Original subtitles

Moscow är en av de säkraste städerna,

inte bara i Idaho, utan förmodligen i hela USA.

Och var annars kan man se en älg gå omkring på campus?

Det är helt fantastiskt vackert.

Det är bara en liten universitetsstad.

Där finns precis det som behövs för alla ungdomar som studerar där.

Det var där jag hittade mina bästa vänner.

Vår grupp var ren lycka.

När vår vänskapsgrupp var samlad var det hela vår värld.

Vi tänkte alla: Det här är allt.

Det här är allt vi behöver.

Xana!

De här ungdomarna såg ut att

ha den bästa tiden i sina liv.

Kom igen. Nu går vi.

Ingen hade någonsin kunnat föreställa sig vad som skulle hända.

Fyra universitetsstudenter dödades tidigt på söndagsmorgonen.

Deras kroppar hittades i ett hus nära University of Idaho.

Från det ögonblick jag gick uppför trappan

visste jag att något verkligt tragiskt hade hänt.

När man bor i den lilla staden Moscow i Idaho

tror man att inget kan gå fel.

Och plötsligt vet hela världen var Moscow i Idaho ligger.

Man försöker bara föreställa sig.

Varför skulle någon skada de här barnen?

Varför skulle någon skada mitt barn?

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Det kunde ha varit vem som helst i Moscow.

Det var helt obegripligt.

Vem skulle göra något sådant?

Är det möjligt att mördaren

agerade utifrån något slags hat mot kvinnor?

Ryktena om hur studenterna dog sprids okontrollerat.

Vi fick dödshot. De är våra bästa vänner.

Vem säger att det inte händer oss?

Attacken var riktad och utfördes med ett eggvapen.

Jag vill att historien ska komma ut.

Den rätta historien.

Frågan som alla vill ha svar på är varför.

Varför just de här fyra ungdomarna?

När vi lämnade av Maddie

inför hennes första år på University of Idaho...

redan när vi parkerade inför introduktionen

och stod i kön, kramade mammorna sina döttrar.

Jag var tvungen att titta bort för varje gång jag såg det

ville jag bara storgråta.

Hon var så förväntansfull och jag försökte bara hålla ihop.

Jag visste alltid att jag ville bli mamma.

Jag blev mamma väldigt ung. Jag var 22,

så jag var alltid väldigt beskyddande mot Madison,

den här vackra, lugna lilla flickan.

Jag lät aldrig Maddie gråta.

Aldrig.

Jag såg alltid till att hon hade det bekvämt.

Det var alltid: "Gillar du inte vaggan? Okej.

Kom och sov i vår säng. Gillar du inte spjälsängen?

Jag tänker inte kämpa emot.

Jag tänker inte låta dig vara ledsen ens ett ögonblick."

När jag träffade Maddie var hon tre år.

Hon var verkligen en...

en riktig karaktär.

Maddie var en miniversion av Karen.

De såg likadana ut, betedde sig likadant och allt.

Maddie var blomsterflicka på vårt bröllop.

Länge kallade hon mig bara Scotty.

Men när hon blev äldre träffade hon några av sina vänner och...

hon sa: "Nej, det här är min pappa."

Och det kändes verkligen bra att höra henne säga det.

Jag blev så stolt över att få kallas pappa.

En dag i sjätte klass sa Maddie:

"Jag vill sova över hos min nya vän. Hon heter Kaylee."

Och jag sa: "Okej, men...

jag vill träffa familjen först."

Jag träffade familjen Goncalves,

Kristi och Steve, och vi kom också bra överens.

Från den stunden tänkte jag: Okej,

det här kommer att bli en fantastisk gemenskap.

Jag vet att det här blir bra. Jag litar på familjen.

Maddie och Kaylee var oskiljaktiga.

När man hörde dem kunde man tro att de var systrar.

Kaylee var ett riktigt kraftpaket.

Hon gick alltid i hundraåttio och Maddie satt bara tillbaka,

lyssnade och sa kanske två ord, så blev Kaylee helt uppe i varv igen.

Maddie var alltid den tystlåtna.

De kompletterade varandra perfekt.

Vår lärare är borta.

Vi sitter bara här och tar det lugnt.

