Original subtitles

Mordet skedde en sensommarnatt 1990.

En ung, gravid kvinna grävdes ner och dränktes av tidvattnet.

Titta på fallet över sommaren, som en "cold case"-övning.

Betty Nordeman.

-Vilka bodde här när mordet skedde? -Två knarkare. Jag sparkade ut dem.

Det är ett rått mord, begånget...

-Pappa hade inte gillat det du gör. -Han är ju död.

Du var borta då. Försöker du kompensera det?

-Pappa blev besatt av strandfallet. -Ja, det var ju lite speciellt.

På vilket sätt?

-Jag såg dig nere vid Hasslevikarna. -Vad gjorde du där?

Jag hade gått vilse och hamnade där bara. Vad gjorde du där?

De båda morden hänger ihop.

-En gemensam gärningsman? -Eller gärningskvinna.

-Aaj! -Oj, förlåt mig!

Jackie var på stranden, men det binder henne inte till mordet.

Det där märket skaver...

Brevet undertecknades med "Adelita" 7 dagar efter mordet. Vi kollar dna.

Det låg ett örhänge i kappan som de hittade på stranden. Stenen var blå.

Jag vet vem jag sett det på.

Vilket örhänge? Ah...självklart!

Pappa!

-Skulle inte du hem? -Jag ska lösa ett mord.

-Var är den gamla Wendt-utredningen? -På vagnen där. Har det hänt något?

Det var det här som skavde.

Här. Ser du märket där?

Det är Nils Wendt.

-Var kommer det här ifrån? -Det togs av svenskar i Mexiko 1987.

De var övertygade om att de sett den efterlyste finansmannen Nils Wendt.

Och de hade rätt.

-Och...? -Ring Bosse och boka ett förhörsrum.

-Marianne Boglund. -Hej. Mette. Är du på jobbet?

-Nej, och jag vill inte dit heller. -Sorry. Jag behöver jämföra två dna.

-Nu? -Ja, så fort som möjligt.

Jaha, vad är det för dna?

TELEFONSIGNAL

Hej, älskling. Jag blir kvar här ett tag till. Jag är ledsen.

Jag kan inte prata nu. Puss, hej.

Det här såg jag på en bild hos henne.

-Vem har ritat det här? -Rembrandt.

-Var finns örhänget nu? -I centralarkivet i Göteborg.

Vi ordnar hit det.

-Minns du inget mer från Nordkoster? -Jag pratade med några knarkare där.

-De som bodde i den där stugbyn? -Ja.

-Vilken stugby? -Betty Nordemans.

Ring Betty.

-Hallå. -Det är Olivia Rönning.

-Förlåt om jag ringer sent. -Vi bryter arm här.

Oj. Jag hade bara en kort fråga.

Några narkomaner hyrde stuga av dig då mordet begicks. Minns du det?

-Tror du jag är senil, eller? -Nej, men...eh...

-Minns du namnen? -Nej. Så senil är jag.

Men du förde väl bok på den tiden?

Nordeman?

-Alf Stein. "Schtain". -Alf Stein?

-Vet du vad den andre hette? -Nej.

-Kan det ha varit Sverker Hansson? -Jag måste sluta, jag ska möta Inger.

-Hej då. -Ja... - Alf Stein.

-Var det honom du förhörde? -Kanske.

Kolla upp Alf Stein.

Åk hem nu och sov. Det blir en lång dag i morgon.

Jag har förberett husrannsakan.

Jaha, vad tror du om det här, då?

-Jag vet inte. Mette är uppe i varv. -Det är märkligt hur det hänger ihop.

Vad är motivet? Varför mörda Adelita och barnet? Jag kan inte fatta det.

-Den här var Arnes ögonsten, vet du. -Mm.

-Han skulle vara stolt nu. -Jag har ju inte råd att repa den.

Över dig, Olivia. Inte över bilen.

Tom! Är du vaken?

-Hej. -Hej...

Det var Alf Stein du förhörde.

Mette vill att vi åker till honom nu. Hon har mejlat över information-

-om honom och den andre knarkaren, Sverker Hansson. Hennes bror.

Vi kanske har hittat någon som befann sig där på mordkvällen! Tänk om...

-Jag sköter det här själv. -Jag vill följa med.

Vi måste förbi Systembolaget.

Stanna här. Gubbarna på torget sa att han brukar hänga här uppe.

Om jag inte är tillbaka om några minuter, kan du dra. Jag hör av mig.

-Tja! -Tjena, tjena.

-Vem fan är du? -Jelle.

-Jelle? Aldrig sett dig här förut. -Jag somnade på bussen. Hamnade här.

-Här. -Visst.

Stein. Affe. Affe Stein.

