Original subtitles

Vi arbetade med Jackson-huset.

En formskiftande demon av klass tre

som hoppar från person till person.

Både familjen Travis och offren

för kvällens händelse

var klienter hos samma fastighetsbyrå.

Något följde med oss hem.

Hur kom den upp hit?

Den hittade en värd.

Tog vi den? Den vilar i bitar.

Vad är det?

Ta oss hem.

Snälla...

Det är dags för mig att gå.

Hur tar han det?

Inte bra.

Han och Megan hade ett stort gräl tidigare

och klienter har ringt

och dragit tillbaka sina objekt hela morgonen.

Okej...

Så...

Antonia Hablanis flyttar sitt objekt

till Livingston-Kent.

Och familjen Kim har bestämt sig för att inte anlita oss på grund av...

personliga skäl.

Rita Weiss sätter säkert upp sin skylt på deras tomt

just nu.

Om inte Bob Livingston

redan har sprejat den med sin myskdoft.

Och redan samlas gamarna

och festar på mitt kött.

Aleister Crowley.

Alla klienter de kan ta från oss

förtjänade vi inte att behålla.

Kan du åka förbi och hämta våra skyltar?

Vi skulle kunna vara riktiga rövhål om det här.

De här människorna har skrivit kontrakt.

Vi nöjer oss med att vara de vuxna här.

Och med tanken på att Bob Livingston måste

berätta för potentiella köpare att en kvinna med getben

klapprar genom korridoren på övervåningen

varje natt klockan 00.03.

Så...

har vi problem eller?

Det är sent. Jag måste tänka.

Vi tar upp det igen i morgon.

Vi har problem.

Först Travis.

Nu det här med Jackson.

Två uppmärksammade händelser med död och dramatik

på mindre än ett år.

Inget av det här är Lukes fel.

Säg det till Luke.

Allvarligt,

säg det till Luke.

Fysik.

Det är allt.

Du släppte klotet för högt.

Det hann inte få tillräcklig kontakt med banan

för att friktionen skulle skapa den önskade

30-gradiga vinkeln in i fickan.

Du vet verkligen hur man tar det roliga ur allt,

eller hur?

Hur går det?

Låt se...

Jag är utstött i branschen,

klienter sparkar mig till höger och vänster.

Ansvarig för familjevåld

och oskyldiga människors död.

Du har åtminstone hälsan.

Ska du bowla eller inte?

Fel skor.

Pappa, tänk om jag aldrig hade varit sådan här?

Om jag aldrig hade kunnat se de här sakerna?

Prata med dem?

Tänk om jag bara hade fötts som ett normalt barn?

Vilka kallar du "de här sakerna"?

Snyggt!

Ser du vad som händer när du hittar en träffvinkel

som fördelar den kinetiska energin?

Svaret...

på din fråga är...

Du var ett normalt barn.

Och även om du inte var det

hade jag älskat dig precis lika mycket.

Din mamma hade nog ändå lämnat oss.

Det var inte du, Luke.

Det var inte ens jag.

Det var hon.

Hon sa att jag var en besvikelse och ett misslyckande.

Det låter inte som henne.

Jag kände henne, Luke.

Jag kände henne under de goda tiderna

och herregud, vad de var bra.

Jag älskade henne länge.

Långt efter att hon lämnat oss.

Jag vet inte ens säkert om jag någonsin slutade.

Det kan inte ha varit lätt.

Hon hade ont.

Men hon var aldrig grym.

Människor förändras.

Hej där.

De sa att du var här.

Jag bowlade en del förr.

Låt mig gissa:

Zooey tyckte att jag behövde peppas

och du drog det kortaste strået.

Det är fel att du anklagar dig själv

för Travis och Jackson.

Sådant kommer att hända

med den sorts hus vi säljer.

Vi är bra, du och jag.

Vi kan grunderna. Marknadsföring. Försäljning. Homestyling.

Finansiering. Kundvård.

Vi är jävligt bra.

De här skräckshowerna

utgör en relativt liten del av våra objekt

och våra intäkter.

Men de tar nästan all tid och orsakar mest besvär.

Jag är trött, Susan.

Vad säger du?

Kanske är det dags att ge upp.

Välja det säkra, smarta alternativet.

Bara ta vanliga objekt

och lämna de andra åt den 31 oktober.

Det skulle påverka allt.

