Original subtitles

Tidigare...

-Audrey Parker? -Vem är ni?

-Agent Audrey Parker. -Jag känner henne. Släpp vapnet.

Här händer märkliga saker, men jag kan omöjligen ha dina minnen.

Vi är annorlunda.

Jag kan hjälpa människorna här.

-Känner du ingen smärta alls? -Nej.

-Du måste se en sak. -En tatuerad man vill döda mig.

Jag beklagar, Nathan. Det finns inga enkla svar.

-Pappa höll ihop stan. -Det är ditt jobb nu.

Polischefens död kom som en chock för oss alla.

Jag vill tacka er alla för det stöd ni har visat mig.

Pappa sa alltid att Haven inte bara är en stad, utan en familj.

Jag är glad att ni kom hit i dag. Tack.

Polischefen hade varit stolt.

-Jag avskyr att tala inför folk... -Nu förstår jag varför.

-Tack, Beattie. -Tur att minnesstunden var i dag.

I går var jag lite...upptagen.

Hej, Nathan. Din pappa var schysst mot mig.

-Har du sett till Duke? -Kolla på båten.

Tjena, Frank. Har du ölen jag beställde?

Den står på lagret.

Den sliter oss i stycken!

Murray...!

Det är inte möjligt! Jag begravde ju dig!

-Vart tog han vägen? -Vem då?

-Vad önskas? -Kolsyrat mineralvatten.

-Med apelsinskal. -Med apelsinskal.

Två stycken.

Jag får snart börja med vodka soda.

Men undvik tequila. Kommer du ihåg vårlovet?

Dessvärre, ja.

Märklig situation. Tack för att du inte angav mig till din agent Howard.

Det är din agent Howard som intresserar mig.

Om vi ska ta reda på varför du har mina minnen, måste vi leta upp honom.

-Vem talade din agent Howard med? -Polischefen, Nathan, Duke.

Vi var på hans båt, så det kan vara idé att snacka med honom.

Din agent Howard kan inte gömma sig för evigt.

Jag skulle just leta upp dig. Är Duke här?

-För många poliser för honom. -Du blöder ju!

Hur gick det till?

Vad gör du?

Jag kände det där!

Jag har känsel!

-Ni måste leta upp den! -Det var nog bara ett husdjur.

Jag kan galna hundar! Jag blev angripen som grabb.

Inga inrapporterade bilolyckor eller eldsvådor...

Men såna brännskador har jag inte sett sen Irak.

Jag såg inget. Folk blev som galna helt utan orsak.

Och du såg ingen när du gick in?

Nej. Jag kom för att träffa min tjej, men hon var inte på jobbet.

Jag vill ha polisbeskydd! Jag betalar faktiskt skatt. Delvis.

Nej, det gör du inte. Lugna ner dig.

Lugna ner mig? Jag såg min framtida mördare!

Att veta hur man ska dö är en förbannelse!

Det där lät inte bra, men...

Vad flinar du åt?

Förbannelser kan lyftas.

-Vad ska det betyda? -Jag fick tillbaka känseln i morse.

-Så om jag klipper till dig... -...dör du. Men det skulle kännas.

Det har du hotat med sen vi gick i femman.

Så...hur känns det att vara normal igen?

Jag har inte haft tid att bearbeta det.

-Du menar... -Nej, jag menar bearbetning.

Hitta killen, så fixar jag några damer som kan hjälpa dig med bearbetningen.

-Jag måste jobba. -Jag bjuder, alltså.

Snällt, men nej tack.

-Jag hittar inget blod från kvinnan. -Och inget hår eller saliv från hunden.

Sheilas zombie-make lämnade inga jordspår efter sig.

Tack för hjälpen, och för att du inte angav Audrey.

Jag vill också ta reda på vad som händer här.

-Vad gav sökningen? -Inget. Det kanske var hallucinationer.

-Orsakade av vad? -Snarare av vem.

Jag åker till stationen och kollar upp liknande fall.

Jag har sökt en rationell förklaring till allt som händer här.

Haven kan vara ett testområde. Man kanske har dumpat giftiga preparat.

-Du borde göra mark- och vattenprover. -Bra idé. Om jag börjar med vattnet...

