Original subtitles

JUNI 1975 SOMMERDALE, MAINE

Förlåt, jag såg dig inte.

Nej, be inte om ursäkt. Fortsätt. Fortsätt dansa.

Det är härligt att se nån som älskar regn så mycket.

–Visst är det underbart? –Nej.

–Hatar du regn? –Ja.

–Hur kan man hata regn? –Jag är rädd att jag ska krympa.

Man måste bli ett med det.

Smälta in i det. Kämpa inte emot.

Det är kallt.

–Kan jag få en? –Ja.

–Har du en tändare också? –Ja.

Var försiktig, bränn dig inte.

Är den tänd?

–Du är väl den där författaren? –Ja.

–Från New York, eller hur? –Ja.

–Får jag fråga en sak? –Ja.

–Varför kom du till den här hålan? –Jag behövde ett miljöombyte.

Men New York. Jag vill så gärna åka till New York.

Insupa arkitekturen och människorna. Se showerna på Broadway.

Har... Känner vi varandra?

Nej. Men alla vet vem du är.

Du är den kända författaren som bor i Goose Cove.

Jag måste gå.

–Säg inte till nån att jag röker. –Okej.

Hej, herr Författare. Hoppas att vi ses igen nån gång.

–Vad heter du? –Nola.

–Sommerdalepolisen. –Deborah Cooper på Side Creek Lane.

Kom hit, på en gång!

–Hör ni nån som smyger runt igen? –Nej, en flicka blir jagad av en man.

Jag gjorde äppelpaj när jag hörde ett skrik och tittade ut.

Hon har en röd klänning på sig. Hon springer genom skogen.

Jag skickar dit en radiobil på en gång. Stanna där.

Skynda dig!

SAKNAS NOLA KELLERGAN

HÖSTEN 2006 MANHATTAN, NEW YORK

Den som säger att framgång är överskattat har fel.

Det här är jag, Marcus Goldman.

Som 26–åring hade jag skrivit min första framgångsrika roman–

–och alla ville läsa mina böcker. Jag var plötsligt en kändis.

Min bok utbasunerades som skriven av en originell och sällsynt talang–

–till och med av tuffa kritiker.

Plötsligt var allt jag sa intressant och roligt.

Ingen mer ramensoppa. Nu blev det Pekinganka på Mr Chow.

Istället för att kisa på teven–

–njöt jag av matcherna på en plasmaskärm med min agent.

Jag anställde en sekreterare, Denise, som nog var lite kär i mig.

Ett halvår efter publiceringen var mitt liv en författares våta dröm.

Jag signerade böcker och skrev kontrakt på två böcker till.

Och jag fick ett litet förskott på köpet.

Framgång har sina nackdelar.

–Vad säger man när nån frågar: –Vad handlar nästa bok om?

Det hade gått ett år sen den första boken gavs ut–

–och jag hade inte skrivit ett ord på nästa.

Inspirationen hade övergett mig, och jag var livrädd.

I min familj misslyckas man inte.

Till och med i skolan såg Marcus Goldman till att vinna.

Jag insåg tidigt att bästa sättet att stå ut i en grupp–

–var att välja rätt grupp att stå ut i.

Min strategi var så framgångsrik att jag blev kallad "Magnifika Marcus".

Ju mer man vinner desto mer skrämmande blir det att förlora.

Och jag höll på att förlora allt.

Jag försökte med allt.

Jag flydde till öknen för att hitta min inre röst igen.

Jag återvände till mitt gamla rum för att få inspiration.

När man blir geniförklarad förväntas allt man skriver vara en juvel.

En tidlös inblick i människans villkor.

Pressen gjorde mig förlamad.

Bara en person jag kände kunde få mig tillbaka till verkligheten.

Harry Quebert. Succéförfattare, min före detta collegelärare–

–och en av 1900–talets bästa skribenter.

–Marcus! Är det verkligen du? –Ja.

–Är det du? Helt otroligt. –Jag vet.

Förlåt, Harry. Jag har varit helt bortkopplad.

Du har inte hört av dig sen du blev känd.

Jag försökte ringa, din assistent sa att du inte ville tala med nån.

Jag är helt blockerad, Harry.

Det har gått ett år och jag har inte producerat nåt. Förutom en deadline.

