Original subtitles

Det här är under rasmassorna, och människorna...

Vi är tre, fyra familjer, min familj inräknad...

Hörde ni det där? Våra grannar också. Må Gud hjälpa oss.

Jordbävningen pågår än.

Jag vet inget om magnituden, för vi kan inte kontakta nån.

Jag kommer nog inte ut härifrån.

Om vi dör och ni hittar telefonen...

"Den stora jordbävningen". Vi är fem under rasmassorna.

-Visa Ahmet. -Vi har inte hört av Bilal.

Farfar! Är du oskadd?

-Hjälp! -De ropar på hjälp, men ingen kommer.

Vi hörde dem. De skrek: "Rädda oss!" Men hur ska vi kunna rädda dem?

Varje minut räknas, särskilt de första timmarna.

Hennes barn är under rasmassorna.

Har inte regeringen utrustning eller soldater? Eller en brandkår?

Inga hjälpkonvojer har kommit till nordvästra Syrien. Bara döda kroppar.

Jag stod där som förlamad.

Om staten hade brytt sig första dygnet, kunde tusentals människor ha räddats.

Man måste bygga jordbävningssäkra hus, särskilt på en förkastningslinje.

Människor dör om man inte gör det - och det var precis vad som hände.

Vår lägenhet var "jordbävningssäker". Det var rena bluffbygget.

-Du menar att det här är brottsplatser. -Ja.

Drygt 50 000 människor låg döda under rasmassorna.

Jag var i mitt hem i Idlib. Jag glömmer aldrig den stunden.

Huset lutade först åt ena hållet, sen åt det andra.

Marken skakade och försvann under mina fötter.

Jag sprang ut på en gång, tog telefonen och började filma-

-för jag vet hur viktigt det är att dokumentera allt som händer.

-Är ni välbehållna? Är nån skadad? -Nej, gudskelov.

-Är hon skadad? -Hon darrar i hela kroppen.

Lägg den här över henne.

-Gud välsigne er! -Får jag hennes hand?

-Var bor ni? -Här, i ruinerna. Allt rasade över oss!

-Över barnen! -Jag hoppas att de är välbehållna.

De tog dem dit. Jag vet inte hur det har gått.

-Min pappa... -Var är han?

-Var bor du? -Där borta.

-Har du inga skor? -Nej.

-Var? -De bor där.

-Är det din pappa? -Nej.

-Var är din pappa? -Han brukar komma på en motorcykel.

Pappa åker motorcykel.

Kom, kom! Den här vägen, den här vägen.

Vad är det?

Var inte rädd. Det kommer inga fler efterskalv.

Hej. Det har varit en jordbävning...

Jag är skadad...i benet och kanske i huvudet. Jag vet inte.

Jag har utrymme runt mig, jag är inte fastklämd.

Det har gått en och en halv timme.

Jag och Sami...

...lever.

Sami gråter, men jag ammar honom.

Kuteyba vet jag inget om. Min älskling...

Jag vet inte hur länge vi kan stanna så här, för jag blöder.

Fuad, om du hör det här eller får min mobil... Jag älskar dig så mycket.

Snälla, förlåt mig.

Tack för att du fanns i mitt liv. Du var det bästa i mitt liv.

Om jag så letade i hela världen skulle jag aldrig hitta en man som du.

Du sover kanske fortfarande. Hoppas du har en fridfull natt.

Allt jag gör, gör jag för att jag älskar dig.

Jag älskade dig så mycket att jag ville att du alltid skulle vara med oss.

Men gudskelov att du inte var med oss.

Gudskelov att du inte är med oss nu.

Jag var på jobbresa och hade tänkt vara borta i två dagar och sen komma hem.

Vid kvart i fem på morgonen ringde min bror Alaa.

Han sa: "Bli inte orolig, men det har varit en liten jordbävning i Antakya."

"Kolla till Safa och barnen."

Jag ringde Safa, men kom inte fram.

Jag ringde Safas syster Lana och svåger Anas, som bor i samma hus-

-men det var ingen täckning alls.

Till slut ringde Anas pappa och sa att han var utanför porten till Rezidans.

Jag bad honom att åka upp till elfte våningen, där de bor.

Han sa: "Det finns ingen elfte våning."

Då sa jag: "Gå in i Rezidans. De kanske har gått ner."

Han sa att Rezidans inte fanns längre.

Jag förstod inte. Han sa: "Det finns inte." - "Men var är de, då?"

Han sa att de var...

...borta, under rasmassorna.

Och Rezidans var bara aska och bråte.

God morgon. Vi inleder veckan med tragiska nyheter.

En förödande jordbävning inträffade klockan 04.17.

Epicentrum var under staden Gaziantep och uppmätte 7,8 på Richterskalan.

Det var natt, så människor fick ingen förvarning.

Många byggnader här är inte starka nog.

Tusentals människor i södra Turkiet och norra Syrien är syriska flyktingar-

-som redan är hemlösa på grund av kriget.

