Original subtitles

Tidigare i SurrealEstate.

Jag undrade bara om du mår bra.

Ja, jag mår bra. Gulligt att du frågar.

Jag tror att Tag är lite småkär i dig.

Susan.

Jag heter Crash.

De vill att jag ska säga att inte varje själ

behöver en spark i arslet, så lyssna.

Du skrämmer mig, Tyler.

Det gäller Tyler MacNeil.

Tyler är besatt av Luke Roman.

Det här kommer bli illa!

Älskling!

Var är bilnycklarna?

I bilen!

Tim... Va? Snälla, kan vi bara åka?

Jag glömde en sak.

Stanna i bilen. Nej. Nej! Tim!

Gud.

Kör. Kör!

Här är lagfartskontrollen, försäkringen

och likvidavräkningen.

Som avtalat lämnar de kvar några av vitvarorna

och gardinerna.

Och... det här är min favoritdel.

Kontantaffärer.

Mer sällsynta än ett lyckligt äktenskap

och betydligt mer utbytbara.

Särskilt för förstagångsköpare.

Bitcoin lönade sig.

Så det är Crawford Group?

Ja, skattemässigt var det bättre

att köpa genom mitt bolag.

Det har varit ett nöje.

Nästa gång du har en snabb kontantaffär

behöver ingen få veta. Sch.

Vi sitter precis här.

Hej då.

Ni får ursäkta Rita.

Hon kan verka som en kall, känslolös

och hänsynslös husförsäljningsmaskin.

Så när flyttar ni in?

Vi är faktiskt... inte riktigt klara än.

Vi har hört att er byrå är speciell.

Det gillar vi att tro.

Vi hörde från en kille att ni förstår saker

som många andra... inte gör.

Det kan man säga.

Men det här huset tror jag inte har den sorts problem

som jag tror att ni menar.

Inte än.

Ni kanske bara ska berätta

exakt vad ni menar.

Öh...

De senaste tre åren har vi varit på flykt.

På flykt?

Vi har flyttat in och ut ur 22 olika bostäder.

Om man nu kan kalla ett ställe där man bott i två veckor

för ett hem.

För varje gång

hittar den oss.

Exorcism, häxdoktorer.

Drömfångare, lutheraner.

Vi är trötta på att fly.

Utmattade. Och barnet kommer om några veckor.

Det är dags att sätta ner foten.

Men ni har fortfarande inte berättat vad det är som följer efter er.

Jag vet inte!

Vad kallar man det? En förbannelse? Ett monster?

En... förföljargrej.

Vi vill bara att ni tar hand om den.

Ni vet, zappa den eller något.

Zappa den?

Ja, det är väl det ni gör?

Det är en grej jag får. Ett ryck.

Som ett sjätte sinne, fast ett som får en att vilja nysa.

Så vad säger det den här gången?

Familjen Vendel döljer något.

Kan du kolla upp dem åt mig?

Familjehistoria, tidigare adresser, affärer...

allt du kan hitta.

Tyler, hej. Luke. Kul att höra från dig.

Fick du mitt meddelande? Ja. Om det...

Jag ville bara säga att jag har bestämt att det är bäst

om vi inte går vidare tillsammans med bostadsaffären just nu.

Förlåt, va?

Jag pratade med min partner Susan och...

hon känner sig inte bekväm med grundtanken

bakom affären.

Din partner gillar inte grundtanken?

Ja. Jag kan inte säga att jag inte håller med.

Jag trodde det här var vår affär, Luke.

Det var det. Men i en sådan här affär

måste Susan och jag vara överens.

Det kommer inte fungera, Tyler. Förlåt.

Om jag inte vore ett så rutinerat proffs

kanske jag hade blivit sårad.

Du vill inte ha mig som fiende, Luke.

Nej, det vill jag inte.

Det är inget personligt, det är... Affärer.

Det vet jag.

Jag är besviken. Jag fick aldrig chansen

att presentera det direkt för Susan. Ni står uppenbarligen varandra nära.

Väldigt.

Då kan du bara glömma att jag någonsin klev in i din värld

och erbjöd dig ditt livs affär.

