Original subtitles

Det har gått 7 månader sedan kriget bröt ut.

Fiendens blockad sträcker sig nu från södra Japan till norra Australien.

På randen till förintelse, inleder de allierade ett desperat försök-

- att förstöra en av fiendens nyckelinstallationer.

Södra Kalifornien 7 månader tidigare

- Kycklingen är nästan klar. - Mamma?

- Jag börjar göra salladen. - Det vore toppen, Margaret.

Jag hämtar några saker bara. - Vi äter när pappa är hemma.

- Har vi tillräckligt med öl? - Han kommer inte att vilja ha det.

- Han behöver whisky. - Gör inte Christopher full, David.

Varför inte? Han har kort permission. Han får göra vad han vill.

- Hoppas att han vill vara med familjen. - John då? Kommer han ikväll?

John? Skulle han planera något? Det var nytt.

- Du kanske borde ringa honom. - Jag har redan försökt tre gånger.

Han svarar aldrig.

Jag försöker väl igen.

- Är det sant? - Bra match, polarn.

- Tack, mannen. - Men du tar det lite för seriöst.

Det är bara gatufotboll.

- Det är för att vi är bäst, mannen. - Ni har vanföreställningar.

Ja, gatufotboll är vår grej till skillnad från folk som dissar en så där.

Han är avundsjuk bara. Glöm det.

- Då antar jag att ni spelar ofta. - Ja, hela tiden.

- Vi är LA:s bakgårdsmästare. - Från Glendale till Long Beach.

- Bortom Long Beach, långt bortom. - Och vi är ostoppbara.

John här är vårt hemliga vapen.

Vem sköter grillen? Det luktar underbart.

- Han är full. - Man måste vara bra på något.

- På att dricka? Det gör han riktigt bra. - Nej, jag menar...

Men det där var nog hans sista. Jag har faktiskt också talanger.

Är det sant? Förutom att springa med en boll?

- Förlåt. - Det är okej, typ.

- Vad har du för andra talanger? - Jag lagar saker.

- Är det sant? Som vad? - Vad som helst. Saker i huset...

...avlopp, motorcyklar. Jag höll på med en killes pizzaugn i Big Sur i en månad.

- Tog det en månad att laga en pizzaugn? - Den var enorm. Tog fem pizzor.

Dessutom drack jag många öl. Jag har fullt upp.

Förresten, vet du en sak? Jag kanske behöver laga något.

- Är det sant? - Ja, det är ett ljud i min lastbil.

- Ett ljud i din lastbil? - Ja.

- Jag borde kanske ta en titt på den. - Vad gör du imorgon?

Är det här din telefon? Den har ringt hela eftermiddagen.

Hallå?

- Vart ska du? - Jag måste dra.

Jag ringer dig imorgon.

- Har gör alltid så där. - Men han fick inte mitt nummer.

- Du ska få det av mig. - Bra.

- För jag behöver fixa min lastbil. - Eller hur?

Vad ni än sett i filmerna, så är rymdresor inte som att köra bil.

Hastighetsgränsen är mer av ett förslag än en verklig gräns.

Ljushastigheten är grejen. Inget kan röra sig snabbare.

Även i den farten skulle det ta årtionden att nå våra närmaste grannar.

Just nu är vi fast här på det här klotet... jorden.

Trist.

Glöm inte att den här trista lilla planeten är vårt hem.

Den ser liten ut härifrån, men den innehåller allt i era liv.

Era familjer, vänner, allt ni någonsin känt till och allt ni vill vara.

Det är allt vi har, så ta hand om den. Skydda den.

- Tracy! - Hej.

- Så glad att arbetsveckan är slut. - Så du har helger alltså?

- Jag borde forska, men det är så svårt. - Du behöver inte gå på alla fester.

Jag vet. Apropå fester, vad har du för planer i helgen?

- Jag ska faktiskt på en dejt ikväll. - En dejt?

Och jag som trodde att jag hade för kul. Vem är den lyckliga killen?

Jag träffade honom på nätet. Det blir säkert en katastrof.

Nej, säg inte så. Det är helt okej. Även normala gör det nuförtiden.

- Vilket självförtroende du ger mig, Mel. - Om han visar sig vara en idiot...

...har jag lite folk hemma imorgon, så du borde komma.

Vi dricker champagne och skrattar åt det och på eftermiddagen har vi glömt allt.

- Hallå? Jorden anropar miss Gleeson. - Förlåt.

- Ska du ta värvning nu? Ärligt? - Lunch imorgon låter bra.

Bra, för jag har köpt en ny klänning. Jag tror att jag ska ha den.

