Original subtitles

Mina damer och herrar, från Los Angeles i Kalifornien:

The Doors!

The Doors hade ett riktigt uppfriskande och unikt sound.

Jag älskade The Doors och köpte alla skivor.

Ett tag som tonåring trodde jag att jag var Jim Morrison.

Om man tog bort en enda medlem skulle det inte vara The Doors.

De hängde inte i Laurel Canyon som andra.

De var på Whisky, Roxy och Troubadour.

De spelade sent och hårt. Det var något nytt.

De representerade LA:s mörka sida som få känner till.

Henry Diltz plåtade Morrison Hotel och skapade en kontakt -

mellan världen och Skid Row.

Det var ett under att ett så konstigt band spelades på radion.

Som band hade de provat allt möjligt -

och den här skivan blev som en ny programförklaring.

Vi var tvungna att göra Soft Parade för att kunna skapa Morrison Hotel.

Vi skulle aldrig ha hittat fram -

om vi inte hade mixtrat med vårt sound.

Även de bortglömda låtarna är bra. Inte en enda är dålig.

Vi tog inte med något vi inte gillade.

Morrison Hotel är världens bästa comebackskiva.

The Doors hittade sina rötter igen.

Med den skivan började bandet göra som de ville igen.

Alla andra kunde dra åt helvete.

Omslaget är verkligen snyggt.

Persiennerna är supertypiska för det gamla Los Angeles.

Vi sitter nu på Morrison Hotel.

Det är otroligt hur exakt det här stället -

har påverkat hela mitt liv.

Jag plåtade ett ikoniskt albumomslag här.

En dag förändrade hela mitt liv.

För 20-30 år sen kunde unga fråga vilka omslag jag hade gjort.

"Det, det, det och Morrison Hotel."

"Va? Plåtade du Morrison Hotel?"

Det var nog det omslaget jag var mest känd för.

När man sätter på skivan och hör Robbies riff i "Roadhouse Blues", -

tar låten tag i en och fångar ens uppmärksamhet.

Låten börjar öppna upp med Rays piano.

Trummorna och munspelet fångar in lyssnaren.

Ett utmärkt öppningsspår.

När folk hör det första riffet är det kört.

Alla känner igen låten och börjar dansa. Det är kul.

"Roadhouse Blues" är ett måste för alla coverband.

"Roadhouse" är en utmaning.

"Kom igen, din jävel. Vad sägs om det här?"

Jag kom på det riffet. Fråga mig inte hur.

Jag ville hitta det dummaste riffet jag kunde komma på.

Det skulle vara en helt vanlig blueslåt.

Det jag kom på var ...

Men sen tröttnade jag och började mixtra.

Men Jim bad mig spela samma sak.

Vi råkade ha John Sebastian i studion.

Han kunde verkligen spela munspel -

och hade ett grymt sound.

Man hörde direkt att även om Jim Morrison bara var kanske 26 -

såg han sig mer som en blues- än en rocksångare.

Det är på B.

Vem är det där? - Vi gjorde ett pålägg med Jim.

Det finns två sångspår. Ingen har hört det här förr.

Vilket använde vi? - Det vet jag inte utan att lyssna.

Det högre.

Är det här jag ska trycka om jag bara vill höra Robby? - Ja.

Det är Robbys riff. Utmärkt.

Ronnie Mack råkade hänga i korridorerna på Electra.

Paul sprang på honom -

och frågade om han kunde spela bas med oss. - Låter rimligt.

Och sen bara ... pang!

Hans känsla ... Han spelade ...

... så sent som bara möjligt.

Han spelade varenda ton i sista sekund.

Det ger låten ett djup och en tyngd.

Han försökte bromsa tåget.

Han växlade ner till tvåans växel och bara hängde på.

Det här är verkligen bra.

John Sebastian spelar munspel.

Han låg på Kama Sutra Records så han var med under pseudonym.

Han hette G. Puglese.

Bandet höll även på att förändras.

The Doors dissades på den tiden. Vi var för dystra eller tunga.

The Doors var bandet som alla älskade att hata.

