nån som skyddar dig.

Så sa du.

Unga människor dör.

Vi är inte trygga i LA. Vi är omgivna av onda människor.

Som Robert.

Det är nåt fel på honom, tror du inte?

Nej, Thom, det tror jag inte,

för jag har aldrig sett Robert göra nåt hälften så störande

som att hota att skära upp handlederna med en köttkniv.

Självmordslinje för tonåringar

Vad är det?

Jag pratade med studievägledaren.

Hon sa att det kan vara jobbigt för tonåringar nuförtiden,

med stressen runt collegeansökningar och skilsmässor…

Och det med din pappa.

Har du pratat med nån om min pappa?

Det borde du inte ha gjort, Susan.

-Förstår du mig? -Det där.

Det är blicken som får mig att undra vad du är kapabel till.

Jag har så mycket att leva för.

Dig.

Vår familj, vår framtid.

Du…

Thom, vad fan gör du?

Susan…

Thom, du måste sätta dig igen.

Susan Marie Reynolds.

Jag vill skydda dig.

Jag…

Jag vill gifta mig med dig.

Jag vill hålla om dig tills du somnar.

När du har somnat är jag vaken och håller om dig hela natten.

Det är enda sättet jag vet att du är säker.

Thom, vad gör du? Tappade Susan ett örhänge?

Vi är sena till tennisen och jag måste byta väska.

Kom, så går vi.

Tänk på saken.

Vad fan var det?

Thom påminde mig om varför jag gjorde slut.

Våra pojkvänner suger.

-Före detta pojkvän. -Strunt samma.

Sista året i skolan. Vi måste ha kul.

Särskilt halloween-veckan. Min favorithögtid.

Du har rätt, vi behöver en distraktion,

men polisen har ställt in allt på grund av Trawler.

Till min lättnad hade Trawlers illdåd

äntligen sjunkit in hos mina vänner.

…en skräck utan like när en seriemördare som kallas Trawler

utser sina offer på en elitskola i Kaliforniens San Fernando Valley.

Jag var inte längre en galen Kassandra som slängde ur sig tomma varningar.

Nu var alla rädda.

Trawlers mordvåg hade blivit nationella nyheter.

Mördarens nya kändisprofil verkade göra honom upprymd.

Han verkade gilla uppmärksamheten och började snart söka sig till den.

I ett brev till redaktionen på Los Angeles Times,

utfärdade nån som kallade sig Trawler trovärdiga hot.

Det otäcka meddelandet lovar att "slakta alla små missar

som går utklädda på halloween".

Vid det laget hade jag upprepade gånger sagt till polisen att Robert var mördaren.

Varför sa de inte vem Trawler var?

Vilka trådar hade Roberts förmögna och inflytelserika familj dragit i?

Han hade redan kommit undan med mord en gång i Chicago.

Jag var fast besluten, nu mer än nånsin, att inte låta honom gå ostraffad igen.

Jag kände till Roberts hemlighet.

Problemet var…

att han kände till min.

Jag tänkte konfrontera honom på halloween. Jag skulle inte förföras av hans charm.

Eller överväldigas av min egen åtrå.

Vi skulle alla på fest i ett säkert hus,

men ingen av oss var utom fara förrän Robert försvann ur våra liv.

Ni kan nog gissa vem som ordnade festen.

Polisen kan ställa in halloweenparaden

men inte hindra mig från att ha fest.

Det kommer att bli festernas fest, kosta vad det kosta vill.

Jag har ett tema: Area 54.

Va?

Som Studio 54, fast i rymden.

Vi ska nog dämpa kitschen lite. Okej, Susan?

Studio 54 har varit ute i månader.

Kvällen ska vara förfinad, vuxen.

Vi är sena till tennisen.

Jag bokade hela dagen.

Rättare sagt gjorde min far det.

-Du har honom lindad runt lillfingret. -Du anar inte.

Vi kan dyka upp när vi vill, eller inte alls. Det är ändå betalt.

Jag kan inte ha en lila väska till vita tenniskläder.

Klubben tillåter judar, men inte det.

Liz.

Ibland sover hon här. Hon säger att det är den enda sängen

där Terrys kropp inte har ljugit.

Vakna, Liz.

Liz?

Hur mår hon?

Dr Stone är hos henne nu.

Jag har aldrig sett Debbie så.

