All language subtitles for Vagen.ut.1999.SWEDiSH.1080p.WEB-DL.H264-FLIX_Vagen.ut.1999.SWEDiSH.1080p.WEB-DL.H264-FLIX.swe

Älskling? Du kan komma fram nu.

Älskling?

–Vart tog han vägen, det svinet?
–Vem då?

–Här finns ingen.
–'Här finns ingen.'

–'Pierre, var är mina kläder?'
–Pierre, var är mina kläder?

–Jag har fått sparken.
–Va? Vad säger du?

–Snabba på!
–Pierre?

Här, herrn. Rock och hatt.

–Hon har ju lovat dig ett år till.
–Nedskärningar.

Det kan hon väl inte komma med nu.

Du har ju Kia och barnen...
Varför sparkar hon inte mig?

Du är ju stjärnan,
dig sparkar hon aldrig.

Acceptera det inte.
Snacka med henne.

–Det är ingen idé.
–Du ska in nu!

–In nu, för helvete!
–Ahh!

Du, jag snackar med henne
om inte du gör det.

–Det är ingen idé.
–Jag snackar med henne!

Reine... Reine!

–I år har vi gjort 273...
–Ursäkta.

–Jag vill tala med dig.
–Jag är faktiskt upptagen.

–Du kan bara inte göra så här!
–Kan vi fortsätta i morgon? Tack.

–Han har ju barn!
–Alla har barn. Det här är ekonomi.

Ekonomi? Det är Ralf du pratar om.

–Du lovade ett års förlängning.
–Verkligheten ser annorlunda ut.

Du kan inte fortsätta sköta stället
som du gör. Folk mår dåligt här!

Hade jag följt dina råd
hade teatern gått i konkurs.

Reine, du är jävligt begåvad,
men du gör dig ständigt omöjlig.

Om Ralf går så går jag också.

Jag tänker fan inte fortsätta
på det här skitstället!

–Så du säger upp dig?
–Ja. Om du inte håller vad du lovat.

Då säger vi så. Välkommen i morgon
med din avskedsansökan.

Jag kan ju inte ha folk som inte
ställer upp på det här skitstället.

–Men var är Reine?
–Jag vet inte.

Fy fan, vad det ska bli skönt
att komma härifrån.

På scenskolan ville vi
att det vi gjorde skulle betyda nåt–

–och så hamnade vi här.

Det här är världens chans för oss.

Nu ska vi bara göra saker
som vi står för.

Kommer du ihåg när vi tänkte göra
Collins 'Kaparen'?

Vi ska visa henne att det går.
Fan, vad hon ska få!

Reine, jag... Ja, jag vet inte.

Nu när det verkade
som om du ville sluta så...

Jag pratade med henne nyss.
Det är bara en som behöver sluta.

Som du själv sa
så har ju jag Kia och barnen.

Det är ju onödigt att båda två slutar
om bara en behöver.

Reine... Reine! Du!

Reine, jag var ju tvungen att tänka
på barnen. Det förstår du väl?!

Jag har en pjäs.

Jag behöver fem skådespelare
och lokal, jag regisserar.

Det enda jag har är Teater Tittut
som söker en dockspelare. Kvinnlig.

Vet du vad som gäller
när du säger upp dig?

Tre månaders karens före A–kassa,
sen kan du få beredskapsjobb...

–Är det tre månader utan pengar?
–Ja, då det är självförvållat.

Pjäsen då? Jag kan väl få bidrag,
PBU eller ALU eller så?

Snälla, Reine. Jag är inte producent,
jag förmedlar arbeten.

–Hur kunde du bara säga upp dig?
–Jag var tvungen.

Vet du hur många arbetslösa
skådespelare jag har–

–som skulle mörda för jobbet
du hade? Jag hade kunnat göra det.

Det enda jag kan råda dig till nu
är att söka ett vanligt arbete.

Finns det nåt då?

–Nej.
–Ingenting?

Jag har en grej som ingen vill ha,
ett tremånadersvikariat–

–som fritidsledare...
på Kumlaanstalten.

Det är perfekt. Det tar jag.

–Ja?
–Eh... Hej.

Jag skulle...

Tack.

–Tja. Tar ni hand om den här då?
–Ja.

Hej. Kliv upp på pallen där.

–Metallföremål?
–Eh...

–Klocka?
–Nej.

Jag varnar dig,
jag är ganska kittlig.

–Är det du som ska vicka för Bengt?
–Ja, det är jag.

–Jakobsson. Du kan följa med här.
–Reine.

Nitton år, dömd för grovt rån
och rånförsök.

Honom lär vi se mycket av.
Allt han inte kunde förut–

–har han lärt sig tills han släpps.
Det är ju för jäkligt.

Den där gör att centralvakten
vet vart alla är på väg.

Förr gick de fritt i kulvertarna,
men det blev ett jävla rännande.

–Nu får de bara passera vissa tider.
–Tackar.

Det gäller att hålla ordning på dem.
Vi har Sveriges farligaste banditer.

Men ingen har rymt. Inte sen Ursut.

Bostadsrum, matsal.
Och max 20 fångar per avdelning–

–det minimerar bråken.
Så, här kan du hänga av dig.

Jaså... Du får ett eget skåp sen.
Vänta ett tag bara.

Hej! Reine.

Han har valt städning
för att få vara i fred.

Han håller sig på sin kant.
Han tycker väl att han är nåt.

Ja, här har du dem:
kronjuvelerna på avdelning sju.

Kan du posta?

De flesta vill ha lite med oss
att göra, de låtsas knappast om oss.

Enligt dem är vi fascister,
svin, allt möjligt.

Själva är de Robin Hood.

Bengt brukar komma halv fem,
en halvtimme innan de intagna.

Han låser upp skåpet,
tar ut det de vill ha.

Biljardbollar, kortlekar,
vad det nu kan vara.

Sen är det bara att vänta
i två timmar. Du kan sitta i kuren.

Klockan sju går de intagna.
Då låser du in allt. Och räkna dessa.

–Men vad fan...
–Allt farligt måste låsas in.

