Original subtitles

DEN VITA FÅGELN

Ursäkta.

Hallå ...Hej. Är det upptaget här?

- Nej. - Du är ny, eller hur? - Ja.

Är du ledig på onsdag?

Jag och mina vänner har startat en klubb och vi letar efter nya medlemmar.

Och om du inte är ett fan av det, så får du åtminstone träffa nya människor.

Vi planerar en resa till Washington för att delta i en demonstration för mänskliga rättigheter.

Nej, men tack i alla fall.

- Okej, men om du ändrar dig... - Hejsan.

Du är Julian, eller hur?

Jag heter Dillon. Min mamma spelar tennis med din mamma.

Hon bad mig att ta hand om dig.

- Gick du på Beecher Prep? - Ja, i grundskolan.

Sedan gick jag över till Union Tech.

- "Union"? Jag slå er i tävlingar. - Ja, det hände.

Om din mamma frågar, så hittade jag dig, okej?

Och några råd för framtiden. Detta är bordet för förlorare.

Om du vill kan du sitta hos oss i morgon.

Okej. Kanske...

Hej. Hur är den nya skolan?

VI KOMMER HEMMA TILL KL. 22.00 PUSS, MAMMA

Hallå?

Mormor, du skrämmer skiten ur mig!

Ursäkta mig, mon cher. Jag kunde inte motstå.

Så, Kom hit, kom hit.

Jag flög hela vägen från Paris! Och det är det bästa du kan?

Har du glömt jag skulle komma?

Nej, jag kom ihåg, jag glömde bara du skulle komma idag.

Jag såg dina föräldrar var iväg på något snofsigt ställe idag.

Med din fars kollegor. - Ja, som alltid.

Nåväl, en måltid för två.

Pappa berättade om din utställning på Metropolitan.

"Retrospektivt".

Ett artigt sätt att säga jag är gammal,

Mormor... Jag är bara 15 år.

Så, berätta lite om dig själv. Vad gör du på din nya skola?

Jag har bara varit där i en vecka, så jag känner inte några än.

Jag mötte en kille idag som verkade okej. Han ser ut som en idrottsman.

Han och hans vänner verkar inte ha något emot att gå ut med mig.

Men det är väl bra eller?

Jag vet inte. Det är väl det.

Jag försöker passa in.

Jag minns fortfarande hur det var i min gamla skola.

Vadå?

Julian, du lämnade inte den gamla skolan. Du blev avstängd.

För att du misshandlade en annan pojke.

Strunt samma. Jag menar,

Om jag lärde mig något där, så var det att sköta sig själv.

Var inte elak, var inte snäll, var ...bara normal.

Och detta är vad du lärde dig? Att vara normal?

Vad är det för fel med normal?

Ingenting.

Och allt.

I din ålder ville jag också vara normal, men...

Men vad?

Jag är säker på att din far berättat vad som hände med mig när jag var en flicka.

- Lite grann. Han sa att du inte gillar att minnas. - Det är sant.

Men nu tror jag att jag måste, för din skull.

Ser du den där glas-pappers vikten? Kan du ta hit den.

Kan du namnet på staden i Frankrike där jag växte upp?

Oberdeen?

Aubervilliers-au-Bois.

Den är belägen i Daisy Mountains.

Omgiven av den uråldriga Mernui-skogen.

Skogen var en mörkt och skrämmande plats.

Legenderna berättade om gigantiska vargar, som sökte igenom buskaget på vintern.

Men på våren vaknade skogen till liv, löv växte fram på träden,

och fåglarna återvände från varmare breddgrader.

Och så i början av maj hände ett mirakel.

Skogens hyacinter blommade.

Det var magiskt.

Att se det gav en känsla av att vara i en saga.

Det är nog mitt lyckligaste barndomsminne.

Picknick med mina föräldrar, bland fantastiska blommor.

- Pappa, nu flyger vi. - Igen? - Bara snabbare. - Okej.

"Kom upp", sa jag till fågeln. Med bara ett vingslag delade hon himlen.

"Du är smart och stolt", sa jag till fågeln.

Snabbare än en sparv, vitare än en trana.

"Titta bort", sa jag till fågeln.

Fångenskap är inte skrämmande, för en själ som är fri.

Vi bodde i en trevlig liten lägenhet i ett bra område.

Min far var kirurg. Och min mamma var mattelärare.

Vi var inte rika, men vi var definitivt inte fattiga.

Jag erkänner jag var lite bortskämd.

Även om det naturligtvis inte verkade så för mig vid den tidpunkten.

Ta hand om er, flickor.

När livet är behagligt som mitt var, så är det mycket man inte ser.

HÖSTEN 1942

Det har gått 2 år sedan Paris kapitulerade inför Tyskland.

Och för att hedra denna händelse, besöktes vår älskade stad

av ingen mindre än herr Hitler själv. Han tittar på dig. - Kom igen!

Åh, nu är det dags igen.

Vi kommer att vara i källaren.

Om någon frågar efter mig, så ligger hemma med en förkylning.

Ljudet har förbättrats. Jag bytte ut klämrullen.

Vad tycker ni? Vänta, har du en ny jacka? Så fin.

Och här är den lama. Ta hans krycka. Så ja.

Hoppa som en kanin.

- Han borde vara på cirkus. - Usch!

