Original subtitles

Bravo, Adam! Mitt i prick!

- Det räcker till några till. - Skynda på. Det är mycket folk därnere.

Vad tyst det är. Vad gör ni?

Vad gör ni med den? Töm den och lägg...

Adam. Adam. Ge den till mamma, älskling. Det är aja-baja.

Adam, tappa den inte, älskling. Ge den till mamma.

Aja-baja. Ge den till mamma.

Adam, släpp den inte.

Det var droppen. George, Gabriel, det blir ingen tv för er ikväll.

- Vad har vi gjort? - Du har inte sagt något om...

...att kasta påsar genom fönstret. Bara inte kärnor och spelkulor.

Förresten, vi släppte inte dem. Det var Adam.

- Jag antar att det var Adams idé. - Cokey-Cola.

Ja, jag vet, älskling. Det var inte ditt fel.

Om de mördade någon, skulle han som sköt hamna i fängelse...

...inte den som kom på idén.

Så det borde vara Adam som blir utan tv.

Om du vill vara rättvis, alltså.

Jag vill inte vara rättvis. Vad säger ni om det då?

Ingen av er får titta på TV, inklusive försvarsadvokaten!

För en gångs skull vill jag klä på mig utan publik.

Hon skulle verkligen skälla på oss om vi stökade till så här i vårt rum.

När jag stökar till städar jag upp det. Stökar ni till städar jag det också.

- Varför gör du så? - Så ögonfransarna ser längre ut.

Varför ska de se längre ut?

Alla vill ha... Grabbar, ni vet att jag ska träffa...

David, sätt ner den. Jag är väldigt sen. Snälla, hjälp mig.

Tänk, att vädja till deras ädla känslor.

- Mrs Mackay. - Ja?

Kanske ska jag ge barnen mat, eftersom barnvakten är ny.

Gå du, och ge henne det nöjet, Maggie. Klockan är över 6. Över 6...?

- Herregud! - Vi ses imorgon!

George, det här är sista varningen.

Äter du tomater i sängen en gång till så får du skrapa bort kärnorna.

- Det säger du alltid, Maggie. - Jag vet.

- Hej då. - Jag tar det.

Jag tar det. Jag sa, jag tar det.

Hallå. Hej, mamma. Jag byter om, för att träffa Larry.

Va? Mamma... mamma, varför lovade du det?

Du vet att Larry bara får två biljetter till premiärer.

Mamma, kritiker ber inte producenter om tjänster.

Tänk om producenterna bad om gentjänster?

Mamma, jag är ledsen, men du får bli arg.

För guds skull, jag är ledsen.

Jag tar det!

Hallå. Ja.

- Okej. Det är till dig. - Vem är det?

Jag vet väl inte.

Hallå. Alfred North, ung producent? Det är din gudfar, knäppis.

Hur är det? Har du premiärnerver?

Jag har inte en nerv. Vi hade just genrep.

Jag har aldrig känt mig så glad och avslappnad.

Det är Larry jag oroar mig för.

Hans första egna recension som kritiker är viktig. Alla läser den.

Oroa honom inte. Låt honom gå på teatern...

...roa sig och skriva vad han vill.

Hälsa att jag känner mig sentimental...

...eftersom min premiär är hans premiär också.

Han höll också ett känslosamt tal om det i morse.

- Sluta! Inte du, Alfred. George. - Vad?

- Inte du, Alfred. - Det är ett gammalt revyskämt.

- Vad är det för fel? - Jag har fyra barn i rummet.

Det är det som är fel. Ut!

Jag måste sluta nu. Självklart kommer vi på festen.

Jag har gått ner tre kilo och köpt en ny klänning till festen.

Okej, jag håller tummarna när ridån går upp. Hej då.

Sluta nu. På en gång. Gå in dit och lek.

- Lek med Hobo. - Han sover.

- Det är allt han gör. Äter och sover. - Tja, han är en hund.

Vad ska han göra, skriva blankvers?

Men Adam då? Prata med Adam för en gångs skull.

Om vadå? Cokey-Cola?

Du skulle nog ha gått ner sex kilo.

Var snäll och hjälp mig, David. Dra upp dragkedjan.

- Förlåt. - Mamma gick just ner ett kilo till.

Fortsätt nu. Hur mycket jag än skriker.

- Okej. Upp? - Ja.

Okej. Tack.

- Så där. Hur ser jag ut? - Sprickfärdig.

Smickrare där.

Öppna är ni snälla. Det är den nya barnvakten.

Var snälla. Skräm henne inte.

Hej.

- Bor Lawrence Mackay här? - Ja, men han är inte hemma.

Vill du prata med mamma? Det är hans fru.

Om hon har tid.

Hon klär sig bara. Kom in.

Cokey-Cola.

- Vad är det för fel på honom? - Inget.

Varför är han inlåst då?

Så han inte ska komma ut.

- Var ni alla inlåsta som små? - Nej, bara han.

Är du mrs Greenfield? Nej, du är inte mrs Greenfield.

Jag är Joe Positano. Är du mrs Mackay?

Du vet, damen i djuraffären vid East 62 Street. Din mamma.

