Original subtitles

Downloaded from YTS.MX

Official YIFY movies site: YTS.MX

- Hej. Hur är det? - Bara bra. Tack.

Vem ska jag skriva till?

Bobbi med "i".

I prologen säger du att du skrev boken för att bättre förstå och acceptera döden.

Ja. Den känns onaturlig för mig.

Jag kan inte acceptera att nåt som lever måste dö.

Tack.

Ingrid...

En timme har gått.

Vi har varit här längre än så.

Det är många som väntar.

Ja. Vi gör som du vill.

Kan du signera min?

Stella! Jag såg dig inte.

Varför kom du inte fram?

Det var för pinsamt.

Du drar folk!

- Många ungdomar. - Tack.

Inte bara kvinnor.

Stella, det här är Anne. Anne, min vän Stella.

- Trevligt att träffas. - Detsamma.

Jag ska stanna tills jag signerat åt alla.

Jag ser till att ingen mer ställer sig i kö.

Okej.

Det var så länge sen.

Jag bor i Boston nu.

Jag kom för att träffa min son och besöka Martha på sjukhuset.

Du vet väl att hon har cancer?

- Det är illa. - Martha?

- Martha Hunt? - Ja.

Hon är på Manhattan Memorial Cancer Center. Jag trodde du visste.

Nej. Vi har inte träffats på åratal.

Är Martha sjuk? Jag kan inte tänka mig det.

Om du åker dit gör det henne glad.

Ja. Självfallet. Så klart jag ska.

Tack för att du kom. Jag uppskattar det.

Grattis.

Tack.

- Vi ses snart. - Tack.

- Hej då. - Hej då.

Hej.

- Vem ska jag skriva till? - Frances.

- Är det du? - Nej, min flickvän.

Hon beundrar dig.

- Jag med. - Tack.

Kan du skriva: "Det händer inte igen"?

Så klart jag kan.

Ja. Tack.

Det händer inte igen.

Jag hoppas inte det.

Hej. Jag ska träffa Martha Hunt.

Jag tror hon är på 16:e våningen.

Okej. Ett ögonblick.

Ja. Rum 1614.

Hissen finns till vänster.

- Tack. - Inga problem.

Martha?

Ingrid!

Vilken överraskning!

Hur hörde du?

Jag träffade Stella. Hon berättade.

Jag är så ledsen. Jag visste inte ens att du var sjuk.

Du med ditt jobb och jag med mitt. Tiden bara rinner iväg för oss.

Ja, och jag bodde i Paris.

Jag hörde det. Jag har läst om dig.

Jag vet att du har publicerat en till bok som säljer bra.

Tack.

Så...

Hur mår du?

Du är säkert trött på att berätta det.

Det är livmoderhalscancer. Stadium tre.

Det går inte att operera, men de behandlar, så...

Jag ska nog inte dö riktigt än.

Jag har blivit en försökskanin för experimentell behandling

och resultaten är bättre än läkarna väntade sig.

- Vad bra! - Ja.

Det är bra! Du verkar ha humöret uppe.

Det pendlar mellan eufori och depression.

Jag beklagar.

Det är normalt, läkarna varnade mig för det.

Det går upp och ner.

Det låter absurt, men efter att ha accepterat att möta slutet,

- känns överlevnad nästan nedslående. - Säg inte så.

Jag var redo att gå.

När de gav mig diagnosen ville jag inte ha nån behandling.

Jag är glad att du ändrade dig.

För bara tanken...

Och att jag inte skulle veta...

Jag insåg att jag verkligen...

Jag är inte beredd att dö ännu.

Men jag hade vant mig vid tanken.

Jag antar att det är bra att vänja sig, men utan att ge upp, eller hur?

Du har gått igenom många krig.

Jag lever med dem varje dag.

Ingrid, jag är så glad att se dig.

- Jag ringde dig nästan tusen gånger. - Jag med!

Det är löjligt att vi inte har träffats.

Jag lovar att besöka dig tills du tröttnar.

Ska du det?

Lovar du? Det tar jag som ett löfte.

Jag antar att din dotter vet.

Ja.

När jag hade bestämt att tacka nej till behandling, berättade jag

och hon sa bara...

"Det är ditt val."

Punkt. Som om det var trivialt,

nåt som inte hade med henne att göra.

Hur kommer ni överens?

Som alltid. Vi träffas sällan.

Vad gör hon?

Det går bra för henne. Hon är agent för klassiska musiker.

Det kanske låter hemskt...

...men det känns inte som om hon är min dotter.

Jag fantiserar ofta om att hon byttes bort på BB.

Va? Vad pratar du om? Hon liknar ju dig.

Hon har samma ansikte.

Hon ville inte ha mig som mamma.

- Varför inte? - Jag var tonåring när jag fick henne.

Jag visste inget om barn.

Och när vi började på Paper Magazine, minns du?

Vi levde praktiskt taget på natten.

- Minns du New York på 80-talet? - Ja.

Allt det viktiga hände på natten.

Sen jobbade jag som krigskorrespondent

och reste konstant. Det hjälpte inte.

Jobbet tog över.

Jag var aldrig en riktig mamma.

Men Michelle började hata mig långt innan jag var borta så ofta.

Jag minns hennes bitterhet även när hon var liten.

Hon var mycket tydlig.

Hon avskydde att inte ha en far.

Hon såg andra med sina pappor och hon ville höra om sin.

Först sa jag att jag inte visste vem han var, men...

...det gjorde allt värre.

Jag ljög för henne.

Så klart jag visste vem han var. Han hette Fred.

Vi dejtade några månader innan han tog värvning.

Sen drog han ut i krig i slutet av Vietnamkriget.

När han kom tillbaka ett år senare var han nån annan.

Fred! Vad hände?

Han var en trasig leksak.

Hallå, det är okej.

Jag är här. Det är över nu, Fred. Du är hemma.

Det är inte över för mig.

Jag har fortfarande kriget i huvudet.

Jag blir inte fri från det.

Jag hallucinerar alla dagar.

Och jag var hög hela tiden.

Jag vet inte vad jag ska göra,

men jag ska inte stanna här.

Det är okej.

Gör det du vill.

Tänk på vad som är bäst för dig.

Okej.

Tack.

Får jag kyssa dig?

Vet Michelle om det?

Hon började prata om sin far så fort hon kunde prata.

Men det är ju inget man kan förklara för ett barn.

I puberteten skapade hon en klyfta mellan oss.

Det definierade hennes tonår.

Men då var jag inte längre där.

Jag var i New York med dig och levde mitt liv.

Jag träffade Fred för att berätta om situationen.

Jag tog en första hjälpen-kurs och eftersom jag är krigsveteran

fick jag anställning på ett sjukhus i San Diego.

Det är väl goda nyheter?

Jag har också nyheter.