Till och med hans krycka luktar.

- Hej Turto, ska vi tävla? - Stackars Turto. De är så elaka.

Det är inte hans fel hans far smittade honom med polio.

Ingen smittade honom, han hade bara otur.

Mamma säger att han blev smittad för hans pappa arbetar med avloppen.

Det är därför han luktar så illa.

Jag visste inte ens vad han hette.

Vi alla bara kallade honom Turto.

Vilket på franska betyder "krabba", på grund av hur han gick.

Ärligt talat, tänkte jag inte på honom alls.

Jag tänkte bara på mina kläder, mina vänner och min hemliga passion.

Min konst...

Efter varje lidande kallade hon dem med tillfredsställelse.

Ödet är livets väg. Flyg in och döda dem med ett djävulskt sting

Och titta på de lyckliga.

Tack Claude, mycket uttrycksfullt.

Lamartine är en av företrädarna för romantiken.

Han var en del av en rörelse som satte en ny ton för fransk poesi.

Försök vara uppmärksam, Sarah. SARAH + VANCEN

Ja, miss Petitjean.

Den här dikten tar upp frågan om att förstå tid.

Vi vill kontrollera det, men det är omöjligt.

Nåväl, vi fortsätter i morgon.

Sarah, kan du stanna en minut?

- Jag ber om ursäkt för lappen. - Din teckning föreställer en fågel.

Kan jag se den igen?

Har du visat detta för någon?

Bara mina föräldrar.

När jag var i din ålder,

älskade jag att skriva. Dikter, berättelser.

Men jag visade dem inte för någon.

Jag tänkte att om mina vänner visste, eller, Gud förbjude, pojkar, så skulle de reta mig.

Det var inget populära flickor gjorde...

Talang är något att vara stolt över, Sarah.

Ge aldrig upp ritandet.

- Okej? - Du låter precis som min far.

Det tar jag som en komplimang.

Verkligheten har sina gränser.

Fantasins värld, ...är obegränsad.

Vi ses i morgon.

- Hej, fru Ballou. - Hej Pierre.

En chokladbulle tack.

- Varsågod. - Tack.

Det behövs inte...

Judar serveras inte.

Vadå? När då?

I dag. I morse.

Oroa dig inte.

Jag hittar ett annat jobb, jag var trött på universitetet ändå.

Hur kunde de göra det? Det finns ingen som är bättre än du.

Det är komplicerat, Sarah.

- Inte egentligen. - Max, nej.

Vadå?

Det finns en skylt på bageriets dörr nu.

"Judar serveras inte".

Jag tror vi kommer se fler sådana skyltar.

Du sa att det inte skulle hända.

Att detta inte är ett ockuperat område.

En frizon...

Jag hade fel.

Det är som en storm, Sarah.

Vi behöver bara vänta ut den ...tills den passerat.

Förra månaden i Paris, arresterade polisen ..nästan 13 000 judar, även barn.

De höll dem i velodromen, transporterade dem till Drancy, ett koncentrationsläger.

Max, det räcker.

- Den franska polisen? - Frankrike finns inte längre.

- Vichy är nu underordnat Tyskland nu. - Du skrämmer henne!

Frankrike finns fortfarande kvar.

Vi är medborgare i det här landet, och vi har papper att bevisa det.

Jag är ledsen, men Sarah måste få veta vad som pågår.

I Lyon måste judar bära gula stjärnor, precis som i den ockuperade zonen.

Endast de som inte är födda här är religiösa judar.

Rose, kan du ens höra dig själv?

Tror du de jävlarna bryr sig om var vi föddes? Eller om vi går till synagogan eller inte?

För dem är vi inte fransmän, vi är skadedjur som måste utrotas.

Nog nu!

Mamma...

Allt kommer bli bra, Sarah.

Detta är vårt land och kommer alltid vara det.

Berätta för henne! Säg allt kommer bli bra.

Allt kommer att bli bra.

Djurlivet i Afrika skiljer sig mycket från det i Frankrike.

Gäss och hyenor lever där...

Lär er allt som står på tavlan. Vi fortsätter nästa vecka.

Sarah?

- Ursäkta mig. - Gud, vad gör han? - Kommer han hit?

Den låg under ditt bord.

Jag trodde du tappat den.

- Tack. - Varsågod.

- Någon blev kär! - Är han din vän?

Nej, han gav mig något jag glömt.

- Och vad är det? - Inget speciellt...

- Inte nu. Turto rörde henne. - Jerome! Du är fruktansvärd.

Får jag titta?

- Har du ritat det här? - När jag är uttråkad, dumheter.

Säg inte så.

Är det jag?

Jag gillar den, du har inget att skämmas för, du ritar bra.

För en judisk kvinna.

Där! Det är han, konstapeln!

Det är juden som lurade oss och stal våra pengar.

Jude? Vilken jude? Jag är inte jude.

Judar är INTE REGISTRERADE

Ge pengarna tillbaka, Jew. Ta pengarna!

OFFICIELLT TILLKÄNNAGIVANDE

Detta kanske lär dig att inte stjäla från ärliga människor, jude!

...måste rensas, ingen jude, ingen kommunist, ingen gaullist, får stanna i Frankrike.

Det är dags att återuppbygga vårt land så vi kan känna stoltheten som folket i Berlin.

