Original subtitles

Watch Online Movies and Series for FREE www.osdb.link/lm

När jag ser tillbaka på den första dagen med dig

förstod jag omedelbart varför människor drivs till att skapa.

Varför vi måste hitta något sätt att förgylla livet, så gott vi kan.

Barbe-Nicole Clicquot, välkommen till vingårdarna i Verzy.

De vackraste i hela Champagne.

Detta för att vi ska kunna avslöja våra innersta hemligheter

och bättre förstå de vi älskar och den tid och plats vi lever i.

Och med lite tur, hundra år i framtiden...

...kommer någon veta att vi var här.

Kan vi hålla det hemligt?

Jag menar...

Kan vi leva undangömda hela livet ut?

Bara vi två.

Säkra från omvärlden.

Vi kan försöka.

Men inte gömda från varandra.

Så...

Vill du bli min Emilie?

Vem är Emilie?

Kvinnan som Voltaire älskade med hela hjärtat.

Hans livs kärlek.

GULA ÄNKAN

Det verkar omöjligt att något ska kunna växa här igen.

En stor tystnad har lagt sig över vinrankorna.

Din frånvaro klamrar sig fast vid allt.

Jag fruktar att din far klandrar mig i det tysta för allting som har hänt.

Och jag fruktar att jag känner likadant.

-Var är Clem? -Hittade du inte henne?

-Madame. -Madame.

Mina djupaste kondoleanser, madame. Som grannar delar vi din förlust.

Jag undrar om jag får vandra i vingårdarna för att minnas François.

Naturligtvis, monsieur Moët. Det var mycket vänligt sagt.

Dessa vackra sluttningar kommer alltid att påminna mig om honom.

Jag ska vandra längs terrasserna på vägen hem.

Där är du ju.

Clem?

Det blir bara vi två nu.

Men vi har varandra.

Vi har varandra, min kära.

Och vad känner du doften av?

Blommor.

Som vår rosenträdgård efter sommarregnet.

Och brinnande löv och kvistar.

En äppelodling när träden står som starkast.

-Vad tror du om att blanda dessa två? -Nej, inte tillsammans.

Eller vill du ha mer syra?

-Du bad ju om min åsikt. -Ja, det gjorde jag. Dumt nog.

Lär dig inte lika snabbt som din mor, för jag vill kunna lära dig något.

Någonting litet.

Madame?

Det ska hållas ett möte där nere som Philippe vill att ni deltar vid.

Ett möte?

Paquet har utarbetat ett kontrakt för försäljningen av marken.

Är det sant?

Barbe-Nicole, låt mig lugna dig. Du och Clementine ska få leva utan oro.

Tack.

Monsieur Paquet har fått ett mycket bra erbjudande för egendomen från Moët.

Jag uppskattar er vänlighet.

Men av omsorg för François vinstockar

kommer jag att fortsätta ta hand om dem själv.

Vin är ett svårt yrke. Du underskattar vad som krävs.

Jag vet vad som krävs. Jag har jobbat på fälten i flera år.

-Som partner till François, inte ensam. -Det är inte er plats.

Jag kan inte tillåta dig att ruinera familjen.

Följ med till Reims med mig.

Kan du och jag tala i enrum, Philippe?

Givetvis.

Har du sett de vackra lila och röda färgerna i år, Philippe?

Är deras klättring inte vår bästa hittills?

Det är François Clicquot-druvor och hans dröm lever inom dem.

Du riskerar att förlora allt. Hade François velat det?

François testamenterade vinrankorna till mig eftersom jag aldrig skulle sälja.

Mina egna besparingar täcker vingårdens utgifter.

-Du har inte hört vad jag säger. -Och du hörde inte mig!

Det är François vinrankor och du vill sälja dem.

Paquet?

Droite?

Mina herrar, vi säljer inte. Barbe-Nicole stannar här tills vidare.

-Om jag får lov, sir. Jag tror inte... -Nej, Paquet. Du får inte.

Det var allt.

Jag har sjungit för dem sedan min barndom.

Det ska stärka dem.

Försök.

-Nej. Jag kan inte. -De behöver det.

De behöver dig.

-De tycker om dig. -Gör de?

De tycker att du är perfekt.

Vi tar med oss Clem från detta sorgtyngda hus.

Det är vårt hem. Clem vill stanna hos mig.

