Original subtitles

Man ska inte gräva i grejor som hänt.

Det sa mamma alltid.

Hon var bestämd med det.

Särskilt en gång, när jag berättade för henne-

-att jag skulle börja gå i terapi.

Hon var väl orolig för vad som skulle komma fram.

Hon sa att jag måste sluta grubbla över saker i det förflutna.

"Det som har hänt har hänt. Du kan inte ändra på det."

Hon sa att jag måste blicka framåt, för där finns möjligheterna.

"I framtiden kan allt hända. Du bestämmer.”

Det förflutna rör på sig. Minnena förändras hela tiden.

Kanske är det därför jag blivit så besatt av min barndom-

-för det är en levande plats-

-där saker och ting hela tiden är i rörelse.

Ett bråk mellan min mormor och morfar när jag var barn-

-som sedan dess varit obegripligt för mig.

En dag 30 år senare förändrar det sig plötsligt-

-och får helt nya former. Minnet växer.

Mormor, titta vad jag hittade! Kan jag ta de här frimärkena?

Och blir enormt.

- Vad är det för brev? - De där tar jag.

- Hallå? - Hej.

Hej. Har det gått bra?

- Ja. Är ni redan hemma? - Ja, det var en tråkig fest.

Fast jag hade roligt.

- Ska jag beställa en Uber till dig? - Nej, nej. Jag cyklar, det går så bra.

- Gick det bra med barnen? - Ja, de sover.

Jag ska låsa efter dig.

- Cykla försiktigt. - Det ska jag. Hej då.

Varför skulle vi gå först av alla?

Jag orkade inte med hans attityd. Du såg ju hur han höll på, eller?

- Jag tycker han är trevlig. - Jo, jag märkte det.

- Vad sa du? - Jag sa att jag märkte det.

Men vad menar du?

Jag menar att om du och jag går på fest tillsammans, då går vi hem tillsammans.

Hon är inte världens bästa på att städa efter sig, men 500 spänn ska hon ha.

Barnen gillar henne.

- Är det du som satt en papperspåse här? - Du gnäller.

Papperspåse till sopor, det är inte så jävla smart.

Ska vi sätta oss i soffan och sätta på lite musik?

- Ska jag hjälpa dig? - Gå och sätt dig i soffan. Jag fixar det.

Är det mitt fel att du inte kan lyfta en soppåse?

Är det mitt fel att du satte dit en papperspåse?

Vi bråkar om en jävla soppåse? Seriöst?

Seriöst, gå och lägg dig i soffan. Du har ju dansat hela kvällen.

Är det därför du är sur? För att jag har dansat och haft roligt?

Ibland känns det som att jag är gift med en liten flicka. Kan du inte växa upp?

Du bråkar med allt och alla. Till och med våra barn börjar bli rädda för dig.

- Du behöver inte blanda in dem, tack. - JO.

Vi är allesammans jävligt trötta på ditt kontrollbehov.

Okej, och jag är jävligt trött på ditt bekräftelsebehov.

- Det är patetiskt. - Vad då?

Ditt bekräftelsebehov. Jag såg ju för fan hur du höll på.

- Höll på? - När du dansade.

- Är du svartsjuk? - Nej, verkligen inte.

Jag tycker bara att du är sorglig.

- Men åk tillbaka, då. Festen är inte slut. - Vad bråkar vi ens om?

- Du behöver inte slingra dig. Åk tillbaka. - Barnen sover.

- Jag ser det ju på dig. - Vad? Vad menar du?

- Åk! - Vart ska jag åka?

Till festen!

Mamma?

Så... Kom.

- Vänta... - Nej.

Jag tar barnen till min mamma i Skåne i morgon.

Och du ska inte följa med.

Du har ett problem, Alex.

Och du måste ta ansvar för det.

Jag kan inte hjälpa dig.

Du måste göra det själv.

Amanda sa till mig att hon blir rädd när jag blir så där arg.

Jag kände inte igen det.

Jag har aldrig använt våld, aldrig slagit nån i hela mitt liv.

Först när det var för sent insåg jag-

-att min vrede spelar på mörkare frekvenser.

Jag tänkte först att det kanske var nåt bra att vreden bara fanns inne i mig.

Om det är svart här inne är det fortfarande ljust utanför.

Men det var inte sant.

Jag vet nu att den håller på att förstöra något viktigt.

Vi ska rita en familjekarta, du och jag.

Mitt perspektiv är ju barnets.

I bästa fall kan en familjekarta ge en bild av hur relationer hänger samman.

Och vilka beteenden som har förts över till dig genom släktleden.

Vad heter dina föräldrar?

Man ska inte gräva i det förflutna.

Det som har hänt har hänt.

Den som söker efter källan till sina beteenden börjar väl med sina föräldrar.

Finns ens nåt sånt som en urondska i en släkt?

Och om den finns, hur skulle den kunna hjälpa mig?

Skulle den läka mig? Jag trodde inte på det.

Mitt mörker, det är väl bara... mitt mörker.

Då ska vi se hur människor hänger samman.

Goda relationer markerar du genom att dra ett rakt streck.

Konfliktfyllda relationer markerar du med sicksackstreck.

Att följa taggigheterna som armbågade sig fram över familjekartan.

Att se hur all oro sträckte sig upp mot samma person.

Alla knotiga pilar som pekade åt samma håll.

Kan du sätta dig ner?

Det var för en gångs skull tydligt.

Det var oemotståndligt.

Det fanns något där.

Vad ser du?

Jag ser ju många bra relationer på pappas sida.

Och många dåliga på mammas.

På din mammas sida...

Ser du var alla konflikter börjar?

Ja.

Vem var Sven Stolpe för dig?