Exakt. Men vi visade dem.

Paul Rothchild kämpade för att hålla ihop bandet.

Särskilt när de gjorde Soft Parade.

Det var en tid av experiment.

Folk inspirerades av Beatles och Beach Boys -

vilket ledde till underliga grejer.

Soft Parade gav oss ett tillfälle att använda andra musiker.

Inte bara en basist, utan till exempel brass och stråkar.

Det var en underbar tid för mig.

I stort sett härmade vi Beatles. Precis som Rolling Stones gjorde.

Paul Rothchild och Bruce Botnick lärde oss göra skivor.

Paul blev mer och mer perfektionist med tiden.

Han ville leta efter det perfekta trumsoundet i en timme.

Är ni redo? - Jag knuffade virvelns mick.

Vad gjorde du? - Ska virveltrummans mick vara här?

Säg det högre!

Jag knuffade virvelns mick. Är den på rätt plats nu?

Vi gjorde femtio tagningar av halva "Unknown Soldier" -

och femtio till av andra halvan. Det var löjligt.

Soft Parade blev en mardröm för alla inblandade.

När Soft Parade kom med stråkar och en massa orkesterinstrument -

som låg ovanpå The Doors undrade folk vad det var för något.

Ingen fattade skivan. Varken kritikerna eller fansen.

Jag tror att den inte gillades -

för att det inte lät som The Doors utan som Jim med orkester.

Incidenten i Miami är ett av popkulturens stora mysterier -

under de senaste sextio åren.

Det satte stopp för allt bandet höll på med.

Men de fick tid att skriva.

Jag blev glad när vi blev bannlysta.

Jag tänkte att han kanske skulle kunna bli nykter -

när vi inte turnerade.

Jim fick lite tid att vila sin röst.

Han sjöng djupare på Morrison Hotel.

Jag är säker på att killarna efter Soft Parade kände -

att deras karriär låg i en svacka.

Den skivan ledde ändå till Morrison Hotel och L.A. Woman.

Vi hittade tillbaka till bluesen och blev ett band igen.

Det var en tvärvändning efter den symfoniska Soft Parade.

Vi blev ett funkigt bluesband igen.

Ett bluesband med litterära drömmar.

"Waiting for the Sun" är en av mina favoritlåtar.

Den spelades in två skivor efter albumet Waiting for the Sun.

De hade skrivit låten tidigare, -

men den spelades in först när den var förfinad.

Äntligen fick de färdigt låten.

Jag kände till den och det tog ett bra tag att utveckla den.

Det var en dikt som Jim hade skrivit.

Morrisons röst har ett rejält vridmoment.

Mätarna är på rött när han tar i ordentligt.

I "Waiting for the Sun" sjunger han:

"The strangest life I've ever known" ...

Och sen skriket rakt in i det grymma riffet.

Jag älskar den låten.

Vi kan väl börja med Robbys otroliga gitarrsolo.

Jim sparkar igång solot med sitt skrik.

Det här är ett av Robbys styggaste solon.

Jag älskar soundet och energin.

Det här skriket är fenomenalt.

Solot innehåller ingen gitarrakrobatik.

Men tonaliteten är grym och det startar med Jims skrik.

Det är vackert.

För mig är "Waiting for the Sun" den första heavy metal-låten.

Och under allt ligger en Moog-synt.

Det är en Moog-synt med.

Moogen fick vi av Paul Beaver.

Han brukade åka till Mount Whitney för att se när ufon tankar.

Han sa att det var helt sant, så det blev en science fiction-låt.

Här har vi Moogen. Vänta lite ...

Ni kan tänka på ufon som tankar när ni hör låten.

Vi hade den enorma Moogen bredvid mixerbordet.

Allt sköttes med sladdar och knappar.

Inga fasta inställningar.

Man kunde hitta ett underbart sound, -

men om man bara vred lite tappade man bort det helt.

"Kan vi ta tillbaka?" Det gick aldrig.

Var i ... Ursäkta, men var fan har du ettan?

Ett. - Okej.