Barbe, du måste tänka på henne.

Det är meningslöst att hålla henne från klostret för att hjälpa dig bära sorgen.

-Hennes vänner kan hjälpa henne. -Tack, mor.

Du kände honom inte.

Han var inte bara någons första kärlek.

Min älskade Emilie, jag kände mig ålagd att skriva till dig denna sommarmorgon

för att berätta att jag tror att vi hittade den.

Hemligheten till den perfekta lyckan.

För varje dag växer min kärlek till dig starkare, hetare.

Den dränker mig på samma sätt som solen dränker vinrankorna.

Jag är inte säker på någonting i detta liv förutom din styrka.

Jag är hopplöst, tveklöst din.

Madame, herr Edouard Werler från Philippe Clicquots kontor i Reims.

-God dag, herr Werler. -God dag, madame.

Er svärfar har skickat mig med vinodlingens räkenskaper

för att informera er om situationen. Ursäkta att jag kom utan förvarning.

Varsågod.

Jag ska ta med dem tillbaka.

-Är du tjänsteman på hans kontor? -Ja, madame.

Jag jobbar med bokhållningen.

-Kan du hjälpa mig? -Om ni vill.

Första kolumnen är utgifter, den andra är intäkter.

Den tredje är förluster och den fjärde beräknat resultat.

På grund av förlusten av senaste skörden finns det utgifter, men inga intäkter.

Nästa skörd ersätter bara förlusterna.

Och sanningen är att er konkurrent kommer att monopolisera marknaden i Frankrike

om ingen kan sälja utomlands på grund av Napoleons embargon mot sina fiender.

Så ni säljer ingenting nästa år heller.

Tack.

Kan du tacka Philippe från mig

och hälsa att jag insisterade på att behålla räkenskaperna?

Madame.

-Du sa att vi skulle göra vinst i år. -Den nya planteringen har inte växt.

Jag ber om ursäkt för överskattningen.

-Många av era experiment... -Innovationer.

-...har misslyckats! -Hur vet vi det?!

Hur ska vi veta det? Det är för tidigt, far, och det är radikala idéer.

Och vi ser en ansenlig förbättring i år.

Trots värmeböljan.

Man kan inte experimentera i oändlighet utan resultat.

Kanske bör du erkänna dig besegrad. François!

Droite går aldrig på fälten.

Han vet ingenting om vinrankorna eller vad de behöver.

-Han vill inte vårda dem. -Han förstår inte hur komplexa de är.

Han älskar dem inte.

Det här är det transform... Vad heter det?

Transformativa ögonblicket för dem?

Ja.

Jag är orolig för vingården om någon annan sköter den.

De har ingen rätt att avbryta...

Han är godsets förvaltare. Därför tror han att han har rätten.

Men du, du är den som har visionen

och talangen att förändra saker och ting.

Du kommer att förändra saker och ting.

-Du är alltid i vingården. -Och jag vill ha med dig här.

Och jag vill ha med dig i huset, mor.

Klipper du blommor med mig då?

Jag tycker om de rosa, de vita och de gula!

Som alltid är det lugnet som råder.

Ensamheten tränger sig på, men jag ska fortsätta arbetet du påbörjade.

Louis Bohne anländer vid lunchtid. Jag välkomnar ett vänligt ansikte.

I morgon möter jag arbetarna för första gången ensam.

Ge mig styrka, min älskade. Ge mig styrka.

Först ska de nya vinrankorna planteras i en nord-sydlig konfiguration.

Övre sluttningen ska rivas upp och vändas.

-Droite, har ni något att tillägga? -Ja, madame.

Fälten behöver inte omplanteras, omformas eller påbörjas på nytt.

Jag håller inte med. Vatten samlas vid rötterna.

-Regnet är bra för vinrankorna. -De behöver kämpa.

När de kämpar för att överleva blir de mer beroende av sin styrka.

De blir mer av vad de är menade att vara.

Herr Muller, var kan vi få tag på premiumflaskor?

-Vi har flaskor på lager. -Jag vill ha bra flaskor utan defekter.

-Vi har inte råd att förlora årgången. -Vi skulle köpa kvalitetsflaskor.

Men din make valde att spara pengarna.

Monsieur Bohne kan intyga om farorna med det.

Om Muller söker efter flaskor, vilket är mitt jobb, vem ska sköta fälten?