Det är en perfekt skärning och den har ett hjärtformat...

- Vi borde göra en seismisk scanning. - Det gjorde vi precis.

Vi har ont om tid och måste nå vårt mål.

Kom ihåg vad Jackson sa. Mät smygning, inte hastighet.

Och håll klaffen.

Mer sky?

- Chris? - Vad?

Sky?

Nej, tack.

- Farbror John! - Förlåt att jag är sen.

- Jag hade massor av ärenden. - Tack för att du kom, John.

Kul att se dig, kompis.

Ge din bror en kram, Chris.

- Kul att du är tillbaka. - Tack.

Jag hörde att du blivit löjtnant.

Jag tänkte att du säkert ville fira med en sån här.

- Tack. - Kom och ät, John. Det finns massor.

Det luktar jättegott, tack.

- Kyckling, potatis. - Toppen.

- Så har du varit upptagen, John? - Ända sen jag kom tillbaka till LA.

- Jag har just hållit på med ett kök. - Är du rörmokare?

Mest snickeri. Bänkskivor, garderobsdörrar och sånt.

Han vill öppna ett gästhem hemma. En sån där internetgrej.

- Internetgrej? - Fråga mig inte hur det funkar...

...men många gör det.

Det är stort att äga sitt egna hem. Nåt du skulle kunna eftersträva.

Visst. Jag ska bara vänta på att 40-talet kommer tillbaka...

- ...så att jag har råd med det. - Saker är inte vad de brukade vara...

...men när vi köpte vårt första hem i Granada Hills, fanns det inget där.

Och marken var billig.

Ursäkta mig.

- God kväll. Har ni bokat bord? - Ja...

Jag ska träffa honom där, tror jag.

Jag förstår. Varsågod.

- Byron? - Ja. Tracy.

- Det är jag. Förlåt att jag är sen. - Ingen fara, sätt dig.

Så, har du kollat menyn?

Ja, det ser bra ut. Det där är vinlistan.

Så klart.

God kväll. Vill ni börja med något att dricka?

- Ja, vin, tack. Merlot. - Ett glas?

En flaska.

Vill du ha något att dricka?

- Vi kanske kan dela på vinet. - Bra idé. Två glas, tack.

Tack.

- Förlåt, men jag är så nervös. - Ingen fara. Ta det lugnt bara.

Jag vet, det blir bra. Merloten är på väg.

Du sviker mig väl inte nu?

Jag vet inte vad du gått igenom, men...

...det är skönt att du är tillbaka, brorsan.

Jag är inte tillbaka.

Inte på riktigt.

Okej, jag fattar. Men det är bara logik.

Om det finns oändliga universum med oändliga variationer-

- så måste det finnas ett universum precis som det här.

Med en likadan galax, till och med en jord.

Till och med samma oss som sitter på en restaurang och dricker...

...för mycket rödvin.

Bara för att det verkar logiskt behöver det inte vara sant.

Vi kan inte ens göra tester för att se om det finns parallella universum.

- Men Cern då? - De har inte bevisat något alls.

Det är meningslöst att prata om det. Vi kan lika gärna diskutera astrologi.

- Visst. Vad vill du prata om i så fall? - Jag vet inte, astrologi?

- Du gillar inte det här, va? - Förlåt.

Jag är nog bara trött. Jag har pratat om det här hela dan...

...och ärligt talat är jag klar med det.

- Kan vi ta in notan, snälla? - Visst.

Ursäkta? Kan vi få notan, tack.

Presidenten lovar att kriget i Nord- Afrika fortsätter tills det blir fred.

De amerikanska förlusterna uppgår nu till närmare 5000-

- och många soldater som återvänder från regionen behöver år av rehabilitering-

-både fysiskt och psykiskt.

Tänk att folk frivilligt väljer att utkämpa det här korkade kriget.

Är man dum nog att ta värvning, förtjänar man det som väntar.

- Det kanske inte är så enkelt. - Krig är korkat.

- Det verkar rätt enkelt för mig. - Jag vill inte prata om det.

Visst.

- Snyggt. - Tack.

- Där har vi vårt mål. - Hur ska vi lyckas ta oss dit?

Från nordväst. Men nu måste vi hitta en övernattningsplats.

- Vad är det där? - Gamla fort från kriget?

- När de torskade. - Vi kollar.

- Mai Tai? - Vad?

Jag kan inte dricka båda själv.

Absolut.

Tack.

- Vad varmt det är. - Ja.

- Men jag tror att ett oväder är på gång. - Ja, jag hörde åska.

