Afrikaans
Akan
Albanian
Amharic
Arabic
Armenian
Azerbaijani
Basque
Belarusian
Bemba
Bengali
Bihari
Bosnian
Breton
Bulgarian
Cambodian
Catalan
Cebuano
Cherokee
Chichewa
Chinese (Simplified)
Chinese (Traditional)
Corsican
Croatian
Czech
Danish
Dutch
English
Esperanto
Estonian
Ewe
Faroese
Filipino
Finnish
French
Frisian
Ga
Galician
Georgian
German
Greek
Guarani
Gujarati
Haitian Creole
Hausa
Hawaiian
Hebrew
Hindi
Hmong
Hungarian
Icelandic
Igbo
Indonesian
Interlingua
Irish
Japanese
Javanese
Kannada
Kazakh
Kinyarwanda
Kirundi
Kongo
Korean
Krio (Sierra Leone)
Kurdish
Kurdish (Soranî)
Kyrgyz
Laothian
Latin
Latvian
Lingala
Lithuanian
Lozi
Luganda
Luo
Luxembourgish
Macedonian
Malagasy
Malay
Malayalam
Maltese
Maori
Marathi
Mauritian Creole
Moldavian
Mongolian
Myanmar (Burmese)
Montenegrin
Nepali
Nigerian Pidgin
Northern Sotho
Norwegian
Norwegian (Nynorsk)
Occitan
Oriya
Oromo
Pashto
Persian
Polish
Portuguese (Brazil)
Portuguese (Portugal)
Punjabi
Quechua
Romanian
Romansh
Runyakitara
Russian
Samoan
Scots Gaelic
Serbian
Serbo-Croatian
Sesotho
Setswana
Seychellois Creole
Shona
Sindhi
Sinhalese
Slovak
Slovenian
Somali
Spanish
Spanish (Latin American)
Sundanese
Swahili
Swedish
Tajik
Tamil
Tatar
Telugu
Thai
Tigrinya
Tonga
Tshiluba
Tumbuka
Turkish
Turkmen
Twi
Uighur
Ukrainian
Urdu
Uzbek
Vietnamese
Welsh
Wolof
Xhosa
Yiddish
Yoruba
Zulu
Folk undrar n�r jag ska pensionera mig. Det vill jag inte g�ra.
Hur st�r det till? Tack, bra.
Jag har turnerat i mer �n 60 �r.
Jag slutar sjunga n�r jag inte har n�t mer att s�ga.
Det sker inte.
En appl�d f�r Mavis Staples!
Vi har kommit hit i kv�ll f�r att sprida gl�dje till er.
Lite lycka. Inspiration.
Och positiva vibrationer.
Jag har rest hela livet. Att f� vara 75 och resa k�nns likadant.
Jag k�nner mig inte gammal.
Jag �r inte lika sprallig som f�rr, men det k�nns som om jag �r det.
Jag f�rundras �ver det faktum
att folk fortfarande efter alla dessa �r
vill h�ra v�r musik.
Jag �r tacksam f�r att det kommer mycket ungt folk.
Den nya generationen vill h�ra oss. Det f�r mig att m� bra.
Det �r s�nt h�r som jag �nskar att jag kunde dela med Pops.
Jag hittade p� den l�ttexten. �r det bra?
�r det bra nog? Arret �r annorlunda. Det kommer en refr�ng efter solot.
Efter solot. Jag kommer in. Ni m�rker det.
Du kommer in i andra versen. Okej.
Vi kommer in allihop i f�rsta refr�ngen.
Nu tar jag upp en personlig hj�lte p� scenen.
Kvinnan som jag �lskar mest i hela v�rlden f�rutom min fru.
Mavis Staples!
En appl�d f�r Mavis Staples! Tack!
Jag ser blickarna du ger henne. D�rf�r vill han ha en golfbil.
Hon �r en kvinna som �lskar att turnera.
Hon �r en av de st�rsta kvinnorna fr�n sin era som fortfarande sjunger.
Det �r h�rligt f�r oss. Vi �lskar att spela och arbeta.
F�r Mavis och Yvonne �r det nog sv�rt.
Yvonne och jag reser tillsammans �verallt. Vi �r j�mt tillsammans.
Jag kan g� in p� apoteket och d� s�ger alla:
"Var �r hon? Vad g�r du h�r ensam?" Jag ska inte vara ensam.
Kolla h�r. De tre systrarna. Titta p� Cleedy.
Vi sj�ng gospel och var sexiga.
Du store, vi m�ste ha haft en karri�r. Alla bilderna �r p� oss.
H�r st�r vi p� scen. Japan!
Mavis har varit med i sju musikeror och har varit relevant i alla.