Det syriska folket flyttade till Turkiet-

-för att söka ett nytt liv på en trygg plats.

När jag fick veta att epicentrum var i södra Turkiet, ville jag titta till min familj.

Min familj bor i Antakya.

Jag skickade ett sms till min bror Yaman, men det kom inte fram.

Inte till min andra bror Yamen heller. Mamma, pappa... Inget kom fram.

Jag skrev till Yamans fru, alla mina släktingar.

Mottagningen var dålig, men till slut svarade min svåger.

Ingen tog sig ut ur din familjs hus.

Antakya är i spillror.

Allt man hör är skriken från människor under rasmassorna.

Då kändes det som om huset rasade samman över min bröstkorg.

Jag kunde inte andas.

Jag försökte vara lugn och be hela tiden.

Gud, låt mig komma dit. Var barmhärtig, hör mina böner.

Gud, låt mig komma dit och hitta dem välbehållna. Å, Gud!

Jag ringde till alla jag kände-

-och bad dem att ta sig till Antakya med lastbilar och utrustning-

-eftersom min familj var under rasmassorna.

En timme innan jag kom fram till Antakya-

-fick jag ett meddelande från Safas mobil.

Det förde mig tillbaka till livet.

Mitt liv förändrades. Det fanns ännu hopp.

Förödelsen för tankarna till krig, och räddningsarbetare sliter för att rädda liv.

Man vet inte hur många som är fast under rasmassorna.

Det är ett mycket svårt arbete. Vi behöver omvärldens hjälp.

Du har skadat handen... Ingen fara.

Gudskelov att du är välbehållen.

För att rädda liv måste insatserna inledas inom de första 72 timmarna.

Det är en kamp mot klockan.

När jag fick veta att min familj satt fast, var min första tanke att jag måste dit.

Det finns räddningsarbetare här, men inte vid ert hus utan bara i centrum.

Det är fruktansvärt. Vi vet inte vad vi ska göra.

Det gav mig ännu starkare skäl att åka. Kanske kunde jag rädda dem.

Vid gränsen visade jag mitt pass, men han sa att syrier inte fick korsa gränsen.

Jag vädjade: "Släpp in mig, för min familj är fast i rasmassorna."

Han sa: "Lugna dig."

Nordvästra Syrien är som ett stort fängelse, avspärrat från alla håll.

Det är ju krig, men när jordbävningen inträffade och min familj saknades...

Inte ens då fick jag korsa gränsen.

När jag kom fram till Antakya, var vägen helt blockerad av bilar.

Jag lämnade bilen och bestämde mig för att springa till huset.

Jag kände inte igen alla de välbekanta platserna.

Det låg döda och skadade överallt.

Folk försökte hitta sina släktingar och familjer.

När jag kommer till infarten brukar jag se Rezidans, Antakyas högsta byggnad.

Men nu såg jag den inte alls.

Hej, allihop. Här bor vi.

-Det är så väldigt... -...vackert!

Jag fick ett samtal om att Safa var välbehållen, eller åtminstone vid liv.

Fuad, jag lever.

Var inte orolig, Fuad. Förhoppningsvis klarar jag mig.

Jag vet inte vad jag ska säga mer.

Fem minuter efter att jag kommit dit inträffade ännu en kraftig jordbävning.

I södra Turkiet rasar byggnader som sandslott.

En andra jordbävning med magnituden 7,6 skakar området-

-och gör räddningsinsatserna ännu farligare.

Vi är på väg till en säkrare plats. Det pågår en ny jordbävning.

EFTERSKALV I MALATYA

NYA SKALV I REGIONEN

Håll er lugna!

Ni ser människorna... Allt är damm!

Området där vi just var...

Vi måste härifrån nu!

Skakar marken, eller är det bara jag?

Det känns som om den skakar.

Det är inget.

Jag låg och sov, med barnen intill mig.

Plötsligt vaknade jag. Kuteyba och jag rusade mot ytterdörren.

Han ropade: "Mamma, Sami!"

Jag tog Sami och vi rusade tillbaka till ytterdörren.

Det sista Kuteyba sa medan huset rasade var:

"Mamma, jag gillar inte jordbävningar."

Jag såg på min kropp som var täckt av blod. Sami var fortfarande i min famn.

Han var täckt av blod och damm.

Sami började gråta.

Jag ropade på Kuteyba. Han hade varit bakom mig och hållit fast i mina kläder.

Men vi kom ifrån varandra när huset rasade. Jag hörde inte hans röst.

Jag höll hårt om Sami och märkte att jag inte kunde röra axeln.

Jag höll fortfarande i mobilen, så jag slog larmnumret men kom inte fram.

Jag började ropa på hjälp på turkiska. Varje gång jag ropade, grät Sami.

Gudskelov låg jag så att jag kunde amma honom-

-och under tiden sjöng jag en sång jag sjungit för honom sen han föddes.

