Original subtitles

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

När jag var 18, för länge sedan,

hade jag en idé om att man fann frihet genom att bygga upp världar inuti huvudet.

Att man var tvungen att gå bakåt för att fortsätta fram.

Att barn hade svar på allt.

När jag var 18 hade jag så många idéer

att jag knappt sov över huvud taget.

Sommaren 1992 gjorde mina vänner och jag en roadmovie på Singapores gator.

Den kom att bli något av en vandringssägen.

Filmen hette Shirkers...

...ett ord som betyder "att rymma"...

... "slippa ansvar"....

... "fly".

Jag skrev manus och spelade hjältinnan, en 16-årig lönnmördare som hette S.

Ingen gjorde såna filmer i Singapore,

så vi var pionjärer.

Ett, två, tre.

Filmen var en tidskapsel för ett Singapore som var både äkta och uppdiktat.

På den tiden önskade jag mig inget hellre än att få göra en film.

Men jag kunde aldrig ha föreställt mig att det skulle sluta så.

Tjugofem år senare befinner jag mig på en märklig resa bakåt i tiden

i jakt på ledtrådar till det förflutna.

Okej, jag hörde bandet som du spelade in i ditt rum.

Jag älskade det. Jag gillar att vara din bästa vän.

Du är min bästa vän.

Jag gillar att veta att du är i närheten. Jag gillar att veta att vi har ett band.

Att vi är "medbrottslingar".

Spela in ett till band åt mig.

Jag saknar dig.

Jag lärde mig att sluta tänka på den tiden.

Att inte låtsas om den.

Men det var så klart omöjligt.

Shirkers blev en hemlig berättelse...

...som delades av vår lilla grupp.

Och den hemsökte oss...

...svetsade samman oss...

...och splittrade oss.

- Säg till när du är redo. - Nu.

BARNDOMSVÄN

Jasmine och jag var fiender innan vi blev vänner.

Du såg mig som en fiende, men jag tror inte att jag gjorde det.

Ja...

Vi var fiender tills vi blev 14 år.

När vi växte upp på 1980-talet...

SPRID ARTIGHET... BÖRJA MED ETT LEENDE

...var staten och familjen en ständig närvaro.

ETT FOLK, EN NATION, ETT SINGAPORE

DE TYSTA DYGDERNA LE

Singapore var så strikt att staten till och med förbjöd tuggummi.

Om amerikaner tror att de är speciella,

låt mig bara säga att vi singaporianer vet att vi är det.

Från en svettig liten ö år 1965

blev Singapore ett av världens rikaste länder år 2000.

När Jasmine och jag var 14

upptäckte vi ovanliga filmer och impopulär musik.

Kufar som vi var, blev vi bästa vänner.

Våra bakgrunder skilde sig åt.

JASMINES FÖRÄLDRAR

Men vi blev såta vänner.

VI MÅSTE VA SOM SYSTRARNA COEN, JAG SVÄR.

Min familj var dramatisk.

Mina föräldrars äktenskap var över innan jag ens var född,

så mina farföräldrar uppfostrade mig.

När det regnade såg vår gräsmatta ut som chokladmjölk.

1981 insisterade min farfar på att ta dessa foton...

...för att hans älskade hus skulle rivas.

1985 ersattes huset av detta lägenhetskomplex.

Det svämmade fortfarande över, men det såg inte ut som chokladmjölk.

Jag förväntades alltid prestera.

Det var utmattande.

Jag behövde en tillflykt.

Därför gillade jag Jasmines familj.

De var varma och kravlösa

och struntade i att vi byggde sjuka altare i Jasmines rum.

Vi hade Teaterguden...

...och Manusgudinnan.

Vi var klädda som sjuksystrar i skolan.

Och jag utmanade auktoriteterna i filmklubben.

Kära Sandi, vi ska försöka få tag i filmerna som du efterfrågade.

Jag ville desperat göra filmer.

Jag gav påhittade intervjuer som påhittade filmskapare.

Hej, jag vill dela min film med er

Magic Fire Brain, som är helt originell.

Det är massor av scener med folkmassor.

Jag läste American Film och Film Comment från pärm till pärm.

Men det var omöjligt att se filmerna utan att använda min kreativitet

Jag skapade ett hemligt syndikat för videoinspelning

med min kusin Vicki i Florida...

...bara för att kunna se Blue Velvet.

Jasmine och jag slukade det vår omgivning struntade i.

Vi började skriva för BigO, Singapores alternativrock-magasin,

när vi var 14.

BigO drevs av Philip Cheah, med det underbara pokeransiktet.

Han spelade in band med Patti Smith och Velvet Underground

och testade oss på dem innan vi fick gå med i deras "klubb".

Singapore hade väldigt sträng censur för musik och film.

REDAKTÖR

Många klassiska album var fortfarande förbjudna.

Vi såg revolutionen som ägde rum i Storbritannien och USA

och undrade om det kunde hända här.

Vi skapade utstuderade collage till BigO

som de alla hatade.

Vi var nog för punkiga för dem.

Det var ändå bara en töntig pojkklubb.

Så det var alltid vi...

...mot världen.

Vår största bedrift var att ge ut ett eget magasin, Exploding Cat...

PANG!

...med hjälp av kopiatorn på biblioteket.

Exploding Cat var vårt försök att katalogisera allt som gjorde oss arga

och fick oss att skratta.

JAG KÄNNER MIG KONSTIG OCH YR.

Katten blev en grej.

Vi fick brev från New York, London...

...Paris, Jerusalem...

...och till och med fängelser i tre delstater.

Framför allt...

...var det en katalog över oss.

Jag...

...mina vänner...

...och vår ö mitt i världen.

Vi stakade ut vår egen framtid år 1989.

Nästa berättelse är kapitel 39.

Vänta, en sak till.

På den tiden var jag besatt av Räddaren i nöden

och Salingers idé om att rädda barn.

Så jag lärde mina kusiner att aldrig växa upp.

...folk pratar.

- Kom igen. - Ja?

Säg nåt.

Jag ska färglägga.

TREVLIG INSEKTSSKÅDNING!

Eller om de växte upp skulle de bli annorlunda.

JAG HATAR MIN FAMILJ

Hysterisk är alltid bättre än ordinär.

Jag hatar dig.

Till och med deprimerad var bättre än ordinär.

Din värdelösa byracka!

Du är dum.

För länge sen, '91, så tog vi filmkursen...

Det var antagligen den första filmkursen som fanns här.