Okej. Tack för att du förstår.

Jag hör av mig.

Fin liten partner du har där.

Synd om något skulle hända henne.

Claire? Hittade du den?

Japp.

Tror du att vi borde ha berättat?

De behöver inte veta.

Men...

tänk om det hjälper dem?

Att känna till hela bilden, menar jag.

Att veta att det är min mamma?

Kom igen, Tim.

Vad är jag för monster som inte bara är glad

över att min mamma är död, utan faktiskt önskar

att hon vore ännu dödare?

Vad är jag för dotter, för människa...

Claire?

Något är fel.

Vi åker till sjukhuset. Nu.

Okej. Okej.

Alla prover var normala. Tack gode Gud.

Du har viss preeklampsi. Högt blodtryck.

I sig är det inget att oroa sig för, men

det är viktigt att du håller stressen på ett absolut minimum.

Inga problem.

Tack, dr Naismith.

Det kommer gå bra.

Allt kommer bli bra.

Vi har det perfekta stället att kalla hem,

folket på Roman/Ireland jobbar på problemet

och jag ska se till att inget rör oss.

Eller henne.

Okej.

God morgon!

En liten gåva från oss till er.

Tack, Susan. Självklart!

Är allt bra med ert fina nya hem?

Det är en...

sak. Brödrosten?

Den är inte vår. Förra ägarna lämnade den.

Okej.

Då skänker vi den bara till Goodwill eller någon annan.

Det är det som är grejen. Varje gång vi ställer ut den

vid trottoaren eller lämnar den på Goodwill

dyker den upp på köksbänken igen.

Det är... ovanligt.

Men det är inte allt.

Jag tyckte höger bakdäck såg lite lågt ut.

Ursäkta?

Brödrosten förutspår att jag kommer få

punktering i dag.

Det är ödets brödrost. Häromdagen

poppar den upp en bild av en baseboll.

Senare samma dag

slog grannungen en homerun genom vårt fönster!

Precis som brödrosten förutspådde.

Okej.

Den är borta. Jag tar hand om den på rätt sätt.

Okej?

Njut av huset.

Den kommer tillbaka.

När jag gick igenom namnen på de här skalbolagen

som de satt upp, uppenbarligen för att

gömma sig från någon... eller något,

såg jag ett mönster. Cagney Corporation.

Gable Inc. Rosebud Company. Ser du mönstret?

Mönster? Gamla filmer.

De är uppenbarligen gamla filmfantaster.

Vad hette företaget

som köpte deras nya hus? Crawford Group.

Bingo.

Joan Crawford?

Vann en Oscar för Mildred Pierce 1946.

Inga fler stålgalgar! Aldrig!

Förlåt. Den gick visst helt förbi.

Okej, okej. Faye Dunaway spelar Joan Crawford

som en inte särskilt trevlig mamma.

Vilket ledde mig ner i ett kaninhål till den uppenbara slutsatsen

att entiteten som förföljer familjen Vendel och jävlas med dem

faktiskt är en annan inte särskilt trevlig mamma,

mamman till kvinnan... Claire.

Claire. Claires mamma, Emma Shields,

dog för tre år sedan,

exakt när hemsökelserna började,

vilket också råkar vara sista gången

familjen Vendel hade en permanent adress.

Jag hittade också flera anmälningar

från tiden då de hoppade mellan hotell, motell och hyrhus.

I en oroväckande specifik anmälan

hade orden "Clairie Bear"

och nu citerar jag polisrapporten

ristats grovt i väggar och sänggavlar.

Claire. Clairie Bear, ett kärleksfullt smeknamn.

Jag fattar. Men varför skulle de inte berätta det?

I en ganska mörk avstickare

längs researchboulevarden, bara ett kvarter från

avenyn för potentiella brott mot sekretesslagstiftningen,

råkade jag hitta Claires journaler från barndomen.

Oj. Hennes patientjournaler? Är inte det ett HIPAA-brott?

Jag berättar inte för någon. Gör du?

Nej. Då är ingen skada skedd.

