Original subtitles

Chefen?

- Jag går ut och äter middag. - Va?

- Jag tänkte äta middag. Intresserad? - Ja, det intresserar mig att du ska äta.

Okej...

KOMMISSARIE BURON

På lördag kan jag inte. Jag lovade mina föräldrar att titta förbi då.

De är ju döva, båda två. Stendöva.

Med ett block. Om jag vill säga nåt till dem skriver jag ner det.

Det är rena helvetet, så lördag går inte, men söndag skulle passa perfekt.

Jäklar också... Måndag glömmer vi, för då har jag mycket.

Tisdag borde funka. Vänta lite... Det ringer på andra linjen.

Ja, vad är det? Jag är upptagen. Nej, jag sitter i ett förhör.

Fråga Champonin. Det är inte mitt område. Jag kan tyvärr inget göra.

Jag kan inget göra.-Ursäkta, Michel. På tisdag ska jag till tandläkaren.

- Ursäkta...? - Hela dagen. Vänta lite...-Vad är det?

Förlåt om jag stör, men jag är yr av hunger.

När är vi klara? Hinner jag gå ut och äta efteråt, eller?

Du kan inte på onsdag?

Onsdag. Jäklar! Kan du inte ställa in det? Oj, oj...

Och torsdag? Jag ska kolla. Det blir nog svårt, men jag ska kolla. Nej.

Då får det bli... Det är inte lätt. - Vad är det? Är det inte gott?

Jo, men jag hade velat ha nåt mer matigt, en riktig middag. Nåt mättande.

Torsdag hinner jag inte, och hela nästa vecka är jag upptagen, så det är kört.

Söndag hade passat perfekt, så vi får strunta i det. Söndag hade varit bra.

- Nu blir det för sent, så vi glömmer allt. - Föreslå fredag.

- Va? - Ni har pratat om alla dagar utom fredag.

Och fredag? Där har vi det! Perfekt! Toppen! Då säger vi så.

Varför tänkte vi inte på det? Fredag 15.00. Kram! Hälsa Nadine. Hej då!

- Ni tjuvlyssnade. - Nej, men jag sitter ju här och hörde...

- Men det angår ju inte mig. - Nej. Nå, var var vi?

- Middagen är väl bara att glömma? - Ja, det lär bli en lång kväll.

Sucka inte. Jag är inte heller här för nöjes skull. Nu fortsätter vi!

Bla, bla... Jag citerar:

"Det var då jag såg M. Chevalets kropp ligga på asfalten."

"Jag sökte igenom hans fickor för att hitta hans id, sen ringde jag på hjälp."

"Sen gick jag upp till mig igen."

Ja, så gick det till. Jag har inget att tillägga.

Det som förbryllar mig är själva händelseföljden:

Först plånboken och sen hjälp. Det är inte logiskt. Förklara.

Inte logiskt? Det är enkelt.

Jag hade aldrig sett nåt lik, så jag agerade väl lite ologiskt.

Jag borde ha ringt efter hjälp först och letat efter hans id sen, men...

Ja, ja. Okej. "Jag var nog chockad över..."

"...att se ett lik..."

"...komma, så jag agerade därför lite ologiskt."

Ja, precis.

Hur visste ni att Chevalet var död? Ni hade ju aldrig sett nåt lik.

Jag har sett många levande, så jag jämförde.

Nej, skämta inte, tack, så spar vi tid. Hur visste ni att Chevalet var död?

Han låg i en blodpöl, som när nån bli skjuten i en deckare.

Därför trodde jag inte att han sov. Nej, han liknade ett lik.

- Då har ni alltså sett ett lik tidigare? - Bara i romaner, inte på riktigt.

"Kroppen låg..."

"...i en blodpöl."

"Jag hade aldrig tidigare sett något lik..."

"...i verkligheten."

"Bara i romaner."

- Det låter dumt när ni säger så. - Nej, det tycker jag inte.

Jaha...? Nu återgår vi till er grannes vittnesmål.

- Nej... Inte nu igen?! - Jo, det här är en utredning.

Fan också... Ursäkta, men jag har ett viktigt möte som jag helt hade glömt.

Philippe!

Philippe?

Philippe!

Philippe?

- Philippe! - Vi kan fortsätta i morgon?

Philippe?

Chefen?

Ta av hörlurarna, har jag sagt. Kom hit!

Det kan jag inte. Jag är mitt uppe i en grej, det är därför.

- Okej, men kom hit ändå. - Jag måste skriva klart det här brevet.

Jag har hållit på i en timme, det är därför. Jag är inte insatt i sånt här

så jag måste koncentrera mig, och det är jag inte van vid, det är därför.

- Jag tappar tråden bara av att prata nu. - Jag förstår, men kom hit ändå.

I så fall har jag slösat bort en hel timmes jobb, chefen.

Det är viktigt. Champonin bad mig, så det är därför jag vill avsluta det först.

Annars hade jag redan kommit, men jag kan komma när jag är klar, det är därför.

Okej. Vad är det som kräver en sån koncentration?