I det här klassrummet och det bredvid.

Vi var en stor grupp. Du, jag och en blandning av konstiga människor.

Vår lärare var Georges Cardona, av oplacerbar ålder och okänt ursprung.

Ni borde göra en film om en kille som mäter sikten i Singapore.

Han framstod som en amerikansk filmskapare.

Han var där för att lära oss, lättpåverkade 18-19 åringar,

att göra film i Singapore.

Vi mötte Sophie på kursen.

Hon var så snäll, stabil och pålitlig.

Jag var osäker på om hon skulle bli en bra vän.

Georges inkluderade oss tre, Sophie, Jasmine och mig, i sin inre krets.

Cecelia driver en porrbiograf.

Mitt intryck av Georges...

Hans ögon var väldigt metalliska.

Nästan isblå.

Han pratade på ett långsamt, lugnt och genomtänkt sätt.

Och jag minns, redan då, en sorts dissonans.

Ögonen verkade så kalla, men hans sätt var så hjärtligt.

Och han hade en förmåga, när han pratade med en,

att få en att känna sig som hans enda fokus.

Georges var olik alla andra vuxna jag kände i Singapore.

Han gillade att sitta och titta på hur ljuset förändras.

Han lät oss spela in färggranna hinduiska festivaler

som min familj skulle tycka var skrämmande.

Han pratade om filmer såsom jag ville prata om dem.

Han älskade den franska nya vågen.

Och snart gjorde jag det också.

Efter lektionerna, vid nio eller tio på kvällen

brukade vi köra runt ön med Georges.

Vi höll honom ute sent trots att han hade en fru och baby

som väntade där hemma.

Och jag skällde.

Hör du syrsorna?

Vi letade efter idéer.

Vi letade efter vildhundar.

Pang!

Spelar du in?

Ja.

Sandi, jag vet att du gillar det här.

Lägg av! Jag är inte på humör.

Trevligt soundtrack.

Skynda!

Vi pratar högljutt.

Alla kärlekspar är irriterade på oss och har lämnat området.

Han var min första vän som var en vuxen man.

Han valde ut oss.

Men han lät oss känna som om vi valde honom.

De nätterna sipprade in i mina drömmar.

Så klart jag ville göra en roadmovie.

I stället åkte jag till en märklig och kall plats.

England.

STUDENTKORT

Jag trodde att jag skulle hitta likasinnade.

Men jag hade lämnat dem.

Jasmine åkte till New York...

....Sophie till LA...

...och Georges stannade i Singapore.

Jag kände mig så vilsen.

Jag lade ner min själ....

...i brev till Georges...

...och Jasmine.

SOM EN ROADMOVIE

OCH EN PERSONLIG MAFFIAFILM

Georges skrev inte brev eller e-post.

Vid sällsynta tillfällen skickade han röstinspelningar.

Vad gör du nu?

Jag funderar på att åka till USA i påsk...

...hyra en bil och resa runt...

Ända från New Orleans till Arkansas.

Han bjöd med mig och Jasmine.

Få saker gjorde mig mer upprymd än tanken på en amerikansk roadtrip.

Jag tänkte: "Skit i nya vågen, vi ska leva ut vår egen film."

Sandi Tan, enda dottern till en tandborstförsäljare

och en anställd på en begravningsbyrå. Sandi blev föräldralös vid två års ålder.

Jasmine Ng,

äldsta dotter till en maffiaboss i Singapores kinesiska kvarter

och en något trögtänkt hemmafru.

Georges Cardona, är 89 år gammal och stum. Ingen annan information tillgänglig.

Jasmine höll inte med.

Till slut åkte bara jag.

DU BORDE VARA HÄR, RÖVHÅL.

Jag flög till LA för att möta Georges.

Vi körde till San Francisco på de långsammaste, finaste vägarna.

Redan då visste jag hur det framstod.

Jag reste med en gift man som var dubbelt så gammal.

Så jag berättade inte för någon.

Han gav mig vinkar.

Konstiga vinkar.

I samtal om nätterna han sa att andra trodde att vi var ett par.

Och en natt ville han att jag skulle röra vid hans mage.

Jag struntade i honom.

Det störde mig att ens tänka på det.

Så vi låtsades inte om det.

Sen körde vi till New Orleans, där han var uppvuxen.

Georges visade mig Södern, med dess mossa, insekter och spökhistorier.

Här hade han blivit konstnär.

Han berättade att när han var 12

såg han sin äldre bror blöda ihjäl i deras mammas knä.

Han berättade att när Jayne Mansfield dog i bilolyckan

så rullade hennes huvud ända till där han satt i sin bil.

Han sa att han var inspirationen till James Spaders karaktär

i Sex, lögner och videoband.

Nånting att distrahera mig från resan.

Jag var bara...

Jag bara...

Jag gjorde det på planet.

Berättelsernas sanningshalt verkade kvitta.

Jag älskade hans berättelser...

...och hur de gjorde tid och rum och sanning flytande.

Jag stirrade plötsligt på blodpölar i ett vardagsrum på 60-talet.

Jag var två steg från Jayne Mansfields huvud.

Tre steg från Steven Soderbergh.

Resan blev även betydelsefull av ett annat skäl.

Jag valde Georges som min nya bästa vän.

Vi pratade om att göra en film ihop.

En roadmovie.

Jag åkte tillbaka till skolan och skrev genast ett manus.

S berättar för sin bästa vän, TB,

att hon kan rädda världen när den går under.

Hennes verktyg är spel, leksaker och hennes fantasi.

Hon räddar världen ett fåtal personer i taget...

I min bild av världen finns det deltagare,

påverkare,

och smitare.

Georges skickade mig ett fax.

DETTA... MANUS

DETTA... JÄVLA MÄSTERVERK.

JAG GRÄT.

Det började med...

...huvudpersonen med det mystiska namnet S.

Jag undrar vad det står för.

Min idé var att göra en roadmovie i ett land

som man kan köra igenom på 40 minuter.

Vi följer den mystiska karaktären i Singapore.

Hon kan ha varit liemannen

som tar kål på karaktärerna och tar dem på en resa i underjorden.

För Sandi var besatt av Bergman.

DET SJUNDE INSEGLET

Jag har inte... Jag hatade Bergman.

Men fortsätt. Kan du beskriva handlingen?

Du som manusförfattare... Det var ingen treaktare.

Hur kunde vi...?

Det är nåt som bara 19-åringar kunde säga. "Vi gör det", och varför inte?