Eftersom det här är nytt för er kan jag inte klandra er för att ni inte förstår.

Utan en strikt efterlevnad av hierarkin blir det kaos.

Anarki.

-Jag ser det inte som en hierarki. -Vad ser ni det som?

Ett hjul. En cirkel. Vi sitter tillsammans vid bordet.

Vi delar idéer och involverar alla i beslutsfattandet.

Ni får det att låta som en middagsbjudning.

Det är mina och min makes idéer.

-Han tycker att jag är oduglig. -Söker du hans godkännande?

-Philippe kanske lyssnar på honom. -Men jag frågade dig.

Söker du hans godkännande, oavsett vad Philippe tycker?

Han planerar att underminera dig inför arbetarna, men de är lojala mot dig.

Vad tycker du? Är jag oduglig?

Han har rätt i vissa frågor.

Hjulet är en vacker idé, men den är dömd att misslyckas.

Om du inte är villig att styra kan du förlora männens respekt.

Du gör dem obekväma. Du underminerar systemet som de förlitar sig på.

Om du inte har överseende med deras misstag kanske de idoliserar dig.

Jag beundrar dig.

Sättet du försöker driva godset på, som en kvinna.

Så förmågan att lyssna på andra och samarbeta är inte ett styrkebevis?

Nej. Det kanske aldrig blir det.

-François skulle inte hålla med dig. -Kanske inte, men han var en upplyst själ.

Vi har levt under monarker för länge, och Napoleon är ännu värre.

Respekterar du tyranner?

Om jag respekterar tyranner?

Jag har varit förtjust i råskinn och vissa säger att jag behöver disciplin.

Så hierarki skänker dig trygghet.

Och jag måste ge upp hjulet för att det gör män obekväma.

För att det inte utstrålar makt.

Jag vill visa dig något.

Amsterdam, Sankt Petersburg, Moskva.

Om Napoleons embargon är ett problem vill jag ligga steget före.

Före Napoleon? Så du är i själva verket en brottsling?

Gränserna är ovissa och kan förändras.

Varför inte bedriva handel som ignorerar oroligheter och är självständig?

Statslös, över hela världen?

-Om du väljer att inte distribuera... -Då hittar du ingen som gör det.

Och om jag tackar nej till erbjudandet får du aldrig berätta om planen för någon.

Inte en själ.

Det är mörkt och svårt att se vem som ligger i den stora sängen.

Så jag går närmare. Håret är mjukt, men kroppen hård!

Nej, snälla...

Emilie! Kom in. Tillåt mig att presentera Louis Bohne,

kanske den största vinförsäljaren i hela världen.

-Madame. -Välkommen.

Jag läser Voltaire för henne, men här är hennes kärleksbrev till mig.

Ju soligare klimat, desto mer aromatiska bär, men det finns en gräns.

Egentligen kan ingen skriva något mer kärleksfullt till mig.

Min sanna jämlike, min partner i allt.

Och vilket är ditt favoritcitat av Voltaire?

"Gud är en komiker som spelar för en publik som är rädd för att skratta."

Och vilken är din favorit, Emilie?

"Jag vill ligga vid dina fötter och dö i din famn."

Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Det är för tidigt för dig att ge dig av!

Jag vet, men jag måste bege mig av.

God jaktlycka.

François sista försök.

Det är från en av flaskorna som överlevde förlusten.

Den här blandningen är min egen. Det är något jag har utvecklat.

-Herrn. -Droite.

Vad använde du?

-Pinot noir med skalet kvar. -Och det röda?

Jag skulle sälja det till en tillverkare av sämre vin.

Vi ansåg att det röda måste vara vår främsta produkt.

Köparna förväntar sig det från regionen.

-Vilken druva föredrar ni, madame? -En mer kraftfull, intensiv...

-...och distinkt druva än de flesta. -Varför?

Det ska kännas som om man står på vingården i Verzy.

Som om man smakar självaste platsen.

Ju mer intensiv och distinkt druvan är,

desto mer kan de...

...uppleva François unika bidrag.

Det är korrekt att sälja det röda.

Jag skulle fortsätta utvecklingen av den rosa champagnen med skinnet på.

-Den rosa är för svag och torr. -Ditt jobb är att räkna vinrankorna.

Det är inte att bedöma kvalitén eller att sälja champagne.

Det är ju mitt jobb, inte sant?