Tack, fortsätt bara.

Det är ett klassiskt foto.

Henry Diltz är en legend inom rockfotografin.

Jag kom hit som folksångare och turnerade runt om i landet.

Längs vägen träffade jag grafikern Gary Burden.

Vi började göra albumomslag.

Vi gjorde Crosby, Stills & Nash -omslaget -

där de sitter på den gamla soffan.

The Doors såg nog den.

De ringde Gary och bad oss göra deras nästa omslag.

Vi åkte till deras lilla kontor och träffade Jim och Ray.

Gary och jag frågade om skivan hade ett namn.

De sa nej.

Vi frågade om de hade idéer för omslaget.

"Nej, inte det heller."

Vi började fundera, men sen öppnade Ray munnen.

Ray hade åkt omkring i LA -

och råkat se det gamla Morrison Hotel.

Han kom på att vi kanske skulle kunna plåta där.

Vi hoppade in i deras folkabuss och körde till Hope Street.

När vi kom fram såg vi den vackra texten: "Morrison Hotel".

Det var ett riktigt hotell nere på stan.

Det stod "ingen parkering" och "rum, från 2,50 dollar".

Alkisar kunde hyra en bädd där.

De sov ut där och började sen supa igen.

"You Make Me Real" är en typisk Doorsblues, -

men den är inte lugn och nedstämd utan glad och pigg.

Det här är Ray.

När Jim sjöng melodin hittade Ray på det här.

Visst är det häftigt?

Är det ett spikpiano?

Ett spikpiano var ett gammalt barpiano -

med metallstift på hamrarna.

I stället för filt var det nu metall som slog på strängarna.

Samma piano användes på "Good Vibrations".

Och efter den här användes den på "L.A. Woman".

Ofta fick ett spikpiano bara bli ostämt så småningom.

Vi ville ha det stämt.

Man stämmer en sträng i mitten och sen de till höger och vänster.

Sen vibrerar de tillsammans. - Ett häftigt sound.

Sen spelade John sitt.

Och sen har vi ...

... surftrummor.

Det är ett surfbeat.

Jag vet inte varför jag spelade ett surfroll på pukorna -

under verserna.

Refrängen hade ett vanligt rockbeat.

Jag kom på den här galna grejen.

Det låter lite som en James Jameson-baslinje.

Och det här är som Chuck Berry.

"You Make Me Real" påminner om Little Richard.

Ray bankar på sitt boogie woogie-spikpiano.

Robby och jag såg Chuck Berry en gång för länge sen.

Robby lärde sig Berrys duck walk. Han gjorde den till den här låten.

Var det Ray Neapolitan som spelade bas på den här?

När jag träffade Jim och Ray -

blev jag förtjust i idén om att kombinera poesi och rock.

"Du får mig att kasta bort mitt falska elände.

Du befriar mig, älskling. Du befriar mig."

Jim var verkligen en poet.

Den här skulle egentligen vara på vår första skiva.

Vi försökte spela in den, -

men Jims röst kanske inte var tillräckligt mogen än.

Han nådde inte tillräckligt högt.

Vi flyttade fram låten fast vi alltid ville spela in den.

På den här skivan gjorde vi äntligen det.

Ett av Paul Rothchilds genidrag var -

att inte släppa allt så kallat bra material direkt.

Vi sparade den här låten för att Paul skötte bondgården.

Man ska inte äta alla djur på en gång.

Därför kom den senare. Samma med "Indian Summer".

Det var inte rätt tid att släppa den.

"Indian Summer" var en låt som vi ...

... spelade in här för den första skivan 1966.

Sen hamnade den först på vår femte skiva.

Det är en finstämd låt inspirerad av Ravi Shankar.

Jag spelar med mina händer under verserna.

Som på en tabla.

Sen även lite med en trumpinne. Det är en vacker melodi.

Jims röst låter väldigt ung. - Den är verkligen finstämd.

"Indian Summer" kan vara den låten -

som verkar passa in sämst med de andra på skivan.

Om man lyssnar på Robbys riff -

låter det nästan som "The End".

