Original subtitles

Tidigare i SurrealEstate.

Tack för att du fick mig att skämmas hela vägen till juristlinjen.

Vem är du egentligen? De flesta känner mig

under mitt nom de guerre. Döden.

Tag Guinness är vår nya researchassistent.

Tag, jag behöver dig.

Luke Roman är ingen vanlig idiot.

Han har en länk genom slöjan.

Tänk om jag kunde ta över hans kropp.

Om du misslyckas, om du väcker hånskratt,

kommer utplåning inte vara straff nog.

Den som säger sig älska Gud men hatar sin bror eller syster

är en lögnare.

För den som inte älskar sin bror och syster,

som han har sett, kan inte älska Gud,

som han inte har sett.

Nu ber jag Lisbets barn att lägga en handfull jord

när hon återvänder till jorden.

Det är ingen tävling, Barry.

Jag kanske älskade mamma dubbelt så mycket som ni två.

Om du verkligen vill tjafsa såg jag en hjullastare

parkerad bakom skjulet. Dra åt helvete, Arlo.

Ursäkta?

Jag borde gå först. Jag är äldst.

Regler är regler. Eller hur, chefen?

Inte vad jag känner till,

men om vi har problem med turordningen,

kan vi kanske göra det på tre?

Ett, två...

Tre.

Adjö, mamma. Älskar dig för alltid.

Vi ses på andra sidan, morsan.

Ta hand om dig, mamma.

Älskar dig.

Se där. Barry träffade hålet.

Dra åt helvete.

Mamma kan höra er, vet ni.

Jag är rätt säker på att kistor är ljudisolerade.

Jag menar från himlen, ditt pucko.

Och med det tar vi farväl av vår älskade Lisbet,

tills den dag då vi alla återuppstår.

Amen. Amen.

Jag tycker Barry ska återuppstå först. Han är äldst.

Ni kan båda dra åt helvete.

Gud, varför tar döden fram det värsta i människor?

Hej.

Till mina förmånstagare: Jag, Lisbet Eno,

överlåter och testamenterar alla mina ägodelar

att delas lika mellan mina barn.

Vem som ska få rätt till och ägandet av familjehemmet

ska däremot inte anges här.

I stället ska mina barn samlas i familjen Enos hem

och enhälligt utse en förmånstagare.

Alla barn måste vara närvarande

under hela överläggningen, som ska avslutas inom 96 timmar...

annars doneras huset till välgörenhet.

Va sa du nu?

Mamma blåser oss på huset. Nej.

Hon vill bara att vi bestämmer tillsammans.

Som vuxna.

Under de kommande tre dagarna.

Annars åker det

till välgörenhet som en gammal soffa.

Finns det något kryphål här?

Är det verkligen juridiskt bindande

om mamma hade en demensperiod

när testamentet skrevs?

Er mamma var knivskarp ända till slutet.

För vad det är värt kände jag Lisbet

bara en kort tid, men...

hon var verkligen underbar.

Och hon älskade er alla väldigt mycket,

och det gjorde henne så glad att tänka på er

samlade tillsammans för att avsluta det här kapitlet i hennes liv

och gå in i ett nytt, sida vid sida som ansvarsfulla

vuxna syskon.

Så med det i åtanke,

kan vi kanske hålla sams

de närmaste 96 timmarna medan vi löser det här?

Snälla?

När du är redo att börja igen

har jag några tekniska uppgraderingar jag vill visa.

Bara några digitala lösningar

som elegant kompletterar våra ganska analoga apparater.

Ska vi avsätta lite tid för att gå igenom dem?

Funkar i morgon? Klockan nio?

Hej, ursäkta att jag stör.

Det är ingen i receptionen.

Tyler! Hej.

Allihop, det här är Tyler MacNeil.

Ägaren till den där glödheta pärlan

på 712 River Walk som vi precis lagt ut.

Tyler, det här är min partner Susan Ireland

och våra kollegor August och Lomax.

Trevligt att träffa er.

Klarar ni er utan mig?

Jag ser fram emot att visa dig planen

jag tagit fram för försäljningen.

