Original subtitles

" Det finns inget sätt som världens händelser"-

- "kan överföras eller registreras direkt i våra hjärnor."

"De upplevs och konstrueras på ett högst subjektivt sätt."

"Vår enda sanning är narrativ sanning:."

"Historierna vi berättar för varandra och oss själva."

"Historierna som vi kontinuerligt kategoriserar om och finslipar."

"Det här utbytet, den här gemenskapen, vore omöjlig"-

- "om man satte etiketter på all vår kunskap och alla våra minnen"-

- "och såg dem som privata och exklusivt våra."

"Minnet skapas inte bara ur direkt erfarenhet"-

- "utan ur förbindelsen mellan många sinnen."

Enligt advokater från Partnership for Civil Justice Fund-

- bryter de många olaga gripandena mot grundlagen.

Polisen hävdar att demonstranterna greps för att de gick ut i vägbanan.

Bob ringde mig klockan elva eller tolv på kvällen. Han sa:

"Folk har gripits på bron. 700-800 stycken. Det är något som händer."

Herrejävlar!

Det här är inte kriminellt! Det här är USA!

De är som tokiga.

"Tror du att du kan bege dig dit och skriva något om det?"

"Det finns något intressant här."

"Jag har tillbringat flera dygn i Zuccotti Park."

"Occupy-Wall-Street-demonstranterna diskuterar"-

- "om de ska ställa ett politiskt krav, och vad det skulle vara."

"En svår sak, som de gjorde rätt i att skjuta upp."

"Det de brydde sig om var processen."

Vi är det förenade USA! Vi är det förenade USA!

- Soundcheck! - Soundcheck!

"Det här var folkets mikrofon, som användes i stället för megafoner"-

- "eller andra förstärkare"-

- "som var förbjudna eftersom demonstranterna saknade tillstånd."

"I folkmassan skapade upprepningarna en euforisk kamratskap."

"Fram tills nu har rörelsen skyddats av den allmänna opinionen."

"Men borgmästare Bloombergs uttalande den 12 oktober"-

- "att ockupanterna måste lämna parken medan den städades"-

- "skulle sannolikt leda till konfrontation."

Skäms, skäms, skäms!

- Backa undan! - Det här är en fredlig protest!

1984 bjöd Bob och Grace hem Angela och mig och några andra-

-på middag.

Elizabeth Hardwick sa något, och så snart hon hade pratat klart sa Bob:

"Jag håller inte alls med dig."

De fortsatte att diskutera ämnet. Ingen var arg eller upprörd.

Så ser jag på The New York Review: Det är en 50 år lång diskussion.

Där är hon.

Hej. Tack för att du kom hit.

Jag skulle inte missa det för allt i världen.

Hej, Tom. Hur är det?

Jason är här. Initiativtagaren till hela jäkla grejen.

1963 var året då vi gjorde det här, och det var för 50 år sedan.

Min fru Barbara och jag bodde i en fin lägenhet på West 67th Street.

Våra grannar var poeten Robert Lowell och hans fru Elizabeth Hardwick.

Vi fyra åt middag, och Elizabeth hade skrivit i Harper's Magazine-

- på uppdrag av Bob Silvers, som var redaktör där då.

Det var en svidande attack mot New York Times Book Review-

-som på den tiden var en skamfläck.

Den var väldigt from och försagd. Den var nästan obildad.

"Det platta berömmet och det matta motståndet"-

-"den minimalistiska stilen-

- "avsaknaden av engagemang, passion, särprägel, excentricitet"-

- "avsaknaden av den litterära tonen"-

- "har gjort The New York Times Book Review till"-

- "en provinsiell litteraturtidning."

Tidningsstrejken i New York är inne på sin 75:e dag.

Flera tidningar kan tvingas lägga ner och tusentals blir arbetslösa.

Bokförlagen blev tokiga. Det fanns ingen New York Times Book Review.

Böckerna ges ut, men det finns ingenstans att göra reklam för dem.

Jason, som var en fantastisk förläggare, sa:

"Det här är det enda tillfället någonsin-

- som vi kan starta en ny boktidning utan pengar."

- Det känns som om det vore i går. - Jag känner ingen skillnad.

Av en slump var det tidningsstrejk.

Av en slump bodde Lowells grannar med oss och kom på middag.

Av en slump pratade vi om artikeln Bob Silvers bad henne skriva.

De här tillfälligheterna bildade en kritisk massa.

Så länge vi kunde betala tryckeriet kunde vi publicera vad vi ville.

Ingen kunde stoppa oss. Ingen kunde säga: "Ni är för vågade."

"Ni är för intima."

"Ni är för politiska. Ni står för långt till höger eller till vänster"-

- "eller för långt in i mitten." Vi kunde göra som vi ville.

Vi har väntat länge på frihet.

Nu är tiden inne.

Poeter kommer sällan från medelklassen!

De kommer från toppen eller från botten!

Här är mr Robert Lowell, som kommer från toppen!

När jag började läsa och skaffade böcker åt mig själv-

-kom jag till Dublin runt -72.

Närvaron av Robert Lowell i min värld var rätt betydelsefull.

Sakta insåg man att det fanns en liten grupp-

- och man började inse att den talade till en.

I utkanten fanns det folk som Norman Mailer, som var superstjärnor-

- men sedan hittade man sina egna konstiga figurer som man följde-

-som inte nödvändigtvis var välkända.

Så tidningen The New York Review of Books-

-var faktiskt viktig på Irland.

En liten grupp människor, jag vill inte säga intellektuella-

- som brydde sig om idéer och böcker i Dublin-

- träffades och pratade om den som en central del av våra liv.

Att idéer kanske var sköna.

Glen, det är Bob Silvers.

Jag har precis fått från Inge Feltrinelli-

- en bok av Daniel Barenboim som heter "La musica é un tutto".

Det är en samling essäer. Jag är intresserad av att publicera essän-

- "Wagner, Israele e i Palestinesi".

Frågan är: Finns det något skäl till varför vi inte borde översätta den?

Skulle du kunna ringa mig på 212-757-8070?

The New York Review of Books speglar en intellektuell rörelse-

- som lyfter debatten om evenemang, böcker och idéer-

- som skakar om och förändrar dagens USA.

Ta Styron, till exempel, som började med en bok-

-om en ung man från Södern.

Han är en sydstatsförfattare, i samma tradition som Faulkner.

Han skriver en bok om-

- en ung sydstatare som flyttar till New York och hans upplevelser där.

Hans senaste bok är historien om Nat Turner-

- som var en slav som startade ett uppror.

Boken berör inte direkt situationen-

- men den är uppenbarligen inspirerad av rasfrågan.

Och det var otänkbart för Styron för tio år sedan.

Så frågan om den amerikanska identiteten, frågan om USA: s framtid-

- och framför allt den moraliska frågan är nästan en besatthet-

- hos intellektuella, författare och konstnärer.

Vi har uppfunnit niggern.

Jag uppfann honom inte. Vita människor uppfann honom.

Jag har alltid vetat, jag måste ha vetat det när jag var sjutton år-

- att det inte var mig du beskrev, och det var inte mig du var rädd för.

Du uppfann det, så det måste ha varit något du var rädd för.

Och du placerade det i mig. Jag lärde mig det här för att jag var tvungen.

Men du tror visst fortfarande att niggern är nödvändig.

Han är inte nödvändig för mig, så han måste vara det för dig.

Jag ger tillbaka ditt problem till dig.

Du är niggern, inte jag.

50-ÅRSJUBILEUM NEW YORK CITY, 2013

Jag hade ingen aning om varför jag var så uppslukad av-

- James Baldwins roman "Giovannis rum".

Men alla andra i bilen visste.

Det var 1967. Vi var några dagar från Indianapolis, på väg till Disneyland.

Vi körde faktiskt längs Route 66, och jag brydde mig inte.

Jag var 13 år och bråkade inte, där jag satt mellan mina två systrar-

- med James Baldwins roman om en mans kärlek till en annan man.

Min mamma vände sig om och tittade på mig.

Vi hade kört igenom en sandstorm, men jag hade missat den.

"Tills jag dör kommer det ögonblick som stiger upp ur marken"-

- "likt Macbeths häxor"-

- "då jag ser hans ansiktes skiftningar framför mig"-

- "då hans röst och talarkonst nästan spränger mina öron"-

- "då hans doft överväldigar mina näsborrar."

