Original subtitles

Tidigare i SurrealEstate.

Mamma sa alltid att jag skulle hålla utkik efter de snälla killarna.

Är jag en snäll kille?

Jag tror det.

Tur är ingen strategi!

Herregud.

Du jagar likbilar.

Jag vill inte göra det här längre.

Ignorera det vi en gång hade. Kärleken.

Du kunde ha kämpat lite för oss.

Jaja. Något ska ju ta död på en.

Något ska ju ta död på en.

Elvis är Tyler.

Han var din favoritleksak.

Vi hade bara inte hjärta att...

Jag förstår.

Du bar med dig honom överallt.

Du sov med honom på nätterna.

Du hittade på historier om saker som Elvis hade sagt till dig,

roliga saker han hade gjort.

Vi trodde bara att han var din låtsaskompis.

Jag hade ju läst om barn som har såna.

Minns du något av det här?

Lite.

Inte mycket.

Gud, det var så många röster då.

Du satt bara och lyssnade.

I timmar. Bara log och nickade.

Och sedan svarade du

med den där lugnande, tröstande rösten.

Det lät som rösten från någon mycket äldre och klokare.

Jag mådde så fruktansvärt då.

Jag vet, mamma.

Rösterna.

Du hörde dem också.

Ända sedan jag var liten.

De kom och gick. Svaga, avlägsna.

Men jag kunde inte svara på samma sätt som du.

Jag kunde bara höra tillräckligt för att bli livrädd.

Och med allt annat som pågick på den tiden

blev det bara för mycket.

Det är okej.

Jag måste ändå gå om några minuter.

Ja, Stephanie, jag tar in Luke ibland

för specialuppdrag.

Han behöver jobbet och... det är mitt sätt att ge tillbaka.

Stephanies pappa gick nyligen bort och...

Varför berättar du inte?

Förlåt för allt det här. Jag hade varit där själv

om jag inte hade brutit benet när jag åkte skidor i Gstaad.

Tråkigt att höra, och jag beklagar sorgen.

Min pappa Magnus var excentrisk.

Men det var för att han var väldigt rik.

Om han hade varit fattig hade vi kallat honom psykopat.

Han var besatt av gåtor, spel och pussel.

Hela mitt liv, när jag ville ha något

fick han mig att lösa ett pussel

eller lista ut en gåta för att få det.

Det är... fantastiskt.

Det var vansinnigt irriterande

att behöva hoppa genom hans små ringar för att

få sina födelsedagspresenter,

sin veckopeng. Julen var ett levande helvete.

Ända tills han dog fick jag lösa ett korkat pussel

för att komma åt min fond varje månad.

Låter som en maktgrej.

Helt klart en maktgrej.

Och nu gör han samma sak med sitt hus.

Wow.

Snyggt.

Tyvärr kör pappa med sitt skitsnack en sista gång.

Magnus testamente finns sparat på hans stationära dator

som är lösenordsskyddad.

Vi har till midnatt i kväll på oss att hitta lösenordet,

annars går huset in i dödsboet

och hamnar troligen hos staten för att betala skatteskulder.

Kan du ursäkta oss en sekund?

Visst.

Vad fan, Rita? Jag var hemma hos mamma.

Hur är det här mitt problem? Det är ditt objekt.

Jag har inte hunnit anställa en ny assistent

sedan Alan och Michelles tragiska incident med dräneringspumpen,

vilket inte var mitt fel.

Vilket jävla sätt att dö på.

Om vi inte får fram lösenordet får ingen ett skit.

Men om du och ditt lilla gäng missanpassade typer

kan ge mig lösenordet före midnatt,

delar jag provisionen med dig.

Femtio-femtio. Jag tänkte mer sjuttio-trettio.

Femtio-femtio eller så får du klara dig själv.

Goda nyheter, Stephanie. Mitt team tar hand om det!

Verkligen? Menar du allvar?

Halva provisionen på det här?

För tio timmars jobb? Ja, för fan.

Jag har en grej, men för det här flyttar jag den.

Hur svårt kan det vara?

Jag tror inte att det blir särskilt svårt.

Mejlet från Stephanies advokat

innehöll den första ledtråden.

Min hud är gräs, mina tänder är stenar,

jag är alldeles för blyg för att visa mina ben.

Mina tårpilar gråter som änkor gör.

Kom och besök mig för nästa ledtråd.

Kyrkogården!

Var är Magnus begravd? Jag tar reda på det.

Det måste vara Weeping Willows.