Nej. Vi pratar om vart jag ska,

inte var jag har varit.

Jag tänkte bara att vi skulle lägga ut River Walk först.

Det är det förflutna.

Visa mig min framtid, Luke. Imponera på mig.

Okej, inga problem. Jag har en lång lista

med möjligheter. Vi begränsar urvalet.

Ge mig detaljer.

Vi får se.

Kanske 850 till 930 kvadratmeter,

fem sovrum, sju... nej, åtta badrum.

Hemmakontor, extra stort garage.

Inget alltför stort och vräkigt, du vet.

Det är inte min stil.

Skrattar du åt mig?

Nej.

Skratta inte åt mig, Luke. Någonsin.

Jag menar det. Jag kommer att...

Gör det bara inte.

Jag menade inget med det.

Bra.

Jag springer före jobbet.

Får igång blodet. Springer du?

Beror på vad som jagar mig.

Häng med mig. Klockan sju hemma hos mig.

Visst.

Men en varning.

Jag är ganska snabb.

Inga problem. Jag fuskar.

Hem, ljuva halvhem.

Okej. Allt ni inte vill ha

lägger vi åt sidan till dödsboförsäljningen.

Och de här använder vi...

för att märka sakerna ni vill ha.

Ett litet organiseringsknep

jag lärde mig av en underbar tvångsmässig person

jag brukade jobba med.

Pax!

Den är min! Jag är yngst! Det var min snuttefilt.

Jag har barn! Om någon förtjänar en snuttefilt är det de.

Som äldst... Okej, okej!

Vi lägger det här åt sidan så länge.

Okej? Ni har viktigare saker att lösa.

Jag fattar. Grundläggande hyfs är jobbigt,

så vi säger väl att det räcker för i dag

och fortsätter i morgon?

Jag börjar bli hungrig.

Jag behöver vila. Och utrymme.

Jag behöver avstånd från er allihop.

Edwin Hubble skulle inte kunna beskriva

hur mycket avstånd jag behöver från er två!

Toppen! Då är vi överens!

Se på er! Heja laget!

Gud... Du igen.

Nej. Du igen.

Jag är ditt samvete, ditt pucko!

Vad nu då? Jag undrar bara.

Tänker du låta dem köra över dig så där?

Det var mammas sista önskan. Vi...

Vi måste lösa det här tillsammans.

Barry, Barry, Barry! Gå inte på den skiten!

Det sista de bryr sig om är gemenskap.

Minns du när de tjallade på dig för att du rökte gräs?

Jag minns inte... I slutet av sista året på high school!

Du fick utegångsförbud i en vecka. Du missade skolbalen,

en av de viktigaste upplevelserna under en sund ungdomstid.

Sånt hämtar man sig inte bara från.

Så det slutade med att du började dejta Tiffany.

Trevlig tjej, men herregud, Barry,

äktenskapet håller på att implodera.

Exploderar som Tunguska 1908!

Nu blir du skallig. Du får hår i öronen.

Vems fel är det?

Vems fel?

Spåra det tillbaka till patient noll, Bar.

Arlo.

Sheri.

Så tänker du låta dem komma undan med det, Bar?

Tänker du det?

Över min döda kropp.

Zooey! Jag vet.

Jag behövde inte, men min firma får rabatt

på det här gulliga kaféet varje tisdag mellan 8.08 och 10.22.

Varför så specifikt?

Jag vet inte. Det var bara väldigt kul att förhandla fram.

Hur som helst ville jag bara

tillbringa morgonen med er i stället för ett gäng kostymer.

Advokater, alltså.

Nuvarande sällskap undantaget.

Så hur är det? Är det fantastiskt?

Ja, det är det!

Det är toppen. Det är toppen. Jag bara...

Vem kunde ana att börja om längst ner på stegen,

dränkt i juridiskt pappersarbete, kunde kännas så...

förlamande?

Men ibland saknar jag väl bara det här. Er.

Vi saknar dig.

Särskilt när telefonen ringer för sjätte gången.

Vänta. Var är Luke?

Det verkar som att han fortfarande är med Tyler.