Jag skrev klart manuset i juni, och inspelningen skulle börja i juli,

innan Jasmines och Sophies terminer började.

Det var mindre än 2,5 månader.

Förproduktion.

Nej, förproduktion och filmning, för en långfilm,

medan de flesta av oss hade heltidsjobb.

Du var den enda som inte jobbade.

Jag minns...

SOPHIES MAMMA

...att du var chefsideologen i trion.

Sophie var passoppen,

Jasmine...

...var teknikansvarig och pillade med det ena och det andra.

Till slut splittrades vi i två läger: Jasmine och Sophie ville vänta ett år.

Medan jag och Georges ville få filmen gjord.

En av Georges favoritfilmer var Werner Herzogs Fitzcarraldo.

Den galne Klaus Kinski

beordrar ursprungsfolk i Amasonas

att dra ett skepp över ett berg.

Den var en av Georges största inspirationer.

Och den blev även min.

Du har alltid varit en bestämd och ambitiös person.

Du ville få det gjort till varje pris.

Du var villig att bränna broar bara för att få göra din egen film.

Nja. Okej...

Men efter flera års planerande för en film

kunde jag inte låta chansen glida mig ur händerna.

Jasmine var inte direkt en expert.

Hon ritade denna auditionaffisch i sin unika stil.

Men ingen kunde läsa den, så ingen dök upp.

Hon blev rasande när vi lät nån mer konventionell prova.

Hon tyckte att vi var svikare.

Oroa dig inte. Det blir en informell improvisation.

Vänster och höger sida.

Ja.

Håll upp numret.

Sophie och Jasmine skötte provspelningarna.

Huvudpersonen är 16 år gammal.

Oj, få kolla närmare på den.

Det är en roll som heter Paul Lax som jag ska spela.

Föreställ dig att du sitter i en bil...

...och kör på en massa gamla tantar.

- Okej. - Ja.

Okej.

Man ser inte skymten av Georges.

Förutom här.

Så jag var manusförfattaren,

Sophie var producent,

Jasmine var redigerare...

...och Georges var regissör.

SOPHIA SIDDIQUE EXEKUTIV PRODUCENT

Sophie, som vår 19-åriga producent,

skrev brev som en erfaren exekutiv producent.

DIN, MED LYSANDE GRÖNA ÖGON

Jag lyckades få till ett möte med en person med hög profil.

Det tog mig mycket tid och stort mod.

Precis innan personen skulle komma sa Georges:

"Okej, gå in i köket.

Jag sköter mötet."

Det var en svår stund för mig.

Jag trodde inte på Georges.

Inte alls. Men jag trodde på filmen.

Skulle jag skrika åt Georges

eller var det bättre att stanna i köket

och låta honom fixa avtalet så att filmen kunde bli av?

Och jag valde filmen.

Vi försökte göra en långfilm med väldigt knappa praktiska kunskaper.

LÄGG NEGATIV I BANKVALV

Vi hade en 14-årig produktionsassistent.

Georges övertalade Ronnie, en 30-årig amatörfotograf,

att filma åt oss.

LJUD OCH DESIGN

Jag blev inblandad som ljudkille och erbjöd mig att göra bildmanuset.

Jag vet inte vad Shirkers handlar om.

- Blir du förolämpad av det? - Nej.

Min farmor spelade min farmor, min lilla kusin spelade min lilla kusin.

Hennes håriga små armar hade sin egen berättelse.

Jag tänkte...

SJUKSKÖTERSKAN CECILIA

"Toppen, de söker en sjuksköterska", vilket jag är.

Jag har alltid velat prova på att skådespela.

Jag övertalade Philip att spela trafikvakt...

...för det var i princip så jag såg honom.

När jag hörde talas om Shrikers tänkte jag:

FILMKRITIKER

"Det är på tiden."

De enda independentfilmerna som hade gjorts i Singapore

var den legendariska They Call Her Cleopatra Wong.

Det gjordes väldigt få inhemska filmer.

Vi skulle bli nästa Medium Rare.

Medium Rare handlade om en singaporiansk seriemördare

som spelades av en amerikansk tv-skådis.

Kom igen, vi kunde bättre än så.

Vi skickade ut en armé av platsletare över hela ön.

MONTANA BOBS LÄGENHET

HUS I EN SUDDIG VÄRLD?

TRAPPSTEG FÖR VINKANDE BARN

Jag såg till att de hittade skyltdocksbutikerna

och det gammalmodiga bageriet jag älskade, för jag visste att de inte skulle bestå.

Jasmine och Sophie kom överens med Kodak och filmutrustningsbolagen...

....och vi fick all film och kamerautrustning gratis.

Det återstod en sista roll att besätta: hjältinnan S.

Jag ville inte spela den, för det var en icke-roll.

Du ville spela rollen!

Huruvida det var ett bra beslut att låta dig spela rollen...

Filmmaterialet talar för sig självt.

Ja.

"Exteriör: S' gata, eftermiddag.

En lugn förort med rader av enplanshus,

gräsklipparljud, klirrande bestick, gnyende valpar,

och det svaga ljudet från radions Shanghai-musikaler från 30-talet.

Kameraåkning längs fasaderna tills kameran stöter in i S.

Vår 16-åriga protagonist kommer in i bild med en gammal resväska och kamera."

Hon har kommit hem.

S bor med sin farmor...

...och sin lilla kusin, Woo-Woo.

De bor bredvid hennes bästa vän, TB.

TB bor med sin mamma som älskar att röka och titta på tv.

Och hennes lillebror TJ,

som cyklar omkring i området på jakt efter bråk.

En vacker dag får S med sig TB för att skjuta hennes pianolärare.

När TB har för fullt upp för att umgås med henne

letar S efter en ny sidekick...

...och fyra personer hon gillar tillräckligt mycket för döda.

När hon sover på sitt favoritställe på gräset

möter hon en siktmätare som heter Rahman och följer med honom hem.

Hon kidnappar hans son, Haryo.

Hon och Haryo vandrar runt ön och letar efter fler människor att samla.

De får syn på sjuksköterskan Cecilia och hennes enorma hund, Cherish

och följer dem hem.

De möter Cecilias dotter, Monster, som är epileptiker men älskar att dansa.

S är räddaren i nöden...

...och sen är de tre.

Tillsammans möter de Montana Bob.

Han är skojig, så de går hem till honom.

Samtidigt finns det en mystisk pojke som S stöter på hela tiden.