Hon har haft lika stor betydelse som Beatles eller Rolling Stones.
Jag v�xte upp i Chicago p� 33d Street.
Alla bodde p� gatorna 3039.
Sam Cooke, Curtis Mayfield, Jerry Butler, Spencer och Johnny Taylor.
Alla kom hem till oss, f�r mamma gjorde hemgjord glass
spagetti och cole slaw. De visste att hos Staples var det fest.
Staple Singers tillh�rde gruppen afroamerikaner
som kom fr�n s�dra USA till Chicago.
Chicago kryllade av s�ngare d�. Det var gospelhuvudstaden.
N�r jag var runt nio �r b�rjade jag sjunga med familjen.
Pops ropade in oss i vardagsrummet och satte oss p� golvet i en cirkel.
Han gav oss l�tar att sjunga som han och hans syskon sjungit.
"Will the Circle Be Unbroken?" var f�rsta l�ten vi l�rde oss.
D�r �r vi alla fem. Cleedy, Pervis, Yvonne och jag.
En faster bodde hos oss. En kv�ll sa hon:
"Ni l�ter bra. Jag tror att ni ska f� sjunga i min kyrka."
Vi f�rstod inte "extranummer". Vi satte oss. "De vill h�ra er igen."
Vi fick sjunga samma l�t tre g�nger.
Det var den enda hela l�t som Pops hade l�rt oss.
Pops sa: "De gillar oss. Vi ska l�ra oss fler l�tar."
Han sa till min mor: "Jag tror att jag och barnen kan leva p� musiken."
Hon var familjens ryggrad. Men hon sj�ng f�rf�rligt.
Familjen f�rs�kte g�ra inspelningar p� 50talet. De s�lde inte s� bra.
Men n�r de hamnade p� VeeJay tog det fart.
Discjockeyn p� radion p�ade den med: "Nu kommer tretton�riga Mavis."
Folk trodde att det var en karl eller en stor kvinna, inte en flicka.
"Uncloudy Day" var den f�rsta gospel inspelningen som s�lde en miljon ex.
Ingen har nog h�rt en r�st som Mavis. Den kan g� s� l�gt.
Om man skulle m�ta hennes r�st med ett oscilloskop...
Det finns nog djur som h�r vad hon g�r som inte vi h�r.
Den var s� sensuell utan att vara liderlig. Det var s� ber�rande.
I vanliga fall f�rknippas en s� raspig r�st
med sexualitet eller blues.
Miss Mavis har en stil som �r...
Den �r inte len, det �r raspig gospel.
Hon hade en r�st som folk gillade.
Hon blev folkets favorit p� en natt.
Jag h�rde Staple Singers p� radio n�r jag var tolv.
Vid midnatt b�rjade gospelen.
En g�ng sj�ng Staple Singers.
Pops hade en l�tt och mjuk r�st.
Men s� kom en annan r�st in. Det var Mavis.
En av de f�rsta l�tarna jag h�rde var "Sit Down Servant".
Jag var vaken i en vecka efter att ha h�rt den l�ten.
Gruppen var som en sv�ngd�rr. Syskon kom och gick.
Yvonne ville hellre vara bakom kulisserna och sk�ta aff�rerna.
Pervis tog v�rvning i arm�n och Cleotha gifte sig.
S� den enda stadiga medlemmen f�rutom Pops var Mavis.
Gospel var popul�rt, framf�r allt bland afroamerikaner
p� 50 och 60talet.
Staple Singers ingick i v�gen av stora gospelgrupper p� den tiden.
Men de l�t inte som andra gospelgrupper. Det l�t 20tal om dem.
M�nga afroamerikaner som kommit till norra USA p�mindes om sitt f�rflutna.
N�t annat som s�rskilde dem var Pops gitarrspel.
Pops hade en tremolostil. Det var som ett hav av ljud.
Ett lantligt sound blev urbant.
Han spelar folkmusikaktigt genom en elektrisk tremolo.
Han var pionj�ren.
N�r Pops var liten bodde han p� Dockery Farms i Mississippi.
Charlie Patton och Howlin Wolf befann sig d�r.
Pops lyssnade p� Charlie Pattons gitarrspel.
Han l�rde sig sj�lv att spela gitarr som Charlie Patton.
Vi sj�ng gospel i flera �r utan att veta att Pops spelade blues.
Kommer man fr�n Mississippi, brukar all musik ha blues i sig.
Framf�r allt fr�n Pops generation.
Det �r som amerikanska musikarkitekters Gamla testamente.
Charlie Patton, Robert Johnson, Howlin Wolf och alla fr�n den tiden.