Den här är från Marseille. Aaron och Lucy arresterades.

Men? Men det här är en frizon.

De var en räd, de deporterades till ett läger norr om Compiegne.

Pétain utsåg Darnan till chef för den nationella polisen.

En fascist, en allierad till Hitlers SS, i spetsen för polisen!

Det är dags, Rose.

Vi måste ge oss av medan vi kan. Som Rabbi Bernstein och hans fru.

Så vi bara... lämnar vårt hus?

- Allt vi har, allt vi arbetat för? - Rose. - Jag... Jag vet.

Jag vill bara inte skynda iväg.

Jag vill göra upp och säga adjö.

Det är inte möjligt, det vet du. Ingen kan få veta.

Mycket fint, Sarah.

Varför hatar alla oss så mycket?

- Inte alla. Glöm inte bort det. - Men några. - Några, ja, några.

Jag tror, att det finns ljus i var och en av oss.

Och det ger oss möjlighet att se in i andra människors hjärtan.

Men vissa har förlorat det ljuset.

De är insvepta i mörker så de ser bara det i andra.

De hatar oss för de inte kan se oss.

Så länge ljuset inom oss skiner, så segrar vi...

Vi är ledsna, Sarah. Vi vet hur svårt det här är för dig.

När måste vi åka?

Så snart som möjligt? Snart. Inte senare än nästa vecka.

Men det är inte för evigt.

Löfte?

Det lovar vi.

Lova mig något nu.

Fortsätt ha vinterstövlarna i skolan.

Det här? Jag väntade hela vintern på att få nya.

Snälla, lilla fågel.

Varför?

För att jag ber dig.

- Okej? - Javisst. - Löfte? - Ja.

Tack.

God natt, Sarah. Vi älskar dig.

- God morgon, pastor Luke. - God morgon fröken Bloom.

Så A i kvadrat plus B i kvadrat är lika med C i kvadrat.

Kom in.

Mademoiselle Petitjean, får jag säga några ord?

Naturligtvis.

Antoine är här, ta ut flickorna.

Klass, jag måste gå iväg ett par minuter, så sköt er.

Sarah, Ruth, kom med mig, snabbt. Och ta med er era jackor.

- Kom igen. - Varför? - Jag förklarar allt utanför.

Resten - stanna här.

En arrestering av judar ägde rum i Aubervilliers-au-Bois.

Vi tror de tyska officerarna är på väg till oss just nu.

- Här? - Partisaner kommer att hjälpa er och de andra judiska barnen att gömma sig i skogen.

- Sarah, var är din kappa? - I konst salen. - Ta min sjal.

- Jag är rädd. - Det är jag också. - Jag vet, men allt kommer bli bra.

Flickor, skynda på! Spring!

Barn, det här är Antoine. Han kommer ta hand om er.

Men ni måste göra som han säger, förstår ni?

Ni måste alla vara tysta som möss och springa så fort ni kan.

Kan ni göra det?

Gå till granngården!

Skynda på!

Nu.

Jag är ledsen, men inga av dessa barn kom till skolan i dag.

Någon måste ha varnat dem.

Lärarna tog iväg dem.

De finns fortfarande kvar i närheten.

Tack, unge man.

Dina lärare har mycket att lära av dig.

Hitta dem!

Barn, gå tillbaka till era klasser.

Gå bort från fönstren och gå tillbaka till klassen nu, skynda på.

Länge leve mänskligheten!

Var inte rädda. Vi tar dig till era föräldrar.

Hoppa in allihopa.

För Guds skull, låt dom gå, jag ber dig.

Smutsig lögnare. Jag borde skjuta dig nu.

- Nej snälla, de är bara barn! - De är judar. Vi har våra order.

Om du är smart så går du in och tar hand om dina elever.

det här är mina elever och jag följer med dem.

Marie!

Ett av barnen saknas.

Det finns 14 namn på listan.

Men jag räknade bara till 13 barn.

En saknas.

Soldaterna letar fortfarande efter dig. Kom med mig.

Jag vet en väg ut.

Kolla där!

Ingenting där!

- Jag beklagar. Men det här är den säkraste vägen. - Var är vi?

Min far visade mig den här platsen. Han har arbetat med avloppssystem länge.

Vattnet här är bara knädjupt.

...tror jag.

- Här. - Tack, det behövs inte.

Du skakar.

Och det är fortfarande 6km kvar till Dannvilliers.

Vad finns i Dannville? Mitt hus.

Mina föräldrar då? Tänk om något dåligt händer mina föräldrar?

De är säkert okej. Sarah, vi måste fortsätta.

Ser du huset bakom ladan? Det är vårt.

Men jag är rädd att du inte kommer vara säker där.

Det gamla paret ovanför oss lägger näsan i blöt i allt.

Pappa tror att de är informatörer.

Oroa dig inte. Ladan är säker.

Förlåt, en mus. Om huset varit säkert..

Förlåt, jag menar det. Det här är bra.

Vad är det där? Vad är det för ljud?

Det är fladdermössen.

De bygger bo i takbjälkarna, men de rör dig inte.

Det finns mycket hö, du kan gömma dig där.

Åh, det är lungt, verkligen.

Jag är starkare än jag ser ut.

Vi lägger några höbalar längs kanten och du kommer inte att synas alls.