Hon får känslor för honom, vilket betyder att hon måste döda honom.

Två avklarade, tre kvar.

Hon möter Albert, en selfmade man som har blivit rik på tejp.

Han vill gärna visa upp sitt stora hus.

S möter hans fru, Mimi...

...sonen Robert...

...och deras hembiträden, Portrero och Pacifica.

Robert berättar att han är hobbyhedonist.

De åker bil.

Alla hans vänner är nördar.

Tiden rinner ut.

S har tre personer till att föra till nästa värld.

Det är oklart om den världen är himmelriket,

helvetet eller en matbutik.

Så saker sker.

Eller kanske inte.

För hela grejen kanske bara var en dröm trots allt.

Handlingen var nästan ovidkommande.

Det var en stämningsfilm. Det var...

Jag vet inte.

Mitt manus krävde landets största hund,

och Sophie hittade den gigantiska varghunden Mega.

Sophie och Jasmine smög in honom i matbutiken...

...när butikschefen inte såg.

Jag fejkade ett anfall...

...för att dra en folksamling. Så jag var även publikdragare.

Sophie och Jasmine stal pensionärer ur ett äldreboende.

Och återlämnade dem innan de visste vad som hade hänt.

Och vi fick alla vuxna kvinnor att röka.

Och röka.

Och röka.

Vi fångade häpnadsväckande skådespeleri från vänner och främlingar.

Du var jättebra som tvättmedelsdamen.

Inte alls. Du gillar att skratta åt dina vänner.

Freda spelade min bästa vän, TB.

Kaylene var min handikappade sidekick, Monster.

Och Pohshon spelade Monsters mamma.

Du skulle ta mitt barn ifrån mig

och jag skulle...

...gråta för att du tog henne från mig för gott.

Du får mig att gråta nu med.

Vår entusiasm och uppriktighet...

...syntes verkligen.

Vid den tiden tyckte jag att Shirkers...

FILMKRITIKER

...så som den var tänkt...

...var fantastisk. Den var långt före sin tid.

På den tiden gjordes liknande filmer i USA med Winona Ryder.

Att vi hade nåt sånt i Singapore,

särskilt med Sandi som initiativtagare,

gör mig helt förbluffad.

Läste du manuset? Tyckte du att det var barnsligt?

Ja, men det var det fina med det. Det vet du.

Det vet du ju. Det var ju så personligt.

Georges kom på en idé för en scen.

Det var först mycket senare som jag insåg att idén inte ens var hans.

Min vän Leon var så kaxig och hävdade att alla tjejer var kära i honom.

Så jag gav honom det öde som jag tyckte att han förtjänade.

SKOLBUSS

I Shirkers värld fanns det olika typer av pojkar:

Pojkar som jag tyckte var läckra.

Pojkar som jag gillade som vänner.

Och som i livet...

...blev jag vän med främmande män, för jag var djärv i det avseendet.

Ett av de tydligaste minnena jag har från Shirkers

var scenen i bowlinghallen.

Vi spelade in hela dagen.

Det var känslomässigt krävande.

Vi var ju bara 18, 19.

Mot slutet frågade jag Georges:

"Hur var det? Hur var tagningarna?"

Han tittade på mig och sa: "Kameran låste sig vid första tagningen."

Så...

...vi fick inget på film.

Och jag vet inte hur många timmar vi hade filmat.

Jag blev helt galen.

Vi fick gå tillbaka till bowlinghallen dagen därpå

och göra om allt igen.

- Du kör för snabbt. Avbryt! - Jag kan inte!

Varför jagar du honom? Det är inte ditt fall längre. Du är körd!

Medan vi filmade höll vår vän Ben på med filmens soundtrack.

Jag kände dig från Exploding Cat...

MUSIKER

...och BigO.

På den tiden hade jag bara råd med en kassett.

Många små trudelutter...

...på gitarr...

Elektriskt, mycket baklängesgrejer, tror jag.

Första gången som jag fick rysningar...

Jag föstes bort från er vid Newton Circus.

Jag var inte beredd på att Georges skulle ta mig åt sidan,

ta med mig till sin bil...

...som ett maffiamöte eller en polis som träffar en informatör.

Som taget ur en film.

Jag trodde att han skulle lyssna på min kassett.

Det var märkligt, för det var ju till er, men det gjorde han inte.

Han hotade mig bara och försökte se om jag hade nån dold agenda

och sa åt mig: "Utnyttja inte tjejerna", eller nåt i den stilen.

Jag bara: "va?"

Han sa även att en mycket mer professionell

och etablerad musiker jobbade på musiken, vilket var en nyhet för mig.

Men du gav honom bandet.

Ja, jag trodde att du skulle få det.

Jag visste det inte då, men Georges tog Bens enda band...

...och förbjöd honom att besöka oss när vi filmade.

Jag minns inte exakt hur, men saker blev allt värre.

Jasmine började föra anteckningar över vad som faktiskt pågick.

Läs. Du skrev det.

"Allt är så jäkla osäkert.

Mr C fattar inte vad han gör.

Han vet inte hur han ska få pengar.

Han påstår sig ha produktionsledaren från Apocalypse Now."

- Vem var det? - Jag vet inte.

- Du var där på mötet... - Personen dök inte upp i alla fall.

Hur kunde vi ha fortsatt trots allt det här jag pekade på?

Så det var sant.

Det var du och Georges som verkligen ville det här.

Du struntade i alla framstegsrapporter.

Jo, men jag trodde att vi kunde improvisera.

Som jag brukar.

För att vi gjorde allt grovarbete, så du tänkte improvisera.

Du var en skitstövel. Det har du alltid varit.

Precis som du har en kapacitet att vara helt underbar

kan du vara lika taskig.

Jag kanske var en skitstövel

men jag ville bara fortsätta, till varje pris.

Vi hann inte tänka.

Georges filmade oss från en bro över tågspåren.

Tåg.

Jag hörde tåget innan jag hörde hans varning.

- Tror du att han gillade att jävlas? - Självklart.

Med två veckor kvar tog pengarna slut.

Georges sa att han behövde 10 000 dollar,

annars fick vi lägga ner produktionen.

Sophie och jag kände att vi hade kommit för långt för det.

Så Georges körde runt oss till uttagsautomater.

De följande kvällarna...

...tog Sophie och jag ut alla våra sparpengar.

Vi sa aldrig ett knyst till någon.

Efter inspelningen var Sophie, Jasmine och jag helt slut.

Men vi hade klarat av det omöjliga. Vi hade gjort en film!