- "En del dagar som kommer. - Gud, ge mig nåden att leva dem"-

- "i det grå morgonljuset, sur smak i munnen, ömma ögonlock"-

- "håret trassligt och fuktigt efter en stormig sömn"-

- "i mötet över kaffe och cigarettrök med nattens obetydlige yngling"-

- "som snart stiger upp och försvinner som röken"-

- "kommer jag att träffa Giovanni igen, så levande, så intagande"-

- "med ljuset i den där dystra tunneln fångat runt hans huvud."

Jag hade inte läst hans essäer, för de handlade om ras.

En fråga som jag ville skjuta upp så länge som möjligt.

Men rasfrågan vägrade vänta.

1971, visade en förstående lärare mig-

- Baldwins "An Open Letter to My Sister, Miss Angela Davis".

"Revolutionen inom svart medvetenhet under din generation, kära syster"-

- "innebär början eller slutet på USA."

Jag härstammar från predikanter. Jag känner igen talaren.

Äntligen ensam läste jag i mitt studentrum-

- det jag vägrade läsa hemma. Jag förtrollades av Baldwins röst.

Jag kan se reporna i skrivbordet i mitt rum-

-där jag läste "Att vara neger".

Baldwins biografi om sin hatade fars död-

- dagen då hans fars sista barn föddes 1943-

- en dag före det dödligaste rasupproret i Harlems historia.

Jag kan fortfarande känna effekten av den här essän inom mig.

Jag plockar ofta upp den och tänker: "Jag vet ingenting om det här ämnet."

"Jag har levt så här länge utan att ha behövt veta det"-

- "och jag vet inte om jag är intresserad."

Jag gillar den för att den utbildar mig. Det är pinsamt att säga det-

- för det avslöjar bristerna i min formella utbildning.

Jag slår vad om att många som kommer hit inte kommer att erkänna det här-

- men den har varit en del av min utbildning.

- Fantastiskt. Jag gillar det. - Vilken föredrar du?

Jag undrar om benen kan sitta lite längre ner.

Om man gör hela bilden lite större så når benen dit ner.

Jag satte den i texten. Det här skulle sitta här uppe-

- men sedan behöver vi extra utrymme för det där.

- Vi har ändringarna från Bromwich. - Toppen.

Det sista kvartalet 2010...

Så där ja. Vi skickar den till Dinny precis så där.

Bob är extremt påhittig.

Många av böckerna som han har bett mig recensera-

-har varit något av en utmaning-

- eller rört områden som ligger utanför min expertis.

Han skickade en bok av John Boswell om homosexuella på medeltiden-

- och medeltiden låg utanför mitt område av expertis.

Bob är intresserad av vetenskap-

- konst, litteratur, mänskliga rättigheter...

Varje artikel i The New York Review rör något han är intresserad av.

På titelsidan står "of Books" i mindre text än "The New York Review".

Det är för att öppna upp den och låta den vara mycket mer än en boktidning.

I varje nummer finns det alltid artiklar som inte är bokrecensioner.

Kanske två eller tre.

Till stor del handlar det om impulser. Naturliga impulser.

Man kan inte behärska sig.

Jag växte upp på tidningsgatan Fleet Street.

På fredag kväll kunde någon vresig, äldre murvel komma fram och säga:

"Björn Borg ska gifta sig igen. Skriv en återblick tills i morgon."

"Här är pärmen med urklipp. Fokusera på sexet."

Och på den tiden skrev man på en stor, gammaldags dator-

- och han hackade sig in i texten medan man skrev den-

-och skrev kommentarer.

"Urtråkigt. Kom fram till sexet någon gång."

Så naturligtvis känner jag...

När jag äntligen tog mod till mig och började skriva för Bob-

- känns det som om jag är i paradiset. Även om man inleder artikeln-

- med det vidrigaste ordet som vårt språk har för slidan-

-tar Bob det med jämnmod.

Problemet med många magasin är att så många är inblandade i redigeringen.

De säger: "Man kände att början skulle fungera bättre i slutet."

Sedan säger de: "Vi hade ett möte, och vi tänkte kanske skippa början."

När det händer för ofta hämmar det en.

Nästa gång man skriver säger man:

"Så här skulle jag göra, men de säger säkert att de kände att..."

Så är det aldrig med Bob.

Det är en man, en redaktör, och man litar på honom. Och han litar på dig.

I kristider har Bob ofta visat gott omdöme.

Då Bush den yngre var president krigade The New York Review väl.

De var skeptiska från första början-

- till och med när alla, även New York Times, gick som katten runt het gröt-

- och var rädda för att vara opatriotiska och så vidare.

Bob visste helt klart var han stod, och det tjänade The Review på.

Så det är kanske det senaste exemplet där han visade gott omdöme-

-och fick rätt.

I veckan valde presidenten att lämna ut handlingar om terroristförhör.

Han har då fått hård kritik från Bushadministrationen.

Presidenten var villig att lämna ut informationen-

-eftersom den redan hade avslöjats.

Det har skrivits om det. Det står i The New York Review of Books.

Jag skrev för The Wall Street Journal och mina redaktörer brukade ringa.

Jag var i Dubai och de kunde ringa och säga:

"Vi behöver en artikel där det står x, y, z."

Jag svarade: "Men x, y, z händer inte."

Han svarade då:

"The New York Times och The Washington Post skrev så."

Jag hade bestämt mig för att inte skriva om det som jag inte bevittnar.

Den morgonen ringde de tidigt och sa-

- att polisen hade omringat lägret för att skingra folkmassan.

Så jag rusade dit. När eldlossningen börjar är det svårt att veta-

- exakt vad som händer, och det är rätt otäckt.

Men jag var där länge nog för att se våldsamheter från båda sidor.

En del av människorna i lägret hade vapen-

-och det var en tydlig skottväxling.

I slutändan skrev jag en artikel som skilde sig mycket från-

- det alla andra nyhetstidningar och magasin hade skrivit.

Standardhistorien var att egyptisk militär massakrerade 1000 personer.

Det var snarare så att egyptisk militär kallade in polisen-

- för att omringa lägren och skingra folkmassan.

Människor i lägren hade vapen, det skedde skottväxling och 100-tals dog.

Poliser dödades och människor dödades i korselden och i efterdyningarna-

- och när arga islamister attackerade polisstationer, kyrkor och hem.

Jag skickade den till Bob, som skickade urklipp från New York Times.

Han skrev: "Men de skriver så här."

Vi skickade långa mejl, och jag stod på mig.

Jag förklarade varför jag inte kunde hålla med The New York Times-

- och varför jag ansåg att deras information var förvrängd.

Han litade på mig som skribent, och han litade på min information.

Så de publicerade artikeln, och jag fick en massa hatmejl.

Jag vet inte om du har sett den. Vi recenserar den. En radikal bok.

Den heter "Digital Disconnect", en bok av Robert W. McChesney.

Jag tror att du skulle tycka att den är rätt fascinerande.

Du behöver inte recensera den, men jag skickar ett exemplar.

Robert W. McChesney, professor vid University of Illinois.

God afton. För bara sex dagar sedan chockades USA av en rapport:

Våra förluster i Vietnam under en vecka-

- översteg antalet döda och skadade per vecka i Koreakriget.

För tre månader sedan lämnade 1:a luftburna divisionen Charleston.

Unga män som tränats för en ny sorts krigsföring.

Stolta och självsäkra, men ännu inte prövade i strid.

Deras destination var centrala Vietnams högland.

Förra veckan kom några av dem hem.

Deras liv var priset vi fick betala för segern i slaget vid ja Drang.

På den tiden var Vietnamkriget som ett stort moln.

En stor källa till oro över hela landet.

Vi var redan från början skeptiska till statsmakten-

- i frågor kring krig, mänskliga rättigheter-

- användningen av napalm mot tusentals människor. Ett fruktansvärt vapen.

Begreppen "laglighet" och "rättvisa" är inte identiska.

De är inte helt olika heller.

Ofta när jag gör något som staten ser som olagligt ser jag det som lagligt.

För jag ser staten som kriminell.

CHOMSKY I NORDVIETNAM

Det är de intellektuellas ansvar-

- att säga sanningen och avslöja lögnen.

Om vi inte gör mer än att lämna underskrifter-

- och allt det här fortsätter som förut, obehindrat-

- och vi inte lyckas uppnå ett politiskt samvete i Washington.