- Okej? Jag kommer snart tillbaka. - Ska du gå?

Bara för att berätta för mina föräldrar om dig.

Kan jag... Jag ville säga...

- Om du inte hade... - Det är okej.

Du är säker nu.

- En sak bara. - Ja?

Kalla mig vid mitt namn, inte vid detta smeknamn.

Jag... javisst. Jag vet att ditt efternamn är Beaumier,

eftersom vi alltid sitter bredvid varandra. Men...

Jag heter Julien.

Jag beklagar. Tack, Julien.

- Julian? - Ja.

Din far visste hur mycket det namnet betydde för mig.

Vad hände sedan?

Jag träffade hans föräldrar.

De hette Vivienne och Jean-Paul.

Vi kommer göra allt vi kan för att hitta dina föräldrar.

Under tiden får du bo här, okej?

Detta är naturligtvis inte Ritz, men vi kan fixa till det lite.

Kan du hjälpa mig, Julien?

Här.

Försök att äta lite.

Då tar jag och ordna till en plats att sova på.

Mamma, pappa, var är ni?

Jag var strängt förbjuden att lämna ladan.

Så grannarna, som gillade att sticka näsan i blöt, inte skulle få reda på något om mig.

Lafleur.

Ingen fick veta att jag existerade.

Sarah?

Jag... Jag tog med mig något.

Jag vet du gillar att rita.

Vänta.

Tack, Julien.

Jag tog också med mig några böcker.

Och läxor så att du inte hamnar på efterkälken.

Vill du att jag ska förklara dagens lektion för dig?

Eller inte.

Du är mycket vänlig mot mig.

Jag var inte så vänlig mot dig.

Och mina vänner ännu mindre.

Jag har nog alltid kännt att du var...

Jag vet inte. Annorlunda.

Tänk om du har fel?

Det tvivlar jag på. Jag är mycket intelligent.

- Verkligen? - Tro inte att jag skryter, men...

Nej, naturligtvis inte.

Vivien och Jean-Paul gjorde så gott de kunde.

Men när dagar blev till veckor visste man fortfarande ingenting om mina föräldrar.

Jag började tappa tidsuppfattningen.

Varje dag liknade den föregående.

Det fanns bara en sak som gjorde mig lycklig.

Lektionerna med Julien.

Om A och B är olika punkter,

och AC plus CB är lika med AB

då är C på linjen?

A-B. Inte illa, Bloom.

Av detta förstår vi att triangeln CAB är rätvinklig. Vad är det här?

Jag... Jag tänkte att du kanske ville hänga upp den.

För att få denna plats att kännas lite mer som ditt sovrum.

- Jag älskar den, Charlie Chaplin är min favorit. - Jag vet. - Gör du det?

- Det är väl allas favorit? Vi återgår till lektionen. - Snart.

Du lovade mig lite skvaller. Kommer du ihåg det?

Det gjorde jag. Låt mig tänka.

Du hade rätt om Jean-Marc, han är verkligen kär i Simone.

Han berättade för Luke om det på biologilektionen.

Jag visste det. Vad mer?

Ja, nu...

Yvette och Agnes kan fortfarande inte bestämma om vem av dem som ska uppträda på konserten.

- Ja, naturligtvis. - Naturligtvis.

Christopher straffades för han snarkade under Madame Luciennes lektion.

Och till slut hittade de vem som gömde sardinen i Mr Gillots bord.

- Det var... - Eugene. När han inte klarade Gillots test.

Och hans far arbetar i en konservfabrik.

- Imponerande. - Enkel matematik. - På tal om siffror... - Okej.

Ja, om vinkel A och vinkel B är komplementära,

- och vinkel A är två gånger... - Julien.

Tack än en gång.

Jag hjälper gärna till.

I staden förvärrades situationen.

Vincent och några av mina andra klasskamrater,

rekryterades av den så kallade milisen

de bildade militära föreningar som skapats av nazisterna.

De fick vapen, och var också skyldiga att patrullera staden,

och rapportera allt misstänkt beteende.

På grund av uppkomsten av motståndsgrupper i Frankrike,

varnar Tyskland för alla försök att destabilisera ockupationen.

Julien. Om någon frågar efter mig, ...så vet du vad du ska säga.

Men på landsbygden har vi en fördel.

Vi känner till terrängen, vilka vägar som kan användas...

Min kontakt i Toulouse säger de kommer skicka mer utrustning.

Men det kommer ta några dagar till.

Nej, det måste göras tidigare...

Mitt svar är nej.

Underjorden är bara till för dem som är beredda att dö för friheten.

Det var inte därför jag kom.

Så varför?

Jag behöver er hjälp.

- Är du säker på att du kan lita på honom? - Ja.

Han sade att hans vän behövde några veckor för att förfalska dokumenten.

Men när de är redo, kommer Georges hjälpa er att nå klostret Le Moustier.

En nunna hjälper dig där att fly därifrån till Schweiz.

Schweiz?

Det tar fem dagar att ta sig dit till fots genom Alperna.

Många judar har redan tagit sig dit på det sättet.

Du kommer inte att vara ensam. Jag tror att det är säkrare här.

Åh kära du. Jag är inte så säker att du är det.

Efter segern i Orleans

Joan övertalade Karl VII att låta henne gå med i armén...

hertigen av Alençon. Hertigen av Alençon.