Jag sa: "Du är bara 40 dagar. Det är så sorgligt att du ska vara här i bråten."

Rönesans Rezidans har rasat i jordbävningen.

Byggnaden har blivit en tragisk symbol för jordbävningen.

-Rönesans Rezidans... -...marknadsfördes som ett paradis.

...byggdes för tio år sen.

Där fanns 249 lägenheter och 1 000 personer när jordbävningen inträffade.

Man hoppas att några är vid liv, men i verkligheten lär mycket få vara det.

Det var som en röst i huvudet som sa: "Res dig upp och hjälp dig själv, Safa."

Annars finns det inget hopp.

Jag letade efter nåt till hjälp, men hittade bara en kudde från mitt hus.

Med hjälp av kudden lade jag Sami högre upp. Sen klättrade jag efter.

Varje steg tog lång tid, för jag var skadad i axeln och blödde från benet.

Jag höll på så i nästan nio timmar, men till slut kom jag inte längre.

Jag började ropa igen. Nån utanför stannade och sa: "Är det nån där?"

När jag hörde hans röst kändes det helt obeskrivligt.

Jag skrek, men han hörde mig inte: "Jag är nära dig! Lämna mig inte!"

Men på grund av oljudet utanför hörde han mig inte.

När han gick därifrån, började jag gråta.

Allt jag ville då var att ta mig ut med Sami och få se himlen.

Byggherren försvarar sig: "Min byggnad rasade inte helt." Den välte. Varför?

Det är förstås byggherrens fel-

-men vi måste också undersöka om det finns ett konstruktionsfel i grunden.

Vi tror att byggnadens mest sårbara del är svagheten i grunden.

Norra och östra sidan skadades olika mycket, eftersom huset välte åt söder.

Bjälkar och pelare var felriktade, och sidorna hade för få beröringspunkter.

Byggnadens långsmala form var riskabel i en jordbävningszon-

-men borde ha hållit om den haft robusta, jämnt placerade stödpelare.

Tiden gick. Jag var trött, men kämpade för att hålla mig vaken.

Då ropade nån: "Är det nån där?"

"Ja, och jag har ett barn hos mig!"

Han började gräva med händerna tills öppningen blev större.

Jag såg någons hand, och det kändes som om livet återvände.

Jag bad honom att ta mitt barn och sa hans för-och efternamn.

Efter en stund, jag vet inte hur länge, kom en annan person.

Han sa på turkiska: "Kom och rädda dig själv, annars måste jag lämna dig."

Så jag började kravla på rygg, tills jag nådde honom och han fick tag i mig-

-och jag tog mig ut.

När de bar bort mig, sa jag: "Nej, jag har en son till - Kuteyba."

Han sa: "Kom nu." Jag sa: "Nej, min son är kvar, vi måste tillbaka."

Ingen lyssnade på mig, de bar bara iväg mig.

Goddag.

Hej, allihop. Jag heter Kuteyba. Jag saknar er. Vi ses!

Om det blir jordbävning, vad är det första man ska göra, Bibo?

Man kryper in antingen under sängen eller under bordet.

Sen kommer brandkåren...

...och doktorer och brandmän.

Och polisen. Men de kan inte hjälpa.

Kuteyba är gudagåvan som förändrade mitt och Safas liv.

Han är min vän och följeslagare. Alla älskar honom, han är ett energiknippe.

När jag kom fram, fick jag mitt livs chock-

-när jag såg entrén till Rezidans och bakom den högar av bråte.

Jag hittade Safas bröder. De sa: "Safa mår bra och har förts till sjukhus."

"Vi vet inget om Sami, men hon sa att han var vid liv."

"Kuteyba vet vi inget om."

"Och inget om systern Lana, maken Anas och barnen Hasan och Laial."

Jag gick omkring och ropade Kuteybas namn.

Min älskling, varför lämnade jag dig ensam?

Han frågade: "Pappa, varför reser du så mycket? Varför?"

"Varför reser du så mycket?"

Jag ska aldrig resa igen, jag ska bara sitta hemma. Men var är hemma?

Det första jag hittade var en av Kuteybas tröjor.

Då sa jag: "Här är vårt hus. Här är Kuteyba."

Ju mer jag letade, desto mer hittade jag. Kuteybas leksaker-

-rester av leksaker och kläder.

Jag såg en grön vägg i vårt hus.

Nedanför den fanns sten, det var taket som hade rasat in.

Och...bara underkroppen var synlig, från magen ner till fötterna.

Jag såg ett barns fötter.

Bara det och överkroppen fanns under det inrasade taket.

Jag tittade på byxorna som Kuteyba hade på sig.

De hörde till hans skoluniform.

Och jag kunde se en del av hans tröja...

...så jag var säker på att det var Kuteyba.

Jag kunde inte få ut honom, så jag slog armarna om honom...

Jag kramade hans ben hårt och sa: "Det här är min älskade Kuteyba."

Och sen bad jag, för sista gången i mitt hem.