- Är vi inte mycket bättre än det tyska folket under nazistyret-

- vars ursäkt var "Vi visste inte om det"-

- eller "Vad kunde vi ha gjort? Vi var bara en person" och så vidare.

Jag skulle vilja bidra. Jag skulle vilja ha en politisk genomslagskraft-

- och det är naturligtvis alltid möjligt att skriva någonting.

"Jag erkänner att när jag reste till Vietnam letade jag efter material"-

- "som var graverande för USA, och jag hittade det"-

- "men ofta av en slump eller då jag briefades av en tjänsteman."

"Att hitta det är lätt. Amerikanerna döljer inte vad de gör."

"De verkar inte tycka att det behövs, förutom genom ordval."

"Napalm kallas 'förbränningsgelé', vilket för tankarna till fruktgelé."

"Avlövningsmedel kallas 'ogräsmedel', något man har på garageuppfarten."

"Bruket av eufemismer tyder på ett dåligt samvete"-

- "eller på en svidande känsla i PR-nerven."

"Frågar man ett lägre befäl vad han tror att vårt mål med kriget är"-

- "svarar han oftast utan att tveka: 'Att kväsa aggression.'"

"Han tror säkert att han tänker när han tar fram den formuleringen."

"Ändå tror han starkt på något, även om han inte finner orden för det."

"Fri företagsamhet."

"Ett paket som i amerikanernas ögon innehåller"-

- "sjukhus, renhållning, vägar, hamnar, skolor, flygresor"-

- "Jack Daniel's, cabrioleter, tandpetare."

"Det är den konserverade ranson som håller honom uppe."

"De vill överleva kriget med sina värderingar i behåll."

"Så de måste sprida dem tills alla är övertygade om"-

- "att den amerikanska livsstilen är bättre"-

- "precis som amerikanska sädessorter och grisar är bättre."

"Deras övertygelse kan ta sig i djärva uttryck."

"Norr om Då Nang finns det en glassfabrik"-

- "där det står med stora, officiella bokstäver:"

"'GLASSFABRIK - ARVN: S MORALSTÄRKARE'."

"Eller så bar den en humanitär förklädnad, som Operation Concern"-

- "där en stolt liten stad i Kansas flög 110 dräktiga suggor"-

- "till en anspråkslös liten stad i Vietnam."

Ett antal faktorer har knappt nämnts-

-i en del av artiklarna.

Den ena är bandet till Iran-

- och samarbetet med Iran med att skicka vapen till Syrien.

Den andra är de fortsatta sekteristiska striderna.

Den tredje är frågan om vart-

- statsinkomsterna, särskilt intäkterna från olja, tar vägen.

Okej. Ska jag läsa upp det?

"Ett antal faktorer har knappt nämnts i en del av artiklarna."

"Den ena är bandet till Iran, och samarbetet med Iran" -

- "med att skicka vapen till Syrien. Den andra..."

Nej. Nej, nej. Skriv "Syrien".

Men sedan är det den större frågan om relationerna-

- mellan al-Malikis regering och iranierna.

- Jag är strax där. - Okej, vi ses snart.

Hej, Michael. Hur är det?

Jag ska ta en till titt på den. Om det är något så ringer jag.

Annars tyckte jag att den var väldigt bra. Jag är särskilt glad över-

- den kritiska omprövningen, så att säga.

En intressant roll som författaren har är att vara sin egen opponent.

Drar man i väg för mycket åt ett håll säger man-

- "Den andra sidan, då?" Man vill hela tiden förskjuta tyngdpunkten.

Det innebär att man främjar sådant som är mer marginellt eller föraktat.

En del människor har vidriga åsikter, och en del har jättebra åsikter.

Sådan är mänskligheten.

Man oroar sig inte för sitt rykte-

- om man är hedervärd och gör så gott man kan.

På 70-talet kom Hitlers favorit- filmare, Leni Riefenstahl till USA.

Hon försökte omskapa sig själv, och allt gick rätt bra-

- tills The Review publicerade Susan Sontags "Fascinating Fascism".

En påminnelse om att Riefenstahls känsla för skönhet-

-gick hand i hand med tysk fascism.

Den artikeln var så viktig.

Moraliskt viktig.

Sontag skriver:

"Riefenstahls avnazifiering och upprättelse"-

- "som skönhetens oövervinnerliga prästinna"-

- "som filmskapare och nu som fotograf"-

- "bådar inte gott för vår förmåga att i dag upptäcka fascistisk längtan"-

- "mitt ibland oss."

"Genomslagskraften i hennes verk bottnar i"-

- "kontinuiteten av dess politiska och estetiska idéer."

- Jag tittar på... - Vårt senaste nummer.

Nixon och Kissinger-

- och Lars-Erik Nelsons "From LittleRock to Washington, D.C.".

Det är mycket politik.

I det här numret skriver Michael Wood om tre romaner.

Vi försöker recensera romaner som vi tror kommer att bestå.

Vi eftersträvar alltid balans.

Vi försöker att ha med någotom vetenskap eller konst.

Jag beställer alla artiklar. Det har jag gjort-

- sedan min medredaktör Barbara dog 2006.

Vi eftersträvade båda samma sak.

Vi eftersträvade fantastisk och lysande skrivkonst.

Då Barbara och jag startade The Review var vi inte ute efter-

- att bli en del av ett etablissemang. Tvärtom.

Vi ville undersöka organisationen och ärligheten-

- hos etablissemangen, oavsett om de var politiska eller kulturella.

Den ligger i lådan där nere.

Okej, Susan. Le.

Säg "omelett".

Filmkameran låter oss njuta av ansiktets rörlighet.

Stillbildskameran balsamerar det.

Fotografier visar människor där och då.

De grupperar människor som redan har skingrats-

- och vandrat vidare mot sina enskilda öden.

Fotografier är ett sätt att äga människor, platser, tid.

De är ett sätt att fånga upplevelser.

Titta på den här annonsen. Alla utom en i gruppen-

- ser överraskad, upphetsad, upprörd ut.

Den med ett annorlunda ansiktsuttryck har en kamera.

Han ser behärskad ut. Han ler nästan.

De andra är passiva, oroliga åskådare.

Kameran har gjort en av de härpersonerna till en aktiv voyeur.

Prag, Woodstock, Vietnam, Sapporo, Londonderry, Leica...

Grusade förhoppningar, ungdomliga upptåg, kolonialkrig och vintersport-

-likställs av kameran.

En händelse man ser på ett foto blir mer verklig-

- än om man aldrig hade sett fotot. Som Vietnamkriget.

Eller ett motsatt exempel: Gulag- arkipelagen, som vi saknar foton av.

Men chocken över grymheterna avtar när man ser fotona fler gånger.

Precis som förvirringen efter den första pornografiska filmen avtar-

-då man har sett några till-

- och det hemska börjar framstå som mer ordinärt.

Jag anser att de ger en en oförtjänt förståelse för saker-

- och ett oförtjänt band till det förflutna.

- Okej. Vi kan få tag i PhotoShelter. - Kan vi?

- Rubrik? - Det vilda. Det okammade.

"In the Wilds of Leopardi". Med håret.

När vi började med bloggen hade vi skribenter som skrev för hand.

Bloggen är en stor del av The Review, och skribenterna är perfekta.

Garry Wills sa: "Jag är osäker på bloggformatet, men jag kan försöka."

Efter skolmassakern 2012 skrev han en otroligt stark text, "Our Moloch".

Det var ett sådant insiktsfullt budskap om vapenkultur.

Så det har varit ett märkligt möte mellan ett väldigt nytt medium-

- och en väldigt gammal tradition av skrivande.

Var annars kunde man starta en blogg där Charles Rosen faxar-

- en vacker text om ett nöje på utdöende: att strosa i en bokhandel.

Vi redigerade texten och faxade tillbaka den till Rosen-

-som inte ens hade e-post.

De här skribenterna är fantastiskt begåvade-

- men ofta behövs det en kritisk granskning.

T.S. Eliot sa något underbart, som är det enda som är värt att begrunda.

Han sa att kritikern, vilket på sätt och vis är ett dumt ord...

Han sa att kritikens uppgift var att vara så intelligent som möjligt.

Det är väldigt vackert. Eliot älskade naturligtvis ord.