När det gäller att skada varann
så är de jävligt kreativa.

De får inte spela om pengar
men gör det i alla fall.

En stor del av avdelningen är skyldig
den där killen en ansenlig summa.

Det betalar de igen genom att jobba
för honom, plocka in droger och skit.

De åker fast, får fem år till och
sitter här. Det händer om och om.

De tjallar inte.
Det går inte att stoppa dem.

Men det drabbar ju ingen oskyldig.

–Vad är det där inne?
–Det är aulan.

Vi hade gudstjänster och så,
men det har vi slutat med.

–Du – den nye! Kom hit.
–Jag?

Ja, du. Kom hit!

Jaså... Hej.

Ska du vara med?

Alla dörrar du låser upp
måste du omedelbart låsa.

Det är väl en grundregel
i det här bygget.

Lås aldrig upp för en intagen,
lämna nyckeln i vakten. Förstått?

Här inne sitter chefen. Kom.

Det här är journalen.
Och så har vi fritidsledaren.

Välkommen, varsågod och sitt.

Har ni gått igenom rutinerna
behövs bara en underskrift.

Ja. Jag är inte ute efter jobbet
som fritidsledare.

Jag skulle vilja sätta upp
en pjäs här.

–En pjäs?
–Ja. 'Kaparen' av Edmund Collins.

–Den skulle passa perfekt.
–Vem skulle göra den?

–Fångarna.
–Ska de inte sjunga opera också?

Eller dansa lite ballett kanske?

Jag är skådespelare,
det är teater jag kan.

När jag var ny här drev jag igenom
att vi skulle måla kulvertarna–

–tillsammans med fångar
och Konstfackselever.

Det slutade med att de satt i
ett hörn och sniffade lösningsmedel.

Ja, sen dess har vi varit
lite försiktiga.

–Och sluppit bekymmer.
–Tanken med kriminalvård...

...måste vara att fångarna ska göra
nåt mer utvecklande än biljard.

Har man gått så långt att man hamnar
här är man inte värd att litas på.

Så kan ni ju inte tänka,
då blir de ju bara kriminella.

När ni ändå har mig här förlorar ni
inget på att låta mig försöka.

–Jakobsson, visa honom aulan.
–Tack!

Om allt går åt pipan kan du låta dem
spela landhockey, det brukar fungera.

–Okej, in i aulan med er, allihop.
–Kom igen nu, grabbar.

–Se så, rör på er.
–Vad fan, är det nån som har golat?

–Gå in.
–Lite snabbare nu då.

–Kom igen nu, grabbar.
–Svälj den. Svälj då, för helvete!

Sätt lite fart, Ekman.

–Vad fan gör vi här? Vi vill spela.
–Sätt dig!

–Varför det?
–Fråga honom.

–Vad i helvete är det här nu då?
–Hej!

Jag heter Reine,
och jag ska vikariera för Bengt.

Jag har en pjäs här som jag
skulle vilja sätta upp med er.

Ni har en tom scen som bara väntar
på att nån ska spela teater.

Man kan spela där, på andra anstalter
och kanske till och med på en teater.

Det här kommer att låta konstigt,
men jag tror faktiskt att–

–många av er vill det här
fast ni inte riktigt vet det ännu.

Var det för att lyssna på det här?
Det här är ju helt jävla otroligt!

Nu är det ett missförstånd. De som
inte vill vara här behöver inte det.

Kunde du inte sagt det lite tidigare?
Okej, tillbaka till bordet!

Vad fan är det med dig då?
Hörde du inte vad jag sa?

–Du kanske vill lyssna på honom.
–Hellre än på ditt skitsnack.

–Passa på nu när han håller käften!
–Vad är det som är så roligt?

Jag sa, vad är det
som är så jävla roligt?

–Vem fan tror du att du är?
–Ta det lugnt. Alla lämnar lokalen!

Vi behöver inte fler plitfittor här,
fattar du det?

–Mänskliga rättigheter för fångar!
–Gå lite snabbare nu.

Dra inte i mig, för fan.
Jag är ju på väg ut.

Min morsa är skådis. Hon var med
i en film, 'Svart som natten'.

Har du sett den? 'Svart som natten',
det var för 20 år sen.

–Nej. Jag har inte sett den.
–Synd.

–Då har du missat nåt.
–Se så, rör på dig här lite.

Ja, det var väl
ingen Broadway–succé direkt.

–Jag sa ju att det skulle bli så här.
–Jag vet.

Jag sa upp en fast tjänst på en
av stans bästa teatrar för det här.

–Alla gör vi våra misstag.
–Vad är nu det här då?

–Är det nåt fel?
–Jag hade den ju, nyckeln jag fick.

Vad är det nu då? Va?

Nu får ni fan berätta
vad fan vi har gjort!

Jakobsson... Hörde du?

Nilsson, vad fan har vi gjort?
Jakobsson säger ingenting.

–Berätta vad fan vi har gjort!
–Lugna ner dig nu!

De låg i fodret.

Helvete!

Han har hittat dem.
De låg i fodret på hans kavaj.

Vilken jävla idiot...
Ja, ja, de kan sitta där de sitter.

Nåt har de säkert gjort
för att förtjäna det.

Vad fan säger han?

–Han undrar väl vad han gör här.
–Vem fan gör inte det?

Jag kunde vara i Grekland nu,
i min bar vid havet–

–och se min kvinna
blanda Margaritas.

–Har du en bar?
–Nej, inte än. Men jag har en kvinna.

Vilken underbar kvinna!

Jag pallar fan inte tre år till,
inte med den jäveln.

–Ekman?
–Ja. Han tär på en, vet du.

–En dag slår jag ihjäl honom.
–Akta dig för honom.

Vi gör den där pjäsen. Va?
Hörde ni inte vad han sa?

Vi skulle ut och spela.
Ut, fattar ni?

Vad fan, vi kan ju inte sitta här!

Vi ska vara ena jävla praktfångar,
vi ska slicka deras jävla rövar.

Fan, vi ska få komma ut och spela,
och då sticker vi.