Min morfar.

Om du skulle beskriva honom med ett ord?

Geni.

Ett annat ord?

Döende.

Måltavla?

Jag passar.

Okej.

Du får hjälpa mig här... Så...

- Vad är det du har här? - Det är sånt där som du tycker om.

Svartsjuk.

Sjukavdelning.

Ja, ja...

Där fick jag dig.

Ja...

Morfar?

Alexander!

Du har väckt mig från de döda.

Jag brukade komma på fredagskvällen, och vara kvar till söndagen.

Ingen annanstans var det lika tyst som hemma hos mormor och morfar.

Han hatade ljud.

Mest av allt hatade han ljudet av barn som grät.

Han kunde inte arbeta då.

Morfar satt ofta i arbetsrummet, med blicken fäst i en bok.

När morfar inte satt i arbetsrummet låg han i sängen.

En gång sa han till mig att han dragits med feber sedan 1938.

Vad läser du?

"Lätt, snabb och öm".

Vad handlar den om?

Kolossala vidrigheter.

Svartsjuka, svek.

Död.

Men varför läser du den om den är så hemsk?

Jag uppdaterar mig på min produktion.

Det måste varje författare göra ibland.

Ville du nåt?

Mormor undrar om du vill ha sherry eller konjak efter maten.

- Ja, tack. - Sherry eller konjak?

Ja, gärna det, ja.

- Vad sa han? - "Gärna det, ja."

- Morfar? - Ja?

Du har något rött på kläderna.

Vad säger du?

Menar du det här?

Men herregud, jag har ju spillt.

Ser du, Karin? Är det ketchup, tror du?

Men vad är det för nåt?

Det är en utmärkelse som morfar har fått av franske presidenten.

Hur går det i skolan, då? Lär de ut nånting nuförtiden?

Vad läser du i historia?

Vet du nånting om tio Guds bud?

Hur lyder det första budordet? Kan du svara på det?

Sven...

"Du skall inga andra gudar hava jämte mig."

Men nuförtiden finns ju ingen gud längre.

Så vad är det som är heligt i dag?

Absolut okränkbart i dagens samhälle. Kan du svara på det?

Sexualiteten.

Den är i dagens samhälle absolut helig.

Trohet och lojalitet, det kan svikas.

En liten pojk, som jag frågade om vad han kunde tänka sig-

-som det allra lyckligaste i livet.

Han var fjorton år, en begåvad grabb.

Vet du vad han svarade?

Att ligga på en badstrand med hur många orgasmer som helst.

Ja, där har du svensk ungdom.

- Du är väl inte sån? - Nej.

Här kommer jag med äppelkaka och vaniljsås.

Så...

Nej.

Här kan jag inte bli sittande hela kvällen.

Ska du inte ha efterrätt, Sven?

Efterrätt?

Hej, det är jag. Hoppas resan har gått bra.

Ni kanske badar, men jag kanske har kommit på nånting som kan hjälpa oss.

Det handlar om morfar och mormor och så.

Kan du ringa mig så fort du hör det här? Så får du hälsa din mamma också.

Jag saknar er.

"Slaget som träffade mig kom från det håll som jag väntade mig mest lojalitet."

Sven Stolpe har ingen fantasi.

Alla hans romaner handlar om exakt samma sak.

En man som har oturen att träffa en svekfull kvinna.

Kvinnan bedrar honom med en annan man.

Stolpe byter miljö för sina romaner, byter namn på karaktärerna.

Men de handlar alla om samma sak, en kvinnas otrohet.

Jag läser hans dagböcker och memoarer.

Ett årtal återkommer, sommaren då hans liv slocknade.

Om och om igen skriver han om den sommaren, katastrofen som inträffade-

-utan att en enda gång beskriva vad som faktiskt hände.

"Sommaren 1932..."

utsattes jag för ett sexuellt attentat.

"utsattes jag för ett sexuellt attentat."

"Sexuellt attentat..."

På uppdrag av ingen alls, på jakt efter något som antagligen inte finns-

-samtidigt som jag borde vara någon annanstans-

-söker jag i arkiven efter något som ska leda mig vidare.

Om du ska publicera den där bilden så måste du anmäla det.

Just det.

Då ska vi se här, det var Sven Stolpes brev.

- Tack. - Varsågod.

Jag kom inte längre och skulle kanske givit upp-

-om det inte vore för att jag fick syn på något som jag inte kunde förklara.

I dagboksanteckningarna återkom två initialer. O.L.

"O.L., alltid..."

Stolpe drömmer mardrömmar om O.L.

Stolpe läser DN och får syn på en text av O.L.-

-och måste genast kasta tidningen.

Han stöter på O.L. en dag och är nära att gå under.

Du, här hittade jag lite fler urklipp och foton.

Jättebra. Tack.

Då ska vi se...

Titta i kameran.

Om O.L. är Olof Lagercrantz...

var det så att han hade en kärleksaffär med min mormor Karin Stolpe...

sommaren 1932?

Får jag slå mig ner hos er en liten stund?

Varsågod.

Var är herr Stolpe?

Han skriver på sitt nästa verk och får inte störas.

Vad blir det?

- En pjäs, tror jag. - "Tror"?

Det hörs på rytmen att han skriver repliker.

- Spännande. - Vi får väl se.

Vad skriver ni på?

I går skrev jag på en sanatorieroman.

Och i dag?

I dag verkar det bli en diktsamling.

Ni är ombytlig.

Jag vet inte hur bra skribent jag är-

-men jag är en bra redaktör för mina egna texter.

Ni har ett unikt öga för er egen otillräcklighet.

Precis.

Hur går det med ert eget arbete?

Ni är en flitigt anlitad översättare, har jag förstått.