I hierarkin?

Ja, monsieur.

Jag ska sälja änkans champagne.

Förutsatt att provsmakningen går bra om, låt oss säga, ett år.

Jag återkommer till dig och ditt kriminella förehavande då.

Det finns hopp. En väg framåt, hur oförutsägbar den än är.

Vi kan dansa runt mäktiga mäns barnsliga spel,

men som alltid är vi beroende av årstidernas nycker.

Äntligen, min älskade, våren.

-De första... -...knopparna brister.

En varm och torr juli.

-När landet håller andan inför skörden... -...väntar vi med spänning.

François, din sista sång har skänkt druvorna god hälsa.

-Alla sinnen känns skarpare. -Varje ögonblick är viktigt.

Tiden på dagen druvorna plockas. Hanteringen av dem. Den första pressen.

Jag önskar att denna tid kunde tappas på flaska.

Det är en slumpartad alkemi.

Jag vill att vår champagne ska ha struktur och djup.

Den måste återspegla din elegans.

Din djärvhet.

Ditt ljus.

-Men jag vill inte till klostret, mor. -Jag vill inte heller skicka dig dit.

Men vingården är ingen plats för en liten flicka.

Vingården är ingen plats för dig.

Jag vet. Det här kommer alltid vara ditt hem. Vi hör hemma här.

-God morgon, Barbe. -God morgon.

Kan du låta bli? Jag vill göra det.

Allt är förberett för Louis.

Så vad är det, Barbe?

François borde ha varit här idag.

Tack.

Grattis på födelsedagen, min älskade.

-Tack. -Så du kan skriva ner dina upptäckter.

-De är vackra. -Louis hjälpte mig att välja ut dem.

Du tycker om honom.

Ja. Det gör jag.

Jag ser hur ni beter er tillsammans.

-Är du svartsjuk? -Nej.

-Varför inte? -För jag vet att du älskar mig.

Och för att vi måste vara fria att känna alla känslor,

så att vi aldrig misstar uppror för verklighet.

Och för att jag också uppskattar hans sällskap.

-Uppskattar du hans sällskap? -Det gör jag.

Sommaren var för varm.

Och om vinterregnet slår som förra året...

Då får vi anpassa oss.

Jag tänkte att vi kanske kunde hjälpa vinrankorna på ett bättre vis.

Det är en förbättring. Det har karaktär.

Det är inte färdigt.

-Jag ska fortsätta blanda. -Buteljera det.

Det är redo för andra jäsningen. Låt det stå några månader.

Om du inte föredrar de grodögda större bubblorna.

Nej, jag föredrar mindre bubblor.

Madame, Georg Christian von Kessler.

-Är du gift, Georg? -Jag sköter intervjun.

Strunta i honom. Jag vill bara veta en sak.

-Hur många kvinnor har du i familjen? -Min mor och min syster, madame.

Vad anser de om mig?

De befarar att en kvinna inte kan bli en duglig chef.

-Och vad svarade du? -Jag sa: "Är ni inte det i era hem?

Varför skulle hon inte vara det i sitt?"

Jag vet att ni är på fälten varje dag. Ni sliter hårt, madame.

Vill du ha rollen som förman?

-Förman? -Ja.

-Lyssnar den äldre personalen på mig? -Om du visar vad du går för.

-Jag gör det varje dag. -Madame.

Han behöver nya kläder om de ska respektera honom.

-Anne är en skicklig sömmerska. -Tack.

Edouard! Kom in.

-Den berömde Louis Bohne. -Sannerligen ett nöje.

Louis, detta är Edouard Werler. Han är en begåvad bokhållare.

Nåja, jag ska lämna er ifred.

Nu förstår jag vilken slags man du söker.

Jag beger mig in till staden.

God jaktlycka.

Äntligen, efter många månader, ser vi inga fler grodögon i bubblorna.

Handelsrutten har blivit klar. Leveransen är överenskommen.

Så många hinder framför oss. Så mycket står på spel.

Vi får inte älta vad vi inte kan kontrollera.

Men det vore synd att inte klä upp dig.

Något måste tillkännage dig.

Något subtilt, men elegant. Självsäkert.

Så där. Det skyddar dig under resan över haven.

Lycka till, mina älskade. Lycka till.

Alla är uppklädda för resan.

Det tar några dagar att kringgå frontlinjerna och nå Amsterdam.