–Vart?
–Vart? Vad fan...

Vart som helst. Jag har pengar,
det är inget problem.

Fan, här kan vi ju inte sitta.
Livet rinner ju bort där ute.

Du slipper Ekman,
du kan åka hem och fixa baren.

Diego, my friend!

Jag begriper inte varför
du lät honom försöka.

För att få fritidsledarproblemet
ur världen.

På mötet med kriminalvårdsstyrelsen
efterlyste de positiva resultat.

Jag tänkte att teatern
kunde vara en sån grej.

Men visst, du har rätt.
Det var idiotiskt av mig.

–Ekman blev förbannad.
–Det blir han ju när nåt...

–...inte är som han vill.
–Är han lugn så är avdelningen lugn.

För att han hotar att slå ihjäl
varenda jävel, ja!

–Han är här nu.
–Ja, du kan släppa in honom.

–Du ville tala med mig.
–Jag är så ledsen för det här.

–Jag får väl skylla mig själv.
–Nej, ta det inte personligt.

Jag ser gärna att du stannar
och jobbar mer som Bengt gjorde.

Nej, jobbet var inte nåt för mig.
Vill de inte så vill de inte.

–Då så...
–Ja, det var roligt att träffa dig.

Lycka till i fortsättningen.
Visar du honom ut?

Ha det bra!

Väskan... Jag har glömt väskan.

Herregud...

Nej, nej, inte ris – potatis.

Fattar du taskigt, jävla snedöga?
Det där är ris – 'lis'. Potatis!

Diego...

–Jag heter Diego.
–Kommer du?

Skulle man spela pjäsen på riktigt,
på en teater?

–Vad snackar de om?
–Kommer du?

Vi är några som...
Vi vill be om ursäkt.

–Vad fan snackar du om?
–Vi tänkte att...du kan göra det.

Jag sa, kom nu.

–Vill du det?
–Gå och sätt dig, för fan!

Okej.

På en riktig teater? Var då?

Vi spelar på min gamla teater.
Det ska vi ta mig fan göra.

Var är de? Alla ni som ville vara med
på teatern kan komma med här.

–Vad är det här? Heikki?
–Var det inte fler?

–Det räcker väl med oss?
–Nej, det räcker inte.

–Här har du en till.
–Är det inga fler som vill vara med?

–Nej, det är det inte.
–Du då? Ville inte du?

–Nej, han vill inte.
–Han kan väl tala själv.

–Jag tror att du skulle gilla det.
–Hör du inte? Han vill inte.

Du kan väl tänka på saken.

–Gå och kolla vad fan de gör därinne.
–Jag?

–Har du en cigg, då?
–Skaffa egna. Spela då, för fan!

–Det här är Kostas.
–Han är grek.

–Från Mykonos.
–Hej. Heikki.

Det här är Cheng.

Han är jätteglad att vara med.

–Det behövs minst en till.
–Nej, det räcker väl med oss?

Jaha, ska vi göra pjäsen nu då?

Kom.

–Kom, jag ska visa er nånting.
–Vi vill göra pjäsen.

–Ta en stol!
–Okej, kom igen nu.

Precis så här ser det ut.

Där nere utspelar sig
hela vår pjäs.

Den heter 'Kaparen', skriven av
Edmund Collins. Känner ni till den?

Nej...

En kille är så desperat att han kapar
en buss för att ta sig ut ur landet.

Ombord finns busschauffören, en
överklassdam, en lodis, en student.

Kaparen tar med dem
till ett nedlagt industriområde.

Det skulle kunna vara
precis det här området.

Man kan säga...att pjäsen handlar om
det osannolika mötet mellan de fem.

Fem människor som aldrig
skulle ha träffats utan kapningen.

De upptäcker sidor hos sig själva och
varandra som de inte trodde fanns.

Så småningom övergår skräcken,
rädslan i vänskap.

Mm...

Nej, ni kan stå kvar. Här,
vi börjar med att läsa pjäsen...

–Nej, nej, det där går inte.
–Va?

Du får inte dela ut föremål
till de intagna.

–Varför inte det?
–Säkerhetsskäl.

–Säkerhetsskäl?
–Man måste ansöka om sånt här.

–Då ansöker jag.
–Det kan du inte göra hos mig.

–Det gör du i centralvakten.
–Hur lång tid tar det?

–Det beror på. En vecka kanske.
–De måste ju kunna läsa manus.

–Vi har våra regler.
–Jag måste ju ha andra saker.

–Rekvisita, till exempel.
–Skriv en lista till centralvakten.

Håller han alltid på så där? Har han
inget bättre för sig än att jävlas?

–Vi hör dig, Reine.
–Va? Är det sant?

Hör ni oss?

Och manus får vara på den sidan
men inte här?

Du kan ju läsa för oss! Kan du ta upp
första sidan och läsa?

Nu råkar det vara så
att jag har ett jobba att sköta.

Nej, nej, vänta. Vad ska du göra nu?

Så som du gör nu får man inte göra.
Förstått?

Finns det en regel mot att
sätta upp papper? Då fortsätter jag.

Vad fan gör han?

Okej, killar. Jag vill att ni läser
det här manuset till i morgon.

Sen måste ni skaffa en till,
annars är det ingen idé.

–Vad fan glor ni på?
–Hör du inte? Vi måste ha en till.

–Hej. Hur är läget?
–Fan, jag har inte gjort nånting.

–Andrej, vi behöver hjälp.
–Du gillar väl teater?

Nej.

Lyssna jävligt noga utan att det
går vidare till Ekman. Förstått?

–Har du förstått?
–Vi tänker sticka.

Vi behöver hjälp.
Om inte du är med sabbar du.

–Då blir inte vi glada.
–Gör som vi säger, din skit!

–Ta det lugnt!
–Ja, ja, mm...

Okej, du vill men har inte
fattat det än. Är inte det rätt?

–Är det inte rätt?
–Jo, för fan.

–Ja. Mm...
–Bra. Fint, grabben.

Du kommer tacka mig en dag
för det här. Fint.