Sophie åkte tillbaka till L.A.

Jasmine åkte till New York.

Jag åkte till England.

Georges var kvar i Singapore och skulle framkalla 70 filmrullar

och berätta hur materialet var.

Ingen av oss hade sett en enda bildruta.

Så...

...jag väntade.

Och väntade.

Och väntade.

Julen kom och gick.

Nyåret kom och gick.

Och så kom det äntligen ett paket...

...från Georges Cardona.

Hoppas att du mår bra.

Hoppas att du har öppnat din vinflaska och druckit allt i ett svep.

Det här är klassisk pianomusik. Chopin...

...Beethoven.

Den är rogivande.

Okej, det är allt för stunden.

Jag ska skicka dig lite grejer.

Så jag väntade lite till.

Det blev sommar igen.

Jasmine kände sig tvungen att åka till Singapore och klippa filmen.

Läs det bara.

Han tycker att Sophie och jag överreagerar och är onödigt paranoida.

Jag jobbade på ett ställe där jag hade kunnat redigera

och slutföra filmen. Allt.

Till slut fick jag ännu en kassett.

Hej.

För det första fick jag ett samtal

och det var från New York.

Din allra bästa vän ringde i dag.

Rre på morgonen tittade hon på tv och sa:

"Hör du mig? Vi undrar hur det går med filmen."

"Vilka är 'vi'?", frågade jag.

"Kom igen, vi i den här delen av världen."

Som en sann amerikan: " vi, folket i de förenta staterna".

Hur som helst...

Så jag ville göra det här bandet

innan jag får fler märkliga samtal.

Det var det sista vi hörde från honom.

Han var borta.

Och det var även Shirkers.

Det knockade mig verkligen.

Det var helt utmattande...

Det sög verkligen musten ur mig.

Det var en del av mig som dog.

Det enda jag hade kvar var vaga minnen...

...av inspelningsplatsen...

...och väntandet.

En familj i bild, där.

Kamera redo.

Georges tog allt.

Från djupt inuti töcknet minns jag en sista incident.

Den sista inspelningsdagen var bara Georges, Ronnie och jag kvar.

Vi körde ut till ett fält vid flygplatsen...

...och byggde en märklig anordning.

Det var för att få unge Romaino att flyga.

Men det fanns ingen flygscen i mitt manus.

"Hur ska vi bli av med selen och repen?", frågade jag Georges.

"Oroa dig inte", sa han, "det finns datorer."

Efter långa timmars filmning av den helt påhittade scenen...

...öppnade han kameran av misstag.

Eller så var det inget misstag.

Det var ingen film i den.

Tjugofem år senare

undrar jag om han ville ge mig en hemlig vink som bara jag skulle förstå.

Det finns en scen i mitt manus där Haryo upptäcker

att S inte har någon film i kameran.

Hon säger: "Det kvittar, för när man tittar genom hålet och klickar

så fångas nånting eller så fångar din hjärna nånting.

Man behöver inte film. Själv handlingen får en att minnas."

Vad försökte han säga?

"Med eller utan film...

...måste du minnas detta?"

MINNS

Rollspelade han en regissör?

Såg han hela filminspelningen

som ett psykologiskt experiment?

Vi var inte längre magiska ungar som gjorde en film.

Vi var bara ungar.

Shirkers var en fri film, för du var så fri i dig själv.

Det var underbart att du var villig att experimentera

och uttrycka vad du än tänkte på.

Men när jag förlorade Shirkers förlorade jag det med.

Filma inte mig. Jag vägrar vara med.

Jag blev en usel 22-årig filmkritiker på Singapores största tidning.

TARANTINOS TRANSCENDENTALA FÅNERI

LYSSNA PÅ DITT HJÄRTA, VÄRLDEN ÄR DIN I PORTRÄTT AV EN DAM

NATURAL BORN KILLERS ÄR EN MILSTOLPE.

Jag tvingade dem att låta mig intervjua mina hjältar.

CLEOPATRA ÄR TILLBAKA

En förläggare tog kontakt med mig om att skriva en memoar om Shirkers

men jag sa att jag inte var redo.

De följande åren sa jag nej till reportrar som bad mig prata om Shrikers.

Det var nånting som jag bara ville glömma.

Exakt fem år efter filmningen var över...

...kom ett mystiskt paket till Jasmines kontor.

Det var videoband från Georges Cardona,

vilket måste betyda att de innehöll Shirkers.

Jag minns, kanske felaktigt, att det var ett glädjefyllt ögonblick.

- Sophie, du och jag skulle komma... - Det var på min arbetsplats.

...och vi skulle kolla på banden.

Men alla visade sig vara...

Var det bara brus?

Det var egentligen ingenting.

Jag tänkte: "Vad elakt."

Vad fick han ut av de här psykningarna?

Ge oss materialet för att slutföra filmen.

Situationen var så otroligt löjlig.

Så overklig och ofattbar.

VILKET RÖVHÅL

Jag var helt ursinnig på Georges

men jag hade inget utlopp för min ilska

så jag skrev ner allt.

HEMLIG PLAN I KUVERTET.

Jag föreställde mig en konfrontation...

...med pyroteknik och tjusig redigering.

För min del fick han gärna försvinna in i Amasonas, där han hörde hemma

med sin artfrände, boan med utstående tänder.

Avskum!

Vi tvingade oss själva att gå vidare.

Min lilla kusin, Yau,

gav mig denna bok med myggor.

Men mina småkusiner var inte längre små.

Du ser inget.

Jag förlikade mig med tanken att ett stycke av mitt liv gick förlorat.

Jag flyttade till New York

för att studera film på Columbia University.

Jag gjorde allt i fel ordning.

Först gjorde jag en film.

Sen blev jag filmkritiker.

Och sen studerade jag film.

Så går det när man inte har en karta längre.

Jag tillbringade tio år i vildmarken.

Jag försökte skriva boken om inspelningen av Shirkers.

Men jag kunde bara inte.

I stället skrev jag manus till filmer som aldrig blev av.

Shirkers blev ett avlägset minne.

Men sen skickade den nödmeddelanden.

Jag hörde dem när jag såg Rushmore.

Jag hörde dem igen...

...under Ghost World.

Sen blev det åter tystnad.

Men nu visste jag att den var vid liv.

Jag visste att vi skulle mötas igen.

Plötsligt var jag i 30-årsåldern

i Los Angeles, av alla platser.

Jag började skriva skönlitteratur.