Det är precis den sortens lyxställe

någon rik lokal snubbe skulle välja att förmultna på.

Jag tycker vi lyssnar på Lomax. Okej.

Ni åker dit, så tar jag reda på exakt

var Magnus Cliffords grav ligger genom Rita.

Jag sms:ar er.

Något mer?

Jag hjälpte till på en lokal blodcentral

häromdagen. Megan var där.

Hon sa att det var spänt mellan er.

Vi var isär längre än vi var tillsammans.

Ja, men ni är inte ens vänner.

Det kommer inte fungera. Vi har våra karriärer.

Hon har sin urolog.

Och du då? Du och Crash?

Crash är...

något.

Du och en brandman.

Det måste ju skapa lite balans

någonstans i universum.

Vet han?

Att jag tänder eld och slungar iväg saker

med kraften från min mutanthjärna?

Jag väntar lite på rätt tillfälle.

Det kommer.

Du borde åka till kyrkogården, så letar jag reda på graven.

Lycka till med jakten!

Ja.

Ah! Ooh.

Åh.

Ja?

Rita, jag behöver veta exakt

var Magnus Cliffords grav ligger.

Hur skulle jag kunna veta det? Han är klient efter sin död.

Skulle hans dotter veta?

Kanske. Rita, kan du fråga henne?

Förmodligen.

Du, Luke,

när jag går runt i det här magnifika huset

som kanske bara är inom räckhåll

för den översta procenten av den översta procenten,

börjar jag tänka på din vårdhemsmogul,

Tyler MacNeil.

Tyler? Nej, det är inget för honom.

Han är en av få som både har pengarna

och smaken för att uppskatta det här stället.

Rita, du vill inte hamna i säng med Tyler MacNeil.

I säng? Jag är gammal nog

för att vara den heta, provokativa bästa väninnan

till hans väldigt lite äldre syster.

Tyler kanske skulle älska det här huset.

Nej! Bara nej.

Ring när du har platsen.

Åh!

Oui, oui, oui.

Mm-hm.

Mm-mm-mm. Ah!

Yosemite möter Augusta National! Ja.

Ooh.

Du är i mitt hus!

Du... du är...

Ma-Ma-Magnus.

Jag hade fått intrycket att du inte var lika...

levande som du en gång var.

Jag är död.

Stendöd.

Hjärtat exploderade som kanonerna i Navarone.

Så du är...

Buh!

Min familj är verksam här, så jag växte i princip upp här.

Självklart gjorde du det.

Mina föräldrar jobbade här,

hjälpte sörjande att välja gravplats

eller förberedde begravningar vid graven,

och jag och min syster sprang bara runt överallt.

Klättra i träd, gömma oss, leta.

För oss var kyrkogården en lekplats.

Förutom att de andra barnen inte var så roliga att leka med.

De kastade aldrig tillbaka bollen.

Stanna.

Vad?

Jag tyckte att jag hörde något.

Hej.

Ska ni vara här?

Grinden var öppen.

Jobbar du här?

Visst. Hej.

Jag undrade om du kunde hjälpa oss att hitta

var vår... var vår Poppy är begravd.

Er... Poppy?

Ja. Poppy hann med en del.

Vi letar bara efter hans grav.

För att visa vår respekt.

Det skulle betyda så mycket för mina...

systrar och mig.

Har Poppy ett namn? Magnus Clifford.

Clifford.

Magnus.

Magnus Clifford ligger åt det hållet.

Ta höger vid den stora jävla obelisken.

När ni kommer till stenen med namnet Sluchan, sväng höger,

sedan är det fyra stenar bort. Ni kan inte missa den.

Känner du till platsen för varje namn här?

Den är ny.

Och enorm.

Toppen! Det var verkligen hjälpsamt.

Tack så jättemycket.

Hon var trevlig.

Jag känner alla som jobbar på den här kyrkogården.

Jag känner inte henne.

Hon visste exakt var hans grav låg.

Ja. Vad säger man om det?

Nå, damer, ska vi gå och hitta Poppy?

Okej.

Jag är en vän.

En väldigt, väldigt god vän till din dotter.

Hon har säkert nämnt mig.

Rita Weiss. Vi pratade inte.

Ofta.

Men det finns alltid det där speciella bandet, eller hur?

Jag känner mammor och döttrar

som slåss som Jets och Sharks,

men döttrar... de är pappas små flickor.

Vad gör du i mitt hus?

Stephanie anlitade mig för att sälja huset, och det ska jag,

men först måste jag hitta lösenordet till din dator.