Ja... Kanon!

–Du, hur går det?
–Kan du inte ta och lägga av?

Inte för att jag har nån brådska,
men han kan bli jävligt sned.

–Du har inte en cigg, va?
–Nej.

Fan, det är skönt här inne.

Det är lite som i kyrkan, nästan.

Vet du att det här är enda stället på
anstalten där man ser ut över muren?

Det är bara den där skorstenen,
men i alla fall.

Jag jobbade själv på en fabrik
en gång.

Ja, det kanske låter trist
men nej, det var kul.

Jag gillade det,
jag gillade det som fan.

–Det var ju innan man hamnade här.
–Jag ska fan köpa en dobermann.

–Det är första gången för dig, va?
–Det ska du skita i!

Är man schyst mot Ekman
är han schyst tillbaka.

–Jag kan hantera det. Han gillar mig.
–Kan du inte hålla käften?!

–Kommer han nån vart? Runkar han?
–Det är klart.

Vad fan, fixa till den där.
Gör som jag säger!

Glöm inte att tvätta händerna.

Du är en bra kille.
En man kan lita på.

Du vet, sånt ser jag på en gång.

–Jag tänker inte vara käring!
–Och inte neger!

–Du är ingen käring.
–Vad är jag då?

–En överklassdam.
–Är jag neger för att jag är svart?

–Chaffisen är neger, det står ju!
–Jag är inte neger, jag är grek!

–En neger är en neger.
–Det här är rasism!

Det står att jag ska ha
blå klänning och silverskor.

–Det är bara i slutet.
–Bara i slutet? Glöm det!

–Pjäsen handlar om frihet.
–Är vi klara när vi lärt oss orden?

–Inte riktigt, kanske.
–Han kan ju inte vara med.

Han fattar ju ingenting. Hör du...

Kan inte du dränka dig
i din egen skit?

–Han fattar inte svenska.
–Du säger att det handlar om oss.

Du känner inte mig. Hur fan kan du
påstå att det handlar om mig?

–Det här var din idé.
–Jag vet det.

Diego har rätt.
Vi får börja om från början.

Vi sätter oss ner,
så får ni berätta vad ni tycker–

–så får vi anpassa pjäsen
så att den passar er.

–Får man det då?
–Det är klart att man får.

–Vi får göra vad vi vill.
–Ja... Där ser du!

–Ta av er skorna.
–Vad fan, ska vi inte göra pjäsen?

Jo visst, men först gör vi nåt
helt annat. Ta av er skorna.

Nå? Det är ju skitenkelt.

–Jag rullade en cigarett.
–Bra. Jättefint.

Kanske lite mer dramatik nästa gång.
Vill någon annan? Diego?

–Nej, nej.
–Det är skitlätt! Vågar du inte?

–Jo, jag vågar. Jag vill inte.
–Andrej?

Vet ni vad det här är då?

En Ak 5 i Jakobssons röv.

–Jag kan göra nåt jag längtar efter.
–Ja, gör det.

–Okej...
–Ja?

–Det var bra?
–Skitbra. Diego, du kan. Kom igen!

Flygplan.

Större flygplan, en gång till.
Vi kan alla vara flygplan. Kom igen!

–Var fan är du på väg?
–Han sitter ju på min plats.

–Men du ska inte sitta här. Stick!
–Var fan ska jag sitta då?

Vad är det?
Varför sitter ni inte som vanligt?

Han sitter på min plats.

Det finns en personalmatsal.

–Finns det en regel mot det här?
–Va? Nej, men...

Finns det en regel eller inte?
I så fall sitter jag kvar här.

Reine, Reine, my friend!

Kan du posta det här åt mig?
Jag litar inte på plitarna.

Det är till min kvinna.
Hon tror att jag reser.

Har du några från Norge
vore det jättebra.

Hon skulle uppskatta om jag
besökte en fjord eller så.

Andrej, kom hit. Kom!

Den där lilla, jävla skiten
kommer fan att sabba allting.

Okej, verkstan!
Allihop till verkstan. Ni också.

–Vi ska repetera i eftermiddag.
–Nej. Schemaändring.

–Men...
–Ja, det finns en regel för det.

Upp och hoppa!

–Han gör allt för att förstöra.
–Jag försöker vara tillmötesgående.

Han får göra vad han vill
inom våra regler.

–Jag måste ansöka om allt. Manus...
–Jag har inte tid med detta.

–Rekvisitan... Ingenting händer.
–Vi jobbar på det.

–Du hör, du hör!
–Reine... Reine!

Det här är ett fängelse. Vi tänker på
säkerheten i första hand.

–Just det.
–Tycker Jakobsson...

Men vad tycker du? Det är ju du
som är ju chef. Vad tycker du?

–Jag tror inte att vi kommer längre.
–Nej, det tror inte jag heller.

Jag... Jag begär inte att du ska
vända upp och ner på hela anstalten.

Det enda jag vill är att få en ärlig
chans att försöka genomföra det här.

De behöver det.
Jag ser att de behöver det.

Tanken är väl ändå att de inte
ska vara värre när de åker ut.

De har aldrig varit på teater.
Jag tänker ta med dem på en pjäs.

–Hur ska de annars veta?
–Reine!

–Vad då? De har väl permissioner?
–Jag uppskattar dina ambitioner.

–Men...
–Ja?

Man blir så lätt utnyttjad.

Det där med kulvertarna vi målade...
Efter det miste jag jobbet.

I två år gick jag hemma och
gnatade på min dotter. Outhärdligt!

Men kulvertarna blev vackra.

Hillevi Gibson.

När kaparen, alltså Andrej...
Andrej, hör du på?

När kaparen kliver ut ur bussen
får du, Heikki, ett raseriutbrott.

–Jag kan utantill.
–Bra.

Ett hat väller upp inom dig mot den
här mannen som styr över ditt liv.

–Ta det därifrån.
–'I fonden ser man en brandmur.'

–'Chauffören: Du din falska...'
–Du ska bara säga repliken.

–Det som står efter namnet, idiot.
–Gör det själv då!