Det visar sig att unga Claire var en flitig besökare

på den lokala akuten. Hon hade

dussintals till synes normala ungdomsskador:

brännskador, hematom, benbrott.

Inget som i sig är alarmerande, förrän man ser att

hon var där tre eller fyra gånger om året

under hela sin uppväxt.

Något nytt?

Inget säkert, men vi har en teori.

Claire, berätta om din mamma.

Vi kom inte hit för familjeterapi.

Vi kom till er på grund av...

Ja, för allt zappande. Jag vet.

Men utan alla detaljer som är relevanta för situationen

kan det vara svårt att komma dit.

Det var inte bara så att min mamma var elak.

Ond.

Hon var ren ondska.

Jag var typ tre år,

men jag minns de där pyttesmå blåmärkena

över hela kroppen.

Alltid på ställen som personalen på förskolan inte såg.

Jag trodde bara att jag...

behövde vara snällare

så att mamma skulle tycka mer om mig.

Men vad jag än försökte...

hitta på sånger om henne, ge henne teckningar,

så gjorde det henne bara...

arg.

När jag kom upp i tonåren

började hon kalla mig ful och dum.

Hon brukade tejpa upp mungiporna på mig

för att lära mig att le mer.

Hon sa att det var för mitt eget bästa,

att hon lärde mig

att vara redo för all misär och besvikelse i livet.

Och efteråt brukade hon...

hon brukade alltid le och säga:

"Jag vill bara ditt bästa."

Jag beklagar verkligen.

Ser du? Någon känner till sanningen

och världen gick inte under.

Jag är så ledsen, älskling.

Det här var inte vad du gav dig in på.

Jo, det var det.

Alltihop.

Om det är en del av dig är det en del av mig.

Och du,

många män kommer inte överens med sina svärmödrar.

Det är nästan en klyscha.

Herregud.

Tavlan. Den hänger rakt.

Hon är här.

Bhavin, Anika. God morgon! Den är tillbaka.

Jag fattar inte. Hur kunde den...? Det är så den gör.

Jag fick punktering på motorvägen.

Jag fick byta det vid vägkanten.

Här är dagens toast.

Det är ingen vi känner.

Känner du igen honom?

Han liknar lite en brandman jag träffade nyligen.

Jag skickar en budfirma som hämtar brödrosten.

Dags att sätta min researchkille på det här.

Och Anika? Spara den skivan åt mig, är du snäll?

Visst.

Hon är här. Hur vet du det?

Mamma hatar oordning,

så varje gång vi flyttar till ett nytt ställe

hänger vi något snett på väggen.

Vi vet att hon kommer rätta till det.

Gjorde hon det? Ja.

Men det är bara början. Sedan börjar hon ordna

våra skor vid ytterdörren och möblera om i besticklådan.

Inte så förtjust i att hon håller på med knivar.

Linimentsalva.

Hon brukade smörja in hela händerna med det.

Och speldosan som spelar mitt i natten.

Och sedan kommer nypningarna.

Röda märken dyker upp över hela kroppen.

Och sedan, helt plötsligt,

är hon där.

Och då brakar helvetet löst.

Det här kanske låter självklart, men har ni någonsin försökt

att bara prata med henne?

När människor dör, fastnar i farmarligan

och inte kan gå vidare till högsta ligan,

beror det ofta på att de har något ouppklarat.

Emma kanske bara vill träffa sitt enda barnbarn.

Det är precis det vi är rädda för.

Ni fattar inte.

Hon är inte vilse.

Hon söker inte efter något. Hon har inget ouppklarat.

Hon är inte ens mänsklig.

Hon var inte ens mänsklig när hon levde.

Hon vill bara jävlas med oss. Hon vill bara tortera mig

och alla jag älskar. Okej.

Vi fattar. Men om det är okej med er

vill jag försöka prata med henne först.

Ni är experterna.

Budet kom precis med den.

Toppen. Så vad tror du?

Öh...

Kan jag vara ärlig med dig?

Jag har alltid varit frilansare.

En inhyrd specialist.