Jag älskar Lexi. Är det hennes telefon? Ja.

Där kommer min lärare.

Från sjätte klass och framåt

var det nästan alltid Kaylee och Maddie.

De sökte båda till samma universitet

för de tänkte aldrig lämna varandra.

Det skulle inte hända.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

De bestämde sig för University of Idaho.

Flickorna var oerhört förväntansfulla,

och vi var så glada för Maddies och Kaylees skull

när de skulle börja det här nya kapitlet i sina liv.

Det kändes bara rätt.

Jag visste att Maddie skulle vara trygg här.

På den tiden var flickorna mycket mer intresserade

av studentföreningslivet än av studierna.

De visste precis vilken universitetsupplevelse de ville ha.

Kaylee och jag blev medlemmar i Alpha Phi.

Vi blev novissystrar.

Kaylee skojade alltid med folk.

En gång hade hon typ

limmat fast överläppen med nagellim upp mot näsan.

Hon tyckte att det skulle vara jätteroligt att lura

sin dåvarande pojkvän och säga att läppfyllningen gått fel.

Hon gjorde massor av sådant.

Hon hittade på saker hela tiden.

Kaylee Goncalves, specialagent.

Jag är från FBI. Har du en stund?

Sedan sa hon: "Jag skojar bara!"

Det var hennes lycka i ett nötskal.

Maddie var en av de första som verkligen fick mig att känna mig inkluderad.

på University of Idaho.

Hon var en av de coola, lite äldre tjejerna,

och hon var snygg och jätterolig.

"Svampbob, Patrik, ursäkta?"

Maddie och jag var med i Pi Beta Phi.

Vi var lite av de äldre tjejerna.

Vi var så glada att vi hade hittat varandra,

och vi visste att vi skulle vara bästa vänner för alltid,

och vi tog liksom Emily och Xana under våra vingar.

Jag är en Barbie-cowgirl.

Vad säger du om det?

Yihaa.

Xana var ett riktigt vilddjur.

Hon kunde bli vän med vem som helst.

Ingen var främling för henne.

Efter inflyttningen skulle vi alla sitta på gräsmattan.

Alla skulle resa sig och säga vilka de var.

En tjej reste sig och sa: "Hej, jag heter Xana.

Som Xanax, fast utan det sista x:et."

Det var det enda namnet jag kom ihåg.

Vi satt ihop som ler och långhalm.

Hela vägen igenom.

Nej.

Hon använde inte smink,

så hon brydde sig egentligen inte så mycket om utseendet.

Vi brukade alla ha collegetröjor på fester.

Det var väldigt mycket som att vi inte brydde oss, fast vi gjorde det.

Du ser ut som en apa.

Kolla här.

En av studentföreningarna, Sigma Chi,

hade precis tagit in en ny grupp förstaårsstudenter.

Folk sa: "Herregud, det är två jättesnygga tvillingar

som ska gå med i Sigma Chi."

Jag tänkte: Okej, dem vill jag träffa.

Första dagen jag träffade Ethan och Hunter

såg jag de här två stora, över 190 centimeter långa, fåniga tvillingarna.

Det tog ungefär 30 sekunder innan vi alla skrattade hysteriskt,

och det kändes bara som en perfekt matchning.

Okej.

Jag heter Ethan Chapin. Jag går första året.

Jag kommer från Mount Vernon i Washington.

Det jag hoppas lära mig på den här kursen är...

Jag vet inte, jag är bara väldigt intresserad eftersom det är en del av min...

framtida karriär och utbildning och allt det där.

Så jag är redo att sätta igång.

Vi var trillingar, jag, Ethan och Maizie.

Med sin personlighet var Ethan nästan magnetisk.

Han var en naturlig ledare,

och jag hade inga problem med att följa efter,

för han hittade alltid på något roligt som vi gjorde tillsammans.

Ethan var definitivt ledaren.

Både jag och Hunter vände oss till honom.

Vi var alltid tillsammans.

Det gick aldrig längre än tolv timmar

utan att vi sågs.

Vi växte upp med familjen i centrum,

så vi var vänner med alla,

men varandras bästa vänner.

Våra barn kom till genom IVF. De är riktiga provrörsbarn,

så man går igenom hela den processen.