–Okej. Du står under ett träd...
–Vilket träd?

–Tänk dig att du står under ett träd.
–Hur då, tänk?

–Föreställ dig ett träd.
–Antingen finns det eller inte, okej?

När får jag mitt träd?
Jag borde ha fått det för länge sen.

–Det där vet inte jag nånting om.
–Nej...

Här är trädet. Här!
Upp på scenen, Heikki.

–Ta det ifrån 'Du din falska...'
–Du din falska människa.

När jag ser dig le tänker jag på
att jag vill ha ett vapen.

Ska det låta på det där sättet?

–Vad gör dig riktigt arg?
–Vad har det med saken att göra?

Ska vi snacka eller spela teater?
Kan vi skiten, spelar vi på teatern.

Jo. Men för att kunna det
måste ni våga använda er själva.

Det sa du ingenting om.
Nu får du fan göra din del!

Har du ändrat dig eller? Svara!
Ska vi spela eller inte?

–Jo, jag ska försöka ordna det.
–Din lilla jäv... Har du lurat oss?

Har vi spelat apa för ingenting?
Gör vi inte pjäsen–

–så kommer jag fan
att banka skiten ur dig! Fattat?

Vad f... Vad ler du för? Svara!

Bra. Bra! Nu var du bra.

–Visst var han bra?
–Ja, jo, faktiskt.

–Vad snackar du om?
–Gör så där.

Ta repliken på det här sättet
så blir det bra.

–Han har rätt, det är bra.
–Jävla idioter! Flytta på dig!

–Och vad fan glor ni på?
–Det såg ju bra ut.

–Håll käften!
–Du är ju en riktig primadonna.

–Håll käften. Hörde du vad jag sa?
–En rövslickande primadonna.

–Satan! Håll käften annars så...
–Larm på sjuan. Snabba på!

Kom igen, hugg då, för fan.
Är du en käring?

–Ekman, din jävel! Jag ska döda dig.
–Det här ska du få ångra!

Jag ska döda dig!

–Jag lägger av.
–Va?

–Jag har ingen lust längre.
–Du kan ju inte sluta nu.

–Jag trodde du tyckte det var kul.
–Jag har ändrat mig.

Du kan inte sluta nu, du...
Då blir det ju ingenting.

Du vet filmen min morsa var med i?
Jag hyrde den, det var ingenting!

En jävla porrfilm, nästan.
Jag passar inte för sån här skit.

Förstår du nu vad jag menar?

–Vad fan är det nu då?
–Han ska till Tidaholm.

Va? Men... Vad fan då för?

Det är nog säkrast för honom
att försvinna härifrån ett tag.

Det blir några veckors isolering.

–Ni kan inte mena allvar.
–Men du hörde ju hur det lät.

–Han ska vara glad att han lever.
–Ni kan inte låta Ekman bestämma.

Det går ändå inte att fortsätta
utan Heikki.

Jag förstår mig inte på er.

Tjena. Glenn.

Om... Om... Om det är så
att det behövs... Nej.

Jag skulle kunna försöka.

Vi tar det härifrån.
Och så lugnt och fint bara.

Här, du ska läsa här.

–Här, och så...
–Du, din falska leende skit!

Du står och ler ditt falska leende!
Hade jag en Magnum .357–

–skulle jag rikta ett välriktat skott
mot ditt vidriga pannben.

Ett utgångshål genom ditt bakhuvud,
din falska hjärnsubstans skvätter.

Uppblandat med blod bildar det
en falsk bild på väggen.

En bild av dig!
Där du, din falska leende idiot–

–inte ler längre.

Herregud. Glenn, hur...
Hur har du...?

Ja, jag läste lite förut.

–Hoppas att det inte gjorde nåt.
–Nej, det gjorde ingenting.

–Å, Glenn! Glenn, my friend.
–Har du en cigg?

–Jag vet inte vad jag ska säga.
–Det är väl bara att köra på.

Vi kör på. Så bra...

–Mööö...
–Aaa...

–Aaa...
–Ooo...

Ooo...

Blunda. Jag vill åt tilliten,
ni måste lita på varandra.

–Aj!
–Mig kan man aldrig lita på.

–Vad fan då! Skitkul...
–Nej, nu fortsätter vi.

–Kostas, ställ dig i mitten.
–Vad då?

Kostas! Vykort!

Å, titta... Tokyo!

–Vänta, nåt var så bra. Det.
–Oj, oj!

Du står här vid trädet, bunden.
Förstår du? Du har ett rep.

–Din replik?
–Ingen...

–Ingen vet.
–Ingen.

–Nej, du står kvar så och säger...
–Ingen.

–Kan ingen hjälpa mig med texten?
–'Ingen vet vem jag är'...

...'eller var jag kommer ifrån.'
Ska det vara så jävla svårt?

–Du kan få vara med.
–En annan gång, grabbar.

–Vad fan gör du?
–Men det står ju i manuset.

–Inte på riktigt, för fan!
–Nej, nej, ta det lugnt. Sluta!

Det är bara teater, hör ni.
Sluta! Andrej...

Du har försökt få kaparen att ge upp
när han drar pistol. Du blir livrädd!

–Mm, jag vet.
–Livrädd! Du står på andra sidan.

Du riktar pistolen mot Diego.
Du står här och är bunden.

–Stå på den sidan av trädet.
–Vilken är trädet?

–Det är trädet. Det där är bussen.
–Nej, trädet.

–Nej, det var trädet i går.
–Nej. Det är här. Detta är bussen.

–Här är muren.
–Är det där ett annat träd?

–Nån jävla mur. Här är trädet...
–Detta är trädet...

Hallå!
Ska jag sitta på trädet eller bussen?

Jag kan sitta var fan som helst.

Men... Nej, fan!

–Hej.
–Där, bra...

–Ni får tillbaka den här om en stund.
–Hör du, hör du!

Vad ska du med den där till?
Vänta... Vad fan håller du på med?

–Vi behöver ett träd.
–Det är inget träd.

–Ett rep och ett träd behövs.
–Säkerheten tillåter inga rep.