-Du retas. -Ja. Jag har redan gjort allt det där.

-Hur ofta händer sånt här? -Ni behövs på busstationen omedelbart.

Ofta.

-Det var din smarta idé att luncha här. -De har ju root beer på fat!

Vad är det som står på? Titta efter, du!

-Gör det själv! -Nej, du får!

Vad är det? Vad såg du, Dave?

Det är inte möjligt...

Hon kan inte vara här. Det är omöjligt.

-Varför stör du mig, Ian? -Jag har nåt på gång.

-Det har du säkert. -Men jag måste ta mig över gränsen.

Jag tar inga passagerare just nu. Jag letar efter nån.

-Kom igen. Det blir som förr i tiden. -Då du åkte dit och jag pyntade borgen!

-Jag kan betala kontant. -I så fall är det Buck du ska gå till.

Han har inte dina kontakter med kustvakten.

-Du skämtar... -Tänk på saken, så kommer jag tillbaka.

Nej, kom inte tillbaka!

-Vänta! -Den kommer!

-Vad gör du?! -Han ger sig på oss...!

-Såg du honom...? -Vänta, jag vill prata med dig!

Hur är det fatt, sir?

Du, vänta! Jag måste prata med dig. - Ring 911.

Han klarar sig. Han blev så rädd att han fick en hjärtattack.

-Tur att ni kom hit i tid. -Inte jag. Jag blev helt paralyserad.

Det kändes så äkta, jag kände popcornlukten...

-Det var en clown. Det låter dumt... -Menar du clownen med tänderna?

Ja. Det var ett tivoli i femte klass...

Jag tvingades in i lustiga huset, och han bara dök upp.

-Det var bara en dum clown... -...men jag har aldrig varit så rädd.

Det måste vara det folk ser när de ser flickan.

Det som de fruktar mest av allt.

Det stämmer överens med en rapport om en viss Bob Taylor.

-Han barrikaderade sig mot Bigfoot. -Det rimmar med dagens händelser.

Men om Taylor såg henne förra månaden, varför har ingen drabbats sen dess?

Och varför blev inte du påverkad?

Jag vet inte. Jag brukar inte bli det.

Vi måste hitta henne innan någon råkar illa ut.

Jag kollar om Vince kan rita ett porträtt av henne.

-Kommer du? -Nej, jag måste ta en clownpaus...

-Clowner... -Glöm inte att du känner smärta.

-Är du här, Duke? -Om fem sekunder åker du i vattnet!

Jag har tillräckligt med pengar för att kompensera dig.

-Jag har världens grej på gång! -Men du är lika välklädd som alltid.

Inte länge till.

-Vad är det för affärer? -Du kommer inte att ångra dig.

Nej tack.

-Studierektor Dolores Bachman! -Det var av sympatiskäl!

-Det kortet får du aldrig spela igen. -Det var lågt. Men jag måste norrut.

-I morgon, då? -Visst...

Är hon här på grund av dig? Hon är FBI-agent.

Pys, så tar jag reda på vad hon vet.

Hälsa biskopen och syster Katherine så gott!

-Inte den tatuerade mannen, antar jag? -Nej, Ian kan jag tas med.

Men det vore fint om ni sökte efter honom.

-Killen du såg fanns inte på riktigt. -Ursäkta?

En tjej orsakar skräckhallucinationer. Jag kan inte tro att jag säger det...

Det är ju fantastiskt! Vilka underbara nyheter.

Du menar alltså att det var inbillning? Tack! Ha en bra dag.

Tacka mig inte, Duke. Hjälp mig.

-Audreys agent Howard lär ha varit här. -Ja, men han var mest med Audrey.

Jag hade fullt upp med min egen...situation.

Sa han vart han skulle? Eller bodde han i stan?

Nej. Jag vet inte.

Du har ju ögonen med dig...

Jag hade en federal agent ombord, så jag ville mest bli av med honom.

-Och på tal om det... -Bra försök.

Men jag är också svår att bli av med.

Jag och de tjugo kustvakter jag kan ringa hit...

Du är sexig när du är hotfull.

Jag kanske fick nåt på övervakningskamerorna.

Jag tar det säkra för det osäkra. Den här vägen...