Det har en tydlig indisk känsla.

Men låten är gullig.

På ett album med råa och tunga låtar -

är den ett vackert undantag.

Låten är annorlunda, men skivan skulle vara ofullständig utan den.

Den kompletterar de andra låtarna.

Den är som ett ljus i mörkret så den passar verkligen in.

Jag har inte spelat den på 50 år.

Det skulle ha kunnat bli en hit.

Det var den första låten vi spelade in här.

Vi kände att vi kunde bättre.

Den har en fin stämning. - Men det är inte hård rock.

Vi ville spela låtar som var som "Light My Fire".

I det skedet av vår karriär -

kändes låten för lugn och sårbar.

Men det var bra att vi hade med den på skivan.

Morrison Hotel var ett billigt sunkhotell.

Lobbyn hade underliga möbler från Frälsningsarméns butik.

Det var bara en kille som jobbade i receptionen.

The Doors och Gary kom in. Jag stannade vid disken -

och sa att vi skulle ta ett par bilder.

Det var ingen där så det var väl okej.

Han sa att vi absolut inte kunde ta några bilder där inne.

Jag gick till killarna och sa att vi inte fick plåta där.

På gatan tänkte jag att de kunde stå framför fönstret.

Sen såg jag ett ljus tändas inne i receptionen.

Jag kikade in och såg att det var hisslampan.

Killen hade tagit hissen.

Jag sa åt killarna att springa in snabbt.

Vi fick smyga in på det riktiga Morrison Hotel.

Vi tog bilden och sprang ut för att vi inte fick vara där.

Vi plåtade en rulle film och stack därifrån.

Killen som tog hissen såg oss aldrig.

Jag gillar verkligen "Peace Frog" för att den är så konstig.

Den kan inte jämföras med någon annan låt i musikhistorien.

Folk börjar dansa direkt när vi spelar "Peace Frog" live.

Det är konstig låt med ett underligt trumkomp.

Robbys leadgitarr är fantastisk.

Robby spelar ett skönt funkriff på "Peace Frog".

Han använder en wah-wah-pedal eller något.

Det tar tag i en. Sån musik spelades aldrig på radion.

På den tiden skulle alla absolut ha en wah-wah-pedal.

Robby hade hittat på ett riff.

Ray och jag älskade det och jammade som blådårar.

Vi var tvungna att spela in det.

The Doors använde inte samma gamla arrangemang -

som vanliga rockband spelade. De snodde stolt av allt och alla.

Jag och Robby pratade om James Brown.

Vi ville kopiera hans funkgroove.

Den här känslan fick vi från honom.

Han spelar på sin hi-hat med ett slappt backbeat.

Sen vänder han på det och accentuerar hi-haten.

Och det svänger hela tiden.

Det där var John Densmores skrik.

Vita killar som ville vara svarta.

Vi har två spår med Jim.

Han sjunger "hon kom" och sen sångmelodin.

Han svarar sig själv, vilket är häftigt.

Det är två historier.

"Blod på Chicagos gator. Blod som förföljer mig.

Blod på gatorna i Venice." Det börjar hetta till.

Men sen: "Hon kom och hon for iväg."

Det är två intriger som en orm igen.

Nixons era var en mörk tid i USA:s historia.

Det blev kravaller i Chicago efter demokraternas konvent 1968.

Folk var frustrerade.

Fred och kärlek funkade inte längre.

"Peace Frog" handlade om blod på gatorna, -

blod överallt, bara blod, blod, blod.

Många delade den känslan.

Vilket tajt band. Det är det här jag menar.

"Queen of the Highway" låter inte så här.

Rays riff är grymt.

Robby har inspirerats av James Brown.

De inspirerades av svart musik, soul och funk, -

och tog den till sig.

Det är verklig uppskattning.

De tog inspiration från Howlin' Wolf, -

Chuck Berry eller Little Richard.

De sa det rakt ut. Det är verklig uppskattning.

Många musiker säger det inte rakt ut.

"Jag har lånat av de här."

Äkta musiker gör så.