Den andra är alltid svårast. Så mycket förväntningar.

Och kreativiteten frodas inte när man har en deadline.

Det är som sex, men utan ett litet blått piller.

Kom till Maine. Lämna New York och byt miljö.

Jogga på stranden och få igång kreativiteten.

Låt inspirationen komma till dig.

Okej.

–Så får det bli. Vi ses i helgen. –Okej.

VÄLKOMMEN TILL MAINE SOM LIVET BORDE VARA

Jag älskade att köra till Maine.

Jag kände till Sommerdale eftersom jag hade besökt Harry som student.

Jag tyckte om den där lilla staden–

–med sina fina kyrkor, lugna områden, målade trähus–

–pittoreska små butiker och Clarks.

Det var stadens fik, där Harry och jag åt och talade om livet–

–böcker och vad det innebar att vara författare.

Harry bodde några kilometer bort, isolerad i skogens lugna vildmark–

–i ett vackert sten– och trähus med havsutsikt–

–och en terrass med utsikt över en oändlig strand.

–Magnifika Marcus. –Hej, Harry.

–Du kom! Det är kul att se dig. –Dig med!

–Välkommen tillbaka. –Det är kul att se dig.

–Det här är nytt. Snyggt. –Jag har målat det.

–Välkommen. –Tack.

Det är skönt att vara tillbaka.

Bli bra på att vara tålmodig.

Ju mer tålamod, desto större är chansen att din musa kommer.

Du vet att tålamod aldrig har varit min starka sida. Särskilt inte nu.

Och sluta försöka skriva den stora romanen.

Det förlamar dig. Du kan inte skriva ur rädsla.

Vad ska jag skriva ur, då? Just nu är rädslan allt jag har.

–Det och fasa. –Du måste skriva det som betyder nåt.

Skit i alla röster i ditt huvud som dömer dig–

–och talar om vad du ska skriva om.

Lita på magkänslan, idén som engagerar dig.

Och om jag ändrar mig halvvägs?

Du kan alltid välja en annan väg.

Det viktiga är att du skriver.

Orden är oviktiga, allt handlar om idén.

–Hjälper det? –Det är rätt enkelt...

Han behöver inspiration.

Det hjälper att sitta där han sitter. För att få tur.

Tack, Jenny.

HÄR SKREV HARRY QUEBERT "ROTEN TILL DET ONDA"

Nu åker jag. Min sista lektion slutar klockan fem–

–så vi tar en drink på terrassen klockan sex.

Om jag inte är här spolas min kropp upp på stranden.

–Går det inte bra? –Jo, det här är fantastiskt.

Helt oförutsägbart. Jag vill bara veta vad som händer nu.

–Du har inte skrivit nåt. –Det är inte helt sant.

Jag skickade ett sms till Sofia. Ett sex–sms är nog den rätta termen.

Men det är nog det bästa jag har skrivit på hela året.

Berätta hur du lyckades.

Satt du på ett fik? Skrev du ett mästerverk på en sommar?

Okej. Skriv om det som intresserar dig.

Eller ännu bättre, skriv ingenting. Lev.

Om du låter jobbet bli ditt liv slutar du som jag.

–En drink klockan sex. –Ja.

Vad handlar nästa mästerverk om? Ge oss en liten vink.

Skrivprocessen är väldigt bräcklig.

Som ett ofött barn behöver den utvecklas tills den är färdig.

Och precis som en födsel kan det vara en smärtsam process.

Du snackar så mycket skit.

Hur fan lyckades han?

NOLA OCH JAG AUGUSTI 1975

RUM ÅTTA KLOCKAN ÅTTA SEN BORT FÖR EVIGT

FEMTONÅRIG FLICKA FÖRSVUNNEN I SOMMERDALE

–Hej. –Vad fan håller du på med?

Jag ska bara...

–Spionerar du på mig? –Nej, Harry. Jag ville bara...

–Går du igenom mina personliga saker? –Förlåt.

Förlåt, jag borde inte ha öppnat det.

Hon var nån jag kände en gång i tiden.

Det är komplicerat.

Det här måste stanna mellan oss.

–Förstår du det? –Ja. Jag lovar.

–Hör av dig. –Detsamma.

Tack igen, Harry.

NEW YORK TVÅ MÅNADER SENARE

–Lyssnar du? –Hur ser det ut?