–Det är ett snöre, inget rep.
–Inga replika snören tillåts heller.

Hur fan ska de skadas
med ett snöre?

Är du så jävla snål
att du inte tillåter det?

Snål? En enda av de där gossarna
kostar samhället–

–tio gånger mer än jag tjänar.
De är bankrånare, knarklangare–

–mördare! Har de sagt det?
Eller är de oskyldigt dömda?

–Missförstådda små lamm?
–Jag är inte intresserad av det.

Jag är intresserad av ett träd
och ett rep. Inte fan får jag nåt!

Vore du inte så dum skulle jag tycka
synd om dig. Glöm det!

Kom med här. Kom!

Jag har provat tre olika sorter
och bladlössen är kvar.

–Har de rast nu?
–Du, jag ringer igen.

Ja, här är trädet och muren. Cheng!

Men vad fan? Vänta!

Det var min idé. De hade inget
med det att göra. Mitt fel.

Allt ståhej för en lånad klädhängare?

–Vi behövde ett träd.
–Du kände till rastgårdstiderna?

Ja, det gjorde han. Hans teater–
kladdande är en säkerhetsrisk.

–Det får det inte vara.
–Arbetet håller på att spåra ur.

–Förut fungerade avdelningen.
–De var levande begravda.

Sen Reine började med sin soloshow
fungerar ingenting.

–Vi har till och med haft slagsmål.
–Det är sunt att slåss härinne!

Jag ser inte särskilt positivt
på aggressioner.

Jag ska ta upp det här
med kriminalvårdsstyrelsen.

Andrej, har du en cigg?

Fan, vad jag blir trött
på dig ibland.

Vet du, första gången
jag åkte fast så...

Jag var åtta år och hade ljust, långt
lockigt hår. Det syns här bak.

Jag såg ut som en liten ängel.
Jag hade snott kålrötter av en bonde.

Han fick tag i mig
och släpade hem mig till morsan.

'Ta bättre hand om din lilla flicka',
sa han.

'Det är en liten pojke', sa morsan.
Så körde han mig till snuten.

Titta, här har vi dem.
De små hororna är hemma igen. Va?

Gapa. Men gapa, säger jag!
Svälj då, för fan!

Bra, bra...

Nu är det din tur.

Bra!

Ni är med mig. Glöm inte det.

Och du, ingen mer teater.

–Vad gör du?
–Jag skiter i honom från och med nu!

Jag vill ju göra det här!
Jag har varit rädd i flera år–

–nu får det fan i mig vara nog! Är vi
många så kommer det att fungera.

Va? Nån måste vara den som börjar.

Ni talade om kriminalvårdens brist
på visioner och positiva resultat.

Ja, visserligen. Men jag tänkte
nog mest på statistiken.

Ni kanske inte förstår. Det är svårt
att få dem att spela bingo.

Den här killen har lyckats få dem
att repetera en hel pjäs.

Under mina 25 år har jag aldrig
varit med om något liknande.

Alltså, de vill göra ett teaterbesök
och åka hem dagen efter.

Övernattning på Kronobergshäktet.
Det behöver inte bli så märkvärdigt.

Vi hyr en buss och gör det
till en beledsagad permission.

Givetvis åtföljs de av civila vakter.

Vi har beviljat permission
för värre killar.

Ja, men är det här
verkligen så klokt?

Jag menar med tanke
på den rådande opinionen.

–Ni minns väl 'värstingresorna'.
–Vi vill inte ha några skriverier.

Men om du är beredd
att ta personligt ansvar–

–ska vi inte lägga några hinder
i vägen.

–Är du det?
–Ja.

Fy fan!

Dosan är kvar. Dosan är kvar!

–Torr jävla snus, alltså.
–Ååå!

Tänk en korv med mos på det här.
Fy fan, alltså. Fy fan, alltså!

Man riktigt känner
att det är ens egna grejer.

–Fan, det har krympt.
–Så går det när man äter.

Bara muskler. Jag har aldrig
varit så vältränad som nu.

Inte visste jag
att du var en sån jävla...

Vad då? Säg det, säg det!

–En jävla pajas.
–Men det är jag!

Är ni klara?

Är ni klara? undrade jag.

Kolla. Vad fan!

Det här är ju för fan
förra årets modell, Viton.

–Jag har sett den på bild. Snygg!
–Nej men, Glenn, kom nu. Kom!

–Ja, ja, visst.
–Nej men, in med dig nu!

–Är det nån som har cigg?
–Nej!

Ooo! Jag har aldrig sett Sverige.

Det luktar underbart.

–Kan du dansa?
–Inte nu längre.

Det tror jag inte på. Jag tror att du
dansar jättebra. Vi får prova sen.

Har du lärt dig svenska på anstalten?

De tog mig direkt på Arlanda. Jag har
bara sett häktet och anstalten.

När jag släpps
skickas jag direkt till flygplatsen.

Då har jag bott i Sverige i tio år
utan att ha sett det.

Världens enda grekiska neger
som talar svenska.

Det var faktiskt roligt!

–Reine...
–Håll dig jävligt stilla!

Sätt dig ner och rör dig inte!
För helvete...

Men det är Lisa Algotsson
i Eriksboda som undrar...

Nej, nej, jag måste höra det där.

Vår klätterhortensia hemma
har precis de där symptomen.

Jag ska skicka det här i dag.
Det är dags att hon får veta.

Jag måste pissa.

Men vad fan...
Stanna för helvete!

Stopp!

Still!

Jaaa! Wow! Yes!

Jävla idioter...

–Här går man in.
–Jaså, du är här nu?

Jag hörde om ert lilla studiebesök.

–Ja... Nåt ska man ju leva på.
–Ja, man ska ju det.

Ann–Britt? Är teatern ledig måndagar?
Kan man hyra den då?

Ja, men det kostar. Minst 70 %
beläggning för att det ska gå runt.

Och det är ju inte lätt.
Jo...

–Vilka var det där? De som gick.
–Det var ett studiebesök.

Det är otroligt.
Jag har varit här, som barn.