- Det är konfidentiellt, det är därför. - Får jag se? Det intresserar mig.

Okej, visst.

Champonin bad mig att inte säga nåt till nån. Det är konfidentiellt, det är därför.

Sluta säga "det är därför" hela tiden! Det är irriterande.

Förlåt, det är för att min fru säger så hela tiden.

- Förlåt, men vad har ni gjort med ögat? - Jag är född sån, det är därför.

- Det gör inte ont? - Vad är det för fråga?

Driver du med mig? Det är ju en ansökan till polisutbildningen.

Nej, Champonin beordrade mig att göra det och inte säga nåt, det är därför.

Jag kan ju inte ifrågasätta chefens order. Jag tyckte också att det var konstigt.

Jag är ju redan polis, så varför bad han mig göra det?

- Men det var ju en order. - Javisst...

Så om jag bad dig skjuta dig i munnen

skulle du göra det då, för att jag är din chef?

Det beror på... Om jag till exempel hade en dödlig, smittsam sjukdom...

- Då skulle jag nog... - Okej.

Jag fattar. Skulle du kunna hålla ett öga på honom där i 20 minuter?

- Jag? - Ja, kan du göra det, i 20 minuter?

Så vi tar det inte i morgon i stället?

Nej, vi förhör inte på beställning här. Vi tar det nu i kväll, okej?

Vad ska jag göra, chefen? Vad menar ni med "hålla ett öga på"?

- Vakta honom, så att han inte rör sig. - Titta till honom? Okej, det klarar jag.

- Se på mig. Kan jag lita på dig? - Absolut.

Jag ska vakta honom och koncentrera mig på det.

Det är en rationell order du ska lyda. Det har inget med nåt dumt brev att göra.

Nej, nu ser jag skillnaden mot en irrationell order. Ni kan lita på mig.

Jag går ingenstans. Jag är oskyldig, så...

Vi fortsätter när jag är tillbaka!

- Hej, grabben! - Hej, pappa.

- Ska vi äta nåt? - Nej, jag åt med en polare.

- Men jag tog med en korv till dig. - Det var snällt.

Nå? Vad har du att berätta?

Jag ville ta livet av mig för nån vecka sen, men fegade ur i sista minuten.

I stället för att hoppa ut genom fönstret såg jag på tv.

Så nu har jag fått nog av självmord för ett tag och vill leva. Och du, pappa?

- Är allt bra med dig, pappa? - Det rullar på.

Schyst.

- Har ni jobbat här länge? - Försöker ni få mig att hjälpa er att fly?

- Nej, jag ställde bara en fråga. - Jag är inte så dum som jag ser ut...

Nej, jag tror inte alls att ni är dum, tvärtom.

Jag dömer inte folk efter deras handikapp.

Nej, det är ofta de som inte ser speciellt intelligenta ut

som är intelligentast.

Ja, det håller jag med om. Bra analys. Hur löd er fråga?

Jag undrade bara hur länge ni har jobbat här, utan baktankar, för att prata lite.

I ett halvår. Jag körde helt på inträdesprovet

men en kille ändrade mitt resultat, så att jag fick godkänt ändå.

Vilken tur! Vad bra. Vem var det som ändrade resultatet?

- Min pappa, det är därför. - Er pappa?

- Ni säger ofta "det är därför". - Inte nu.

- Jo, två gånger. - Nej, det vet jag att jag inte gjorde.

Jag fattar nog vad ni håller på med. Ni pratar med mig för att avleda mig.

Men ni spanar in den här vinkelhaken, eller har jag fel?

Den såg jag inte ens. Vad ska jag med ett matteverktyg till?

Till att göra diagram.

Man kan också använda den för att göra fina 80º vinklar, det är därför.

Men man kan också använda den till annat, till exempel för att...

- Eller har jag fel? - Nu förstår jag inte...

Ursäkta, men jag förstår inte.

Det vore ju praktiskt. Föreställ er bara.

Om ni dödar mig kan jag inte vakta er länge. Ni kan gå, det är därför.

Är ni galen? Jag tänker inte döda er. Jag är ju oskyldig!

Hur kan en vinkelhake få er att tro nåt sånt?

En polis måste alltid överväga alla möjligheter, det är därför.

Vi är som en skanner. Vi läser ständigt av omgivningen.

En vass vinkelhake får mig att föreställa mig alla tänkbara scenarier.

Samma sak när jag ser... inte vet jag...

...en varm kaffepanna: "Akta, Philippe! Han kan hälla det i ögat på dig!"

En tjock mapp...

Jag fattar idén med skannern, men det går inte ihop.

Jag är oskyldig, så varför fly eller döda er?

Är ni rädd att lämna kvar fingeravtryck?

Det finns ett bra sätt att undvika det. Ska jag förklara?

- Nej! - Jag förklarar ändå.

En fånge berättade det. Det är otroligt enkelt.

Man tar en tändare och hettar upp varje fingertopp i några minuter

som om man ville steka huden, utan att bränna den.

Jag är inte intresserad. Det är ju hemskt!