Advokaten Joe Fryman har gått igenom ditt kontrakt.

–Och? –Du är helt körd.

Om du inte levererar ett utkast i tid tar de allt du äger.

Och om jag skriver över allt på mina föräldrar?

Då jagar indrivaren dem, och sätter dem i fängelse.

–Hur länge? –Va?

Det var inget, glöm det. Du... Fan, också.

Nån ringer. Hör av dig när du har goda nyheter.

Idiot. Hallå?

Hon är... Hon är död. Hon är död, Marcus.

Vem är död?

Nola. Nola är död.

Allt är mitt fel.

Vad har jag gjort? Vad sjutton har jag gjort?

Vad pratar du om, Harry? Jag förstår...

Harry? För helvete.

Det här är Harry. Lämna ett meddelande.

Okej. Jag måste packa mina prylar.

–Vad menar du? –Tittar du på det här?

–Doug? Jag trodde att du var... –Sätt på teven.

–Vilken kanal? –Välj själv.

I Sommerdale i Maine greps författaren Harry Quebert i dag–

–efter att man hade hittat kvarlevor på hans egendom.

Upptäckten gjordes i morse, när trädgårdsarbetare–

–anlitade av mr Quebert för att plantera en rabatt–

–hittade kvarlevorna mindre än 30 meter från hans hus.

Enligt polisen kan det här vara 15–åriga Nola Kellergans kropp.

Hon försvann från sitt hem i augusti 1975.

Bevisen på kroppen antyder att mr Quebert–

–vars bok "Roten till det onda" har fascinerat miljontals läsare–

–är inblandad i mordet på flickan och på Deborah Cooper–

–ett vittne som sköts till döds i sitt hem...

–Hur mår du, Marcus? –Nej, det här kan inte...

Varför anlita nån för att gräva där han har begravt nån?

Det måste vara ett misstag.

Men ett lik låg begravt i hans trädgård.

–Mamma? –Älskling.

Du ska väl inte besöka den där hemska mannen?

Nej, jag är inte så dum att jag blandar mig i.

–Jag har alltid känt att nåt är fel. –Tror inte på allt du hör.

Han är ett odjur som inte kan sätta gränser.

–Han är inget odjur, han är min vän. –Hur nära vän?

Jag måste lägga på, jag ska fika med en person.

–En tjej? Eller en kille? –Jag älskar dig med.

SOMMERDALE TRE KM

Vi står utanför Goose Cove, Harry Queberts egendom vid havet–

–där den kända författaren greps i går.

–Ryktet som sprids bland... –Här kommer han!

–Marcus Goldman! –Misstänkte du någonsin...?

–Hoppa in, Roth! –Tack!

Fortsätt. Gasen i botten, du är sen.

Vi skulle träffas här för en halvtimme sen.

–Hur mår Harry? –Han hälsar... Försvinn.

Han vill att du åker hem och fokuserar på din bok.

Och hälsar att han är oskyldig.

–Hur ser det ut? –Inte bra.

De hittade "Roten till det onda" begravt med flickan.

–Det är ju helt galet! –Det får inte komma ut.

Kan du få honom släppt mot borgen?

Det handlar om två mord. Han får 25 år till livstid för varje brott.

Var ska du bo? Harry sa att om du vägrar åka hem–

–vilket han förutsåg, du är en envis jäkel–

–kan du bo här. Men det här är en brottsplats nu.

Titta, de har ynglat av sig. Fler schakaler.

För helvete! Lägg av!

Ni vet väl att det här är privat egendom?

–Hör ni det? –Ingen kommentar.

Låt honom vara.

Polisen spärrade inte av huset. Om de hittar nåt kan vi ifrågasätta det.

–Så jag kan bo i huset? –Tack, allihop. Backa.

Jag skulle påminna dig att mata fiskmåsarna.

Enligt mig är de flygande råttor.

Åk hem. Ingen kommentar.

–Försvarar ni honom, mr Roth? –Mr Goldman!

"STJÄRNSKOTT" AV MARCUS GOLDMAN

Jag vet att vi alla är upprörda över det som händer i Washington.

I hela det här landets historia–

–har det bara funnits två skäl till att avsluta en ämbetsperiod.

Brottsliga missgärningar, likt Richard Nixon, och död.