Jag är gravid.

- Är du gravid? - Ja.

Men jag ska flytta till San Diego nästa vecka...

Vad ska vi göra?

Mina föräldrar stöttar mig, så...

Jag är inte ensam.

Att jobba på sjukhus var inte bra för nån så trasig.

Det är så nära krig.

- Han behövde terapi och rehabilitering. - Det hade varit vettigare,

men han ville vara till nytta

för att lätta sitt samvete.

Han trodde att hjälpa de mellan liv och död

var hans bästa chans att få sinnesfrid.

Jag kunde bara befria honom från ansvar.

Han åkte innan Michelle föddes.

Han kände aldrig henne.

Han ringde aldrig för att fråga om henne.

- När berättade du det för henne? - Hon var runt 12 år.

Hon ville veta var han bodde

och det visste jag inte.

Hon var så påstridig

att jag sökte upp en av hans vänner från high school

som sa att Fred hade gift sig

och nyligen dött.

Jag bad om hans frus nummer och ringde henne.

Jag ville veta vad som hade hänt.

Hon berättade att de var på väg hem efter en resa.

Är det rök?

Ja.

Det är nåt som brinner.

Ett hus brinner.

Vi måste ringa brandkåren.

Stanna bilen.

Fred...

Vad gör du?

- Jag ska ta en titt. - Nej!

Det är vansinne! Fred!

- Nån kanske är kvar inne. - Fred, stanna! Stanna!

Gå inte in. Det är farligt! Se på mig, jag är här.

Vi söker upp en mack och ringer brandkåren, snälla.

Hör du inte skriken?

Nej, jag hör ingenting.

Fred, snälla! Fred!

Fred, gå inte in!

Hör du inte skriken?

Det är nån som ropar på hjälp där inne!

Fred!

Sir!

Snälla, hjälp mig!

- Sir, snälla! - Kom igen!

- Snälla, min man är där inne! - Upp med stegen!

Min man är där inne!

Sir! Min man är där inne!

- Han tyckte han hörde skrik på hjälp. - Två slangar till baksidan!

Han gick in och försökte rädda de som var fångade i branden.

Gå tillbaka till bilen. Gå inte nära.

- Jag stannar här. - Är det nån mer?

- Nej, jag vet inte! - Upp med stegen!

Det är en person där inne! Gå tillbaka till bilen, ma'am.

In där! In genom översta fönstret.

Så där. Det kommer att slockna.

Okej, grabbar.

Jag beklagar, vi kunde inte göra nåt.

Han kom inte till övre våningen.

Han måste ha svimmat av röken och lågorna.

- Och de andra kropparna? - Det fanns ingen annan.

Huset har varit öde en lång tid.

Det var bara din man.

Men han...

...han sa att han hörde skrik på hjälp...

Omöjligt, ma'am.

Det fanns ingen annan.

Det är sant.

Jag hörde inte heller skrik.

Jag försökte stoppa honom, men...

Jag gjorde inte det.

Han var modig.

Sa du det till Michelle?

Jag måste ge alla detaljer.

Hon fick sin fars frus telefonnummer.

Vet du vad? Vi tar dig till sängen. Du är trött.

Ja, men jag måste berätta.

Vi kan prata mer senare.

En dag...

- ...ringde Freds fru. - Okej.

Och hon sa att hon ville ha min adress. Hon ville skicka en sak.

Kort därefter fick jag en lapp och ett brev...

...som hon hade fått av Michelle,

där hon presenterade sig och sa att det var hon,

Freds dotter, som hade varit i det brinnande huset.

"Det var mig han försökte rädda.

Det var för mig som han dog..."

Så sa Michelle till frun.

Vansinne!

Ja.

Hej!

- Det är Martha, plågan. - Du är ingen plåga.

- Hur mår du? - Bra. Jag är hemma.

Sjukhuset har gett mig ledigt mellan behandlingarna.

Du får gärna komma hit.

Åh, jag håller på att flytta.

Oj, så du är väldigt upptagen då?

Du vet hur det är att flytta.

Men om du känner dig ensam kan jag komma, vi kan ta en promenad i parken.

Jag kanske inte orkar gå.

Vet du vad?

Jag gör klart det jag håller på med så kommer jag sen.

Tack, raring, men känn dig inte tvingad.

- Till dig. - Du är en raring.

- Och jag tog med några böcker. - Tack.

- Vill du ha nåt att dricka? - Gärna en kopp te.

- Örtte om du har det. - Visst.

- Jag sätter dem i vas. - Okej.

Och allt det här är till dig. Du måste äta upp allt.

Wow! Jag ska göra mitt bästa. Jag älskar frukt.

Jobbar du på nåt nytt?

Ja, det gör jag.

Jag gör research om konstnären Dora Carrington och hennes

relation med författaren Lytton Strachey.

Här är han.

Strachey var gay,

så hon gifte sig med heteromannen som han var förälskad i.

Det blir en story om trion.

Det är inte banbrytande men jag vill se vart det bär.

Här, titta.

Olyckligtvis fanns det en ännu mer berömd konstnär...

- Leonora Carrington. - Ja, surrealisten Leonora Carrington,

vars namn liknade hennes.

Dora...

...var bättre känd för den bisarra kärlekshistorien med Strachey.

- Hon gav 17 år av sitt liv till honom. - Wow.

Det blir en fiktiv biografi, så...

Jag hittar på en del också.

Det har jag aldrig tillåtit mig.

Jag hoppas inte det. Du är krigsreporter.

Ja, det måste man. Man får inte visa känslor.

Man måste förtränga dem, så att man kan jobba

och vara närvarande i det helvete man befinner sig i.

Jag kanske borde skriva om dig och inte Carrington.

Jag tror inte du skulle gilla att skriva om sjukdom och behandlingar.

Du har fel.

Jag är bara en journalist, som är beroende av krig och adrenalin.

Är det inte nåt?

Det var inte bara tragedier. Livet gick vidare.

Det var en rapport där jag la till lite fiktion.

Jaså?

Men jag publicerade aldrig den.

Det var under kriget i Irak.

Den sista dagen innan vi lämnade Bagdad.

Säkert att det är rätt väg?

Ja, ta vänster här i gränden.

Vi håller det kort.

UTLÄNDSK PRESS

Här. Stanna här.

Martin, vad gör du här i Bagdad?

- Du ser ut att må bra. - Tack.

Ursäkta. Paco, Martin.

Han är karmelit precis som jag.

Ett nöje. Låt mig presentera Martha.

En journalist från The New York Times.

De är karmeliterna som jag berättade om.

Ett nöje att träffa er båda.

Ska ni stanna i Bagdad?

Ja, det ska vi.

Men ni är ensamma.

Alla ideella organisationer och Röda Korset har åkt.

Jag vet.

Situationen är utom kontroll. Det är mycket farligt.