Så, hur går det?

- Det går riktigt bra. - Jag pratar om bilen.

Jaha, bilen? Det krävs mycket jobb.

Jag måste kolla min kalender.

Förlåt, men jag måste stoppa dig där.

Vi har fått in rapporter om attacker i södra Stilla havet.

Stora flygfarkoster ska ha dykt upp från ingenstans.

- Och de är inte från jorden. - Vad? Wow.

Ja, och presidenten ska hålla ett tal.

Det vi ser är bilder från Manila för bara några timmar sedan-

- där den amerikanska flottan utkämpar ett stort slag. Det är häpnadsväckande.

Fler rapporter kommer in från runt om i Stilla havet.

- Parallella universum. - Vad?

- Har någon anhöriga på västkusten? - En faster i Santa Barbara...

- ...men det här är ju på Filippinerna. - Det har bara börjat.

Säg åt henne att resa österut, så långt från Stilla havet som möjligt.

Vart ska du?

Jag ska följa min bror.

Dog inte hennes bror?

Det spelar ingen roll. Vilket flyg som helst som tar oss nordöst. Toronto.

David, nej. Fortsätt. De har din teckning.

Sir, så fort min familj är i säkerhet kör jag till Pendleton.

- Chris, jag kan hjälpa dig. - Ett ögonblick, sir.

De vill ha dit mig direkt.

Jag kör dem till flygplatsen.

Du kan lita på mig.

Jag kommer med detsamma, sir.

Sämsta jävla tidpunkten. Annes bil är på verkstan och jag behöver min egna.

- Kan du ta din? - Självklart.

- Jag måste dra. - Vi flyger om två och en halv timme.

Åk du, vi klarar oss.

Var snäll mot mamma, okej?

Var försiktig, min son.

Alltid.

- Kom nu, bilen står redo. - Kan du inte följa med oss, John?

- Det finns säkert plats på planet. - Jag måste stanna här.

- Och hjälpa till så gott jag kan. - Du är en bra man, John.

Ta era väskor nu.

- Är alla klara? - Ja.

- Sköt om din bil bättre, John. - Vi kommer att missa flyget.

- Vi kanske borde ringa en taxi? - Nej, jag vet en som kan hjälpa oss.

Jag vet att vi missade flyget, men vi kanske kan få en annan flight. Ut här.

- Jag har kört till LAX förut. - Var som helst i samma område.

Grönland skulle funka.

Montreal? Ja, Montreal.

Toppen. Boka inte det. Vi är på väg, tack.

Hoppas att ni pratar franska. Ni ska till Montreal.

- Utmärkt. Tack, John. - Är det en direktflygning?

En timmes stopp i San Francisco. Vi säger ciao i skymningen.

- Det är italienska, men tack ändå. - Ingen orsak.

- Är du säker på att du inte ska med? - Det är något jag måste göra.

Nästan, det blir bra.

Chris, jag måste fråga dig en sak.

Jag vill ta värvning, brorsan.

Berätta vad jag måste göra.

Idag...

...börjar ett nytt kapitel i vårts lands historia.

Och alla andra länder i världen.

Idag...

...är första gången på ett halvt sekel...

...som vi åter upplever ett världskrig.

Vi beklagar verkligen din familjs bortgång, löjtnant.

Du ska veta att Anne, Jennifer och dina föräldrar finns i våra tankar.

Vi ska slåss för deras ära och alla andra som dog i attacken mot LA.

Och vi slutar inte förrän de alla tryckts tillbaka dit de kom ifrån.

Jag åker vart som helst. Och jag slåss om jag måste.

Strålande, löjtnant. Er motståndskraft i Nord-Afrika var inspirerande.

- Vad jag vill säga är... - Och vi tror båda att du skulle bli...

- ...en utmärkt plutonledare av 15:e. - Det vore en ära, sir.

Som tur är har vi lite tid kvar.

Just nu vilar 15:e och laddar om.

De behöver oss alla efter det helvete vi gick igenom därborta.

- Vi förlorade många fina soldater. - Det var ett helvete...

...men vi krossade dem och det ska vi göra igen när vi slåss i Stilla havet.

Men just nu har vi nya soldater som ska tränas på Paris Island.

Jag behöver någon som formar dem innan de åker om tio veckor. Klarar du det?

Absolut, sir.

Det finns rådgivare på ön också, löjtnant.

Jag vet att inget kan förändra något, men det kan få dig att stå ut.

Ja. Det finns ingen bättre terapi än att skrika häcken av sig-

- på ett gäng blöta nollor. Visst, löjtnant?