Men nu kanske en tredje anledning läggs till på listan.

Mr Clinton blåste nytt liv i ekonomin–

–styrde kunnigt med en republikansk majoritet i senaten–

–och fick Rabin och Arafat att skaka hand.

Men allt vi kommer att minnas är Lewinskyaffären.

För USA är besatt av sex och moral.

Vi låtsas vara chockade, men vi älskar det.

Vi älskar när nån åker dit för att ha gjort nåt dåligt.

Ursäkta. Varför är avsugningar nåt dåligt?

Personligen gillar jag det.

Jaså? Ställ dig upp och uppge ditt namn, modiga unga man.

Okej. God eftermiddag.

Jag heter Marcus Goldman och jag stöttar presidenten.

Men jag tror på jämlikhet och anser att man ska både ge och ta.

Nu ser ni aldrig mer på den här stackaren på samma sätt igen.

Varje gång vi ser honom kommer vi att tänka på honom som herr Avsugning.

–Eller föredrar ni herr Fellatio? –Det låter finare.

–Tack. –Nej, tack.

Kan du förklara för gruppen–

–varför du bestämde dig för att uttrycka det här?

För nu när alla lyssnar på mig–

–vill jag berätta att jag skriver bra noveller i en litterär tidskrift–

–som kommer att säljas för fem dollar efter lektionen.

Okej. De är tyvärr slut.

–Hur gick det? –Vi sålde nästan slut.

All publicitet är bra publicitet.

Och typ tio tjejer gav mig sina nummer.

Jag sparade sista tidningen till er.

–Jag ser fram emot att läsa den. –Hoppas att ni gillar min novell.

Jag är här på grund av er.

Jag strävar efter att bli som er, sir.

Det blir fem dollar. För tidningen.

Jag tvivlar inte på att ni kommer att bli enormt framgångsrik.

Tack.

Vad hände med oskyldig tills motsatsen är bevisad?

Jag kan inte låta den sitta kvar. Alltihop får mig att vilja spy.

Åk tillbaka till New York. Håll dig borta från det här.

Betyder det att du inte serverar mig dina berömda pannkakor?

Hoppas att du ger mig en rejäl dricks.

–Jag såg dig på teve i går kväll. –Jaså?

–Ska du flytta hit? –Ja, kanske det.

Varför det?

Jag kan inte fatta att han gjorde det. Det är ofattbart.

Du tror väl inte att han dödade henne?

Hon kom till biblioteket efter skolan.

En rar flicka.

Jag har druckit whisky med Harry på terrassen.

Och den där stackars flickan...

–Marcus. Kul att se dig. –Travis.

–Får jag slå mig ner? –Varsågod.

Jag beklagar. Du kände Harry väl.

Det här kan inte vara lätt.

Varför har jag aldrig hört talas om Nora?

Tills vi hittade kroppen var allt det där historia.

–Jobbade du som polis då? –Ja.

Och mrs Cooper ringde oss ofta–

–om nån som smög runt utanför hennes hus.

Hon blev skrämd eftersom hon bodde så isolerat.

Jag hade jobbat mindre än ett år som polis när hon ringde.

Jag var den enda som patrullerade så jag åkte hem till henne direkt.

–Skönt att du kom. –Vad händer här?

Hon hade sett en ung flicka i röd klänning–

–som blev jagad av en man i skogen.

Jag sökte igenom området där hon hade sett flickan–

–och hittade en bit sönderrivet rött tyg.

Jag ringde Pratt, som var polischef i Sommerdale på den tiden.

Han hade precis slutat, men kom direkt.

Följ med. Lite blod och blont hår på baksidan.

Det började bli mörkt. Vi hittade blonda hårstrån–

–ännu en bit av den röda klänningen och lite blod.

Plötsligt hörde vi ett skott från mrs Coopers hus.

Senare fick vi veta att mrs Cooper hade ringt igen när vi var i skogen–

–och sagt att flickan hade tagit sin tillflykt till hennes hus.

Hon var täckt av blod och behövde hjälp.

Alla tillgängliga poliser kallades in för att leta.

Vi hade helst grävt upp hela skogen, men hamnade bara i återvändsgränder.

Efter ett tag sa höjdarna att det kostade för mycket–

–och att det var meningslöst att fortsätta leta, så...