Vi var hos läkaren och...

jag skulle göra ett ultraljud för att se om jag var gravid.

Och...

han började undersöka Staces mage och...

en,

sedan kom en till, och sedan...

kom den tredje.

Jim dog nästan och jag tänkte: "Okej, oj."

Jag vet inte. Jag hade verkligen ett ögonblick då jag tänkte:

"Okej, jag antar att det här är vårt liv nu."

Jag stod i köket och...

vattnet gick, men det var egentligen Ethans fot.

Han låg längst ner.

Ethan hade tröttnat på boendeförhållandena.

Jag vill inte kalla honom den dominanta trillingen, men han...

han hade en stor personlighet.

Kom igen!

Jag vet inte, han fick en bara att skratta.

Som förälder var det fantastiskt att ha alla barnen på samma skola.

Det var fantastiskt att våra tre barn fortfarande fick umgås.

Under studietiden hade vi den här vänskapsgruppen

som vi umgicks med nästan varje dag i veckan.

Det här är faktiskt King Street, där jag har bott de senaste två åren,

och jag tycker verkligen om att umgås med mina vänner hela tiden...

King Street är en mycket välkänd plats.

Den är känd som festområdet.

Jag träffade Xana under mitt tredje år och hennes andra.

Jag hade Xana på Snapchat och såg att hon var på King Street.

Jag skrev till henne: "Herregud, jag är din nya granne.

Jag har precis skrivit på ett kontrakt för ett hus tvärs över gatan.

Här ska jag bo."

Vi umgicks alltid med alla i huset på King Road,

som låg mindre än ett kvarter från vårt, ungefär 30 sekunders promenad.

Jag kallade det bara Xanas hus.

Vänskapsgruppen kom hela tiden hem till Xana.

Maddie och Kaylee bodde på översta våningen,

Dylan och Xana i mitten,

och Bethany bodde i källaren.

Jag kände Bethany och Dylan väldigt väl från Pi Phi.

Dylan är Emilys "little".

I studentföreningen betyder det ungefär lillasyster.

Vi brukade bara sitta tillsammans, prata och umgås,

och bokstavligen spela countrymusik.

Är det en video?

Ja.

Aj, du...

Ethan, titta på mig.

Le.

Ethan och Xana.

Alla andra visste att de gillade varandra före dem själva.

Ethan och Xana umgicks hela tiden.

Jag ville så gärna att det skulle bli något,

främst för att jag tyckte så mycket om Ethan.

Hunter och jag hade börjat träffas,

och Hunter och Ethan höll på att bli bästa vänner.

Vi fyra började umgås mer.

Vi visste allihop att det var annorlunda med Ethan och Xana.

De är som exakt samma person,

fast en kille och en tjej.

Man märkte direkt när Ethan kom in i ett rum

att alla liksom sken upp.

Xana hade exakt samma effekt.

Det här var något väldigt bra för Xana.

Och för Ethan också.

Föräldrahelgen, den 5 och 6 november.

Det var 2022.

Det var barnens andra år på universitetet,

och det var den mest fantastiska helgen.

Vi märkte att Ethan menade allvar med Xana.

Det var så roligt.

Man såg hur de började bli vuxna.

Och för Stacy och mig betydde det enormt mycket.

Vi åkte på söndagsmorgonen och när vi körde ut ur stan

gjorde Jim och jag, och jag menar det här...

vi gjorde bokstavligen high five med varandra.

Vi sa: "Vi klarade det."

Vi klarade det.

Allt är bra.

Som förälder känner man en sådan enorm tillfredsställelse.

Och sedan rycktes allt bort sju dagar senare,

så det blev väldigt kortvarigt.

Man ska uppfostra sina barn så att de kan flyga.

Och vi hade bokstavligen fått uppleva det i en vecka.

Dagen började som vilken vanlig dag som helst.

Jag hade sovit över i Emilys lägenhet.

Vi fick ett samtal.

Jag tänkte inte så mycket på det.

Dylan hade ringt oss.

Hon och Xana var rumskamrater,

och hon sa:

"Något konstigt hände i natt.

Jag vet inte riktigt om jag drömde eller inte,

men jag är jätterädd.