-Ramla inte ur den där nu. -Nej, fan...

Affe Stein? Det ringer en klocka. Var inte du polare med han...Sverre?

-Vilken jävla Sverre? -Hansson. Han gick på tunga grejer.

Ja, ja. Han, ja. Det var jävligt länge sen.

Jag kom att tänka på det, för han gick i maskin för ett tag sen.

-Jaså? -Nån jävla överdos.

-Ja, fan... Stackars jävel. -Ett jävla skit, det där.

-Det här är bättre. En stänkare? -Tackar.

Rostfritt.

-Hör ni! -Hej! Har ni hittat något?

De här. Dynamit, skulle jag vilja säga.

TELEFONSIGNAL

-Vi har det vi behöver. -När kan ni vara här?

Stein: Jag pallar inte att snacka om det där. Det är så jävla äckligt.

-Vi var där för att låna stålar. -Okej, vad hände?

Vi var på nån jävla ö nånstans...

Du luktar sprit. - Ni tar sidorummet.

Marianne Boglund ringer dig så fort hon har något.

-Tom kommer med mig. -Vart då?

Till förhörsrummet.

-Är du nervös? -Ja.

För vad då? För förhöret?

KNACKNING

Varsågod och sitt. Mette Olsäter, kriminalkommissarie.

-Jo, vi har träffats. -Mm. Det här är Tom Stilton.

-Har du fått kaffe? -Nej, jag är ingen kaffemänniska.

-Nu är Mette som bäst. -Vad ville ni prata om?

-Överfallet i mitt hem? -Nej.

År 1990 hördes du av Arne Rönning angående ett mord som hade begåtts-

-vid Hasslevikarna på Nordkoster. Du befann dig på ön då.

Ja, jag hade sommarställe där.

Du hette Eva Hansson, och var f.d. sambo med Nils Wendt. Stämmer det?

Ja, det vet du. Du hörde mig ju om Nils försvinnande redan -87.

-Det sa hon inget om. -Av ett skäl, kanske.

Känner du igen den här bilden?

Ehm...nej.

Mannens ansikte är ju lite svårt att urskilja, men ser du eldsmärket där?

-Svara i stället för att nicka. -Ja, jag ser märket.

Fotot togs för 28 år sedan i Mexiko, av en svensk som kände igen Wendt.

Då var han försvunnen och eftersökt. Minns du att jag visade dig bilden?

Ja, det är möjligt. Jag minns inte.

Jag ville veta om du kände igen mannen på bilden som din sambo.

Det gjorde du inte. Du hävdade tvärtom att det inte var Nils Wendt.

Jaha? Ja.

Här är ett nytaget foto på Nils Wendts kropp, efter mordet.

-Du ser att det är samma märke. -Ja.

När Wendt försvann hade ni varit sambor i fyra år.

Hur kunde du då påstå att du inte kände igen det här märket?

-Vad är det du vill veta? -Jag vill veta varför du ljög.

Jag ljög inte. Förmodligen misstog jag mig.

Vad vet jag? Det var ju 28 år sedan.

-Jag ljuger aldrig. -Du verkar lite irriterad.

-Vad skulle du själv vara? -Mån om sanningen.

Det här fotot togs i Santa Teresa i Costa Rica.

-Du ser att det är Nils Wendt? -Ja.

-Känner du igen kvinnan? -Jag har aldrig varit i Costa Rica.

-Men du kan ju ha sett henne på bild. -Det har jag inte.

Här är sex foton på Nils Wendt-

-och den kvinna du påstår dig inte känna igen på det tidigare fotot.

Ser du att det är samma kvinna?

Eh...ja.

-Och du känner inte igen henne? -Nej.

Vi har hittat de här sex bilderna hemma hos dig, för en stund sedan.

Har ni varit inne i mitt hus?

-Hur kan du inte känna igen kvinnan? -Jag har aldrig sett de där fotona.

-Hur hamnade de hos dig? -Ingen aning.

Du visste inte ens att du hade dem i en bok, i din egen bokhylla?

-Vill du ha något att dricka? -Nej tack.

-Är vi klara snart? -Det beror på dig.

Jag tror att jag vet hur de där fotona hamnade hemma hos mig.

-Hur då? -Jag blev nerslagen hemma.

Jag gjorde en polisanmälan. De som slog ner mig röjde ju runt i huset.

-De lämnade väl fotona. -Varför skulle de göra det?

Inte vet väl jag! Jag vet ju inte ens varför jag sitter här.

Mm...

När togs det här fotot?

Någon gång på 80-talet, tror jag.

-Före mordet på Nordkoster? -Ja.

Det är du och din bror Sverker. Snyggt örhänge. Var kommer det ifrån?

En present från en silversmed.