Elizabeth Bishop sa att hon älskade-

- när något som hon verkligen trodde på kullkastades av en kär vän.

Då tänkte hon aldrig så igen.

Det händer inte nödvändigtvis när någon tillintetgör någon.

The New York Review of Books gör inte så.

Det är inte som om det är blodspillan i varje nummer.

Systerskap är makt, gå med oss nu! Systerskap är makt, gå med oss nu!

"Skaparen hade starka åsikter om kvinnans ställning (under mannen)."

"Ett av de få misstag Han erkände var att Han skapade Lilit"-

- "som maka åt Adam, av samma stoft som Hans jordiska avbild."

"Låt oss höra Hans egna ord, rabbinskt förutspådda på 400-talet."

"Adam och Lilit fann aldrig frid tillsammans"-

- "ty när han önskade ligga med henne förnärmades hon av ställningen."

"Varför måste jag ligga under dig?"

"Jag skapades också av stoft och är därför din jämlike."

"Då Adam försökte tvinga henne att lyda med våld"-

- "uttalade Lilit i vredesmod Guds magiska namn"-

- "steg upp i luften och lämnade honom."

"Den förvisade Lilit dröjer sig fortfarande kvar i tidsandan."

"Hon får barn att kvävas i sömnen, får män att ha våta drömmar"-

- "och får Kate Millett, Betty Friedan, Eva Figes"-

- "och Germaine Greer att skriva böcker."

När en man och en kvinna grälar bittert och våldsamt når de en punkt-

- då han antingen slår kvinnan eller inte. Slår han har han förlorat-

- eftersom han har ändrat förutsättningarna för grälet.

Om en man svär på att aldrig slå en kvinna-

- och han har att göra med en kvinna med mindre heder än han-

- då kommer kvinnan att fortsätta... Ni bad om en dialog, så här är den.

Det här är min halva av dialogen.

Jag lär er, och ni lär mig! Dra åt helvete! Jag vill lära er också!

Dra åt helvete! Jag tänker inte sitta här-

- och lyssna på er skränande haggor och säga: "Ja, frun. Ja, frun."

"Reaktionen på 'Sexualpolitiken' och 'Den feminina mystiken'"-

- "har varit lika intressant som allt som har hänt i vår tid"-

- "kanske med undantag av Nixons politiska karriär."

"Hatet som de här flickorna har väckt ser jag som slående bevis på"-

- "att deras huvudargument är välgrundat. Män hatar kvinnor."

"Som Germaine Greer sa: 'Kvinnor har väldigt lite insikt i'-"

- "'hur mycket män hatar dem.'"

Susan Sontag. Jag vill ställa en väldigt försynt fråga.

Jag har en försynt fråga till Norman.

Norman, det är sant att kvinnor tycker-

- att du talar till dem på ett nedlåtande sätt.

Ett exempel är när du använder ordet "dam".

Du sa: "Diana Trilling, den främsta damkritikern."

Jag skulle inte vilja bli presenterad så. Vad säger Diana om det?

Jag gillar inte att kallas "damförfattare", Norman.

Jag kunde ha kallat Diana "en kvinnlig kritiker".

- Jag kunde inte säga... - "Kritiker"?

Jag hade kunnat säga "kritiker", men jag ville säga...

Jag ville säga att hon var den bästa av sitt släkte.

Om ni hade något förstånd skulle ni ha insett-

- att jag gjorde det för att skoja med Diana.

"Det är ingen slump att frasen 'sex och våld' används som ett ord i USA"-

- "för att beskriva handlingar som är likvärdigt usla, roliga och farliga"-

- "inför den lag och ordning som våra herrar påtvingar oss."

"Men att likställa sex med våld förändrar båda sakernas natur."

"Vi styrs mer av ord än av anatomin."

"Det står klart att de som fruktar det de kallar 'släpphänthet'"-

- "gör det för att de vet att om sex befrias från alla tabun"-

- "så leder det till tortyr och mord, eftersom det är det de drömmer om."

"Som Mailer uttrycker det: 'Mord ger oss löftet om en stor lättnad.'"

' "Det är aldrig icke-sexuellt.'"

Frågade du honom om han hade med sig den ökända texten?

Han hade med sig en sida av den. Den handlar om kvinnokampen.

Särskilt om dem som har börjat gå till angrepp mot kvinnorna.

Särskilt Mailer och Irving Howe var obefogat hårda i tonen-

- och jag antar att min ton var rätt rå.

Men det här är inget personligt. Norman tar allting för personligt.

Han råkade vara ett av mina exempel på vad som är fel med sexism.

Fördelen med honom är hans ständiga metamorfos. Han återföder sig själv-

- som Fågel Fenix. Vad nästa inkarnation blir vet jag inte.

Du verkar tro att min nästa reinkarnation blir Charles Manson.

- Läs vad du skrev. - Du får skylla dig själv.

Jag ska ge er lite bakgrundsfakta. Mailer har skrivit...

Vi vet alla att jag knivhögg min fru för åtta år sedan, Gore.

- Jag vill gärna glömma det. - Du vill inte glömma, din hycklare.

Jag tänkte inte prata om det.

De som läser The New York Review of Books är väl medvetna om det här.

- Och du gör det på ett subtilt sätt. - Jag börjar förstå vad problemet är.

- Tänker du be om ursäkt? - Ja, om det sårar dina känslor.

Nej, det sårar mitt sinne för intellektuella föroreningar.

Ja, du är ju expert på det.

"Från Henry Miller till Norman Mailer till Charles Manson föreligger det"-

- "en logisk utveckling."

"Miller-Mailer-Manson-Mannen, eller 'M3' om man förkortar det."

Jag skrev: "Henry Miller på sitt sätt"-

- "Norman på sitt sätt, och Manson på sitt förryckta sätt"-

- "speglar var och en ett hat mot kvinnor och mot köttet."

Och uppriktigt sagt...

Om jag får säga det...

"Från Henry Miller till Norman Mailer till Charles Manson föreligger det"-

- "en logisk utveckling."

"Miller-Mailer-Manson-Mannen, eller 'M3' om man förkortar det"-

- "har betingats att se kvinnor i bästa fall som avelsdjur"-

- och i värsta fall som något att peta på, förnedra och döda."

Sedan skriver du om Miller, USA: s främste författare i dag...

Miller, USA: s främste författare, jag själv och Manson-

- som är en enormt komplex Raskolnikov-typ-

- är hopklumpade som M3. Kallar du det väl utfört intellektuellt arbete?

Att klumpa ihop tre så unika personer?

- Man måste läsa hela artikeln. - Jag har läst den.

Det har inte publiken. Jag lägger fram mina argument försiktigt.

Får du några minuter till på dig så bevisar du att jag har rätt.

Konflikterna i The New York Review har faktiskt blivit legendariska.

Edmund Wilson mot Vladimir Nabokov om rysk översättning.

Edward Said mot Bernard Lewis om orientalism.

Gore Vidal mot...

Tja, mot hela världen om allt.

Ett citat från Norman Mailer om Tom Wolfes "En riktig man".

I sin artikel skriver Mailer:

"Att läsa hans verk kan liknas vid att älska med en kvinna på 140 kg."

"När hon är överst är det över."

"Förälska dig i henne eller kvävs."

Jag kan ha vissa reservationer.

Jag tänker inte tvinga på de här människorna mina åsikter.

Jag vill att de gör sitt bästa för att framföra sina åsikter.

The Review bygger på idén-

- att högst skickliga, intelligenta och intresserade människor-

- kan skriva fascinerande och avslöjande-

-om nästan vilket ämne som helst.

Det stora problemet är naturligtvis att hitta den personen.

Allt som är fascinerande, djupt och revolutionärt-

- med dagens geologi, med plattektonik och ständig rörelse-

- ryms i dessa ord: "Mount Everest topp består av marin kalksten."

På 8840 m höjd är det marin kalksten.

Den avlagrades under vattnet, och i en 8840 m hög vertikal rörelse-

- har de klipporna hamnat längst upp på världens högsta berg.

- Du recenserade "Migrän". - Ett klassiskt psykosomatiskt besvär.

Bokens författare, Oliver Sacks, lider själv av det-

-så han vet vad han pratar om.

Vad skulle ha hänt om Hitler hade vunnit?

På omslaget kunde man se W.H. Auden, Hitler, Gud och ens eget namn-

- i samma teckenstorlek. Inte för att man var lika viktiga...

