Original subtitles

Vad händer i dag?

Jag ska visa hus för mitt första par.

Så om Luke bär den här...

får han tillbaka sitt pirr? Är du någon särskild?

Du har ingen aning.

Du fick ett nytt samtal från den där Rochelle någonting.

Finns det en historia där?

Jag ville bara säga att jag behöver...

några dagar till borta från kontoret.

Huset! Släpp ut mig! Vi har knutit an, Susan.

Vilken röra.

Danny, jag arbetar.

Ja, jag sparkade dem.

Flyttgubbarna du skickade var hopplösa.

Jag skulle inte anförtro dem mitt soffbord...

än mindre mina målningar.

Gud, allting motarbetar mig här.

Det är en sak efter en annan.

Saker försvinner. Färg och penslar...

förpackningsmaterial.

Jag lägger saker på fel plats och...

Danny, jag måste ringa tillbaka.

Nej, nej. Jag kan inte klockan fyra.

Jag ska träffa Tandworth då.

Han vill se Lewis-huset igen.

Jag önskar att han bara köpte det. Då skulle han tillbringa mindre tid där.

Kan du klockan två?

Jag ska träffa Daneel och Holster.

Okej, klockan sex då? Kan du klockan sex?

Men herregud, Zooey, vad kan du göra?

Jag kan knyta en knut på ett körsbärsskaft med tungan...

och jag kan 16.30, men klienten måste gå klockan fem.

Lägg in det i kalendern.

Här, ta en muffins.

Vänta! Vi måste prata om Nelgrave.

Nelgrave är dit jag är på väg nu, eller hur?

Ja, men det är någon stjärnhandlare inom konst...

från New York som känner dig eller känner till dig.

Danny Portefoy? Ja.

Han anlitade oss för att hjälpa en av sina konstnärer att packa...

sälja och flytta snabbt. Hon låter superstressad...

och jag citerar: ”Saker försvinner...

och flyttar sig av sig själva.”

Låter som en skedböjare. Eller en porslinsfigurkastare.

Så det är ingen brådska!

Jag vet inte! August är där och undersöker.

Oj. August...

är deras första kontakt med byrån?

Ja. Du var uppbokad.

Zooey var uppbokad. De har bråttom.

Jag måste åka dit direkt.

Vad heter klienten? Aurora Nelgrave.

Ja.

Det är en sak till. Jag fick ett mejl...

från Susan i morse. Jag hörde av mig tidigare...

efter att hon inte dök upp i går kväll och bad om ett livstecken.

Hon mår bra. Tack gode Gud.

Men hon tar tjänstledigt. Jag vet.

Jag har tjatat på henne om balansen mellan arbete och fritid...

sedan hon började och hon påminde mig om det.

Men jag är glad att hon tar det på allvar.

Väldigt glad.

Verkligen.

Glad.

Verkligen.

God morgon. God morgon.

Hur går det?

Jag är nästan klar.

Hur är klienten?

Spänd. Otålig.

Väldigt mycket konstnär.

Några tecken på vår muggjonglör?

Oklart.

Det finns definitivt intressant energi i huset...

men så här nära havet...

får vi alltid mycket störningar.

Det finns en programuppdatering som tar bort dem, men...

den är inte billig.

Budgeten är ganska pressad det här kvartalet.

Det verkar viktigt att hålla tekniken uppdaterad...

med tanke på att vi förlorat våra...

mer analoga system.

Och det är jag.

Du kan säga det, Auggie.

Du har tappat din snabboll, Luke.

Vi måste utveckla din slider.

På ett helt annat ämne behöver jag en ledig dag.

En dag? Jag vet att tidpunkten inte är...

optimal.

Jag skulle inte fråga om det inte var viktigt.

Ja, visst. Självklart.

Kan jag hjälpa till?

Ja, tack.

Fröken Nelgrave?

Aurora? Ja.

Aurora, jag heter Luke Roman. Jag är din mäklare.

Jag antar att den store killen med de konstiga glasögonen är er?

Ja, han är vår.

Han citerade Plutarchos och frågade om kalla fläckar.

Sådan är han.

Jag sa till Danny att jag kunde göra det här själv.

Jag tycker verkligen inte om att släppa arbetet ur sikte...

särskilt med allt konstigt som pågår.