För att skriva en roman behövde jag inte vänta på nån.

Det är bara jag...

...och mina spöken.

VÄLJA BERÄTTELSEN ÖVER FORMAT

Min roman, Black Isle, var berättelsen om en ung kvinna med ofattbara krafter

som hamnar i en karismatisk men ondskefull mans våld.

Skrivandet kändes som en exorcism.

Men det stämde inte.

Den 11 september 2011

fick jag ett mejl från ett välbekant namn.

Det var Georges fru.

Hon skrev att Georges var död.

Hon berättade även att hon hade hittat 70 filmrullar

märkta med "Shirkers", och de var alla i perfekt skick.

Det kändes som att den 20 år långa förbannelsen hade brutits.

Hans änka skickade mig låda efter låda med saker jag inte hade sett på åratal.

Georges hade sparat allt.

Jag tog fram några bilder som hade tagits i hans studio.

Där var Kaylene,

flickan som hade spelat Monster, omgiven av mina saker.

Men varför skulle Georges behålla allt

från Shrikers?

Han skrev till och med detta brev å filmteamets vägnar.

"Vid tillfället håller filmen på att redigeras.

Men vi är nästan i mål.

Shirkers blir klar i oktober, förhoppningsvis i tid för Cannes.

Ha en trevlig dag."

CAMBRIDGE, MASSACHUSSETTS

Georges och hans berättelser var exotiska och svårplacerade.

GEORGES VÄN, 1980-TALET

Jag minns att han först beskrev filmer från början till slut.

Sen började han berätta om sitt eget liv.

Hans familj ville riva en damm, på deras egen mark antar jag,

för att få floden att flyta igen. Så Georges byggde en trestegsraket.

Och han sprängde sin hand.

Han berättade om sin bror i Colombia

som sprang hem med en kniv i lårbensartär

och blödde till döds på köksgolvet.

Han blev gripen...

...misstänkt för att vara en kubansk inbrottstjuv.

Från fängelset ringde han en farbror i New Orleans

som sa: "Kom till New Orleans, jag tar hand om dig."

Vid ett tillfälle kändes min fot blöt

och jag insåg att han grät av sina egna berättelser

och tårarna droppade ner på min fot.

Georges berättade allt detta för Grace

den första dagen de möttes vid simbassängen på Raffles Hotel 1985.

Sen tänkte jag: "Men han vet ju inte ens vad jag heter!"

Inte längre ett barn, har Sandi Tan blivit en detektiv

som måste korsa två kontinenter för att lösa denna 25 år gamla gåta.

För länge sedan reste jag runt med Georges.

Nu reser jag igen, utan honom, men egentligen inte.

Det är typiskt Georges att få mig att jaga efter honom så här.

- Hej! - Hur mår du?

- Det var verkligen länge sen. - Jättelänge.

Du har inte förändrats.

ÄNKAN

Sandi, vad jag har bävat för i dag. Det är trevligt att se dig.

- Ja. - Jag vill hjälpa dig.

Jag har ingen aning om vad som hände.

Inte en aning.

Änkan är fortfarande så förfärad

av sina 25 år med Georges att hon inte vill gå ut med sitt namn.

Jag vet inte hur han dog.

Han hade en flickvän som var 21 år.

Hon var inte bara ung, hon var från Belgien

och kemist.

Han skulle gå och lägga sig...

Hans artärer blev blockerade, han tuppade av...

...och dog.

- Han dog så. - Det lustiga...

- Han var för ung för det. - Ja.

Eller han var fyra år äldre än vi trodde.

- När fick du veta det? - När vi skilde oss.

Han hade alltid sagt att det stod fel årtal i hans pass.

Och fel dag.

- Så inte ens hans födelsedag stämde. - Den var två dagar innan.

Genom att flytta den två dagar fick han ett annat stjärntecken.

Han var kräfta egentligen.

Det var så typiskt för Georges Cardona.

Jag trodde på allt Georges sa.

Jag är tillitsfull, eller godtrogen om man så vill.

Därför var det så svårt för mig.

Varje gång han blev inblandad i en film var det hemskt för mig.

Det var dyrt.

Du betalade väl allt?

Inte riktigt allt, men mycket.

Var han än var när vi var ett par, vilket var fram till 1998,

så hade han med sig den där filmen och tog hand om den.

Herregud, alltså!

Den var som en kvarnsten runt halsen på mig.

I Singapore hade han den i sin studio.

Hon och Georges lämnade Singapore för Perth i Australien.

Där fick han henne att lägga sina besparingar på en vingård

som han skulle lära sig att driva genom att läsa böcker om ämnet.

PERTH, AUSTRALIEN

Vi hade ett litet rum för dem.

Då ville jag göra mig av med dem, för de tog upp ett helt rum.

När de skilde sig två år senare flyttade han till Seattle

och sen Houston, där han dog.

Han hade alltid med sig...

...de 70 filmrullarna.

Och lådor med manus och bildmanus.

"Vem gör så?", tänkte jag.

Min fru påminde mig i morse... Hon mötte Georges 1985.

GEORGES' BÄSTA VÄN, 1970-TALET

Hon tänkte att han måste ingå i vittnesskyddsprogrammet.

PROTEGÉN

Georges tidigare studenter och protegéer som du och jag...

...förblir besatta av honom för att vi är berättare,

och han är en bra berättelse.

Jag mötte Georges Cardona i slutet av 70-talet.

Jag fick veta från lokalpressen

att Georges hade öppnat legendariska Lighthouse Media Center.

Så jag var runt 21 år.

Vi fick ett omedelbart band.

Vi klickade omedelbart.

Det var som himmelriket för mig,

för han hade kameror och bandspelare som jag bara hade läst om.

Ingen söder om Mason-Dixon-linjen hade professionell super 8-utrustning.

Och Georges hade karisma.

Han hade ett mystiskt sätt att få äventyr att inträffa,

eller åtminstone en förväntan om den.

Jag bad änkan

om en Georges Cardona-rundtur av New Orleans.

Här bodde Georges, till vänster i den lilla lägenheten ovanför garaget.

Ser du den?

När vi gifte oss jobbade vi för samma företag.

Jag gjorde ritningar av gravmonument. Jag var fruktansvärt dålig på det.

Vi hade vår firma vid University Section.

Vad hette den?

Lighthouse Media Center.

Och...

Jag letar efter Naples Street nu.

Jag tror att den var där det gråa huset står.

Eller kanske det gula huset. Det ser helt annorlunda ut nu.