Resursfördelningen.

Bemanningen...

Phil kan fortsätta med lagfartsarbetet.

Vi skulle nog förlora August till något som NASA.

Eller Hasbro.

Zooey skulle nog stanna ett tag för tandvården

och gratis kontorsmaterial, men hon skulle bli uttråkad och...

Du måste tänka igenom det här.

Det känns som...

som om vi faktiskt gör nytta.

Verklig, existentiell nytta.

Om ni är klara ska jag låsa.

Jag har bara ett kast kvar.

Hej, det är Megan. Din tur.

Hej. Det är bara jag.

Jag vet att ditt kursschema är helt galet.

Jag hoppades bara få träffa dig igen,

om du vill träffa mig.

Ring mig. Eller ännu hellre...

sms:a när du vill att jag kommer över.

Okej.

Vi är en gitarr

och en långpannekaka från att vara en stödgrupp.

Luke har mycket att tänka på.

Hej allihop. Vi tar det snabbt.

Jag pratade precis med en Lisa Neal i New York.

Hon fick vårt namn av Tessa Green.

Mun till mun. Den bästa reklamen.

Fru Neals moster Nellie dog nyligen.

De kände inte varandra. Sista levande släktingen

och allt det där. Hon vill att vi tömmer huset

och säljer sakerna åt dödsboet.

Naturliga orsaker?

Det verkar så. Hon var nästan 90.

Naturliga orsaker låter som en trevlig omväxling.

Jag växte upp i området.

När jag var liten

tjänade jag lite extra på att klippa deras gräs.

Jag träffade aldrig fru Neal.

Hon gick aldrig ut såvitt jag vet.

Jag hittade alltid några dollar på brevlådan

fastsatta med en klädnypa.

Flera år senare fick jag veta att pappa hade lagt dit pengarna.

Han tyckte synd om henne.

Din pappa låter som en fin man.

Det var han.

Hur som helst är det ett trevligt,

normalt hus, och jag gör det till mitt projekt

de närmaste dagarna.

Vi kan anlita folk.

Jag behöver bara hålla mig sysselsatt.

Jag har en känsla av att huset är riktigt hemskt

på insidan, så be Shelley Disposal

leverera en container.

Vidarebefordra mina samtal till Susan.

Jag hör av mig då och då.

Jag är sen till en visning.

Vänta!

Mina verktyg är fortfarande i din...

baklucka.

Jag måste kontrollera M.E.D.:ns skanningsalgoritm.

Jag borde aldrig ha missat den andra Roadien.

Hur skulle du kunna veta?

Roadies färdas aldrig i jämna antal.

Hej, Zooey.

Hej. Megan är i telefon. Hon söker Luke.

Jag tar det.

Hej, Megan.

Jag behöver Luke.

Han är upptagen just nu.

Kan jag hjälpa till med något?

Det är ett problem med huset.

Ett stort problem.

Jag avslutade precis en visning inte långt från dig.

Vill du att jag kommer förbi?

Ja.

Jaha...

Undrar hur jag kom hit?

Kalibreringen är perfekt.

Problemet måste ligga i M.E.D.:n,

som fortfarande ligger i Susans baklucka tillsammans med

mitt akustiska ljudspridningsinstrument och min barnvaktskamera.

Barnvaktskamera?

Viss teknik behöver inte förbättras.

Jag grävde lite i det trevliga, normala Neal-huset.

Det byggdes av Nellies föräldrar på 50-talet.

Hon var ungefär 16 då.

Hon ärvde huset bara några månader senare

när hennes föräldrar dog i en bisarr olycka.

Jag blir orolig när orden

"bisarr" och "olycka" används tillsammans.

Ja.

Jag hittade polisrapporten.

De föll ut genom två olika vindsfönster

samtidigt.

Wow. Vad är oddsen?

Genom åren har polisen fått flera klagomål:

sopor, ogräs, skadedjur och så vidare.

Socialtjänsten registrerade sju besök

under de senaste tre åren.

Alla försök att få fru Neal ur huset

misslyckades.

Tills hon blev bortförd för gott.

Ja.

Med ansiktet uppåt på verandan.

Det var första gången någon mindes att de sett henne utomhus.

Det här verkar vara information som Luke borde känna till.

Han har stängt av telefonen.

Herregud, vad hände?

Det är det som är grejen.