Att återta kontrollen över broarna vid Loire.

- Zhanna kommenderade lite... - Var du där?

- Loire? - Schweiz.

Jag har inte ens varit i Paris.

Jag skulle gå med dig om det inte vore för mitt ben.

Har du verkligen inte varit i Paris?

Jag har aldrig varit utanför Dannevilliers, bara till skolan.

Vadå?

Vad? Vart är du på väg?

- Sarah? - Nå? Vad tycker du om Paris?

Det, det är jättebra...

- Där är Star Square framför oss. Ser du? - Ja...?

Julien. Kom igen, sätt dig bakom ratten.

Kom igen.

Använd din fantasi. Försök föreställa dig...

Triumfbågen. Vacker, ..50 meter hög.

Och här... Place de la Concorde.

Ser du alla dessa kaféer?

Och blomsterbutikerna?

Julien?

Du vill verkligen jag ska säga ja, eller hur?

Om du inte försöker, är det inte kul.

Verkligheten har gränser. Fantasin är obegränsad.

Försök igen.

Vi kör rakt ner på en vacker liten gata i den sjätte sektorn.

Och nu vänder vi... ner längs flodbanken vid floden Seine.

Där är Saint-Michel-bron. Där borta..

- Nu ser jag det. - Gör du det? - Är det sant? - Det är sant.

Och där, till vänster, ligger Notre Dame.

Det är fantastiskt. Det är det verkligen.

Får jag bekänna en sak? Jag gör det minst tre gånger i veckan.

- Försök att stanna i ladan hela dagen. - Försiktigt!

På grund av henne kommer vi inte att få se Eiffeltornet.

Nej! Snälla, jag ville se Eiffeltornet.

Okej då.

De kommande tre veckorna passerade mycket märkligt.

Tiden gick otroligt långsamt.

Men samtidigt flög den väldigt, väldigt snabbt.

Kanske till och med för snabbt.

Ser du leoparden? Den har runda fläckar.

- Ja. - Det beror på att vi befinner oss i Östafrika.

I söder skulle fläckarna vara kvadratiska.

- Du hittar på det där. - Nej, inte alls. Jag lovar.

Vänta, Sarah, ser du där? Den där flocken? De är zebror.

Åh, så vackra.

Jag var rädd för att åka till Schweiz.

Jag visste jag skulle sakna kvällarna i Juliens sällskap.

Han och jag skapade vår egen värld,

även om mörkret i omvärlden växte sig allt starkare.

George, det är jag.

Jag letar efter dokument.

De har något i kikaren. Vad är det vi har här?

Titta här.

Vi lämnar ett meddelande till dem. Det är vad som händer med förrädare.

Kom igen.

Skynda på!

Jag hatar dem. Jag hatar dem så mycket.

Jag är så ledsen, Julien.

Jag kan inte fatta att han är borta.

Minns du vad jag berättade om fågeln?

Jag ritade den så att du också kan ha henne.

Hon kommer till mig i svåra tider.

Och det ger mig hopp.

"Kom upp", sa jag till fågeln.

Med bara ett vingslag delade hon himlen.

"Titta bort", sa jag till fågeln.

Fångenskap är inte skrämmande, för en själ som är fri.

Tack.

Min plan att fly landet omintetgjordes av Georges död.

Attacken mot biografen var bara en början av en mycket värre fas av ockupationen.

Morden började.

Tyskarna upprättade ett nytt högkvarter mitt i självaste Dannvilliers.

Nu finns det ett mycket allvarligare hot, än de nyfikna Lafleurs.

Nazisterna var överallt. På alla vägar i och utanför byn.

Jag hade ingen chans att ta mig till Schweiz.

Familjen Beumier försökte göra mitt liv mer uthärdligt.

Vivien lagade mat åt mig, han tvättade mina kläder

och hindrade mig från att bli uttråkad genom att underhålla mig med korta konversationer.

Och så gick hela sommaren.

Bara Julien, som kom till mig på natten, hindrade mig från att bli galen.

Ladan blev mitt universum.

Och Julien är dess centrum.

- Jag vann. - Ja.

Vi förenades av något mycket viktigt.

Vi visste båda hur mycket människor kunde hata.

Och hur mycket mod det krävs för att förbli vänlig.

För när någons vänlighet kan kosta dig livet, ...blir det nästan som ett mirakel.

Det är ljuset i mörkret som pappa pratade om.

Julien blev mer än en räddare för mig.

Till och med mer än en vän.

Han blev mitt ljus.

En speciell resa väntar dig ikväll, Miss Bloom. Så spännande.

Vart är vi på väg?

Det får du se.

Blunda, okej?

Vill du åka till New York idag?

- Svårt val. Absolut. - Öppna ögonen då.

Julien! Det är fantastiskt.

Titta på biograferna.

Vad är det där? Det är Empire State Building.

Turto!

Tvättar du dig inte alls? Jag trodde att krabbor älskade vatten.

Monsieur Beaumier.

Kom till mitt kontor.

Jag pratade med lärarna, vi beslutade att flytta dig till en högre matteklass.

Du kommer att studera med gymnasieeleverna.

Men jag antar att de måste komma ikapp dig.

- Tack. - Tack, Julien.

Få saker ger mig glädje i en tid som denna.

Du kan gå tillbaka till lektionen.