Det gör inte ont. Jag har testat. Huden blir bara mjukare.

Då försvinner mönstret som bildar ens fingeravtryck, det är därför.

Okej, med risk för att vara tjatig: Jag begår inte några brott.

- Så er teknik intresserar mig inte. - Ta det lugnt nu. Ta det lugnt.

Jag anklagar er inte. Jag småpratar bara, det är därför.

- Vill ni se min polisbricka? - Ja, gärna.

Jag är jättestolt över den! Nu när vi har lärt känna varandra kan jag ju visa den.

Ja, jättegärna.

Sitt kvar. Jag tar med mig den här. Man vet aldrig...

Men var sjutton kan jag ha lagt den? Brickan. Brickan...

Nej, här ligger den inte.

Jag är så förtjust i den att jag alltid gömmer den jättenoga, det är därför.

- Nej, inte här. - Säg mig...?

Fan också!

Ni kan väl säga till er chef att jag inte dödade er nu när jag hade chansen?

Jag vet att jag bytte plats sist. Här har vi den!

Jag är så jäkla stolt över den! Vänta, så ska ni få se...

Gick det bra?

Hallå?

Monsieur?

Hur är det?

Det gick ju inte alls bra... Monsieur?

Hallå? Helvete...

Fan också...

Fan...

- Kommissarien, får jag visa er nåt? - Vad då?

Fallet Tourcher, den styckade muraren.

Nej, jag har fullt upp med ett annat fall.

Ni behöver bara se på ett foto. Jag behöver er åsikt.

- Be Champonin i stället. Varför just jag? - Han är inte lika klarsynt.

- Det är sant. Okej, visa mig lite snabbt. - Tack.

Det är ett foto på en vägg. Ja, ett fint foto på en fin vägg.

- En välbyggd vägg och ett fint foto. - Och vad tror ni att det här är?

Ja, ni har rätt... Det ligger en liten sak framför väggen.

Jag vet inte...

- Det är en tå. - Är det?

- En liten snopp skulle jag ha sagt. - Det är en tå. Vi har analyserat den.

- Varför frågar ni mig i så fall? - Låt mig få förklara!

Väggen byggdes dagen före mordet, 20 km från fyndplatsen.

- Och? - Skämtar ni?

- Nej. Vad säger det mig? - Det är ju uppenbart!

Nej, ni visar ett foto på en vägg med en tå som liknar en snopp. Sluta tjata nu!

Dumma kossa!

Det kommer att bli en lång natt. Det blir en lång natt, Fuguain.

Jag sover dåligt, så ibland sätter det sig på hjärnan.

Då kan vi väl ta förhöret i morgon i stället?

Det är sent, ni är trött och inte lika alert, så vi lär inte komma nånvart.

Nej, ingen väntar där hemma, så om jag sitter här eller framför radion kvittar.

Får jag gå på toa?

Vilken idiot! Fan också...

Vilken jävla mardröm! Den där idioten med sitt öga...

- Kommissarien, vill ni ha ett ostron? - Ett ostron att äta?

Ja, ett ostron. Jag beställda ett dussin, men fick tretton stycken.

- Jag vill ju inte slänga nåt så gott. - Nej, det vore ju synd. Tack, Franchet.

Vi tänkte kolla på "King Kong". Är ni intresserad?

Nej, jag gillar inte kinesisk film. Jobbet väntar.

Okej, jag ska inte insistera...

- Tack! - Hej då!

Jag är klar.

Då fortsätter vi där vi slutade. Var var vi?

Ni ville gå igenom grannens vittnesmål igen och jag sa: "Inte nu igen?!"

Det stämmer. Enligt er granne, mademoiselle Lustrée...

- Lustrain. Carine Lustrain. - Ja, förlåt.

Hon såg er komma hem och gå ut igen sju gånger mellan tolv och fem.

Hur kunde hon se det? Förklara.

Hon övervakar trapphuset dygnet runt. Hon är lite galen.

Minsta ljud och hon öppnar dörren: när hon hör hissen eller ljud i trappan.

För minsta sak... Ursäkta, men det ryker ur er. Är det normalt?

Ja, jag har ett hål. Koncentrera er nu. Vad sa ni?

- Ett hål? Jag förstår inte... - Jag har hål i bröstet.

- Vad äckligt! - Nej, det känns knappt. Hur som helst...

Fortsätt! Ni gick ut sju gånger. Det är ett väldigt springande!

- Förklara, för jag försöker förstå... - Ja, jag har inget att dölja.

Första gången var vid midnatt. Min fru fick panik över en kackerlacka i köket.

- Så hon bad mig köpa insektssprej. - Hur stor var den?

- Ingen aning... - Med tanke på er frus reaktion:

Liten, medelstor eller stor?

Jag vet inte... Liten. Hon sa bara: "Döda kackerlackan i diskhon, älskling!"

Spelar det nån roll hur stor kackerlackan var?

Jag avgör vad som är viktigt för utredningen, okej?

- Så ni gick och köpte insektssprej? - Ja.

Första gången hade jag för bråttom, så jag glömde plånboken.