Kan ni komma och kolla huset?"

Hon sa: "Jag är i källaren med Bethany."

Hon sa: "Jag har ropat på Xana flera gånger

men hon svarar inte. Kan ni komma hit?"

Jag sa skämtsamt: "Visst. Ska jag ta med pepparsprejen?"

Jag tänkte inte att det var något allvarligt.

Jag bodde med Emily då, och jag minns att hon sa:

"Vi går hem till Xana. Dylan vill att vi kommer över."

Hon hade ringt oss förut och sagt: "Jag är rädd.

Kan ni ta med era pojkvänner?"

Men det var aldrig något allvarligt. Det kunde vara en kastrull som ramlat.

Alltså ingenting alls, för det var ju Moscow.

Så vi sa: "Visst, vi går dit, och Hunter...

han kan kolla vad det är."

Jag tror aldrig att jag låste en enda dörr i Moscow.

När Dylan ringde trodde jag inte att det var brådskande.

Så jag började gå mot Xanas hus,

och när vi kom fram hade Dylan och Bethany gått ut.

De såg livrädda ut, med händerna för munnen,

som om de inte förstod vad som pågick.

De visste inte vad som hände.

När jag gick uppför trappan var Hunter Johnson redan i huset.

Vi var bara lite efter.

Så fort jag klev in i huset kände jag att något var väldigt fel.

Man kunde nästan känna det.

Trappan ligger direkt till vänster när man kommer in genom dörren.

Sedan går man upp och där ligger vardagsrummet.

Och längst bort i korridoren ligger Xanas rum.

Hunter gick före mig och Emily.

Jag hann sätta foten i huset innan jag genast föstes ut.

Hunter sa: "Ut. Någon måste ringa 112."

Ja.

Hunter hade mod nog att säga åt dem

att ringa polisen utan att säga den verkliga anledningen.

Han uttryckte det försiktigt. Han sa: "Säg att någon är medvetslös."

Hunter besparade oss ett extremt trauma

genom att inte berätta vad han hade sett.

Det var Dylan som pratade med larmcentralen.

Jag fick ta telefonen från henne för hon var fullständigt hysterisk.

De frågade: "Vad är adressen?"

Jag sa: "1122 King Road."

Hon frågade: "Vad har hänt?" Jag sa: "Jag vet inte."

Och sedan...

Jag tror att det var då Hunter sa: "De hade ingen..."

Han tittade bara på mig och skakade på huvudet.

Han sa: "De hade ingen puls."

Men även när han sa att de saknade puls tänkte jag:

"Ambulanspersonalen kommer och återupplivar dem."

Sedan kom polisen.

Jag såg ambulanspersonalen bära på sina väskor,

men de gick aldrig uppför trappan eller in i huset.

Jag vaknade runt klockan tolv av en av mina bröder från Sigma Chi

som stod vid sängkanten och skakade mig.

Han sa: "Hunter, du måste vakna.

Det är poliser på King Street." Jag frågade vad han menade.

Han sa: "Det står poliser framför King-huset."

Jag tänkte att det nog var normalt.

Det kom fler klagomål på oväsen där

än någon annanstans på campus.

Och min bror Ethan bodde i princip hemma hos Xana på King Road.

Vid tolvtiden tittade jag ut genom mitt fönster,

som vetter mot 1122 King Road,

och såg mina vänner stå utanför,

Hunter och Emily.

Polisen började sätta upp avspärrningsband,

och då förstod jag att något väldigt hemskt hade hänt.

Jag sprang ut och den första jag tog tag i var Emily,

och hon grät.

Och Dylan sa:

"Jag kan inte förstå att någon har gjort det här."

Jag viskade till Emily: "Var är Xana?"

Hon svarade: "Hon är där inne...

och jag tror att hon är död."

Jag tror att allt jag ville var att gå in och väcka Xana.

Och jag visste att det inte skulle gå.

Jag gick mot huset på King Road

och såg en grupp människor sitta på marken.

Det var alla de människor jag brukade umgås med.

När jag kom fram hade alla samma uttryck i ansiktet,

som om världen hade gått under.