Det är därför din konsthandlare hörde av sig.

Konstigheter är liksom något...

vi sysslar med.

Har ni arbetat med Danny tidigare?

För sju eller åtta år sedan fanns det ett galleri...

i Connecticut där statyerna...

inte var så orörliga som de borde ha varit.

Du skämtar inte. Nej.

Okej. Skit samma.

Jag måste sälja stället och ta mig till New York.

Du kan kanske börja med att beskriva konstigheterna?

Först var det bara irriterande.

Sedan blev det lite mörkare.

Oj.

Det där är något utöver det vanliga.

Dags för vad?

August Ripley.

Rochelle Decker.

Jag blev förvånad att du hörde av dig.

Du har ignorerat mina meddelanden i flera veckor.

Jag har varit ganska upptagen.

Och nu är du här.

Varför nu?

Nyfikenhet. Nostalgi.

Det här stället har förändrats.

ASDRA är nu den modernaste och mest produktiva...

utvecklingsmyndigheten för försvars- och teknikfrågor...

i Nordamerika.

Och ändå ser du precis likadan ut.

Ha.

Jag hörde om Darla.

Jag beklagar verkligen.

Vi hade allt utom tid.

Jag ville höra av mig, men...

kanske om vi hade skilts åt under bättre omständigheter?

Det var en komplicerad tid.

Minns du vad du kallade mig...

när du tömde skrivbordet och stormade ut den dagen?

Kära nån.

”En villig smörjflicka åt en korrupt krigsmaskin.”

Förlåt. Be inte om ursäkt.

Jag var nära att trycka det på mina visitkort.

Undrar du någonsin vad som hade hänt om du stannat?

Hur mycket mer du kunde ha sett och gjort?

Jag kanske har sett och gjort mer än du tror.

Mer än Projekt Erebuster?

Det var ett misstag.

En arrogant ung man...

som skakade näven mot mörkret.

Du tog en algoritm...

som var utformad för att hämta information...

och modifierade den för att samla data från...

Du kan säga det.

Andra sidan.

Alla trodde att du var galen. Jag trodde att du var galen.

Det var dåraktigt.

Det är tillbaka, Auggie.

Och det frågar efter dig.

Minns du när vi skulle...

lösa morgondagens problem utan att slicka röven...

på någon riskkapitalistisk skitstövel vars livsmål var att äga fem procent...

av luften vi andas och vattnet vi dricker?

Ja, vi renläriga och idealisterna...

som letade efter nya och större stenar...

att kasta på våra fiender.

Väx upp, Auggie.

Vet du vad vi arbetar med nu?

Klimatförändringar.

Mikrofysiologi för att stoppa nästa pandemi.

Teknik som använder infrarött ljus...

för att utvinna värdefulla mineraler ur berggrunden...

utan gruvdrift eller frackning.

Kvantdatorer som kan besvara frågor...

som vi inte ens är smarta nog att ställa.

Allt det...

råkar även ha militära tillämpningar.

För varje plogbill, ett svärd.

Efter alla dessa år...

passar scoutuniformen fortfarande.

Gud, jag har saknat dig, Shell.

Kom.

Jag tror att ni två känner varandra.

För tre veckor sedan upptäckte vår IT-avdelning...

en mängd träffar på din gamla ASDRAnet-mejl.

De spårade IP-adressen till din gamla maskin...

som vi hade i ett förråd, och den...

letade efter dig.

Det här är enastående.

Får jag?

Fan! Vad gjorde du?

Jag loggade in.

Nej, nej!

Den raderar all sin data och grundprogrammering!

Och verkar hacka sig genom ASDRA:s servrar.

Herregud, data värd 6,8 miljarder dollar.

Det mesta går inte att ersätta! Jag hoppas att ni har säkerhetskopior.

Molnservrarna är säkerhetskopiorna!

Kära nån. Jag förstår inte.

Det här är ett svar på administratörslösenordet...

som vi programmerade in.

Då hade du rätt.

Den frågar efter mig.

Den vill ha lösenordet som jag gömde i originalkoden...

för att försäkra sig om att det verkligen är jag.

Ett root-lösenord? Minns du det?

Vi får se. Det var så många år sedan.