Sånt händer.

God kväll.

Jag insåg det när jag kom ner.

Så jag åkte upp igen.

Det var första vändan, eller hur, Fuguain?

Fuguain?

- Det var en vända, eller hur? - Ja, jag gick ut, men gick in direkt igen.

- Jag föredrar "ut och in". - Varför det?

Min granne såg mig gå ut och in sju gånger.

Så vi måste hålla oss till det begreppet, annars tappar vi bort oss.

Nej, jag föredrar "vändor". Nu fortsätter vi!

Jag hämtade min plånbok och gick ut på en gång igen.

- Vad gjorde er fru under tiden? - Hon tittade på tv medan hon väntade.

I affären blev jag plötsligt sugen på chips, så jag köpte en påse.

I brist på kackerlackssprej köpte jag myggsprej. Det gick på ungefär tio euro.

Okej. Gick ni direkt hem sen eller drev ni omkring på gatan?

Nej, jag gick hem. Jag brukar inte driva runt och jag skulle ju döda kackerlackan.

- Fortsätt! - Jag går nu. Jag är klar.

- Jag har precis börjat... Vi ses i morgon! - Nej, jag är med barn, det är därför.

- Med barn?! - De ska se att allt utvecklas som det ska.

Fan... Det har han inte sagt nåt om, den jäkeln!

Vi ville hålla det hemligt, det är därför, men jag vill bara berätta det för alla!

- Var är han? Får jag ge honom en puss? - Javisst.

Var är han?

- Er kollega med bara ett...? - Ja, Philippe.

- Han är min man, det är därför. - Jaha? Han vaktade mig.

Det gick bra, och allt var som det skulle. Vi pratade och han var jättetrevlig.

- Gratulerar till barnet! - Skit i det! Var är han?

Jo, han vek sig plötsligt dubbel.

Han fick jätteont i magen.

- Det var nog sushin vi åt till lunch! - Ja, exakt. Han sa:

- "Det är nog sushin." - Det är mitt fel.

- Sushin här nere har aldrig varit dålig. - Jag gjorde egen sushi, det är därför.

- Åh, fan! - Efter ett nätrecept, det är därför.

- Och? - Han gav sig av, i all hast.

Jag hann inte fråga vart han skulle, så jag vet inte var han är...

Han gick väl hem, det är därför. Då går jag, det är därför. Tack!

Yrar jag eller säger alla "det är därför" hela tiden?

- Nej, jag märkte det också. - Var har de fått det ifrån?

- Det är väl nån fluga... - Tror ni? Det är irriterande.

Det betyder ju inget till slut. "Det är därför..."

- Jaha, ni gick alltså hem från affären? - Ja, jag gick raka vägen hem.

Min fru sov, men programmet var intressant, så jag såg det och åt chips.

- Somnar hon ofta framför tv:n? - Ja, nästan varenda kväll.

Jag brukar lägga henne, men jag ville äta chips, och programmet var intressant.

Se vad ni har gjort! Är ni nöjd nu?

Struntprat! Det är inte mitt fel att ni snubblade!

Jo, jag skulle visa min bricka, det var därför.

Jag struntar väl i er bricka!

Om jag varit ensam hade jag inte visat den, så det var ert fel! Ni ska få betala!

- Jag tänker inte betala för nåt! - Vad pratar du om?

Tv:n pratar för sig själv. Konstigt. Nästa gång ringer jag en reparatör.

Somna om, älskling. Det är ingen fara.

Sen sprejade jag i hela köket. Eftersom den var mot myggor tog jag i lite extra.

Smart tänkt. Och vad var klockan då?

Det vet jag inte. En timme efter chipsköpet, kanske. Nej, jag vet inte...

- Och sen? - Munstycket fastnade av nån anledning.

- Vad menar ni? - Munstycket hade fastnat.

- Det gick inte att sluta spreja. - Jag fattar.

Då öppnade jag fönstret för att vädra lite i rummet.

Men så råkade jag putta ner en kruka från fönsterbrädet.

- Den föll fem våningar och gick i bitar. - Vilken banal historia!

- Varför säger ni så? - Ni rabblar en massa tråkiga händelser:

Blomkrukan, tv:n, kackerlackan, er fru som sover...

- Insektssprejen, chipsen... - Det är sant att jag hade ner en kruka.

- Ska jag säga en kyl för att liva upp det? - Nej, visst.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit med om nåt tråkigare förhör.

- Men fortsätt ändå. - Det var inte snällt sagt!

- Jag säger ju bara sanningen. - Javisst. Bli inte arg nu, Fuguain.

- Jag är inte arg. - Jo, men det är ju ert liv.

Känn er inte skyldig för det. Nu fortsätter vi.

Sen gick jag ut igen för att sopa upp krukskärvorna på gården.

- Med en borste och skyffel? - Ja, banala föremål, jag vet. Ursäkta.

- Men det finns inget annat sätt. - Där har ni fel.

Det finns små minidammsugare nu för tiden. Hur som helst...

Fortsätt. Det kvittar.