Jag kan t�nka mig att Pops h�rde det och blev ber�rd av det
men ocks� gjorde sin egen grej av det.
Det var det som g�llde d�. Att s�tta sin egen pr�gel p�
vad man �n h�ll p� med.
Han blandade genrer som man inte skulle blanda.
Blandade man gospel och blues, gick man �ver gr�nser.
N�r jag tog examen sa Pops: "Nu kan vi �ka."
"Vi ska turnera p� heltid." Vi fick brev fr�n alla m�jliga h�ll.
Atlanta, Memphis och Durham. Folk ville att vi skulle sjunga.
De tj�nade pengar p� att s�lja inspelningar och sjunga i kyrkor.
P� helgerna sj�ng de p� stora konserter.
Det var d� alla grupper och kvartetter samlades och t�vlade.
Man kom inte ih�g vem som sj�ng b�st, utan vem som skrek mest.
H�r har vi Staple Singers med "Help Me, Jesus".
I gospel handlade det om att skrika �t folk.
Allt h�ngde p� hur man n�dde ut till publiken.
N�t jag j�mt h�rde fr�n s�ngare var:
"Skriker de inte, har man inte gjort ett skit."
Om inte n�n skrek, om inte n�n dansade i b�nken
om inte n�n m�ste b�ras ut p� b�r, hade man misslyckats.
D�rf�r gick s�ngarna av ymnigt svettandes
de blev ofta sjuka och fick upptr�da hesa.
De flesta stora grupper hade tre eller fyra bra huvuds�ngare.
En kunde hoppa in f�r en annan.
Mavis Staples fick g�ra allt sj�lv.
Pops stod p� scen. Cleotha och Pervis stod och s�g blida ut.
De h�ll fast vid sina roller. S� Mavis fick g� ut bland publiken
se dem djupt i �gonen och f� dem att bli galna.
Skrik �r inte d�ligt. N�r man har skrikit m�r man b�ttre.
Det handlade inte om att s�ra folk eller f� dem att m� d�ligt
�ver att man hamnar i graven. De ska m� bra.
N�r publiken b�rjar skrika, sjunger hon hela natten.
Det ska jag kanske inte s�ga. Folk som skriker g�r att hon t�nder till.
�r det ett extranummer eller kan vi g� till logen?
Upp med dig, Yvonne. Jag vill sjunga igen.
Vill du v�nta lite till? D� slutar de kanske.
Jag gl�mde soul. F�rl�t. "We Shall Not Be Moved". Hj�lp mig, Yvonne.
Ska vi? Okej.
D�r �r han.
Tack s� mycket! Tack s� mycket, allihop! Tack, Chicago!
Det d�r var s� kul.
Jag ska s�ga att jag inte haft s� kul sen jag fick mina nya kn�n.
Du satt inte ner alls. Det var kul. Jag fick mina skrik.
Mavis har bara ett l�ge n�r hon spelar in, repeterar och upptr�der.
Hon h�ller inte igen.
Hon kan b�rja kv�llen med: "Jag har inte mycket att ge i kv�ll."
Efter fyra, fem l�tar s�ger hon: "Nu kom det tillbaka!"
Ska vi k�ra en kortare version av "I'll Take You There"?
Okej.
Hon har aldrig beh�vt leda musiker. Det sk�tte Pops.
Men jag m�rkte n�r vi b�rjade repa att hon vet hur r�sterna ska l�ta.
M�nga g�nger n�r hon upptr�der slutar hon sjunga och lyssnar.
Hon h�r n�t som inte l�ter r�tt och det tar hon upp sen.
Det �r jobbigare f�r k�rs�ngerskorna.
G�r de fel, f�r de en snabbare blick �n om jag dabbar mig.
Det var bra. Det tyckte jag l�t bra.
P� 60talet hade vi de flesta av v�ra konserter i s�dra USA.
Pappa f�rklarade f�r oss att d�r var det inte som i Chicago.
Vi fick inte bo p� hotell eller �ta p� restaurang f�r att vi var f�rgade.
Vita ungar f�rs�kte preja oss av v�gen. Men pappa gjorde likadant.
Det han f�tt vara med om som grabb fick r�cka.
I dag vill jag predika om �mnet en ny nations f�delse.
Liksom slaveriet, liksom allt herrav�lde, liksom allt utnyttjande
tr�ttnade folk till slut p� det.
Pops lyssnade p� Martin Luther King p� radio.
Vi kom till Montgomery i Alabama en s�ndag. Pops kom in och sa:
"H�r p�, en som heter Martin har en kyrka h�r."
"Jag vill g� p� hans gudstj�nst." Vi satte oss i bilen och �kte dit.
Och medan kyrkobes�karna gick ut
skakade dr King hand med alla i d�rren.