Jo, det håller mig sysselsatt.

- Är det ensamt? - Vilket då? Arbetet?

Att vara Sven Stolpes hustru.

Ni måste äta om det ska bli något av er.

Lycka till med dikten.

Olof Lagercrantz, vad har ni på honom?

Vi har pressklipp, fotografier, brev.

Några brev från Karin Stolpe?

Nej, tyvärr.

Men sen har vi ju artiklar, dagböcker...

Dagböckerna, kan man kopiera upp dem?

Ja, är det nån speciell period som du söker?

Ja, det skulle vara sommaren 1932.

"Sigtunastiftelsen, 18 juni, 1932."

"Jag kommer på mig själv med att leta efter henne."

"Jag går omvägar i korridoren, varv på varv i trädgården."

Jag kommer på mig själv med att leta efter henne.

Jag går omvägar i korridoren, varv på varv i trädgården.

Jag sitter kvar i matsalen längre än jag behöver.

Allt för att få en skymt av henne.

Sigtunastiftelsen.

Det var dit alla åkte på den tiden.

Författare, diktare, intellektuella med drömmar om att bli publicerade.

De fick mat och fri tillgång till det enorma biblioteket.

Och de fick vara kvar tills de skrivit färdigt.

Jag stör väl er inte?

Jag ska bara leta efter en bok jag såg häromdagen.

Det är ingen fara.

Hur går översättandet?

Inte så bra. Jag har fastnat.

- Jag kanske kan hjälpa er? - Ska vi inte lägga bort titlarna?

Kan jag hjälpa dig?

Jag visste inte att du kunde franska.

Nej, inte jag heller.

Jag försöker hitta en svensk motsvarighet till ett franskt uttryck.

Chaque fou a son truc.

Det finns inte på svenska, men översättningen är ungefär:

"Varje galning har sin grej."

I boken så använder huvudpersonen det om sin mamma-

-som envisas med att dricka oskummad mjölk.

Han skakar på huvudet och säger: "Varje galning har sin grej."

Jag tycker om det.

Det är... förlåtande på något sätt.

Visst är det?

Det betyder att vi alla har rätt att vara som vi vill.

Vi är ju alla lite galna på ett eller annat sätt.

- Vad är Svens grej? - Förlåt?

Om vi alla är galna, vad är galningen Svens grej?

Han stänger av motorn i nedförsbackar.

Varför gör han det?

För att spara bensin.

Vad är min grej?

Du sätter handen för munnen när du skrattar.

- Va? Nej, det gör jag väl inte. - Du gjorde det nyss.

Men det är fint. Försynt på något sätt.

Och du, då? Vad är din grej?

Jag vet inte.

Jag får fundera.

Jag återkommer.

Vad är det för bok du söker?

Den...

Den har en röd rygg, det minns jag.

Vad är det vackraste ord du översatt?

"Jag älskar dig."

Det spelar ingen roll vilket språk du säger det på. Det låter alltid vackert.

Visste du att det finns ett ord på arabiska för kärlek-

-som inte bara betyder "Jag älskar dig"-

-utan "Jag älskar dig, din själ och allt din själ rör vid"?

Finns ett sånt ord?

Det är så fint.

Är det den?

Nej.

Nej, när jag tänker efter så stod den nog uppe på balkongen.

God dag.

Herr Lagercrantz kanske har god hand med bilmotorer.

Jag är förvisso van vid att saker inte fungerar som de ska.

Nå, vad säger ni? Vågar ni er på en gissning?

Jag kan göra ett försök.

Det är en imponerande bil. En skönhet.

Jo då, när den fungerar.

Det är en prototyp av en ny Citroën-

-som jag fått tillgång till genom franska kontakter.

Jag reser runt så mycket och föreläser-

-att jag upplevde att jag var värd nåt lite bättre.

Det är en strålande affär. Andrahandsvärdet är enormt.

- På så sätt? - Jo då.

Det förhåller sig på det viset-

-att varje gång jag tar ut bilen på en tur så ökar den i värde.

Har jag berättat när jag tillsammans med den svenske ambassadören-

-haft en alldeles för trevlig och blöt afton i Paris och skulle hemåt i natten?

Utkommen från ambassaden så fann jag att gatan låg i tätaste dimma.

Och mycket riktigt så förlorade jag snart orienteringen.

Då såg jag en poliskonstapel komma gående emot mig.

Han stannande bilen och frågade vänligt hur det stod till.

Jag erkände att jag var vilse och frågade var jag befann mig.

"På Champs-Élysées", sa han. Och jag blev fullständigt frågande-

-för gatan jag befann mig på var ju trång som en gränd.

Konstapeln bara stirrade på mig.

"Det kanske beror på att ni kör på trottoaren?"

Pröva att starta motorn nu.

Ni är en man med dolda talanger, herr Lagercrantz.

- Vad blir jag skyldig? - Ingenting.

Det var en intressant utmaning.

- Självfallet ska jag betala er. - Jag vill inte ha någonting.

Om inte ni lagat den så hade jag tvingats ta den till en verkstad.

Låt mig ta bilen på en tur. Jag har ett ärende in till Sigtuna-

-och jag skulle älska att köra den här skönheten.

Avgjort. Nyckeln sitter i.

Tackar.

Då kan jag passa på att följa med. Jag har kläder på kemtvätten som måste hämtas ut.

Jaha?

Ha tillbaka både bilen och min hustru inom en timme.

- Då reser jag till Stockholm. - Självklart.

God morgon, Alex.

- Vad är det här? - Det är en bok jag översatt.

Nu måste jag kontrollera att allt stämmer innan den publiceras.

Passionism? Vad är det?