- Hur länge måste jag sitta i skåpet? - Än sen? Ni är ju död.

- Det intresserar mig faktiskt lite. - Det är helt ointressant.

- Det blir alltså två vändor. - Nej, tre.

Ja, ni har rätt. Det var fel av mig. Jag är trött, det är därför.

Då tappar jag koncentrationen. Er tråkiga historia och så tröttheten på det.

Det är därför. Jag behöver nog nåt uppiggande. Kaffedags, det är därför.

- Ni sa "det är därför" tre gånger. - Jag hörde det. Kaffe? Nej?

- Får jag möjligtvis sträcka på benen lite? - Javisst.

Ja, Guy, kan du komma upp med lite kaffe? Jag sitter i ett förhör.

Ja, jag vet.

Philippe är inte här, han är sjuk. Nån hemsk maghistoria.

Efter åtta brukar det vara Muriel. Du kan inte komma upp med lite kaffe?

Okej, glöm det.

Blir det två vändor?

- Nej, tre, sa jag ju. - Tre av sju.

- Glömde ni borsten och skyffeln där ute? - Nej, inte alls.

- Jag gick upp och bar min fru i säng. - Vad var klockan då?

Det minns jag inte. 1,5 timme efter att jag hade köpt insektssprejen, kanske.

Jag vet inte.

Fortsätt.

När jag hade lagt min fru gick jag ut igen för att andas.

Andas?

Jag blev yr i huvudet av all insektssprej, så jag gick ut för att få lite luftombyte.

Ursäkta, men man säger inte "få luftombyte" i det fallet.

Det är när man åker upp i bergen eller till havet, inte i det här fallet.

Det gick inte mitt i natten utan min fru, så jag gick ut för att få luftombyte.

Nej, sa jag ju! Ni fick i er för mycket sprej, så ni gick ut för att andas.

Det var ju det jag sa från början, att jag gick ut för att andas.

Det är en annan grej som inte stämmer. Ni brukar ju inte gå och dra på gatan.

- Men det var ju precis det ni gjorde! - Nej, jag andades, jag gick inte och drog.

Var det då ni hittade Chevalets kropp i en blodpöl?

Nej, inte än.

Det var väldigt lugnt på gatan. Jag hörde avlägsna ljud.

En fest i nån lägenhet.

Det kom imma ur min mun, för det var lite kallt, så jag låtsades röka.

- Varför det? - För att det är kul, när det är kallt.

- Gör inte ni det? - Jovisst, jag gjorde det när jag var 2,5.

- Jag gör det än, och skäms inte för det. - Det är väl inget att skämmas för?

Ursäkta, ni har möjligtvis inte en cigarett?

En cigarett?

- Ni är den enögda polisens fru. - Känner ni Philippe?

- Han är min man. Hur visste ni det? - För att... Ja, jag känner honom inte.

Jag känner honom, men inte än. Glöm det. Ni kan inte förstå.

- Jo, berätta. - Vi kommer att träffas i framtiden.

Fast inte direkt i framtiden, men... Hur ska jag säga?

- Ni kommer att ses i framtiden. - Ja, men det är inte riktigt i framtiden.

Nu är vi i det förflutna, i mitt minne.

- Och situationen är inte den roligaste... - Jaså? Varför det?

Nå, i vilken situation som inte är den roligaste kommer ni att träffa min man?

Hur ska jag säga...? Jag är anklagad för mord, fast inte än.

Om tre dagar blir jag det. Jag kommer att träffa er man under förhöret.

Titta förbi! Jag jobbar också där, det är därför.

Ja, vi kommer att ses.

- Vem har ni dödat? - Ingen. Jag hittade en död kille på gatan.

På väg hem i kväll kommer jag att hitta en kille i en blodpöl.

Jag blir den förste som ringer på hjälp, så jag blir huvudmisstänkt, dumt nog.

- Ring inte, så blir ni inte misstänkt. - Ja, det var en bra idé.

- Men det har redan hänt, det är för sent. - Nu fattar jag inte...

Först säger ni att det är i framtiden och sen i det förflutna...

Fuguain!

Fuguain!

- Ni var helt borta. - Ja, helt. Förlåt.

- Ni sa att ni låtsades röka på gatan. - Ja, exakt. Jag låtsades röka.

Gatan låg öde, så jag gick upp, för jag frös tuttarna av mig.

Ni tycker nog att jag är petig

men tuttar är detsamma som bröst, som kvinnor har.

- Ni menar att ni frös ballarna av er. - Nej, jag frös verkligen om bröstet.

Bringan, överkroppen. Det var det jag menade.

- Jag frös inte alls om testiklarna. - Okej.

- Fyra vändor, stämmer det? - Ja, fyra.

"Efter att ha låtsats röka ensam på gatan..."

"...gick jag hem igen. Jag gick hem igen..."

"...för att jag frös om bröstet."

"Frös om bröstet."

Fuguain...

Lustigt, medan jag sitter här och iakttar er börjar jag tro att ni bara är en dåre.

- En dåre på fel plats vid fel tidpunkt. - Är det sant?