Det är inte likt Luke att glömma.

Jag tror inte att han glömde.

Det var bara... inte viktigt.

Jag måste tillbaka till jobbet. Samlas vi igen när han är tillbaka?

Hej då.

Är allt okej?

Luke distraheras av ett vandrande blankt föremål.

Det är något med den här klienten. Jag...

Jag litar inte på honom.

Men du litar på Luke, eller hur?

Under normala laboratorieförhållanden.

Det känns hemskt att säga och låter säkert ännu värre,

men sköra äldre? De är bra affärer.

Och nuförtiden börjar barn googla

"äldreboende" första gången mamma och pappa tappar bort nycklarna.

Det är där jag kommer in.

Jag ser till att det finns värdighet i avslutningen.

Det jag bygger är inga äldreboenden.

Det är pensionärsvillor:

vita dukar till middagen, California king-sängar,

mediciner serverade som delikatesser.

Jag trodde du sa att du sprang.

Jag sa inte att jag var maratonlöpare.

Hur länge har vi hållit på nu? Två timmar.

Två timmar?!

Jag är sen till jobbet.

Säg bara att du tappade bort tiden.

Vätska?

Ta för dig.

Jag har några möten att hinna till,

så jag hinner inte gå igenom objekten du sammanställde.

Ska vi höras efter jobbet?

Visst. Okej.

Sms:a bara var. Måste dra.

Se på dig.

Flickorna.

Hej, alternativa jag som är väldigt, väldigt elak.

Vad är det nu?

Det slog mig bara att det finns ett...

ett särskilt band mellan en mamma och hennes dotter.

Det är något dina loserbröder

aldrig kommer förstå, ett par stenkastare

med samma känslomässiga intelligens som dammtussar.

Men vi vet, eller hur?

Ja. Vi vet.

Som den där gången dina föräldrar

missade Thanksgiving.

Du minns. På grund av stormen.

Nej. Du lagade allt.

Kalkonen, fyllningen, potatisen, sötpotatisen.

Allt för att det skulle vara klart när de kom fram.

Vet du vem som tog åt sig äran?

Barry, den lilla bandmasken.

Barry är värst.

Arlo bröt din arm.

Va? Nej. Gjorde han?

Ja. Han knuffade ner dig för trappan

för att hindra dig från att berätta sanningen om kalkonen för mamma.

De jagade alltid i par, gaddade ihop sig mot dig.

Du hade aldrig en chans. Du var alltid så ensam.

Jag var alltid så ensam.

Men här drar du gränsen.

Med det här huset.

Med det här hemmet.

Min mammas hem.

Jag undrar vad det är värt

på dagens marknad.

Förmodligen mycket.

Du måste veta.

Jag måste veta.

Ta det.

Ta det som är ditt, med alla medel som krävs.

Vad menar du?

Slit det ur deras giriga små händer.

Lämna dem med blodiga stumpar som sprutar senor och blod

tills livet rinner ur dem.

Hej. Hej du.

Hur går förhandlingarna?

Du...

Jag tror att vi måste ta reda på vad huset är värt.

Ett så här stort beslut kräver att vi har alla fakta.

Okej.

Jag känner faktiskt en kille.

Jag förstår att ni har ont om tid,

så jag slängde ihop en snabb marknadsvärdering

baserad på jämförelseobjekten jag hade.

Jag tror att ni kommer gilla det. Sluta.

Nå? Jag tycker att det här är en fråga

för testamentsexekutorn, så... Testamentsexekutorn.

Sämsta Avenger någonsin.

Du är bara avundsjuk för att mamma valde mig

i stället för er losers.

Loser? Jag är läkare.

Du är fotläkare.

Det är en läkare! Det där är att ta i.

Det är fan ett steg upp från en master i samtalsterapi.

Passa dig, fotpojken!

Tur att du är advokat.

Du är tränad för sån här skit.

Ja, jag tror att jag var sjuk den dagen.

Det där är toppkandidaterna,

anpassade efter dina önskemål.

Det bästa av det bästa.

Jag är imponerad.

Börja boka visningarna och sätt igång.