Hej, Andrew. Hur är det?

Hej. Så snällt av er att komma.

...utan för att det var solidariskt.

"Varken tid eller utrymme har ägnats åt böcker vars syften är triviala"-

- "eller vars innehåll är korrupt"-

- "förutom ibland för att punktera ett uppblåst rykte"-

- "eller för att uppmärksamma en bluff."

Så står det i vår enda ledare under 50 år.

En recension i det allra första numret av tidningen-

- inleds med en mening som många av oss gärna skulle ha velat skriva.

"Det här är en usel roman, fördärvad av bra inslag."

I det senaste numret finns det två lysande texter:

Jeremy Waldron recenserar en bok om politiska idéer-

- och Stephen Greenblatt recenserar en bok om den klassiska traditionen.

Båda texterna är fantastiskt elegant skrivna.

De drar helt olika slutsatser om den klassiska världen.

Det blir intressant att se om det utlöser den kontrovers man hoppas på.

Waldron skriver: "Ni kanske undrar"-

- "vad Herodotos har att göra med modern politisk historia."

"Varför ska vi bry oss om Herodotos?" Sedan förklarar han varför.

Det är lysande. Han skriver-

- att vi alltid reflekterar kring oss själva i relation till det förflutna.

Vi förstår inte vår politik om vi inte förstå det.

Greenblatt, med samma vältalighet och elegans-

- skriver ett minnestal till den klassiska traditionen.

Han skriver att det är över.

Vår besatthet av greker och romare är borta. Ingen kan latin längre.

Det här blir den sista boken av sitt slag.

Studenter och ungdomar är bara intresserade av nuet.

"Efter elva år av krig mot terrorn"-

- "har rädslans politik inte förjagats eller besegrats."

"Den gestaltas i landets fastslagna principer"-

- "utan invändningar från dess medborgare."

"Rädslans politik har vunnit."

Vi har levt med förstärkta förhörs- metoder, eller tortyr, sedan 2004.

Med "levt med" menar jag att vi har känt till det.

Det har funnits en stor mängd skriftliga bevis.

Vi känner till metoderna och vilka som gav order om dem.

Om vi inte lyckas försonas med den 11 september-

- beror det till viss del på att gränserna mellan historia och drama-

- det genuint politiska och det begränsade personliga-

- suddas ut allt mer inom hela vår kultur.

Elva år efter katastrofen är allt vi har åstadkommit-

- en handfull underhållning med hjälte-och spiontema-

- som inte är mer än rök som skyddar oss från det vi inte är redo att se.

Folk tror att skribenter inte vill redigeras, att vi är genier-

- och att redaktörer bara lägger sig i. Men det är inte sant.

Som skribent vill du ha en redaktör som vet mer än du.

Det är väldigt snällt av dig att härda ut.

Som kan säga: "Du går för långt. Det här är inte rättvist."

"Du bör överväga det här. Har du tittat på x? Känner du till y?"

Det skulle bli som i Jordanien. Islamisterna skulle få runt 35 %.

- Så de skulle inte få kontrollen. - Och så vann de!

- Hur är det med dig? - Jag jobbar på.

Michael Chabon föddes händelsevis bara några få månader-

- efter vårt första nummer. Han växte upp med oss.

Jag växte upp i ett hem som prenumererade på New York Review.

Varje gång jag får det senaste numret tittar jag på omslaget.

Även om man har lekt med och justerat dess design-

- liknar den fortfarande The New York Review som jag minns den-

- i tidningsstället med pappas Playboy och Newsweek.

Det här är ett kort utdrag ur en text som jag skrev om en tid-

- då det bara var en avlägsen dröm att få synas i The New York Review.

"Jag sköt in en diskett, tog ett djupt andetag och började skriva"-

- "på en skärm så liten att hela raden inte fick plats."

"Stycket började så här: Det är i början av sommaren."

"Jag står i lobbyn till ett tusenvåningshotell"-

- "där en kilometerlång hisshall"-

- "och en ändlös röd rad av hisspojkar med guldträns väntar"-

- "för att bära mig upp, upp, upp"-

- "förbi våningar med moguler, spioner och unga stjärnor."

"Jag slungas upp till förtöjnings- platsen på art déco-taket"-

- "där augustis enorma luftskepp guppar i den hårda vinden."

Läsande och skrivande sker i tystnad-

- men du måste vara medveten om att andra läser boken som du läser-

- och att andra kommer att läsa romanen som du skriver.

Den gemenskapen, inom en värld som är beroende av tystnad-

- är så grundläggande att vi ofta glömmer hur viktig den är.

Om vi inte slår oss samman som läsare-

- blir vårt läsande en märklig, förtorkad mr Casaubon-aktivitet-

- där vi skriver boken som ingen kommer att läsa.

Jag vill se Haley Sweetland Edwards artikel som citeras här.

Ser du den här fotnoten?

Hej, Michael. Vi ska trycka din text-

- och jag såg plötsligt en stark text av Haley Sweetland Edwards.

The Review har alltid varit platsen där idéer verkligen spelar roll.

Det var nog det som först fängslade mig, både som läsare och skribent-

- men jag lärde mig det på riktigt när jag jobbade med Bob-

-med en text om min avlidne man Tony.

Boken som Tony skrev när han var sjuk skulle snart ges ut.

Jag kände att jag ville säga något om det-

- men jag visste inte om jag skulle klara det.

Så jag vände mig till Bob och sa:

"Jag skulle gärna vilja försöka skriva något. Vill du hjälpa mig?"

Vi påbörjade en resa som var väldigt känslosam för mig.

Han lyckades närma sig ämnet med sådan återhållsamhet-

- och han hjälpte på sätt och vis mig att behärska mig.

I vissa stycken var min stil en aning överdriven.

Då sa han: "Det där behövs inte. Den blir starkare"-

-"om vi bara har den här meningen.

Jag var envis ett tag, och sedan insåg jag att han hade rätt.

Det var nästan klassiskt, sättet han handskades med-

- en väldigt svår och känslosam situation.

På sätt och vis är vi supplikanter. Vi ber dem om saker hela tiden.

Så ser redaktörens liv ut.

Vi ger inga befallningar. Vi frågar och hoppas.

De här skribenterna är människor som finns i ens liv och ens tankar.

Vi bryr oss om dem som människor och som skribenter.

"De välsignade strukturerna, stoff och rim"-

- "varför hjälper de mig inte nu?"

"Jag vill skapa något ur fantasin, inte ur hågkomst."

"Vi är flyktiga fakta"-

- "och således manade till att ge varje figur på fotografiet"-

- "dess levande namn."

Poesi handlar om en inre rastlöshet.

En rastlöshet i människans själ:

Var är vårt slutgiltiga hem?

I Bibeln finns ett citat, ett fantastiskt citat:

"Och människan går till sitt långvariga hem."

Och det är döden, eller det som finns bortom döden.

Poesi kan handla om tings beskaffenhet.

Hur är människans rastlöshet beskaffad?

"Själva livet går i bitar."

"Lowell dog vid 60 års ålder. Större delen av det livet"-

- "återhämtade han sig från och fruktade mentalsjukdom."

"Han tvingades tidigt säga: 'Jag förlorar förståndet.'"

"Men mer än medicin återställde honom."

"Kraften som är källan till poesi tärde på hans psyke"-

- "men den var också hans räddning."

"Bedlam, mentalsjukhus, sjukhus, hans anfall av mani upphörde aldrig"-

- "men de gjorde honom heller aldrig galen".

"Att använda imperfekt om honom, om 'Cal', är nästan outhärdligt."

"Presens är tempuset för hans diktning."

"Hans blick som speglar behärskat lidande gör fortfarande ont."

"Vi ryggar tillbaka och tittar bort."

"Jag har beskrivit söndringen som länge stötte bort mig från Lowell."

"Han lades in på sjukhus"-

- "och jag svor och sa till alla: 'Ja, även jag är trött på hans kaos.'"

"Men jag vill dokumentera tårarna i mina ögon"-

- "när han senare bjöd hem mig till lägenheten på West 67th Street."

"Den förlösande ljuvliga försoningen."

"Han öppnade dörren. Krökt, vänlig och med mjuk röst"-

- "muttrade han fram en ursäkt. Jag gav honom en hård kram"-

- "och den gamla tillgivenheten fördjupades."