Jag kan inte föreställa mig er döda nån med ett strykjärn. Det är ju våldsamt.

Tack, kommissarien. Det är de första vänliga ord ni har sagt. Jag blir rörd.

Se upp! Det är bara en känsla, det betyder inget.

Nej, men ni säger ändå att jag kanske är oskyldig.

Allt kan ändra sig snabbt, förstår ni? Var är min tändare nånstans?

Den låg ju här. Ni har inte sett min tändare?

Här är den! Den hade ramlat ner. Jag såg den vid era fötter nyss.

Det är nåt som stinker! Är det den?

Min tändare stinker.

Ja, den stinker. Den stinker verkligen!

- Den luktar bränt fläsk. - Bränt?

- Lukta. Jag är väl inte galen, heller? - Nej, den luktar tändare.

Får jag?

Nej, jag sitter fortfarande i ett förhör, men var inte orolig.

Nej, då. Han gick väl till doktorn. Han hade ju ont i magen. Skrik inte.

Nej, jag ringer dig sen. Snälla du, jag ringer upp dig.

- Vad händer om jag svimmar av hunger? - Tror ni att ni är så hungrig?

Det är inget jag tror. Jag har ju sagt att jag är vrålhungrig.

Det är vackert med en stad som sover.

Jag valde det här jobbet för att få leva på natten.

- Herregud... - Ljusen. Lugnet. Det är poetiskt.

Jag kan inte uppskatta det poetiska nu, för jag har magkramper.

Så jag skulle vilja avsluta förhöret nu, om de går bra?

Jag ska berätta nåt som jag har upplevt.

En dag tog vi en helikoptertur, som alla turister, men helikoptern kraschade.

Piloten och min vän dog, och jag blev ensam kvar på en öde ö.

- Helt ensam. - Ni hade visst inte ert hål i lungan än...

- Nej, men hur vet ni det? - Ni har ju bar bringa, men inget hål.

- Vänta lite... Ser ni vad jag berättar? - Ja, tydligt, dessutom.

Nej... Jag ser inget när ni berättar.

Jag ser att ni har blå skjorta och ser trött ut, och så ser jag stranden.

Otroligt! Ja, det stämmer.

Jag ser trött ut för att jag inte har ätit på tre dagar. I tre dagar har jag letat.

Vet ni hur det är att inte äta på tre dagar?

Vad hände sen?

Sen blev jag räddad, fick mat och åkte hem, punkt slut.

- Jaha. - Ni är inte ensam om att vara hungrig.

Andra har varit hungrigare, under värre förhållanden.

Okej, tack för det. Jag var med om nåt liknande när jag var liten.

- Inte lika extremt, väl? - Jo, kanske till och med ännu värre.

Det var när jag var barn.

Fortsätt. Ni får en minut på er.

Jag tillbringade lovet hos min farbror i södern i sjuårsåldern.

Han hade en hund som jag älskade, som alltid satt bunden vid sin koja, stackarn.

Så en dag fick jag lust att släppa den. Jag tog av halsbandet och den stack.

I stället för att springa efter den fick jag lust att prova hundhalsbandet.

Jag ser ingenting när ni berättar. Hur såg ni ut?

Som ett vanligt barn.

Min farbror blev ursinnig och tvingade mig att sitta i hundkojan i en vecka.

Efter två dagar hade jag tömt matskålen.

Sen var jag så hungrig att jag åt jord, så nog vet jag vad hunger är.

- Det där hittade ni på. - Ni med. En öde ö låter inte trovärdigt.

Det är sant, jag drev lite med er. Jag ska gottgöra det med nåt matigt.

- Vad schyst! - Jag är inget monster, Fuguain.

- Ni var ju hungrig. - Ska jag öppna?

Ja, det är till er.

- Ja? - Kan jag hämta min hink?

- Din hink? - Jag lämnade den här i går efter jobbet.

Jag ställer den i skåpet, så att ingen ska ta den. Får jag? Det går fort.

Du stör ändå inte. Vi har tagit en liten paus.

Daniel, har du nån gång i ditt liv varit riktigt vrålhungrig?

- Hungrig? - Ja, riktigt vrålhungrig.

Jag har varit hungrig en massa gånger.

Ja, men har du nån gång varit extremt hungrig, och inte kunnat...?

Jag vet inte. Underlig fråga.

Vi berättar hungerhistorier, men om du inte minns nåt, så...

Nej, det gör jag inte.

Men jag ska tänka på saken till nästa gång.

Då så... Lycka till.

Han har alzheimer. Jag testar honom för att se hur långt det har gått.

Varför är du så blek?

Jag blev varm plötsligt, men nu är det okej.

Nu fortsätter vi. Kaffet gjorde susen. Vi hade kommit till fyra vändor.

- Jag skar mig nog på ostronet. - Det är inte så man äter dem.

Jag är inte van vid hårda skaldjur.

Jaha... Var var vi?

När jag kom tillbaka stod dörren öppen.

Spännande, Fuguain! Rena thrillern...