En runda till här. Whoa, whoa...

Jag vet inte.

Något ska ju ta död på en, eller hur?

Var fastigheter alltid drömmen?

Ja. Visst.

Om man bortser från pojkdrömmarna,

så är det här vad jag alltid velat göra.

Pojkdrömmar.

Bli affärspartner med mig.

Vad menar du?

Husen du tittar på

gav mig en idé.

Jag diversifierar min portfölj.

Som en förgrening av villorna är min idé att

köpa bostadshus och hyra ut dem

till högsta pris marknaden klarar.

Ja. Jag har hört att vissa bolag gör så.

Hör här.

Jag har kontakter med banker

som mer än gärna finansierar mig.

Men jag kan inte bostadsmarknaden,

och det är ditt område.

Tänk på saken.

Tillsammans skulle vi vara ostoppbara.

Men först... drick upp ölen.

Vad var det där?

Vi höll nästan på att förlora dig där, kompis.

Jag tror att du har fått lite för mycket.

Jag har beställt en Uber åt mr Roman.

I morgon,

hoppar vi inte över lunchen, oavsett hur mycket vi har att göra.

Lågt blodsocker är inte vår vän.

Herregud.

Arlo, kan du skicka saltet?

Nu!

Så du gillar inte min mat?

Om jag menade det hade jag sagt det.

Jag säger det.

Din mat suger.

Du är verkligen en renässansmänniska, Arlo.

Dålig på så många saker.

Det skulle inte döda dig att laga din egen jävla middag.

Herregud.

Problemet är deras omognad.

Och deras girighet och småaktighet

och deras svaghet. De har alltid varit så här.

En Thanksgiving skulle mina föräldrar bli sena

och jag slet i köket hela dagen.

Det skulle bli en överraskning.

I stället slutade det med slagsmål och att jag bröt armen.

Okej, men ni var barn då.

Hur är det nu? Vad vill du nu?

Jag vill att de ska dö.

Ibland, alltså.

Känner du...?

Ja. Vad är det?

Barry?

Arlo?

Barry! Arlo!

Vem sprejade mammas parfym? Sheri, lugna dig.

Det här är inte roligt!

Om du jävlas med mig får du betala Barry

för att operera ut min fot ur din röv!

Vad fan pratar du om?

Att spreja mammas parfym här inne.

Få det att kännas som att hon fortfarande är här!

Du är sjuk.

Du är sjuk. Jag borde spöa skiten ur er båda.

Fotläkaren har blivit modig!

Jag hade flytt i skräck om det inte vore för den här förbannade

plantarfasciiten.

Var är post-it-lapparna?!

Okej! Toppen! Toppen!

Allt är märkt och sorterat

och klart för dödsboförsäljningen i morgon.

Inte riktigt.

Va?

Okej, okej, okej, okej.

Alla tillbaka till varsin ringhörna.

Vi börjar om i morgon, okej?

Gå! Gå! Gå!

Förlåt.

Jag tog hand om en klient i går kväll. Tappade bort tiden.

Ja. Nåväl.

Trots en ganska drakonisk konkurrensklausul

har jag lyckats använda kunskap från ASDRA

på vår egen blygsamma teknik.

Till exempel,

nu utrustad med en infällbar monokel,

som gör att vi kan sortera varelser efter släkte:

Demon? Roadie? Poltergeist? Lätt.

Dessutom är monoklar sjukt stiliga.

Jag är säker på att Monopoly-gubben måste slå bort dem med en spade.

Vår vanliga PKT-apparat.

Vår gamla trotjänare kan nu kol-14-datera

energifält så att vi kan mäta

hur länge en varelse har existerat.

Och på-knappen är numera röd.

Inget signalerar brådska som en röd knapp.

Och så har vi Gopher.

Den här fjärrenheten kan nu upptäcka och identifiera T.R.E:s.

Vänta. Det här borde jag kunna.

Temporalt resonanta byggnader.

Byggnader som en gång stod där, men som har rivits.

Jag håller också på att installera

ett intrångslarm för byrån, som det vi hade på gamla kontoret.

Det som kunde upptäcka roadies.