Så, ja.

Vill du bara ge mig det? För jag har

ett gäng människor som kommer hitta det ändå.

Bara om de lever så länge.

Ursäkta?

Här ligger Magnus kall i jord, var inte ledsen, smärtan blev aldrig stor,

nästa ledtråd finns nära, den är hos ett band,

men säg farväl...

till din högra hand.

Augie, är du okej?

Det verkar som att det här är mer än ett vänskapligt spel

mellan far och dotter.

Ja. Jag måste berätta för Luke.

Jag har ingen täckning.

Mobilnätet störs ut.

Kan någon göra det?

Herregud, ja. Allt man behöver

är resurserna och viljan.

Jag tycker vi ska fokusera på nästa ledtråd.

"Den är hos bandet."

Band.

Åh! Den här kan jag. Följ med!

Fällor?

Vad för slags fällor?

Den enda sorten som är värd att rigga.

Dödsfällor.

Till din egen dotter?

Ha! Min dotter

har aldrig gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv.

Ändå så... Jag började med att springa med smörjfett

till montörerna på fabriksgolvet,

lägst av de låga,

men jag blev ägare till företaget.

Vet du

vad det krävde? Vet du?

Många helger, antar jag.

Jag visste att Stephanie inte skulle sänka sig till att leta efter

lösenordet själv. Det hade ju varit som att jobba.

Nej, jag antog att hon skulle lämpa över det

på någon girig, okunnig lakej som tog hennes pengar.

Jag antar att det är du?

Faktiskt så lejde jag ut jobbet till några egna lakejer.

Menar du att de är i någon slags...

fara?

Jag är bara hjärnan

bakom de här små övningarna.

Jag har en ung adept som sköter den praktiska logistiken,

beställer stenarna, riggar fällorna.

Till skillnad från mitt eget barn är hon väldigt arbetsam.

Jag... jag fattar inte.

Du riggar fällor för främlingar?

Jag vill att Stephanie ska känna någon slags ånger!

Något ansvar. Något ansvarstagande.

För någon annan än sig själv.

Ser du? Det är därför jag aldrig ville ha barn.

Aldrig. Barn bara...

de suger musten ur en, förstör ens liv, eller hur?

Det är bara ge mig, ge mig, ge mig!

Hela tiden! Hela tiden!

Visst, de är bedårande när de är små,

men till slut är de värdelösa, otacksamma, besvärliga

och herregud, lukten när de är små?

Herregud, den lukten!

Men du måste väl ändå ha

några fina minnen av Stephanie?

Nej.

Det var en gång.

Hon var ungefär tio.

Jag hade precis kommit tillbaka från Stuttgart,

behövde duscha och byta om innan jag...

skulle åka igen.

Hon kom in i sovrummet och insisterade på

att vi skulle ha tebjudning.

Hon dukade upp bordet, två små stolar,

ett par tekoppar och fat

och vi...

drack te.

Och pratade om vår dag.

Hon berättade någon fantastisk historia

om Maurice, hennes gosedjurspanda.

Och jag berättade hur vårt sydasiatiska säljteam

inte hade nått sina mål

och därmed äventyrat hela kvartalet.

Hon och Maurice tyckte att det var synd.

Ni fick ett ögonblick tillsammans.

I det ögonblicket

såg jag något annat i hennes ögon än förakt,

girighet,

begär.

Jag såg bara ömhet.

Hm.

Min första man ville så gärna ha barn.

Han var snäll, snygg, kärleksfull.

Just den detaljen...

blev vårt fall.

Bra för dig.

Sedan gifte jag mig med ytterligare två män

som inte hade något intresse av barn,

mest för att de själva var själviska,

giriga småbarn.

En kvinna som vet vad hon vill ha.

Åh, ja.

Det är jag.

Något att dricka? Åh, kära nån, ja!

Tack.

Dricker du fortfarande...?

Jag är ett lik. Inte metodist.

Hm.

Oroa dig inte. Jag känner det här stället.

Det betalade min utbildning på universitet i en annan delstat.

Så glad att du är på vår sida.

Här. Nej!

Tre stenar bort. Två, tre.

Bingo. Jag är med bandet. Min favoritsten här.

Killen var orkesterledare.

Kära nån.

Tack.

Där!

Duckade du? Böjde du dig? Missade den dig? Vilken tur!

Men levande kommer ni aldrig undan mig.

Nästa ledtråd väntar vid ett hus där ingen bor.

Vänta tills mörkret faller och gå tolv yards gånger fem.