Jag började gråta. "Hjälp mig, Gud. Min älskade är borta, Kuteyba är borta."

Titta på elden. Han är därinne, jag svär. Nu får jag inte ens ut honom.

Jag får inte ut hans kropp. Allt brinner.

Min älskade... Jag hoppas att... Kanske resten är... Jag vet inte.

-Är det nån som hör oss? -Det är nån som ropar.

Han ropar, ja, men vad ska man svara? Räddningsteamen måste komma i dag!

-Vi behöver utrustning som släcker... -Jag hör dig. Håll ut!

Alla byggnader har rasat. Här är det bara ett enda team som jobbar.

Det krävs mer än så. Det tar fyra timmar att få ut en enda person.

Hundratals personer skriker. Vi hör dem.

-Vad hände? -Jag vet inte, men han är talbar.

-Fick du reda på hans namn? -Ja, han stavar det.

-Är det här kvinnan? -Nej, pojken.

Det var två som ropade. Vi hör dem, men det finns inga räddningsarbetare.

-Tysta! -Ja, var tysta.

-Kan ni ropa tillbaka? -Kom närmare.

-Är det nån där? -Är det nån där?

-Där borta. -Var?

Vi är här. Vi kommer.

Är du oskadd? Oroa dig inte!

-Han säger åt oss att skynda på! -Be till Gud!

Var är alla? Vi behöver få hit folk!

Det är fyra eller fem personer.

Vänta här en stund.

Det här kräver mycket jobb, för om ett dygn orkar de här människorna inte mer.

Med våra bara händer kan vi inte hjälpa nån.

Det finns inga räddningsarbetare, inga ambulanser, ingenting.

Dag två började vi förstå tragedins omfattning.

-Laial är kvar där. -Din flicka...

-Jag hoppas hon kommer ut snart. -Jag måste hitta Anas.

När jag såg pappa, försökte jag vara stark och trösta honom-

-för jag vet hur mycket han älskar Kuteyba.

Han är uppkallad efter honom och var hans första barnbarn.

Det ger viss tröst att veta att Sami lever.

Vår vän Hamza är under rasmassorna med sin familj.

Han var min bäste vän!

Jag lovade att inte åka nånstans utan honom när han blev äldre.

Å, Gud, han väntade på mig!

Han sa till sin mamma att han var rädd för jordbävningen.

"Jag tycker inte om den", sa han. Hans sista ord, när han höll hennes hand.

Han tappade taget om hennes hand.

Min älskling, du återvände till Gud. Å, min älskling...

Mitt hjärtas följeslagare, min själsfrände...

Vila i frid.

Ett barn som dör blir en fågel i paradiset.

Anas och Lanas kroppar drogs fram.

Hasan kom ut levande. Laial hittade vi inte.

Anas!

-Vatten! Skicka hit vatten. -Jag vill se honom. Jag måste se Anas.

Jag måste se Anas. Jag vill se Anas.

Drick lite.

Låt mig se honom. Bara en liten stund. Inte mer än så.

Å, Gud, varför? Varför, Gud?

Vila nu.

Be till Gud.

Anas!

-Lugn, min vän. -Vad är livet värt utan honom?

Jag hoppas att jag dör snart!

Om jag ändå hade dött före honom. - Anas!

-Kom här. -Håll i benet.

Håll i hans ben. Tappa inte taget.

Släpp inte. Sätt ner den försiktigt.

-Pratade du arabiska med mig därinne? -Ja.

Det var fint att du stannade hos mig. Tack så mycket.

-Om Gud vill, tar sig Hamza ut. -Hamza är död.

-Nej, säg inte så. -Väggen rasade över honom.

-Ta det bara lugnt. -Hamza!

Å, Gud!

Min bror Hamza!

Här kommer miraklet. Miraklet kommer.

Ge mig en filt!

-Din pappa är här. -Prata med din pappa.

Din pappa är här. Prata med honom. Gudskelov att du lever. Gudskelov.

Gud är stor.

Till Syriens regeringskontrollerade områden-

-kommer hjälpsändningar från Iran och Algeriet-

-Förenade Arabemiraten, Libyen, Egypten och Irak.

Men i nordvästra Syrien finns ingen flygplats och inga räddningsteam.

Jag kommer just från den syrisk-turkiska gränsen.

Ännu kommer ingen humanitär hjälp till nordvästra Syrien.

Jag väntade vid gränsen. Jag kunde inte sova, jag kände mig inte ens trött.

Jag höll mig vaken och försökte få information av folk nära byggnaden.

Yamans balkong borde vara den femte uppifrån.

En, två, tre, fyra - och det här är den femte.

-Inte femte. -Nej, femte nerifrån. Nerifrån och upp.

Så Yaman borde vara här.

Eftersom byggnaden ligger ner, borde det här vara mitten av den.

Yaman!

Yaman!

Även om det hörs nåt...

Yaman?

Yaman!

Jag kunde inte avgöra om det var vårt hus eller inte.

