Original subtitles

Tryck igen.

Den är på. Igen.

Det är fortfarande lite hackigt.

Jag vill läsa för er ur boken som min far läser.

"Egomonstret: bok ett".

"Midnattsresenären".

"Jag tänker på en man som bodde i en stor stad"-

-"och vars enda arbete var att tänka."

"Under många år sökte han efter nyckeln till tillvarons hemligheter"-

- "i dammiga gamla böcker och arkiv."

"Och till slut sa han en dag: 'Helvetet är andra människor.'"

"Jag tycker inte att det stämmer."

"Jag har lärt mig mycket under mina resor i öknen och på slätterna."

"Och efter att ha korsat vildmarken har jag insett några sanningar."

"Till exempel att livets väg"-

- "vindlar genom helvetet."

"Och dessutom att helvetet finns inom mig."

"Och det här är en berättelse om en resa till helvetets utkant."

Den här filmen filmades enbart med tre mobiltelefoner.

DAG 1: TADZJIKISTAN

I mars 2015-

-utropade talibanerna att de ville se filmaren Hassan Fazili död.

Hassan och hans familj flydde till Tadzjikistan för att söka skydd.

Nu hämtar vi resten.

Vi gör det. Du kan ta det lugnt.

Men efter en fjorton månader lång asylprocess har ingen erbjudit hjälp.

I morgon ska de skickas tillbaka till Afghanistan.

Vi ska sälja dem.

Vi har två.

Du får dem för tio somoni.

Vad sägs om bara en form?

Ta båda om du tänker köpa en.

Det här är ansökan för Australien.

Alla dokument.

Här är en del.

En till. Mycket.

Vårt konstkafé.

De bad utanför.

Dårarna bad att kaféet skulle stänga.

Det här är dagen då det stängde.

Så mycket...

Här är mullan som startade kafébojkotten.

Han kom dit efter fredagsbönen.

Det syns att han är mer taliban än talibanerna.

Vår kamera.

En mobil.

Ser det bra ut?

Skål för alla duktiga kvinnor.

Vi fick goda nyheter.

En av min frus filmer ska visas på en festival nånstans i Turkiet.

Jag är jätteglad.

Skål för alla duktiga kvinnor i världen.

Titta på myrorna som du äter intill.

En massa myror.

Jag har sopat här flera gånger.

De lever och har rätt att andas, gå och leva.

Visst, men du ska inte behöva äta bröd bland dem.

Myrorna är mina vänner. De är ärliga.

- Vad är det? - Tuggummi.

Varsågod.

DAG 2: TADZJIKISTAN TILL AFGHANISTAN

Kom, Nargis.

- Tack för allt, Rakhshon. - Ingen orsak.

Hej då.

- Ursäkta för allt besvär. - Glöm det.

Farväl.

Förhoppningsvis tar vi oss dit och får träffa dig igen.

Hej då.

Oj!

Hur fick du den där stickan?

- Vad är det? - En sticka.

100 somoni ger väl 1 000 afghani?

Värdet har minskat.

Vilken sed...

Det är jättevarmt.

Jag är redan varm, så hur blir det nu?

- Är allt ert? - Ja.

Är vi snart där?

Nej, vi kommer till Mazar-e Sharif i kväll.

DAG 3: MAZAR-E SHARIF, AFGHANISTAN

Klappa händerna...

Vi hade en tv.

Mina föräldrar brukade se inslag om kriget i Afghanistan på tv.

Till slut började jag tänka: "Vårt land är helt förstört."

När pappa förstod att vi lyssnade-

-så sa han: "Nargis och Zahra..."

"Vad vill ni bli när ni blir stora?"

Talibanerna har övertaget i regionala operationer.

I krig anfaller alltid den starkare.

Talibanerna har intensifierat striderna.

Försvarsministeriet...

Elen kommer och går.

Som alltid.

Det fanns bara några hus här och där.

Vi spelade fotboll på en öppen yta.

Vi spelade där.

En sorglig solnedgång.

Vi är hemma hos vår vän Ali Mardani.

Och...

I dag...

Utmed vägen som vi tog genom Kunduz-

-har talibanerna fångat 50 personer till.

