Original subtitles

Ljuden vi snappade upp var koncentrerade

till Arktis och Antarktis.

Det mest logiska är att en person eller ett djur

skulle skicka meddelanden från de platser de vistas på mest.

Och jag tycker att vi kan anta att detsamma gäller yrr.

Föreslår du att yrr har något slags hem?

Vi har inte tillräckligt med information för att anta det.

Vi kan anta att yrr, precis som alla högt utvecklade marina arter,

har en parningsplats och det rör sig förmodligen om flera platser

för att kunna överleva.

Tror ni att dessa finns i Arktis eller Antarktis också?

Det tror vi.

Om det finns en parningsplats

skulle ett högt omgivningstryck

vara nödvändigt för deras reproduktionsbiologi.

Från det vi har sett hittills skulle jag gissa

att det skulle vara minst fem till fem och en halv kilometer ner.

Okej, Charlie. Din tur.

På grund av minskningen av havsis

har flera områden i Arktis blivit mer tillgängliga

från världen ovan.

Ett av dessa områden är Molloydjupet.

Det är lite mer än fem och en halv kilometer djupt

och är ett av de områden där Sam snappade upp flest signaler.

Yrr kan ha levt i de här havsdjupen

i tiotals, kanske hundratals miljoner år.

Ostört och okänt...

Tycker ni att vi ta kurs mot Molloydjupet?

Det tycker vi.

Den krossade isen absorberar ljud

så vi måste testa vår utrustning och se om den kan sända igenom det.

Vi borde börja se is när vi närmar oss Norra ishavet.

Vi kan köra testerna nu.

Vi kan testköra HOV:n samtidigt.

Det är bäst att vi är redo när vi stöter på den här saken.

Utöver intervjuerna med alla ombord,

kommer ni att föra logg också?

Ja.

Jag laddar upp alla intervjuer till er server i slutet av dagen.

Tillsammans med närmast anhörig, samt uppgifter om kontaktpersoner.

Jag är säker på att deras familjer uppskattar det.

Jag laddar upp de skriftliga loggarna samtidigt.

Jag hoppas att de aldrig behövs, men om ni inte skulle återvända...

så måste förteckningen över dr Johansons uppdrag

och alla som deltog bevaras.

På grund av informationen den innehåller och historien vi skapar.

Vi har kameror på huvuddäcket, i maskinrummet, i hangaren,

överallt på fartyget där det förekommer aktivitet

så att vi kan hålla koll på vad som händer under arbetet,

fånga upp problem innan de sker.

Om du vill titta på inspelningarna,

om du vill använda dem i dina rapporter, så frågar du mig.

Det ska jag.

Varsågod.

Om du vill filma besättningen, frågar du mig.

Om du vill filma i en hytt,

i pentryt, någonstans på fartyget,

så frågar du mig.

Ja, sir.

På fartyget lever vi som i en bubbla

även utan kameror som håller koll på allas förehavanden.

-Förstått? -Förstått.

Mr Kofi, 79 grader, 8.12 minuter nord,

02 grader 49.0 ost.

Uppfattat, kapten.

En fråga.

När får jag intervjua dig?

Så fort jag får en stund över.

Och när får du det?

Kanske imorgon.

Jag ska komma ihåg det.

Och det är "Ja, kapten", inte "sir".

Ja, kapten.

Vi har fastställt att signalen vi snappade upp

sannolikt kom från intelligent liv.

Utmaningen nu är att meddela dem att vi kan höra dem.

Och om de svarar, att skapa byggstenarna

för fortsatt kommunikation.

Men, med tanke på de allt hårdare angreppen

är chansen ganska stor att vi är döda innan vi får göra det.

Kan du försöka vara lite mindre...

Vadå?

Pessimistisk?

Varför förmildra det?

Du skulle till exempel kunna säga...

"Uppdraget är inte helt riskfritt

och vi jobbar hårt för att säkerställa..."

Kan inte du skriva replikerna så säger vi dem åt dig.

Det måste låta naturligt.

Jag var naturlig.

Vi vet att yrr på något sätt förändrar morfologin

och beteendet hos arten de angriper.

Vi tror att det kan ha att göra med nervsystemet.

Det första vi måste göra

är att analysera nervvävnaden hos musslorna,

hos valen, hos humrarna, krabborna som infekterats av yrr.

Och om du har rätt?

Att yrr förändrar de arter de angriper

för att få dem att attackera?

Då måste vi komma på ett sätt att omvända processen.

Jag utbildade mig för två år sedan på en gammal räddningsubåt.

Grunderna är samma.

Den här har bara lite fler finesser, en gåva från Mifune Enterprises.

-Varför du? -Vadå "varför jag"?

-Varför får du göra filmen? -Jag anmälde mig som frivillig.

Jag ser bättre ut från vänster, bara så du vet.