Hör på. Jag behöver mina bästa män i den här striden, Jackson.

- Så gör vad du måste göra. - Ta hand om din bror. John, va?

- Han är på väg till Paris Island nu. - Jag tvivlar på honom, sir.

Kan någon skapa soldater av dessa pojkar, så är det du, löjtnant.

Jag ska försöka, sir.

Det vet jag om.

Ju mer vi pressar honom, översten...

...desto värre blir det för honom när han bryter ihop.

Det kan jag acceptera, major. Så länge vi vinner.

Är det ledigt här?

- Jag heter Tracy. - John.

- Men du kan kalla mig Blake. - Just det, efternamn.

Gleeson.

- Har någon skrikit i ditt ansikte än? - Nej.

- Händer det på riktigt? - Jag tror det.

Ärligt talat är det här en impulsgrej. Jag vet inte vad jag känner riktigt.

Inte mycket att göra åt saken nu.

Nej... Jag tror att jag börjar inse det nu.

Vad gör ni nollor härinne? Kom hit och ställ upp er på led!

Rör på er! Stå upp rakt.

Blicken framåt.

Vad heter du? Blicken framåt för helvete! När jag säger nåt, lyder du.

- Vad fan heter du? - Dreyfus, sir.

Nej, det är det inte.

Vad heter du?

- Blicken framåt för helvete! - Lewis, sir!

Nej, det är det inte.

- Vad heter du? - Wilcox, sir.

Fel.

- Vad heter du? - Gleeson, sir. Det är verkligen det.

Nej, det är det inte.

Vad heter du?

John Blake, på riktigt.

- Det står på körkortet om ni vill se. - Det säger du?

Så du vill visa mig ditt körkort? Gör det i så fall.

Inte?

Just det. Du kan inte visa mig det, för alla dina saker har beslagtagits!

Så försökte du bara göra dig lustig, rekryt?

- Försökte du göra dig lustig?! - Ja, sir. Jag försökte vara lustig, sir!

Ner på maken och gör 20 armhävningar för att du försöker vara lustig!

Nu, nolla!

Är det någon annan som också vill försöka vara lustig?

Inte? Bra.

För den inställningen kan få er, de som slåss vid er sida-

-och alla ni skyddar dödade.

Vi slåss mot en fiende som inte bryr sig om vilka ni är eller tror att ni är.

De bryr sig inte om ära eller berömmelse.

De är här för att utplåna allt och alla ni känner från jordens yta.

Er stolthet som marinsoldater. Den tjänst ni gör ert land.

Ert uppoffrande för en viktigare sak. Ingenting kommer att betyda något.

Det enda som står mellan maskinerna och mänsklighetens undergång-

- är er förmåga att sikta med ert vapen och skjuta.

Antingen är ni maskindödare...

...eller döda.

Nu...

...för sista gången.

- Vad heter du? - Vad sägs om maskindödare, sir?

- Säg det som om du menar det! - Maskindödare, sir!

- Vad heter du? - Maskindödare, sir.

- Vad heter du? - Maskindödare, sir.

- Vad heter ni? - Maskindödare, sir!

Bra. Mässhallen om fem minuter.

Är ni sena, är ni ute.

- Chris? - Det är löjtnant, rekryt.

Ursäkta mig, sir.

Du gjorde det rätta att ta värvning, men mitt jobb är att se över nya rekryter-

- inte klappa dig på axeln. Du jobbar hårt och lyder order.

Och gör inte bort dig.

Håll er lugna. Andas.

Ert vapen är er vän.

Känn in det väl...

...så kommer det att skydda er.

Slappna av i axlarna, Gleeson.

Snyggt.

Låt mig fråga er en sak.

Vem av er har sett fiendens drönare?

Är du från Los Angeles?

- Så du vet vad vi har att göra med. - Jag har sett vad de kan göra.

Efter att ha sett den förödelse drönarna kan orsaka, har han...

...ändå valt att slåss.

Vad skulle ni ha gjort?

Låt oss ta reda på det.

Er instinkt är rätt.

Det första ni gör när ni ser fiendens drönare är att gömma er.

Du... hade blivit skjuten.

Vi har samlat in dem sen de först dök upp i södra Stilla havet.

Och tro mig, vi gör allt vi kan för att förstå dem.-Luis?

Om ni kan kontrollera dem, varför inte använda dem mot maskinerna?

Vi har försökt. Maskinerna tar över våra signaler.

Allt vi skickar in i strid, används så småningom mot våra egna soldater.

Till och med våra egna drönare kapas av fiendens farkoster.