Jag minns att jag såg Hunter komma gående,

och jag minns att vi alla vände oss om och tänkte: "Herregud.

Någon måste berätta för honom vad som precis har hänt."

Jag bara: "Vad fan är det som händer?"

"Var är Ethan?" Och de säger: "Ethan finns inte längre."

"Vad menar ni med att Ethan inte finns längre?"

Jag sa: "Vart har han tagit vägen?"

Och de sa: "Din bror är död."

Jag sa: "Det kan inte vara sant."

Sedan sa Hunter Johnson:

"Jag tror att Xana och Ethan mördades i natt."

Jag visste inte ens hur jag skulle reagera, för det kändes så overkligt

att någon jag hade tillbringat nästan varje minut av mitt liv med...

Jag vet inte ens. Förlåt.

Den första jag ringde var Maizie.

Allt Hunter sa var: "Du måste komma hem till Xana."

Jag frågade varför och han sa: "Kom bara."

"Ställ inga frågor. Be någon skjutsa dig."

Jag minns att jag satt i bilen och kände...

Herregud, nu börjar jag gråta.

Jag kände att något var fel.

Det var märkligt.

Jag bara visste.

Jag var i mataffären.

Jag hade stött på en vän och vi stod där

och småpratade lite.

Sedan började telefonen ringa. Och det var...

Det var Hunters röst.

Han sa bara: "Ethan finns inte längre."

Han sa: "Ethan finns inte längre." Och jag svarade: "Gå och hämta honom."

Han fortsatte bara upprepa:

"De är inte... Nej, du förstår inte vad jag säger.

De finns inte längre. Ethan och Xana finns inte längre."

Och jag sa: "Gå och hämta dem."

Jag kunde inte ta in att han var död.

Han sa: "Nej." Jag tror att han sa...

"Mamma, du förstår inte. De finns inte längre på jorden."

Jag tror att det var så han sa.

Jag trodde inte på det.

Jag grät inte. Jag...

Jag lämnade bara kundvagnen och gick ut ur mataffären.

Jag satte mig i bilen, körde iväg och ringde Jim.

Hon sa: "Ethan har dödats."

Och jag... Jag var inte säker på vad jag hörde.

Jag sa: "Vad?"

"Ja, något har hänt Ethan och han har dödats."

Så vi packade några kläder, satte oss i bilen

och körde till Moscow.

Vi satt på uppfarten.

Poliserna pratade inte alls med oss.

Jag tror inte ens att de tittade på oss.

Ingen av poliserna ville prata med oss.

Och vi frågade oss: "Ska vi fråga dem något?"

Typ: "Vad fan har hänt?"

Jag tyckte att de borde prata med oss eftersom vi satt där utanför.

Vi satt där så länge utan att få någon information.

Det kändes bara som: Varför sitter vi här?

Till slut fick alla på något sätt veta att Ethan och Xana inte...

inte levde.

Då föll allt på plats.

Herregud. Var är Kaylee och Maddie?

Deras telefoner signalerar där inne. Telefonerna är inne i huset.

Vi visste inte om de var hemma. Vi visste inte om de var där inne.

Vi visste ingenting. Vi fick inte tag på dem.

Jag satt bredvid Dylan,

och hon ville verkligen få veta var de var,

men vi gick aldrig upp dit.

Vi blev väldigt frustrerade på polisen.

Vi sa: "Kan ni inte berätta någonting?"

Ryktet spred sig så snabbt i Moscow.

Alla på King hade öppnat fönstren och kikade genom persiennerna

eftersom de såg alla polisbilar och avspärrningsbanden.

Min telefon ringde och det var Maddies pojkvän, Jake.

Mitt hjärta stannade nästan för ett ögonblick,

och han sa: "Karen, vet du vad som händer i Moscow?"

Jag sa: "Nej... Jag har ingen aning."

Han sa: "Det har skett ett mord hemma hos Maddie.

Vi tror att Xana är död."

Och mitt hjärta sjönk.

Alltså...

Jag ringde Maddie och Kaylee,

men ingen svarade.

Så jag ringde polisen i Moscow,

och de sa: "Vi kan inte berätta någonting."

Scott tonade ner det.

Han sa: "Det är säkert något som har...

blåsts upp ur proportion."