Ni är också här.

Ja, men vi kör bara igenom. Vi ska åka så fort vi har pratat.

Vi kan inte svika dem nu. Nu behöver de oss som mest.

Men det är ändå extremt farligt.

Men då vet ni det.

Vi kan inte svika dem nu.

Får vi ta en bild på dig och hur missionen lämnats?

Okej.

Ni kan fotografera huset och mig,

men han vill inte riskera att hans familj får se honom.

- De skulle oroa sig. - Självklart.

Men om vi får ta en bild på dig är det bra.

- Okej. - Visst.

- Här? - Ja.

Kanske bara lite närmare...

Så där, så att man ser det.

Jag tror det blev bra.

Hur länge sen är det...

...sen vi sågs?

Fem år.

Fem år.

Wow.

Minns du Liberia?

Hur kan jag glömma?

Jag har några bilder på dig som vi inte publicerade.

Om du ger mig din adress kan jag skicka dem.

Kanske till ambassaden.

Behåll dem. Då håller jag dig sällskap.

Okej.

Det var fint att ses.

Sköt om dig.

- Farväl. - Sköt om dig.

Hur känner du karmeliten?

Vi träffades i Sierra Leone.

Vi blev älskare där.

- Jaså? - Ja.

Sen träffades vi flera gånger.

Alltid på platser som var i krig.

- Och ni hade sex? - Naturligtvis.

Bernardo avstod aldrig från fysisk njutning.

Han var alltid på de mest konfliktfyllda platserna.

Jag tror att sex var hans bästa sköld.

Jag tror att karmeliten är hans partner.

- Tror du det? - Definitivt.

Det är enda sättet att stanna utan att vara rädd för kriget.

- Vilken fin historia. - Japp.

- Våga inte skriva om det. - Nej, så klart inte.

Men synd för honom, då?

Känner de sig inte syndiga? De är ju katoliker.

Jag vet inte. Han pratade inte om det.

Med alla fasor man ser i krig

betyder det inte så mycket att känna skuld över sex.

Man vänjer sig bara.

Jag vet det.

Jag skrev deras kärlekshistoria som jag tänkte mig den,

men den blev kvar i min dator.

Så du ska skriva om Dora Carringtons vansinniga kärlek.

Och hennes koppling till Virginia Woolf, som Strachey också uppvaktade.

Vilken grupp!

Jag beundrar deras frihet.

Strachey dog av magcancer 18 år efter att han träffade Dora

och Dora överlevde honom med två månader innan hon sköt sig i magen.

Hon var bara 38.

Symmetrin slår mig, hans magcancer och att hon sköt sig i magen.

Jag vet, det slog mig också.

Undrar om Virginia Woolf tänkte på Carringtons död?

Virginia kanske såg...

...ett slags varning, en spegel som reflekterade henne?

Som om de var ödesbestämda?

Tror du att jag är ödesbestämd?

Nej! Så klart inte.

Jag känner ingen mer levande än du.

Den här veckan börjar jag en ny experimentell immunterapibehandling.

De har redan provat den

och den verkar fungera bra på livmoderhalscancer.

- Vilka goda nyheter! - Ja.

- Säg till när jag får besöka dig. - Ja.

På tal om symmetri...

Minns du...

Damian Cunningham?

Hur kan jag glömma honom? Jag ärvde honom av dig.

Den delade älskaren.

- Tja... - Jag måste säga

att det kändes hemskt när ni blev ihop.

Vi delade inte på honom, för det var redan slut mellan er.

Jag skulle inte vilja vara med honom

och ärligt talat var jag inte trogen.

Men han var en passionerad och entusiastisk älskare

och jag hoppas det var så för dig med.

Jag kan inte klaga.

Hej.

Vad är det?

Det fungerade inte.

Jag har metastaser i levern och i skelettet.

- Åh, Martha. - Jag borde ha följt min första instinkt.

Jag borde inte ha utsatt mig för den här tortyren.

Diarrén, spyorna, tröttheten, för att hamna här.

Jag borde inte ha gett efter för falska förhoppningar.

Okej.

Vad säger läkaren? Berätta.

Att jag kan leva i månader, kanske ett år.

Han vill att jag fortsätter med behandlingen,

trots att det ser hopplöst ut.

Det kanske fungerar den här gången.

Jag vill inte vältra mig i självömkan.

Men jag är inte stoisk. Jag är ledsen.

Jag vill inte utsättas för outhärdlig smärta.

Man kan inte vara självupptagen om man har ont.

Man kan inte tänka.

Man kan bara tänka på en sak, den jävla cancern.

Jag har alltid skött min hälsa, nu ångrar jag det.

Läkaren säger att mitt hjärta är starkt. Vad betyder det?

Ska kroppen fortsätta att kämpa medan jag lider till mitt sista andetag?

Jag vet inte.

Jag vet inte hur jag kan hjälpa dig.

Jag är så ledsen.

Jag förtjänar en bra död.

Åtminstone utan kramper i min sista stund.

Dö med lite värdighet, ren och torr.

Men jag begär för mycket...

Varför är du uppe, Martha?

Jag har fått nog av det här.

- Kan du hjälpa henne? - Visst.

Du får lägga dig igen.

Låt mig hjälpa dig.

Gör det.

Så ja.

Jag kommer att bli en knarkare.

Det är jag redan, antar jag.

Det är okej.

Det här hjälper.

Är du kvar?

Ja.

Ska jag be dem komma med middagen?

- Är du hungrig? - Nej.

Ingrid...

Borde jag ta farväl av mina närmaste vänner?

Du borde göra det du vill göra.

Jag vill bara ha lugn och ro.

Har du funderat på hur du vill tillbringa din tid?

Och var? Finns det nånstans du vill åka?

Titta.

Rosa snöflingor.

Nåt som är bra med klimatförändringarna.

Tja...

Jag levde för att se det.

- Minns du slutet på Joyces The Dead? - Svagt.

"Snön föll,

föll på den ensamma kyrkogården,

föll sakta genom universum.

Och föll sakta,

som om det vore sista gången,

på alla levande

och de döda."

Det börjar bli sent och...

Jag borde gå.

Tack.

Vi ses imorgon.

Det är en halvtimme innan filmen startar.

Ska vi ta våra platser före rusningen?

Nej. Jag vill prata med dig om en sak.

Okej.

Jag tänker inte dö i stora plågor.

Jag har fått tag i ett eutanasipiller.

Fråga inte hur, på mörka webben hittar man nästan allt.

Jag har också massor av opiater för smärtan.

Titta inte så där på mig, jag ber dig inte att övertyga mig.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag hoppas du säger ja.

Ja till vad?

Att jag ber dig hjälpa mig.

Hjälpa dig med vad?

Jag har stått inför döden många gånger, men jag har alltid haft sällskap.