Nej, just nu förlitar vi oss på...

...det bästa och mest pålitliga vapen vi har.

Det är vi. Soldater som ni och jag.

Den här maskinen kan se er. Den kan höra er.

Den kan känna doften av er på flera kilometrs avstånd och den är snabb.

Men den har några svagheter.

Svaghet nummer ett.

Fiendens drönare förlitar sig på farkosterna för att kunna ladda om.

Om de skärs av från farkosterna, går ner på marken för att spara energi.

Det kunskapen är vad som räddade LA.

Svaghet nummer två.

De här sakerna är väldigt tunga.

Så när de svävar, eller hoppar...

...skapar de ett tydligt seismiskt mönster...

...som vi kan upptäcka på 8 kilometers avstånd med de här sakerna.

Vi kallar dem scanningsstavar.

De kommer att rädda era liv, så använd dem ofta.

Okej, då drar vi.

Se på fan.

Vad i helvete...

Blake. Han räddade er.

Ni är den enda enhet som lyckats på första försöket. Bra jobbat.

Men ni skulle troligen ändå dö. Men ni dör som marinkårssoldater.

Om jag dör i en stridzon!

Lägg mig i en låda och skicka mig hem!

Sätt medaljerna på mitt bröst! Säg till mamma att jag gjorde mitt bästa.

Så vad är grejen, Blake?

Du och löjtnant Jackson kände varandra innan kriget, va?

Han är min bror.

Är han din bror?

Och det berättar du nu?

- Han är som en bror. - Vad menar du med det?

Mina riktiga föräldrar dog när jag var 15.

Bilolycka på I-5. Hela bilen totalförstördes.

Min familj stod nära Jacksons, så de tog hand om mig.

Sen dess har de varit som min familj.

Till det att LA attackerades.

Nu är det bara jag och Chris.

Vi är de enda som är kvar.

Du vet, hemma i LA kunde jag knappt hålla käften.

Jag kunde bli förbannad på allt. Kasta en fotboll, byta ut en mast.

Eller laga en garderob.

Det enda jag ser nu är deras ansikten precis när de kom ut ur bilen.

Jag gjorde bort mig och nu är de döda.

Det var inte ditt fel, Blake. Många människor dog den dagen.

Du hade inte kunnat göra något.

Jag antar att det är därför vi är här. Så att vi kan göra något.

Jag hoppas det.

- Min bror var också soldat. - Du har aldrig nämnt honom tidigare.

Han dog i Afghanistan för några år sen.

Jag beklagar.

Jag var så arg när han tog värvning. Mina föräldrar med.

Jag fattade inte varför han gjorde det.

Sen dog han och...

Saker och ting förändrades. Jag var tvungen att få klarhet i allt.

Fick du det?

Inte direkt.

Men jag börjar nu. Det handlar inte om att slåss och vinna, utan skydda.

Vad är det jag skyddar?

Jag har inget kvar.

Jo, du har ju oss.

Ett, två, tre, fyra. USA:s marinkår!

Ner!

- Wilcox! - Framåt!

Blake!

Blake!

Sätt ner Scanningsstavarna i marken!

- Stället kryllar av drönare! - Berätta nåt jag inte redan vet.

Den finns en kam nordväst där de är färre. Vi kanske kan ta oss igenom.

- Ni hörde honom, avancera! - Kom igen!

Försök att sova, allihopa.

Vi kommer inte fram ikväll.

Framåt! Ladda de jävlarna! Avancera!

Avancera!

En grandeur!

Kom igen, Lewis!

- Framåt! - Jag fixar det här.

Fiskedelen i uppdraget?

Jag måste ha missat den delen.

Vad händer, Chris?

- Inväntar vi order? - Kul att se dig också, bror.

Jag är glad att du överlevde.

Hör du?

Vad?

Vågor mot stranden.

Vinden i träden. Fåglarnas sång.

De har slutat skjuta. Slaget är över.

Vad snackar du om? Vi har fortfarande ett mål.

- Uppdraget har inte förändrats. - Det ska finnas två plutoner på ön.

Nu är det bara du, jag och alla nollor.

- Det räcker inte. - Det kan finnas andra.

Utspridda, förvunna, troligen döda.

Så vi ska ge upp?

Bara vänta på stranden tills maskinerna hittar oss?

De har låtit oss vara så här långt. Vi är inget hot mot dem här.

Hur länge tror du att det är så? Och även om de struntar i oss?

Sitta på stranden, titta på vattnet medan resten av världen slåss?

Du behöver inte vinna kriget, John. Du behöver inte slåss för deras skull.