Precis. Jag tycker att det är viktigt att veta

om något, eller någon, har följt efter oss hem.

Jag oroar mig för att något...

osunt kan nästla sig in bland oss.

Jag känner mig i alla fall säkrare. Susan?

Riktigt bra grejer, Augie. Tack.

Psst. Arlo.

Vad nu då? Arlo.

Får jag ge dig ett litet välmenande,

konstruktivt råd?

Visst.

Sluta vara en jävla mes!

Ser du inte vad som är på väg?

De där två kommer ta huset ifrån dig.

Stjäla det mitt framför din mesiga lilla näsa,

precis som de gjorde med din cykel.

Cykel?

Herregud. Tänk, Arlo!

Den grymma tioväxlade med gula blixten?

Åttan!

De bytte den mot en skateboard och en cd-spelare.

Du tillbringade sommaren ensam. Har inte haft en bästa vän sedan dess.

Men Arlo, jag har goda nyheter.

Har du?

Du är äntligen redo att slåss!

Jag såg din lilla knivfantasi.

Den var fantastisk.

Jag skrattade. Jag grät. Jag reste mig och jublade.

Gjorde du? Ja.

Dags att göra verklighet av den, Arlo.

Kliv fram och döda dem.

Avsluta deras liv och ta det som är ditt.

Det här är exakt vad vårt renoveringsobjekt behöver.

Kolla in de här fantastiska gamla tegelstenarna.

De kommer från någon ruin utanför stan.

Jag känner en kille, Viktor. Han är lite skum,

han driver en återbruksfirma.

Han sålde dem billigare än nya.

Mamma hade älskat dem här.

Rustika men med historia, du vet?

Jag vet.

Att förlora henne kändes verkligen som att förlora hemmet.

Jag tror att det är därför det känns så bra att göra det här nu.

Det knyter mig till henne.

Kolla in symbolen här.

Sa Viktor vad ruinen brukade vara?

Jag skickar det här till Tag.

Det kanske finns en historia bakom.

Inget säljer ett hus som en bra historia.

Tack för att du kom förbi.

Det börjar bli riktigt konstigt här.

Den frasen borde stå på våra visitkort.

Det borde den. Ursäkta. Hej.

Hej. Jag bor längre ner på gatan.

Jag såg en massa bilar här.

Jag undrade bara om allt är... okej?

Ja, vi hjälper bara Eno-barnen

att reda ut Lisbets kvarlåtenskap.

Är alla barnen här?

Ja. Det är rena Ragnarök där inne.

Herregud. Kommer de fortfarande inte överens?

Så allt det där stämmer?

Sheris brutna arm?

Gången Lisbet missade Thanksgiving?

Missade Thanksgiving? Inte en chans.

Familjen Eno tillbringade aldrig en högtid isär.

Förutom det,

är det något annat du minns?

Tja...

Det finns faktiskt en sak.

De brukade prata med sig själva.

Mycket.

Och det var obehagligt.

Riktigt aggressivt.

Ja, jag tittar förbi senare.

Jag skulle gärna träffa dem.

En kaducé är en medicinsk symbol

och även Merkurius stav, tjuvarnas och de laglösas beskyddare.

Nyckelemblemet gör det här extra intressant,

men jag måste gräva djupare innan jag kan göra

en säker identifiering.

Tack. Ingen brådska. Jag är bara nyfiken.

Ibland brukade tegelbruk

ha en liten stämpel som den här för att identifiera

tegel avsett för stora institutionsbyggen.

Toppen, tack.

Det jag menar, Susan, är att det förmodligen var ett...

ett stort institutionsbygge.

Okej. Toppen.

Jag återkommer, Susan.

Ja, återkom till mig också, Tag!

Jag tror Tag är lite småkär i dig.

Det här är den nya Susan Ireland.

Hon som inte dejtar 20-åringar, kollegor,

underställda, tvåbenta eller någon alls, minns du?

Jag tar tillbaka det.

Varför säljer du den här?!

För att den låg i din säljhög.

Nej, det gjorde den inte! Sheri! Arlo! Vem lade dit den här?