Jag sa: "Vi åker dit och äter lunch med henne.

Vi hämtar henne och tar reda på vad som händer."

Vi satte oss i bilen, tankade och körde mot Moscow.

Jag ringde polisen igen och sa:

"Jag vet att ni inte kan berätta något,

men kan ni bekräfta att det pågår en mordutredning

på 1122 King Road?"

Och hon sa: "Ja."

Jag hade högtalaren på så att Scott kunde höra att det var verkligt.

Vad det än var så var det verkligt.

Hela tiden

tänkte jag att vi skulle hämta Maddie och Kaylee

och ta hem dem, trösta dem och krama dem,

och försöka förstå vad som hade hänt.

Det knöt sig i magen.

Jag visste inte vad jag skulle tro.

Jag såg ambulanserna och poliserna.

Poliserna pratade fortfarande inte med oss. Och sedan...

började allas telefoner låta

och vi fick ett larm: "Mord på King Road."

Alla brast samtidigt ut i gråt.

Vi fick alla det första Vandal-larmet,

som är ungefär som ett Amber Alert, fast bara för studenter vid University of Idaho.

"Utreder ett mord på King Road."

Det stod inte hur många. Det stod inte vilka.

"Mord utreds."

Var är Kaylee och Maddie?

Vi fick ännu ett Vandal-larm.

"Fyra studenter hittade döda."

Fyrdubbelt mord.

Vi tittade på meddelandet och alla sa: "Vad fan... Vad?"

För ingen hade berättat något för oss.

Det var innan polisen ens berättade att Maddie och Kaylee hade dött.

och att de var där inne.

Jag vet inte ens om jag tittade på min telefon eller om någon visade mig.

Men folk... De liksom...

några av tjejerna började skrika åt poliserna.

Jag visade honom telefonen och sa: "Vad fan är det här?"

Han tittade bara på mig. Sedan tog han min telefon och sa:

"Jag visste inte ens att de skickade ut det här. Förlåt."

Och vi frågade: "Vad betyder det här?"

Han sa: "Alla fyra."

Och i det ögonblicket tror jag att allt blev verkligt...

och jag bara: "Herregud."

Alltså...

"Vad är det som händer?"

"Vad hände inne i det där huset?"

Jag skrev till Emily och frågade vad som pågick.

Hon berättade att Hunter hade gått in i Xanas rum

och hittat dem med skador och mycket blod.

Det såg ut och kändes som en attack.

En ondskefull attack.

Vem skulle göra något sådant?

Det fanns bokstavligen ingen som ogillade dem.

De bad oss alla komma till polisstationen.

Jag hade aldrig varit på en polisstation, så jag visste inte vad som skulle hända.

De tog in oss en i taget i ett rum med en ensam polis.

De ställde vanliga frågor som:

"Vad gjorde du dagen innan?

Känner du någon som skulle vilja göra något sådant?"

Men jag känner ingen som någonsin skulle vilja göra det.

"Vad hände? Vad såg du?"

De försökte nog främst avskriva oss som misstänkta.

Så vi kom till polisstationen.

Jag minns att jag sprang uppför trappan och försökte hitta någon att prata med,

vem som helst...

bara... vem som helst.

Till slut placerade de oss i ett litet rum,

och de kom in genom bakdörren och öppnade en pärm.

Polisen förklarade:

"Det har skett ett mord i er dotters hus,

och det finns fyra offer."

Vi sa genast: "Vad?"

Det var helt obegripligt.

Han sa att Maddie var ett av offren.

Då frågade jag: "Kaylee då?"

Han sa att Kaylee också var ett offer.

Jag minns bara att jag blev så arg.

Jag bara: "Det här kan inte vara sant."

Det här är Idaho. Vi...

Sådant här ser man på tv,

på östkusten eller något sådant...

Sedan fick vi veta om de andra två.

Och man bara: "Vad är det som händer här?"

Det är vansinnigt. Det är ofattbart. Nej.

De kunde inte berätta något.

De hade inga detaljer.

Så tankarna bara snurrade.

Vad kunde ha hänt?

Vad hade egentligen hänt inne i huset?

De arbetade fortfarande på brottsplatsen...

och vi fick inte komma i närheten.