Hysterisk och sen…

dödligt lugn.

Jag försökte… trösta henne, men hon…

Hon stötte bort mig.

Min egen dotter stötte bort mig.

-Jag förtjänar det väl. -Hon är i goda händer nu.

Och hästhuvudet?

Polisen letade efter fingeravtryck, men hittade inget.

Jag städade undan röran.

Det gör jag alltid.

Vem kan ha gjort det här?

Nåt så grymt och våldsamt.

Hur kan nån bara valsa in i vårt hem utan att bli sedd?

Larmet var inte ens påslaget.

Jag ville inte säga det här, men stallet…

Det var en mardröm.

-Spirit knivhöggs flera gånger… -Nej.

…halshöggs, och hovarna saknas.

Och återigen hittades inga fingeravtryck.

Verkar det inte personligt?

-På ett märkligt sätt. -Får jag säga en sak?

Alltid.

Det är allt Terry har gjort i fem år, att klaga på den jävla hästen.

-Hur dyr stallplatsen är, utgifterna. -Menar du att Terry gjorde det?

Har du bevis?

Steven, du vet ju det här om Terry.

Han gör saker.

Hemska saker.

Terry kommer alltid undan med det.

Debbie vilar.

Jag gav henne en spruta DXP och hon sover till i morgon bitti.

Tack så mycket, dr Stone.

Jag följer er ut.

Vänta, dr Stone. Eftersom ni är här, får jag prata med er?

I enrum.

Jag ska lämna er ifred.

Klonazepamet som ni skrev ut är defekt.

Defekt?

Ja, en dålig sats. Det fungerar inte. Jag behöver nåt starkare.

Om klonazepamet inte har en effekt så har det fungerat för bra och för ofta.

Du måste dra ner på det.

Varför är du så orolig? Berätta.

Min man är homosexuell.

Min dotter hatar mig.

En seriemördare ger sig på de glamorösa.

Kan du ge mig en spruta av det Debbie fick?

Bryt!

Mark, vad hände?

Du har fem minuter.

Det låter rättvist.

Mina bästa år för fem minuter av ditt liv.

Okej, tio. Vad vill du?

Det jag vill…

är att vara tydlig.

Saker förändras snabbt mellan oss.

När du träffade mig och jag var servitör på Paramounts kafé, var jag nyanländ

från San Diego, med jäklar anamma

och en storslagen vision för stan.

Du imponerades av min snabbhet när jag hämtade din beställning.

När du erbjöd mig jobb,

frossade jag i Hollywood-drömmen som utspelades framför mina ögon.

Men det slutade kännas som en dröm för länge sen.

-Vill du ha löneförhöjning? -Efter 12 år vill jag ha mer än det.

Nej.

Jag vill producera med dig.

-Ursäkta? -Jag vill vara din producentpartner.

Okej.

Jag ska vara uppriktig.

All den här grannlåten: eyelinern, håret, kläderna…

Vad kallas stilen för nu igen?

-New Age. -Just det.

Du ser ut som en prostituerad affärskvinna på ett rymdskepp.

Om du tror att jag låter dig träffa folk så där, så är du verkligen aningslös

om hur den här stan fungerar. Det går djupare än kläderna.

Se dig i spegeln, ms Terrence Levi Schaffer.

Du är inte precis Clint Eastwood själv.

Om jag får vara ärlig så har du mig att tacka för hälften av din framgång.

När läste du ens ett jävla manus senast?

Jag täcker upp för dig och jag gör allt ditt skitjobb.

-Du är inte heller nån ängel. -Du vet vad jag menar.

Du är bara en docka som jag styr, du har inte sagt nåt eget på åratal.

Alla dina åsikter om vad som är bra

eller dåligt, vad som är kommersiellt, vem som är foglig…

De är mina, älskling.

Du är bara en servitör, Steven. Pressa mig inte.

Du är så här nära att få sparken, vet du det?

Jag vill att vi producerar Noll att förlora tillsammans.

Liz tjatar om den där filmen.

Varför är alla så engagerade i ett manus från en tonåring?

Det är en hit, tro mig.

Jag ska göra det lätt för dig. Du behöver inte lyfta ett finger,

bara ge min min chans. En enda chans.

Om det misslyckas behöver du aldrig producera nåt med mig igen.

Hur frestande förslaget än låter så är svaret nej.