Det var en lian där, nån som sjöng,
en klättermus...

Du har inte glömt
varför vi gör det här?

Fan, det är väl klart jag inte har.
Det går inte med dem, inte en chans.

Här är scenen.

Vad tycker ni?

Tänk er, det sitter folk
ända upp på balkongen där.

Efter föreställningen applåderar de
så de ligger som trasor i bänkarna.

Och ni, ni bara står här
och känner att ni är bäst.

–Fy fan... Fy fan!
–Wow!

–Du, din falska leende skit!
–Du, din falska leende skit!

–Du, din falska leende skit!
–Ja!

–De måste få spela pjäsen här.
–Har du sagt det till dem?

–Tja–la–la–la–la!
–Nej, nej, men...

–Jag skulle vilja att de fick det.
–Då kan vi lägga ner alltihop.

Hej, jag letar efter Reine.

–Är det här teaterbrottslingarna?
–Ja, det är vi.

–Vad är det här? Va?
–Jag vet inte.

–Får jag ställa några frågor?
–Visst. Any time, baby. Any time!

–Kolla, visst är hon skitsnygg.
–Titta noga.

–Är hon i strumpan? Hallå, hallå.
–Sch!

Skulle man kunna få
hälsa till morsan?

I 20 år har jag haft det här jobbet.
Jag har sett allt, har stått i skit.

Tror du att nån är intresserad
av hur jag har haft det?

Fy fan... Fy fan, säger jag! Usch.

Kommer någon vanlig publik
att få chansen att titta på det här?

Ja. Om två veckor
spelar vi pjäsen här.

Måndag den 5 september.
Då är alla hjärtligt välkomna.

Tack så mycket. Hej.

Packa in dem i bussen och åk direkt
till Kronobergshäktet. Ses i morgon.

Någon pjäs blir det inte,
inte efter vad som har hänt.

–Vad då? Vad fan?
–Fråga honom där. Fråga!

Iväg med er nu.
Snabba på här nu!

–Du är arg. Jag förstår det.
–Om du tror att utpressning funkar...

...så tar du jävligt fel!
Reine, så här gör man inte.

Nu får du och jag ha ett möte
med kriminalvårdsstyrelsen–

–och förklara för dem. Du vet inte
vad journalister kan ställa till.

Hitta inte på några dumheter nu.

–Titta! Det är ni.
–Reine!

–Reine, vad är det här för nåt? Va?
–Vilken bild!

–Skynda!
–Vad fan håller ni på med?

–Kör nu då!
–En jävla spärr. Den sitter fast.

–Ska ni sticka?
–Det måste finnas en knapp.

–Jag kan inte rubba den.
–Tänker ni sticka?

–Kör nu, Diego!
–Han litar ju för fan på oss.

Om ett par timmar är jag ute ur
landet. En skit får inte sabba det.

–Här!
–Hur jävla dumma är ni egentligen?

–Reine, får jag kolla?
–Ja visst. Titta, här.

Vilken jävla idiot.

'Det är som att plötsligt se
solen igen efter många år'–

–'i hård, destruktiv anstaltsmiljö,
berättar Glenn Johansson'–

–'dömd till sex års fängelse
för väpnat rån.' Sa du så?

Va? Nej, nej...

Ta av er kläderna.

Snabba på!

Du, det gäller dig också.

Det spelar väl ingen roll!

Härinne gäller de vanliga reglerna,
ingenting annat. Vänj er.

Så, av med grejerna nu.
Kan nån ta bort honom!

För helvete!

–Fattar du vad du ställt till med?
–Jag hade varit i Grekland nu.

–Jävla idiot...
–Inlåsning om fem minuter.

Glenn, kom hit. Kom hit sa jag!

Du, jag är inte nån jävla slav
åt dig. Fattar du det?

Spring dina egna ärenden.
Ingen jävel bestämmer över mig!

Speciellt inte du,
du är bara en fet jävla nolla.

Ja, jag är väldigt ledsen
för det här.

Jag har definitivt inte utlovat
någon föreställning.

Jag ska ringa i morgon
och få in en ordentlig dementi.

Så mycket positivt har inte skrivits
på länge. Det vore synd att avbryta.

Folk har ringt hela dagen
och frågat efter biljetter.

–Vad säger teatern om det här?
–Går de med på att ni spelar där?

–Eh...
–Absolut. Inga som helst problem.

–Det ordnar jag.
–Bra, bra.

De frågar efter dig i vakten.
Du har visst fått brev.

Från din morsa, tror jag.

–Va?
–Hon har väl läst om dig i tidningen.

Vi ska till vakten.

Då får ni skynda er.
Hon är snart fem.

Öppna!

Öppna den jävla dörren. Öppna!

–Hon är över fem.
–Öppna dörren, för helvete!

Du får gå via avdelningen.
Jävla idiot...

Öppna den här jävla dörren!
Öppna, för helvete. Öppna!

–Var är mina grejer?
–Du hörde vad jag sa...

Du säger inte så där till mig!
Fattar du, din jävel?

Det är bra nu. Ta det lugnt,
du slår ihjäl honom!

Stort larm, B–kulverten!

Å, jävlar!

Jävlar!

Jag vet att du inte...har särskilt
höga tankar om mig.

Du tror att jag skiter i dem
och hur det går för dem.

Det gör jag inte.

Men jag känner dem. Jag visste
att det skulle sluta så här.

Här lever man efter sina egna lagar.

Det är kanske inte den bästa
av världar, men den fungerar.

Och den fungerade tills du kom.

Här, ta den här.

Av jord är du kommen.

Jord skall du åter varda.

Jesus Kristus, vår frälsare–

–skall uppväcka dig
på den yttersta dagen.

–Glenn?
–Glenn.

Ja, vi måste väl tala om att det
inte blir någon föreställning.

–Vill du att jag ska ordna det?
–Ja, det vore bra.

Vad fan trodde jag egentligen?
Jag vet ingenting om dem.

Ändå berättade jag hur ni ska göra
ert jobb. Hur naiv får man vara?