Adjö.

Du kom tidigt. Är allt väl?

- Mitt album! - Jag gick till Pastor Luke och såg den på hyllan. - Tack!

Jag var så dum då.

Vad händer?

Göm dig och visa dig inte, vad som än händer. Skynda!

Någon här?

Hej Turto.

Vad händer?

Vad gör ni här?

Jag jobbar bara på pappas bil.

Jag såg du tog något från pastorns kontor.

- Va? - Spela inte dum krympling.

- Jag glömde en bok där. - Skitsnack.

Jag svär, den är i huset, jag kan visa dig.

- Du ljuger. - Snälla, nej!.

- Vad stal du från pastor Luke? - Ingenting, jag tog bara min bok.

- Du tycker du är smartare än alla andra, eller hur? - Nej.

Du är patetisk.

En värdelös deformerad krympling. Vet du vad nazisterna gör med folk som du?

Vet du?

De förintas, precis som judarna.

Jag borde göra mänskligheten en tjänst, och göra slut på din miserabla existens.

- Jag tror att han lärde sig sin läxa, Vincent. - Håll käften, jag är inte klar!

Var letar du, knäppskalle?

Länge leve mänskligheten.

Vad sa du?

Det där?

Vad i helvete är det där? Fladdermöss! Vi sticker!

- Jag var så rädd för dig... - Gå tillbaka... De kan komma tillbaka igen.

- Nej, de är borta. - Jag sa gå tillbaka!

- Vad i... - Är du döv? Sätt fart!

- Jag ville bara... - Jag bryr mig inte vad du vill.

Världen kretsar inte kring dig!

Vet du vad som händer om de hittar dig?

De kommer arrestera mina föräldrar.

De avrättar dem, förstår du det?!

- Jag trodde inte... - Klart att du inte gjorde det.

Du tänker bara på dig själv.

Du är fortfarande samma bortskämda flicka

som studerade med mig i fem år och inte ens visste vad jag hette.

- Snälla, jag är så ledsen. - Javisst.

Julien.

Bara, ...bara gå upp på loftet, Sarah.

Han har inte varit här på länge.

Ge det lite tid.

Han var så arg på mig...

Han är inte mindre arg på sig själv.

Men han borde inte ha tagit ditt album.

Det var en stor risk för oss alla.

Det var för min skull.

Tja, i mörka tider, gör sådana små gester att vi inte glömmer bort mänskligheten.

Länge leve mänskligheten.

Länge leve mänskligheten.

En vecka gick, sedan ytterligare en.

Men Julien kom fortfarande inte.

Stick in nålen i öglan, lyft tråden och dra ut den.

Och upprepa.

Igen...

- Kan vi prata om... - Det kan vi inte.

Okej.

Jag hatar det... Jag hatar att du såg mig så där.

- Hur? - Som en vekling.

- En patetisk, hjälplös vekling. - Julien...

Det är svårt att tro, men jag var snabb.

Innan jag fick polio var jag den snabbaste löparen i min klass.

Jag minns åtminstonde fortfarande hur det var att springa.

- Att vara stark. - Du är stark.

Det är du. Du är också modig.

- Du är den modigaste jag känner. - För att jag går med kryckor?

Att gå med kryckor gör mig inte modig, de får mig att gå.

- Jag pratar inte om det. - Kan vi avsluta detta ämne?

Jag tänkte på dina ord.

- Att jag är självisk. - Jag tappade humöret och borde inte ha sagt så.

Men det är sant.

Om det var du som var i knipa skulle jag knappast hjälpa dig.

- Du vet inte det. - Det är sant.

Och jag är ledsen.

Men du försökte ändå rädda mig.

Vi kunde ha blivit dödade på grund av mig. Mer troligt.

Men du var modig.

- Erkänn det bara. - Okej. Tack.

Då var det klart.. Så, tillbaka till spelet?

Okej.

Det finns något annat.

Vad?

Bellot.

Se vem som vann i slutändan.

Smickra inte dig själv.

Vintern har kommit och med den kom förändring.

Fler och fler soldater anlände.

Huvudvägarna blev ännu farligare.

Så Julien började ta den långa vägen till skolan.

Det skedde även andra förändringar.

Och sedan, helt plötsligt, kom våren igen.

Jag kunde inte förstå det, men jag hade varit gömd i över ett år.

Grattis på födelsedagen!

Grattis på födelsedagen till vår Sarah!

Grattis på födelsedagen.

Jag glömde att det var idag.

- Grattis på födelsedagen, kära du. - Är det verkligen choklad?

Vivien har sparat matkuponger i flera månader.

Gör en önskan.

Tack.

Den är vacker.

Då äter vi tårta.

Hur kom du förbi Lafleur? Vi hade en liten dispyt.

Gud förlåte oss.

Jag fick nyligen en tand utdragen.

Läkaren skrev ut smärtstillande till mig.

Det blev lite kvar.

På morgonen blandade min mamma det i Lafleurs mjölk.

Deras snarkningar kunde höras även till oss.

Någon sa att det skulle bli dans.

Ja naturligtvis.

Sir?

- Tack för presenten. - Det är en fågel. - Jag märkte det.

Radio London avbryter sin sändning för ett brådskande pressmeddelande.

De allierade bröt igenom det tyska försvaret och befriade Monte Cassino.