En sak till.

Hämta mina byxor från kemtvätten innan de stänger.

Charles.

Dags för mer Bain de Soleil.

Du kan applicera under dräkten.

Solens strålar går igenom tyg.

Gnid in det.

Okej, det räcker. Tack, Charles.

Vem var det?

Min solbutler. Sjukt att jag aldrig haft en förut.

Jag fattar inte att du kommer undan med det. Är det på grund av Spirit?

Jag har tyvärr lärt mig vid min unga ålder

att det finns en tid då man måste släppa sina barndomsdrömmar.

Min far har en nyfunnen ekonomisk hängivenhet till mig

av skäl som jag inte vill avslöja just nu.

Jag är glad att se dig.

Vi har inte kopplat av på länge.

Varför inte?

Jag har varit upptagen.

Och människor blir mördade.

Det är sant.

Kom igen, hoppa i!

Kom hit.

Vad är det?

Inget.

Du är slapp.

Jag är skitfin. Du borde vara stenhård.

Det skulle jag vara om du lättade på trycket lite.

Det är svårt att ha kvar en erektion när man simmar. Det är ett faktum.

Träffar du nån annan?

Var ärlig.

Jag borde göra slut med dig.

Jag älskar dig, du vet hur kåt du gör mig.

Det vet jag inte.

Men jag vet mycket.

Vad menar du?

Jo, jag menar att… jag tänker inte hålla tillbaka längre.

Jag är trött på att hålla tillbaka.

Jag tänker satsa allt.

Och du kan välja.

Är du med mig eller inte?

-Du vet att jag vill vara ihop med dig. -Okej.

I så fall behöver jag din hjälp.

Balen är om sju månader.

Jag ska slå Susan och bli balens drottning

och jag ska förlita mig på din expertis för att driva min kampanj.

Pappa ska betala för det. Tro mig, han kommer att betala.

Tillsammans ska vi segra.

-Jag vill det här. Fattar du? -Ja. Jag fattar.

Jag vill att du knullar mig varje fredag och lördag kväll,

och du ska inte spruta på magen.

Du måste komma i mig,

och jag tänker inspektera så att jag vet att du gjorde det.

Fattar du?

Charles. Handduk.

I det ögonblicket kände jag hur svetten rann i ansiktet.

Varje droppe var full av skam och panik.

Vad var det Debbie visste? Och vem hade berättat för henne?

Till skillnad från Debbie Schaffer var Susan Reynolds alltid duktig.

Hon fick högsta betyg, hon var den första som använde solskydd.

Hennes perfekta fasad krackelerade

två månader in i vårt sista år.

Jag observerade det på avstånd,

och det sårade mig djupt, det nya avståndstagandet.

Jag är så ledsen.

Ingen ska behöva hantera det,

ett jävla hästhuvud i en säng.

Vem tror du gjorde det?

Jag vet inte.

Men det kändes som i en av de där skräckfilmerna

som Bret brukade släpa mig till.

Jag gillar inte ens såna filmer, jag gillar kärlekshistorier.

Jag med.

Hon brukade öppna sig för mig. Men inte nu längre.

Nu vände hon sig bara till Robert Mallory.

Det var inte förrän flera år senare, efter alla dödsfall och tragedier,

som jag fick veta hur Robert nästlat sig in hos henne.

Thom är… han är sig inte lik.

Han har förändrats. Han är…

-Oberäknelig. -Ja.

En gång när vi var fulla sa han:

"Susan, om jag inte kan få dig ska ingen annan få dig."

Du är ingen ägodel.

Jag vet.

Ja, och Bret är…

Bret är bara…

Han är annorlunda nu. Jag kan inte lita på honom.

Varför inte?

Jag vet inte varför jag berättar det här, men… i stallet, innan skolan började

sa Bret att Spirit var dum. Han avskydde hästen.

-Som om han var svartsjuk? -Ja.

Nätet som Robert Mallory vävde runt Susan, vilket jag så småningom fick veta,

var en enkel manipulation som bara en sociopat skulle känna till vid 18 år.

Ställ aldrig några krav.

Pressa aldrig för hårt.

Låt dem komma till dig.

Låt dem alltid komma till dig först.

Ja. Lite…

Det känns tungt att säga det här,

men jag tror att du måste inse att du vuxit ifrån dina vänner.