–Det är inte ditt fel.
–Vems fel är det då?

Jakobsson har rätt.
Utan mig hade han levt i dag.

Allvarligt talat, utan dig hade
killen suttit på nån skitig toalett–

–med sitt pundargäng.

Förlåt. Det var inte meningen
att vara cynisk.

Men det jag har sett dig göra
med de här killarna–

–överträffar allt jag varit med om
under hela mitt yrkesliv.

Det räcker bra för mig.

–Jag ska döda den jäveln.
–Ekman? Det kan inte du.

Vi skulle ha stuckit när vi hade
chansen som vi sa från början.

Lugn, lugn.

–Jo, du, Reine...
–Ja?

–Nej, det var inget.
–Jo. Vad då?

–Nej.
–Men säg.

Om nån ska bli... Eller om nån
ska söka in på scenskolan–

–kan han göra det
även om han har suttit i fängelse?

Jo då, det spelar ingen roll.
Bara man jobbar hårt.

Så måste man vara bra också.
De flesta söker jättemånga gånger.

–Gjorde du det? Hur många?
–Sju.

–Oj...
–Varför frågar du?

–Blir det någon premiär?
–Nej. Det går inte.

–Inte utan Glenn.
–Det finns ett sätt.

Premiär i morgon, jag behöver hjälp.
Det är massor som behöver fixas.

När jag satte igång det här måste jag
genomföra det, annars sviker jag.

–Hur då? Utan Glenn går det inte.
–Jo, vi tar hit Heikki från Tidaholm.

–Nu tar jag över.
–Fy fan, vad jag älskar teater!

Hör du... Heikki!

Tjena, grabbar. Nu jävlar!

Hej. Ser ni bilen där nere?

I handskfacket
ligger flygbiljetterna.

Det är utsålt! Vi skulle kunna spela
massor extraföreställningar.

Nu har vi bara tre timmar på oss...
Lås upp, vi har massor att göra.

–Den här då? Den känns väl okej?
–Nej, aldrig. Aldrig! Tack.

–Ja, vi får väl se då.
–Vad tycker du?

–Det fanns ett annat också.
–Jättebra.

Det här är ju inte sant, för fan.

Ja... Ja. Varför inte det?
Jo, men ha den. Kom igen!

–Reine? Reine? Hej!
–Hej!

Jag läste om dig i tidningen. Det var
ju tack vare mig du fick det här.

Ja. Vänta tills du har sett nånting.
Hej!

Lycka till! Säg inte tack –
det betyder otur.

Förlåt. Det har jag sagt
massor med gånger.

Grattis! Fullt hus för det här,
det hade man inte kunnat tro.

Nej, det hade inte du, va?

Vi kan sticka nu,
det finns inte en plit där ute.

–Ja, vad väntar vi på?
–Vi sa att vi skulle spela först.

–Ja, vi sa faktiskt det.
–Har vi chansen måste vi ju sticka.

Hela jävla kultureliten är här.
Undrar vad fan man gett sig in på.

Hur känns det? Känns det bra?

Det är bra att ni är nervösa,
det ska man vara.

Ni fixar det här. Lita på mig!

Klä på er nu, det är snart dags.
Ni är bäst!

–Det kommer nog att gå bra.
–Håller det...

–Hur är det?
–Jag vet inte.

Du är bara nervös.

Och så står man bara här.

–Om jag hade... Är det jag nu?
–Snart.

–Ja. Om jag hade en Magnum .357...
–Var inte rädd.

Bry dig inte om dem.
Skit i dem, de finns inte.

–Vilka då?
–Äntligen över. Vilken idiot man är.

Om jag hade en Magnum .357
skulle jag ända... Vad fan är det?

Om jag hade en Magnum .357
i min hand–

–skulle jag ända ditt falska leende.

Om jag hade en Magnum .357
i min hand–

–skulle jag ända ditt f...

–Diego?
–Ja...

–Du ska ju in snart.
–Ja, ja, jag kommer.

–Det går inte.
–Det gör det visst.

Nej, jag skiter i det.
Jag ångrar mig. Nu sticker vi.

–Fy fan, vad folk det är.
–Vad fan? Sätt på dig skorna nu.

–Glöm det.
–Och klänningen.

Ingen vet...

–Ingen vet vem jag är...
–Ingen vet vem jag är...

...eller var jag kommer ifrån.

...eller var jag kommer ifrån.

Spotta!

Du ser, man kan kalla mig
vad som helst.

Det är det som är friheten.

Du är rädd, säger du.
Tror du inte att jag är det?

Vad händer nu?

Ingenting. Bara resten av våra liv.

–Är det allt?
–Ja. Det är allt.

–Bravo!
–Fantastiskt! Vilket jobb ni gjort.

Det har ju inte varit helt lätt
i alla lägen.

–Bravo!
–Bra gjort, Reine.

Där ser du att det gick.
Jag visste att det skulle bli bra.

–Bra!
–Bravo! Heja!

Andrej, snabba på för helvete!

Diego! Come on, Diego!

Andrej, skynda dig! Come on!

Hallå?

Andrej? Kostas?
Diego?

Kom igen! Skynda dig, Andrej!

Kom nu, fort, fort.

Kom igen! Snabbare.
Hoppa in då, för helvete!

Nej, jag följer inte med.
Jag har ändrat mig.

–Skärp dig, för helvete!
–Stanna bilen.

Fattar ni inte
att vi inte kan göra så här?

Idiotjävel!

Fan, det går ju inte!
Han har ju rätt.

–Har du sett dem?
–Nej.

–Vilken jävla idiot jag har varit.
–Hillevi...

Det här är det dummaste
jag har gjort i hela mitt liv.

Jag måste gå ut och prata med dem.

Jo, jag skulle vilja säga en sak.

Tyvärr är det så att... Ja, eh...
Skådespelarna...

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig
men... Skådespelarna...

Skådespelarna, de...
Ja, de har inte...

–Var jag bra?
–Du var jävligt bra.

–Ja!
–Ja! Hej, hej, hej!

Text: Linda Jansson
www.sdimedia.com