Är det vad du tror att det handlar om?

Jag vet att jag klantade mig i LA, men maskinerna dödade din familj, inte jag.

Jag är här på den här ön för det är vad som måste göras!

- Jag slutar inte förrän det är avslutat. - Gör vad du vill, bror.

Men gör inte bort dig.

Vi har inte mycket här, men det är vårt. Och vi tänker behålla det.

För Wilcox och Miller.

För Gleeson. Hoppas att hon återhämtar sig snabbt.

Shark One är inte detsamma utan henne. Gleeson.

- Jag fixar en runda till. - Jag tar den.

- God kväll, korporal. - Major Atkins, sir.

Det behövs inte, vi är inte i tjänst.

Jag är bara här för att se till att ni sköter er.

Bara några drinkar, sir. Vi börjar tidigt imorgon bitti.

Det är inte er tre jag oroar mig för.

Jag antar att vi alla behöver ventilera efter Taiwan.

Du är född och uppvuxen i LA, visst, Blake?

- Har du varit utomlands tidigare? - Räknas New Orleans?

Ja, New Orleans räknas.

Hur känns det att vara så långt hemifrån?

Det känns som vi har mycket hav mellan oss och Santa Monica pier.

Jag är orolig att jag aldrig kommer hem igen, sir.

Du är smart, korporal Blake. Du vet vad vi har emot oss.

Fienden har byggt en vägg mellan oss och den amerikanska västkusten.

Tills vi hittar ett sätt att bryta oss igenom den, sitter vi fast här.

15:e behöver såna som du och lanskorporal Gleeson för att fixa det.

Jag vill att du tänker på det.

Håll huvudet klart.

Tack, sir. Jag ska göra mitt bästa.

- Det vet jag, korporal. - Sir, ni får gå härifrån.

För helvete! Jag är en amerikansk marinkårssoldat.

- Skit också, det är Jackson. - Sir, låt mig sköta det här.

- Jag fattar, men du är full. - Ta honom härifrån bara.

Det kommer inte att sluta bra för dig. Jag ska krossa dig!

Ser du? Han är med mig. Shark One-plutonen. Vi skyddar...

- Kom igen, Chris. - Idiot!

De kan dra åt helvete! Jävla snorungar!

Hoppas att ni njuter av jordens undergång!

Ni höjde säkert era glas...

...för de modiga bröderna i 15:e som gav sina liv.

Jag insåg för en tid sen att det är lättare att dricka direkt från flaskan.

Vi skulle vara kvar här hela natten annars.

För 15:e MEU och alla döda vars namn jag inte minns.

- Du verkar inte så skärrad. - Det är fördelen med att sakna hopp.

Så du ger bara upp? Ett litet bakslag och du är redo att kapitulera?

Bakslag? Vi försökte ta tillbaka Taiwan och förlorade hela Sydostasien.

Det är inget bakslag, utan en katastrof.

Och nu är nordöst också förlorat.

Hela 13:e MEU förintade på Okinawa.

2000 döda marinkårssoldater.

Hur ersätter man en hel enhet med 2000 marinkårssoldater?

Jag kände några i 13:e.

Vänner från utbildningen. Det går inte att ersätta dem.

- Det var inte vad jag menade. - 15:e kommer att fortsätta kämpa.

- Vi är fortfarande starka. - Inte så starka.

Snart kommer det här stället också att drabbas. Vi kan inte hålla dem borta.

Antingen flyr vi... eller dör.

Men jag vet inte vart vi ska fly. Antarktis kanske.

Jag vill inte tänka så. Det kan jag inte.

Jag fattar. Bättre att dö på fötterna än att leva på knäna, va?

Säg det till killen som jag såg få benen bortsprängda i Fiji.

Vi är körda.

Vart ska du?

Besöka en vän.

Hej.

- Hej. Du är vaken. - Vad i helvete?

- Var är jag? - På sjukhuset. I Sydney.

Sydney? Skit också.

Det är okej. Ta det lugnt.

Hon vaknade precis upp.

Jag ska hämta frukost. Försök att slappna av, miss.

Titta på mig. Du är här nu. Vi är säkra, okej?

Du ser. Armar. Ben. Allt är kvar.

Du skötte dig riktigt bra. Vi blev dessutom befordrade båda två.

- Är det sant? - Du blev lanskorporal, då du...

...blev skjuten, antar jag. Det kräver mod.

- Vad blev du? - Korporal.

Jag vet inte varför, för jag fick bara några skärsår och blåmärken.

Nej, du förtjänar det. Du tog oss därifrån.