Var det ett, två, tre...

Auggie.

Jag behöver tillgång till all Erebusters data.

Allt den vet.

Nej. Nej, nej.

Det är helt uteslutet.

Fan!

Okej!

Jag vill ha ditt ord. Du har det.

På heder och samvete? För Guds skull, kör bara!

Det började direkt efter att jag lade ut huset till försäljning.

Det var som...

Det här är löjligt.

Jaså?

Det är som om jag sårade huset.

Det är inte alls löjligt.

Varje hus är något levande och andande.

Vissa mer än andra.

Jag var bara ett barn när jag kom hit.

Hade hoppat av konstskolan...

precis skilt mig och blivit nykter.

Det måste ha varit svårt.

Inte jämfört med det jag lämnade.

Något här väckte genklang och talade till dig.

Nästan direkt.

Penseln i min hand fick ett syfte...

som jag aldrig känt tidigare.

Jag vet inte om man kan kalla det självförtroende...

men det var ett lugn.

Det var här jag verkligen blev konstnär.

Det var som om jag kunde flyga.

Det är alltid svårt att gå vidare.

Det låter som om du har mycket spännande framför dig.

Jag har aldrig målat på allvar någon annanstans än här.

Tänk om jag inte kan? Jo, det kan du.

Bara för att du är van att göra saker på ett visst sätt...

betyder det inte att du inte kan gå vidare...

och göra samma sak lika bra.

Bara på ett annat sätt.

Eller hur?

Vi får väl se.

Okej, ring flyttfirman.

Nu drar vi från det här stället.

Är det här allt vi har om fastigheten Nelgrave?

Tunt, eller hur? Jag förstår inte.

Fastigheten är minst hundra år gammal.

Det finns fortfarande massor av fotnoter att gå igenom.

Det här var bara vad jag hittade på en halvtimme.

Kan du lägga det här högst upp i högen?

Högst upp?

Hur blir det med Pruitt och Denning?

De är vanliga fall. Zooey tar dem.

Klockan tickar här.

Det finns något i huset med en märklig humor...

och jag tror att det kan göra stor skada.

På konsten?

Och på konstnären. Titta.

Usch.

”Det är dags”? Dags för vad?

Gräv fram alla fotnoterna och berätta det för mig.

Jösses.

Nej, jag tänker inte lämna det budet.

För att det ligger 40 procent under utgångspriset, herr Kerr.

Nej! Han kommer bli förolämpad. Han kommer bli förbannad.

Folk lägger bud tio procent över utgångspriset...

bara för att komma in i det området.

Om jag lämnar det budet tror han att jag är en amatör...

och att du är en idiot, och han har rätt om minst en av oss.

Jag ber gärna fröken Ireland ringa tillbaka...

så snart hon har möjlighet.

Hon är bortrest. Lyckliga hon, eller hur? Hej då.

Aj.

Zooey, gjorde du precis... Från Susan?

Ja. Vad sa du till henne?

Ingenting. Det är hela hennes databas...

varenda detalj från varenda objekt.

Vad håller hon på med?

Jag tycker inte om den här känslan.

Vilken känsla?

Att vara en hjälplös kvinna i nöd.

Du är ingen hjälplös kvinna.

Jag berättade att jag kom hit efter att jag lämnat min man.

Den jäveln var aldrig våldsam.

Bara småaktig...

hämndlysten och ynklig.

Han fick mig att känna mig liten.

Första kvällen jag kom till huset...

lovade jag mig själv att aldrig låta någon...

få mig att känna så igen.

Nästa dag kunde jag inte sluta måla.

Det blev mitt eget lilla monument över att jag existerar.

Något större än jag som bevisade att jag inte kunde suddas ut.

Och nu har min fristad vänt sig mot mig.

Förändring är svårt.

Men förändring skapar möjligheter.

Till slut...

om man står på ett ben och kisar...

börjar det likna ödet ganska mycket.

Men det vet du redan...

annars hade du inte flyttat tillbaka hit.

Det ser ut som om det var det sista.

Om några dagar ställs din konst ut...

på ett av New Yorks mest prestigefyllda gallerier.

När det gäller förändring...

är det ganska häftigt.

Ja.

Du vet att det strider mot reglerna att ange ett root-lösenord.