De slet resenärerna ur bilarna och tog dem som gisslan.

Det är oklart om de har dödats.

För ungefär en vecka sen tillfångatog de fler.

En av dem släpptes.

En dödades.

Jag vet inte hur de femtio mår.

Han klär sig som en taliban.

När pappa var yngre-

-bar han sånt och nåt på huvudet-

-och han liknade en taliban.

Är de klädda så på grund av kriget?

Om du virar den där runt huvudet så äter jag upp dig.

Jag är uppväxt i en religiös familj.

Far var mulla. Farfar var mulla.

Farfars far, och så vidare... Alla var mullor.

Jag var den enda av sex bröder som inte blev mulla.

Familjen beslutar sig för att de måste söka tryggheten i Europa.

Vad är det?

En världskarta. Vet du var vi är?

Va?

- Vet du inte? - Farbror Alis hus.

Jag vet inte.

Vi var i Tadzjikistan.

Här.

Sen åkte vi...

...till Afghanistan.

Härifrån ska vi åka till Iran.

Sen, då?

Sen åker vi...

...till Turkiet.

Sen...

Var är det?

Grekland.

Därifrån till Tyskland.

Vi ska åka genom länder som jag inte kan namnet på.

Greklands grannar.

Vi åker dit vi kan.

Hej då.

Glöm inte den här vackra staden-

-för den är så fin.

Det här är farbror Qazi.

Nu räcker det.

Den 550 mil långa resan till Europa börjar.

Min vän heter Hussain Hashemi Qureysh.

Jag träffade honom omkring 1998 på ett bröllop i Iran.

Vi blev nära vänner.

Han hade ett stort hjärta.

När han cyklade en mörk kväll körde en bil på honom.

Jag skötte om honom, och vi blev som bröder.

Bryt. Jag blev filmare.

Bryt. Jag öppnade ett konstkafé.

Bryt. Jag gjorde en film om en talibansk befälhavare.

Jag fick höra att Hussain-

-var upprörd över Afghanistans korrupta regering.

Han hade anslutit sig till talibanerna.

Jag sa: "Strid inte med talibanerna."

Men han lyssnade inte.

Jag kan inte stödja honom-

-eller förskjuta honom.

Jag har sett hans vänlighet.

Jag har sett hans givmildhet.

Men han och jag gick skilda vägar.

Bryt. Efter att min film visas dödar talibanerna befälhavaren.

Bryt. Polisen slår till mot kaféet.

Bryt. Vi flyr till bergen.

Bryt. Hashemi ringer.

"Hallå? Hej, Hashemi."

Han sa: "Jag har fått ett meddelande från talibanerna. Ni går inte säkra."

Jag skämtade: "Inget problem."

"Hussain Hashemi står vid min sida."

Han sa: "Jag har överordnade. Ibland har jag inget val."

Han menade allvar.

Jag insåg att om vi möttes så kunde jag inte räkna med honom.

Därför är det bäst att vi aldrig möts.

Hussain Hashemi gjorde mig en enorm tjänst.

Utan hans varning hade jag gripits-

-och Hashemi och jag skulle inte ha kunnat se varandra i ögonen.

Då vore allt över.

I dag fick jag höra att Hussain Hashemi greps bland bergen.

Om sex månader dör Hussain Hashemi i Bagramfängelset.

DAG 9: QOM, IRAN

Jag var deppig, men nu när vi är i Iran-

-så är jag glad!

Fastar du inte?

- Nej. - Alla fastar ju.

- Fastar du? - Nej.

Jag fastar ett annat år.

Vad säger de? Är vägen stängd?

Hallå?

Hur många är med dig?

Ja.

Fem personer.

Du säger: "Ring inte mig."

Hassan?

Heter nån här Hassan?

- Ja. - Bara en person?

Vi är fyra i familjen.

DAG 17: GRÄNSEN MELLAN IRAN OCH TURKIET

Pappa, berget liknar en tavla.

Ta på dig den här.

- Var är glasögonen? - Du hade dem på dig.

Titta i byxfickan.

De är säkert trasiga.

De är hela.

Sov.