- Ja, jag vet. - Hon tyckte jag skulle träffa din man.

Du förstår, jag kör bara taxi för att tjäna pengar.

Varför vill min mamma att du ska träffa min man?

Jag har skrivit en pjäs. Vänta bara tills du får höra min idé.

- Ursäkta mig. Jag har bråttom. - Det är en musikal.

Den är baserad på de två första böckerna i Gamla testamentet.

Bibeln, du vet. Vad tycks om det?

- Häpnadsväckande. - Visst är det?

Nu har jag det. Jag vill få det bedömt.

Lite råd kanske för att förbättra det.

Mr Mackay är ingen författare.

Vem behöver en författare? Jag är en författare.

Jag behöver nån som talar om vad som är fel. En kritiker.

Min man är ny som kritiker.

Men han var professor i dramatik vid Columbia?

Ingen kan väl mer än en professor?

Förresten har jag läst många av hans recensioner av off-Broadway pjäser.

Toppen, allihop. Dessutom så är han renhårig.

När han recenserar så kläcker han inte bara skämt...

...som resten av dem. Han tar det på allvar.

Så är det.

Vad säger du? Får jag träffa honom?

Kom förbi på söndag förmiddag.

Avtalat.

- Hej då, grabbar. - Hej då.

Tala inte om det för honom.

- Låt det bli en överraskning. - Okej.

- Jag är mrs... - Du skrämde livet ur mig.

- Kom in. Du är mrs Greenfield, eller hur? - Jajamensan.

Jag har taxin därnere om du ska nånstans.

Vad sägs om Eighth? Min man är på New Drama Workshop.

Jag slår inte på taxametern förrän du är nere.

Avtalat.

Mrs Greenfield, jag är ledsen men jag måste gå nu.

- Klarar du dig, tror du? - Givetvis.

Jag ser på pojkarna att de kommer att uppföra sig.

In i sovrummet, gentlemän. Jag vill prata med er.

Den här är okej. Håll ett öga på honom när du släpper ut honom.

Cokey-Cola.

Förlåt?

Försök inte med mig, jag såg blickarna.

Försök vara snälla. Krångla inte med maten...

...era bad eller nattning. Okej? - Okej.

Och kasta inte ut något genom fönstren eller ner i toaletten.

- Men om jag känner mig kräkig? - Gör du det?

Nej, men om, och vi inte får kasta...

Ge dig! Lyssna nu... David, lyssna på mig nu.

Innan ni gör något tänk på vad jag sagt.

Men mamma, det låter som om vi var monster.

Det är ni. Men ni har tur, för jag är konstig och älskar monster.

Så, ge mig en puss nu. Puss.

Jag är en pusslös mamma. Det är allt jag är.

Numren där ni kan nå mig är på skrivbordet.

Pojkarnas kvällsmat är i kylen Jag tror det var allt. Hoppas jag.

Mrs Mackay, får jag fråga...

...vad det är för fel på pojken? - Adam?

När jag såg gallren för fönstren och buren, blödde mitt hjärta för er.

- Är han efterbliven? - Efterbliven?

Kunde ni få upp lås när ni var 18 månader? Alla lås?

- Givetvis inte. - Det kan Adam.

God natt.

Det finns många teorier om drama.

Att det ska upplysa folk eller inspirera dem.

Att det ska spegla livet eller förändra det.

Jag tror det kan göra allt detta om det också är underhållande.

Jag anser att teaterns grundläggande syfte...

...från grekiska dramer till cirkus, är att underhålla.

Bravo.

Vi är alla tacksamma mot professor Mackay.

Eller snarare f.d. Professor Mackay eftersom han idag börjar en ny karriär...

...som en av de sju ledande kritikerna på New York Press.

En fråga, mr Mackay.

Framstående kritiker har stort inflytande på teatern och stor makt.

Som deltidsrecensent har ni varit konstruktiv och rättvis.

Tror ni att ni kan fortsätta att vara rättvis som en av de heliga sju?

För mig betyder mitt jobb bara att jag kan tillbringa mer tid...

...med det jag älskar mest: Att gå på teater.

Men ni är inte vilken teaterfantast som helst.

Ni kan nu lägga ner vilken show som helst.

- Och jag kan garantera... - Ett ögonblick.

Ni hoppas på en dålig föreställning. Det är inte det som spelar någon roll.

Det är hur fyndigt ni kan slakta det.

Jag kan försäkra er att varje gång ridån går upp...

...hoppas jag få se något storslaget.

Men jag betalas för att skriva min åsikt.

Så vad kan jag göra utom att skriva ärligt?

Det säger ni nu.

Varför betyder er åsikt mer än andras?

Vem är ni att döma?

Snälla ni!

- Av alla små, nedriga... - De är unga.

Det är svårt för dem att komma in i branschen.

Fast de verkar ganska fientlig lagda mot kritiker.

Jag märkte det.

Är du glad ikväll?

Alldeles varm inombords.

Det är något med att nå toppen i sin bransch.

Även om det bara är botten av toppen.

Och att jag börjar med Alfreds show.

Väldigt tillfredsställande.

- Du är tillfredsställande i de kläderna. - Tycker du?