Men jag älskar dem.

Människor förändras.

Det är nu det börjar hända.

-Bret hatar mig, jag vet det. -Ja.

Han är svartsjuk eller nåt.

Thom och jag har ett komplicerat förhållande.

Varför är det komplicerat?

Vi är kära i samma tjej.

Vi borde inte rusa in i nåt. Vi borde ta det lugnt.

Du vill inte såra nån och inte jag heller.

Men framtiden är så ljus.

Den är precis vid horisonten och väntar på oss.

Om vi vill ha den.

Den ödesdigra kvällen,

innan det mest skrämmande i hennes liv inträffade,

gick Susan till sängs och kände nåt som hon inte hade känt på månader.

Frid.

Sen krossades känslan av trygghet.

Hallå.

Släpp in mig! Fort!

Det är Thom!

Thom?

Hej, du… Det är bra nu.

-Det är okej. -Nej!

Jag var orolig och höll vakt utanför, och då såg jag honom.

Jag såg honom attackera dig, så jag tog mig in och slog ner honom.

Jag skrämde bort honom.

Vad… vad hände?

Jag knuffade honom från balkongen.

Var är han?

Jag vet inte.

Debbie hade lyckats övertala sin far

att ordna den mest episka halloweenfesten nånsin.

Temat var "avmaskerad", vilket var ironiskt,

för i slutet av kvällen skulle många, om inte alla hemligheter komma ut.

Debbie krävde att vi inte bar mask, men aftonkläder.

Så jag hyrde en smoking.

Jag minns den ekande tomheten i mitt hus den eftermiddagen.

Det var första gången sen jag var liten som jag saknade min far.

Han knöt min fluga till skolbaler.

Det är en färdighet som jag inte besitter än i dag.

Jag stod i mitt sovrum,

timmar från min första formella vuxenfest,

och hade aldrig känt mig så gammal. Jag har aldrig känt mig så sårbar.

Bus eller godis med gänget kändes som en dröm från ett tidigare liv.

Bus eller godis!

Jag längtade till en tid och plats som inte längre fanns,

som aldrig skulle existera igen.

Det enda jag inte förstår är hur tog dig ur mördarkläderna så snabbt.

Hur kan du säga så?

Det var inte jag. Jag räddade dig.

Jag vet att det var du, Thom.

Jag har inte berättat för nån för jag har försökt skydda dig.

Till och med nu.

Men i kväll tar det slut.

Jag vet att det var du, Steven. Du filmade mig.

Bus eller godis, sötnos.

Vad sägs om ett snabbdopp i jacuzzin?

Det tackar jag aldrig nej till.

Jag vill säga…

Jag är ledsen.

Jag vet att du älskade hästen och hur betydelsefull han var för dig.

Jag lovar att vi ska ta reda på vem som gjorde det.

-Vi vet alla att det var pappa. -Eller hans försäkringsbolag.

Pappa är mycket mörkare än du tror.

Jag vill också be om ursäkt.

Nu förstår jag hur mycket du har fått utstå genom åren.

Hur svårt det måste ha varit att ha så många hemligheter.

Ditt hår är blött.

-Var du i jacuzzin? -Ja.

Det var ganska… upplysande. Lärorikt.

Låt mig hjälpa dig.

Jag tycker att vi borde prata…

om vad som hände mellan oss.

Vad som hände mellan oss?

Du vet…

Du kom förbi.

Vad fan pratar du om?

Det är en sån kliché.

Heterokillen låtsas att det aldrig hände.

Okej, "kompis".

Du låg aldrig i min säng och du såg aldrig The Shining.

Du är besatt av mig och jag är trött på det.

Vem bryr sig om jag såg en film för ett år sen?

Jag gör det, Robert.

-Och Katherine Latchford. -Vem då?

Flickan som du såg den med och sen mördade.

Jag träffade din moster, hon berättade det för mig.

Min moster Abby? Hon är en deprimerad alkoholist.

Hon ville träffa mig och berättade allt.

Du såg The Shining den dagen. Hon sa att du var farlig,

att du var en jävla psykopat.

Allt jag misstänkte om dig visade sig vara sant.

Allting.

Du dödade Katherine Latchford och Matt Kellner,

och din mamma, och antagligen många fler.

Min moster är knappt nykter nog att lösa in sin underhållscheckar.