DAG 19: ISTANBUL, TURKIET

Är signalen svag?

Jag vill gå ner till vattnet.

Jag älskar att vattnet gör så här.

Vattnet verkar vara argt.

Det väntar där innan det rusar in.

Det är kallt.

Jag tänker duscha i sånt där vatten.

Det träffar fötterna!

- Varför släppte du ut håret? - Jag ska göra om det.

Nargis, ta med dig Zahra dit.

Man kan åka taxi dit. Vad kostar det?

Det beror på vägen.

De är olika.

Berätta om vägarna och priset. Vi kan gå till mötesplatsen.

Att åka båt kostar 4 000 euro.

Vart?

Raka vägen. Ni går ombord och åker dit.

Vi tvingades vända i Bulgarien och Grekland.

Vi gick i sex timmar i Turkiet och i sex timmar på andra sidan.

Jag kan inte gå så långt.

Bortom vattnet och bergen väntar två bilar-

-men var försiktiga. De har skjutit i bergen.

När vi vaknade hörde vi ett fågelläte.

Det där lätet.

Vi går.

DAG 30: GRÄNSEN MELLAN TURKIET OCH BULGARIEN

Sätt fart.

Den här döljer oss för polisen.

DAG 33: SOFIA, BULGARIEN GÖMSTÄLLE

- Det gör ont där. - Var?

- Här? - Ja.

Försiktigt!

Det gör jätteont.

Vi är hungriga.

- Vart ska ni? - Till fruktträdgården.

Se upp här.

Sammy, ta skålen.

- Ska ni till nåns fruktträdgård? - Ja.

Vi ska stjäla plommon.

Vad annars? De ger oss ingen mat.

Vad gör Nargis?

Pappa, är inte Nargis rädd?

De ljuger jämt. Vi får ingen mat trots att de lovar det.

Vad är ni ute efter?

Hjälp Nargis.

Gå in i huset.

Ta ner stegen.

En man och en kvinna kom dit.

Jag blev jätterädd.

Jag litar aldrig på nån, men han är för godtrogen.

Förbannade smugglare!

Han får inte säga sånt.

Att han tänker kidnappa våra flickor.

Det är fel.

Han får inte röra dem.

Vad ska han med 2 000 dollar till?

Ingen tar ett barn för såna summor.

Berätta vad han sa, så tar han pengarna.

Vi går till polisen.

Vi skriker högt.

Han tror att han kan säga vad han vill.

De är gamar.

Efter att ha låst in oss i en vecka-

-sa han: "Om vi inte får mer betalt"-

- "så tänker jag ta era döttrar."

De vill bara ha pengar. De är omänskliga.

Yousef och resten.

Vem tror han att han är?

Tänker han ta stackaren för 2 000 dollar?

En struntsumma.

Ingen sa att det skulle bli lätt. Att nå Europa är svårt.

Jag vill ändå veta numret till polisen.

Det är folk överallt. Han kan inte göra det.

Det är ditt fel.

Vad skulle vi ha gjort?

Han fick pengarna.

Vi borde ha väntat till Tyskland.

- Han vägrade. - Då borde vi ha valt nån annan.

Han skulle skicka pengarna därifrån.

Polisen placerar er i förvar.

Han kom hit och hotade oss.

Vad ska vi göra åt smugglarna?

Smugglarna skiljer familjen Fazili från de övriga resande.

Vi frågar vart han kör oss, men vi känner inte till namnen.

Han kör oss till en annan smugglare.

Vi är rädda att han ska ta våra döttrar.

Hur säger man "hjälp" på engelska?

Man säger "help".

"Jag tänker ta dina döttrar och låsa in din fru."

"Jag tänker slå dig."

"Ge mig pengar. Ge mig pengar."

- Sluta! - Polisen kan lika gärna få ta oss.

Vi måste sova vid vägen i natt.

Vi var för godtrogna. Vi gav alla pengar till Abbas Yousef.

Sluta.

Familjen upptäcks, grips och tas i förvar utan sina telefoner.

Efter tolv dagar kör polisen dem till ett flyktingläger i Sofia, Bulgarien.