Vi reportrar var ett slags mobil familj.

Det här är ett annat krig.

Jag är inte rädd för det.

Men som de andra gångerna jag mötte döden...

Jag vill inte vara ensam, Ingrid.

Jag ber dig...

...att finnas i rummet bredvid.

Vi borde söka upp våra platser.

Visst, men jag föredrar att fortsätta prata.

Okej.

Vet du när du tänker göra det?

Inte direkt.

Inom en månad?

Innan jag börjar försämras och du inte känner igen mig.

De kommande veckorna borde jag må okej, men jag vill göra det snart.

Läkarna tror att jag ska återvända och slutföra behandlingen.

Det är bäst att de inte misstänker nåt.

Var ska du göra det?

Jag vill inte vara hemma.

Och jag vill inte åka nånstans där jag har varit lycklig.

Det är ett misstag att återvända till platsen där man var lycklig.

Man förstör bara de goda minnen från den första gången.

Jag förstår det.

Det blir lättare att släppa taget

om jag inte är omgiven av bekanta saker.

Intima saker.

Det skulle få mig att tveka.

Jag föredrar en okänd plats, bekväm och trygg,

och inte alltför långt borta.

Behöver du min hjälp att hitta en plats eller ta dit dig?

Nej, nej.

Det kan jag göra själv.

Jag behöver nån som är där med mig i rummet bredvid.

Är det inte bättre med nån du står nära?

Vi står varandra nära.

Ja, så klart vi gör.

Vi står varandra riktigt nära. Jag bara...

Det var många år när vi inte träffades.

Stella då?

Eller Maggie?

Eller Vanessa?

Ni har alla varit vänner sen ni var barn.

Jag erkänner att jag tänkte först på dem.

Jag bad alla tre.

De blev alla förskräckta och sa nej.

De förstod det,

men kunde inte vara delaktiga i att hjälpa mig ta mitt liv.

Absolut inte.

- Din dotter, då? - Det skulle inte vara rätt mot henne.

Jag har varit en frånvarande mor. Jag vill inte pracka min död på henne.

Du kunde fråga henne och låta henne vara delaktig.

Vi är främlingar.

Hon lät mig förstå det när jag sa att jag tvekade över behandlingen.

"Det är ditt val", sa hon.

- Och hon har rätt. - Okej.

Oavsett vad, vill folk att man kämpar.

Det är så vi lärt oss att se på cancer.

Som en kamp mellan patient och sjukdom,

som mellan gott och ont.

Om man överlever är man en hjälte.

Om man förlorar, tja,

då kanske man inte kämpade tillräckligt.

Folk gillar inte ord som "dödlig" eller "obotlig".

De kallar det för att vara pessimist.

Det värsta kommer från cancerstödgemenskapen.

Vissa av dem ser cancer som en gåva, en möjlighet till andlig tillväxt.

Skitsnack!

Folk borde se att det här är mitt sätt att kämpa.

Cancern kan inte ta mig om jag tar mig själv först.

Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?

- Är du helt säker på att du är redo? - Absolut.

Sen första diagnosen.

Du vet att jag har en stor rädsla för döden.

Jag vet.

Jag har läst din bok.

Det var därför jag inte frågade dig först.

- Men du förstår väl mig? - Ja.

Jag avundas dig. Du har kontroll över ditt liv.

Jag vill bara att du är med mig under dagarna före,

som om vi var på semester.

Jag vill bara veta att när det sker,

så finns nån i rummet bredvid.

- Det skrämmer mig. - Jag förstår.

Jag tycker att du har rätt att göra det,

men jag vet inte om jag klarar av att hitta dig död.

Du är mycket starkare än du tror.

Jag var tvungen att försöka.

Jag kan inte svara nu, men jag ska tänka på det.

Just nu är jag förvirrad och för rädd.

Jag förstår.

Jag förstår att det kommer plötsligt...

...och att det är förbryllande.

Jag kommer på nån.

- Var det för mycket? - Nej då.

- Martha? - Hej, Ingrid.

Jag har bestämt mig.

Kom in.

Ägaren är en smyckesdesigner.

Hon är en vän så jag betalar inte mycket i hyra.

Det ser ut att ha möblerats med grejer från återvinningen.

Inte allt.

Det krävs talang att välja ut grejer.

Du är inte klar med inflyttningen. Vill du ha hjälp?

Nej.

Jag gör det sen.

Så du ska följa med Martha.

Hon är helt ensam, Damian.

Ingen av hennes vänner hjälper henne.

Hon sa att jag inte var första valet.

Hennes dotter existerar knappt.

Hon har aldrig berättat att hon har en dotter.

Jag vet, det är en... sorglig historia.

Det är ett stort missförstånd.

Har du sagt att vi umgås?

Nej... Vi har pratat om dig på ett... allmänt sätt.

- Hon har fina minnen av dig. - Jaså?

Vår relation var mest fysisk. Hon var alltid på väg nånstans,

så när vi älskade var det med en känsla av brådska.

Som att ha sex med en terrorist. Det kändes som sista gången.

Hon värderar dig högt som älskare.

Hur värderar du mig?

Jag fattar inte att du fortfarande flirtar.

- Jag är allvarlig. - Nej, det är du inte.

Det viktiga är Marthas situation.

Fast du är rädd för döden?

Du publicerade precis en bok om det.

- Är du över det, tack vare boken? - Nej.

Hej. Hur mår du?

Bättre.

Mycket bättre sen du sa ja.

- Var är du? Hemma? - Ja.

Jag vattnar blommorna.

Jag trodde du hade nån som gjorde det.

Det har jag.

Men idag kände jag för det och gillar det.

Okej. Bra.

Har du... Har du bestämt vart vi ska?

Det var därför jag ringde.

Det är nära Woodstock, två timmar från stan.

Det ser fantastiskt it.

Det är ganska dyrt, men tillfället kräver det.

Vet du hur länge...

Jag har hyrt det i en månad.

Det borde ge mig mer än nog med tid.

En månad?

Ja. Mina blodvärden är dåliga

och jag ska ta en paus i behandlingen

och du är den enda som vet att jag inte åker tillbaka.

Jag har inte valt ett datum.

Jag menar, du kommer inte att veta det.

Men... jag är redo att dö.

Jag är faktiskt otålig.

Jag ska hålla en föreläsning nära Woodstock om två veckor,

så vi kan träffas.

Det är ingen bra idé. Jag ska vara med Martha hela tiden.

Jag ringer om jag kan.

- Du behöver en advokat. - Ja, jag borde söka upp en.

Jag kan hjälpa dig, men då måste jag berätta.

Nej, i så fall, nej. Det är en hemlighet.

Martha vet inte om att jag berättat för dig.

Om du behöver nåt, säg till.

Jag är orolig för dig.

Tack.