Hör på, Bret.

Jag har medkänsla för dig.

Du kämpar med din sexualitet.

Jag har läst, bland annat i Döden i Venedig,

att det är tunga grejer.

Jag tycker synd om dig.

Det gör jag verkligen.

Du måste komma över din förälskelse i mig.

Jag hoppas att du hittar nån.

Nu när jag har Susan vet jag hur viktigt det är.

Du vet. Kärlek.

Vad pratar du om?

Susan och jag är tillsammans.

Hon är med mig.

Inte Thom, inte dig.

Skitsnack.

Det är skitsnack. Det…

Jag låter det inte hända. Du får inte Susan.

-Jag dör hellre än låter det hända. -Lovar du?

Vet du vad, Robert? Du borde veta att det är över.

Du är färdig.

Jag har ett möte med utredarna i morgon

för att berätta allt jag vet om dig.

Katherine Latchford-storyn.

Allt.

Gratulerar.

Snart gör du Ted Bundy sällskap i de snygga mördarnas Hall of Fame.

Låt mig följa med dig till polisen. Jag har en del att berätta om dig.

Släpp mig!

Jag ringde din fars arbetsplats

för att fråga om hans mystiska försvinnande.

-De är på semester, det vet du. -Jaså?

De sa att han aldrig sa att han skulle på semester.

En dag dök han helt enkelt inte upp. De trodde att han hade slutat.

Har han tagit permanent ledighet med din mamma i källaren?

Har du hackat dem i bitar och gömt dem bland rotfrukterna,

eller begravde du dem i trädgården? Dödade du dem?

Dra åt helvete! Det är lögn.

Jag tror att du är sjuk!

En sorglig författare med skrivkramp.

Du dödar dem och försöker sätta dit mig så att du kan skriva om det du vet.

En riktig bästsäljare. Du kan avsluta den i fängelset.

Vad är det som pågår här?

Hej, älskling.

Jag hjälpte Bret med flugan.

Får jag prata med dig en stund?

Nej, det är okej, älskling. Jag vet redan.

Kom igen, hörni. Oingo Boingo är inne på sitt andra extranummer.

Hallå.

Okej.

Vad vill du?

Tack! För lite oväsen!

Susan och Robert var kanske de första tonåringarna i historien

som fick sin första kyss avbruten av ett skrik som varslade om ett mordförsök.

Herregud!

-Är han död? -Det ser så ut.

Han verkar ha halkat. Eller retat upp fel person.

Pappa, kan du andas?

Snälla. Ring polisen!

Gör nåt!

Pappa, hör du mig?

Vänta här.

-Fick du godis? -Va?

På halloweenfesten.

-Jag såg inte en enda M&M. Gjorde du? -Tror du att du är rolig?

Jag är trött på ditt psyk-spel.

Terry Schaffer ligger i respirator.

-Du tror att jag knuffade honom. -Ja, det gör jag.

Ända sen du kom till stan har allt gått snett.

Min teori?

Jag hörde att Terry köpte ditt manus.

Är det sant?

Ja. Än sen?

Vad fick du göra för att få din stora chans?

Jag gissar… mörka saker.

Saker som du ångrar.

Som gör dig arg.

När är ditt möte?

Hur så?

Ingen anledning. Jag hoppas bara att jag går först.

Mina bevis är obestridliga. Du går härifrån i handklovor.

Om du går först är det bara ett enormt tidsslöseri.

Jag tror inte det.

Om jag går först hamnar du i fängelse och sen kommer dödsstraffet.

-För vad? -Redo?

Ja.

-Följ mig. -Vem av oss?

Båda två.

Nu.

Vad jag inte visste då var att livet skulle klyvas i ett före och ett efter.

Och inte bara mitt eller Roberts liv,

utan allas liv.

Sitt ner.

-Jag har information om… -Ett ögonblick, grabben.

Vi tar enskilda förhör om en stund.

Vi har kommit över bevis

gällande morden på Katherine Latchford,

Matt Kellner och kidnappningen av Rhonda Fox.

Vad för slags bevis?

Vi tror att alla brott hänger ihop.

Att de begicks av samma person.

Och den personen är…

nån i det här rummet.

Jag visste det.

Och det var då som allt…

blev helsjukt.

Baserad på boken av BRET EASTON ELLIS

Översättning: Ingrid Berglund