Fem prickar! Ingen tid i spelrummet.

Vet du vad som verkligen stör mig?

Att du inte litade på mig.

Jag minns inte...

att vi någonsin såg varandra djupt i ögonen...

och viskade ömma root-lösenord till varandra.

Vad betyder ”gränssnitt hittades inte”?

Den har...

sett saker.

Och den vill berätta för mig...

personligen.

Nej.

Vi får se. Ett K.

Mm.

Ja.

Det var länge sedan...

du inte var den smartaste personen i rummet.

Ganska uppfriskande. Mm.

En direktnedladdning.

Det är vårt enda alternativ för en förlustfri överföring.

Ja, men...

vi vet inte vad den kommer göra med dig.

Du har en familj. Fyra döttrar.

De är vuxna. Och de ringer aldrig.

Det är inte värre än ett intensivt VR-spel.

En uppslukande form av visa och berätta.

Dessutom...

kanske informationen antyder en militär tillämpning...

en metafysisk kulspruta, en existentiell bazooka.

Du är ett sådant as.

Vad händer?

Gör slut på henne!

Aurora?

Det är dags!

Gör slut på henne!

Mår du bra?

Vad fan var det där?

Jag vet inte vad, men jag vet när.

Den vill ha något av mig.

Den vill att jag ska måla.

Och den verkar föredra att du gör det...

du vet...

Det är huset. Det måste vara det.

Det tror jag inte.

Den där tavlan.

Åh.

Den där hotellmålningen med valpar och ponnyer?

Den följde med huset.

Jag behöll den för att den var så kitschig.

Jag packade ner den en gång.

Den kom tillbaka.

Konstnären heter Thomas Warner.

Han bodde i huset med sin fru mellan 1860 och 1890.

Han var... konstnär, på sätt och vis.

Han blev inte uppskattad under sin livstid.

Han blev refuserad av flera konsthögskolor...

bland annat National Academy.

Hör här: Han använde sitt farsarv...

till att muta kritiker för att få bra recensioner.

En bitter, bortskämd konstnär. Låter som vår kille.

Jag vet inte.

Allt jag hittat säger att Thomas dog rik, fet och lycklig...

av naturliga orsaker.

Jag vet inte om han hade tillräcklig självinsikt...

för att förstå hur usel han egentligen var.

Det här är mitt hus.

Och jag tänker inte låta mig hunsas...

i mitt eget hus.

Aurora?

Aurora?

Var är du?

Aurora?

Hallå.

Är du där inne?

Aurora?

Aurora, gjorde du det här?

Aurora.

Thomas Warner?

Nej!

Hej.

Vi har inte träffats.

Åh!

Auggie, är du...?

Vi vet inte hur det här kommer bli.

All den här informationen.

Är det inte spännande?

Inte riktigt än.

Trettio sekunder.

August?

August, hör du mig?

Kära nån.

August?

August, vad såg du?

Oj.

August, vad såg du?

Jag såg...

ingenting.

Jag såg...

allting.

Jag såg livet...

och det som kommer efter...

ur det kalla...

logiska perspektivet hos en maskin som aldrig kan leva eller dö.

Du skrämmer mig.

Jag...

såg Orion...

genljuda av andar som ropade genom evigheten.

Atomer...

som förvrängdes under själarnas tyngd...

i sin kamp för att återfödas.

Alla delar av de himmelska...

ellipserna...

den astrala ouroborosen.

Till slut...

visade Erebuster mig att det inte finns några svar...

bara djupare och mer...

underbara frågor.

Att det bästa vi kan göra är att sluta oroa oss för döden...

och fokusera på livet, på...

att leva.

Så det är allt?

Det är den djupa sanningen från andra sidan...

YOLO.

Det blir svårt att bygga en kryssningsrobot av det.

Du har tagit emot mig och skyddat mig...

förändrat mig på alla sätt jag behövde förändras.

Vad vill du nu?

”Avsluta henne.” ”Nu.”

”Snälla.”

Hela tiden har huset...

försökt kommunicera med oss.

Med dig.

Det behöver något av dig.

Det är vårt övertag. Det är makt.

Ja. Makt.

Jag tror att du måste släppa in det.

Igen.

Säger killen som inte behöver bli besatt igen.