Det var nånstans här. Helt otroligt att jag inte minns.

Hur kan det bara försvinna? Där...

Vi letade efter filmcentret i flera timmar som Georges grundade med hennes pengar.

Vi förlorade 36 000 dollar...

Jag måste ha varit... Jag kanske blev hjärntvättad. Vem vet?

DEN FÖRTROGNA

Georges skrev till mig.

Vi bodde i Cambridge i England, och han sa att han skulle skicka nån.

"Hon är ett geni och till största delen självlärd.

Hon behöver dig."

Han ville att hon skulle uppmuntra mig att skriva ett manus.

Precis som han en gång hade fått henne att skriva ett manus åt honom.

Precis innan vi möttes började jag på min första roman,

och han föreslog ett samarbete på ett filmprojekt med honom.

Han ville göra en noirfilm som utspelade sig i New Orleans

som han kallade Night Decoy.

NIGHT DECOY AV GEORGES CARDONA & GRACE DANE MAZUR

Han föreslog att jag skulle komma till New Orleans

och...

...han skulle tala och jag skulle spela in det,

och sen skulle jag gå hem och göra ett manus av det.

Det skulle vara en man och två kvinnor.

En hårdkokt kvinna som heter Audrey

och en söt asiatisk kvinna som heter Shelly.

Mannen var besatt av Audrey och...

...videofilmar henne i smyg i hennes lägenhet.

Georges kändes alltid som en voyeur.

Han stötte aldrig på mig.

Georges var bra med kvinnor på ett annat sätt.

Han kunde få det han ville från dem,

och det han ville ha var inte alltid sex.

Han fick mig att jobba på sina drömmar

i säkert fyra eller fem år, i stället för att skriva mina egna grejer.

Det har alltid varit en gåta.

Herregud! Hur...

Hur blev jag en praktikant?

Han hade ett sätt att få en att känna som om man kunde nå sina drömmar.

Men när man kom närmare målet ville han alltid sabotera det.

Jag skrev en splatterfilm som hette The Last Slumber Party.

Den var tänkt att vara höjdpunkten

för Lighthouse Media Center-gruppen.

Georges var vår fotograf, men även...

...gurun.

Flera år senare hade jag lite inkomster som jag kunde lägga på min film.

Jag beställde alla filmnegativ från filmlabbet i Memphis,

dit Georges hade skickat filmen. Han hade haft känt labbet i flera år.

Men några av negativen saknades.

Jag tror att Georges gjorde nåt med dem.

Jag kan inte bevisa det, men det vore inte oförenligt

med andra saker han hade gjort.

Det är hemskt att känna glädje för nån annans olycka,

men att höra detta gör mig mindre ensam.

Änkan och jag fortsätter att leta efter spår från hennes liv med Georges.

Det är en mardröm att köra.

Vi har varit här, men jag hittar inte.

Ni förstår inte hur lycklig det gör mig

att jag inte kan minnas var den låg.

Jag hoppades att bilfärden skulle föra mig närmare honom.

Men hennes spår ledde ingenstans.

Han hade ett sjukligt behov av att skapa en mytologi.

SEX, LÖGNER OCH VIDEOBAND

För att spekulera i varför Georges påstod att han var inspirationen

för huvudpersonen i Steven Soderberghs Sex, lögner och videoband...

Jag jobbade på den filmen

men min bästa vän, Larry Blake,

som också ingick i Georges Cardona-maffian.

Georges kände sig avundsjuk, hotad, utesluten och förnärmad...

att två av hans protegéer hade en koppling till en film som blev en sensation.

Vår film fick en guldpalm.

Det var helt i enlighet med Georges personlighet som jag förstod den,

att han skulle hitta på en sån historia.

När vi försökte få tag på honom under åren hittade vi inga spår.

Det enda som fanns var en efterlyst-affisch.

Det var det mest bisarra för mig, att se honom röka. Jag såg det aldrig.

Ha luktade aldrig rök. Det är så konstigt att han rökte.

Det är lustigt att hon fäste sig vid rökningen

snarare än att nån lade upp en efterlysning på nätet.

Jag har ingen aning om vad som var äkta.

40-ÅRSDAG, SINGAPORE 1991

Han sa att hans mamma var fransyska.

- Var hon det? - Ingen aning.

Men du har mött henne.

Vi kunde inte prata, för hon kunde bara spanska.

Han sa aldrig att han var fransman. Det skulle jag minnas.

Han sa att han föddes ombord ett fartyg

som seglade från Tyskland till Colombia.

Tyskland, för att hans pappa var tysk.

Jag tog det länge för sanning

tills jag pratade med hans syskonbarn, Catalina, som började skratta.

"Varför? Vad är det roliga?"

Och hon sa: "Har han sagt det till dig med?"

Han föddes i en liten bergsby i Colombia.

Det fanns alltid en känsla att han inte bara var självmedveten

när det gällde sin klasstillhörighet utan även sin etnicitet.

Han var alltid väldigt vag när det gällde den.

Sista gången jag talade med Georges var i början av 90-talet.

Han hade flyttat till Singapore och jag var i New Orleans.

Och som han brukar göra

började Georges prata om ett drömprojekt som han jobbade på.

Han ville att jag skulle vara med,

och det var en film i Singapore.

HAN PÅSTÅR ATT HAN HAR PRODUKTIONSLEDAREN FÖR APOCALYPSE NOW

"Kom till Singapore som min högra hand. Vi gör en långfilm."

PRODUKTIONSLEDARE STEVE TYLER

Mönstret som kommer fram är att Georges kände sig hotad

av sina protegéers framgångar.

Han hanterade det hotet genom att agera.

Han flydde med de fysiska gestaltningarna av folks drömmar.

I ditt fall var det filmen, i mitt var det filmutrustning.

För andra var det film, musik och så vidare.

Steve och jag har ett evigt band,

inte som offer utan som detektiver och därmed vänner.

Jag hade en sista ledtråd till Georges.

Ett gammalt brev från hans mamma med en returadress i Arabi,

utanför New Orleans.

Vackert.

Änkan försökte övertala oss att inte åka dit.

- Jag kan berätta att Arabi inte är fint. - Okej.

Arabi är fruktansvärt.

Så självklart var jag tvungen att åka dit.

Det regnar inte, som tur.

Behöver du mattebox?

Det här får mig att tänka på scenen i Blow-up

när David Hemmings återvänder till brottsplatsen

och inte hittar någonting.