-Här är hon. -Jag känner inte igen henne.

Det gjorde inte Vince heller, och ingen från busstationen.

För de såg henne inte, de såg sina rädslor.

Vi har en ledtråd. Gissa vem som såg Bobs attack på sin fru Bigfoot?

-Brian Shaw. -Grabben från affären?

-Han letade efter sin tjej. -Hoppas han letar än.

Har du hackat in dig i hela marinan?

"Jag använder bara mina krafter för goda syften."

För det mesta.

Är det där han? Kan du förstora bilden?

Polischef Wuornos och Howard snackas vid. Svårt att säga om vad.

Det är i alla fall en början.

-Tack. Det här är värt en gentjänst. -Det ska jag komma ihåg.

Jackie Clark, Seekonk Street 181. Dök inte upp på jobbet i affären.

Men varför började det i dag?

-Läpparnas hud är den känsligaste. -Nu börjar du låta underlig.

Jag har inte vant mig vid att ha känsel än.

När du kysste mig på kinden...

Det var första gången på flera år som jag har känt en beröring.

Jag hoppas att det inte kändes alltför konstigt.

-Varför skulle det kännas konstigt? -Nej, exakt.

Jag vet att du är hemma, Jackie!

Öppna nu!

-Jag har varit så orolig! -Det är inte läge, Brian.

-Vad är det? -Jag kan inte träffa dig mer!

-Jag kan inte förklara. Gå bara! -Du får inte lämna mig utan förklaring.

Jag älskar dig, och jag vet att du älskar mig.

Snälla Brian...! Det här är ingen bra idé.

Jackie! Nej!

Dörren står öppen.

Det är polisen!

Brian? Lägg ifrån dig kniven.

Det ordnar sig. Är du skadad?

Det var en inbrottstjuv. Precis som när jag var liten...

-Jag högg honom. -Berätta vad som hände.

Jag skulle träffa Jackie, men det var en man i huset...

-Hon är inte här. -Var är Jackie?

Har Jackie betett sig underligt på sistone?

Hon hade det kämpigt när hennes pappa dog för några månader sen.

Hon gjorde slut för att hon behövde utrymme-

-men för några veckor sen blev det bra igen.

Vi tror att Jackie har en...åkomma.

När folk ser henne, ser de skrämmande saker.

Var det Jackie?

Nej. Jag skulle aldrig göra henne illa.

Tänk efter. Hon är skadad. Vart tror du att hon tog vägen?

Det är en galning i mitt hus!

Är du säker?

Jackie?

Är du här?

Mer blod... - Vi vet att du är skadad.

Jag behövde bara bandage.

Mrs McCarthy skulle vara på jobbet. Säg att jag är ledsen.

-Vi vill bara hjälpa dig. -Ingen kan hjälpa mig. Låt mig vara!

-Hur är det, Nathan? -Spring efter henne, bara!

-Jackie... -Sluta, innan du också far illa!

Mig gör du inte illa. Se på mig.

Se på mig. Det kommer att ordna sig.

Du ser? Det är inget att vara rädd för.

Jag har alltid hört talas om märkliga saker i den här stan, men...

-När började det för dig? -Efter att pappa dog.

En granne kom över med en gryta.

När jag öppnade dörren blev hon helt hysterisk.

Det bara fortsatte. Folk såg hemska syner när jag tittade på dem.

För några veckor sen slutade det. Allt blev som vanligt igen.

-Vad gjorde du när det slutade? -Jag gömde mig i Bangor.

En kille attackerade mig. Han högg mig med kniv.

En kvinna kom fram för att hjälpa mig, och hon blev inte rädd för mig.

Ingen blev rädd. Så jag kom hem, och allt blev som vanligt igen.

Tills i morse.

Jag vill bara bli normal igen. Jag vill vara med Brian.

-Vi hade det bra, men allt är förstört. -Det är det inte alls.

Jag trodde att förbannelsen var struntprat.

-Och nu när du vet? -Jag älskar henne ändå.

Och numret förekommer bara en gång? Är du säker?

Skicka ett sms om du hittar adressen.

Är flickan en av dem?

En av de drabbade, ja. Kunde Duke ge dig nåt om Howard?

Howard mötte Wuornos efter att han hade lämnat båten.