Jag ska hålla det i minnet.

Kan vi återkomma till det här?

Se om det finns något att äta i pentryt.

Visst, jag tar en titt när jag går ner.

Vad var det där?

Vad hände med PS?

Generatoreffekten är i sin ordning.

Elförsörjningen fungerar som den ska.

Kommer Riku?

Han är lite krasslig.

Cecile ger honom något för att lugna hans mage.

Man vänjer sig vid rullningen.

Fast det tar ett tag.

-Hur är det med dig? -Med mig?

Jag mår bra. Mage av stål.

Under gymnasietiden jobbade jag på ett japanskt nöjesfält.

Det var dåligt betalt, men man fick åka gratis.

Och om jag ville ha kul, måste jag komma över åksjukan.

Jag lärde mig också att komma över den hemska maten på nöjesfältet.

Ärligt talat, när jag först såg din ICPO-presentation,

trodde jag att du var galen.

En intelligent livskraft som har levt i havet så här länge...

Så varför följde du med?

Mr Mifune.

Han övertygade mig.

Och jag har lärt mig att inte tvivla på hans instinkter.

-Hur länge har du jobbat åt honom? -I 14 år.

Jag gick på hans föreläsning om

hur förnybar energi skulle bli framtidens energikälla.

Hans företag ledde utvecklingen, långt före alla andra energijättar.

Långt före... alla. Jag presenterade mig och sa:

"Jag ska jobba för dig när jag tagit examen."

Jag ville stå i det främsta ledet, inte hamna bland eftersläntrarna.

Så om han har rätt om att du har rätt...

så vill jag vara med om det.

Vi behöver ett bättre namn på yrr.

Om vi hittar dem, och delar vår upptäckt med världen,

så måste det vara något som folk kommer ihåg.

Något de kan uttala.

Vi har viktigare saker att oroa oss för.

Värden har precis förändrats.

Vad är väl viktigare än det?

Nu när vi har isolerat tvärsnittet av meddelandena vi snappade upp,

blir nästa steg att sända samma meddelanden tillbaka till yrr.

Sedan lägger vi till en egen ljudtopp.

Ett människobarns gråt.

En liten, men utpräglad förändring av signalen

så att de vet att vi inte bara återspeglar deras signal.

Om vi får ett svar

och om det innehåller vår ljudtopp...

så vet vi att de hörde oss.

-Ser du området som lyser? -Ja.

Det indikerar en onormalt hög nivå av glutamat,

vilket tyder på att yrr angriper NMDA-receptorerna i nervcellerna.

-NMDA? -N-methyl-D-aspartat.

NMDA-receptorerna reglerar beteende.

Föreställ dig att de är paraboler

som kommunicerar med resten av nervsystemet

och meddelar kroppen hur den ska reagera.

Ursäkta.

Glutamat stimulerar NMDA-receptorerna.

Om vi har rätt betyder det att yrr på något sätt injiceras in i arten

och tar kontroll över den,

som en dockspelare som drar i snörena till sina marionetter.

Eller som en armé...

som följer sina order.

Jag hörde att du ska ut.

Medan Sam kör kommunikationstest

vill kaptenen se så att den fungerar.

-Nybryggt? -Jag bryggde det nyss.

Vi måste se till att vi kan dyka till det djup

där du tror att den här saken lever.

Vem ska följa med dig?

Jag åker ensam.

Sa du inte att det var nybryggt?

Ja. Jag sa inte att det var gott.

Du är en forskare, du mäter saker...

Det är kemi. Jag är biolog.

Det finns andra ombord som kan brygga kaffe.

Jag är den enda andra här

som har utbildats att använda en HOV.

Jag trodde att det var en gammal räddningsubåt.

Desto större anledning att följa med dig.

Jag kan lära mig något nytt.

Okej.

Och när vi kommer tillbaka...

-Får du lära mig att brygga kaffe. -Ja.

Sakta framåt, mr Kofi, stoppa sedan maskinerna.

Starta sändning. Jag upprepar, starta sändning.

Då kör vi.

-Redo? -Redo.

SÄNDER

Alla system är klara, redo att gå ner.

Akta huvudet.

Begär uppkoppling, HOV till bryggan.

-Uppfattat. -Allt klart. Startar motor ett...

två, tre, fem.

Åttio procent.

Går ner i poolen.

Ventilerar luft från tanken.

Öppnar nedre luckor.

-Får jag se på? -Det går bra.

-Kapten? -Se på, ja. Filma, nej.

Du måste prata förr eller senare.

-Senare. -När då?

Senare.

Vi stannar på 1 500 meters djup.

Vad är det där?

Jag har ingen aning.

Ser du något?

Nej.

-Radioavdelningen... -Vi ser något på sonarn.

Någon sorts massa.

Vi tar en närmare titt.

Vi har något.

De andra borde höra det här.