Mellan det och min särskilda förkärlek

för att inte gå ut i världen där det finns björnar och mimare

och fallande rymdskrot

brukar jag flyga solo.

Det här jobbet på Roman/Ireland

är första gången jag varit en del av något

som liknar ett team och...

jag gillar det. Mer än jag trodde att jag skulle.

Vi gillar det också.

Men jag skulle inte säga att det är som en familj,

för jag hatar folk som säger att något är som en familj,

för det enda som är som en familj är en familj,

och det säger jag som någon som aldrig haft någon familj själv.

Så vi säger bara att Roman/Ireland känns som hemma

och jag gillar det här.

Tillbaka till brödrosten.

Titta vad den serverade i morse.

Är det här... Är det någon du känner?

Bara en vän.

Brödrosten verkar ge användaren glimtar

av framtiden. Kan du undersöka den?

Fixar det. Toppen!

Tack, Tag.

Så den här vännen...

ska du träffa honom snart?

Tydligen. Han är ju på toasten.

Hej då, Susan.

Ja, jag känner att du är här, mamma.

Vänta... Har brödrostar inte alltid poppat upp?

Det har de inte, och därför

var det ständiga hotet om bränt bröd

alltid närvarande, ungefär som hotet om kärnvapenkrig i dag.

Men allt det förändrades, förutom kärnvapenkriget,

när den här killen dök upp.

Charles Strite uppfann brödrosten med timer

1921. Briljant. Visionär.

Världsförändrande i sin användning av

Maillardreaktionen, som du förstås vet,

är en kemisk reaktion mellan aminosyror

och reducerande sockerarter som bildar melanoidiner,

ämnena som ger brynt mat

dess karakteristiska smak. Det vet väl alla.

Men för Strite blev brödrostar en besatthet,

och det dröjde inte länge förrän han gav sig in

i ockultismens skuggvärld.

Ockultism? Men det är bara rostat bröd.

Inte för Strite. I hans förvridna, briljanta sinne

började Strite tro att genom att manipulera melanoidinerna

kunde han inte bara förutsäga framtiden,

utan även bränna in den på en brödskiva.

Så hur hittade den tillbaka till familjen Patels hus?

Det verkar som att Strite hade en lärjunge som hette Alan McMasters.

McMasters tyckte det var sorgligt att se

Strite långsamt sjunka ner i galenskap,

så i slutet av 20-talet stal han den klärvoajanta brödrosten

från laboratoriet en natt och gömde den hemma hos sig.

Han dog i samma hus 1929,

och på exakt samma plats i dag...

ligger familjen Patels hus.

Så det är därför brödrosten hela tiden hamnar där igen.

Den dras till det enda hem den någonsin känt,

men längtar efter sin skapare.

Wow.

Ja, den sortens lojalitet ser man inte ofta

hos en liten hushållsapparat.

Tack, Tag. Riktigt bra jobbat.

Ska jag skicka tillbaka brödrosten?

Jag gissar att den hittar tillbaka till familjen Patel på egen hand.

Emma!

Emma?

Emma.

Jaså, hej.

Vem är du?

Hur kan du...?

Varför är du här?

Det här är inte din värld längre.

Men jag är inte färdig med den än.

Jag ska bli mormor!

Emma, gör inte det här.

Var är Claire? Snorungen.

Hon kan inte uppfostra ett barn.

Hon är för svag.

För dum.

Emma. Nej.

Det barnet behöver mig.

Jag är hennes enda chans.

Jag kan lära henne saker, hemliga saker.

Saker som hennes mamma aldrig var smart nog att förstå.

Du måste lämna dem i fred och gå tillbaka dit du...

Ut ur mitt barnbarns barnkammare!

Och säg till Claire...

att jag kommer.

Oroa dig inte. Jag vill bara hennes bästa.

Hej. Inte så bra, faktiskt.

Vad sägs om... Nej, det tror jag inte.

Susan, vi måste tänka om lite här.

Kan du koppla mig till August?

Jag behöver något ur hans verktygslåda.

Okej.

Sms:a adressen, så möter jag dig där.

För andra gången i dag

känner jag mig mer än lite dum.

Nå?