Passionisterna, det... Det är ett katolskt sällskap-

-som bildades på 1700-talet av en man som hette Paulus.

De predikade i synnerhet om Kristi passion.

Men har inte passion med kärlek att göra?

Passion har både med kärlek och död att göra.

Ordet "passio" är Latin och betyder lidande.

Man brukar ju prata om Jesu död som en passion.

Men precis som du säger...

Passion kan också innebära att man är...

starkt, eller rentav dödligt förälskad.

Hälsa och tacka Sven för lånet.

Karin?

Vi hämtade aldrig upp kläderna på kemtvätten.

Men det var ju stängt. Var det inte så?

Herr Lagercrantz tackar för lånet.

Franz, ger du mig lite mer av den där?

Fru Stolpe?

- Så. - Ge mig en liten. En liten.

- Så... - Ja.

Så...

- Hutt-hutt. - Hutt-hutt.

- Sexa vill jag inte ha. - Jaså?

- Vad säger du om den? - En tvåa, den tackar jag för.

- Chi-chi! - Nej.

Jaha. Jag får tacka för mig.

- God natt. - Ja, god natt.

- God natt. - Sov gott.

- Och tack för drickat. - Visst.

Nej, man har inte en chans i kort mot Karin.

Nej, hör ni, det är dags att gå och lägga sig.

Men ni kan väl inte sluta mitt i ett parti.

Jag lägger mig. Skithand.

Jag spelar bara klart partiet. Jag kommer om en liten stund.

Jaså?

Jaha.

Nej, förresten, jag är också trött.

Karin...

Sven...

Vi kommer tillsammans, vi går tillsammans.

Vad gör det förresten vad som händer oss här nere?

Om hundra år finns det ingenting kvar av våra strider.

Kanske forskare eller litteraturhistoriker I framtiden i Sven Stolpes skrifter...

"kommer på lösningen till en tragedi."

Kommer du ihåg hur vi träffades?

Jag hörde dig sjunga uppe i tornrummet.

Vi träffades där varje kväll.

Vi pratade om allt.

"Utbilda mig", brukade du ropa.

Och det gjorde du också.

Öppnade nya världar för mig.

När du friade till mig så sa du att äktenskapet är som ett långt samtal.

Att allt annat i en relation är förgängligt.

Allt utom samtalet.

Förlåt.

Nej, här kan jag inte sitta hela dagen.

- Men efterrätten, då? - Efterrätt...

- Hallå. - Hej, David.

- Tack för att du kom. - Ja, ja.

Jag... jag tar samma.

Ska vi käka nåt? Jag är lite sugen.

Nej, nej, det är bra. Kanske sen.

- Fast du kan ju ta nåt. - Nej, nej, nej. Jag kan absolut vänta.

Ja, okej...

Ledsen att jag är lite sen. Mitt möte drog ut lite på tiden.

Ingen fara. När släpps boken?

I september.

Men det här mötet gällde filmrättigheterna för min förra bok.

- Det var... Ja, stor amerikansk studio... - Kul.

Tackar.

- Så där, skål. - Skål.

Hur går det själv, med bloggen och...?

- Podden. - Podden, just det. Den går bra?

Jo... Alltså, jag...

Jag skriver ju också. Jag skrev en bok till exempel förra året om min mamma.

Just, den, ja.

- Läste du den? - Nej, tyvärr.

Men du kanske skriver på nånting nytt nu?

Nja... Ja, kanske det...

Jag vet inte vad det ska bli än-

-men jag håller på att forska lite i morfars historia.

Jaha... Ja, ja, och då kommer du ju osökt in på-

-den livslånga fejden med min pappa?

Sven Stolpe, det var en svordom i vårt hus.

Så fort han ens nämndes, då skulle pappa lämna rummet.

Ja, Sven hade ju många fiender.

Men jag... jag har förstått att den här konflikten med Olof-

-var speciell på nåt sätt.

Och jag tror jag vet varför.

Olofs affär med Karin Stolpe...

- Du känner till den? - Ja, ja. Jo då.

Det har vi alltid känt till i släkten och det...

Det var som att det där som hände mellan min pappa och Karin...

Det försvann aldrig helt ur familjens minne.

Jag har ju läst din pappas dagbok-

-och har förstått att de brevväxlade den här perioden.

Jag har sökt brev överallt, på KB och i arkiv-

-och jag hittar ingenting.

Så jag tänkte att du kanske skulle kunna... Eller om du hade möjlighet att...

Ja, okej. Ja, visst, absolut.

- Jag ska undersöka saken. - Tack.

Inga problem.

Nej, nu blir jag lite sugen.

- Jag skulle kunna ta en råbiff. - Det gör vi.

Ett fågelbo.

Det är koltrastar.

Fantastiskt.

Kom.

Här.

Försiktigt.

Vad då?

Jag tror att jag har hittat din galna grej.

- Jaså? - Skorna.

Du tog av dem i bilen också.

Ja, det är sant. Jag tycker om att gå barfota.

Berätta något om dig.

Jag har varit sjuk.

Svårt sjuk i lungsot.

Så här efteråt så...

känns det lite som att det är först nu jag lever.

Att mina 21 år bara varit en enda lång förberedelse att...

nu det börjar.

Förra året så ville jag ta mitt liv.

Varför ville du ta ditt liv?

När Sven och jag träffades så...

så var jag gravid.

Med.. med en annan man.

Så jag bestämde mig för att resa till Köpenhamn i hemlighet för att ta bort det.

Och sen när jag kom hem igen så...

var jag helt slut. Jag kom inte upp ur sängen.

Sven krävde att få veta var jag hade varit.

Sven har aldrig förlåtit mig för det.

Fort. Fort, du måste gå härifrån.