"Ögonen var fortfarande rastlösa och plågade."

"En vålnad skred fram bakom regnbågs- hinnornas solfjäderformade fönster."

"Jag hade frågat hans vänner hur illa han hade behandlat dem."

"Våldsamt, obeskrivligt, förlåtligt."

"'Ha medlidande med monstren', skrev han."

"Jag vet ingen annan poesi som är så spröd och ömtålig"-

- "och där en skoningslös begåvning skildrar sitt eget lidande."

"Lowell vägrar släppa taget om sig själv."

"Det är ingen masochistisk vägran"-

- "utan ett sätt att ta reda på om poesi har förmågan att hela."

"En gång sa jag till honom att jag beundrade hans vers-"

- "där isflak liknas vid den tomma sidan av ett pussel."

"Jag frågade hur lång tid det tog honom att se det."

"Han sa: 'Det var som att dra ut tänder.'"

"Versen ur samma dikt - 'Westinghouse Electrics kabeltrumma'"-

- "fick han från sin dotter Harriet som skuttade fram och upprepade den."

"Jag var på Chelsea Hotel i september 1977"-

- "när en vän ringde för att berätta att Cal hade dött."

"Jag kände mig mer irriterad än chockad."

"Döden kändes som ett störande avbrott, en oförskämdhet."

"Rösten var odödlig i dikterna, och andra efter mig skulle höra den."

De gjorde vad som helst för sina skribenter. Många av dem var vänner.

Barbara hade en fallenhet för vänskap.

Hennes väninnor ringde hela dagen.

Den ena fantastiska kvinnan efter den andra. Telefonen ringde i ett.

De anlitade mig. Jag var nog inte anställningsbar någon annanstans.

Jag var till exempel Helen Epsteins barnvakt.

Det sägs att 15000 texter har publicerats.

Kom ihåg att Bob och Barbara har läst dem flera gånger-

- såväl som de böcker som skulle recenseras.

Jag lyckades aldrig lista ut hur de blev experter på det jag skrev om-

-innan jag lämnade in texten.

Men de var alltid väldigt närvarande, och de gjorde så här med alla.

Bob fick mig att skriva om saker som jag var helt ointresserad av.

Till exempel inrikespolitik. Jag var inte ett dugg intresserad av det.

Jag kunde besöka-

- 28 av demokraternas och republikanernas partikonvent.

Jag kunde vara där med ett ackrediteringskort-

- och jag var fullständigt ointresserad.

Bob insåg det på något sätt och gav mig genast sådana uppdrag.

På partikonventen var det lätt att få tag i gårdagens The New York Times.

Bob budade dit den.

Han var fast besluten att alla som han anlitade-

- skulle slutföra uppdraget så effektivt så möjligt.

Jag behövde verkligen hans hjälp för att ta mig igenom det.

Det var inte så att han tog mig igenom det steg för steg-

- men han gav mig självförtroendet att själv ta mig igenom det.

Det är åldern på de anklagade 14-17-åringarna-

- och brottens vidriga natur som har skapat uppståndelse.

En kvinna som joggade i Central Park i onsdags-

- våldtogs och blev nästan ihjälslagen.

Det rådde stor oro i staden på grund av det fallet.

Jag pratade med Joan, och hon ville skriva om det.

Det var hennes idé. "Jag vill skriva om det."

Ett skäl till att den är så lång är att Bob och jag bråkade om den.

Jag grät hela natten, och så vidare, och så vidare.

Sedan gav han mig synpunkter på-

-avsnitt som var bristfälliga.

Så jag gjorde de avsnitten längre.

Så artikeln blev nog tre gånger så lång-

-som den annars skulle ha blivit.

Hon kände helt enkelt att det fanns stora luckor-

-som fylldes ut med antaganden.

Antaganden om att de unga, svarta männen var missdådare.

Och hon kände att hon borde försöka analysera-

- det här språket i pressen, på tv och i radio-

- och det faktum att man så snabbt pekade ut någon som skyldig.

"Att amerikansk och engelsk press inte namnger våldtäktsoffer"-

- "härrör från en förståelig önskan att skydda offret."

"Man motiverar det här särskilda skyddet med"-

- "ett antal tveksamma, till och med magiska, antaganden."

"Att våldtäkt innebär en kränkning"-

- "som inte förekommer vid andra typer av angrepp."

"Konventionen antar att den här kränkningen är av en natur"-

- "som bör hållas hemlig."

"Att manlig penetrering involverar sådana mäktiga mysterier"-

- "att hon som penetreras i stället för att få ansiktet krossat"-

- "eller få hjärnan genomborrad av en bit rör"-

- "stämplas för alltid som annorlunda."

"Särskilt om ras och social bakgrund skiljer sig åt"-

- "hos offret och förövaren"-

- "som i studier från 1800-talet om kvinnor som rövas bort av indianer."

"De är fördärvade."

Det rådde inga tvivel om attde här unga männen som greps-

- blev en symbol för anarkistiskt våldutövat av unga svarta män.

Det antagandet utgick man frånunder hela mediebevakningen.

Joan insåg att det här var ett stort tankesprång-

- långt bortom all bevisning som vi hade fått sett.

Hon såg att det fanns känslomässiga faktorer som spelade in.

En av dem var bilden av att de här gängen-

- härjade i Central Park. Man pratade om en våldsvåg.

Offret ligger i koma. Polisen har gripit åtta tonåringar-

- för våldtäkt, misshandel och mordförsök.

Nu när polisen vet vad en våldsvåg är försöker de hitta sätt att hejda den.

"Det fanns en känslomässig underström"-

- "som delvis härrörde från djupt rotade, antydda samband-

- "mellan svarta amerikaners historia och våldtäkter på vita kvinnor."

"Våldtäkter förblev i många svartas minnen"-

- "själva kärnan i diskrimineringen mot dem."

"Svarta män antogs våldta vita kvinnor."

"Polisen sade dock att man offentliggjorde ungdomarnas namn"-

- "på grund av brottets grova art."

"Detta kunde diskuteras."

"Frågan om brottets grova art kanske inte sågs som ett övertygande skäl"-

- "att undvika att döma någon förhastat"-

- "genom att bevara en ung misstänkts anonymitet."

"Ett av namnen som polisen avslöjade och som publicerades i The Times"-

- "var namnet på en 14-åring. Inget åtal väcktes mot honom."

Domarna upphävdes 2002.Dna-bevis har bekräftat deras oskuld.

Joans analys var en högst kreativoch djärv satsning.

Hon var tvungen att ställa sig utanför-

- det som var den allmänna, accepterade uppfattningen.

Hon var tvungen att ifrågasätta den.

Det är det journalister bör göra.

De bör ta en titt under ytan-

- på allmänt accepterade och ofta officiella uppgifter.

Jag var nöjd.

Att jag var nöjd ledde ingen vart.

Att domarna upphävdes ledde ingen vart.

Men att jag hade rätt gjorde det.

Vi får in rätt många böcker, men du får gärna skicka den till oss.

Käre David...

Jag ser att Tony skrev en inledning till en bok-

-om människorättsaktivister.

Boken är dedicerad till honom.

Jag skickar inledningen ifall den kan komma till användning.

Robert Silvers kontor.

Jag växte upp i Mississippi och var redaktör för en tidning-

- som i flera år var USA: s mest rasistiska tidning.

Vi förändrade den helt och vann priser. Min familj gav mig sparken.

Vi ägnade oss mest åt undersökande journalistik-

-vilket var rätt farligt.

Våra fotografer hotades, och polisen satte en pistol mot mitt huvud-

- bland annat på grund av att vi skrev om polisbrutalitet mot svarta.

Jag läste The New York Review och tänkte att här är någon-

- som försöker arbeta för mänskliga rättigheter på en global nivå.

Det lockade mig.

"Occupy Wall Street är inne på sin femte månad."

"Bortdriven från de flesta offentliga platser den ockuperade under hösten"-

- "tycks rörelsen försvagad. Dess framtid tycks oviss."

"Ibland tycks rörelsens taktik gå ut på att behålla sin plats"-

- "i det offentliga rummet utan en tydlig strategi eller mål."

"En sorts otydlig, vag allestädesnärvaro."

"Rörelsen vet hur man väcker medial uppmärksamhet"-

- "men vad går det ut på"-

- "förutom att bekräfta sin status som ett slags protest-varumärke?"