- Väldigt stilig. Väldigt distingerad. - Tack.

Det kan bli en legend.

Mackay - sågs aldrig på en premiär utan två kostymer.

- Jag lämnar grejerna i er lägenhet. - Du är en ängel, Joe.

- Vem är han? - Det är Joe Positano, älskling.

Han är en vän till mig.

- Hej, mr Mack... - Se upp!

Himmel.

Oj!

Fick verkligen en flygande start med honom.

Det känns som om det är något med er två som jag borde veta.

Ja, egentligen är Joe en av mammas vänner.

Men det är inte det.

Jo... jo, han har skrivit en pjäs som han vill att du ska läsa.

Så. Nu vet du.

Se så han ser ut. Sårad. Som en mask som sitter på kroken.

Vad blir du så upprörd för?

Det kommer att komma en sömnlös natt.

Du vill ha något att läsa. Istället för The Saturday Review...

...läser du min pjäs. Är det så hemskt?

- Okej. Avtalat. Till teatern. - Javisst.

ALFRED NORTH PRESENTERAR DEBORAH VAUGHN I MLLE FANTAN

Skulle Alfred kunna göra en musikal?

Varför trodde Alfred det? Han kan ingenting om musik.

- Terapeuten sa det skulle glädja honom. - Terapeuten borde gå till en terapeut.

Alfred gjorde inte showen hemsk med flit.

Det verkar bara så när man ser den.

Ja?

Jag är snart klar. Det var sättningen. De väntar.

Alfred är vår bästa vän.

Kanske borde jag tänka på det och skriva upp föreställningen.

Nej, jag kan inte börja som kritiker på tidningen...

...med en oärlig recension. Alfred skulle inte gilla det, eller hur?

När jag fick jobbet sa han: "Allt jag begär är sanningen, Larry."

Han sa det efter sin fjärde Martini.

Jag är bara löjlig, Alfred är ett proffs.

- Han går vidare. - Klart han gör, älskling.

Förresten så sa du inte ett ont ord om någon.

Det är den snällaste dåliga recension någonsin.

Låt oss dricka vårt vin och glömma det.

Vad vill du?

Bara hålla handen.

Pete.

Ja, mr Mackay? Är ni redan klara?

Fortsätt servera vin. Vi har haft en gräslig dag.

Vad synd. Ursäkta mig.

Titta, älskling.

Är de inte söta?

Så mycket det finns att säga i början.

Inte de första gångerna vi gick ut tillsammans.

"Ja, mr Mackay." "Nej, mr Mackay."

Jag kunde inte komma över att du var en professor, älskling.

Kommer du ihåg hur chockad jag blev första gången du stötte på mig?

Fast egentligen längtade jag efter att du skulle göra det.

Men ändå, det verkade inte riktigt passande...

...för en professor.

- Du började i alla fall prata. - Det var stora ämnen.

Livet, döden, vem som hade den lyckligaste barndomen.

Är du för eller emot modern konst, psykoanalys, stora familjer?

Mot.

Hur är det med barnen?

- De är omöjliga. - Det låter bra.

- Kate. - Ja, älskling.

Jag vill berätta en sak till om Alfred.

Du kan verkligen förstöra stämningen.

Kom, så åker vi hem.

Åh, hej.

Jag klagar inte. Men jag önskar att du somnade i min säng ibland.

Ledsen, älskling. De väcker varandra. Det är problemet.

När pojkarna får egna rum, blir det...

- Larry, det är idag. - Vad?

Mäklaren kommer. Glöm inte att vi letar efter ett hus.

Toppen. På landet. Sa du det?

- Inte bonnalandet, vanliga landet. - Det sa jag.

Att pojkarnas rum ska vara i en annan kommun.

Det måste finnas en terrass så vi kan äta frukost ensamma.

Du. Chansen finns att vi kan göra det nu.

Bara vi två?

Jag kommer inte ihåg hur det är.

- Jag antar att du inte kan vänta? - Ska vi ta den risken?

Jag klär mig. Kanske sover de längre. Vem vet?

Vem vet? Jag vet.

Sluta nu. Ställ ner tallriken.

God morgon, pappa!

God morgon, mina herrar. Var är tidningen?

Inne på bordet.

Det är gröt igen. Kan du inte säga till henne?

Vet du vad idioten sa till sin fru?

Vi diskuterar gröten senare.

Visst vet jag vad idioten sa till sin fru.

Han sa: "Låt oss äta frukost ensamma."

Vilken idé. Vad skulle vi pratat om?

- Ge mig grädden. - "Snälla."

- Okej. - Hallå där.

Vi kunde ha pratat om Hobo.

Om han inte klarar att gå in i hissen själv, får han banta.

- Drick upp din mjölk. - Kate.

På tal om att banta, kunde vi inte köpa lite riktigt bröd...

...istället för det här? - Affären är öppen för alla.

Gå och köp det du vill ha.

Förlåt.

David, öppna, är du snäll.

George, sluta sparka på bordet med din fot.

- Jag sparkar inte, jag trummar. - Sluta trumma med foten.

- Såja. - Det är inte foten, det är gaffeln.