N�r Pops kom fram pratade han och dr King ett tag.
V�l p� hotellet igen sa han: "Jag gillar hans budskap."
"Jag gillar det skarpt. Om han kan predika det, kan vi sjunga det."
Vi b�rjade skriva frihetsl�tar.
Vi skrev frihetsl�tarna p.g.a. r�relsen.
"Why Am I Treated So Bad"...
Vi s�g nio svarta barn i Little Rock i Arkansas
som f�rs�kte g� p� High School.
Vi satt vid tv: N och v�ntade p� att de skulle g� p� bussen.
Precis n�r de gick fram till bussen stod en polis d�r.
Han h�ll upp sin batong och l�t dem inte g� p�.
D� sa Pops: "Varf�r g�r han s� d�r?"
Det var dr Kings favoritl�t.
N�r vi tr�ffades sa dr King: "Ni sjunger v�l min l�t i kv�ll?"
"Ja, vi ska sjunga er l�t."
Gospelkyrkan har alltid varit konservativ.
Dr King hade n�stan inga v�nner i b�rjan.
Familjen Staples frihetsl�tar var s�llsynta.
N�stan inga andra grupper sj�ng om det.
Och det var d� det kom en v�g med s�na l�tar i USA.
"Why Am I Treated So Bad" var radikal p� sin tid.
Pops var engagerad i r�relsen. Han sa: "Vi m�ste g�ra n�nting."
"N�t m�ste g�ras." Det enda s�ttet f�r honom var genom musiken.
De var soundtracket till medborgarr�ttsr�relsen.
Jag var med Staple Singers i Memphis.
De var s� m�ktiga att man k�nde: "De sjunger f�r mig."
Man s�ger att konst ofta speglar vad som p�g�r i samh�llet
eller p�verkar det som p�g�r. Staples gjorde b�de och.
De l�tarna gav m�nga svarta tr�st p� den tiden.
Man hoppas alltid p� en b�ttre dag, att det kommer en b�ttre tid.
Sen kom Martin Luther King med Staples bakom sig.
Han l�t dem sjunga l�tarna. Man k�nde: "Tillsammans, fred."
Det �r h�rligt. Det p�g�r �n. Efter allt som dr King har gjort.
D�rf�r ska jag sjunga n�gra frihetsl�tar i dag. Jag slutar inte.
Jag var d�r och �r ett levande vittne.
S� l�nge jag lever ska jag se till att frihetsl�tarna hj�lper oss.
En banan, den �r tom, vatten.
Staple Singers anpassade sig bra till 60talet.
De b�rjade sjunga p� festivaler och g�ra sekul�ra spelningar.
Staple Singers var en vision�r grupp. Det var Pops f�rtj�nst.
Han f�r inte tillr�ckligt stort erk�nnande f�r att han s�g
hur hans familjs framtid kunde se ut. Det innebar att blanda genrer.
Westinghouse presenterar "Folk Songs and More Folk Songs!"
Med The Brothers Four.
Bob Dylan.
N�r vi tr�ffade Bob Dylan hade vi inte h�rt hans musik.
Hans manager ville presentera oss f�r honom. Men han k�nde till oss.
Han sa det kaxigt. "Jag har lyssnat p� dem sen jag var tolv."
Han sa: "Pops, du har en sammetslen r�st."
Han gjorde en grimas. "Men Mavis blir raspig ibland."
Han b�rjade sjunga och Pops sa: "H�r p� vad han s�ger."
"Hur m�nga v�gar m�ste en m�nniska g� innan hon kan kallas m�nniska?"
Pops hade varit med om det.
Han ber�ttade om hur han hade g�tt p� en gata i Mississippi
och om en vit man kom g�ende mot honom, fick Pops korsa gatan.
S� hur m�nga v�gar m�ste en m�nniska g�...
Pappa sa: "Vi kan sjunga den." Vi kom hem och l�rde oss den.
De var de f�rsta som inte var folkmusiker som gjorde Dylancovers.
Bob Dylan var inte ber�md p� den tiden.
Han var snygg. Lockigt h�r. Han var en stilig grabb.
Men jag t�nkte inte p� att fl�rta p� den tiden.
Det gjorde han. Han sa till Pops: "Jag vill gifta mig med Mavis."
Pops sa: "S�g det till Mavis." De skrek �t varandra.
Jag tog det inte p� allvar. Vi skrattade bara.
Jag var en ung flicka. Jag trodde inte att det skulle bli n�t mer.
F�rr�n i Newport n�r han ber�ttade att han menade allvar.
Vi skrev brev, vi h�ll kontakten.
Vi h�nglade kanske.