Vi kunde inte träffa någon eller se flickorna.

Det var bara...

Vi frågade: "Vad ska vi göra nu?"

Jag minns att jag satt på parkeringen utanför Moscpolisen,

och precis när vi satte oss i bilen sa jag till Scott:

"Det fanns inget vi kunde ha gjort."

"Det fanns inget vi kunde ha gjort."

Det är ens egna barn som åker iväg till universitetet.

De ska vara trygga, ha roligt

och utbilda sig.

Något sådant här ska inte kunna hända.

Jag har varit här på plats i Moscow sedan ungefär klockan 15.

Sedan jag kom hit har jag sett Moscpolisens bilar

köra in och ut ur området,

där myndigheterna hittade fyra personer döda.

Polisen i Moscow uppger att de ryckte ut till King Road

efter ett larm om en medvetslös person.

Situationen utvecklas fortfarande,

och vi kommer att stanna kvar på plats

tills vi har mer information att rapportera.

Vi körde till Moscow.

Vi kom fram vid niotiden på kvällen.

Vi körde till häktet

och satte oss med polisen, som berättade vad som hade hänt.

Vid det laget

tror jag inte att någon förstod omfattningen av någonting.

Det var fyra fantastiska universitetsstudenter.

Vi visste bara att de var borta.

Universitetet hade hyrt ett antal hotellrum.

Efter polisstationen

tog vi med barnen så att de kunde hämta några saker,

och sedan fick vi sova tillsammans i ett hotellrum.

Vi satt vid skjutdörrarna i hotellobbyn

och grät högt.

Vi hade ett anslutande rum där Maizie och Hunter var,

men till slut låg vi alla tillsammans och...

Det finns inte mycket... Vad pratar man ens om då?

Barnen var ungefär i samma sinnestillstånd som jag och Stace.

De frågade verkligen: "Vad är det som har hänt?

Vad har hänt med vår familj? Vad hände med Ethan?"

Jag minns att jag inte sov.

Jag tror inte att någon av oss sov på flera dagar.

Universitetet sa att de placerade de närmast drabbade

på hotell över natten för att få bort oss från King Street.

Jag sa: "Okej. Vi känner oss inte trygga här.

Ärligt talat känner vi oss inte trygga någonstans."

Emily och Hunter var där. Josie, Dylan och Bethany.

Det var då jag verkligen började gråta.

Jag förklarade för min mamma.

Jag sa: "Jag vet inte vad som händer,

men det här är vad som hände mig i morse.

Vad ska jag göra?"

Vi satt i korridoren.

Hunter var fortfarande i chock. Det tror jag att vi alla var,

men han var bara så...

Nästan som ett spöke.

Och jag tror att Emily var väldigt, väldigt orolig för honom.

Jag tror att verkligheten verkligen började sjunka in,

och jag var livrädd.

Jag sov inte alls den första natten.

Hunter och jag gick och lade oss rädda.

Och varje ljud vi hörde fick oss att tro att vi skulle bli attackerade.

Jag tänkte: "Är det någon här just nu? Jag vet inte."

Jag var verkligen rädd.

Rädslan för det okända drabbade oss alla.

Varför skulle det hända mig?

Varför skulle det hända mina vänner?

De var våra bästa vänner. Om det kunde hända dem,

vem säger då att det inte kan hända oss?

Nyheter från Idaho,

där fyra universitetsstudenter dödades tidigt på söndagsmorgonen.

Deras kroppar hittades i ett hus utanför campus.

Polisen har fortfarande spärrat av huset

med avspärrningsband och utreder platsen.

Polisen säger att det var en riktad attack nära University of Idaho.

De säger att det var en isolerad och riktad attack,

men utan att lägga fram någon information som stöder det.

För oss verkade det slumpmässigt,

men de sa att det var riktat.

Vi var ett stort kompisgäng.

Varför skulle någon rikta in sig just på de fyra?

Och då insåg vi

att vi kanske hade varit förföljda i flera månader

utan att veta om det.

Och vi skulle inte heller veta om vi blev förföljda just då.

Det fanns en person där ute som precis hade mördat vår bror,

och han var fortfarande där ute någonstans.