Jag förstår sådana här saker.

Jag kan inte höra dem längre och inte se dem...

men jag känner dem. Och något i huset...

lider, och det enda sättet jag kan prata med det...

är genom dig.

Du tror att du bara kan lysa upp ett rum och sedan gå.

Ungefär så.

Jag är ganska säker på att det här kommer tillbaka och hemsöker mig...

vid nästa utvecklingssamtal.

Kom tillbaka till ASDRA, August.

Kom tillbaka till mig.

Vi kommer ha så roligt.

Du får praktiskt taget obegränsade resurser.

Dygd har väldigt lite med det som händer här att göra.

Så du avvisar mig?

Bara jobbet.

Tills vidare.

Jag råkade lägga märke till...

att nattöppna haket fortfarande ligger längre upp på vägen.

Där vi en gång älskade...

skrattade och dansade...

och undanhöll våra root-lösenord för varandra.

Är det fortfarande likadant?

Ingenting är någonsin likadant, Auggie.

Allting förändras.

Vissa saker...

blir bättre.

Det här är löjligt.

Jag tror att det är mer än huset.

Jag tror att det är något i huset...

som reagerar på din konst, dina teckningar och målningar.

Vi använder det för att få kontakt.

Jag vet inte vad jag ska rita.

Vad som än kommer till dig.

Aurora?

Du är skyldig mig.

Fortsätt.

Jag gav dig allt!

Du är skyldig mig!

Gav dig allt. Du är skyldig...

Du är skyldig mig! Fortsätt, fortsätt.

Jag betyder något.

Inte Thomas.

Jag är inte obetydlig!

Jag tänker inte suddas ut! Jag var här!

Jag betydde något!

Jag var här.

Vem du än är, berätta för henne så berättar hon för mig.

Inte Thomas.

Aurora, titta på mig! Inte Thomas, aldrig Thomas...

Aurora!

Aurora, mår du bra?

Du är tillbaka.

Inte Thom... Jag är inte Thomas.

Jag är inte obetydlig.

Jag var här. Jag betyder något.

Skisserna.

Jag känner igen ansiktet.

Hon hette Scarlett Warner och var Thomas Warners fru.

Enligt våra register lämnade hon bara efter sig...

ett födelsebevis och ett dödsbevis...

och en vigsellicens.

Ett monument över hennes existens.

Något större än hon som bevisade att hon inte kunde suddas ut.

Jag har ritat det ansiktet sedan jag flyttade in.

Det var det första som kom till mig.

Hon måste ha fäst sig vid dig den första natten...

när du svor att inte låta världen...

få dig att känna dig liten eller osynlig.

Hon har arbetat genom mig hela tiden jag bott här.

Men hon sa att något är oavslutat...

något jag måste göra innan jag kan lämna huset.

Thomas gillade hästar och jakthundar.

Men han...

var lika lite konstnär...

som jag är konstsimmare.

Han visste det och det störde honom.

Hon var mycket bättre än han.

Mer begåvad. Mer inspirerad.

Hon tvingades gömma sig.

Avsluta henne.

Det var det hon ville.

Färdigställ hennes porträtt.

Använd gåvan hon gav dig och ge sedan tillbaka den.

Så jag ska färdigställa hennes målning?

Bevisa att hon levde och betydde något.

Då går hon vidare.

Och jag då?

Tänk om hennes gåva...

var det enda som gjorde mig speciell?

Det är alltid frågan, eller hur?

Hur mycket av oss själva är vi skyldiga andra?

Var slutar de och var börjar vi?

Jag kan förlora allt.

Eller så kan du förstå att varje upplevelse du haft...

ditt äktenskap, ditt mod, ditt hus och Scarlett...

tillsammans formade dig till den du är.

Helt unik.

Ett äkta original.

Kära Luke.

Min tid på Roman Agency har varit intressant.

Och givande.

Förändring är sällan lätt.

Men det kommer en tid då förändring är nödvändig.

För mig är den tiden nu.

Ja, jag kan vänta.

Tacka teamet för deras hjälp och vänskap.

Och tack för möjligheten.

Tack.

Betrakta detta som min uppsägning...

från Roman Agency.

Med omedelbar verkan.

Susan Ireland.