Inte alla.

Så när åker vi härifrån?

Jag seglar norrut om två veckor. Vi grupperas norr om Darwin.

Ditt mål är att återhämta dig, Glees. Sen kan du stanna här i Australien.

- Nej... - De behöver kompetent folk här.

Jag pratade med Jackson och du kan få en plats här. De jobbar med forskning.

- Sånt nörderi som du gillar. - Nej, jag vill åka tillbaka.

Du måste vila nu. Tänk på saken.

De måste vara klara att åka om en halvtimme. Kan du lösa det?

Självklart.

- Vad är det som händer? - De är här. Gör er redo, korporal.

- Blake, vad är det som händer? - De ska ta dig härifrån.

Oroa dig inte. Allt kommer att bli bra.

Vi ses snart.

- Tänker du slåss igen? - Det är min intention, sir.

Tänk att kycklingen bara gick runt här.

Det finns mat överallt.

Vill du ha lite?

Hutchins, är du okej med allt det här?

Jag vet inte. Jackson är vår ledare.

- Ja, men han är helt galen. - Precis som alla andra.

Du borde ta på dig uniformen, Lewis. Du visar dig för fienden.

- Menar du så här? - Ser du? Total oordning.

Ingen lyssnar på mig längre.

Jävlar vad varmt det är.

Så det här var planen hela tiden? Att hitta dig en tropisk ö.

Jag har tänkt tanken. Jag trodde att du om någon skulle förstå.

En gång kanske, men inte längre.

Du kommer dit också.

- Skjut inte! - Dreyfus! Jäklar.

Är det där kyckling?

Kul att se dig, kompis.

Detsamma, korporal Blake.

Så vad hände? Var hamnade du?

Vi landade, jag vet inte. Någonstans väster om här.

Vi förlorade löjtnant Macey.

Han upprepade att vi var tvungna att nå vårt mål.

Jag tror att han tappade det helt.

Men Gleeson var stabil. Hon var alltid den smarta.

- Gleeson? Lever hon? - Sist jag såg henne i alla fall.

Vi tappade bort varandra vid kammen.

Eller...

Jag menar att jag flydde.

När hon gav sig iväg för att kolla in kammen såg jag fem drönare.

Jag var tvungen att dra.

Jag borde ha stannat, va?

Jag blev så rädd bara.

Jag vet att vi inte får vara rädda, men jag är alltid rädd!

Hur hittade du tillbaka?

- Tror du att vi kan hitta henne? - Jag vet inte.

Vi kom så nära vårt mål.

- Det var drönare överallt. - Det är okej.

- Vet du varför? - Varför?

Vi har den här. Det här är maskindödaren.

- Den är fantastisk. Var fick du den? - Från en död utomjording.

- Vad gör den? - Jag vet inte. Vi tar reda på det.

- Nu? - Absolut. Varför inte?

- Du borde testa den. - Behåll den. Lämna din ryggsäck.

Vi tar bara med oss gevären.

- Vart är ni på väg? - Vi ska leta efter Gleeson.

- Hon kanske fortfarande lever. - Du skulle inte klanta dig, John.

- Går ni dit kommer ni inte tillbaka. - För helvete, Chris.

Vad hände med att aldrig lämna kvar en marinsoldat?

De lämnade kvar oss alla. Fattar du inte det?

Gör vad du vill.

- Jag är fortfarande en marinsoldat. - I så fall är du en dåre.

Hej, Gleeson.

Gå. Du behöver vila.

De är överallt. De tycks inte bry sig om oss.

- Det är skönt här. - Ja.

Det är tyst.

- Jag hörde vad som hände i norr. - Ja...

Det var rätt brutalt ett tag.

Det är ett uppdrag på gång. Ett viktigt.

- Jag vet att ni gått igenom mycket. - Jag vet.

Jag hörde om det.

Berättade Jackson?

Vill du ta det?

Ärligt talat, så är jag rädd.

Men ja, det vill jag.

Jag med.

Jag är redo.

Det tror jag att vi alla är.

Jag håller koll på dig, Glees.

Jag vet.

Säkrat.

- Du sa att det var säkrat! - De vilade! Använd lasergeväret!

- Herregud, det är jag. - Blake?

Var har du varit? - Din jävel, vart tog du vägen?

- Det var fem drönare, jag fick panik. - Var lite tysta.

Alla drönare är uppe på berget.

Vi drar.

- Ta skydd! - Vad i helvete.

Jag sa åt dig att inte komma tillbaka, Blake!

- Chris, vad i helvete? - Försvinn, annars dör ni.