Bara en vanlig gaffel.

Sluta med allt, hörni.

- Ska vi sluta äta? - För guds skull.

- Plocka upp... - Gissa vem det var?

Sitt hos mig.

- Hej, farbror Alfred! - Vill du ha gröt? Det är nyttigt.

God morgon, George, Gabriel, Adam, Kate.

God morgon, min vän.

Du kom lagom för en kopp kaffe.

- Jag är glad att du kom, Alfred. - Det var en lustig sak att säga.

Jag tänkte ringa dig, men jag ville vänta tills du vaknat.

Tror du att jag sovit efter det här sveket?

- Vill du inte ha lite kaffe? - Kate!

Om kaffet måste drickas, drick det själv!

Alfred, tro mig, jag hade sålt min själ för att ha gillat din show.

- Jag var tvungen att vara ärlig. - I tryck? Nej!

Inte om 20 års vänskap betydde något för dig.

Jag diskuterar det gärna med dig när du lugnat ner dig.

Det låter bra.

Cokey-Cola?

- Är jag tillräckligt lugn nu? - Alfred.

Innan vi går vidare vill jag säga att jag svettades blod över recensionen.

Och din vänskap betyder mycket för mig.

Du, är det här skrivet av en vän, behöver jag inga fiender.

"Vad säsongen än bjuder..."

"...måste det här stycket vara den största besvikelsen."

- Är det vänskapligt? - Läs resten.

"Det kommer från Alfred North, vars storslagna meritlista..."

- Sen listar jag dina meriter. - Betonar hur lågt jag sjunkit.

Du misstolkar allt.

Kan man tolka det på annat sätt?

"Miss Deborah Vaughn, föreställningens stjärna, är ingen aktris."

"Det verkar onödigt grymt att säga mer. " Underbart.

Hade hon varit underbar hade jag skrivit det.

Mamma, varför är de arga?

De är inte arga, sötnos. De har ett meningsutbyte.

En av oss tycker att den andra är ett svin.

- Gå! - Jag går när jag vill.

Jag har rätt att vara här. Jag är ungarnas gudfar.

Deras förmyndare, om något hände deras far.

Och det är inte helt osannolikt, käre far.

Du lever farligt nuförtiden.

Jag behöver inte lyssna på det här!

- Jag ringer. - Men lyssna objektivt.

Ska jag ta med mig barnen till parken?

Kate, jag är inte oresonlig. Jag hatar Larry!

Sallad utan dressing, rostat rågbröd utan smör och svart kaffe.

Vad trist, när man tänker på vilken fin figur mrs Mackay har.

Vi lurar henne. Ge henne ägg Benedict, rårakor...

...och cheesecake.

- Hon dödar dig. - Inte förrän efter maten.

- Är du Lawrence Mackay? - Ja.

- Jag är Deborah Vaughn. - Jag vet.

Bra. I så fall tror jag säkert att du förstår.

- Fick du med det? - Kan du göra det igen?

Det kan du ge dig på.

Larry, sätt dig.

Vi ska inte gömma oss.

- Se inte så skyldig ut. - Jag känner mig skyldig.

Stackars tös. Hon hade inte gjort så om hon inte blivit...

...upprörd av min kritik.

Stopp ett tag. En örfil, okej, hon är upprörd.

Men två örfilar?

Bara för att fotografen inte fick med den första.

- Vad tycks om det? - Jag tycker inte om det.

Nästa fråga.

Svider det fortfarande?

Jag upptäcker att jag inte tycker om att bli örfilad.

Jag tror inte att jag kommer att gilla att se den bilden i alla tidningar.

ÄIskling, vi tjejer styr världen.

Du kan inte slå tillbaka utan att vara en knöl.

Värre än så. Jag är en kritiker, ett lätt byte.

Mannen alla älskar att hata.

Vill du bli älskad tror jag du är i fel bransch.

Jag kan ta ärligt hat om det krävs för jobbet...

...men det här var oärligt.

Det gör man mot någon stackare som inte slår tillbaka.

Jag ska kanske varna redan från början.

"Slå mig på egen risk."

Behandlas jag som Jack Uppskäraren...

...svarar jag inte som Gentlemannen John.

Miss Vaughn kanske gav sista örfilen men jag ska få sista ordet.

Ägg Benedict?

God morgon, Alice.

- Är du påklädd? - Kom in.

Grattis. Igår var det en trög dag.

Ingen började något krig eller mördade någon.

Det fanns inget att sätta på löpet.

Inget utom dig.

HAN SOM FÅR EN ÖRFIL...

Minsann. Halleluja, som det står i skriften.

Läs det för mig, Alfred.

Med inlevelse, tack.

Ja, det finns en beskrivning av själva bataljen.

Biografier över båda deltagarna, i din står det att du är 29.

Jag har varit det.

Och en krönika: "Han som fick en örfil," av Lawrence Mackay.

En ursäkt?

"Jag är en blid man. Det händer att jag ger väg..."

"...åt en skalbagge."

"Jag avskyr fysiskt våld speciellt när det riktas mot mig."

"Så när miss Deborah Vaughn gav mig en örfil på Sardi's igår..."