Jag är borta en tid. Kontakta inte myndigheterna om jag inte återvänder.

-Till dig, på resan. -Tack så mycket.

Vi beger oss av.

Nu väntar vi. För första gången i mitt liv...

...tillåter jag mig att känna förväntan.

Ren, ohämmad förväntan.

God morgon, Philippe.

Jag hoppas att du mår bra.

Jag ville se produkten, men hittar den inte.

-Varför behöver du se den? -Var är den?

Vi har flyttat det mousserande.

Följ med mig.

Säljer du utomlands?

Vare sig du berättar eller ej, så blir jag delaktig om du bryter embargot.

Allt måste rapporteras till Droite och mig. Vi är kompanjoner.

När jag har intäkter, skickar jag dem till er.

Vårt arrangemang kan avslutas. Du har en sista chans. En.

En komet bränner sin väg över himlen.

Dag som natt. En enad värld ser på.

Viskningar i Champagne säger att det är ett tecken på förändring.

Kanske ett gott omen för den kommande skörden.

-Skynda er, madame! Första pressen! -Jag kommer!

Den är perfekt!

Var är Louis?

Louis stannade för att sälja flaskorna. Jag beklagar, madame.

Vi tog oss till Amsterdam, men värmen och resan...

Champagnen blev dålig. Vi förlorade allt.

Jag beklagar, madame.

Vi skulle kunna sälja några hektar.

-Har Moëts frågat igen? -De klargjorde att erbjudandet är kvar.

För allt eller några av fälten om...

När. När jag misslyckas.

Jag förstår.

Kanske i händelse att jag skulle vara så dum, så arrogant,

att skicka bubblet runt en blockad och förlora allt till hettan.

-Till oturen. -Till dåligt omdöme från min sida.

-Hela ansvaret ligger inte på... -Beslutet var mitt.

-Och ni kommer att leda oss till framgång. -Vi har inga pengar.

Jag kan inte betala er.

Tror du att Louis fortsätter samarbetet? Du, Edouard?

Vi måste överleva till buteljeringsstadiet för den här årgången.

Vi måste berätta det för Philippe.

Jag säljer vad jag kan, för att kompensera för den förlorade lasten.

Men Clems rum förblir orört.

Försök igen. Tänk annorlunda.

Arbeta för det som är framför oss.

Den här är till dig.

Den är inte särskilt fin, men jag gjorde den på egen hand.

Det är en uggla som gråter i en katedral på månen.

Vackert.

Du var besviken när du såg mig för första gången. Jag vet det.

När dina föräldrar berättade att du skulle gifta dig.

Jag ska gottgöra det.

-Kom igen, grabbar! -Hämta mer ved!

Om vi förlorar de första skotten till en sen frost, förlorar vi skörden.

-Jag håller eldarna tända till morgonen. -Jag stannar. Ingen får somna.

Tack, Georg.

-Följ mig, grabbar. -Muller! Här!

-Kom! Vi ska uppför sluttningen! -Följ mig!

Kom igen! Följ med mig dit!

-Plocka upp dem. Nu! -Varför?

-Tiden rår man inte på. Den är långsam. -Gå och tvätta av dig!

-Vi måste vänta! -Möt mig i arbetsrummet när du är redo!

Vi kan inte göra något åt François.

God dag, Philippe. Tack för att du kom.

Naturligtvis.

Edouard, kan du börja?

Ja.

Philippe, angående den saknade produkten

vill vi försäkra dig om att det inte leder till juridiska problem för vingården.

Det finns inga bevis för att leveransen har sålts.

Hur kan ni garantera det? Det måste finnas register.

Den förstördes av värmen.

-Är den förlorad? Hela årgången? -Ja.

Eduoard, lämna oss.

Jag är mycket besviken på dig. Jag var rädd för detta.

Jag vill att du inte avskedar mig förrän nästa buteljering.

Varför det?

-Om vi kan få tillbaka... -Nej, det är över!

François behövde hjälp.

Vi misslyckades med att inse det.

Vi svek honom.

Det är därför han är död.

Jag kan aldrig tillåta mig att tänka...

Snälla, Philippe.

Medan vingården fortfarande bär hans namn.

Om Louis Bohne blir distributör, så är det överenskommet.

Fukten kommer att tränga in i benen på dig. Det blir din död.