- Vad ska vi göra med det? - Släng det.

Den är mjuk. Det är mysigt. Sängen har ett tak.

Hur gick den sönder?

- Fick du en nyckel? - Ja.

Det finns en rutschkana där nere.

DAG 51: FLYKTINGLÄGRET I OVCHA KUPEL, BULGARIEN

- Kan vi spika här? - Nej.

Det är plast.

Bra.

Vad är hennes utslag?

- En massa myggbett. - Nej.

Hon är inte stucken nån annanstans.

Tvätta dem. Allt är lortigt.

Jag har städat här inne. En massa folk går runt här.

Hej, Nargis.

God morgon.

Var?

Sträck fram den.

- Armen såg inte ut så här. - Jo.

- I går? - Ja.

Visa mig ansiktet.

De har bitit Nargis mycket.

- Jag har tråkigt. - Va?

- Va? - Jag har tråkigt!

Varför? Är du utmattad?

Jag förstår inte. Hur har du tråkigt?

Lek med nån.

I stället för att göra henne ledsen...

Jag sa åt henne att ni kunde hitta på nåt.

Hon kan leka.

De sitter ju där och leker.

Hon kan umgås med dem. Hon driver mig till vansinne.

Kom. Ta med de här också.

Bara en person?

La du i potatis?

Ja, jag häller i vatten och låter dem koka.

Masha, hur mår du?

Du blir bara vackrare för varje dag som går. Jag menar det.

Hälsa till din mor.

Vad var det för trams?

- Kvinnor vill ha komplimanger. - Det spelar ingen roll. Säg inte så.

Säg: "Jag hoppas att allt är bra."

Säg inte: "Du blir bara vackrare."

Vad gör det om de blir glada?

Min make ska inte glädja andra kvinnor så.

Vad ville hon?

Hon ville ha den här.

- Spisen? - Ja, hon ville låna spisen.

Du är arg på mig, inte den där.

Jag är inte arg.

"Jag menar det."

Jag vill inte att du ska ge andra kvinnor komplimanger.

Det är ditt problem.

Du klagar på alla.

Inte mig.

Jag pratar inte trams.

Filma inte det här.

Vad gör du annars?

För...

Andra kan ju tro att vi är så här.

Och du kallar dig konstnär.

Vad är skillnaden? Jag kan jobba med tusentals personer i en film.

Kvinnor också.

Vi har båda jobbat med tusentals personer.

Det gör inget, men säg inte så till andra.

Jag kanske är med i en film där jag måste kyssa en kvinna. Vad gör du då?

Hur vågar du? Nej då, det gör inget.

Jag har spelat nån annans fru i filmer.

Jag klädde på en man, men inte i verkligheten.

Bara på film. Det är skillnaden.

Gode Gud...

- Då kan du inte göra filmer. - Jag klarar mig.

- Det blir svårt med det tänkesättet. - Nej då.

Tror du filmare gör som de vill-

-medan nån med gott omdöme inte kan göra filmer?

Det är sånt här som får många afghaner att se ner på film.

Det här är problemet.

DAG 102: FLYKTINGLÄGRET I OVCHA KUPEL, BULGARIEN

Sen fångar polisen dem som...

Först bestämmer vi vilka som är poliser.

Sen vilka som är resenärerna.

Nu är vi i skogen.

Skogen!

Gå inte före. Jag är spejaren.

Jag spejar.

Jag gillade Bulgarien.

Vi kunde leka i parken.

Det var fint där, men ända sen han försökte slå mig-

-hatar jag Bulgarien.

Det var höst.

Vi skulle köpa en kappa på grund av kylan.

På väg hem såg vi en grupp migranter som sprang.

Jag sa: "Vad händer?"

"Strunta i det."

Plötsligt gick ett bulgariskt gäng mot oss.

Fyra eller fem av dem omringade oss.

En av gängmedlemmarna blev arg när han såg mig och Zahra gråta.

Han närmade sig för att slå mig-

-men pappa la armarna om mitt huvud, så han blev träffad.

Det var hemskt.

Gå in.

Jag blev träffad av en sten. Den jäveln!

Jag ber om ursäkt för våra korkade invånare.