Jag kollade upp polischefens mobilregister.

Han ringde ett okänt nummer när Howard var i stan.

-Jag låter spåra adressen. -Åk inte dit utan mig.

-Allt väl med Jackie? -För tillfället.

-Det är nåt skumt på gång. -Nähä...

-Jackie trodde att hon var botad. -Det låter bekant.

Men åkomman kom tillbaka i morse.

Samtidigt som jag förlorade min. Vad är kopplingen?

Hennes försvann i samband med att hon blev knivskuren.

Det kanske var det som hände dig.

Tror du att någon kan stjäla andras åkommor genom att röra deras blod?

Vem skulle vilja gå runt utan känsel?

När nattvakten kom hit upptäckte han inbrottet.

Inget av alarmen hade gått, så tjuven måste ha tagit den här vägen.

Smärtsamt trångt... om han inte saknade känsel.

Det måste vara han som tog min åkomma.

Det enda som har blivit stulet är ett barnpussel från 1700-talet.

Knappast värt att offra sin känsel för...

Det har jag tänkt på.

Jackies åkomma kom tillbaka, så han kanske bara kan ha en åt gången.

-Då kan din komma tillbaka. -Om han vidrör en annan drabbads blod.

Men varför en så utstuderad plan?

Enligt museiintendenten är det bara folkkonst från Haven.

Vad kan det vara värt?

Då ska vi se om det fungerar.

Askan är inte ens varm.

Det tar flera dagar innan ett hus brinner ner till grunden.

Om det inte brann ner måste något annat ha hänt.

Men jag begriper inte vad det har att göra med allt annat.

Det fanns folk i huset.

Vad kan ha orsakat det här?

Vi måste prata.

Tristram Carver. Han blev skickad till Haven för att bli kontraktstjänare.

Därför hyste han alltid agg mot staden.

-Pusslet tillhörde alltså honom? -Han ska ha tillverkat det.

Varje bit genomsyrades av hans hat mot staden.

När han sen la pusslet började husen att rasa.

Har problemen alltså funnits från första början?

Man tog ifrån honom pusslet. Man ville förstöra det...

...men det gick inte utan att ödelägga hela staden.

De skingrade bitarna i stället. Och själva brädet låg på museet - ofarligt.

Stadens äldste kom att se det som skrock.

-Men det var det inte. -Och nu tänker någon använda det.

Pastorn skulle gärna använda det här som bevis för de drabbades ondska.

-Känner han till det? -Knappast. Hemligheten bevarades väl.

-Men du kände till den? -Jag är bra på göra efterforskningar.

-Vi måste tala med familjen Carver. -De är döda sen femtio år.

Var kan pusselbitarna ha hamnat?

-Klart för avfärd? -Akta!

Du skulle ju vara klar?

Ja, jag trodde att jag skulle vara det. Men jag måste fixa en grej först.

Kom igen, jag har ju betalat!

Hur är det med dig? Visst ska vi åka, precis som utlovat.

Men jag måste greja en ny vridknapp till min navigator.

Den gick ju sönder. Jag måste köpa en ny.

Skynda på. Jag vill inte åka utan dig.

Tur att du inte kan köra båten, då.

Inbrott på ett folkkonstmuseum i Maryland.

Tjuven kom undan när vettskrämda människor gav sig på varann.

Med Jackies åkomma stal han bitarna, med din stal han brädet.

Hörde jag rätt? En hel byggnad som bara gick upp i rök?

-Hur ska ni dölja det här? -Snart finns ingen att dölja det för...

Stan har kollat släktträden för att se vilka som gift in sig i Carvers släkt.

-Familjerna Elliot, Robbins, Haskell... -Ian Haskell var på minnesgudstjänsten.

Han måste ha skurit mig när vi skakade hand.

Hallå! Jag såg just nånting riktigt skumt.

-Var är Ian Haskell? -Skumt! Det var ju därför jag kom!

-Han känner ingen smärta. -Sa han nåt om ett pussel?

Hörde du inte? Han känner ingen smärta.

-Pusslet, Duke. Det är allvar. -Okej, då snackar vi om pussel.

Nej, han har inte nämnt något pussel. Han vill till Kanada.