Sextio yards.

Det blir snart mörkt.

Om den här killen bara hade tagit jobbet på Hallmark

hade vi kunnat slippa allt det här.

Nu när det är mörkt är det mycket svårare att se

vilka fler små överraskningar mr Clifford har åt oss.

Vi kanske bara borde ge upp och dra.

Förra ledtråden sa ju att vi aldrig skulle ta oss ut levande.

Han kan ju ha strömförande stängsel.

Eller bara anlitat en prickskytt för att plocka oss.

Då måste han skriva en dikt om det.

Vad rimmar på "sniper"?

Diaper. Viper.

Usch, gå inte dit. Jag hatar ormar.

Vänta, var är August?

Toppen. August!

Här borta.

Vid ett hus "där ingen bor".

"Varje lås behöver en nyckel.

Det kan vi väl vara överens om?

Men den här är svår att finna.

Lyft blicken mot Gud, be hans son om en nick,

för den hänger runt snickarens hals."

Alltså Jesus, eller hur?

Guds son. Och snickare.

Det måste finnas väldigt många Jesus här.

Han är ett väldigt populärt motiv

bland antropomorfa minnesstatyer.

Nummer tre, efter änglarna och hans mamma.

Det finns inga vägbeskrivningar,

så man kan anta att den finns i närheten.

Där borta.

Bra öga.

Vad?

Efter alla dessa år

har jag äntligen funnit Jesus.

Titta. Runt halsen. Vänta lite.

Herregud.

Insatserna.

Det verkar som att de har höjts.

Det här är August Ripley.

Mahatma Gandhi sa en gång: "Mitt liv är mitt budskap."

Lämna ditt efter tonen.

August, ring mig.

Hej, du har kommit till Susan Ireland,

delägare på Roman/Ireland.

Jag önskar dig sinnesro att lämna ett meddelande

om det är viktigt, tålamod att återkomma senare om det inte är det,

och visdom att förstå skillnaden.

Det är Luke. Ring mig.

Det är Lomax. Piiiip.

Det är Luke.

Luke. Rita.

Hör på, åkte ditt folk till kyrkogården?

Ja. De är där nu.

Åh.

Det har kommit fram lite ny information.

Var graven ligger?

Inte riktigt. Vad då?

Jag har det från säker källa

att ditt folk kan befinna sig i...

låt oss kalla det...

dödlig fara.

Va? Vem sa det? Stephanie?

Faktiskt så är jag här med Magnus Clifford själv.

Med vem?

Han säger...

Det räcker.

Jag vill inte förstöra allt det roliga.

Jag hatar att dyka upp utan att ringa först.

"Bra jobbat. Du är inte död.

Bara en sten återstår.

Den innehåller det riktiga lösenordet du söker.

Om du kämpar till döden, till ditt sista andetag,

kanske du lever länge nog för att få en glimt.

Det är en sten med ett öga, och kanske om du försöker

kan du läsa inskriptionen där.

Men jag tvivlar på att du klarar det.

Nästa andetag du tar

kommer avslöja att du har slut på...

luft."

Vad är klockan till för?! Jag har en teori.

Den är inte trevlig. Självklart inte.

Hörde ni smällen när dörren stängdes?

Ja.

Raden i dikten om att luften tar slut?

Kommer luften ta slut?

Om ungefär 13 minuter,

om jag har räknat rätt.

Fan också!

Hjälp oss!

Så rektorn rodnar

och förklarar för flickorna att en Fokker

var en typ av tyskt flygplan.

Sir Douglas Bader säger till rektorn:

"Det må så vara, frun, men de här Fokker-planen

flög Messerschmitt!"

Åh! Klockan är över nio.

De kommer aldrig hitta lösenordet i tid.

De kanske inte ens är...

vid liv.

Deras eget jävla fel.

Poängen är att du har vunnit.

Så här är det:

Varför inte bara släppa ut mig?

Jag kan ordna en överenskommelse med banken om att sköta försäljningen

genom dödsboet. Jag har redan en mångmiljonär i åtanke

som skulle passa perfekt.

Jag kontaktar honom redan i kväll.

Du kan beröva Stephanie huset

men bevara dess värde för dem som blir kvar.

Det vill säga du?

Mm.

Sanningen är...

att berättelsen om tebjudningen fick mig att minnas det goda

som fanns i Stephanie.

Det kanske fortfarande finns där.

Kanske.

Gå nu. Stick. Jag måste tänka.

Hm.