Var det här den byggnad som jag uppfattat som så stor och stabil?

Nu liknade den mer en trave kex.

Jag måste till Turkiet.

Jag betalar vad som helst. Jag vill bara till Turkiet.

Ett barn! Det är ett litet barn, skynda er!

Skynda er! Vart ska ambulansen?

Ta med barnet!

Farfar! - Följ med.

Farfar åker med dig.

Vilket sjukhus åker barnet till?

Situationen på sjukhuset är fruktansvärd.

Det här är inte ens ett sjukhus, utan ett tält framför det statliga sjukhuset.

Jag hade ingen information om Sami.

De sa åt mig att leta bland de döda och därefter bland de skadade.

Jag såg hundratals kroppar.

Medan jag letade, frågade jag folk om de hade sett ett litet barn.

Vi lade upp bilder på sociala medier och bad folk höra av sig om de visste nåt.

Jag pratade inte med Safa. Jag ville inte träffa henne-

-förrän jag hade goda nyheter att ge henne utöver de dåliga.

Jag fick en bild av en turkisk sjuksköterska.

Hon sa att den liknade bilden jag lagt upp.

Jag såg Samis ansikte och fick veta att han var på ett sjukhus i Adana.

Han var skadad och låg på intensivvårdsavdelningen.

Jag bestämde mig för att titta till Safa. Jag tog med mig Kuteyba i bilen.

Jag parkerade utanför sjukhusentrén och gick in för att träffa henne.

När Fuad kom in, kände jag att han visste nåt med säkerhet.

Jag var rädd att han skulle bekräfta mina värsta farhågor.

När jag såg honom, började jag gråta och sa: "Säg inget, jag förstår."

För jag kände på mig vad han skulle säga.

Sen började jag inse att Kuteyba...var borta.

Jag sov intill henne hela natten och Kuteyba var kvar i bilen-

-men jag sa inget. Hon frågade inte ens var han var.

Jag ville inte att hon skulle fråga efter kroppen.

På morgonen tog jag honom till en begravningsplats nära Mersin.

Jag grävde hans grav med mina händer.

Jag kramade det som fanns kvar av honom.

Sen lade jag honom i graven och begravde honom.

Dödssiffran har stigit till fler än 17 000 personer.

De har jobbat här i fyra dagar nu. De som bär uniform är alla civilpersoner.

Ingen är här från staten, inga soldater, poliser, myndighetsanställda.

-Sluta med det där! -Vad ska vi göra, då? Vem är du?

-Det kvittar. Sluta med det där. -Med vad då?

-Skicka hit några tjänstemän, då. -De kommer.

-Var är de? Det har gått fyra dagar. -Sluta filma.

Chansen är liten att människorna under rasmassorna fortfarande lever-

-nu när det har gått 108 timmar.

Syriens civilförsvar gör sitt bästa-

-men tyvärr är dess möjligheter begränsade.

En FN-konvoj med sex lastbilar korsar äntligen gränsen.

Men det är en ordinarie last som har försenats-

-inte den jordbävningshjälp man så desperat behöver.

Är ni besviken på hur långsamt det går att få in hjälp?

Inte bara på grund av jordbävningen utan på grund av byråkrati?

Det är inte min sak att kritisera andra.

På femte dagen sa de: "Vi har hittat nån som intygar att du får korsa gränsen."

Jag åkte dit, men vakten sa: "Vi har inte ditt namn."

Jag frågade igen, men då sa han: "Stick, annars dödar jag dig."

Men det gällde ju min familj. Jag hade inget val.

Jag kysste hans hand, så att han skulle leta igen.

Då sa han: "Jag har hittat ditt namn. Du kan passera."

Jag korsade den turkiska gränsen och begav mig mot Antakya.

När jag kom fram till ytterområdena, kunde jag se förödelsen.

Jag har sett förödelse efter bombanfall, men jordbävningen var nåt helt annat.

Det är som om det vore gjort av sand.

Vet du var min lägenhet är nu?

Var bodde jag?

Först sa de att de hittat två kroppar.

De hade inga ansiktsdrag.

Jag såg benen och händerna.

Jag befarade att det var min kusin Marwan.

Sen hittades de andra i hans familj - Manal...

...Shahid, Hamoudi och Layan.

Det var fem kroppar.

Det jobbigaste är att inte känna igen de människor man älskar.

Människor som man skulle känna igen bara på deras fotsteg.

Vi försöker identifiera dem utifrån kläder, hår eller andra tydliga särdrag.

Vi försöker hitta dem, så att vi kan begrava dem tillsammans.

-Hur många? -En hel familj. Fem personer.

Jag höll på att begrava Marwans familj-

-när de sa att min familj höll på att grävas fram-

-och att jag borde återvända till byggnaden.

Jag sa att jag skulle begrava de här först.

Jag älskar dem lika mycket som min närmaste familj.

Är det en familj?

Den lilla flickan är en fågel i paradiset.