Jag vet inte!

Jag vaknade i biblioteket.

Det var kaos, precis som här.

Någon var inne i huset!

Fruktansvärt.

Du tror inte att det var ditt ex?

Brock?

Nej, jag tror inte att han är kapabel

till ett så irrationellt svartsjukebrott.

Bytte du lås?

Oj då.

Har någon annan en nyckel?

Bara min fastighetsmäklare.

Honom kan vi nog utesluta.

Du kanske borde ringa polisen. Tänk om det är någon

läskig människa?

Eller ännu värre, tänk om det inte är det?

Du måste härifrån. Det är dags.

Jag har hittat ett ställe som jag älskar.

Luke har kontrakt på det, i väntan på besiktning,

lagfartsgranskning och...

Var är Luke?

Har du inte pratat med honom? Nej.

Men kom igen!

Vadå?

Här står att jag har missat tolv meddelanden från Luke!

Var har jag varit?

Vad är det som händer?

Jag måste gå ut till bilen en snabbis.

Jag kommer strax tillbaka.

Det tog tid.

Vi fastnade vid många rödljus.

Han måste vara inne.

Luke?

Hallå?

Vilka fan är ni?!

Vilka är ni?

Helknäppt.

Vad är det här för ställe?

Jag har aldrig sett det förut.

Nej, jag drar härifrån.

Eller inte.

Så...

jag antar att vi går...

åt det hållet?

Ja, vi gör det.

Hallå, är det någon här?

Jag var precis på väg att skolka när

jag plötsligt hamnade här.

Jag var på väg till kyrkan för körövning.

Vad är din historia?

Jag lagade traktorn.

Den stannade hela tiden. Det var nog bränsleledningen.

Är du bonde?

Jag bor på en gård. Det definierar mig inte.

Wow.

Det här är en toppmodern Commodore 64!

Den har inte ens släppts till allmänheten än.

Jag skulle gärna pilla med den.

Om jag bara hade några...

verktyg.

Kan vi bara fortsätta?

Ni kan gå före.

Wow.

Vad är det där?

Bara mitt favoritgodis genom alla tider.

Moby Dick.

Jag har alltid velat läsa den.

Spoilervarning: fisken gjorde det.

Alla mina favoritsaker i ett rum.

Grattis till din låga tröskel för lycka.

Det här rummet ger mig kalla kårar.

Nämen hej.

Grymt.

Okej, skitvåffla.

Vill du verkligen ha en bit av det här?

Kom då, din jävel! Jag ska...

Vad är det där? Han låter förbannad.

Bam!

Nej! Nej!

Deppiga tjejen!

Korgossen!

Hej!

Kom igen. Vi borde hålla ihop.

Jag ska sträcka mig

genom skärmen och sparka din bleka röv.

Nej, det tror jag inte.

Bam!

Smaka på het, rykande död!

Skitvåfflor!

Jordens folk! Välkomna!

Röstbrevlådan igen.

Hade ni någon sorts...

gräl efter prisutdelningen?

Hade vi? Varför är den kvällen så suddig?

Jag minns att jag såg dig uppe på scenen.

Du såg fantastisk ut.

Sluta.

Stark och kraftfull, men ändå ödmjuk.

Lägg av!

Till slut...

Nästa sak jag minns är att jag var här.

Ensam och avsvimmad på soffan.

Och det såg ut så här.

Jag har ingen aning om vad som hände.

Men händer det igen kommer vi att få veta det.

Det här är Augusts väska. Fantastiska grejer.

Rör inte den här. Du vet vad den kan göra.

Så där.

Om någon eller något smyger omkring här

kommer den här dolda kameran att ta dem på bar gärning.

Jag ska hitta ett ställe att gömma den.

Förbered dig på att förlora.

Jag förlorar.

Jag gillar det inte.

Sluta röra dig!

Jag gillar inte smärta. Det gör ont.

Jag trodde att bondpojkar skulle vara tuffa?

Jag behöver lite örtbedövning.

Glöm inte din gamla vän.

Grymt.

Grymt?

Hur gammal är du?

16.

Jag är 16 och har aldrig hört det ordet användas

annat än ironiskt.

Grymt?

Vilket år föddes du?

1965.

Va?

Luke,

du då?

Vadå jag?

När föddes du? Deppiga tjejen kollar legitimation.