-Finns det bara ett enda exemplar? -Det vet jag inte.

Jaha...

-Känner du igen det här? -Ja.

-Samma som på fotot, eller hur? -Ja. Var kommer det ifrån?

Från kappfickan på kvinnan som mördades vid Hasslevikarna 1990.

-Vet du hur det hamnat där? -Ingen aning.

Din bror, Sverker Hansson, dog av en överdos. Stämmer det?

23 april 2005.

-Besökte han dig på Nordkoster? -Det hände väl.

-Var han där när mordet begicks? -Nej.

-Är du säker på det? Tänk efter. -Huset skulle säljas. TELEFONSIGNAL

-Jag var ensam. -Marianne Boglund.

-Fast vi vet att han var där. -Jaha, hur vet ni det?

Han var där med Alf Stein.

De hade hyrt en stuga. Det finns en färsk bandinspelning-

-där Alf Stein bekräftar att han och Sverker var på ön när mordet begicks.

Ja, det är väl möjligt. Nu när du säger det, jag...

Jag minns att Sverker dök upp där för att låna pengar som vanligt.

Med en kompis.

-Alf Stein? -Namnet vet jag inte.

-Du lär ha betalat för hans tystnad. -Vad skulle han hålla tyst om?

-Har du gett honom pengar? -Nej.

Han ljuger alltså?

Kom in.

Eva, var det du, din bror och Alf Stein som dödade Adelita Rivera?

-Vem är det? -Kvinnan på bilderna med Nils Wendt.

Hon mördades med ditt örhänge i sin kappficka. Var det ni?

Nej.

Det är en fullständigt absurd anklagelse.

Då fortsätter vi.

Det här brevet skickades till Dan Nilsson i Costa Rica.

Dan Nilsson var Wendts alias. Kände du till det?

Nej. Jag trodde att han var död.

Det står på spanska: "Dan, jag tror inte att vi är rätt för varandra."

"Nu kan jag börja ett nytt liv. Jag kommer inte tillbaka. Adelita."

Jaha?

Det skickades en vecka efter att hon dränktes vid Hasslevikarna.

Vet du vem som har skrivit brevet?

Varför skulle jag veta det?

För ett tag sedan blev du överfallen i ditt hem.

Teknikerna säkrade då blodspår som kunde komma från gärningsmännen.

Men det visade sig att det var ditt blod.

-Stämmer det? -Ja.

Vi har säkrat dna från frimärket och kuvertet som skickades från Adelita.

Sedan har vi jämfört det med ditt dna.

Det matchade.

Det var du som slickade igen kuvertet och satte dit frimärket.

Var det du som skrev brevet också?

Eva?

-Kan vi ta en liten paus? -Strax. Skrev du brevet?

Ja.

Lite högre, är du snäll.

Det var jag som skrev brevet.

Tack. Då tar vi en liten paus.

Då fortsätter vi. Kommer du?

Varför? Orkar du berätta?

Det började med att Nils bara försvann, utan ett ord.

Han var bara borta.

Jag trodde att något hänt i Kinshasa, att han hade blivit mördad, eller...

Jag älskade honom.

Sedan visade du den där turistbilden från Mexiko.

Jag såg ju att det var han. Brunbränd, på någon semesterort.

Jag blev fullständigt... Jag vet inte, jag kände mig så jävla lurad.

Inte ett ord hade jag hört. Ingenting.

Varför sa du inte att du kände igen honom på bilden?

Jag vet inte. Det var som att jag...

Jag ville väl ha tag på honom själv, ville veta varför han gjort så där.

Om det var personligt, om han ville såra mig. Vad var han ute efter?

Sedan förstod jag, när jag fick se bilderna.

-Hur fick du tag i dem? -Jag anlitade en utländsk byrå.

Jag berättade var han setts senast, och sedan hittade de honom där.

Ja...

Sedan skickade de fotona-

-på honom och den där kvinnan. Mer eller mindre intima bilder.

Jag blev kränkt. Inte bara bedragen, det var sättet han hade gjort det på.

Han behandlade mig som luft, som om jag inte var något värd.

Och så plötsligt dyker hon upp på ön.

-Adelita? -Ja.

Hallå! Vad i helvete gör du här?

SKRIK OCH BRÅK

Vad fan...

Öppna munnen!

Jag försökte få veta vad hon gjorde där, vad hon hette, vad hon ville-

-och var Nils var. Hon sa inte ett ord, ingenting.

Gjorde hon inget motstånd?

Nej, inte mycket. Eller, ja, de hade ju proppat i henne lugnande.

Sverre, jag drar. Jag drar nu, fan.

Vi skulle ju bara skrämma henne.

Sen kom springfloden. Jag ville bara skrämma henne, få henne att berätta.