Åk du, så avslutar jag här. Åk!

Å, Gud...

Hallå?

Jag är här nu. Var är du? Var är min bror Yamen?

-Är ni säkra på att det är Yamen? -Ja, det är han.

Får vi titta? Bara en snabb titt.

-Vänta, jag gör det. -Jag vill bara veta att det är han.

Ja, det är min käre Yamen. Han är mitt liv, min själ.

Lyft upp honom. - Vila i frid, min käre bror Yamen.

Det finns ingen gud utom Gud. Det finns ingen gud utom Gud.

Gud välsigne din själ, Yamen.

Du är min själ. Må du vila i frid.

Gud välsigne din själ.

Jag såg en kropp och en av mina tröjor. Det var min bror Yamen.

Mina bröder brukade ha mina kläder. Vi lånade kläder av varandra.

-Var försiktiga! -Ingen fara.

Nu åker vi.

Jag letade efter mina släktingar. De sa att de tog liken till begravningsplatsen.

Det var Yamans fru, Yaman och två barn.

Fyra kroppar. Och jag hade Yamen, så det var fem.

Gud...

När jag kom dit, sa de: "Titta inte på Yaman. Han blev mycket svårt skadad."

"Vi har förvissat oss om att det är han. Du ska inte behöva se honom."

För mig var han inte bara en bror. Han var mitt allt.

Han visste hur man uttryckte känslor och gav kärlek till andra.

Jag hade hoppats att Yaman skulle få ut de andra. Jag vet hur stark han är.

Men...

Jag tittade in och såg barnen Ahmed och Jad.

Yamans fru blev identifierad av sin bror.

Ge mig barnet, så lägger vi ner mamman först.

-Vi lägger ner mamman först. -Åt andra hållet.

-Till höger. -Sen lägger vi barnet ovanpå.

-Vänta, ta barnet. -Lägg barnet ovanpå.

-I Guds, den barmhärtiges, namn. -Lägg barnet på hennes bröst.

-Vilket nummer är det här? -Det är 35-36.

Ni ska få den här.

-Sex år. De har tilldelats 37-38. -Är båda här?

-Nej, bara 37. En sexårig son. -Pappan, 38, är här.

Och en i lastbilen. De är en familj.

Jag lindade in honom ordentligt.

Var är huvudet? Jag ser det inte.

Stäng av kameran.

Farväl, mina bröder. Farväl, min familj.

Gud!

Gud!

Gud!

Be för dem.

Min familj är död.

Gud vare dem nådig.

-Det kommer att bli bra. -Vi tar igen oss i bilen.

Vi hade inte tid att vila.

Pappa, mamma och min brorson Taim saknades fortfarande.

När jag hittade Sami vägrade de att lämna ut honom.

Han hade kommit till sjukhuset utan papper.

Jag åkte till sjukhuset, men hittade honom inte.

De sa att han blivit utskriven.

De sa inte var han var eller vem som hade skrivit ut honom.

Jag började bli orolig. Jag stod inte ut med att vara ifrån Sami längre.

Det var hemskt. Jag behövde honom mer än han behövde mig.

Senare fick jag veta att han var på ett barnhem. Det var svårt att få ut Sami.

Jag blev så lycklig när jag såg Sami vid liv och välbehållen.

Jag skickade en bild till Safa och skrev att jag var på väg.

Jag var orolig. Jag ville se att Sami mådde bra och att det verkligen var han.

Jag luktade på honom och lade honom intill mig.

Då fick jag en konstig känsla.

Jag var glad för att Sami levde, men samtidigt ledsen för att Kuteyba var död.

Väldigt ledsen.

Hit med kardan.

-Säg "bye bye". -Bye bye.

Hej. Är det nån här som är vid liv?

Det har de sagt sen i går.

Sa de att nån lever eller att det finns en död kropp därinne?

-De ser värme från en kropp. -Jaha, med värmekameran...

Ta en titt.

-Det är min pappa. Min pappa... -Lugn. Gud vare med dig.

Ja, det är pappa.

Gud...

Jag såg honom, elegant, med trimmat skägg...

...och klädd i sin svarta pyjamas.

Hans fru och ett barn är kvar där han var. Den exakta platsen är oklar.

När hans fru kommer ut kan ni begrava dem tillsammans.

Varför är vissa kroppar uppsvällda men inte andra?

-Lukten kommer från de inre organen. -De som inte luktar dog nyligen.

De var uppsvällda, så gudskelov led de inte, utan dog när byggnaden rasade.

Men när jag såg att det tagit längre tid innan pappa dog...

Det var en syrisk man här.

Efter tre dagar satt han bara fast med benen. Överkroppen var utanför.

Vi grät på telefon och tog bilder av honom, och ingen kunde rädda honom.

-Herregud. -Han var vid liv i tre dagar.

Jag bad till Gud att de skulle rädda en ur min familj, bara en.

Vi lyckades fly från Aleppo, vi trodde att det var tryggt här.