Hur som helst, bravo för att du aldrig fick barn

från första början.

Du är den smarta, Rita.

Japp, det är jag.

Jag är den smarta.

Och han saktade inte ens ner.

...och de slåss om dödsboet.

Det måste finnas en väg ut! Dörren är lufttät.

Luke! Luke! Tack gode Gud.

Hur hittade du oss? Ni vet den där grejen jag gör

för att hitta andar i ett hus?

Jag gjorde typ tvärtom för att hitta levande människor

på en plats full av andar.

Så i stället för ett "ping" skickade du ut ett "gnip".

Kom igen. Vi har ont om tid.

Mr MacNeil? Jag heter Rita Weiss.

Jag förstår att du redan har anlitat en fastighetsmäklare

och det respekterar jag,

även om den du valt kanske är...

Hur säger man det här på ett snällt och kärleksfullt sätt?

Kliniskt galen?

Okej.

Jag representerar just nu en magnifik fastighet

som kanske skulle beröra dig på ett väldigt intimt plan.

Men av sina egna skäl har Luke inte visat den för dig.

Jag känner att det är mitt ansvar,

min plikt, att visa upp mig.

Jag menar, att visa upp den själv.

Jag vet att Luke har varit upptagen. Jag försökte nå honom i morse.

I morse? Han hälsade på sin mamma.

Det är väl helt okej, antar jag, men...

prioriteringar, eller hur? Hans mamma?

Mm-hm. Är hon här?

Japp.

Mr MacNeil,

jag tror att vi har affärer att göra.

Okej. Okej.

Lukes mamma. Bedårande.

Okej, Lomax, du har ingen aning om var den stora är?

Jo, jag minns typ att jag sett den,

men jag har ingen aning om var. Förlåt, chefen.

Det är lugnt.

Men vi måste dela på oss och hitta den.

Hur som helst, vi möts på parkeringen.

Om 20 minuter?

Det är verkligen fint här.

Ja, vi är fortfarande kvar?

Du, Augie, får jag...

får jag fråga dig en personlig sak?

Jag antar det.

När du var tvungen att förklara för Rochelle att du var...

du vet, att vi var...

Menar du när jag var tvungen att förklara för henne

att jag jobbade för en firma som en dag kanske skulle be mig

tillbringa en lång natt på en kyrkogård

och leta efter en gravsten med ett allseende öga?

Ja.

Hur gjorde du?

Rochelle är en sällsynt kvinna.

En på miljonen.

Hon hade försörjt sig på att konfrontera det omöjliga,

så hur skulle hon kunna...?

Augie?

Just det.

Ja.

Hur skulle hon kunna säga åt mig att göra något annat?

Du är en lyckligt lottad man.

Ja.

Det var jag.

Jag antar att det handlar om en man?

Ja, jag har bara känt honom en kort tid, men...

ja, han är... rätt fantastisk.

Jag kan bara säga det jag vet med säkerhet,

och det är:

skäms aldrig för den du är

och det du gör.

Om han inte kan acceptera det,

är det bäst att få veta det nu.

Hej.

Har du sett min man?

Nej. Förlåt.

Han heter Jasper.

Han sa att han skulle komma ikapp mig, men jag har inte hittat honom än.

Hur länge var du och Jasper tillsammans?

Bara några månader.

Det tog så lång tid innan vi blev tillsammans.

Och när vi äntligen blev det

trodde vi att vi hade all tid i världen.

Och sedan dog jag.

Och här är vi nu.

Varför tog det så lång tid?

Att hitta varandra?

Jag hade en karriär.

Han var i militären.

Vi lät livet ha sin gång.

Sprang på varandra då och då.

Passionen flammade upp, het och intensiv.

Mm.

Och sedan gick vi åt varsitt håll,

och lovade varandra

att det bara var en tidsfråga.

Jag visste det, ända in i märgen,

att han var den rätta.

Jag borde ha tagit honom, hållit fast vid honom,

älskat honom.

Jag borde inte ha väntat.

Han kommer.

Det är jag säker på.

Jag hoppas det.

Förresten,

du har inte sett en sten? En gravsten.

En stor. Med ett slags allseende öga på?

Herregud. Jag hatar den stenen.

En tjej i hängselbyxor satte upp den häromdagen.

Vill du verkligen se den?

Ja, snälla.

Hittade du den?

Vem hittade den? Jag hittade den. Jag har den.

Lösenordet? På riktigt?

Jag åker till huset nu. När ni kommer till ett ställe

där mobilen fungerar, ringer ni Rita.