Vem slog dig? Berätta vad som hände.

- Säg det. - En bulgar slog honom.

- Varför? - De ser oss som fiender.

Jag beklagar.

En ambulans, då? Behöver ni en?

Var inte rädd. Det gör inget.

Det är lika illa här som i vårt land.

De är korkade.

Där är de.

Kom hit!

Låt mig säga en sak.

Om vi samarbetade hemma som här så hade vi inte behövt komma hit.

Må vi leva länge!

- Hej. - Hej.

Jag hörde att du eller din familj-

-utsattes för nån sorts överfall.

Låt mig prata.

Är det sant? Blev ni överfallna?

Hon frågar om det är sant. Hon vill rapportera om offren.

- Hej, hur står det till? - Bra.

Jag heter Hassan. Hon är min dotter.

Kom hit.

Det här är min fru och dotter.

Vi gick till en butik tillsammans med några andra migranter-

-när några män slog oss.

- Råkade de illa ut? - Ja, jag var där.

- Vill de prata om det? - Självklart.

Vi ska filma det med kameran.

Jag vill bara be dig om en sak.

Sänk telefonen så att vi ser dig.

- Jag är filmare. - Toppen.

Kan vi gå...

Raring...

Bulgarerna vill inte ha oss här. De slår och jagar oss. I dag kom de hit.

Polisen skyddar oss.

Vi vet inte vad som händer nu.

Polisen är här för att undersöka oväsendet.

Avgå! Avgå!

Utvisning! Skippa domstolarna!

Låt bli!

Jag trivs inte här längre.

Jag tänker säga till gängen att komma hit och ta mig härifrån.

Jag tänker aldrig mer gå ut!

Ataka! Ataka! Vi är Ataka!

Stäng av den. Jag vill gå ut med den.

Vad hände?

Vi slogs med gängen.

Va?

Vart ska du?

Sluta nu.

Vad gör maffian här?

Vi är hundra killar.

Fan ta polisen!

Polisen slog oss.

De ville döda migranter.

Polisen skyddade dem.

Migranterna pratade med dem.

Jag såg dem med pistoler och knivar.

- Skyddade inte polisen er? - Nej.

De sa: "Alla ni tillhör IS."

Jag önskar att du filmade där borta när polisen slog oss-

-med elstötarna.

De gav oss elstötar.

De vill att lägret ska slå igen.

De försöker inte slå eller döda er.

De vill visa medierna hur hemska utlänningarna är.

Familjen känner sig inte trygg i Bulgarien.

De beslutar sig för att resa 40 mil till Serbien.

Hennes andra är också trasig.

Problemet är att Nargis är en 35:a.

Vi hittar inga 35:or.

Alla skor är antingen för stora eller för små.

- De här. - Gillar du dem?

De passar.

Passar skorna Nargis?

Är de fina?

- Gillar du dem? - Ja.

- Passar de? - Ja.

- Jag tar dem. - Bra, nu går vi.

DAG 109: I NÄRHETEN AV DIMITROVGRAD, BULGARIEN

Fötterna frös i natt.

Tårna är som is.

Vad jag än gör så blir de inte varma.

Lägg fötterna under filten.

Fötterna skakar.

Fäll upp huvan.

Dra filten över dig.

- Hur länge har vi varit i skogen? - Fyra dagar och fyra nätter.

Spring.

Du klarar det.

- Du klarar det. - Inte med min fot.

DAG 114: BELGRAD, SERBIEN

Varför är lägret fullt?

Det saknas plats. Lägret är fullt.

Man kan bara sova i korridoren.

Barnen, då?

Exakt.

En av oss var hos läkaren. Vi var i skogen i tjugo dagar.

Vi var där i fem.

Hur ska vi ligga?

Så här.

Låt oss se om vi får plats.

Den ramlar ner.

Jag är trött på det här livet.

Ta den.

- Den är jättevarm. - Ge den till mamma.

Ge mig kameran så filmar jag er.

Vad filmar du egentligen nu?

Batteriet dog.

De kan hjälpa familjen. Hur många är de, och varifrån kommer de?

Afghanistan. Fyra.