Bryggan, vår CO2-ventilation har lagt av.

Vi börjar få ont om frisk luft.

Kopplar om till reserv.

Bryggan, hör ni mig?

Bryggan, hörde ni mig?

Luther, ser ni något?

Något?

-Luther, hör du mig? -Vad är det som händer?

Sam och Leon snappade upp en signal

samtidigt som vi snappade upp något på sonarn.

-Har du någon aning om vad det är? -Nej.

Men vad det än är, så kommer det närmare.

Vi avbryter.

Inte ännu! Jag tror att det finns något där ute.

HOV, ser ni något?

Hör ni mig?

Jasper, kalla tillbaka dem.

Omedelbart.

Luther, återvänd till fartyget.

Jag upprepar, återvänd till fartyget.

-Luther! Luther, hör du mig? -Kapten, vi har förlorat kontakten.

Be Sam och Leon att stoppa sändningen.

Stoppa sändningen!

Jag upprepar, stoppa sändningen!

Vi stoppade sändningen, men vi tar ändå emot en signal.

Jag är ledsen, men nu drar vi.

...vi är på ingående.

Uppfattat. Öppna de nedre luckorna.

Öppnar de nedre luckorna.

HOV är ombord.

-Stäng de nedre luckorna. -Stänger de nedre luckorna.

HOV är ombord igen.

Är signalen ni tog emot densamma som ni skickade ut?

Den är modulerad och komprimerad, men ja, det är samma.

Förutom... barnets gråt.

Det har modifierats.

Hur så?

För att visa oss att den eller det som skickade meddelandet

förstår vad vi gjorde och svarar med samma mynt.

Vi har fått kontakt.

Det har vi.

Tack, Sara.

-Vad jobbar du på? -Jag tänkte på det du sa

om en armé som följer yrrs order.

Om vi har rätt i att yrr använder glutamat

för att stimulera nervsystemet hos de djur de tar över,

så undrar jag om vi kan hitta något som kan lamslå det, förstår du?

Är det här dina barn?

Ja. Det där är från förra sommaren.

-De är vackra. -Tack.

Har du barn?

Nej.

Jag har tänkt på det.

Men ska jag vara ärlig,

även om vi överlever det här,

så måste jag överväga noga om jag vill föra ett barn till...

till vilken sorts värld det här än kommer att bli.

Jag föreställde aldrig mig själv som mamma.

Det var min före detta make som ville ha dem.

Plötsligt var de här och man kan inte tro hur mycket man älskar dem.

Jag minns när Isabelle var liten, jag stod under klätterställningen

och såg henne klättra högre och högre,

livrädd för att hon skulle ramla, jag gjorde mig redo att fånga henne.

Det ingen berättar för en...

det ingen ens tänker på att nämna

är rädslan.

Man bryr sig om dem på ett sätt man aldrig skulle bry sig om sig själv.

Och man skulle göra allt för att beskydda dem.

Vi hörde kaptenens röst precis innan vi förlorade kontakten.

Såg ni ingenting?

-Charlie sa att hon gjorde det. -Vad såg hon?

Hon sa bara att det fanns något där ute.

Så här långt norrut spelar vattnet, isen spratt med ljuset.

-Vill du höra min åsikt? -Det beror på.

Om man vill se något, så ser man något.

Speciellt om man har fantasi.

Som Charlie, de flesta av er måste ha i kvadrat

för att komma på något som yrr.

Så varför följde du med?

För att se om ni hade rätt.

Betyder det här att jag har mitt på det torra?

Jag lovar inget.

Varje linje representerar våglängden på de meddelanden som togs emot.

Jag kan sträcka ut eller krympa varje linje...

för att skapa en bild,

som jag kan skicka ut när kapten ger klartecken.

Och jag slår vad om att yrr kommer att förstå.

Kapten?

Lägg henne på bordet.

Vad är det här?

Ryggmärgsvätska.

Membranen runt hjärnan eller ryggraden måste ha skadats.

Hon måste ha ramlat och slagit huvudet.

Vi måste få ner pulsen, sänka hennes blodtryck,

stoppa svullnaden i kraniet.

Det finns lugnande medel i skåpet.

Pentobarbital, Tiopental...

Kan du hämta is och kyltäcken?

Kan du förbereda ett dropp?

Ja.

Okej...

Under strömbortfallet fångade vi upp ett ljud.

Ett lågfrekvent ljud, lägre än vad en människa kan höra

så ni hörde det inte.

Var det samma typ av ljud som det vi fångade upp tidigare?

Ja, men det var mycket kraftigare.

Vet du vad som orsakade det?

Nej, men jag är ganska säker på att det kom från fartyget.

Från fartyget?

Den här gången, ja.

Kan du skicka över det du har om det?

Så att vi kan kontrollera om vi kan hitta källan.

-Nu. -Visst.