Be henne möta mig där.

Hittade du det? Japp.

Skynda dig. Vi har bara två minuter.

Jösses.

"Suh-tev."

Vad betyder det här? Det betyder ju ingenting.

Jag trodde åtminstone att det skulle...

Läs det fonetiskt. Treor är E.

S-teph-U-L-hate-this. Ste...

"Steph, you will hate this!"

Årets pappa.

Du är tillbaka. Vi hittade lösenordet.

Mår ditt folk bra?

Så bra som de någonsin kommer göra.

Vad står det i det nya testamentet?

Jag gjorde henne arvlös. Stephanie.

Hon får inte huset, förmögenheten... ingenting.

Det är ganska hårt.

Men hon är fortfarande din dotter.

Inget kan förändra det.

Hon kommer alltid vara den lilla flickan med tebjudningen

och pandan.

Vill du verkligen att din sista gest här på jorden

ska vara ett långdraget långfinger mot henne?

Det finns en...

uppsättning uppslagsverk på hyllan där.

Hämta W-bandet åt mig,

om du är snäll.

Hm.

Det är ett alternativt testamente.

Jag skrev och undertecknade det när jag var på...

lite mer generöst humör.

Det lämnar allt till Stephanie.

Du kanske kan gömma det under ett piano

som hänger högt uppe i luften?

Eller så kan jag bara ge det till henne.

Säga att det är en present från hennes pappa,

som älskade henne väldigt mycket men hade förbannat svårt

att visa det.

Visa dig storsint.

Och släpp lös en jävla kategori fem-orkan av familjeskuldkänslor

som hon får förklara för dyra terapeuter

resten av sitt naturliga liv.

Hmm.

Åh.

Jag blev förvånad när du ringde i går kväll.

Tack för att du tog dig tid.

Det är skönt att komma ut i solen.

Mycket på akuten i natt?

Du vet, det vanliga.

Fredagskvällens kniv- och pistolklubb.

Så, vad gäller det?

Är allt okej?

Jag pratade med någon

häromdagen.

En kvinna. Väldigt trevlig.

Hon berättade om all tid

som hon hade förlorat med sin man.

Jag antar att en av personerna i det scenariot är död?

Hur som helst, hon ångrade så mycket.

Hon hade länge vetat

att de alltid var menade att vara tillsammans,

men det fanns alltid något annat som måste göras.

Jobb. Resor.

Livet.

Ja. Livet.

Men hela tiden visste de...

de trodde

att de hade all tid i världen.

Det visade sig att de inte hade det.

Det här börjar bli en rätt mörk liten promenad

i solskenet. Jag älskar dig, Megan.

Jag har vetat det sedan jag dök upp utanför din dörr.

De senaste åren har vi dansat den här

klumpiga lilla foxtroten,

in och ut ur varandras liv,

träffat andra, ätit lunch,

men jag har alltid vetat.

Luke, jag...

Du behöver inte svara.

Jag vet att du är i ett förhållande och att tajmingen suger.

Men det är alldeles för lätt att vänta på att tajmingen inte ska suga.

Innan man vet ordet av sitter jag på en bänk

på kyrkogården klockan 23.08 någon kväll

och förklarar att jag trodde

att vi hade all tid i världen.

För länge sedan sa Susan att om jag tyckte om dig

borde jag göra något åt det.

Så till slut...

till slut...

följer jag hennes råd.

Megan, jag älskar dig.

Så jag antar att nästa drag

är ditt.

Hej, det är Madeline. Jag kan inte svara just nu,

så lämna ett meddelande så hör jag av mig.

Hej, Mads.

Det är... mamma!

Jag vet att det var länge sedan.

Det är bara...

jag tänkte på dig och tänkte att vi kanske kunde...

jag vet inte, ta en kaffe eller te?

Jag skulle verkligen vilja träffa dig

och höra vad som händer i ditt liv.

Det kanske är dags.

Okej. Jag hoppas verkligen att du ringer tillbaka.

När som helst. Verkligen.

Och...

jag hoppas att du är lycklig, Madeline.

Hej då.

Hm.

Miss Woodhouse?

Jag behöver prata med dig. Det gäller Luke.

Vad är det med Luke? Är han okej?

Jag kanske kan komma in?

Förlåt. Jag känner inte dig.

Jag är Lukes vän, Tyler!

Din son behöver dig, Miss Woodhouse.

Du tänker väl inte överge honom...

igen?

Fast det vore ju väldigt typiskt för dig.