Vi visste inget om folks�nger f�rr�n vi spelade p� en folkmusikfestival.
Vi var vana vid en svart publik.
P� Newport Folk Festival samlades folkmusiker.
Dit kom Freedom Singers, Dylan, Judy Collins och Johnny Cash.
S� att Staple Singers skulle upptr�da d�r var stort. De gjorde succ�.
Det var en elektrisk st�mning och m�nga musiker deltog.
Vi blev bra v�nner och jag k�nde Staples
s� jag var nog p� hotell och h�ngde med dem.
Efter upptr�dandena tr�ffades alla och de hade akustiska gitarrer.
Vi satt p� golvet och b�rjade h�ra vackra l�tar.
De gillar gospel s� varf�r ska vi inte sjunga det?
Men p� den tiden sj�ng man inte gospel och bytte till sekul�r musik.
Jag bara v�ntade p� att kyrkan skulle bannlysa mig.
Vi gjorde ingen f�r�ndring.
Vi sj�ng bara det som k�ndes r�tt att sjunga.
De hade upptr�tt i 20 �r. Det �r som om de uppt�cks av en ny publik.
De fick kritik fr�n gospelpubliken. Men de f�r�ndrades inte.
M�nga s�ger att vi inte sjunger gospel l�ngre.
Men gospel �r inget annat �n sanningen.
Vi talar sanning i v�ra l�tar... Precis.
Jag �r stolt �ver att vi i tv� �r har sjungit budskapsl�tar.
Staple Singers sjunger om k�rlek, fred och frihet.
Vi anser att n�r vi sjunger sanningen s� spelar beatet ingen roll.
Det �r fortfarande gospel. Ni ser att jag �r gr�h�rig
men jag gillar att sv�nga loss.
Jag hade v�ntat p� att v�rva honom. Hans kontrakt hade g�tt ut.
Jag lyckades �vertala Jim Stewart att v�rva Staples.
Jag t�nkte lyfta dem h�gre �n hur de hade uppfattats
och f� dem dit ingen annan varit.
Pops hoppades nog n�r vi gick till Stax, eftersom han var svart
att de skulle ta bra hand om oss.
Vi ville f� hit efter hit. Men en del av problemet
eller utmaningen var att de var "gospels�ngare".
De var fantastiska, unika s�ngare och underh�llare.
Varf�r l�sa dem i ett fack?
S� vi best�mde oss f�r att g�ra inspelningar som inte svek
deras integritet och trov�rdighet
men ocks� fick dem spelade p� popul�ra R&Bradiostationer.
Pops ville verkligen att det skulle bli s�.
"Jag vill att du ordnar det, f�r vi f�rtj�nar att n� ut till fler."
Det var en befallning.
Med deras tredje album hos Stax sm�llde det till.
Staple Singers.
En appl�d till f�r Staple Singers.
Vilken gl�dhet g�st! Det �r Staple Singers!
F�rsta g�ngen "I'll Take You There" spelades p� radio blev jag upprymd
stannade bilen och bara lyssnade.
Jag trodde inte att jag skulle bli tr�tt p� att h�ra mig sj�lv p� radio.
Men man kunde g� fr�n kanal till kanal och den var �verallt.
Kyrkfolket dansade ocks�.
De gick till Stax och allm�nheten l�rde k�nna dem.
Budskapsl�tarna fick st� i f�rgrunden f�r att f�r�ndra
allm�nhetens uppfattning under kampen om medborgerliga r�ttigheter.
N�r Staple Singers sj�ng under Staxeran fick man en k�nsla av
att det var en forts�ttning p� det de sysslat med hela livet.
Det �r andra ord, men det �r samma l�tar med samma tanke.
"Vi �r v�nner, vi g�r till samma st�lle."
"Vi g�r samma sak, f�lj med oss." Det g�r inte att motst�.
Jag �r svart, vacker, stolt!
Jag m�ste respekteras, jag m�ste skyddas!
Vad �r det dags f�r? Nationsdags!
Nu en av landets popul�raste grupper: Staple Singers!
I ett svart hush�ll p� 60 och 70talet s�g f�r�ldrarna till
att familjelivet hade ett soundtrack.
Staple Singers var en del av min familjs soundtrack.
L�tarna som stack ut var "Respect Yourself" och "I'll Take You There".
Men jag minns ocks� tydligt "Let's Do It Again" i mitt hush�ll.
V�ra s�rskilda g�ster ligger etta: Staple Singers.
Curtis Mayfield gav oss "Do It Again".
Pops sa: "Jag t�nker inte s�ga det d�r. Jag �r en kyrkans man."
"Vad sysslar du med?" Curtis sa: "Herren bryr sig inte om det."