Hur är det med Alicia?

Hon är... stabil.

Klarar hon sig?

Det är för tidigt att säga.

Kan något vi gör producera en akustisk signal?

Inget från maskinrummet.

Har du snappat upp något?

Inget, kapten.

-Inga utrustningsfel? -Inga fel, kapten.

Är ballasttankarna trimmade.

Det är de.

Vad har hon på armen?

Jag vet inte, det framträdde nyss.

På armarna, på benen.

Jag trodde att de var blodproppar, men huden har inte missfärgats.

Det kan vara ett tecken på en inre skada på nervsystemet.

En skada på nervsystemet visar sig inte på det där sättet.

Nej, men vi kan inte utesluta något.

Vi borde ta ett ryggmärgsprov

så att vi kan undersöka vätskan i hennes ryggrad.

Kan vi göra det ombord?

Det är ganska okomplicerat.

Men ni måste hålla henne stilla under ingreppet.

Det går bra.

Visst.

Okej.

Okej.

Ingen fara.

Klart.

Jag trodde aldrig att jag skulle få se det här.

-Arktis? -Arktis...

eller något som är längre bort än 20 mil hemifrån.

Jag har drömt om det.

Jag föreställde mig själv på ett fartyg som detta,

hur jag såg ut över ett hav som aldrig tidigare skådats.

Att vara rädd, att någon skadar sig...

var inte en del av drömmen.

Jag spenderade mycket tid på forskningsfartyg som barn,

med mina föräldrar.

Var då?

Mestadels söder om ekvatorn.

Nya Zeeland, Mauritius, Kap Verde.

Är det här din första resa så här långt norrut?

Så här långt norrut, ja.

Till Arktis, nej.

De väckte mig en natt.

En storm.

Mamma sa att allt skulle ordna sig.

Satte mig i en livbåt, sa åt mig att vänta på dem där.

Men...

de kom aldrig.

Alla tycker att jag borde hata havet,

vara rädd att ens vara i närheten av det, men...

det får mig att känna mig närmare dem.

Det får mig att känna att de är där, att de vakar över mig.

Till höger ser ni en bild av Alicias nervceller,

tagna från hennes ryggmärgsvätska.

Cellerna är normala, friska.

Nervcellerna till vänster kommer från samma prov

och är allvarligt skadade.

Vet du vad som kan ha orsakat det?

Ser ni de vita trådarna?

Det är samma substans som vi hittade i djuren

som hade infekterats av yrr.

Vi tror att substansen försökte fusioneras med hennes celler,

på samma sätt som den gjorde med dem.

Är yrr inne i henne?

Yrr är substansen den producerar

för att ta över nervsystemet hos arten den angriper.

Så hon måste ha kommit i kontakt med dem.

Det stämmer, ja.

När vi kom tillbaka i HOV:n tyckte jag att jag såg något...

-Vad såg du? -Jag vet inte, men...

vad det än var så följde det efter oss in.

Om det gjorde det, kan det fortfarande vara ombord.

Vi måste säkra hangaren.

Vi måste köra några tester,

se till att ingen annan utsätts för fara

tills vi har tagit reda på vad det här är för något.

Alla som anmälde sig till det här uppdraget

var medvetna om att de kanske inte återvänder.

Jo...

I flottan hade varje sjöman en lista över vidskepelser.

Stig alltid ombord på fartyget med höger fot först.

Lämna aldrig hamnen på en fredag eller ändra namnet på ett fartyg.

Säg aldrig "adjö" när du seglar ut.

Du vet, vi tror alla att vi ser världen som den är,

men det gör vi inte.

Vi ser världen som vi behöver för att göra våra liv drägliga.

Säg aldrig adjö, så blir det inget avsked.

Det är det som får oss att orka.

Hur är det med henne?

Hon är stabil.

Men behandlingen här ombord har sina begränsningar.

Har hon någon familj?

Hennes mor står som närmast anhörig.

Om vi kan ta henne till ett sjukhus i Ravenna...

Krabbor går iland vid Adria...

Det här sträcker sig till Ravenna.

Vi måste meddela hennes mor att det har skett en olycka

och att hennes dotter får vård.

Jag återvänder till Italien när hon kan resa igen.

Vi tillåter det här undantaget.

Kommunikationstystnaden fortsätter att vara i kraft.

När vi sänder meddelanden ut i rymden,

inkluderar vi bilder av oss själva.

Så jag tänkte varför inte sända något om oss och om yrr.

Hur vi båda föddes ur havet.

Evolution.

Jag föredrar att kalla det ett gemensamt förflutet.

Okej, vi gör det.

Visst.

Behöver du en paus?

Kunde du inte sova?

Nej.

Här.

Säg till om du hör något.

Visst.

Jag är alldeles utanför.

Sam?

Undertexter: Peter Jofs plint.com