Enligt den här kartan, ska man gå uppför trappan till ingången.

Okej.

Titta.

Wow, det är så fint!

Det är mycket finare än på bilderna!

Är det en äkta Hopper?

De hade nog inte lämnat den här.

Det är en bra kopia.

Den ser äkta ut.

Hör du dem?

Visst är det underbart!

Vi kan ligga i solen som på tavlan

och känna kvällsbrisen.

Är du okej?

Jag är så glad.

- Kan jag ta det här? - Så klart, det är ditt hus.

Det här är ganska litet, jag ska titta där nere.

Okej.

Jag tar det här, okej?

Det är bra!

Är det okej att jag inte är i rummet bredvid?

Jag kan höra dig andas!

Och skrika!

Okej!

Så där ja.

Nu packar vi upp.

Tack.

Jag packar upp det sen. Du är inte min vårdare, Ingrid.

Du är min gäst.

Okej.

Jag går och packar upp mina saker.

Martha?

Vad är det?

- Du kommer inte att tro mig! - Vad?

Jag glömde det!

Vad glömde du?

Pillret, eutanasipillret!

Jag tog med alla andra! Vi måste tillbaka.

Vi åker tillbaka direkt imorgon bitti.

- Ingen fara. - Nej, inte imorgon! Vi måste åka nu!

Jag måste få vet att jag inte tappat det, att jag inte bara drömde.

Okej.

Att köpa ett till skulle vara extremt komplicerat.

Jag har en vän som känner en matematiker som hittade det på mörka webben.

Det är väldigt sjaskigt för att inte säga illegalt.

Det är skrämmande...

...att veta att sånt finns bakom datorskärmarna.

Jag känner mig som en brottsling.

Jag trodde inte jag skulle komma tillbaka.

Med den fina stadssilhuetten.

Livet överraskar.

Vi sätter igång.

- Okej. - Jag börjar i köket.

Oroa dig inte, vi hittar det.

Försök tänka på platser där du brukar gömma saker.

- Det är det första jag har gömt. - Jaså?

Det enda jag minns är att jag la det i ett kuvert.

Okej.

Jag kan börja i arbetsrummet.

- Är det okej? - Ja.

Var la jag det?

Vi kommer aldrig att hitta det.

FARVÄL

Jag hittade ett kuvert.

Där är det!

Var hittade du det?

I ditt skrivbord.

Det fanns en nyckel i lådan.

Hur kunde jag glömma det?

Lämnade jag nyckeln i?

I sista minuten glömde du helt enkelt.

Det är inte så konstigt.

Tack.

En så konstig känsla.

Som att jag är här efter min död.

Gud, säg inte så!

Det är för tidigt för dig att kalla dig för ett spöke.

- Jag ska städa upp innan vi åker. - Tack.

Förlåt för allt krångel. Jag är verkligen ledsen.

Det gör inget.

Vilken fin plats att återvända till.

Korkade kylskåp.

Behöver du hjälp?

Det ordnar sig.

Du...

...att glömma pillret kanske var ett tecken?

Du är kanske inte så redo som du tror.

Jag sa att du inte skulle säga så.

Det minns jag inte.

Jag tror att jag har sagt så mycket.

Det är problemet med cytostatikahjärna.

Mitt minne sviker mig och jag blir lätt distraherad.

Det kan pågå fast behandlingen upphör och fortsätta i åratal.

Det besparas jag åtminstone.

När jag skriver...

...när jag skrev...

...måste jag korrekturläsa tusen gånger.

Jag kan inte lita på mitt omdöme längre.

Varför litar du på det här beslutet då?

Hur vet du att det inte också är cytostatikahjärna?

Jag la pillret i översta lådan i nattduksbordet.

Om jag glömmer, vilket jag inte tror,

så får du påminna mig.

Jag vill inte prata om det mer.

Det är min angelägenhet också.

Visst. Naturligtvis.

Jag lämnar ett underskrivet brev till polisen

där jag förklarar allt, inklusive namnet på pillret och var jag fick tag i det.

Ditt namn syns inte nånstans.

Du ska bara säga att du inte vet nånting.

Frångå inte det.

Jag vill inte ge dig mer information. Ju mindre du vet, desto bättre.

Och det här är viktigt.

Jag ska sova med dörren öppen

och när du hittar den stängd,

är dagen då det redan har skett.

Det är tecknet, dörren stängd.

Jag vet att det är svårt.

Men tänk bara att vi är på semester.

Du kan skriva, vi kan komma och gå...

Jag tror inte att jag kan koncentrera mig.

Och om jag skriver,

kanske du dyker upp i det och det vill jag inte.

Ja.

Det kan komplicera ditt liv om polisen utreder.

Jag tänker inte göra det.

- Vänta tills jag är död. - Herregud!

Kan du snälla sluta säga: "Vänta tills jag är död"?

Jag lovar.

Jag vill hitta ett gym i närheten som jag kan gå till.

Jag är den enda som äter och jag vill inte gå upp medan du magrar.

Ge mig en chans. Jag kommer ifatt dig.

Titta! Jag äter.

Jag har praktiskt taget hållit döden i min hand.

Jag kunde inte föreställa mig att den var så lätt.

Martha?

- Godmorgon. - Godmorgon!

Jag lagar frukost.

- Vill du ha rostat bröd? - Nej, bara kaffe.

Varsågod. Det finns färdigt.

Det finns juice, frukt...

Allt du kan önska.

Mitt beteende igår var oacceptabelt.

Jag kan förstå att det gjorde dig tokig.

Men i mitt tillstånd kan jag inte lova nåt.

Så, bara ifall att...

Jag har lagt lugnande piller här.

Om du tycker att jag är för jobbig, kan du ta ett och slappna av.

Jag kunde ha behövt det igår kväll.

Du är speciell, Martha. Det är du verkligen.

Jag har gjort en shoppinglista.

Vi behöver några saker.

Ska jag köpa nåt?

Jag tror inte det.

Vill du följa med?

Kanske en annan dag.

Det är så fint här.

- Jag vill stanna här om det går bra. - Självklart.

Jag hittade ett gym i närheten också.

Vad bra. Jag tycker att det är en bra idé.

Okej, då...

Jag har min telefon med ifall du behöver nåt.

Tack, raring.

Hej. Jag vill gå på gymmet idag.

Är du medlem?

Nej. Jag är bara i stan ett tag.

Om du tar en personlig tränare, behöver du inget medlemskap.

Då använder jag en av era tränare.

Du kommer att gilla Jonah.

Tack.

Vill du börja med uppvärmning på trappan?

- Okej. - Är det okej?

Kan du göra så här i 30 sekunder?

- Visst. - Okej, kör på. Sätt igång.

Klockan startar. Okej, bra.

Fokusera på benet.

Och rör på armen...

- Okej. - Med varje steg.