Men ni känner Harry. Han kan inte ha gjort nåt sånt här.

Som polis har jag lärt mig att man aldrig vet vad folk är i stånd till.

Det kan jag inte svara på. Vi får se hur utredningen utvecklar sig.

–Manuset hittades med kroppen. –Det bevisar ingenting.

Att skriva är inte att döda. Skriv ner det.

Ursäkta mig.

Ingen kommentar! Han har ingen kommentar!

Tack, mina damer och herrar!

Lyssna på mig. Två ord: Håll tyst, för helvete.

Minsta grej du säger kan förstöra mitt försvar.

–Vad är ditt försvar? –Neka, neka, neka.

Förhållandet, kidnappningen, mordet... Allt är indicier.

Vi nekar, Harry blir frikänd–

–och jag stämmer dem på miljontals dollar.

Prata med stadsborna. De där bondlurkarna kan vara vittnen.

Ta reda på om de dricker eller slår sina fruar.

Ett vittne som gör sånt är inte trovärdigt.

Leta reda på all skit du kan.

–Det låter rätt uselt. –Vill du att din vän ska bli frikänd?

–Roth. –CNN har ringt.

Fan också. Herregud.

Vi kommer att få ut dig härifrån.

Visa det inte för Roth.

–Det kommer att lösa sig. –Jag har sett nyheterna.

Min karriär är slut, mitt liv är över. Jag faller.

Enligt en vis man ska man inte vara rädd för att falla.

–Tack för att du kom. –Självklart. Jag bor på Goose Cove.

–Jag matar fiskmåsarna. –Åk tillbaka till New York.

Roth får dig frikänd, men tills dess stannar jag och hjälper till.

–Din roman, då? –Bry dig inte om den.

Det du sa när du ringde mig... Du frågade vad du hade gjort.

–Du sa att det var ditt fel. –Det var känslorna som...

Bara du kände till det där med Nola, så...

Det är mycket ilska och anspelningar–

–men de har inga bevis som kopplar dig till mordet på flickan. Än.

Jag gillar inte överraskningar.

Har du utelämnat nåt om dig och Nola?

Jag måste veta allt om jag ska kunna försvara dig ordentligt.

Polisen frågade vad jag gjorde på kvällen den 30 augusti.

Jag sa att jag var i Boston. Det stämmer inte.

Jag var på ett motell nära Shore Road. By the Sea Motel.

Klockan nio hade hon inte kommit än. Det var inte likt henne.

Rum åtta klockan åtta. Sen bort för evigt. Kram N.

Jag vet inte när jag somnade, men jag vaknade av radion.

Det var då jag fick...veta att hon var försvunnen.

Hon hade sin röda klänning på sig.

För min skull. Det var hennes favoritklänning.

Klockan är halv sju och det blir en solig söndag.

Och nu, ett viktigt meddelande.

Polisen har gått ut med ett larm–

–efter 15–åriga Nola Kellergans försvinnande i går vid 19–tiden.

Polisen vill ha kontakt med alla som har information.

Flickan hade en röd klänning på sig vid försvinnandet.

Så ni skulle träffas för att...?

–Vi skulle lämna staden. –Okej.

Och därför sa du att det var ditt fel.

Jag förstår hur det här låter. Men jag älskade Nola.

Om jag inte hade bett henne komma till motellet hade hon kanske levt.

Du förstår inte. Det här är en katastrof.

När åklagaren får höra det här är det kört för Harry.

Fan också.

I krukan på mitt skrivbord ligger nyckeln till mitt skåp på gymmet.

Allt ligger i det skåpet. Bränn det. Jag är i fara.

Herregud.

Det är "Roten till det onda". Det är Harrys originalmanus.

Herregud.

Jag visste att det jag gjorde var olagligt.

Genom att bränna bevis var jag plötsligt en medbrottsling.

Men jag kände också Harry.

Och han var min lärare, min mentor.

Han var min vän, jag måste hjälpa honom.

Han kunde inte ha gjort det han anklagades för.

Sen, när jag såg hur flammorna förvandlade papper till aska–

–kom en isande tanke krypande.

Tänk om jag hade fel.

To our friends: Gotfrid, Ragnar & WTC-SWE Fixed by: Balkan BoyZ