-Gjorde hon det? -Ja.

När vattnet började stiga, fattade hon.

Så du fick veta vad du ville?

Ja.

Och ändå lämnade du henne där, nedgrävd i sanden?

Jag tänkte ju inte att hon skulle dö.

Eller...jag vet inte vad jag tänkte.

-Vill du ha något att dricka? -Mm.

Hej, Eva.

Får jag komma in?

-Vad vill du? -Träffas.

Men jag förstår. Kan vi inte ta en sväng med min bil?

Det är lika vackert som förr. Kommer du ihåg? Där brukade vi åka och bada.

-Vad vill du mig? -Jag vill be om ursäkt.

-Varför försvann du bara? -Jag var tvungen.

-Varför? -Det handlade om ett mord i Kinshasa.

Så du kunde inte ha hört av dig? Vi var ju ihop. Var vi inte det?

Vi skulle gifta oss.

Vi skulle få barn ihop, leva ett helt liv ihop.

Ja, det var dumt av mig. Jag ber om ursäkt...

Be inte om ursäkt! Du har ingen aning om vad jag har gått igenom.

Du kunde ha berättat för mig att du ville börja ett nytt liv med henne...

Med vem?

Med vem ville jag ha ett nytt liv?

-Var det du? -Mm...

Det var du, ditt jävla as!

-Släpp mig! -Det var du! Det var du!

-Så han levde när hon sänkte bilen? -Ja.

Först dränker hon hans gravida sambo, och sedan dränker hon honom också.

Ja, då var det fallet avklarat.

Nej...det är en sak till.

-Stör jag? -Ja.

-Du, jag bjuder på middag. Kan du? -Ja, absolut.

-Vid sju? -Okej, tack. Hej.

-Vad var kvar? -Det här, från Göteborg.

Det kom strax före förhöret. Jag hittade det här.

-Varför sa du inget om det här? -Därför att det är säkerhetsklassat.

Det VAR säkerhetsklassat. Det är det inte längre. Så varför?

-Därför att det är komplicerat. -På vilket sätt då?

Hej! Jag är mitt i en förhandling...

-Förlåt. Strandfallet är löst. -Va?! Hur då? Hur vet du det?

En har erkänt. Jag fick sitta med för att jag hjälpt till.

Otroligt! Pappa skulle ha varit stolt över dig.

Och jag är också väldigt stolt. Älskling.

-Håller du ett öga på Olivia? -Ja, självklart.

-Skål. -Skål.

-Du blir en bra utredare. -Tror du det?

-Jag vet. -Och hur vet du det?

Du har sinne för detaljer. Envis, orädd, nyfiken. Det är A och O.

Slicka i dig det, du. Mette är inte den som gödslar med komplimanger.

-Eller hur, Abbas? -Verkligen inte.

När jag kom från Costa Rica, sa hon bara: "Hur är det med dig, då?"

-Kan inte du hämta Tom? -Jo.

-Vad gör du här inne? Vi ska äta nu. -Mm.

Olivia... Kom ett tag.

Sitt ner lite.

Det är en sak som jag...som du måste få veta angående strandfallet.

Jag borde ha berättat för längesedan. Jag vet inte om du vet vad som hände.

Killen, Ove, sprang hem till mamma och pappa och berättade vad som hänt.

De larmade polis och ambulans, och sprang ner till stranden.

Kvinnan, Adelita, levde fortfarande. Hon hade väldigt svag puls.

Hon dog bara någon minut innan ambulanshelikoptern landade.

Men barnet levde fortfarande-

-så läkaren gjorde ett akut kejsarsnitt och tog ut barnet.

-Överlevde barnet? -Mm.

Varför har ingen berättat det?

Det hölls hemligt, eftersom vi inte hade något motiv.

-De kunde ju vara ute efter barnet. -Vad hände med barnet?

Barnet klassades som skyddsobjekt och togs om hand av en av utredarna-

-i väntan på att vi skulle få fram en identitet på kvinnan.

Eller om fadern skulle dyka upp. Men nu...blev det ju inte så.

Nej...?

Utredaren adopterade barnet sedan. De hade inga egna barn, så...

Var det pappa?

Ja, det var Arne.

Skulle jag vara dotter till Adelita Rivera och Nils Wendt?

Och du har vetat om det? Och inte sagt något?

Nej.

Nej, nej! Lugn. Så, lugna dig.

Lugn, lugn. Så.

Jag kan inte sova.

Gumman, kom.

-Kan inte du heller sova? -Nej, jag kan inte det.

-Vad gör du? -Jag vet inte. Tänker, kanske.

-På henne? -Ja.

-Vem är det? -Jag vet inte det, tyvärr.