Och vi är klara.

Bra. Du är ganska stark, unga kvinna.

Slut är vad jag är.

Om du vill finns det andra variationer.

Du kan prova det här.

Gå fram och tillbaka.

Eller hoppa på den och gå vänster och höger eller bakåt och upp.

- Okej. - Prova igen.

Bra.

Fokusera på torson.

Och andas.

In och ut.

Perfekt. En till.

Är allt okej?

När kroppen är i form tar det längre att dö.

När döden kommer

vill sinnet släppa taget, men kroppen kämpar.

Hjärtat slår "nej" för varje slag.

Tja...

Desto större orsak att ta hand om sig.

- Jag bor med en döende vän. - Jag beklagar.

Kom. Vi sätter oss.

Kom här.

Finns det nåt jag kan göra?

Jag önskar jag kunde ge dig en kram,

men vi får inte röra vid klienterna mer, på grund av stämningar och...

Det är ett problem,

för ibland är det svårt att justera en kroppsställning med bara ord,

och beröring är så viktigt.

Den här världen är absurd och inhuman.

Jag tror inte den blir bättre.

Men tack, jag känner mig omfamnad.

Jag har tänkt läsa den här boken.

Visst är det en fin titel? Erotic Vagrancy.

Vill du köpa den?

Jag har inte tid att läsa klart den.

Jag gillar indelningen här.

Titta.

Martha Gellhorn.

The View from the Ground.

Hon skrev att man bara älskar ett krig, efter det gör man bara sin plikt.

Vilket var ditt?

Bosnien, utan tvekan.

Det bosniska folkets kamp för överlevnad mot en välutrustad armé,

stal hjärtana hos alla som bevittnade utrotningen.

Det finns inte många kvinnliga krigskorrespondenter.

Krig är mäns uppgift.

Man måste bli en av grabbarna

och det var inget problem för mig, jag har alltid levt som en man.

Jag tror att det Michelle verkligen saknade

var att ha en modersfigur.

Och jag måste erkänna att hon hade rätt.

Var inte så hård mot dig själv.

Titta vem som kommer till stan!

Festens medelpunkt!

"Hur illa kan det bli? Att navigera urbant liv med integritet."

Vill du gå?

Jag har redan hört det, och det är ingen kväll jag vill upprepa.

Vi har alla vår egen personliga apokalyps.

Är det jobbigt att vara med mig?

Nej, jag menade han, hans föreläsning.

- Global kris, klimatförändringar. - Ja.

Hej.

Älskar ditt hår.

Trevligt.

När mardrömmarna kommer

tänker jag på alla män jag älskat.

Det låter som en låttext.

En bra låt.

Även om det bara var för en natt.

Ibland tänker jag på Damian.

Sex är bästa sättet att jaga bort tankar på döden.

Som de spanska karmeliterna.

Krigen gjorde mig promiskuös.

Bra.

Träffar du honom fortfarande?

- Vem? - Damian.

Det händer.

"Hur illa kan det bli?"

Mycket värre än du tror, Damian, älskling.

Hej.

Är det bra?

Jag försökte skriva.

Jag kan inte.

I det här kriget kan jag inte skriva nåt.

Läsning, då?

Du älskar att läsa.

Jag försökte.

Jag försökte med mina favoritförfattare.

Jag blir inte trollbunden längre.

Jag pratar om Faulkner,

Hemingway...

Jag kan inte koncentrera mig.

Mina tankar flyger iväg till tomrummet.

Om du är för trött kan jag läsa för dig.

Inte bara att läsa, alla nöjen har förminskats.

Det är svårt att veta vad man ska vara uppmärksam på.

Jag har inte mycket tid, och jag vill inte slösa bort den.

Okej.

Musik då?

Jag kan bara lyssna på fågelsång.

Lyckligtvis sjunger de varje dag.

Musik rubbar mig.

Den kommer mellan mig och det jag gör,

även om det bara är att tänka.

Cytostatikan kanske påverkar min hörsel.

Raring.

Jag har reducerats till väldigt lite av mig själv.

Jag längtar efter frid i kropp och själ.

Och att bara prata när minnen invaderar mig.

Pratar jag för mycket?

Nej. Prata så mycket du vill, jag älskar att lyssna på dig.

TORSDAG, 25 APRIL

Vad är det?

Vad är fel?

Din dörr var stängd, så jag trodde...

Jag är så ledsen.

Jag öppnade fönstret och vinden måste ha stängt den.

Herregud!

Är det rättvist att vara arg för att jag fortfarande lever?

Se det som en repetition.

Nu vet du hur det kommer att bli.

Vad du kommer att känna.

Du måste ringa några samtal och göra allt det vi pratade om.

Och du visste ingenting,

och vi var på semester...

Snälla, sluta!

Okej.

BREV FRÅN EN OKÄND KVINNA

Ska vi gå och lägga oss?

Eller vill den unga kvinnan fortsätta se på filmer?

Sa du att de har The Dead?

Eller drömde jag det?

Ja, de har den.

- Vill du se den? - Ja, tack.

Där.

Här.

Ja, tidningarna har rätt.

Snö är vanligt över hela Irland.

Den faller överallt över den mörka slätten,

över de trädlösa kullarna.

Mjukt över Bog of Allen och längre västerut faller den stilla

ner i de mörka, upproriska Shannon-vågorna.

En efter en blir vi alla skuggor.

Snön faller,

faller på den ensamma kyrkogården där Michael Furey ligger begraven.

Faller sakta genom universum och faller sakta

ner till evig sömn,

över alla levande och döda.

Hör du dem?

Det är dag.

Och du lever.

- Det är för mycket. - Är det?

- Jobbigare än jag trodde. - Okej.

Jag måste sitta ner.

Okej. Vi kan sätta oss där.

Här, låt mig hjälpa dig.

Jag har dig. Såja.

Såja.

Okej.

- Mycket bättre. - Bra.

Jag gjorde upp ett nytt testamente.

Vi pratar inte om det nu.

Jag ger lägenheten och allt i den till dig och Michelle.

Jag hittade dina dagböcker från krigen.

Vad ska vi göra med dem? Är det okej om jag läser dem?

Så klart du kan läsa dem.

Får jag berätta din historia?

Du kan göra vad du vill.

Jag kommer inte att vara här.

- Får jag säga så? - Nej.

Okej.

Vi pratar inte om det nu, okej?

Okej, vi ses där. Hej då.

Kära Ingrid...

Det är en så vacker dag idag att jag tyckte...

Hej.

Hej.

- Är allt bra? - Ja.

Vinden är så skön.

Var försiktig, det är lite kyligt.

Om du inte behöver mig går jag till gymmet.

Men jag kan stanna om du vill.

Nej. Gå bara. Jag vill inte vara tråkig.