Samma idiot som lade dit den här!

De här korten är samlarobjekt!

Okej, alla måste bara lugna ner sig.

Och där är de.

Eno-barnen.

Rachel. Du...

Bor du fortfarande längre ner på vägen?

Jag har inte sett er tre på åratal.

Sheri, se på dig.

Hej.

Och Arlo.

Rachel, varför har du mammas lapptäcke?

Jag undrade hur ni överhuvudtaget kunde sälja det.

Det är speciellt.

Det ska vi inte. Det är mitt!

Där är min gamla körkåpa.

Det där är min examensdräkt!

Den där biten kommer från min t-shirt!

Och det där är min flanellskjorta! Mina jeans!

Va?

Det stämmer inte. Er mamma gjorde det här

av sina egna kläder och er pappas.

Hon gjorde klart det när hon väntade dig, Barry.

Och du är... säker?

Helt säker. Förlåt.

Ni minns det helt fel.

Vem gjorde det här?

Herregud. Mitt lapptäcke!

Vårt lapptäcke! Varför skulle du...?

Nej, vänta! Stopp.

Tänk efter.

Parfymen. Lapptäcket.

Jag hörde en kvinna skratta nyss.

Och? Vadå?

Är det...

mamma?

Är hon här?

Tror du att hon är...

arg på oss?

Vi kommer aldrig kunna sälja ett hemsökt hus.

Vem ringer man ens om sånt?

Zooey skickade oss.

Ni är spökjägarna.

Vi är fastighetsspecialister.

Vi behöver verkligen er hjälp.

Visst. Men om det är mamma, var snälla, okej?

Vi är alltid snälla.

Ska vi?

Efter dig.

Det är något här och det är förbannat.

Datan visar något gammalt.

Men yngre än Lisbet.

Det där är en praktisk pryl.

Det är bara början.

Efter korsreferering kan jag bekräfta

att det inte finns någon koppling på mödernet

till Eno-barnen, men det verkar finnas ett släktsamband.

Det är inte logiskt.

Inget tjusigt hämtkaffe den här gången?

Jag saknar företagets motorolja som jag brukade göra.

Du är för ung för nostalgi.

Det är inte nostalgi. Det är bara...

Okej, jag ville inte säga det här tidigare

framför alla andra, men...

jag har det faktiskt riktigt jobbigt på jobbet.

Jag känner mig bara väldigt malplacerad.

Du vet, de fina cappuccinomaskinerna,

de dyra kostymerna, affärsluncherna.

Låter tufft.

Jag bara...

Jag menar bara att det inte är...

här.

Det känns inte som hemma.

Det tar tid.

Jag kände likadant när jag började här.

Du vet humrar?

Inte personligen.

Humrar ömsar skal.

Och när de ömsar sitt hårda, välanvända exoskelett

är skalet under supermjukt.

De gömmer sig i veckor innan det är säkert att komma fram.

Det kan jag relatera till.

Du håller bara på att vänja dig vid allt det nya.

En snabb treårig juristutbildning?

Börja på en byrå innan du ens avlagt examen?

Det är mycket.

Du är exceptionell, Zooey.

Men du är också människa.

Och tydligen delvis kräftdjur.

Ge dig själv lite tid.

Lev och andas.

Innan du blir fångad och kokad levande.

Tack för det.

Gud, det är familjen Eno. Jag måste gå.

Vi ses.

Zooey! Har du en sekund?

Vad ska de göra? Döda varandra?

Jag har gått igenom fru Enos gamla uppgifter

och det saknades en stor del.

Eftersom jag är jag testade jag ett par bakvägar

in i systemen och hittade det här.

När hon var 16 födde Lisbet Duval... det var hennes flicknamn...

en dotter på S:t Gertrudes sjukhus.

Hon berättade aldrig att hon hade en dotter till.

Flickan hette Summer,

vilket är lite ironiskt

eftersom hennes liv var allt annat än soligt.

Summer togs ifrån henne,

som man ofta gjorde med barn i sådana situationer.

Hon bodde i 13 fosterhem.