- Herr Lagercrantz. - Herr Stolpe.

- Får du nåt gjort”? - JO.

Hur går det med pjäsen?

Jo, tack.

Jag har ett slut.

Olof Lagercrantz skriver bättre än Sven Stolpe.

Man känner sig friare inne i hans texter.

Det finns ljus här.

Om och om igen i sina memoarer, och i sina dikter och essäer-

-berättar Lagercrantz om hur han blev förälskad i en gift kvinna.

Olof Lagercrantz och Sven Stolpe.

Rakt igenom författarskapen går en tråd.

Den ena skriver om och om igen om en ängel.

Den andra skriver om och om igen om en hora.

De skriver om Karin Stolpe.

Genom decennierna berättar de hennes historia.

Karin själv säger inte ett ord.

Jaså, är det du?

Vad skriver du?

Mitt livsverk. Min sista bok.

Vad handlar den om?

Sanningen.

- God natt, Alexander. - God natt, morfar.

Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag-

-och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Och inled oss icke i frestelse...

Utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

Amen.

Sov så gott. Och tack för i dag.

Väntar vi på något?

Jag bjöd med honom.

Det har du väl ingenting emot?

- Är jag sen? - Det är vi som är tidiga.

Nu ska vi träda in i något absolut märkvärdigt.

Ett av de bäst bevarade kyrkorummen från den svenska stormaktstiden.

Här ser vi hur Jesus-barnet städar ur ett människohjärta.

Ser ni alla ormar och rovdjur-

-städas ut ur hjärtat?

Visst är hon vacker?

Den helige Guds moder.

Renast av kvinnor.

Det är faktiskt otrevligt att låta vår resgäst sitta ensam där bak.

Gör du honom sällskap på hemvägen?

Hans namn kommer färdas över hela jordklotet.

Han far omkring i en flygmaskin och håller flera massmöten varje dag.

Publiken är helt begeistrad, han trollbinder dem fullständigt.

Han har inte mycket till humor, tycker jag.

Han uttrycker sig drastiskt.

Blodets renhet, en vilja av stål.

Renhet...

Vad är det för dig, Sven?

Hur menar ni nu?

- Jag har läst din roman "Feg". - Har ni?

Där skriver du om en huvudperson som går genom livet med ett enda krav:

Kvinnans renhet.

Det är en sjuk man med sjuka krav hämtade från 1800-talet.

Och den mannen, den huvudpersonen, det är du.

Du begriper väl för i helvete att du inte kan göra honom redovisningsskyldig...

- för en roman som han har skrivit? - Jag säger bara två saker.

För det första, huvudkaraktären i romanen "Feg" lider av en tvångsneuros-

-som har att göra med moderskomplex, kvinnohat-

-hyperintellektualism, faderskomplex, idealism, sexualstörning-

-narcissism, konservatism och vanföreställningar.

För det andra, den karaktären finns i verkliga livet-

-och han heter Sven Stolpe!

Var har du hållit hus?

Äntligen är det lite liv i er, gosse. Va?

Jag som trodde du var fullständigt ointressant.

Tom, ett vakuum.

Nej...

Ni borde dricka lite oftare, herr Lagercrantz.

Det klär er.

God kväll.

Han fick lite för mycket att dricka, kanske.

Vad är det?

Ett ägg.

Koltrastägg.

Karin? Karin!

Vad är det?

Ingenting.

När jag och Amanda precis hade träffats-

-berättade jag för henne om nåt som hände när jag var barn.

Jag la mig i solen en hel sommardag.

Jag ville steka mig, så att mamma skulle smörja in mig med Nivea på kvällen.

Jag brände mig medvetet för att få henne att röra vid mig.

Och när jag berättade det för Amanda den där gången-

-så la hon en hand på min axel.

Och då började jag plötsligt gråta.

Jag visste inte varför jag grät, och hon höll om mig och tröstade mig.

Och viskade till mig: "Det är skönt att gråta."

Och jag grät och kunde inte sluta.

Jag vågade inte fråga henne.

Jag vågade inte fråga varför jag var så ledsen.

Det känns som att han vet. Som att alla vet.

Du inbillar dig. Om Sven hade misstänkt något så hade vi märkt det.

Jag är inte lika säker.

Tack.

Det ser inte bra ut om vi sitter här med levande ljus.

Kommer du och slår dig ner och hjälper oss här?

Vi sitter och bråkar om vem som är störst diktare av Fröding och Karlfeldt.

-Och var står Karin i frågan” -Slå dig ner.

Karlfeldt, tror jag.

- Du har väl aldrig läst Karlfeldt? - Jo då.

Jag har aldrig hört dig säga ett ord om Karlfeldt.

Jag ser fram emot läsningen i morgon.

Jag vill höra mer om min hustrus hemliga preferenser.

Kan du inte ge oss någonting? En titel, en genre?

Är det den icke så subtila inviten i "Duvan och örnen" som har fångat dig?

Varför tror du det?

"Jag är en turturduva."

"Mitt bröst är mjukt och vitt.”

"Flyg över starr och tuva"-

- "och mossens glesa björkar"-

- "tills skogen sig förmörkar"-

- "så når du boet mitt."

Jag tycker mer om "Maljnattsröster".

- Är den också från "Fridolins visor"? - "Vildmarks-och kärleksvisor".

"Kring dina lockar jag brudslöjan lindar."

"Kransen av daggig viol jag dig ger."

"Friskt skall den dofta i vakande vindar."

"Dofta en majnatt och sen aldrig mer."

Jag lämnar åt dig att avsluta.

Sven, du kan inte kräva att alla andra ska kunna memorera som du.

"En gång min kärlek, den jungfruligt skära"-

- "blommar i livet och doftar och ler."