Du är inte tråkig. Du har uppfört dig rätt bra.

Har du pratat med din tränare om mig?

Tja... Det kom på tal.

Jag pratade om att vara i god form och att hjärtat slår för att överleva.

Allt som du pratade om på sjukhuset,

och han såg på mig som om jag var galen,

så jag sa att jag har en sjuk vän. Det var allt.

Kom bara ihåg att du inte vet nånting om nånting.

Kom, ge mig en puss.

- Är du okej? - Ja.

- Hej. - Hej.

Jag ljög för henne, jag gillar det inte.

- Du måste träna på det. - Att ljuga?

Ja. Officiellt vet du inget om Marthas intentioner.

Ja.

Jag har en advokat ifall du behöver en.

Tack. Vi pratar inte om det här nu.

Hur gick föreläsningen?

De var inte så glada över att jag inte svarade på frågor.

I slutet började de muttra och en kallade mig feg.

Det gör inget.

Jag har brytt mig alltför mycket om mitt rykte, och varför?

Vad ska du göra med tiden du fått tillbaka?

Gör du mer av det du gillar?

Mitt intresse för saker har krympt när jag blivit äldre.

Martha sa samma sak häromdagen. Det är så få saker som hon njuter av.

Jag förstår.

Men du är inte sjuk.

Nej, men jag känner likadant, speciellt efter pandemin.

Jag går inte på bio eller lyssnar på musik.

Jag läser mycket,

men bara om det hör ihop med mina föreläsningar.

Går du fortfarande på gallerier?

Förr gick vi hela tiden och pratade om hur mäktigt konst är.

Gillar du det än?

Även om alla poeter i världen skrev en dikt

om klimatkrisen, skulle det inte rädda ett enda träd.

Du är åtminstone fortfarande intresserad av träden.

Jag är intresserad av sex också.

Då är det inte så illa.

När jag var ung,

om det gick en dag utan sex, kändes den ofullständig.

Jag minns det.

Jag är inte nostalgisk,

men jag saknar kvällarna då vi drack och tog droger, hade sex,

och det inte distraherade oss från vad vi verkligen ville.

Du drack och tog droger. Mer än jag i alla fall.

Jag vet inte hur mycket du drack, men du verkade lika berusad som vi.

Du var en viktig del av festen.

Tills du blev uttråkad och åkte för att upptäcka Europa.

Vill du prata om det?

Berätta om föreläsningen.

Jag erkänner att jag har blivit ensidig.

Min egen son pratar inte med mig,

eftersom jag blev upprörd över att han fru väntade barn igen.

Han vill inte ha mig nära, för risken för missfall.

Hur kunde du säga att han inte får skaffa fler barn?

Det är deras tredje!

Vad är nästa logiska alternativ? Att folk tar livet av sig?

Folk borde vara medvetna om tillståndet på planeten de lever på.

Det här är kanske inte det bästa ämnet för dig.

Du lever med en döende kvinna i en värld som är i dödsryckningar.

Tror du verkligen att det är så desperat?

Ja. Läs på och se vad världen gör med det.

De släpper ut mer CO2 i luften än nånsin förr.

Förr eller senare, och jag tror det blir snart,

kommer allt att gå åt skogen.

Inget påskyndar slutet för planeten

mer än neoliberalismens överlevnad och den ökande extremhögern.

De är här och marscherar sida vid sida.

Jag vill inte göra dig nedstämd, men...

...det gör mig upprörd.

Du kan inte gå omkring och säga att det inte finns hopp.

Det är tragiskt.

Det är kanske otrevligt av mig att säga det,

men jag har tappat hoppet om att folk gör det rätta.

Jag lever varje dag med att hitta Marthas kropp,

men det hindrar inte mig från att njuta av varje minut med henne, tvärtom.

Jag lär mig av henne. Det borde du också,

för det finns många sätt att leva med en tragedi.

Så klart att det är smärtsamt, men jag klarar av det.

Jag försöker leva med samma glädje som hon har

och med samma uppskattning, så...

Det sista jag behöver är att höra dig.

Jag har alltid beundrat dig för det.

Vadå?

Du är en av få som kan lida

utan att få andra att känna sig skyldiga.

Hur länge tror du att det dröjer?

Det blir snart. När som helst.

Du måste vara förberedd. Jag känner polisen.

De ställer alla möjliga frågor,

de gräver i dina relationer som asätare.

Du måste ha ett mentalt manus.

Jag har tänkt på det. Jag har det.

Bra. Var stark och håll dig till det.

Och när det sker, ring polisen innan du ringer mig.

Nej, jag ska ringa hennes dotter först.

Men var försiktig med vad du säger.

Jag måste berätta för advokaten om situationen.

Varför låter vi som om vi är kriminella?

Borde inte döende ha rätt att avsluta sina liv med värdighet?

Det får de när vårt vacklande hälsosystem kraschar.

Martha?

INGRID - POLISEN

Kära Ingrid...

Det är en så vacker dag idag att det kändes som rätt tillfälle.

Det tröstar mig att du inte var i rummet på nedervåningen,

trots att det var tanken.

Du vet att jag alltid improviserar

och jag är nästan glad över, att medan jag glider bort i solstolen,

är du ute i världen och upplever nåt annat än min död.

Ingen kan anklaga dig för medhjälp.

Du har stöttat mig så mycket som en människa kan stötta en annan.

Ring min dotter och säg att jag är ledsen.

Och tack, älskling.

Martha.

Jag gör som du vill.

Vi åt middag och sen såg vi på en Keaton-film.

Jag har redan sagt det.

Och du märkte inget konstigt som gjorde dig misstänksam...

- Försök att minnas. - Jag minns bra. Det var en kul kväll.

Inga gester? Inget som hon sa?

Vi sa godnatt, sen gick jag upp

och tills det var sent läste jag en bok

som Martha hade rekommenderat, Erotic Vagrancy.

Om Elizabeth Taylor och Richard Burton.

- Känner du till den? - Nej.

Martha och jag tyckte båda om den.

Försök att svara bara på mina frågor.

Vad gjorde du på morgonen?

Jag åt lunch med en vän.

När jag kom tillbaka ropade jag på henne och när hon inte svarade

gick jag till hennes sovrum.

Men hon var inte där.

Så jag gick ut på gården och där såg jag henne.

Först trodde jag att hon sov på solstolen

och jag blev nervös och ringde en ambulans.

De kom fort och när de såg henne sa de att det inte var nåt de kunde göra.

Ingen köper detta piller av misstag

om de inte funderar på självmord eller att döda nån,

- så visste du om det? - Vadå?

Att hon hade detta illegala piller.

Nej. Hon tog medicin mot smärtan, plåster och piller, men hon...

Hon sa aldrig nåt om dem.

Det är konstigt,

om ni två var så goda vänner, att hon inte sa nåt.