Gud är allt vi har.

Vi väntade i fyra timmar.

Sen blev det mörkt och räddningsarbetarna bröt för dagen.

Så jag tog med mig pappa för att begrava honom.

Vila i frid, pappa. Vila i frid, kära du.

-Det finns ingen gud utom Gud. -Det finns ingen gud utom Gud.

Må han vila i frid.

Vi stod i en lång kö och väntade på vår tur.

Jag var tvungen att åka tillbaka och leta efter mamma och Taim.

"Dödssiffran uppgår nu till 33 000 i Syrien och Turkiet."

Det var för tre timmar sen.

En flicka överlevde 150 timmar under rasmassorna.

-Här? -Ja.

Återigen bevittnar vi ett mirakel.

Vet du vad jag tänker? Att det här bara är en dröm som nån snart väcker mig ur.

Jag kan inte fatta vad som har hänt. Jag begriper ingenting.

Min mamma är...

...den mest älskade person jag känner. Jag önskar att jag var lika omtyckt.

Alla litar på henne och hon är så gästfri.

Hon är världens bästa kock. Hon lagar fantastisk mat.

Hon visar kärlek genom maten hon lagar.

Den värsta naturkatastrofen på 100 år. Jordbävningar i Turkiet och Syrien.

Den totala dödssiffran har stigit till 37 000 och fortsätter att öka.

-Är han här? Sover han? -Ja.

Vi såg sovrummet och vill be honom att titta på det.

God morgon. Följ med oss. Vi såg sovrummet.

Och titta på filmen från övervakningskameran när huset rasade.

-Var är det? -Här.

-Är det här rummet? -Ja, det är många saker här.

Vilken våning var rummet på?

-Ge mig byxorna. -De här?

Vi hade det där i vårt rum.

De där var ovanför tvättmaskinen.

-Det är din brors rum. -Kanske. Jag vet inte.

-Såg du din brors gitarr? -Nej, var är den?

Det är din brors gitarr.

-Jag känner igen den. Det är Yamens. -Den är trasig.

Den kan vara ett minne av Yamen.

Får jag se på hans T-shirt.

-Är det din? -Det är Yamens, jag svär.

Varför rasade byggnaden? Det är Guds vilja.

Det är bara Guds vilja.

Ja, men man måste fundera på orsakerna.

Titta på det här området. Alla byggnader har satt sig.

Marken under dem har gett vika. Man kan se att grunden inte är fast.

De är intakta högt upp, järnet är helt, men längst ner är det sättningar.

Några turkar sa att den här byggnaden egentligen hade tre våningar-

-men hade byggts på så att den fick sju våningar. De lade på fler våningar.

Det är filmat på tredje våningen, så vi kan se om din mamma lämnade huset.

Jag känner på mig att alla är döda.

Men jag känner att din mamma fortfarande håller fast vid dig.

Jag hoppas det, men jag har blivit sårad av det tidigare.

-Hoppet. -Ja, hoppet.

När man fortsätter hoppas, och så slutar det så här...

Här inträffar jordbävningen.

-Var är det här? -På tredje våningen.

Man ser inte vår ytterdörr. Nu börjar det.

Dörren skulle inte öppnas av sig själv, sekunder efter att det började skaka.

-Titta framför dörren. Kommer nån ut? -Ingen.

-Byggnaden rasar. -Vid 56.

Ingen lyckades...

INGEN SIGNAL

Jag vill bara vara i fred.

Jag har väntat i tio dagar.

-Be för dem. -Jag orkar inte mer.

Håll ut.

-Min fru och tre till, så fyra personer. -Jag har förlorat 13.

-Här? -Ja.

-Marwan? -Marwan, min kusin, och hela min familj.

Jag känner dem allihop.

De hittade inte den eller den familjen. Vart har alla människor tagit vägen?

Värdelösa maskiner!

På tionde dagen sa räddningsarbetarna: "Vårt jobb är avslutat."

Jag visste fortfarande inte var mamma och Taim var.

Fler än 50 000 liv har släckts, och med dem hoppet för de överlevande.

De lämnade dem att dö. Jag hoppas de får smaka samma smärta innan de dör!

-Rakt fram? -Ja.

Jag var hemma med min fru och min dotter. Byggnaden nära vårt hus rasade.

Det vi upplevt här är en katastrof.

Jag är så arg. Det är fruktansvärt att regeringen inte vidtog några åtgärder.

Hjälpen kom för sent och insatserna var otillräckliga.

Många människor kunde ha räddats.

-Är du säker på att ditt hus stod här? -Ja. Det var ett hus här, ett där...

...och ett annat bakom det.

En sten med sån här skrift på betyder att människor har dött inne i byggnaden.

Den har lämnats kvar för att slutföra utredningen.

De ska granska balkarna och cementen.

Marken känns ostadig.

-Floden Nahr al-Asi flyter där borta. -Ja, jag vet.

Därför borde de inte bygga här.