"Skynda, min brudgum, ty dagen är nära."

"Kyss mig en majnatt och sen aldrig mer."

Hon är inte alla andra.

Det är lika bra att herr Lagercrantz lär sig det.

Med de tänkvärda orden...

ska jag be om att få tacka för mig.

God natt.

Min lilla duva.

Om du någonsin är otrogen mot mig-

-så kommer jag först att skjuta honom.

Sen dig och sist mig själv.

Då är det snart dags för läsningen.

Det ska bli intressant.

Karin är en intellektuellt storartad kvinna som alla blir förälskade i.

Men jag har vunnit henne under så blodiga fejder-

-att inte ens en jordbävning kommer skilja oss åt.

Älskling, kom, vi blir sena.

- Det här blir spännande. - Ja, för mig med.

- Har ni inte fått läsa? - Nej, det enda jag vet är titeln.

Jag hälsar er alla välkomna hit till denna informella tillställning.

Det som jag nu kommer att läsa upp för er i dag-

-är för mig ett särskilt betydelsefullt verk.

Precis som det rummet vi sitter i är en särskilt betydelsefull plats.

Just i det här rummet så träffade jag min hustru.

Och på den här stiftelsen så gifte vi oss.

Därför vill jag dedikera den här pjäsen till min älskade Karin.

"Trolovad" - ett skådespel i tre akter.

Roller: Arvid, ung journalist och författare.

Karla, hans fästmö.

Stig, hans redaktör på tidningen.

Eyvind, den andre mannen.

Dr. Jensen, abortören i Köpenhamn.

Första akten, på tidningen.

Mitt på golvet ett skrivbord. På bordet en skrivmaskin.

Vid skrivmaskinen sitter Arvid, ensam kvar på redaktionen.

Han har precis avslutat den text-

-som han själv håller som ett bålverk mot sexualmoralens förfall-

-och om vikten av att återställa mannens krav på kvinnans renhet.

Ny scen:

En månad tidigare, på en abortklinik i Köpenhamn.

I en fönsterlös källare i samma huskropp som en kyrka.

Abortören bär ett vitt förkläde med mörkröda spår från dagens arbete.

I källarkorridorerna hör hon andra kvinnor skrika.

"Vilka risker innebär ingreppet?"

"Infektion i livmodern."

"Slidperforering."

"Luftbubblor i blodomloppet som kan leda till döden."

"Snälla, jag orkar inte höra mer."

"Jag kräver att ni är fullt medveten om vad jag kommer göra med er kropp."

"Se på mig."

"Se på mig!"

"Först kommer blödningarna."

"Det kan ta flera dagar."

"Men sen till slut så kommer barnet."

"Låt det ske. Låt det ske."

"Överlämna detta oönskade liv åt evigheten."

"Denna frukt av lust och lättsinne."

"Vill ni se ert barn?"

När den illegala aborten väl fullföljts uppstår en ännu värre situation.

Spelplats: parets sovrum.

Efter tio dagar av tystnad kommer hon hem.

Den inte ont anande fästmannen har fått hem en varelse som han inte känner igen.

En till marken slagen kvinna.

Karin?

Vad är det som händer?

Skammen sitter i köttet.

Du blir aldrig ren.

Hon är min hustru.

Men hon var hans älskarinna.

Lögnerna som staplas på varandra blir till en mur i vårt äktenskap.

Din marmorvita hals är blottad för mitt öga, som nu ser tydligt och klart-

-hur lögnen måste dö.

Han trevar vilt i mörkret.

Alla hans hämningar faller av honom.

Han kastar sig över henne.

Hon känner hans händer om sin strupe.

Och när hennes huvud slungas in mot väggen förlorar hon medvetandet.

Till slut, bara en hand som rör sig.

Den träffar hennes kind.

Den glider sakta fram över den blodiga munnen.

Och den sista rörelsen stelnar.

Döden befriar en trolös kvinnosjäl.

Men i mörkret sjunger en ton.

"Jag älskar."

"Älskar..."

Bravo!

Jag skriker.

Titta på mig.

Shit!

- Hallå? - Hej, pappa!

Hej. Vad gör ni?

Vi är nere vid stranden.

- När kommer du? - Jag kommer snart.

Pappa, kan du ta med Dino? Jag glömde honom.

Absolut. Jag har lite saker att fixa i stan bara.

- Vad då för nåt? - Jag kommer snart, jag lovar.

Så får ni ha det så kul i dag och så kan vi höras i kväll i stället.

Pappa! Kolla här!

Åh, wow! Wow.

- Hej då, pappa! - Jag älskar er.

- Tjena. Paket. - Tack.

- Här, signatur bara. - Ja.

Tack så mycket.

När åker vi?

Jag har bett om hjälp att bära ner våra väskor om en halvtimme.

Bra.

Orkar du verkligen köra?

Jo då. Bara jag får vila lite.

Jag har bestämt mig för att lämna Sven.

Men man lämnar inte Sven hur som helst.

Det finns saker som jag tror du måste veta nu.

Det går inte att skrämma bort mig från dig.

Vet du om att Sven har en revolver?

Han... visade mig den och sa-

-att han tänkte skjuta mannen som gjorde mig med barn.

- Han är galen. - Nej, han är livsfarlig.

Är du rädd nu?

Nej.

Jag kan dö för dig.

Vilken stund som helst.

När ses vi igen?

Får jag skriva till dig?

Skriv till postkontoret på Vasagatan. I namnet K.A. Larsson.

Jag älskar dig.

- Mormor! - Kära min älskade.

Titta vad jag hittade! Kan jag ta de här frimärkena?

Det är med darrande händer jag knackar ihop detta brev.