Men kan inte gå in på ett apotek och köpa detta piller.

Det är svårt att komma över.

Jag tror att när hon hyrde huset, så visste hon redan vad hon ville göra.

Det är möjligt, men hon sa ingenting.

Hon var slut efter den sista behandlingen

och ville ta en paus innan nästa omgång cytostatika.

Hon var inte typen som gav upp.

Klagade hon inte?

Ingenting som fick dig att ana...

...slutet?

Det var ett stort ansvar.

Hon klagade ibland.

Vad klagade hon på? Vad sa hon?

Hon hade förlorat uppmärksamheten.

Hon kunde inte läsa eller skriva, till exempel.

Livet var reducerat till att överleva.

Jag tycker det är svårt att tro

att hon inte sa nåt som gjorde dig misstänksam.

Det var uppenbart att hon var mycket sjuk,

men hon ville ha lite semester.

Jag sa redan det.

Vi har pratat med några av Marthas närmaste vänner.

De instämmer alla med ditt vittnesmål.

Men en av dem, Stella Byrne,

sa att när Martha var klar med cytostatikan,

hade hon föreslagit att de skulle åka till ett hus på landet

där hon tänkte begå självmord.

Hon ombads, och jag citerar...

"Vara i rummet bredvid."

Hennes vän vägrade.

Jag sov på nedervåningen.

När jag informerade mrs Byrne om självmordet

blev hon inte överraskad.

Det Martha gjorde kallas för eutanasi.

Kalla det vad du vill, men det din vän gjorde är ett brott,

och som polis, som människa och en troende man,

är jag emot att nån begår ett brott.

Och naturligtvis att nån hjälper till.

Damian, kom till polisstationen. Det här tar aldrig slut.

Hur förklarar du att din vän Martha var så öppen mot mrs Byrne.

Men inte berättade för dig?

Jag säger inget mer. Om jag är under arrest, säg varför.

Annars väntar jag på min advokat.

Så förutseende. Varför tror du att du behöver en advokat?

Varför frågar du inte han som bevittnade förhöret.

Jag tror att du ljuger.

Och att du inte skulle säga nej

om en vän bad dig om hjälp att begå självmord.

Låt henne gå.

Hej.

- Hej. - Hej.

- Hur är det? - Jag är okej.

Det här är min advokat, Sarah.

- Hej. Angenämt. - Tack för att du kom.

Givetvis. Damian berättade.

Är det nåt jag borde veta om förhöret?

Han behandlade mig som en mördare.

Men du var med mig.

Han insisterar på att jag är inblandad.

Okej, men...

Han talade med Stella Byrne,

som sa att Martha hade vänt sig till henne.

Jag är säker på att allt spelades in.

Och den polisen såg allting.

Du kan komma in nu.

Jag går in. Jag är hennes advokat.

Oroa dig inte, allt är klart.

- Tack för att du kom. - Inga problem.

Jisses! Vilken skithög! Jag har aldrig behandlats så förut.

Du hade oturen att möta en religiös fanatiker,

men han kommer inte att störa dig igen. Jag anmäler honom.

Tack så mycket för allt.

Du måste finnas i närheten i 48 timmar

tills den formella forensiken är klar.

De kan ringa mig om det behövs.

Jag åker till huset. Har du all information?

Ja, Damian gav den till mig.

Ring mig om nåt händer.

Jag åker till kontoret.

- Jag beklagar. - Tack.

- Tack, Sarah. - Hej då.

Jag fattar inte att Stella sa det.

Han ställde nog henne mot väggen och de har Marthas dator och mobil.

- Vet du om de hade pratat? - Nej, hon sa inget.

Vad vill du göra?

Jag måste tillbaka och packa Marthas saker.

Förlåt.

Hallå?

Det är jag.

Det är Michelle.

Marthas dotter?

Ja, visst. Nej, så klart du kan komma.

Jag är på väg dit nu. Jag messar adressen.

Okej, vi ses snart. Hej då.

Wow.

Jag åker tillbaka,

säg till när du kommer, så hjälper jag dig med flytten.

Tack för allting.

Och berätta hur det gick med Michelle.

Det ska jag.

- Tack. Jag ringer. - Sköt om dig.

Hej, jag är Michelle.

Jag är Ingrid.

Hej.

Vi går in.

Ja.

Kom in.

- Vill du se din mors rum? - Ja, tack.

Det är där framme.

Jag har lagat kaffe. Vill du ha?

Jag har te också.

Kaffe blir bra. Tack.

Varsågod.

Berättade hon om mig?

Så klart hon gjorde.

Hon sa att du var arg för att du inte träffade din far.

Så hon berättade om min far?

Ja.

Kunde hon inte ha hjälpt honom när han kom från kriget?

Hon hjälpte så gott hon kunde.

Din far kom tillbaka och var trasig, och ville starta ett nytt liv.

Hans planer inkluderade aldrig dig och Martha.

Din mamma accepterade att relationen var över.

Hon såg honom i så dåligt tillstånd

att hon gav honom en kyss för att ge honom frid,

och den kyssen blev till mer.

Du är frukten av den stunden.

Mamma berättade aldrig det.

Det är svårt att förklara för ett barn.

Hon kunde ha sagt det senare.

Då var ni så långt från varandra att hon inte trodde det gick.

Hon var en tonåring som hade ett liv att leva,

din far flyttade till San Diego och försökte aldrig kontakta dig.

Så, Ingrid,

hade jag fel om Martha?

Du var orättvis,

men ingen kan klandra dig för att vilja veta vem din far var.

Det var smärtsamt för er båda.

Var inte så hård mot dig själv,

Martha var ingen perfekt mor.

Nej, det var hon inte.

Kan jag stanna här ikväll?

Självklart. Det är din mammas hus!

Kära Martha.

Jag tänkte att du ville veta

att jag kom tillbaka till huset för att packa dina saker.

Din dotter kom hit.

Jag skakar fortfarande.

Hon liknar dig så mycket.

Hon frågade om hon fick stanna och sova i din säng

och jag sa naturligtvis ja.

Jag tror att din död har fört henne närmare dig.

Jag trodde inte att jag skulle ärva henne,

även om det bara är för en dag.

Huset är fullt av dig.

När jag kom in, efter att ha pratat med polisen,

var det första jag såg dörren till ditt rum,

och den var öppen.

Och jag sa för mig själv: "Hon lever."

Jag gick ut för att lyssna på fåglarna.

Din mamma brukade göra det,

i gryningen

och ligga precis här.

Titta, det snöar.

Snön faller.

Den faller på den ensamma poolen som vi aldrig använde.

Den faller i skogen

där vi gick och du låg ner, utmattad på marken.

Den faller på din dotter och på mig.

Den faller på de levande och de döda.

Undertexter: Ulrika Lindfors-Davis