Det är lerjord här, den kan inte bära upp byggnader.

Jorden blir som kaksmulor i mina händer.

Jordbävningar inträffar i hela världen, men om en byggnad rasar-

-beror det på felaktig detaljplan, dåliga material eller bristfällig konstruktion.

Goda nyheter från regeringen: byggamnestin är här!

Vad är det?

Statens utsträckta hand till medborgarna.

Illegalt byggda hus får nu registreras. Staten försonas med medborgarna.

För att få tak över huvudet byggde vi ett hus med två sovrum-

-men vi var alltid rädda att det skulle rivas. Försonas ni med oss?

Staten finns här för att lösa era problem.

Min lagfart gäller bara marken. Kommer den nu att gälla även våra hus?

Javisst.

Min far vräktes från sin butik och gjorde om bottenvåningen till affärsverksamhet.

-Ingår det i amnestin? -Ja! Butiken blir laglig.

Ansök digitalt nu och få ett registreringsbevis för er byggnad.

När man ger dispens från en lag-

-så att man slipper jordbävningssäkra sitt hus, klarar det inte en jordbävning.

I byggamnestin finns det ingen tillsyn över stadsplaneringen-

-över byggmaterial eller projekt.

Många människor har dött på grund av byggamnestin.

Ändringarna i bygglov var också ett misstag.

En person bygger ett tiovåningshus på en tomt planerad för två våningar.

Tänk er att ni tillåter ett tiovåningshus. Det bor 100 personer där.

Blir det jordbävning, fastnar de under huset.

Enligt min mening bär regeringen ansvaret.

Ministeriet för miljö och stadsplanering, kommunstyrelsen-

-tillsynsmän, entreprenörer, arkitekter... Alla de bär ansvaret.

Byggherren bakom Rönesans Rezidans, Mehmet Yaşar Coşkun-

-greps på Istanbuls flygplats 11 februari när han försökte lämna landet.

430 misstänkta har identifierats, men inga offentliga uttalanden har gjorts-

-om huruvida en utredning mot de ansvariga tjänstemännen har inletts.

Registreringsbeviset lyder i princip:

"Vi vet att byggnaden är illegal och inte jordbävningssäker"-

-"men vi kommer inte att straffbelägga eller riva byggnaden."

Genom att lägga ansvaret på ägaren duckar regeringen ansvar.

Om man ignorerar ingenjörskonsten, vetenskapen och alla misstag-

-kommer det att leda till korruption på alla de områdena.

Alla bevis avlägsnades tillsammans med rasmassorna.

Vi lär få svårt att bevisa nåt i domstol, särskilt brottsliga handlingar.

Folk bör kräva sina rättigheter.

Även om de inte vinner, bör de kämpa.

Vid en så här omfattande katastrof-

-är det mycket svårt, nästan omöjligt, att få rättvisa.

Men kan det bli tal om kompensation? Kanske.

Bättre levnadsförhållanden? Ja.

Kan det betraktas som rättvisa?

Efter all tid som gått hade jag ännu ingen klarhet om mamma och Taim.

Jag lät göra ett dna-test och letade bland bilderna på oidentifierade kroppar.

Jag blev chockad när jag i stället för mamma-

-såg en bild på Yaman med tydliga ansiktsdrag.

Då bad jag att få se bilden på kroppen som var begravd i Yamans grav.

Jag såg bilden och förstod direkt att det var mamma.

Jag kände igen henne på hennes rosa pyjamas.

Taim kände jag också igen på kläderna.

Jag har en bild på Yamen och Taim i just de kläderna.

Offren är inte bara de som begravdes. Vi är alla offer.

De har förvandlat oss från människor som älskade livet till döda människor.

Nu kommer nya jordbävningsvarningar. Och de gör ingenting, de bara väntar.

Om de vill ge oss rättvisa, borde de skydda folk från nästa jordbävning.

Innan vi ens kan tala om rättvisa, hoppas vi hitta de saknade kropparna...

...som hennes systerdotter och så många andra.

Vi är väldigt vilsna.

Såren är ännu färska. Allt gör ont.

Med natten kommer mardrömmarna, och de pågår fram till gryningen.

-Hej, min son. Hej, Kuteyba. -Hej, min son, min kära.

Jag saknar dig.

Jag saknar dig så mycket, Bibo.

Jag saknar dig så mycket, min son.

Sami är här och hälsar på.

Sami, det här är Bibo.

Sami har vuxit. Han kryper nu.

Kuteyba Sayed Issa

Jag hoppas att vi ses igen i himlen, mitt barn.

Jag saknar dig, min son.

Må Gud låta oss mötas i himlen.

Amen.

Katoubi, vad gör jag när jag är på jobbet?

Du gör så här.

-Vi är här, mamma. -Vi kommer till dig.

-Vi är på väg! -Hej då.

-Älskar du din farbror? -Ja. Mycket!

Bä! Bä!

Kom igen, rör på benen.