"...avskydde jag det mycket."

"Vad för hemskhet hade jag gjort för att förtjäna detta?"

"Tja, i en recension sa jag att miss Vaughn inte är en aktris."

"Men det är ett faktum."

Nästa mening är i stora bokstäver.

"Hon kan inte agera."

"Hon kan inte dansa, sjunga eller flytta kulisser..."

"...vilka är goda skäl för att vara på scenen."

"Det hon gör är att vicka på rumpan. Det är också..."

"Det är också skäl att stå på scenen."

"Det beror, helt krasst, på rumpan."

"När det gäller miss Vaughns rumpa är den ingen anledning att stå på scenen."

Den lögnaren! Min rumpa slår vilken rumpa som helst i Amerika!

Det vill jag. Och inte bara jag.

Biljettförsäljningen har gått bra, sen det kom ut.

- Jaså minsann. - Precis.

Jag skulle ha lagt ner showen på lördag. Men inte nu längre.

Inte så länge publiken själv vill bedöma din rumpa.

För tredje veckan i rad.

Nu kallar de dig "f.d. Blid, f.d. Genial..."

"...f.d. Professor Lawrence Mackay."

Hugger man ner träd för att trycka sånt?

Lawrence Mackays kontor. Vem kan jag hälsa från?

Mr Perkins.

- Din förläggare. - Hälsa att jag ringer imorgon.

Mr Mackay återkommer imorgon. Han är upptagen med en smädeskrift.

Skriver du en bok om rabaldret?

Nej, en bok som heter Framföranden av dramatik.

Men innan allt rabalder var det ingen som brydde sig.

Hur står det till med den mest förtjusande kvinnan på 62nd Street?

Det är Lawrence Mackay, min svärson, kritikern.

Han som fick en örfil.

Nej, hon är inte här ännu. Javisst, sötnos. Det ska jag hälsa.

En raring, och alldeles briljant.

Mrs Robinson, Jeremy verkar deprimerad.

Jeremy gillade inte att bada, och nu vill han få medlidande.

- Ignorera det bara. - Tack. Adjö.

- Hej, mormor! - Hej!

- Vi har ett förslag. - David kan förklara. Säg bara ja.

- Säj att du säger ja. - Tysta allihopa.

Ge mormor en chans.

Kate, vill jag ha lugnt säger jag det.

Vad är det för förslag?

George och jag behöver en ny sköldpadda. Vår dammsögs upp.

- Och Gabe behöver en ny ängelfisk. - Min gamla blev äten.

Fast med vår veckopeng kan vi inte spara nog.

Vi tänkte att vi kunde arbeta av det.

Det låter bra. Ni kan börja med att mata fiskarna.

Här. Kom igen.

Kom här, pojken. Kom här.

- Såg du Hector? - Där är din vän, raring.

Hector, hälsa på Adam.

Hoppsan, raring!

Aja-baja.

- Han har lärt sig ett nytt ord. - Vilket gör det till sammanlagt två.

Min store pojke.

Gabriel, gå inte för nära den apan. Han skvätter.

När du var i hans ålder kunde du bara säga "pappa".

Du kan väl hålla tyst om det?

- På tal om pappa, så ska jag ringa. - Larry sa att ni möts på festen.

- Vems fest är det? - Mona James.

Skådespelerskan?

Bara vår fjärde den här veckan.

Jag förvandlas snabbt till en stor hors d'oeuvre.

Vad är det för fel på jycken?

Kan han inte röra på tassarna?

Han är inte så väldresserad, Joe.

Det är inte mitt fel. Han är Larrys.

Han är med dig mer.

Hopplöst. Joe kör mig till festen och kommer sen...

...och kör hem dig och pojkarna. Okej?

- Ja visst. Ha så trevligt. - Tack, älskling.

Pojkar, kom in på kontoret. Uppställning.

Lyssna nu. Mormor gör mig en tjänst som tar hand om er.

- Hon vill det. - Strunt i det.

- Gör det inte oförglömligt. - Okej.

Glöm inte att Hobo ska ut.

- Okej. - Var är Hobo?

- Hobo? - Hobo?

- Adam. - Pappa.

Var är du?

Titta.

Pappa.

Det finns intressanta misslyckanden...

...prestigefyllda misslyckanden...

...och finansiella misslyckanden.

Men det här är sorten som ger misslyckanden dåligt rykte.

- Mona. - Kate, raring.

- Det här är Jane March. - God afton.

Mr Mackay, jag har länge velat träffa er.

Hon skriver pjäser.

Kate, ibland föraktar jag teatern.

Ljugandet, smörandet.

Tänk om jag hade ett enkelt liv som ditt med härliga barn...

Hur många är det nu? Jag tappar räkningen.

- Bara fyra. - Flickorna är väl tvillingar?

- Flickorna? Ja, Lana och Ma... - George, raring. Du behöver en drink.

Jag måste gå och vara värdinna.

- Så trevligt att träffas, raring. - Trevligt att träffa dig.

- Hej. - Hej.

Jag har tittat på dig, hoppats att du skulle komma hit.

Har du?

Du hör inte hemma här bland alla gamla spöken.