Den 1:a fallskärmsdivisionen besegrades,

vilket gjorde det möjligt för de allierade att inleda ett anfall mot Rom.

Och sedan Frankrike!

Det betyder att kriget snart kommer att ta slut.

Sarah.

Vad gör du här? Klockan är långt över midnatt. Jag har en gåva till.

En promenad?

Är allt väl?

Ja. Jag har bara inte varit ute sen...

Kom igen.

Jag hade aldrig varit i den skogen på natten.

Och jag skulle aldrig åka dit på grund av legenderna om jättevargarna.

Men den natten

Kände jag ingen rädsla.

Mernui

Grattis på födelsedagen.

Det finns något...

Jag vill säga något, och om jag inte säger det nu kommer jag inte att kunna göra det.

Här är saken,

om kriget verkligen tar slut snart,

när det inträffar

vill jag du ska veta, att i den framtid som jag ser för mig själv,

Jag...

- Jag ser dig också, så skulle du vilja... - Ja.

Men jag har inte ställt frågan än.

Men jag vet svaret.

Och, Ja.

- Det är dags. - Solen går upp snart. - Ja.

Åh, jag har något till dig.

- Menar du allvar? - Ja. Jag lämnade ett meddelande.

Det är i mitten. Vi ses i morgon.

Länge leve mänskligheten.

Jag brukade vara rädd för natten.

Men nu har det för mig blivit ett ögonblick då jag lyssnar till världens själ.

Natten avslöjar sina hemligheter för mig om och om igen,

som en sång: "Du älskar Julien." - "Du älskar Julien."

"Ja", svarar jag, "jag vet".

"Jag älskar Julien". Det var sant. Jag älskade honom.

Jag hade inte modet att säga det den kvällen.

Men jag bestämde mig för att göra det nästa kväll.

Och kanske kommer han då att säga att han älskar mig också.

Jag älskar dig Sarah Bloom!

Julien. Du kommer för sent till skolan.

God morgon, mamma

- Någon är på gott humör. - Och varför inte? Solen skiner, hyacinterna blommar.

Hyacinter? Vi ses ikväll, mamma.

Jag vet inte varför Julien bestämde sig för att gå till skolan på huvudvägen den morgonen.

Kanske kände han en våg av mod.

Eller så har han något helt annat i åtanke.

Allt är väl.

Något konstigt nedan.

Du måste kolla upp det.

Hallå där! Krympling!

Dokument.

Jag går bara i skolan, Ecole Lafayette.

Vi kommer att ta dig. Vänta, min väska! Kom igen, rör på er. Alla in.

Men de väntar på mig...

Gå vidare.

Jean Paul.

Din son, Julien...

Vad i? Vad hände? Polisen tog honom.

Sarah, eller hur?

Försvunnen jude.

Tänk inte ens tanken!

Det är där du har varit hela tiden, i Tourtos lada.

Hans namn är Julien.

Räck upp händerna!

Snälla.

Vänd på dig. Vänd på dig!

Ynkrygg.

Stanna!

Vart är du på väg?

- Varför stoppades vi?

Vivien? Jean Paul?

Vivien? Jean Paul?

Stanna där du är. Rör dig inte, annars skjuter jag. Okej, men snälla...

- Vad gör du här? - Jag är Julien Beaumiers vän.

- Vad vill ni oss? - Inget, jag letar bara efter Vivien.

- Tvinga mig inte att skjuta. - Stanna där.

Sarah?

Rabbi Bernstein? - Bernstein, känner du henne? - Det är Sarah Bloom.

Hennes familj bodde inte långt från oss.

Jag förstår inte. LaFleur, var snäll och lägg undan pistolen.

Sarah, vad gör du här? Beaumiers gömde mig i sin lada.

De var säkra på att ni var informatörer.

Sarah, Lafleurs har gömt oss på vinden i nästan två år.

Idag kommer den "judiska armén" att hjälpa oss att fly från landet.

Kom med oss.

Jag kan inte, jag måste hitta Vivien. Julien arresterades. Jag sa det.

- Inga har gripits i dag. - Du ljuger för oss!

Nej, nej, han är bara orolig. Han...

Jag beklagar. Nu kör vi.

Ms! Ms.

Jag känner din son. Det togs i morse.

De tog honom i en lastbil tillsammans med patienterna från sjukhuset.

De förs till ett krigsfångeläger i bergen.

Han kan fortfarande bli räddad. För rätt pris. - Stackars pojke

Bernstein, Vi har inte mycket tid. Föraren väntar redan.

Vi tar hand om flickan tills Beumier anländer.

Lycka till, gamle vän.

Skriv till oss när du kommer att vara i Jerusalem.

Gud kommer inte att glömma din vänlighet.

- Det är Vivien! - Vivien!

- Sarah! - Vivien! - Vad gör du...

Hur mycket pengar behövs?

Mycket mer än vad vi har.

Vi tar min bil. Sarah, du bör gömma dig på vinden.

Kom nu.

Alla ut! Kom igen!

- Alla ut! - Vad händer?

Vägen är avstängd, ni kommer fortsätta till fots.

Vi tar en liten rast nu.

- Kom igen. Ut! - Kom igen, rör på er!

- Snabbt, allihop, gå härifrån! - Rör på er. Gå!

Kom igen, rör på er.