1984.

Ja. Samma.

1998, 1965.

Men vi är alla 16?

Tänk om vi är döda?

Vänta, tänk om det här är helvetet?

Nej.

Gräset är för bra.

Det är huset.

Det är huset!

Det förde oss hit, gjorde oss till 16-åringar och...

Det ger oss allt det tror att vi vill ha.

Du fick böcker och söta startkablar.

Du fick gamla datorer och gräs.

Och Mallomars och...

total oproduktivitet.

Du fick piercingar.

Ja!

Tänk på något annat du vill ha.

Öh...

Okej.

Ah!

Det känner mig.

Och jag tror

att det gillar mig.

Det verkar

läsa våra önskningar telepatiskt

och utnyttja dem för att hålla oss kvar.

Vill någon spela bordfotboll?

Åh, för fan, ja.

Allvarligt?

Åh ja.

Den är rörelseaktiverad

och spelar in allt som rör sig genom hallen.

Så du och Luke får försöka behärska er,

så att vi kan behålla 13-årsgränsen.

Åh.

Kan du lägga undan den där saken?

Den ger mig kalla kårar.

Den tog hand om de där Roadies, eller hur?

Poff.

Precis som Jackson-barnets teckningar.

Tre Roadies?

Megan?

Ah!

Vad fan?

Vad hände med alla mina grejer?

Aldrig i livet.

Det här stället fejkar allt.

Nej. Jag drar härifrån.

Vos... volos... nimis!

Det här kanske fungerar på någon annan, men...

Fa...

Nej!

Ja.

Var är Deppiga tjejen?

Hon tatuerar sig säkert.

Jag går och tittar till henne.

Det här huset...

är en festmåltid!

Så mycket smärta, förvirring och hjärtesorg.

Ni tog två av mina liv,

men nu

är jag hemma.

Åh! Ah!

Nej!

Vill du ha tillbaka den här?

Är du okej?

Ja. Du då?

Ja, tror det.

Ah.

Du slår hårt.

Vad gulligt sagt.

Kära nån.

Jag hittar inte Deppiga tjejen.

Kollade du hennes rum?

Det är inte hennes rum längre.

Och jag tror att hon hade rätt om det här stället.

Det ger oss saker för att försöka hålla oss kvar,

men inget av det är äkta.

Alla mina skruvmejslar är lika stora.

Och har du märkt att dina poäng inte har ändrats

på 20 minuter?

Det suger.

Oavsett boktitel

är varje sida sida 339 i Moby Dick.

Är det en viktig sida?

Den handlar om att skära loss späck.

Där ser du.

Jag kan inte leva i en värld där böcker bara har en sida!

Vos...

volos nimis!

Vos volos...

Nimis.

Det är latin.

Det betyder "ni vill ha för mycket".

För mycket av vad?

Ah!

Hjälp! Ta mina händer!

Ta mina händer! Snälla!

Det här är fan skitsnack!

Åh!

Ah!

Är jag mig själv igen?

Tillbaka i din knakiga 35-årsålder.

Jag hade glömt hur mycket det sög att vara 16.

Jag började bli för ung för den här skiten.

Här.

Du också. Kom igen, Korgossen.

Ah!

Några idéer om vad som just hände?

Vi kallar det någon sorts förtrollning.

Huset får en att känna sig lycklig och trygg,

ger en allt man vill ha,

men håller en 16 för alltid.

Men bara inne i huset.

Och något var fel.

Förtrollningen var inte perfekt. Alla mina piercingar försvann.

Mina böcker hade bara en sida.

Huset verkar inte vara starkt nog

för att hantera fyra personer ordentligt.

Det kan bara finnas en.

Som Nellie.

Huset håller provspelningar för hennes ersättare.

Och Luke gick vidare till nästa omgång.

Vi måste få ut honom.

Mm.

Okej.

Jag har ändå inga andra planer.

Pappa?

Det hoppade över en generation.

Så...

Huset tror alltså att det jag behöver mest

är en livlig golfrunda med mitt medelålders jag?

Vem kallar du medelålders?

Du ser lite sliten ut.

Jag har ett ord till dig.

Det är viktigt, och jag hoppas

att du kommer ihåg det i framtiden.

Fuktkräm.

Hur som helst...

Du har det rätt bra här, eller hur?

Det är okej.