Du är ung. Levande. Vacker.

Kom igen.

Vad gör du...

...senare?

Tack ändå, grabben.

Ingen chans?

Inte en enda.

I så fall, kan du flytta på dig så någon annan får möjligheten?

Det är mig ett nöje.

- Lycka till. - Tack.

- Du trodde jag glömt dig. - Det är inte gin jag behöver...

...utan en stor, saftig stek med pommes frites.

Du har en show att skriva om, och om...

Där är du ju.

Jag var rädd att du gått utan att titta på min tredje akt.

- Har du träffat min fru? - God afton.

Du lånar ut honom ett ögonblick, eller hur?

Han ska titta på min tredje akt.

Visst. Säg vad hon kan göra med sin tredje akt.

Då så, raring. Jag har problem. Förlåt. Jag har ett gräsligt problem.

Hallå. Kan du vara snäll och hoppa ner?

Himmel.

- Mona. - Släck den åt mig, raring.

Mona.

- Mona. - Ja, raring?

Jag tror att din hund åt upp ett av mina örhängen.

Det är så litet. Jag tror inte att det skadar henne.

Väl bekomme, kompis.

Larry, raring.

Nån vill träffa dig.

Käre mr Mackay, bli inte rädd.

Jag kommer inte för att ge örfilar...

...utan för att förlåta.

- Jag vänder andra kinden till. - Okej.

Får jag ställa en fråga nu när dammet lagt sig?

Är ni tillräckligt flexibel för att ta en...

...förhastad åsikt under övervägande?

Jag hoppas det.

Bra.

Jag hade fel.

Tack.

Alfred.

Vad gör du här?

Läser skvallret om de galna Mackays.

Cocktailpartyn till höger och vänster, syns på El Morocco.

Långt från de enkla människor jag känt.

Jag slår vad om att Larry älskar allt ståhej.

Varför skulle han inte det?

Du vet hur blyg och försagd han alltid varit.

- Varför skulle inte han få lite ståhej? - Ståhej?

Ditt livs kärlek har satt sin fot i nedåt-hissen.

- I vad? - Tvärtemot att åka uppåt.

Nedåt-hissen går dit alla dåliga kritiker hamnar.

Sluta nu.

För kritiker är första steget första skämtet.

Folk skrattar.

En helt ny värld öppnar sig.

Han skämtar igen och igen.

Sen kommer fel skämt...

...för att showen han recenserar är bra.

Men det råkar vara ett bra skämt...

...och vet du vad?

Skämtet vinner.

Larry blir aldrig sån.

Det verkar som om han finner sig själv väldigt lustig.

Du är bara en knöl.

Visst, och jag ska fortsätta vara en knöl tills han fått igen.

Ursäkta. Går vi inte nu missar vi första akten.

Kanske en välsignelse för alla. Speciellt författaren.

Vem satsar du på?

Mormor eller monstren?

- Vad hände? - Den gode sköt den onde.

Vad trevligt.

- Håller du taxin? - Ja. Joe.

Han väntar och planerar att bjuda på pizza.

- Jag ska ta min kappa. - Varsågod.

Tack, raring.

Är det inte dags att du planerar att läsa Joes pjäs?

Imorgon. Hela förmiddagen.

- Var pojkarna besvärliga? - Inte alls.

Det är bara du som inte kan hantera dem.

Du har helt rätt. Tack, raring. Jag ringer dig imorgon.

- Kom. Jag följer dig ner. - Jag åker ner själv.

Se vad som är fel med Kate. När hon inte grälar med mig...

...är något fel.

- God natt. - God natt.

- Kittlas. - Det var en romantisk reaktion.

Jag ska se till pojkarna.

Hallå.

Se till den här pojken istället.

Varför blir du alltid generad när du är arg på mig?

Så du är arg.

Förvirrad.

- Så? Säg det. - Jag älskar dig.

Vad bra, för jag älskar dig.

Inte precis en tragisk situation, eller hur?

Jag menar, vi är inte...

...olyckliga älskande skiljda åt av stridande familjer, eller hur?

Vi är hemma i vårt eget rum.

För en gångs skull verkar alla våra barn sova.

Vi är gifta.

Så vad är det som är fel?

ÄIskling?

Skrev du ner pjäsen för att vara kul?

- Eller hatade du den? - Hatade den. Och du?

Jo, men det var inte det.

Bestämde du dig innan för att inte gilla den?

Självklart inte. Varför?

På grund av det du sa på festen.

Vad var det?

Att det vore väl att missa första akten.

Cocktailparty-prat. Det är allt.

Folk runtom. Jag glänste. "Titta, mamma. Vad jag är rolig."

- Är det sant? - Självklart.

Kate. Är det det som du grubblat över hela kvällen?

Jag vill bara inte ha dig i hissen nedåt.

I vad?

Det var inget.

Glöm det.

Oj, oj, oj.

Det är hemskt när en man upptäcker att hans barns mor är en dåre.

Jag borde vara upprörd när jag tänker efter.

Om ett par timmar.

Jag är törstig.

- Är dina bröder vakna? - Visst. Alla.

Vi valde vem som skulle gå. Jag vann.