Men han gick in och sa det.
Pops hade stil.
Det h�r l�g i fickan.
Pops sa att han var gospelkille in i minsta detalj.
Slipskl�mma, strass och ett kors.
Slipsn�l, strass och ett kors. S�n var Pops.
N�r jag s�g Staple Singers f�rsta g�ngen spelades "Last Waltz".
Jag visste inte vilka de var men ville veta allt om dem genast.
P� sent 70tal kommer Staple Singers in p� rockscenen.
Det var naturligt att de spelade in "Last Waltz" tillsammans.
Alla medlemmarna i The Band pratade om Staple Singers p�verkan p� dem.
V�lkomna, mina damer och herrar! Hur st�r det till?
Hur �r det med dig, Levon? Hur �r det med dig, Yvonne?
Familjen �r �terf�renad. Amen.
Du har f�tt nya krafter. Du sa: "Inget kan f� bukt med mig."
Jag har f�rs�kt. Den d�r f�rbaskade str�lbehandlingen...
den botade cancern, men botemedlet �r sv�rt att ta sig igenom.
Ibland kommer det tillbaka, men jag har tillf�rsikt, Mavis.
Jag klarar mig ett tag nu. Jag m�ste forts�tta k�mpa.
N�r vi var d�r med Levon var han som ett lyckligt barn.
Alla vill ta del av gl�djen som Mavis sprider.
Han var en s�n h�rlig person.
N�r jag sjunger "The Weight", t�nker jag genast p� Levon.
Jag �lskar att komma hem. Nu har jag ledigt.
Jag gillar att sova i min egen s�ng.
Jag har mycket att ta itu med n�r jag kommer hem.
Jag har r�kningar att betala, kl�der att skicka p� kemtv�tt
jag har tv�tt att tv�tta, jag har...
vardagliga saker som alla m�ste g�ra. Jag �r som alla andra.
Jag har aldrig l�tit det stiga mig �t huvudet.
Mamma och pappa pr�ntade in i oss...
N�r vi b�rjade sjunga sa de: "Var �dmjuk, Mavis."
"Folk s�ger bra saker om dig, men l�t det inte stiga dig �t huvudet."
Jag heter Bobby Washington. Jag har en fr�ga till Mavis.
Vad f�r du ut av att st� l�ngst fram och sjunga?
Det �r en h�rlig k�nsla att se de leende ansiktena uppskatta
det jag f�rs�ker f�rmedla. Det k�nns bara bra.
Vi hinner inte mer.
Mavis solokarri�r har inte p�g�tt hela tiden. P� 60talet sa.
Epic och Al Bell p� Stax: "Du kan bli en stor soloartist."
Jag hade inga tvivel om vad Mavis kunde bli som kvinnlig s�ngare.
Jag respekterar och �lskar Aretha. Men Mavis Staples var hon inte.
Steve Cropper spelade in den sj�lvbetitlade debuten 1969
och "Only the Lonely" 1970.
F�rsta l�ten i en studio var "A House Is Not a Home".
Hon tittade upp och sa: "Stevie, du m�ste komma hit."
Hon ville att jag skulle st� bredvid henne.
Hon trodde nog att hon inte klarade av n�t utan familjen.
Jag var en ung kvinna och ville sjunga om det som h�nde i mitt liv.
Jag hade gift mig och skilt mig och...
jag ville sjunga om det.
Mavis gifte sig 1964 med sonen till en begravningsentrepren�r.
De var en prominent sl�kt. Jag ville verkligen ha barn.
Men varje g�ng jag hade best�mt mig f�r det
fick vi antingen en hit eller s� velade maken.
Mavis och jag pratar om allt arbete som barn skulle inneb�ra.
Vi valde det h�r livet som karri�rkvinnor och sl�ktingar.
Vi �lskar att vara mostrar, systrar och d�ttrar. Mamma k�ndes avl�gset.
Och vi �r pappas flickor. Det �r sv�rt att �vertr�ffa s�na pappor.
Vilken kille kan m�ta sig med det?
Jag hade skrivit tv� l�tar till det albumet och hade eget f�rlag.
N�r jag spelade in dem, ringde en man fr�n Stax och sa
att East Publishing skulle ha 50 % av int�kterna. Jag ville ha 100 %.
Han svarade: "Okej, miss Staples. Okej."
Som om jag skulle f� 100 %.
Albumet sl�pptes och de tv� l�tarna var inte med.
Jag sa: "Jag g�r inget mer."
Mavis fortsatte sjunga med sin familj och sl�ppte solokarri�ren tills...
Prince ringde 1986. D� gick det tr�gt f�r oss.