Jag vill minnas att du hade det här gitarriffet.

Det var lite som James Brown så jag försökte spela funk.

Skip Spence. - Ja.

Spelade vi inte in låten ... - Han hörde mig inte.

Jag tror att Paul hittade texten och bad Jim sjunga den.

Jim och Paul gick väl igenom dagböcker ...

Var hittade vi den fina baslinjen? I ditt huvud?

Jag vet inte. - Du kom bara på den.

Jag använde plektrum på den tiden. Det var lite lättare.

Och när jag lyssnade på låten i morse -

kändes den otroligt snabb.

Jag får kämpa på ordentligt.

Men det är en fin baslinje som passar låten.

Javisst.

Jag skulle aldrig ha kommit på den.

Du kom på den, Ray. - Jag tar väl äran då.

Nästa låt är "Blue Sunday".

Det är en intressant övergång från "Peace Frog" ...

... till "Blue Sunday". Den är helt otrolig.

Jim jobbade med killarna under studiosessionerna.

När han var i form, utan alkohol eller något annat, -

och kände sig glad och fri kunde han arrangera låtarna.

Gitarren precis innan låten börjar ...

Vi skulle kunna lägga in ett rent gitarrackord.

Bara några lätta slag.

Och sen kommer Ray Neapolitan.

Och här har vi Ray Manzarek.

Det där är Rays baslinje med vänsterhanden.

Sen börjar Jim sjunga.

Det här är genom en förstärkare, inte rakt in i mixerbordet.

Han använder plektrum.

John håller takten, men han är ...

... försiktig med sina vispar och cymbaler.

Det är nästan jazz.

Sen kommer Ray och Robby igen.

Det låter som om deras instrument skulle sjunga med Jim.

En liten kärlekssång till Pamela.

"Ship of Fools" är också en låt som sticker ut på skivan.

Det är kul att höra tre musiker som omfamnar sina jazzrötter.

"Ship of Fools" handlar om klimatet.

!Människan håller på att dö ut, snart hörs någons sista tjut.

Någon går på månen, vi andra lider av smogen."

Vi menade inte att man inte ska utforska rymden, -

men den bildliga poängen var -

att vi ska ta hand om Jorden så att vi inte behöver överge den.

Annars överger den oss.

Vi var före vår tid. Jag minns en kritiker -

som nedlåtande kallade låten "ekologirock".

Man pratade inte om sånt på den tiden. Nåväl ...

Vi köpte en båt som skulle vara hela bandets.

Men sen blev den min för bara jag gillade båtar.

Den heter Ship of Fools, en Owens på trettio fot.

Vi fiskade och dök från den.

Dave Hill var en av Jims kompisar. Han gillade också båtar.

Dave och jag seglade en hel del.

Vi försökte få med oss Jim och en gång kom han faktiskt.

Han blev nog inte särskilt förtjust för det var sista gången han kom.

Jag minns inte om det är förstärkaren eller en fuzzpedal.

Jag gillar distorsionen.

Vi borde spela den här live.

Vi spelar en hel del Doorslåtar, -

men vissa kommer aldrig med.

Den här ska jag börja spela.

Jim föreslog en drink.

Vi körde till Skid Row som ligger ett par kvarter bort.

Hard Rock Café låg runt hörnet från Morrison Hotel.

Det var en sunkig gammal bar.

Det var där vi skulle ta vår öl.

Vi gick in på Hard Rock Café.

Här sitter vi inne i baren och dricker -

med några tuffa killar.

Jim spanade in gubbarna som satt och söp på eftermiddagen.

Vi fick ett bås och Jim bjöd några av dem på öl.

Han älskade att lyssna på dem.

Man kunde se honom tänka.

Senare poserade de på gatan. Jim och hans nya vänner.

Det tyckte att han var trevlig för att han lyssnade på dem.

Senare snodde några företagare namnet -

och grundade ett burgerhak för yuppier.

De är skyldiga oss royaltyer för det. Det och skinnbyxor.

Jims pappa var amiral -

och även hans farfar om jag minns rätt.