Sitt hos mig.

-Den är mycket god. -Men inte god nog.

Du behöver sömn.

Det är inte rätt! Det är inte bra!

Det är inte bra!

Det är för högljutt!

-Vi är inte säkra här! Det är vårt hem! -Clem, gå in i huset!

Det låter för mycket.

Smaka.

Skulle de låta sina hem skadas? Varför hjälper ingen?

Barbe!

Var har du varit?

Du gömmer dig. Du gömmer dig från mig.

-Jag väntade på att du skulle lugna dig. -Jag kan inte det.

Är Clem säker här om du inte kan lugna ner dig?

Hindrar det dig från att älska mig om jag inte kan lugna mig?

-Monsieur Louis Bohne. -Louis Bohne, efter månader i sadeln.

Charles berättade att du sköter gården själv. Du måste älska lera.

Ja, vi jobbar vidare.

Vilka kriminella aktiviteter har du i åtanke nu?

De är inte kriminella, men de kamouflerar vår skuldsituation.

Utmärkt!

-Du har varit borta ett bra tag. -Ja.

Det är glädjande att du är tillbaka.

Jag har fått kontrollen över vingården fram till nästa buteljering.

Om du väljer att distribuera åt oss.

-Därefter... -Jag vet.

Philippe har berättat.

Efter katastrofen i Amsterdam lyckades jag rädda åtta flaskor.

Sedan red jag till Sankt Petersburg.

En vän som har utsökt smak och gillar att skryta med sina nya upptäckter

provade din champagne. Jag gav honom flaskorna.

Och han gav mig detta. I förskott för nästa leverans.

Ni har sålt, madame. Mina gratulationer.

Förutsatt att nästa provsmakning går bra. Vi måste upprätthålla samma standard.

Givetvis.

Till Philippe.

Och till dig.

Nej. Jag överlämnar pengarna till Philippe.

Jag kanske kan sälja det röda vinet till adelsmännen i Österrike.

De hatar fransmän. Men inte mig personligen, hoppas jag!

Att ogilla dig vore att gå emot naturen.

Vi har sålt det röda. Inte till priset du hade sålt det för,

men jag behövde betala arbetarna.

Louis, kan du...?

Skulle dina kungligheter köpa denna? Den enda ägodel av värde jag har kvar.

-Om jag hade något annat att sälja... -Men vi har inte det.

Nej.

-Vi är inte solventa förrän nästa årgång. -Jag vet.

Men du har sålt, Barbe.

Och Philippe inser det snart.

Sälj inte halsbandet ännu.

Det räcker så.

Är det du, Barbe-Nicole?

Vad vill du, Barbe?

Dina instinkter har alltid varit de rätta.

Du vet vad jag är.

Varför lyssnar du inte på dig själv?

Jag vill inte.

Varför?

Jag vill inte.

Kan du fråga arbetarna om de accepterar dessa i utbyte?

Det ska jag, Barbe.

Vad skulle Voltaire säga?

Han skulle inte vara nöjd med mig.

Vad ber du för?

Att jag ska sluta älska dig så mycket.

Det...

Du är den enda.

Du är livet...

...för mig.

Och...

...jag...

...är inte det.

Jag är inte det.

Jag är inte det.

Nej... För att lugna mig. För sömnen.

Göm dig inte för mig, min älskade.

Älskling... Clemy...

Dumma pappa. Dumma pappa.

-Jag har dig. -Jag vill ha mamma!

-Jag har dig. Jag har dig, älskling. -Sluta!

Sluta!

Det är ingen fara.

"Napoleons nya planteringsregler." När har han tid med sånt?

Han förstår värdet av fred.

Han är inte intresserad av fred.

-Jag arbetar. -Det är sent. Alla sover.

Lämna mitt kontor nu.

Jag döper dig till Kometens årgång 1811.

-Monsieur Muller, tiden är inne. -Samla folket!

Jag sadlar hästarna.

Vagnarna ska lastas. Alla hästar! Alla till grottorna!

Omedelbart!

Minst ett dussin flaskor där borta.

Ni måste gömma er här. Soldaterna hittar er inte i grottorna.

Muller, hämta er familj och de andra männen.

-Nej, Muller måste hämta Clem. -Hon är trygg hos era föräldrar i Reims.

-Jag måste hämta Anne. -Vänta!