Sättarna vill ha rubriken till det här brevet.

Skribenterna som vi har drömt om att de ska skriva för oss-

-har i de flesta fall ställt upp.

Okej. Gör det, så skickar vi i väg det sedan.

Isaiah Berlin var en god vän till mig. Han var förtjust i The Review.

Han hade alltid ett förslag på vem som borde recensera någonting.

Han recenserade inga böcker, för han kände alltid författaren.

Han var villig att ge oss några av sina lysande och viktiga essäer-

- som passade in på hans uppfattning att upplysningen och dess filosofer-

- med sin strävan efter fri-och rättigheter för alla-

- hade stött på en motrörelse mot upplysningen.

Att eftersträva det bästa är farligt. Att eftersträva det bättre är okej.

Där det finns fattigdom måste vi utrota den så fort som möjligt.

Där det finns förtryck måste vi bekämpa det.

Jag påstår inte att det inte finns akuta problem som kräver krafttag.

Det går bra att starta korståg för att eliminera olika problem-

- men att det finns en enda lösning där målet helgar alla medel-

- och hundratusentals ska slaktas för att hundratals miljoner ska må bra-

-det tvivlar jag på.

Jag tror det var Herzen som sa: "När de säger att vi måste döda miljoner"-

- "så att hundratals miljoner kanske blir lyckligare"-

- "kan vi bara vara säkra på att miljontals dör."

Jag skulle vilja säga ich bin ein Berliner, en Isaiah Berliner.

Hans försök att kombinera liberalism och pluralism-

-är mer relevant än någonsin nu.

Vi lever alla i otroligt mångfaldiga, multikulturella samhällen.

Nätet är en mötesplats. Kina, Indien och Brasilien sätter dagordningen-

- intellektuellt såväl som politiskt sett.

Så det finns en otrolig mångfald.

Hur hanterar vi relationen mellan en otroligt pluralistisk värld-

- och liberalismens grundläggande principer?

Allas likhet inför lagen, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet...

Jag är martyren Reem Saleh al-Riyashi.

Jag hoppas mina söndertrasade lemmar sliter sionisterna i stycken.

Bombmän säger ofta att de hämnas en närståendes död.

Det var bättre att skriva om Israel i The New York Review of Books-

-och få reaktioner i Israel-

- än att skriva till en israelisk tidning.

Först och främst fick artikeln större betydelse-

- och man visste att man hade utrymme att berätta hela historien.

Det här är en plattform som förenar en massa människor-

- som är intresserade av böcker och idéer.

Det är ett internationellt magasin, förankrat i ett slags mentalt Europa.

Vi, The New York Review, västvärlden, liberala internationalister-

- talar om universella och individuella mänskliga rättigheter.

De, Ryssland, Kina, Saudiarabien-

- och engelska euroskeptiker talar om suveränitet.

Så ser konversationen ut. Vi pratar om universella mänskliga rättigheter-

- och de pratar om statens suveränitet.

Världen tror att om en regering och en president väljs demokratiskt-

- så har man demokrati. Vi har precis haft ett fascistiskt styre.

Vi måste lära oss vad demokrati egentligen är.

Vad innebär det att vara demokratisk?

Min generation växte upp under diktaturen-

- och vi säger att vi vill frigöra oss från det beteendet-

- men när jag ser på hur vi har agerat hittills-

- undrar jag om vi kan någonting annat.

Vi har burat in våra avsatta ledare-

-och om man tittar på Libyen...

De slaktade sin egen president och visade upp honom.

De visade upp hans kropp.

Så jag känner att vi på sätt och vis begår samma misstag.

Jag undrar vad som krävs för att lära oss en ny hederskodex-

- och utplåna 30 år av inlärt beteende och gå framåt på ett nytt sätt.

Jag känner att vi har en lång väg kvar.

"Glöm inte det, poet."

"Varhelst och närhelst du skapar eller genomlider Historia"-

- "kommer det alltid finnas en farlig dikt som ligger i bakhåll."

1969, i Havanna på Kuba-

- gav Heberto Padilla Bob Silvers en bunt dikter i smyg.

The Review publicerade dem då Silvers var tillbaka i New York.

Padilla greps senare och erkände brott han aldrig hade begått.

Det dröjde nästan tio år innan han tilläts lämna Kuba.

Något som är sorgligt och hemskt är att ibland-

- när de förtryckta människorna som vi stöttade fick makt-

-ägnade de sig själva åt förtryck.

När USA drog sig tillbaka och kommunisterna tog över-

- fortsatte vi att fokusera på Vietnam.

Som så ofta var det min livskamrat Grace Dudley-

- som berättade för mig om fader Gelinas.

Vi publicerade hans text om livet i det nya Vietnam.

Han hade varit i Saigon och sett förtrycket-

-som nordvietnameserna utövade.

Bokbålen.

Upptäckten av döda kroppar efter mördade människor.

När vi publicerade artikeln sade dussintals upp sin prenumeration.

Det var människor som bara ville se nordvietnameserna som offer.

Och de var offer.

Men när de väl tog makten publicerade vi ett antal artiklar-

- som uppmärksammade deras eget diktatoriska styre, deras brutalitet-

-och förtryck.

Först kom drömmen: ett samhälle som var både kommunistiskt och fritt.

Ställ den frågan till de sovjetiska myndigheterna.

Jag har ingen egen åsikt om det. Det är nog inte tillåtet att ha en.

De sovjetiska myndigheterna måste lösa det här.

Vi publicerade tio artiklar av Andrej Sacharov-

-när han var den ledande dissidenten.

Jag vill inte överdriva. Tidningar förändrar inte världen-

- men de skapar ett visst slags klimat för idéer.

Det finns en metafor:

Influenser rör sig som springaren i schack.

Ett steg rakt fram och ett diagonalt.

Den rör sig inte i räta linjer.

Jag ville aldrig bli en politisk författare.

Jag anser att bra författare och regissörer och bra teater-

-alltid är politiska.

Vi publicerade flera artiklar av Václav Havel.

Den första essän han skrev hette "Kicking the Door".

I frustration hade han sparkat på dörren till en bar.

Han visste att ett sådant uppförande kunde leda till fängelsestraff-

- eftersom regimen hade infört regler-

- som frustrerade människor var sårbara för.

Det var en helt lysande och subtil essä.

1989 skedde det ena underverket efter det andra-

- först i Ungern och sedan i Polen, och sedan i Östtyskland.

Sedan brakade det löst i Prag.

Jag tog förstås nästa plan till Prag-

- och hittade Václav Havel i hans källarpub.

"Studenter satte i gång det. De hade varit aktiva i minst ett år."

"De gav ut fakultetstidningar och hade diskussionsklubbar."

"De balanserade mellan det officiella och inofficiella livet."

"De fick tillstånd att ha en demonstration i Prag"-

- "vid 50-årsjubileet av Jan Opletals martyrskap."

"Han var en tjeckisk student som mördades av nazisterna."

"Men allt fler anslöt sig och man började skandera mot"-

- "de nuvarande diktatorerna i slottet."

"Demonstranterna bestämde sig för att tåga till Václavplatsen"-

- "scenen för alla historiska ögonblick i landets historia"-

- "vare sig det var 1918, 1948 eller 1968."

" Här möttes de av kravallpolis med vita hjälmar, sköldar och batonger"-

- "och av antiterroriststyrkor i röda baskrar."

"Ett stort antal demonstranter omringades"-

- "både längs Národní-gatan och på torget."

"De fortsatte att ropa 'frihet'"-

- "och sjöng den tjeckiska versionen av 'We Shall Overcome'."

" De i främsta ledet försökte ge polisen blommor."

"De tände ljus på marken, höjde armarna och skanderade:"

- "'Våra händer är tomma.'"

"Men polisen, och särskilt de röda baskrarna"-

- "slog män, kvinnor och barn med sina batonger."

Vi upplever nu en väldigt dramatisk tid.

Unga misshandlas brutalt på gatorna-

- och de ideal jag i många år har kämpat för och suttit i fängelse för-

- träder nu in i det politiska livet på riktigt-

- som ett uttryck av det tjeckoslovakiska folkets vilja.

"Den här revolutionens nya idé var en revolution i sig själv."

"Det handlade inte om 'vad', utan 'hur'. Inte om målet, utan medlet."