Det är något. Jag vet inte.

Är det Strite?

Jag går ut och testar.

Jag tror att du har något som tillhör mig.

De sa att icke-enzymatisk bryning

inte gick ihop med prekognition.

De kallade mig galen!

Vem är galen nu?

Ganska säker på att det är en retorisk fråga, mr Strite.

Charles Strite.

Kom ihåg det namnet bland de stora siarna

och spåmännen,

tidernas stora visionärer.

Toast-radamus.

Den jäveln McMasters.

Han var avundsjuk på mitt geni. Han stal min apparat.

Och vet du vem som fick honom att göra det?

Alla de där snåla jävlarna som styr Big Bread!

Det är en stor, jästig, glutenpackad ondskekartell!

Får jag?

Ni två vill nog vara ensamma.

Tack.

Du har rättat till en fruktansvärd orättvisa.

Ungefär det jag gör.

Vad hände?

Var är brödrosten?

Den är... borta.

Till en bättre plats.

Okej.

Jag klarar bara inte tanken på det,

på henne, i barnkammaren.

Jag vet. Varmt. Tack.

Förlåt, Claire. Vi var tvungna att försöka.

Det är läskigt nog att bara bli mamma, du vet?

Jag hade inte planerat det.

Jag ville inte föra mönstret vidare.

Men... nu händer det och...

det ger mig faktiskt hopp.

Det känns som en chans för mig att bryta mig loss från

alla hemska minnen och...

gå min egen väg.

Din man sa det.

Det är dags för dig att stå på dig.

Hej. En Côtes-du-Rhône, tack.

Hej! Hej!

Hej. Du ser... fantastisk ut.

Jag hoppas det här stället är okej. En av killarna på stationen

sa att det var "stället".

Men jag glömde nämna att det var en dejt, så...

Herregud. Är det här en dejt?

Jag skojar bara.

Jag har en elak sida. Herregud.

Gör inte så! Jag är förvånansvärt skör.

Tack. Tack.

Jag tar samma som hon.

Ja.

Så, räddade du några små gamla damer med katter fast i träd

från bränder i dag? Gud, ja.

Tre före lunch faktiskt. Wow.

Ja. Och du då?

Lite problem med en köksapparat på ett ställe,

men inget jag inte klarar.

Det tror jag. Min mamma brukade städa

andra människors hem.

Ibland följde jag med henne och vi gick igenom

de här fantastiska husen och hon brukade säga:

"En dag, Charlie,

ska vi ha ett sånt här ställe."

Vi kom aldrig dit. Åh. Jag beklagar verkligen.

Nej, jag ser dig hjälpa människor som min mamma att få de hem

som får deras drömmar att gå i uppfyllelse.

Det är fantastiskt.

Ja. Det är det verkligen.

Tack.

Skål.

Jag är glad att du sms:ade.

Jag tänkte göra det flera gånger, men jag var nervös.

Varför?

Du är helt utom min liga. Jag...

Vad?

Mamma sa alltid att jag skulle hålla utkik efter de snälla killarna.

Killar man kan falla för. Hon...

hon sa att de finns där ute, men de gömmer sig.

Hon verkar ha varit en riktig personlighet.

Det var hon.

Jag förlorade henne för drygt ett år sedan.

Herregud. Jag beklagar verkligen.

Nej! Jag tänkte bara på hur mycket hon hade gillat dig.

Så...

är jag en snäll kille?

Jag tror det. Ja.

Men jag hittade var du gömde dig.

Redo?

Nej! Nej!

Vad?! Vad är det? Är det barnet?

Nej. Nej.

Hon sitter fast vid Claire som ett skadligt ogräs

som växer ur en spricka i trottoaren.

Jag har konstruerat en ny apparat med dubbla processorer,

så att förbindelsen kan brytas

och anden atomiseras

samtidigt,

med korttidslagring av det kvarvarande medvetandet.

Tror du att det fungerar?

Säkerhet är för brödrostar.

Bra poäng.

Den kommer fungera, men inte snabbt.

Tänk uppringt internet och matrisskrivare.