Okej? Huset ger dig allt du vill ha

när du vill ha det.

Du får inte ett lika bra erbjudande där ute, Luke.

Tro mig.

Jag vet.

Där ute

är du ensam.

Vill du ha något?

Lycka till!

Börjar du behöva människor behöver de dig.

Du fäster dig, skapar band

och allt blir komplicerat.

Och en dag...

förlorar du dem.

Som pappa.

Händer det något med pappa?

Livet händer honom.

Döden är en del av livet.

Vanligtvis den tysta delen.

Så här är erbjudandet:

Du stannar här och inget av det händer.

Inga komplikationer, inget krångel,

inga skrämmande nätter eller sorgliga avsked.

Vad ska jag göra?

Du väljer det säkra, smarta alternativet.

Du säger till huset att det här är allt du vill ha.

Högt?

Tror du att huset kan läsa dina tankar?

Just det.

Duh.

Men ja.

Du säger det högt.

Hur övertygar vi någon som är inne i huset,

och inte vet att vi är utanför huset,

att lämna huset?

Det är lite av ett dilemma.

Vi gick alla in genom ytterdörren,

men kastades ut genom fönstret, eller hur?

Då är fönstret vägen ut.

Okej, så...

tänk om jag ringer Anthony?

Han kan säkert ta bort hela fönsterkarmen,

annars måste han använda glasskärare och väldigt försiktigt

skära runt prydnadsglaset,

om det inte är isolerglas...

Backa!

Ja!

Det är också ett sätt.

Ah.

Vad händer?

Vad hände med mina vänner?

Vänner?

De var inte dina vänner.

Du har inga vänner!

Du har spöken

och demoner.

Saker som viskar under din säng.

Du har jobbet dygnet runt, och det är allt du har,

ditt moderlösa missfoster.

Du kommer att vara ensam för alltid, Luke.

Ensam med skriken

och viskningarna.

Du sliter röven av dig utan semester.

Totalt utbränd.

Eller så säger du orden

och stannar här för alltid.

Trygg,

utan bördor,

utan utmaningar.

Säg bara:

"Det här är allt jag vill ha."

Det här är...

Det här är allt...

Men grejen är...

jag vill ha mer.

Jag hör rösterna

och vill svara.

Jag ser de här sakerna,

de här människorna

som är vilse, och...

jag vill hjälpa dem att hitta det som finns där ute.

Kanske är det

Gud, eller...

kanske bara...

frid.

Eller...

kanske en minigolfbana, vilket det här

för övrigt

inte är.

Det är därför vi inte kan ha fina saker.

Luke!

Är du säker på att du vill göra det här?

Pappa, är du ens här?

Du hade aldrig någon familj.

Stanna hos mig!

Jag var ärlig.

En sådan som du...

som vi...

som inte ser världen som alla andra...

har det tufft där ute.

Många kommer att stöta bort dig.

Mamma var bara början.

Eller så stannar vi här

och ger dem aldrig chansen.

Gå inte ut dit, Luke.

Du kommer att ångra dig.

Vad brukade pappa säga?

"Fartyg är trygga i hamnen."

Men det är inte vad fartyg är till för.

Är alla okej? Luke!

Kompis! Jag tror det.

Vad hände där inne?

Förtrollningen, illusionen...

Jag slet sönder den.

Jag tror inte att någon

har avslöjat dess skitsnack förut.

Särskilt ingen med ditt unika...

perspektiv, Luke.

Ibland är det en gåva.

Det är det nog.

Så...

är huset normalt igen?

Vad gör han?

Det han gör.

Förtrollningen är bruten.

Är du okej? Var har du varit?

Vi pratar senare.

Okej.

Öh...

när ni ändå är här

måste jag berätta om ett beslut jag har fattat.

Jag har funderat på om det är dags att bli en vanlig byrå.

Mer mainstream.

Som vilken annan bostadsmäklarbyrå som helst,

bara lite mer moderiktig.

Men nu har jag bestämt mig...

Nej.

Det här blåser över.

Vi måste vara dem vi är.

Inget låtsasspel.

Vi är skapta för ett särskilt jobb.

Precis.

Jag vill att ni går hem i kväll.

Vila och drick ordentligt,

för i morgon kommer vi tillbaka till kontoret

redo att sparka en massa röv och avsluta en massa affärer!

Det kan du ge dig fan på!