- Din brorsa har blivit helt galen. - Vad ska vi göra?

Okej, Jackson är längst bak. De har placerat sig på en svår plats.

Lyckas vi sära på dem har vi större chans. Dreyfus, du uppehåller dem-

- medan jag och Gleeson tar kanterna. Jag villar bort Jackson.

Du tar de andra tre, okej?

Jag antar det. Vad ska du göra med Jackson?

Låt mig sköta det. Redo?

- Redo. - Täck mig.

Vi rör på oss!

- Lewis, vad fan håller vi på med? - Jag vet inte. Vi kollar.

Lägg ner vapnen på marken båda två.

- Dreyfus! - Vill ni smaka på den här?

Jag trodde väl det.

Jackson! Stanna!

Det är över, Chris.

- Vi fortsätter vårt uppdrag. - Ni kan inte lösa det här, Blake.

Jo, om vi vinner.

Vi kan ställa allt till rätta.

Vad är poängen? Jag har inget kvar.

Vi har varandra.

Vi är ju bröder.

Jag är inte din bror, John.

Det har jag aldrig varit.

Nej!

Tillbaka! Skynda er!

Skärp dig! Du är vår ledare!

Okej.

Vi måste tillbaka till floden. Hutchins, Dreyfus, kolla därbak.

- Nej! - Dra därifrån!

Fort!

- Var är Hutchins? - Han klarade sig inte.

- Skit också. - Så vad händer nu?

- Det kryllar nog av drönare snart. - Jag bryr mig inte hur många det finns.

Vi avslutar uppdraget!

Gleeson, du har sett det här saken som vi ska förstöra, visst?

Jag har inte sett den, men jag vet att den är där.

Det är välbevakat och vi måste ta ner skyddet för att komma in.

Nej, jag tar med mig bomben.

Blake...

Du har en termokärnvapenspets på din rygg. Vet du hur man använder den?

Vet du hur du lagar den om den krånglar?

Just det, så... jag tar in den.

Ni täcker mig, så att jag inte blir skjuten i ryggen.

Vi visste att det skulle bli så här.

Visst.

Tror du att du kan bära den här?

Jag antar att jag måste det.

- Herregud! - Vi täcker dig från båda sidor.

Du tar den till mittpunkten och släpper den i deras famn.

Det verkar rätt enkelt.

Ni två, är ni med oss?

Ni ska hjälpa oss att avsluta det här.

- Har vi något val? - Nej, det har ni inte.

Vi drar.

Är ni redo?

Redo.

Vi tar dem oavsett.

- Sätt igång. - Nu.

Gleeson, ta skydd!

- Så vi bryter radiotystnaden? - De vet att vi är här. Skjut, Gleeson!

Korta salvor. Fokusera på de där bak. Få ner antalet.

Du går dit, så går jag hit. Vi slår till på fem.

Du är träffad.

Vi förflyttar oss till position tre!

Lewis, Docker, vad är er status?

- Helvete! - Ta den här. Du vet vad du ska göra.

Jag är okej.

Du måste härifrån.

Det finns ingen poäng med att vi alla ska dö.

Jag lämnar dig inte.

Jag ser till att inget kommer in efter dig.

Okej, John.

Tack.

Över.

Gleeson, fler drönare på väg! Vi är körda!

Blake, du borde dra.

Jag är okej. Vi klarade det.

Placera bomben nu!

Blake, jag tappar dig.

Det finns inga ord för att uttrycka den tacksamhet vi känner inför din insats.

Du och de andra soldaterna i 15:e MEU har avslöjat viktiga svagheter-

-i fiendens militärapparat.

USA:s väpnade styrkor lägger nu alla resurser-

- på att förstöra dessa installationer var vi än hittar dem.

Det viktigaste är att gett oss nytt hopp, sergeant Blake.

Er seger i New Britain har visat världen att fienden kan stoppas-

- och vinden har äntligen vänt i detta fruktansvärda krig.

Jag förstår. Det gör vi alla.

Vilket högt pris en soldat måste betala efter ett sådant krig.

Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att du förtjänat-

-en lång permission från aktiv tjänst.

När du är tillbaka erbjuder vi dig en tjänst på vårt huvudkvarter på Hawaii.

Din förstahandsinformation om fienden kommer att vara värdefull.

Mai Tais och surfing. Inget dåligt slut på din tjänst i Stilla havet.

Inte sant, sergeant?

- Jag vill åka tillbaka. - Ursäkta?

Till fronten.

Det är där jag behövs.

Till Troy

.:: TWA - Your Source Of Quality! ::. www.nordicB.org