Vi kunde strunta i dem.

Vi vet båda två att vi inte gör så.

Vi ses nån gång.

Jag tog med kaffe.

Vovve.

Tjena, grabben.

Blir du lite bindgalen?

Jag släpper ut dig.

Pappa?

Sa han "pappa"?

Till dig?

Igår sa han det till Hobo.

- Han blir bättre. Jag är människa. - Adam.

Jag är pappa.

Jag är pappa. Pappa. Pappa.

Sluta nu, pratkvarn. Vill du förstöra för mig?

Du var till stor hjälp.

Gillar du det?

Joe, vad fick dig att välja biblisk miljö?

Har du något emot Bibeln?

Nej. Varför utspelar sig din pjäs i Jerusalem när du känner till New York?

Författare, speciellt oerfarna, bör hålla sig till sånt de känner till.

Jag har gått flera kvällskurser i skrivande på NYU.

Det fanns ingen sån regel.

Det är lätt att verka löjlig med något man inte känner till.

Vi tar ett exempel.

Här är Abraham...

...han beställer ett offerlamm.

"Jag ska ha ett litet lamm, och det kvickt, grabben."

Låter som om han beställer en korvmacka på Lindy's.

Du skulle inte vara rolig, eller hur?

Nej, jag försökte inte vara rolig.

Publiken skulle vrida sig av skratt. Det finns fler...

Det behövs inte. Du har fått dig ett gott skratt.

Vänta lite. Ska du bli proffs, så kan du inte vara så känslig.

Kan jag inte?

Varför inte?

Är det ännu en regel?

Vem tror du att du är? Moses med budorden?

Jag är inte Moses. Jag är den du bad att läsa din pjäs.

Nej, det är du inte.

Du är en helt annan person.

Jag ger inte ett öre för hans åsikter.

Eller någon annans.

Du är som alla andra hysteriska författare. Du vill bara ha beröm.

Ja, varsågod. Du är ett geni.

Författare!

- Mr Mackay? - Vill du träffa mr Mackay?

Där! Slit honom med hälsan!

Författare. De är alla likadana. Gnälliga drivhusplantor.

Gräv upp Chaucer eller Homeros. Vad hittar du?

Du hittar en sån kille. Hej.

Mr Perkins.

Vad är det för fel?

Ja-a...

Goddag.

Då blir ju publiceringen väldigt tätt inpå, eller hur?

Tror du? Stor succé?

Ja, jag antar att jag är mer känd nu.

Ja, jag håller med. Vi har mer att säga till om...

Hallå där.

- Vad gör ni? - Mäter.

- Tre meter. - Mäter?

Jag ringer senare.

Vilka är ni två, förresten?

Jag är Justin Withers, från bostadsförmedlingen.

- Det här är miss Smith. - 1.90.

Som ska hyra lägenheten i ett år.

Den här lägenheten?

Men jag bor här, med fru och barn.

Men inte om tre veckor.

Frun meddelade att ni skulle flytta ut.

- Femtiotvå. - Stackars mr Mackay. Har ni glömt det?

Låt oss se sovrummet.

Miss Smith. Vi kan omöjligen hitta ett nytt ställe på tre veckor.

Kan du inte stanna där du är ett tag till?

Varför skulle jag det?

Som en tjänst förstås. Från en människa till en annan.

Varför det? Jag känner inte dig.

Pappa?

Pappa?

Vad är det för fel på honom?

Han är förvirrad, som jag.

- Miss Smith... - Mr Mackay, jag är trött.

Jag gillar inte att vara vaken på dagen

Jag förstår att du har problem. Men det är ditt problem.

Låt oss se på sovrummet.

Nej. Nej tyvärr.

Jag kan också jäklas.

Jag är fortfarande hyresgäst, och det här är hemfridsbrott.

Inte när hyreskontraktet säger att lägenheten får visas...

...mellan 10 och 14 utan förvarning.

Jag jäklas inte, hörru.

Ursäkta mig.

Hon är ruggig.

Jag har varit vettskrämd hela förmiddagen.

Så hon gillar inte att vara vaken på dagen? Är hon vampyr?

Mr Withers.

Titta, pappa. Nya skor.

- Jag har loafers. Titta, pappa. - Lugna ner er, allihop.

Gissa om jag fått nog.

De kan gå barfota tills de börjar college.

Mina stackars fötter.

Jag såg just Joe åka iväg och han såg bister ut.

- Vad är fel med honom? - Bry dig inte om det. Vi har problem.

- Det är en dam i sovrummet. - Det är det inte, David.

Jo, det är det. Det är en man också.

Damen är det värsta. Hon är den nya hyresgästen.

Om exakt tre veckor och en dag flyttar hon in här.

Det var fräckt av henne. Sängarna är inte ens bäddade.

Larry, varför skulle du låta...?

Tre veckor och en dag? Åh, Larry.

Kate. Varför i himlens namn har du inte letat?

För att varje gång jag bokat tid har du lämnat återbud.

Jag ville inte leta hus själv.

Det skulle vara som att gifta sig ensam.

Vi får be henne om mer tid, helt enkelt.

Jag har frågat.