Vi vet inte vilket läger polisen väljer. Polisen ger er ett papper.

Där står vilket läger man ska till.

Man ska ta sig dit inom 72 timmar.

Inga papper i dag.

Var får vi papper?

Hur kom ni hit? Vem sa åt er att komma hit?

- Vem sa åt er att komma hit? - Din kollega sa det.

Ni hittade polisen här, så hitta annan polis.

All polis delar ut papper. Inte här.

Vänta inte här. Inga papper. Inga papper i dag. Försvinn.

Huset är halvfärdigt.

Vi har ingenstans att sova-

-så vi sover här. Hajji hittade det.

- Hajji, vilka är det? - Hassan Fazili.

Lägg av!

Välkomna!

Vårt femstjärniga hotell.

- Hej. - Hej, flickor.

Är allt bra?

Vi är här.

- Hej. - Vad gör vi här?

Jag är glad att ni klarade det.

En familj sover här uppe, och en där nere.

Jag ska hämta grejer.

Den här platsen är bättre än resten.

Kuddarna är nya.

Vi kan andas ut.

De gav oss ett fint rum i lägret. Det är rent.

Nargis, vill du inte be?

Jag vet inte hur man gör.

DAG 189: KRNJACA-LÄGRET, SERBIEN

Jag har tråkigt.

Ser du utan glasögonen?

Suddigt.

Här ser jag inte.

Jag måste vara så här nära.

Det är ändå suddigt.

Det är som när glasögonen är lortiga.

Så ser jag.

Alla de här väntar på att åka till Ungern.

Alla skriver sina namn på listan.

Namnen skickas till Ungern.

När det blir deras tur skrivs namnen här nere.

Vi vet inte när det blir vår tur.

Det är viktigast-

-på grund av avtalen med våra grannländer...

...angående flyktingströmmarna över våra gränser.

Hälsan, då?

Det kom en studie om möjliga hälsoproblem-

-bland dem som tar sig till Serbien.

Zahra!

Vad är det här?

En julgubbe.

Det började snöa på julafton, så vi gick ut för att leka.

Kastar du på pappa?

Akta kameran.

Akta kameran.

Nargis träffade mig. Och igen.

Igen! Igen! En gång räcker inte.

DAG 271: KRNJACA-LÄGRET, SERBIEN

När vi når den första stjärnan, Šid-lägret-

-så kör en bil oss hit. Okej?

Sen går vi till den andra stjärnan, över den vita linjen.

Det är gränsen. Den andra stjärnan är på kroatisk mark.

Vi kan inte gå över gårdarna, för då ser polisen oss.

Vi måste följa floden.

Vi vilar på dagen och går på natten.

Vi har stått på väntelistan i ett år.

Därför säger många: "Ta smugglarvägen."

För några dagar sen dog en afghansk flicka där.

Hon var i Zahras ålder.

Även om det tar längre tid-

-så vill jag till Ungern lagligt.

Låt oss inte ta med flickorna på svåra vägar genom skogen igen.

Det är bättre att vänta på vår tur.

Jag vill säga nåt.

När islams profet kom-

-var hans budskap jämlikhet och broderskap.

Det skulle inte finnas ojämlikheter.

Det skulle inte finnas härskare eller slavar.

Alla är bröder.

Svarta, vita, röda, gula... Alla är människor och Guds skapelser.

Vad är det?

Inget. Fazili tycker om allt.

Vad då "allt"?

Han tycker om kristendom, islam...

Han är inte kristen eller muslim. Han är inget. Han ber inte.

Fazili ber inte, men alla män i lägret-

-bad honom att bli deras mulla, och han sa ja.

"Bli vår mulla."

"Predika."

Din make predikade.

Om han ber kan jag kalla honom muslim.

- Ber du? - Ja.

- Är det sant? - Du lärde mig att inte be.

- Jag fångar solnedgången bakom dig. - Fotar eller filmar du?

Jag är glad att jag är filmare.

Jag älskar film.

Men ibland är film ett skitjobb.

Vi tvingades byta rum. Vi packade.

Solen gick ner.

Plötsligt sa Fatima: "Var är Zahra?"