Jag fattar. Då sätter vi igång.

Är du säker på att det inte skadar Claire eller barnet?

Inte en skråma.

Mormor däremot bör bli instängd.

Men hon måste snabbt överföras

till en tåligare behållare. Och apparaten tar tid...

Var inte den där i barnkammaren?

Jag tog ner den hit.

Jag ville inte ha den någonstans nära dem.

Tim? Det är okej, älskling.

Nej, det är det inte.

Vattnet gick precis.

Tim, vi måste få Claire till sjukhuset.

Stanna där ni är!

Den är inte klar!

Clairie Bear, backa.

Jag vill bara ha mitt barnbarn.

Nej.

Du får inte henne.

Jo.

Bort från henne, din jävla häxa!

Vad sa du?

Jag sa nej!

Du är ingen mamma.

Inte för mig, inte för någon.

Du är en elak, grym ragata vars tid är förbi.

Och du kan aldrig skada mig igen!

Du gör mig illa.

Försvinn härifrån.

Gå nu och kom aldrig tillbaka.

Efter allt jag har gjort för dig. Hur vågar du tala till mig så!

Nej! Nej!

August, kära nån. Vadå "kära nån"?

Korttidslagringen blev precis väldigt, väldigt kort.

Hur kort? Sekunder.

Vi behöver något annat att lägga den i. Nu!

Här!

Vi behöver något som håller den stängd!

Vad? Som en ritual eller besvärjelse?

Jag tänkte mer i stil med packtejp.

Okej.

Vi gjorde det.

Du gjorde det, Claire.

Det här är... ett väldigt fint ögonblick, verkligen,

men tror ni att någon kan köra mig till sjukhuset?

Ja. Går det bra? Ja.

Okej. Nu kör vi! Hej! En bebis! Yay!

Okej.

Susan berättade om det här stället.

Hon sa att det är litet, men väldigt djupt.

Låter perfekt.

Farväl, mamma.

Jag vill dig bara... väl.

Tag?

Kom igen, Tag. Öppna.

Så... hej.

Du är längre än jag föreställde mig.

Ja, det får jag höra ofta.

Kom in.

Vill du ha något att dricka? Jag har flaskvatten eller...

Vatten. Nej, det är bra.

Det är bra, tack.

Här är rapporten om din tegelsten.

Den är ganska specifik, så... Tack, Tag.

Kan jag få din åsikt om en sak?

Visst. Ja...

De senaste sex månaderna har jag försökt bestämma

vilket golv jag ska lägga. Jag velar fram och tillbaka.

Vissa dagar gillar jag den frostade ekplankan

och andra dagar lutar jag åt mörk lönn.

Men ibland lutar jag åt klinker också.

Jag flirtade till och med med linoleum en gång,

men det visade sig att jag hade klantat till medicineringen.

Mörk lönn.

Ja? Du har ett enormt utrymme,

allt det vita och allt ljuset.

Mörk lönn ger det djup och kontrast.

Djup. Kontrast.

Fan, du är bra. Tack.

Jag ska inte stanna, det är bara...

Tag, det du sa om att vara en del av teamet.

Det var fint.

Det var sant.

De här kom i dag.

Jag beställer dem till alla våra anställda.

Jag är hopplöst analog

och tycker att sådant här betyder något.

Oavsett om du är på kontoret eller inte är du en av oss.

Tag Guinness. Svarskillen. Roman/Ireland Real Estate.

Jag minns när jag fick mina första visitkort.

Det var så känslosamt.

Och jag tänkte:

"Någon tycker tillräckligt mycket om mig för att trycka det på 14-punktskartong."

Det betydde något.

Det betyder något.

Hur som helst, ha en bra kväll.

Tack, Susan. Varsågod.

Och vi ses... du vet, på skärmen.

Wow.

Wow.

Susan Ireland. Vila i frid.

Hej! Du har kommit till Susan Ireland,

Nej, nej, nej, nej, nej.

Susan!

Susan!

Va?

Nej!

Det kommer bli bra, Tag.

Ditt hår...

doftar verkligen gott.

Tag. Nej.

Nej.