F�r discon hade gjort oss f�rlegade.
Jag sj�ng med andra artister p� deras inspelningar
och undrade om jag skulle bli discjockey.
Men d� ringde Pops och sa: "Prince vill tr�ffa dig." "Vad d� f�r prins?"
"Han ringde..." "Jag k�nner ingen prins." "Han som kallas Purple."
N�r jag gjorde den h�r var jag...
Jag gick igenom allt jag varit med om i karri�ren.
Det var tio �r med m�nga beslut och m�nga misstag.
De flesta artister jag k�nner g�r igenom s�nt. Det har du gjort.
T�nk p� det under tiden, f�r visst har vi n�t att s�ga?
T�nk dig att s�tta p� h�rlurar och h�ra Princes musik.
Fantastiskt! Det �r galet.
Oj, vad den musiken l�ter bra.
Jag fick stor respekt f�r Prince n�r han v�rvade henne.
Mavis Staples! Mavis Staples!
Jag har aldrig h�rt Prince s� upprymd. "Mavis, Mavis, Mavis!"
Han sa alltid mitt namn tre g�nger. "Du s�ljer platina, trippelplatina!"
Han var upprymd och gjorde mig upprymd.
De hade nog inte ett sm�rtfritt f�rsta musikaliska m�te.
N�r de hade l�rt k�nna varandra och Prince skrev l�tar om hennes liv
p� "The Voice", br�ts hans kontrakt med Warner Brothers.
Det var d� han skrev "slav" i ansiktet. Den skivan f�rsvann.
De l�t inte skivan spelas. Ingen har h�rt "The Voice".
Prince och Warner Brothers blev osams.
De stoppade den. De bara stoppade den. Det var s� sorgligt.
Kommer Staplefamiljen att sjunga ihop igen?
Kul att du fr�gar det. F�r min familj har aldrig slutat sjunga.
Vi har en spelning i Atlanta n�sta m�nad. Vi jobbar fortfarande.
Vi g�r bara inte skivor. Det �r bara att h�ra av sig till Staple Singers.
19981999 b�rjade vi prata om ett nytt album.
Pops ville att det skulle bli v�rt sista.
F�r ingen p� skivbolagen ville ha oss.
Vi best�mde att det skulle vara pappa och Staple Singers skulle vara med.
Men det skulle vara Pops album. S� blev det.
Vi gick in i studion och b�rjade sjunga.
Pl�tsligt blev Pops sjuk. N�r han m�dde b�ttre, spelade han in.
Ibland fick han l�gga sig p� soffan. Men vi fortsatte och fortsatte.
Vi bodde hos honom och tog hand om honom.
En kv�ll sa Pops: "Kom hit med skivan, jag vill h�ra den."
Jag h�mtade den, gick tillbaka till honom och spelade upp den.
Pops sa med ett leende p� l�pparna: "Tappa inte bort det d�r."
"Tappa inte bort det d�r." "Nej d�."
Han levde till december 2000.
N�gra dagar innan han skulle ha fyllt 87...
Den 19 december gick han bort, hans f�delsedag var den 28 december.
Skivan som vi gjorde sl�pptes aldrig.
Herregud, vad jag saknar Pops varje dag.
Det �r som en livspartner som man inte kan l�ta bli att sakna.
Jag hade sjungit de l�tarna med Pops i 50 �r. Vad skulle jag g�ra?
Kors! D�r �r pappa. Han �r ungef�r �tta.
T�nk, va. Det ser inte ut som han. Visst �r det han. Titta p� �gonen.
Ja, i och f�r sig. Han hade inte vitt h�r.
Han �r en stilig man.
Utan Yvonne vet jag inte vad som hade h�nt med mig.
F�r jag kunde inte rycka upp mig efter att Pops hade g�tt bort.
Jag var bara tom. Jag ville inte r�ra mig.
Men n�t du sa fick mig att resa mig fr�n soffan.
Du sa: "Mavis, ta och lyft p� din..."
Ibland m�ste s�nt s�gas. Jag gjorde vad jag kunde f�r att f� upp dig.
Ja, och jag �r tacksam f�r det. Tack s� mycket.
2001 b�rjade jag ringa skivbolag. Ingen ville ha mig. Ingen.
D� best�mde jag mig f�r att ta ett bankl�n f�r att betala skivan.
Jag f�rs�kte f�resl� det. Ingen ville det heller.
N�r jag t�nkte s�lja skivan ur bakluckan p� bilen
ville Alligator Records ha skivan. Det var fantastiskt.
"Have a Little Faith" fick upp mig ur soffan.
Jag visste att jag beh�vde hj�lp, s� jag beh�vde managers.
Jag tr�ffade Dave Bartlett och Matt Cornell.