Han sjöng att farfar var en sjöman ...

Jim förklarade aldrig sina texter.

Han var alldeles för cool för det.

Han kom inte överens med sin pappa.

Om någon frågade om hans föräldrar -

sa han att de var döda. Vilket de inte var.

En dag kom hans mamma till en spelning i Virginia.

Hon fick inte komma backstage. Det var underligt.

Hon hade gått fram till vår manager Bill Siddons och sagt:

"De där lamporna passar inte min son. Gör något."

Hon var jättebossig.

Han sa okej och förstod något.

Alltid när jag har hört "The Spy" -

har jag sett framför mig en cigarrbar -

eller en rökfylld opiumhåla i San Francisco på 1870-talet.

Den låten får själen att lugna ner sig ett snäpp.

Man kan bara sitta och njuta av en stilla blues.

Jims text är lite voyeuristisk.

Hur vet han vad hon drömmer om?

Jag tog mina vispar för ett mera mystiskt sound.

Annars spelade jag mest jazz med dem.

Den låten hade en lite jazzig vibb.

Tack vare min långa erfarenhet -

visste jag direkt vilket tempo den skulle ha.

"Spy" skulle ha ett lite mystiskt vispkomp.

"Queen of the Highway" är inte en särskilt känd låt.

Men den är otrolig och väldigt välskriven.

Jag har alltid älskat Rays keyboardpartier i den.

Jag minns hur jag och Ray snackade om -

Wurlitzersoundet Ray Charles hade på "What'd I Say?"

Det var därifrån vi fick det här.

Han spelade ofta två toner samtidigt.

Fingrarna växlade mellan två tangenter.

I stället för att bara spela ackord eller entoniga melodier -

spelade han två toner åt gången.

En ton låter lite tunt på orgeln, men två ger ett fylligare sound -

och man kan ändå spela solon och melodier.

En Ray Manzarek-klassiker.

Två toner. Och sen slutet.

Den här har alltid känts halvfärdig.

Jaså? - Ja. Jag skulle gärna spela om trummorna.

Stabila åttondelar på hi-haten och lite mindre bastrumma.

Men jag älskar texten.

Det är Jims story. Den är lite mystisk.

Han skriver om sitt stormiga förhållande med Pam.

Allt började med Jims ord och melodier.

Vi skrev allt utifrån dem och backade honom.

Om jag minns rätt -

spelade du inte in det här live med killarna.

Vi har alltid undrat var du var.

Jag vet inte varför jag inte var där.

Vi hade gjort en massa tagningar dagen innan.

Jag tänkte väl att den var klar så jag kom inte till studion.

Ni ville ta om det, -

så jag fick göra ett pålägg, vilket var okej.

Det är frustrerande för att jag inte spelar tajt.

Det är lite ojämnt. Texten och soundet är bra.

Men jag skulle bara vilja spela in trummorna igen.

Bastrumman är för ivrig.

Allt ska sitta tajt med hi-haten.

Jag tror att det bara känns så -

för att det blev så många tagningar.

Alla bara fokuserade på att spela allt rätt.

Nu gillar jag låten.

Det är fanimej ett mästerverk. - Varenda jävla ton är perfekt.

Det här är tidlös musik.

Rockälskare glömmer aldrig The Doors.

De var rebeller och helt annorlunda än många band.

Punkarna gillade det.

De har influerat Patti Smith, X -

och en massa andra band som tog till sig deras mörka sida.

Det var ett sätt The Doors skrev om musikhistorien på.

Morrison Hotel, en klassiker. Jag älskar varenda låt på den.

Jag älskar alla deras skivor, men den här står ut i mängden.

Jag lyssnade på den här i morse -

och blev verkligen stolt, förlåt, för att den är utmärkt.

Många känner till öppningsspåret "Roadhouse Blues" -

som var en stor hit.

Men skivan tål att jämföras med vilket som helst av deras album.

Det finns många låtar på skivan folk inte känner till.

Eller så gör de det, men de spelas inte på radion.

Många har missat dem. Nu kanske de inte gör det.