Snälla! Min son är i den lastbilen?

Inte längre, de fortsatte till fots.

Nej, nej... Snälla, jag har pengar.

För hans frigivning.

Kom.

Forsätt.

Spring! De springer iväg!

Nej! Nej!

Nej!

Nej!

Julien!

- Vivien! - Få henne in i bilen!

Få ut henne in i bilen eller jag skjuter henne!

Nej nej, snälla Det behövs inte.

Hoppa in i bilen.

Snälla. Vi ger oss av.

Kom igen, snabbt.

Beaumiers återvände till skogen, så fort soldaterna gett sig av.

De letade efter Julien hela natten och sedan ytterligare några dagar.

Julien! De har inte gett upp hoppet om att det kan Julien lyckades fly.

Men innerst inne visste de sanningen.

Och ändå, trots sin fruktansvärda sorg, tog de hand om mig.

Jag bodde hos dem fram till krigsslutet. Gömd, naturligtvis.

Men inte i ladan.

Jag kunde inte vara där längre.

Överlämnande till den tyska ockupationsmakten.

I augusti upphörde slutligen den nazistiska ockupationen.

Tyskarna förvisades från Frankrike.

Och när de allierade trupperna samlades nära Triumfbågen, var alla glada.

Jag fortsatte att leva med Beaumier, som blev min familj.

Jag var glad över att gå tillbaka till skolan.

Men inget var sig likt.

Veckorna gick i ett töcken.

Jag kunde inte sluta tänka på vad jag hade upplevt.

Och om vad som hände med Julien.

Och så en dag, i början av november,

Det var pappa. Han var tillbaka.

Han sa han fortfarande letar efter mamma.

Att han och en annan läkare undkommit räden, genom att gömma sig i bårhuset.

Jag presenterade honom för Beumier.

Han kunde inte sluta tacka dem.

Den kvällen tog min far mig åt sidan.

Jag kände att det skulle handla om min mamma.

Han försökte dölja sanningen för mig men han insåg han inte kunde det.

Han sa det på dagen för räden,

- Hade mamma arresterats. - Du där!

Hon skickades med tåg till Drancy.

Och därifrån, till koncentrationslägret i Auschwitz.

Pappa visste inte hur länge hon var där.

Bara att hon mötte sin död där.

Jag tror att en del av mig visste att min mamma inte klarade det.

Jag kände alltid hennes närvaro när jag såg en vit fågel.

Hon gav mig hopp i mina mörkaste stunder.

Under en tid bodde min far och jag hos Beaumier.

Sedan fick han jobb på ett sjukhus i Paris, staden som blev mitt nya hem.

Du kommer alltid vara en dotter för mig.

Jag älskar dig.

Jag besökte familjen Beumier ofta, genom hela livet.

Och när jag gifte mig med din farfar, så gick de, med min far, mig till altaret

Mycket i livet glöms bort.

Men vänlighet glömms inte bort.

Precis som kärlek

Det finns kvar i minnet för alltid. FAMILIA BEAUMIER

Och jag antar att det är där min historia slutar, mon cher.

Gjorde jag dig upprörd?

Ja, men av goda skäl.

Och förstår du varför jag bestämde mig för att berätta om det nu, Julian?

Jag hämtar en till. Åh! Tack, min kära.

Hon är känd för sina inflytelserika verk,

som ställs ut på museer runt om i världen.

ALDRIG IGEN

Men i dag, är vi hedrade att få presentera för er hennes livsverk som en del av vår utställningsserie,

som ägnar sig åt konstaktivism. Låt mig presentera för er -

Den oöverträffade Sarah Blum!

Ha en bra dag. Tack för att ni kom.

Hej på er! Tack så mycket.

Hej, min vän. Det är en ära att få vara här idag.

Jag har hållit liknande tal många gånger tidigare och berättat min historia.

Men under större delen av mitt liv har jag låtit min kreativitet tala för mig.

Jag tror att det var därför jag blev konstnär.

Att få flyga bort från den smärta jag har upplevt.

Men igår kväll pratade jag med min tonårige brorson och jag insåg en sak.

Jag insåg, att jag inte vill flyga iväg längre.

Mitt liv var långt ifrån normalt.

Hat är inte normalt.

Grymhet är inte okej. Kärlek är normalt.

Vänlighet är okej.

Men det räcker inte bara att känna till det.

Kärlek och vänlighet måste delas.

Det borde vara en del av livet.

Ursäkta...

Hej.

Jag vill be om ursäkt för igår.

Jag var lite taskig mot dig..

Ja typ. Men jag är inte förolämpad.

- Jag heter Julian. - Jag heter Ramya.

Ibland kan den minsta handlingen göra den största förändringen.

Så, vill du följa med oss till Washington?

Ja.

En vis man, Martin Luther King, sa en gång...

"Mörker kan inte driva ut mörker, bara ljuset kan göra det".

Min far var av samma åsikt.

Vi måste alla vända oss till ljuset inom oss, för att sätta stopp för dagens orättvisor.

Det är först då vi kan vara säkra på att mörkret från det förflutna aldrig kommer tillbaka.

Och de...

Och de som gav sina liv, i kampen för ljuset, gjorde det för en bättre framtid.

Länge leve mänskligheten!

Länge leve mänskligheten!

RETROSPEKTIVT