-Var är han nu? -Han väntar på min båt.

Jag ringer hamnpolisen. De kan ha hamnen avstängd inom tjugo minuter.

-Vill ni att jag följer med? -Nej, stanna här.

Om det slutar illa kan vi behöva hjälp av en FBI-agent.

Time-out... Ian är väl inte farlig på riktigt?

Eller?

Hamnpolisen är varskodd, så vi tar det lugnt.

Pusslet finns på båten.

Det ligger väl i väskan han hade. Vi behöver inte krångla till det.

Vi måste vara försiktiga med det.

Och kom ihåg att han har din åkomma, så rör honom inte.

-Ian! -Jag skjuter grabben.

Vi ville be honom att överta Jackies förbannelse igen.

Starta båten. - Och du kliver av, annars skjuter jag Brian i huvudet.

-Lägg av nu, och ge oss pusslet! -Sällan.

-Vad har hänt med dig? -Varför jag inte är någon nolla längre?

Problemen kom tillbaka. Nu tänker jag utkräva min hämnd!

-Du har redan hämnats. Folk har dött. -Huset var bara en försmak.

Jag tänker ödelägga hela stan... och alla som nånsin gjort narr av mig!

Det känns inte!

Jag försökte göra dig en tjänst. Du skulle vara i säkerhet med mig.

-Jag känner fortfarande inget. -Nathan!

En ambulans till Cape Rouge.

Rör honom inte. Vi vill inte att din åkomma kommer tillbaka.

Det är här.

Om han dör med Nathans åkomma borde väl Nathan bli botad?

Han ville ju pulverisera hela stan. Ska vi tycka synd om honom nu?

Du kan fortfarande göra en god gärning. Det kan vara din sista chans.

Vet du om Nathans åkomma följer med dig i döden?

Ja, det gör den. Ett lyckligt slut...

Nathan...

Jackie... Se på mig.

Det är ingen fara.

Vilka vackra ögon du har.

Den är borta. Du är botad.

Var det härifrån Howard ringde polischefen?

Telefonen kopplades ur dagen därpå.

Undrar hur länge Howard var i Haven utan att jag visste något.

"Dra upp pålen ur mitt hjärta." Det är min.

Eller min.

Nej.

Det här exemplaret tog Howard innan jag for till Haven. Sidan är nedvikt.

Det är ingen tillfällighet. Han lämnade den åt mig.

Han lämnade den åt oss. Men hur visste han att vi skulle komma hit?

Vi har alltid känt Ian... Men jag kommer inte att sakna honom.

-Han var trött på att vara misslyckad. -Som den första pojken.

Det måste ha tagit åratal att hitta pusselbitarna.

Jag tvivlar på att han jobbade ensam. Det kan finnas fler inblandade.

Vi ska se till att bitarna inte blir upphittade igen.

-Vad exakt tänker ni göra? -Vi vet en säker plats.

Som en hyfsat hederlig medborgare vill jag ha en bättre garanti än så.

Det är högst förståeligt.

Duke...

-Tack för att du hjälpte till. -Jag ville bara ha bort Ian från båten.

Julia Carr har åkt tillbaka till Afrika.

Hon är rädd för stan, och det är hon knappast ensam om.

Min erfarenhet är att när folk är rädda-

-så börjar de antingen kämpa eller fly.

Jag skulle förbereda mig för båda delar.

Förut på busstationen trodde du att du såg en viss person.

Din värsta mardröm. Var det Lucy?

Nej.

Jag önskar att det hade varit det.

Jag beklagar.

Nej, det gör du inte.

Vad tror du att boken betyder?

Jag vet inte, men jag är säkert på rätt spår.

-Hur mycket vet Howard om Haven? -Bra fråga.

En ännu bättre fråga är varför han förde mig hit.

Du gjorde verkligen något enastående i dag.

Det är inte var dag man räddar hela stan...fast det blir allt oftare.

Du vet vad jag menade.

Min åkomma är svår att leva med, men Jackies var omöjlig.

Jag kan ju leva ett hyfsat normalt liv. Det skulle hon aldrig kunna.

Men ändå.

Problemen har försvunnit en gång, det kan hända igen.

Översättning: Magnus Lässker www.undertext.se