Vi frågade folk: "Har du sett Zahra? Har du sett Zahra?"

Ingen hade sett Zahra. Jag frågade när Fatima såg Zahra.

Hon sa: " För en timme sen." Då blev jag orolig.

Tidigare hade några män i Tyskland våldtagit och mördat en flicka.

Plötsligt snurrade huvudet av tankar.

Vi tog hjälp av alla i lägret. Vi letade här och där, i alla rum.

Hon var inte där.

Jag letade bland träden. Jag letade i buskarna.

Jag blev arg. Varför letade jag i buskarna?

Ett ögonblick tänkte jag: "Vilken scen du är med i nu!"

"Du letar i buskarna."

"Det blir den bästa scenen i filmen."

"Du borde kanske slå på kameran"-

- "medan du letar efter Zahra."

Det var bara ett infall. Jag fokuserade inte på det.

En kort sekund föreställde jag mig Zahras kropp-

-medan Fatima kommer rusande.

Jag håller i kameran och filmar det.

Tanken varade bara ett ögonblick.

Jag hatade mig själv så mycket. Jag hatade film.

Jag kunde inte göra det.

Zahra hittades.

De liknar snö.

- Snö? - Ja.

De finns i träden.

- Kom de från träden? - Ja.

DAG 560: KRNJACA-LÄGRET, SERBIEN

Kan du kolla namnen till Ungern?

- Barack? Rum? - Barack 17, rum 5.

- Fazili, Hassan? - Ja.

Fyra eller fem veckor, hoppas jag.

Det är 2018 då.

- Vi kom hit 2016. - Tre år i Krnjaca.

16, 17, 18.

Tack, du är vänlig.

- Du lär dig på en vecka. - Jag lär mig inte på en vecka.

Bromsa!

- Det är bara kläderna. - Alla mina kläder.

Jag gillade blusen.

När Fazili och jag gifte oss-

-stack lite hår fram under scarfen.

Han slog mig på huvudet och sa: "Täck håret."

På den tiden tyckte Fazili att kvinnor skulle täcka håret.

- Det var innan han blev frisinnad. - Jag skulle ju bli mulla.

När Fazili blev ihop med mig blev han frisinnad.

Tack vare dig?

Varför är inte du frisinnad, då?

Jag är det.

Varför är du inte det?

Att jag täcker håret betyder inte att jag inte är frisinnad.

Vad ska jag göra?

Ska jag täcka håret eller inte?

Jag vet inte. Din pappa avgör det.

Varför kan inte hon bestämma?

Hon eller pappan.

Bli inte arg om jag säger nåt.

Vad då?

Eftersom mamma sa det...

Jag tänker inte täcka huvudet, och det är min ensak.

- Är det okej? - Visst.

Hon var orolig.

Efter 475 dagars väntan i Serbien står familjens namn överst på listan.

De måste resa till Ungern för att göra ansökan.

Hur ska vi få med oss de här?

- Och den här? - Ta med den om du vill.

Vi ska till Ungern, Ungern...

DAG 594: GRÄNSÖVERGÅNGEN I RÖSZKE, UNGERN

De får inte lämna gränsövergångsområdet.

Ställ er där.

Hon gick dit. Jag går hit.

Efter nästan tre månader har de ännu inte fått svar på sin ansökan.

Jättebra. Skriv "C" nu.

Skriv "C".

Jättebra. Gör det lilla nu.

Jag föreställer mig att Nargis och Zahra cyklar. Vi har nått vårt mål.

Vi är i en park, och vi filmar den sista scenen.

Och sen kan filmen ta slut.

Jag kan!

Nej!

Våra drömmar har blivit en hägring.

Jag kommer att glömma.

Jag vill absolut inte komma ihåg det här... i framtiden.

När de visar upp samma dokument som i Tajikistan

godtas familjens asylbegäran.

Tre år efter flykten från Afghanistan får de komma in i Europeiska unionen.

Att på olaglig väg ta sig till EU:s gräns-

-var det enda sättet att söka asyl.

Det är fortfarande oklart var de kommer att kunna bosätta sig.

Översättning: Erik Åhman www.btistudios.com