Sedan tappar jag nästan spåret, men hon dyker upp igen

på ett riktigt uselt ställe... dödsannonserna.

Nej. Mördad vid 15 års ålder

av en fosterbror som högg henne i halsen

och... usch. Väldigt sorgligt.

Släktsamband. Halvsyster.

Ja. En bitter halvsyster.

Det är svårt att klandra henne. En liten övergiven flicka

som ser sina privilegierade bröder och sin syster

leva sina perfekta liv.

Det suger. Jag hade också varit förbannad.

Så vadå? Det var Summer som

planterade alla de falska minnena i barnens huvuden?

Vänta... Rachel nämnde att de alltid brukade

prata med sig själva.

Det var Summer.

Som viskade hemska saker.

Fick dem att hata varandra.

Så hon vill att barnen ska göra mot varandra

det som hände henne.

Fan. Jag lämnade dem precis ensamma.

Hjälp Zooey. Jag ska prova en sak.

Vad i hela...?

När det gäller någon som har förlorat sin mamma

finns det bara en lösning.

Jag behöver att du litar på mig med just det här.

Alltid.

Ni förtjänar inte det här stället. Eller en mamma!

Ni snorungar hade allt och jag hade ingenting!

Ni borde ha dött allihop! Fått halsarna uppskurna!

Så får ni se hur det känns!

Nej!

Mamma?

Summer.

Älskling.

Det är mamma.

De tog dig ifrån mig.

Jag försökte hitta dig.

Så många gånger.

Lögnare!

Mamma!

Nej.

Jag glömde dig aldrig, Summer.

Den här biten av din babyfilt

är en del av lapptäcket som jag...

Du lämnade mig att dö! Nej.

Sedan skaffade du en ny familj!

En lycklig familj!

Jag älskar mina barn.

Alla mina barn.

Det är inte deras fel.

Snälla!

Det är dags att gå, älskling.

Vi går tillsammans.

Jag älskar dig.

Mamma.

Okej.

Vi har kommit fram till en plan och bestämt oss för att sälja.

Okej.

Och dela vinsten i fyra delar.

Fyra?

Vi kommer aldrig få lära känna Summer, men vi kanske kan göra

något för henne.

Till hennes minne.

Något som inte är själviskt och skitstövligt.

Okej. Låter ädelt än så länge.

Så en fjärdedel av försäljningen

ska gå till barnavårdsorganisationen.

Till Summers minne.

Och ni är alla överens?

Ja.

Fint.

Jag tror att er mamma hade blivit jätteglad.

Och se där. Med tid till godo.

Jag visste att ni skulle klara det.

Gjorde du?

Gud, nej.

Det är bokstavligen ett mirakel.

Lämna namn och nummer

så hör jag av mig. Tack.

Hej, Susan! Det är jag.

Jag ville bara säga att jag fick bevittna

några skalömsningar i dag. Familjen Eno.

Mitt gamla jag, innan hummerliknelsen,

hade tyckt att det var typ töntigt eller emo,

men jag tror att jag ser det annorlunda nu.

Och jag kommer fortfarande känna mig malplacerad på firman,

men mitt skal blev lite hårdare i dag,

och det är tack vare dig. Så tack.

Okej, hej då.

Judy, skickade du lådan som jag bad dig om?

Bra.

Nej, bara ett litet internskämt till en gammal vän.

Precis.

Jag skickar efter resten.

Just det! Du ska gå.

Du bryr dig inte ens.

Jag försöker.

Nej. Jag lyckas inte.

Du skrämmer mig, Tyler.

Vi brukade skratta tillsammans hela tiden.

Nu blir du arg varje gång jag skrattar.

Du får den där blicken som om du...

som om du hatar mig.

Jag känner dig inte ens längre.

Så synd. Jag är ganska enastående.

Särskilt innerst inne.

Du är fortfarande här.

Det är du också. Jag är på väg ut.

Lovade mamma inga fler middagar vid skrivbordet,

vilket hittills varit det lättaste löftet att hålla.

Hur som helst, det här kom till dig.

Ingen returadress.

Vad sjutton är det där?

Luke?

Ingen aning.