Efter att ha skalat av Georges Cardona lager för lager

inser jag att det inte finns något där, förutom filmer.

Det fanns karaktärer han ville härma.

Det fanns karaktärer han låtsades vara.

Men den som är mest lik hans verkliga jag är Nosferatu.

NOSFERATU - NATTENS VAMPYR

Den som försökte bli odödlig...

...genom att livnära sig på unga människors drömmar.

Georges Cardona hade sin egen, bisarr form av kärlek till Shirkers.

När han försvann med alla filmrullarna trodde jag

att de skulle slängas ut lite varstans,

så att fukten skulle äta sig igenom filmen och att det var kört.

Men han älskade den.

Alla förälskade sig i filmen på olika sätt.

Hans sätt var liksom... Jag vet inte...

Det var som nekrofili.

Han må ha älskat vårt filmmaterial men han slängde alla ljudinspelningar.

Vi fick tillbaka en stum Shrikers.

Jag ser allt för första gången.

Över 20 år senare.

Där är du, genom hela videon.

Ni var verkligen urgulliga.

Alltså...

När jag såg bildmaterialet

tänkte jag att filmen borde ha blivit fullbordad.

Den hade kunnat visa att det är okej att prova vad som helst.

Shirkers är som en vålnad

mellan raderna på böcker om Singapores filmhistoria.

För mig är filmens frånvaro påtaglig.

Jag har en röst som säger: "Nej, Shirkers borde finnas med där."

I åratal kände jag mig som en galning som pratade om en film som inte fanns.

Men jag fick upprättelse.

Alla som jag mindes som fantastiska var fantastiska.

Jag var lika usel som jag trodde.

Det finns så många överraskningar i tidskapseln.

Tidens mode.

Jasmine som trotsigt tuggade tuggummi efter att det hade förbjudits.

Och sen, landskapet i ett Singapore som jag hade låtit mig själv glömma.

TÄNKVÄRDA INNOVATIONER FÖR TÄNKVÄRDA UPPLEVELSER

SINGAPORE - MALAYA JÄRNVÄG 1932-2011

Jasmine följde inte med på bilresan som vi åkte på innan Shirkers.

Men flera år senare åkte vi på en annan.

Jag tog med henne till New York.

Inte samma New York som hon mindes.

Men hon var inte heller samma person längre.

Varför ser det ut som kartong?

Ni amerikaner. Så underbart.

Jag skulle gifta mig i Paris.

Paris i Las Vegas.

Hej! Såja. Här är de.

- Funkar den? - Ja.

Lampan är inte på.

- Va? - Lampan.

Titta. Jag tar över på mitt eget bröllop...

...och börjar genast skälla på Jasmine.

Vad gulligt.

Du är ingen kamel.

Den är inte tung. Jag håller den.

Hon hade rätt.

Jag var ett rövhål.

Så bra!

Jasmine hade precis gjort vad som fortfarande är

den djärvaste filmen någonsin i Singapore.

Rocka loss!

Av oss tre är Jasmine den enda som bor kvar i Singapore.

Och hon är den mest osjälviska av oss.

Det här är för att uppmärksamma manusförfattare. Ja!

- Så här? - Så här.

Manusförfattare förena er!

Manusförfattare förena er!

HBTQ-MANIFESTATION 2016

Hon kämpar emot alla orättvisor hon ser.

Vi lunchar ihop när vi är i samma stad.

Och vi våldgästar vår vän Yek Keak som aldrig lämnar hemmet.

Hej, Yek.

Kom in.

Sen bryter vi och rensar ut studion för att göra om sceneriet.

Sätt i gång när ni är redo.

AKTIVIST/FILMSKAPARE

Men när Shirkers förs på tal, även efter alla år...

...hamnar vi i samma krets i helvetet igen.

Det är typiskt dig att granska alla under lupp

och lägga alla i ett terrarium, förutom dig själv.

Så gör du alltid. Du är alltid...

- När då? - Hela tiden.

Det här är för ditt eget nöjes skull.

Hur många gånger måste jag säga att det var irriterande,

extremt nedslående och utmattande?

Det var relationerna som tog all energi

och inte själva filmningen som gjorde oss utmattade.

Tack.

Den här 23-åriga kampen...

...är som ett tveeggat svärd för mig. För...

...du, Jasmine och jag fick ett band som jag inte delar med någon annan.

Jag måste inte prata med er varje dag.

Jag måste inte prata med er regelbundet,

men vi har en omedelbar och stark koppling.

Du gav mig den här anteckningsboken när du kom.

Jag har inte sett den på 23 år.

Det är min anteckningsbok.

Jag analyserar och bryter manuset till dess beståndsdelar

för att hitta symboler, metaforer och allusioner.

Anteckningsboken innehåller kärnan för mitt yrke, utan att jag visste det.

"Scen sju, interiör. Hemma hos S, eftermiddag:

Leksakerna är fysiska manifestationer av en personlighet.

De måste spegla UH." Med versaler.

"Söker hon odödlighet genom sina drömmar?"

Redan då letade jag efter undermeningar.

Jag blir prefekt för institutionen i tre år.

Du? Prefekt? Oj.

Du borde sitta... Film?

- Ja. - Vassar?

Jag är den näst äldsta där, men...

Så... Så vad blir det nu?

Genom att göra denna film förstår jag

att Georges aldrig kommer att sluta hemsöka mig.

Jag har lärt mig att tänka:

"Det är okej."

Vi väntar på den andra sidan och ser vad det ger.

I över 20 år har Ben pratat om musiken som Georges stal från honom.

En dag sa jag:

"Du kan väl helt enkelt spela den?"

Man känner en ömhet gentemot filmen på grund av den perioden.

Vi skrattade, vi grät och vi snackade skit om den.

Det är märkligt, för den existerar inte som film men ändå gör den det.

Den existerar här för mig och här.

Det du gör är inte att väcka Shirkers till liv igen,

utan du ger den ett liv efter detta och du återför den till oss.

Den är mer än en fysisk tidskapsel.

Det är inte bara försvunna miljöer och byggnader

utan även människorna där.

Jag kommer aldrig kunna samla alla mina vänner på samma plats

vid samma tillfälle igen.

Ett F igen.

Men här är de alla...

...med mig.

Exteriör, motorväg, eftermiddag.

Ljudet av vinden.

Titta.

På alla gyllene eftermiddagar

finns det deltagare,

påverkare...

...och sen...

...finns det smitare.

Undertexter: Dann Ling