Skynda dig. Ryssarna kan vara här innan solnedgången. Gud vet vad som händer.

-Lämna lasten om något händer. -Gå nu. Oroa dig inte.

Gå! Håll dig i skogen.

Fortsätt lasta!

-De är här! -Jag vet.

-Jag behöver Clem! -Vi måste skynda oss.

Herregud! Herregud!

Barbe!

Kriget är över. Det efterlämnar en sådan förödelse i sitt kölvatten.

Dock har ingen skada skett på Frankrikes vingårdar.

Ett mirakel.

Min kära, nu när Napoleon har tvingats ner på knä

vill hela Ryssland fira krigsslutet med att dricka Kometen.

Din champagne är slutsåld. Jag önskar att jag hade mer att sälja.

Jag har vänt på kärlen varje dag under de senaste veckorna

och som jag misstänkte har sedimentet stelnat i botten,

och är redo att släppas fritt.

Självaste tsaren vill inte dricka något annat. Vi måste ta tillfället i akt.

Det här är definitivt framtiden.

Våra leveranser kommer att skickas flera månader före konkurrenterna.

Nu kan jag betala arbetarna.

Robert! Hur mår du?

Tack för att du har tagit hand om vinrankorna.

God dag. Tack så hemskt mycket.

-Tack, Matthieu. -Madame.

Så du är uppfinnare nu.

Och då vill du att jag återvänder till Ryssland.

Nej, helst inte.

Nu när han har abdikerat och freden råder kan vi skicka Georg.

-Jag kan följa med till fälten idag. -Tänker du smutsa ner dina händer?

Lera på skorna?

Kallelse!

Jag har en kallelse till Barbe-Nicole Clicquot.

"Madame Clicquot sägs driva sin verksamhet i strid mot Napoleonkoden från 1804.

Hennes vingård bör placeras i händerna på en erfaren förmyndare."

Vi har ont om tid. Vi måste läsa hela koden.

-Var det här deras plan från början? -Nej, madame.

Det föll dem aldrig in att ni skulle kunna lyckas.

Att ni skulle kämpa så hårt för varje flaska.

Ut härifrån!

-Nej! Nej! -Det för farligt, madame!

-Följ med mig. -Nej! Släpp mig!

Var har du varit? Vad sysslar du med?

Det finns saker skrivna här som du aldrig har sagt. Du gömmer dig.

Det är saker som påminner om vad vi har delat och sagt till varandra!

-Du oroade dig för flaskorna. -Jag sa det till dig!

-Nej, det gjorde du inte. -Lugna dig, François.

Jag är lugn. Men du försöker vilseleda mig.

Du sa att vi aldrig skulle gömma oss för varandra.

Nu är det du som gömmer dig bakom dessa humörsvängningar.

-Du rasar och försvinner. Vill du det? -Hur skulle det någonsin vara...?

Skickade du iväg Clem för att hon inte skulle se mig så här?

Ja.

Jag skickade henne till klostret för att hon inte skulle skämmas för dig.

Eller vara rädd för dig. Eller tvingas ta hand om dig.

-Hon stannar där tills du förändras. -Och du dolde det?

Jag hade inget annat val.

Gå och lägg dig, min älskade.

Jag älskar dig, min ögonsten.

Jag älskar dig.

Madame, vagnen är här.

Det är med stor oro, inte bara för Champagnedistriktet,

utan för madame Clicquot själv som vi framför detta ärende.

Jag beklagar, men hennes champagne lever inte upp till vår höga standard.

Om hon fortsätter att sälja först bedöms vår årgång efter hennes.

Kanske var det en sådan situation som Napoleon förutsåg

när han insisterade på en lag som förbjöd kvinnliga företagsledare.

Monsieur Droite, hennes förvaltare, har observerat henne i många år.

Hon har setts i knädjup lera, sjungandes för vinrankorna.

Säg mig, monsieur Droite, varför gavs hon skötseln av vingården?

Hon var i ett bräckligt och känslomässigt tillstånd

när hon vädjade till Philippe Clicquot att få driva verksamheten ensam.

Han hade just förlorat sin son, och hon sin make.

Det fanns många ansenliga bud på fastigheten,

men hon nekade alla, och nu befinner vi oss i en situation

när vi, på grund av alla lån, kanske behöver försätta vingården i konkurs.

Jag är rädd att hon, en kvinna, inte är kapabel att driva vingården.