- Låt mig gissa. Inbrott? - Det trodde jag också först.

Men när jag såg att sängen var tom förstod jag på en gång.

Min fru går i sömnen. Hon gick ut medan jag låtsades röka. Det händer ibland.

Jag är orolig för min man, det är därför.

Sluta komma hit! Det är inte bra att vi ses i mitt minne så här.

- Berätta! Jag väntar ju hans barn! - Ni får snart se vad som händer.

Jag följde henne hem, la henne försiktigt och släckte ljuset.

Det blir fem vändor. Vi närmar oss...

Er fru som går i sömnen är det bästa på hela er historia.

- Fortsätt. Sjätte vändan. - Den är ointressant: jag flyttade bilen.

Den stod felparkerad, så jag gick ner och flyttade på den.

Ja, det var ointressant. Det var nummer sex, så vi börjar se slutet.

Sjunde vändan, den som intresserar oss. Jag är idel öra, Fuguain.

Jo, jag satte på mig min pyjamas och drack lite mjölk.

Sen borstade jag tänderna.

Och så la jag mig.

Tycker ni inte att tandkrämen smakar illa när ni har druckit mjölk?

- Nej, inte alls. - Fortsätt.

Det var jättevarmt och obekvämt, så jag låg bara där och vände och vred på mig.

Ursäkta, men det var ju så kallt nyss att det kom imma ur munnen på er.

- Och nu var det varmt? - Jag satte på värmen, det var därför.

Dumma frågor, kan tyckas, men jag vill kolla att er story håller.

- Gör den det? - Ja.

Då hördes ett skrik, som om nån blev överfallen.

Ja, jag hörde det.

Hörde ni det? Ni kan inte se när jag berättar, men ni hör?

Jag är ju i ert minne nu, Fuguain. Jag ser och hör er.

- Ser ni om jag gör så här? - Javisst. Var inte fräck nu.

- Okej. - Fortsätt nu, Fuguain.

- Jag hörde ett skrik till, mer våldsamt. - Ja, och?

Jag ville se vad som hände, men beväpnade mig.

- Med strykjärnet? - Det var det enda jag hittade.

- Jag tog på mig en jacka och gick ut. - Med strykjärnet?

Ni går alltså ut ur huset

och hittar M. Chevalets kropp i en blodpöl utanför huset, mitt på gatan?

- Ja, just det. - Okej. Fortsätt.

Som jag sa tidigare sökte jag först igenom fickorna för att hitta hans id.

- Varsågod. - Jag stack in handen i fickan.

Jag hittade plånboken. Jag öppnade den och hittade hans id-kort och allt.

- Och sen ringde ni på hjälp? - Ja.

- Gör det. - På riktigt?

Ja, på riktigt i ert minne, alltså. Varsågod.

- Det ringer. - Vad var klockan då?

Det vet jag int...-Hallå? Tack för att ni svarade så snabbt.

Jag ringer för att jag har hittat ett lik utanför mitt hus.

Ja, med blod och allt.

Jag har aldrig sett nåt lik, men det är ingen tvekan om saken.

Nej, jag är oskyldig.

Men jag har den dödes id-kort. Jag kan ge er hans namn.

Okej. Okej.

- Det var en annan person som svarade. - Ni gav dem inte adressen.

Nej, han la på innan, men när det hände gav jag dem adressen.

- Okej, och sen gick ni upp igen? - Ja.

Jag tänkte: "Ska jag vänta vid liket eller gå upp?" Jag var trött, så jag gick upp.

Så ni ringde på hjälp och lämnade brottsplatsen för att gå och lägga er?

Ja, jag var trött och han var ju redan död.

Min fru kunde ju gå i sömnen igen och jag frös, så jag gick upp.

- Ni var så trött att ni glömde järnet. - Ja, det var inte så smart gjort...

Det är ju inget man brukar ha med sig, så det är ju inte så konstigt.

Jag hör vad ni säger, men medge

att ett strykjärn bredvid ett lik med spräckt skalle gör allt lite förvirrande.

Ja, det gör det.

Sen gick jag upp igen och la mig bredvid min fru, som fortfarande sov.

Sen hörde jag när ambulansen kom.

Sen minns jag inget mer. Jag måste ha somnat, tror jag.

Är ni där? Pratar jag för mig själv?

Kommissarien?

Har ni gått? Pratar jag för mig själv?

Kommissarien?

- Jag är här. - Förlåt.

- Jag är trött, det är därför. - Det går framåt!

- Kan jag gå hem nu? - Nej.

- Varför inte? - För att jag har ändrat mig.

- När det gäller vad? - Er historia är välbunden.

Alltför välbunden, säger mig min polisinstinkt. Jag är inte övertygad.

För "välbunden"? Skojar ni?

Nu är det ni som använder fel uttryck. Man "binder" kött.

- Ni förblir huvudmisstänkt. Ta om allt. - Allvarligt? Från början?!

- Ja. - På grund av strykjärnet?

Strykjärnet och andra små detaljer.-Ja?

Champonin! Det är inte ofta man ser dig här...