"1989 års nya idé var icke-revolutionär revolution."

"Då dessa händelser omtalas föregås 'revolution' alltid av ett adjektiv."

"'Fredlig' eller 'evolutionär' eller 'självbegränsande' eller 'sammet'."

"Folkrörelsernas ledare föresatte sig medvetet att frångå"-

- "den klassiska revolutionsmodellen"-

- "som hade utvecklats från 1789 till 1917"-

- "och ända till Ungernrevolten 1956."

"Jag minns att man vid den tiden diskuterade"-

- "på Laterna Magika-teatern i Prag"-

- "hur våld hade spelat en viktig roll under tidigare revolutioner."

"Här försökte man medvetet att undvika det."

Tiden var inne 1989, och Havel upphöjdes plötsligt till president.

Som president var han gång på gång villig att säga sådant-

-som inte var populärt.

När någon har tagit makten efter en revolution-

-och de får frågan-

Kommer de att stödja oppositionens rättigheter-

-eller de föraktades rättigheter?

Havel sa ja.

Alla förändringar i historien går naturligtvis inte så fredligt till.

Så det är fantastiskt att så många texter har bevarats.

Så många stentavlor, skriftrullar och manuskript har förstörts-

- och så många bibliotek har brunnit ner till grunden.

1992, under belägringen av Sarajevo, bildade man en mänsklig kedja-

- för att rädda böckerna från nationalbiblioteket.

- Innan serbisk granateld förvandlade byggnaden till en grushög.

En kvinna vid namn Aida Buturovic dog när hon försökte rädda böckerna.

Hon dödades av en granat.

Om The New York Review ända från början har varit en sorts rörelse-

-och det har den-

- då är en av våra mest långvariga och mest beundrade kamrater-

- Darryl Pinckney.

När nya verk av James Baldwin gavs ut på 1970-talet-

-såg man en nedgång i hans skrivande.

Hans förmaningsord till nationen framstod som slentrianmässiga.

Baldwins svacka var ett ämne jag trodde att jag hade tänkt igenom-

- när Robert Silvers och Barbara Epstein 1979 bad mig skriva-

- om det som skulle bli hans sista roman.

"Just Above My Head" är en spretig historia-

- om en svart, homosexuell gospelsångare och hans familj.

Tre decennier senare skäms jag över tvärsäkerheten i den recensionen-

- från unge herr Skitstövels skrivmaskin.

Jag var ung. Baldwin var inte längre ung-

- och därför hade jag genomskådat honom.

Jag hånade det jag såg som en sentimental skildring av-

- ett homosexuellt par. Männen i Baldwins roman såg sig som gifta-

- så jag anklagade honom för att låta dem imitera heterosexuellt beteende-

- och för att ha gett upp hoppet om sexuell frigörelse.

Mary McCarthys råd är att inleda författarskapet som recensent.

Jag försökte bli författare-

- på bekostnad av den här sköra, modiga och begåvade själen.

Några år senare, på en fest för Baldwin efter en diktuppläsning-

- frågade jag honom, full som jag var, om han hade sett recensionen.

Han svarade vänligt nej.

Jag kan inte låtsas att jag inte, i ett anfall av arrogans-

- repeterade några av mina argument mot hans bok där och då-

- mitt under ett cocktailparty till den här älskade personens ära.

Han log tålmodigt och förstående. Han hade genomskådat mig.

James Baldwin dog i Frankrike 1987.

Hans begravning var den första begravning jag någonsin hade gått på.

1998 gav Library of America ut Baldwins samlade essäer.

Library of Americas utgåva av hans romaner kom två år senare.

The New York Review lät mig recensera dem - min chans till gottgörelse.

Jag hade nu mer förståelse för den press Baldwin kände.

Särskilt mot slutet av medborgarrättsrörelsen.

"Lidande genomskådar alla", skrev han en gång.

Jag mindes och försökte hedra att Baldwins starka prosa-

- hade fått mig att fatta ett beslut om mig själv.

Han hade rätt om så mycket i vår kultur-

- om homosexuella äktenskap och om befrielsen i att vara som alla andra.

Jag sa då och säger det igen: Hans röst har inte åldrats-

-tack vare klarheten i hans språk.

Uttåget ur Egypten är hans sanna tema-

- och i berättarjagets kungarike har han få jämlikar.

Baldwin har funnits i mina tankar under hela mitt författarliv.

Det har även The New York Review of Books-

- ända sedan 1973, då Elizabeth Hardwick förvånades över-

- att jag inte hade läst F.W. Dupees text om Baldwin i det första numret-

- och gav mig ett stor inbundet band som täckte tidningens första tio år.

Genom åren har vissa namn på omslaget fått mitt hjärta att rusa.

Jag saknar Barbara Epstein varje dag, liksom många här gör.

Robert Silvers engagemang gör mig ödmjuk.

Jag har fått så mycket av det här ädla, intellektuella företaget.

Jag upptäckte poeten James Fenton i The New York Review of Books.

"Det här är vinden, vinden i ett sädesfält."

"Stora skockar flyr från en stor katastrof."

"Ner i långsträckta dalar och gröna flodbäddar."

"Ner genom vindens vackra katastrof."

Jag tänkte "Wow", och så tänker jag fortfarande.

Till och med efter att ha gjort te åt honom i 23 år.

Så tack.

- Intresserar Platons "Staten" dig? - Jag är "Staten".

Jag kan recitera mig själv för dig.

Här är "Svindlande höjder" av Emily Brontë.

Den magre är "Alice i Underlandet" av Lewis Carroll.

Ser ni blondinen? Se hur hon rodnar.

Jag är Jean-Paul Sartres "Den judiska frågan".

Jag ska berätta en skräckinjagande historia.

"Litteratur", sa Samuel Johnson, "är ett slags intellektuellt ljus"-

- "som, liksom solskenet, gör det möjligt för oss att se"-

- "det vi inte tycker om."

Sedan ställer Johnson en oroväckande fråga:

"Vem skulle vilja undfly det som är obehagligt"-

- "genom att döma sig själv till evigt mörker?"

Vi lyckades ta oss in i fältsjukhuset under sittstrejken.

Den enda vägen in till Rabaa är fortfarande öppen.

Regeringens krypskyttar skjuter mot en gränd-

- mot människor på väg till och från sjukhuset.

Inne på sjukhuset är golven hala av blod.

Blodet täcker väggar och golv.

En ständig ström av döda och skadade förs in och ut ur sjukhuset.

Den yngsta jag såg var en pojke, inte mer än 13 år gammal.

Vi såg fyra våningar på sjukhuset.

Varje våning är full av döda och skadade.

De flesta av dem hade skottsår.

Det speglar det man ser och hör här utanför.

Ljudet av automateld hörs överallt runt lägret.

Man hör också de skarpa knallarna från krypskytteeld.

Så det är väldigt kaotiskt vid sittstrejken vid Rabaa al-Adawiya.

Vi såg inga Mursi-anhängare med annat än stenar och molotovcocktailar.

Framför allt "Middlemarch" är en av de stora romanerna.

- Jag tycker också om "Bror och syster. - Kvarnen vid Floss".

Den är mer som en målning i skira vattenfärger.

Vad är en rättighet? Är det något man har från födseln?

Är det något någon har gett en? Vem? Kan rättigheter delas ut?

Kan de fråntas en? Kan man frånsäga sig en rättighet?

Kan man förlora en rättighet, eller är det en del av ens natur-

- på samma sätt som tänkandet är det, eller att välja och att ha en vilja?

Jag kan inte se det goda och det onda.

Jag hatar inte längre och älskar inte längre.

När man skriver säger man inte att man gör det av de här skälen.

Men kanske det vi alla tycks prata om är en lättvindig, privat kritik-

- som man försöker skriva liksom man försöker skriva poesi.

All historia är fiktion, och på sätt och vis är all fiktion historia.

De flesta romaner handlar om vem som stack med någon annans fru-

- förra sommaren vid University of Sussex.

Det ses som lite överdrivet att skriva om en romersk kejsare-

-så man riskerar att vara banal.

1977 kom Greg till ett av sjukhusen där jag arbetar.

Han var en 25-åring med grava minnesproblem och andra problem.

700 poliser och marinsoldater gick in i Lins de Vasconcelos kåkstäder.

På mindre än en timme övertog man kontrollen.

Översättning: J. Lidberg www.btistudios.com