De där tar jag.

Vad är det för brev?

Du har just farit och aldrig har jag känt mig så övergiven och ensam som nu.

Livet blir dött och färglöst utan dig.

Jag ska alltid älska dig.

Jag ska viga hela mitt liv åt dig.

Det är ett vansinne, detta.

Att vara besatt av bara en tanke - du.

Att inte se något annat än dig, din kropp, dina ögon, din mun, dina bröst.

Att höra dig viska från varje blad, ur varje sjö, ur varje vind.

Varför ska du också vara gift, du flygande djävul?

Att Sven ska äga dig, att han ska få behandla dig hur hänsynslöst han vill-

-utan att jag kan ingripa, det är outhärdligt för mig.

Kära Olof.

Vi ska bli ofattligt, overkligt lyckliga i livet, du och jag.

Du föraktar mig inte. Det gör mig oerhört glad och lycklig.

Vänta på mig, och glöm mig inte.

Jag blir den lyckligaste Karin här på jordklotet-

-om du har hälften av din kärlek kvar när vi ses.

Sven?

Kan vi prata?

- Prata på. - Jag vill att vi skiljer oss.

Du säger ju att du aldrig har älskat mig.

Att det var ett misstag att vi över huvud taget gifte oss.

Jag kan ju inte leva ett liv i ständig bestraffning.

Sven, kan du lyssna på mig?

Kan du lyssna på mig?!

Hur mycket vi än försöker så går det bara inte.

Därför så är det bäst för oss båda två att vi går isär.

Vi är inte längre förälskade, det är riktigt.

Men vi har annat. Vi har vårt samtal. Med Guds hjälp ska vi klara oss igenom detta.

Vi pratar ju inte med varandra alls.

Jag har pratat med mor, och jag får komma till henne i Limnäs och bo.

Bra. Du åker till Limnäs och du är där i några dagar.

Sen så kommer du tillbaka hit, till vårt hem.

Det här går inte längre.

Jag träffade en läkare.

Den andra lungan är angripen.

Det betyder att jag inte bara har tuberkulos-

-utan ett mycket svårt fall av tuberkulos.

- Jag vet det, men... - Det finns inga men, det finns bara döden!

Jag är 26 år gammal och jag ska skriva mitt testamente.

Och samtidigt som jag gör dessa förberedelser-

-så är det tänkt att jag ska ha en fot kvar i livet och hoppas på ett mirakel.

Det finns faktiskt en liten chans att jag överlever detta.

Men då måste jag ta hand om mig själv.

Jag måste sova mycket.

Ta promenader, andas frisk luft.

Och framför allt, jag får inte uppröras.

Jag får inte uppröras!

Då dör jag.

Jag går under.

Och frågan är om du överlever det.

Jag tänker inte spara dig.

Jag ska se till att historien om dig sprids.

Dina karlar, den utomäktenskapliga graviditeten.

Den illegala fosterfördrivningen, din tid på mentalsjukhuset.

När jag är färdig så kommer inte du ha någon kvar vid din sida.

Utom möjligen de lystna karlar som jagar efter en lättfrestad kvinnokropp.

Karin...

Lämna mig inte.

Snälla.

Varför har du sparat era brev?

Jag har inte sparat dem, jag har bara inte slängt dem.

Sluta! Du är ju patetisk!

Var hittade du de här?

Jag vet inte.

Var det i Karins byrålåda?

Eller var det i lådan i hennes nattduksbord?

Jag kommer inte ihåg.

Kommer du inte ihåg? Du hittade dem alldeles nyss.

Jag vet inte!

"Lilla, älskade Karin..."

- Nej, Sven... - Tyst!

"I går var jag hela dagen så våldsamt upphetsad..."

"av kärlek till dig."

"I dag kan jag urskilja melodierna..."

.I mitt hjärta."”

Avskyvärda människa!

"Dina kyssar bränna ännu på mina läppar."

"Det är ett vansinne, detta."

"Att vara besatt av bara en tanke - du."

Karin...

Jag kommer kunna ta hand om oss.

Det är bara just nu som...

Det blir några hårda år.

Nu i början, innan jag kan börja leva på min penna, men...

Vi har ingen brådska.

Livet ligger framför oss.

Inte sant?

JO...

Är du ledsen?

Nej...

Jag är bara lycklig.

Jag vill åka med dig till Limnäs.

Tanken på att inte se dig är... outhärdlig.

Låt det dröja ett tag.

Tills allt har lugnat ner sig.

Sen kommer du och hälsar på mig.

- Du skriver till mig? - Jag skriver.

Kära Olof.

Dagarna här på Limnäs skänker mig ett lugn som jag har längtat efter så länge.

Det är som om jag äntligen flyttar hem till mig själv.

Att få möjlighet att rå över mitt eget liv, mitt eget arbete.

Och bestämma själv när det är dags att sova-

-för att sen vakna i gryningen och lyssna till fågelsången.

Det bor en koltrast i ekens krona...

som får mig att sakna dig.

Kanske är det så att jag just nu är den friaste människan på hela jorden.

Jaha, var är svärmor?

I Göteborg, över natten.

Vad gör du här?

Jag vill att vi försöker lösa... rädda det vi har.

Jag förstår att jag har betett mig illa.

Och jag vill be om förlåtelse.

Kan jag...?

Om nu vi ska bryta upp vårt äktenskap efter så kort tid tillsammans...

och svika våra löften, så vill jag att vi talar igenom saken, i lugn och ro.

Så mycket är du skyldig mig.

Om du fortfarande vill skiljas i morgon så lovar jag att gå med på det.

Är det ett löfte jag kan lita på?

- Finns det kaffe? - Nej, men jag kan koka.