N�r jag kom till Dave och Matt ville Anti Records ha mig.
Sen tog allt verkligen fart.
Sen ringde Dave och sa att Jeff Tweedy ville producera n�sta album.
Jag blev j�ttef�rv�nad. Jag och Tweedy �t lunch och pratade.
Han sa att han hade tillg�ng till all Staplesmusik fr�n 50 och 60talet.
"Jag jobbade i en skivbutik och lyssnade j�mt p� er musik."
Han ber�ttade hur viktig Pops var och mitt hj�rta sm�lte.
Jag visste att det skulle bli bra.
Vi spelade in "You Are Not Alone" och "One True Vine".
N�r vi tr�ffades och jag spelade potentiella l�tar till skivan
tror jag att du sa tv�, tre g�nger: "Pops spelade den h�r l�ten."
Det k�ndes som om jag satt med min far.
S� han m�ste vara pappas son.
Han �r precis som han. N�r vi p�b�rjade "One True Vine"...
var nog tanken att g�ra det v�ldigt avskalat och akustiskt.
I slut�ndan var det vissa l�tar som jag inte gillade i den tappningen.
Spencer r�kade vara hemma, f�r han hade lov.
Han satte sig vid trummorna och jag sa: "Kan du spela det h�r?"
"Visst, jag provar." Han spelade och det l�t s� bra.
N�r jag spelade l�tarna f�r dig, blev du s� entusiastisk.
Det var som om en gl�dlampa t�ndes. "Det l�ter bra."
Sj�lvklart g�r det det. Sj�lvklart f�r man familjek�nslan.
Folk fr�gar j�mt Spencer hur det �r att spela med sin pappa.
"�r det inte kn�ppt att spela med sin pappa? Ska du inte g�ra uppror?"
Jag s�ger �t honom att svara att om det duger �t Mavis, duger det �t mig.
Tack f�r att du fick i g�ng oss, Mavis.
Det �r f�r att vi spelar med dig. Du spelar med farmor.
Tack s� mycket!
Grammyn g�r till "You Are Not Alone", Mavis Staples.
Kan du h�lla den h�r �t mig?
Herregud, jag har f�tt mitt livs chock.
Det �r tack vare dig, Pops, som jag st�r h�r i dag.
Du lade grunden
och jag jobbar fortfarande p� huset.
Ni har inte sett mig f�r sista g�ngen.
Gud �r inte klar med mig.
Efter att ha suttit p� Pops outgivna inspelningar i femton �r...
gav Mavis sp�ren till Jeff Tweedy f�r att g�ra klart albumet.
N�r vi hade gjort "One True Vine" och "You Are Not Alone"
och varit h�r p� Wilco sa jag: "Pops m�ste vara h�r."
Jag bad honom ta bort allt utom Pops
och ordna det �t mig. Det gjorde han. Han g�r alltid som jag s�ger.
Jag fr�gade om du ville lyssna p� det igen, s� du inte missade n�nting.
Men det ville du inte.
Men det har jag gjort. Det var vi tvungna att g�ra f�r att lista ut...
Det var sl�ende hur mycket...
Pops l�t som en f�nge. P� det gamla sp�ret.
Det var s� sl�ende n�r man tar bort allt utom hans r�st.
Han l�ter lika stark som alltid.
Alla k�nslorna finns d�r. Det st�mmer.
Vi tar och lyssnar p� Pops.
Pops... Tack, Tweedy.
Det l�t s� bra.
Det l�ter bra.
Oj, oj. Pops visste att f� en att m� bra.
Ja. Jag vet inte...
Han... Gud, vad jag saknar honom.
Kom, Yvonne. Okej.
Pops l�rde mig att familjen �r det starkaste i v�rlden.
Om ni h�ller ihop, kan inget komma emellan er.
Hej. Hejsan.
Det �r kul att vara h�r. I min �lder �r det kul att vara n�nstans alls.
Att jag f�r vara h�r n�r hon var h�r f�rsta g�ngen 1964...
Jag s�ger inte mer. Mina damer och herrar: Mavis Staples med band.
Min f�delsedagsfest i Newport!
Har den �ran i dag.
Har den �ran, k�ra Mavis.
Har den �ran i dag!
Jag g�r det jag alltid har gjort: F�rs�kt sprida k�rlek och musik.
Jag sjunger tills jag inte kan l�ngre.
Tack s� mycket, allihop!
Om ni inte hittar mig sjungande h�r, leta efter mig n�nstans i himlen.
D�r g�r jag p� de guldbelagda gatorna och sjunger runt Guds tron.
�vers�ttning: Jussi Walles www. Btistudios. Com
Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.