Men vi samlas här för att hon gör just det!

Och ni är?

Jag är Edouard Werler, madame Clicquots bokhållare.

Ursäkta att jag avbryter, men François Clicquots testamente

säger att marken tillhör Barbe-Nicole Clicquot, tills hon ger bort egendomen.

Ja, om hon är vid sina sinnens fulla bruk.

Apropå att hon skulle ha näringsförbud

vill jag citera en viktig punkt i Napoleonkoden från 1804,

där det står att en kvinna får driva sin makes företag efter hans bortgång.

Monsieur Moët vill ta över hennes vingård.

Han skyddar varken Champagne eller madame Clicquot.

Monsieur Werler, denna domstol lyssnar på vittnesmål, inte åsikter.

Får jag tala om hennes...

...hennes privatliv? Hennes bedrägeri.

Det får ni, men håll det rumsrent. Vi har kvinnor här.

Madame Clicquot är inte den hon verkar vara.

Hon har ett intimt, romantiskt förhållande med sin distributör.

Hon är endast änka i lagens ögon, för att kunna undkomma lagen.

-Hör du dem? -Självklart. Alltid.

Jag gör inte det. Inte nu längre.

Jag tror att allt jag någonsin har velat är att bli lycklig.

Att bygga ett paradis här med dig.

Människor kanske inte är skapta för paradiset.

Jag vill dö i din famn.

Vill du fortfarande dö i min?

Det vill jag, men först vill jag leva...

...och arbeta och lära mig.

Minns du att du sa att jag skulle förändra saker och ting?

Det var inte jag. Min älskade.

Det var aldrig jag.

Det var alltid du.

Vill ni ställa er upp?

Förblir ni änka för att få driva ett företag?

Jag vet inte.

Sa ni att ni inte vet?

Jag vet inte.

Det är märkligt att lyssna på hur andra definierar en.

Som om man på något vis vore en fast, oföränderlig person.

Istället för de många som vi alla är.

Jag älskar fortfarande min make, och jag älskar Louis Bohne.

Jag är inte bara ett jag.

-Er make är död, madame. -Min make är inte död.

-Han lever i vinrankorna. -Någon annan kanske bör föra er talan.

Varför skulle jag inte få bestämma över vem jag är?

Jag säger sanningen som jag känner den.

Även om jag inser att sanningen kanske inte gör mig förstådd...

...av män.

Eftersom den kanske inte är som de tror: bekant, förväntad.

Men sanningen är, när jag lyssnar på er,

att jag är glad över att vara kvinna, trots att jag saknar mäns rättigheter.

Män är så säkra, men betyder det att de vet sanningen?

-Eller är de bara säkra på sig själva? -Vi förstår er poäng.

Men vi behöver ett tydligt svar i frågan. Förblir ni änka för att undkomma lagen?

Jag är Louis Bohne, vinhandlaren i fråga.

Får jag erbjuda min hjälp för att få svar på frågan?

Det får ni, tack.

Under förutsättning att jag driver vingården som jag anser lämpligt

med dig vid min sida,

med tanke på allt du vet om mig och att vi aldrig har dolt något för varandra...

...vill du, Barbe-Nicole, gifta dig med mig?

Nej.

Änkan Clicquot.

BARBE-NICOLE BLEV 89 ÅR GAMMAL. HON GIFTE ALDRIG OM SIG.

HENNES BESLUTSAMHET OCH VISION REVOLUTIONERADE BRANSCHEN

UNDER DE FÖLJANDE 50 ÅREN.

HENNES FÖRSTA KOMET-ÅRGÅNG ANSES VARA BLAND HISTORIENS FRÄMSTA VINER.

METODERNA HON UTVECKLADE ANVÄNDS ÄN IDAG AV ALLA CHAMPAGNEPRODUCENTER...

HON BLEV EN AV FRANKRIKES FÖRSTA OCH MEST HYLLADE KVINNLIGA ENTREPRENÖRER

OCH VEUVE CLICQUOT LEVER KVAR SOM ETT AV VÄRLDENS FRÄMSTA CHAMPAGNEHUS.

Undertexter: David Granlund www.junefirst.tv

Ansvarig utgivare: Sara Karlsdotter de Costa Noble Entertainment AB

Annonsera din produkt eller ditt märke här kontakta www.OpenSubtitles.org idag