Nej, nej, nej. Du ska inte behöva göra något. Jag ordnar det. Sitt du.

Jag tänkte att vi kunde gå en promenad. Jag skulle behöva sträcka på benen.

Om du har tid, förstås. Efter kaffet.

Ja.

Vem är det som kommer?

Jag vet inte.

Hallå?!

Stanna!

Stanna!

Hör du mig?! Stanna!

Inkräktare!

Stanna! Stanna, din jävel!

Karin, förstår du hur allvarligt allt detta är för mig?

Jag har aldrig älskat förut. Det har alltid varit självbedrägeri.

Nu vet jag vad stor passion vill säga.

Det är det fullkomliga självuppgivandet.

Den absoluta hängivenheten. Det frivilliga beroendet.

Jag är orolig för dessa brevs vidare historia.

De kunna förstöra ditt anseende om du ej är försiktig.

Nu går vi in.

"Jag kysser dig, och bönfaller dig att du alltid låter mig älska dig."

"Din Olof."

I 60 år har du haft de här breven.

Läst dem som din lilla nattlektyr.

Du kan verkligen konsten att vara dramatisk.

Tror du att du hade blivit lyckligare med honom?

Jag kan inte tänka mig ett lyckligare äktenskap än vårt.

- Vad sa du? - Du hörde mig.

Men varför har du stannat här i alla dessa år-

-om det är Olof du går omkring och tänker på?

Det vet du. Du vet det.

Öppna!

Öppna!

Det här är alltså ditt slutgiltiga försök att döda mig!

Du vill ha ihjäl mig!

"Sven kommer fordra att du visar alla brev."

"Nu vill jag be dig, bränn alla mina brev."

"Mitt liv hänger på det."

Visa mig breven.

- Vilka brev? - Det måste finnas massor av brev.

Hit, till Stockholm. Hur vet han annars att du är här?

Jag har bränt dem.

Jag tror dig inte.

Vet du hur många gånger han har lägrat dig, eller är det också svårt...?

Sven, snälla, jag vill att du sätter dig i bilen nu och åker hem.

Våga inte påstå att han inte har hittat dit!

Det är inte svårt att få omkull ett luder som du. Jag vet ju.

Hur många gånger?

En.

En gång...

En gång...

Åh, herregud...

Vad tror du Olof ser i dig?

Hur tänker du?

Tror du Olof kommer och hämtar dig nästa gång du åker in på sjukhus?

Aldrig.

Han kommer låta dig ruttna där inne.

Såg du inte hur han sprang?

Som en skrämd hare.

Han kämpade inte ens för dig.

Jag vet, Karin, att jag är svår att leva med.

Att jag kan vara hopplös.

Men jag springer aldrig ifrån dig.

Förstår du?

Jag lovar att stå kvar.

Att stå ut.

Det enda jag begär är att du gör detsamma för mig.

Nu åker vi hem. Till oss.

Kära Olof.

Det här är det svåraste brev jag någonsin behövt skriva.

Jag tror inte att det kan bli vi.

Inte så här. Inte just nu.

Du är så ung, och har så mycket framför dig.

Kanske om några år, när du blivit den du är ämnad att bli.

När jag...

Fru Stolpe?

Bilen slog runt och fattade eld.

Ni har blivit opererad i fem timmar.

Doktorn har transplanterat hud från ert lår-

-för att försöka lappa ihop hals och bröstkorg.

Hur står det till i dag, fru Stolpe?

Ni kommer att bli återställd.

Men det kommer att ta tid.

Och ni behöver inte oroa er för barnet.

Barnet mår bra.

- Är det...? - Ja. Det är vårt.

Jag skulle göra en omkörning.

Jag såg den mötande bilen för sent.

Jag tvingades väja.

Det var en fruktansvärd olyckshändelse.

Var det inte så, Karin?

Var det inte så?

Morfar har inte gått långt alls.

Förlåt för jag visade breven för morfar.

Det var inte ditt fel.

Inget av det som hände i kväll var ditt fel.

Vad är det för brev?

Det finns en dikt av Edith Södergran.

"Landet som icke är".

Har du läst den i skolan?

Många menar att den handlar om döden.

Jag tycker precis tvärtom.

Det är en plats för drömmar.

Jag tycker ofta att det är en vackrare plats än verkligheten.

Det är därför jag har sparat breven.

För att kunna besöka den platsen.

Ja, du... Jag måste gå ut nu till...

- Är det redan dags för avfärd? - Ja.

Jaha.

Men du kommer väl tillbaka?

Jag kommer tillbaka.

Och så...

- tar du hand om din mamma. - Jag lovar.

Skriver du sanningen?

Alexander! Vi måste åka nu.

Hej då, morfar.

- Ha det så bra nu. - Du med, mormor.

- Hälsa mamma. - Det ska jag.

Hej då.

Jag hade en mardröm när jag var barn. Jag såg på nyheterna en kväll-

-att de hittat en man från stenåldern i glaciären.

De grävde fram honom och han var helt intakt.

Man kunde se rakt in i hans ögon.

De kallade honom Ismannen.

Jag kunde aldrig glömma honom.

Jag drömde sedan att jag satt levande fast i isen.

Utanför ägde livet rum.

Men jag kunde inte röra mig en centimeter.

Jag försökte ropa, men jag fick inte fram ett ord.

Jag är Ismannen.

Men så händer nåt till slut.

Det rör på sig på andra sidan.

Jag ser skymten av räddningsarbetare.

De hugger vilt genom isen.

Det rör på sig på andra sidan.

"Jag har ett slut", sa Sven Stolpe till Karin-

-enligt dagböckerna från 1932.

Jag har en början.

Pappa!