Jag har nåt till dig, det är därför.

Obduktionsrapporten.

Jag gick igenom allt. Det tog två timmar och tre kvart.

Det är förvånande. Du kommer att gilla det.

- Är det muraren som blev styckad? - Nej, Chevalets död.

Det är ju mitt fall. Varför läser du min obduktionsrapport?

För att jag gillar sånt.

Jag hittade den, tittade av ren nyfikenhet och kunde inte sluta.

Hör på mig. Jag ska bespara dig tid.

Läkaren är 100 % säker: Chevalet blev inte mördad.

Han fick en plötslig inre störtblödning. Blodet på marken kräktes han upp.

- Skallen spräcktes när han föll bakåt. - Där har vi det! Tack!-Okej?

Ta det lugnt nu, Fuguain. - Vad då för blödning?

En inre blödning. Jag sammanfattar:

Chevalet går där på gatan och så plötsligt exploderar magen inuti.

Allt spricker! Bukspottskörteln, tarmarna, levern...

Allt exploderar! Trycket gör att allt stiger uppåt.

Chevalet kräks tre liter blod genom munnen på en gång. Rena gejsern!

- Vad hemskt! - Ja, han spottar ut allt på marken.

Eftersom han går, halkar han i sin egen blodpöl.

Pang! Han faller bakåt och spräcker skallen.

- Han dör plötsligt, punkt slut. - Ja, exakt.

Det var det värsta... Du driver med mig?!

- Nej, allt står i rapporten. - Då kan jag väl gå?

Du borde gå hem och lägga dig. Det kan du behöva.

Nå?

- Nu kan jag väl ändå gå? - Ja, men...

- Hur kan nån explodera invändigt? - Och det bundna köttet...?

- Jag litade på min polisinstinkt. Förlåt. - Titta!

- Vad är det för nåt? - Det låg här på golvet.

- Vad är det för nåt? - Ett öga.

- Ett öga? - Ja, det är nog Philippes öga.

- Min Philippes? - Ja, det har exakt samma färg.

Jag är nästan säker på att det är hans öga. Samma frånvarande blick.

- Vad då? - Vad säger ni nu, Fuguain?

Okej, jag kan förklara allt...

- Kom! - Jag är alltså oskyldig?

Vem bryr sig! Kom!

Vi gör succé!

Vi inleder scenen och säger våra repliker

och då ser jag att han äter upp korven på riktigt.

- Vad äckligt! - Det blir tyst tills han har tuggat klart.

Vad jobbigt!

Jag föredrar att äta på riktigt för att gå in i min roll.

Ja, och vi har alla märkt att det bara är när du äter som du spelar bra.

Du borde äta korv genom hela pjäsen.

Hur skulle du själv göra? Hur låtsas du äta? Mimar du?

- Ja, folk är ju för långt bort för att se. - På första raden kan folk se det.

- Nej, publiken sitter för långt bort. - Jag har kommit på en teknik.

Jag tar en riktig tugga, sen spottar jag ut den lite diskret

och kastar den på golvet. Då tror folk att jag äter.

- Det tar lika lång tid som att äta. - Nej.

Då kan du säga din replik med tom mun och då spar du tid.

Du förlorar inte tid på att tugga och tappar rytmen.

- Sabbade jag rytmen? - Jag tappade koncentrationen lite.

Och så riskerar man ju att rapa.

Ja, om man äter medan man spelar får man ju uppstötningar.

Och ingen skådespelare vill väl rapa på scen?

Jäklar... Bruno Lazare gillade halva pjäsen. Han har precis recenserat den.

- Han från Figarock? Bra! Han är grym. - Han gillar aldrig nåt.

Hoppas att det var den halvan jag spelar i...

Vad skriver han?

Inget, bara att halva pjäsen är lysande och halva seg.

Vilken idiot! Allt är segt och lysande. Det är det som är bra.

Hur delar han upp den? Vad är mitten enligt honom?

Lugna ner er. Att Figarock skriver om oss är jättebra för pjäsen.

- Folk kommer att komma ihåg "lysande". - Lysande! Det skålar vi på!

- Skål! - Skål för Figarock!

- Skål för Lazare! - Skål!

Jag ville bara säga att det var ett nöje att få vara med i kväll.

Även om jag var hungrig under hela föreställningen, vilket inte var lätt...

Jag visste inte att jag uppträdde.

Så när jag nu tänker tillbaka på det

inser jag att det här kommer att bli ett oförglömligt minne.

Så tack ska ni ha, för... Tack.

- Hej då! - Hej då!

Hej då!

Hej då.

Hej då.

Hej då!

- Jag vet inte vad jag ska säga... - Säg ingenting.

Jo... Hej då.

- Och tack. Det var toppen. - Ne, Fuguain, tyvärr inte.

Tacka mig inte, för i morgon bitti fortsätter förhöret. Sov så gott i cellen!

- För bort honom! - Vad pratar ni om?!

Och teaterpjäsen då? Och alla skådespelarna?

Vila er nu, Fuguain!

Översättning: Lotta Rossi