Hon gillar nog inte män.

Då frågar jag henne.

Jag gillar inte kvinnor heller.

Jag är ingen skvallerbytta, men pojkarna hoppar i sängen.

Mr Withers, kanske har du en annan lägenhet?

Möjligen en större. På Park eller Fifth?

Inte ens en mindre. Ingenting.

Stackars mr Mackay. Och stackars mrs Mackay.

Varför frågade du honom om en lägenhet?

Vi vill inte ha en lägenhet utan ett hus.

Vi vill inte ha det på Park utan på landet. Har vi alltid velat.

- Det är bara det... - Bara det att vad?

Jag har tänkt på det. Jag tycker att...

Utan att prata med mig?

Jag har rätt att tänka, eller hur?

Ja, men vi har inte ens köpt en lampskärm utan att diskutera det.

Jag diskuterar det nu. Jag försöker åtminstone.

Okej.

Varsågod.

Diskutera.

Okej.

Under de senaste månaderna har saker och ting förändrats.

Vad har förändrats?

Du fick en örfil på Sardi's, och lite publicitet.

Nu går vi på såna partyn som vi brukade avsky.

- Det är allt som förändrats. - Nej.

Min förläggare tror att min bok blir en succé.

Jag har fått erbjudanden att skriva för fina tidskrifter.

Jag är inbjuden till en TV-show vars gäst...

Gissa! Jag ramlade nästan baklänges.

Vars gäst förra veckan var en amerikansk ex-president.

Grattis.

Larry, vad har det med vår flytt till landet att göra?

Jag gillar att bo i stan nu och att vara del av teatervärlden.

Jag gillar att vara accepterad av de som räknas.

Av viktiga människor.

Kändisar.

Sådana du sprang från förr.

Jag var rädd att de skulle springa, så jag sprang.

Är det vad du velat hela tiden? Att vara en kändis?

Menar du att åstadkomma saker...

- Få dina skämt citerade. - Att känna mig betydelsefull.

Är det finare att vara obetydlig? Är det därför du vill ha mig sån?

Du förringar varje bra sak som händer mig.

Sluta hoppa i sängarna!

Pappa.

Vill du ha en kopp kaffe?

Väldigt gärna.

Får vi hoppa en gång till? Vi vill göra en pyramid.

- Ja, det är klart, Davie. - Det är okej. Kom igen.

Jag vill verkligen inte klanka på dig.

Jag är så stolt över dig.

Det har jag alltid varit.

Jag vet, älskling.

Vi sa båda två saker vi inte menade.

Gå inte.

Bröt de några viktiga ben, så ropar de.

ÄIskling, jag menade inte att vara så självisk.

Det är klart att det är roligt för dig att vara storvilt.

- Klart du vill stanna. - Det kan vara kul för dig också.

Träffa intressant folk, få nya vänner.

ÄIskling, intressanta människor vill inte bli vän med hemmafruar.

Kalla dig inte hemmafru, du är så mycket mer än det.

Det är alla hemmafruar.

Hur som helst, det är du som är viktig nu.

Du håller på att bli en betydelsefull person.

Och jag uppträder som det var till besvär.

Tjatar på dig, gnäller om vad jag vill.

Jag kan inte strunta i vad du vill.

Det borde du. Det förtjänar jag.

Nu ska vi inte gå för långt.

Jag var inte bara självisk.

Jag tror att det vore underbart för pojkarna på landet.

Den stackarn. Han har aldrig sett ett träd utan räcke runt.

Jag tänkte faktiskt på dig. Verkligen.

Jag förstår inte hur du kan arbeta med oss omkring dig hela tiden.

Jag skulle kunna arbeta på kontoret.

Nej.

Det trevligaste med att vara gift med en skrivande typ är att han är hemma.

Nu är jag självisk igen.

Ditt arbete måste komma först.

Vi lever alla av det.

Parasiter är vad vi är.

Allihopa.

Kate.

Du använder vad som kallas kvinnlig list.

Du har aldrig gjort det tidigare.

Larry!

Och du saknar helt talang för det.

Vill du till landet tillräckligt gärna för att spela vämjeligt...

Okej, vi flyttar.

Fast vad ska vi hitta för hus på tre veckor...

...med väldigt lite pengar, fyra små pojkar och en stor hund...

...det vet jag inte.

Vad tycker du om det?

Som om det vore ur "Ivanhoe".

Det är äldre än så.

Varför är det så stort?

Vi hade inte råd med ett mindre.

Kom, så ser vi oss omkring.

Kom.

VAN LINES, Inc. FLYTTAR ÖVER HELA VÄRLDEN

Tja, nu ska jag påbörja ett långt liv som pendlare.

Lyssna på barnen där ute. De har jättekul.

Jag hör inga glada ljud från honom. Säg något, Adam.

Cokey-Cola.

Toppen. Tar honom nog ett år att lära sig "pappa" igen.

- Säg "pappa". - Oroa dig inte för Adam.

Han har det bara bra.

Det värsta är över.

ÄIskling?

Sätt dig ner en stund.

- Vi kan väl prata innan du åker. - Okej. Nån minut bara.

Jag ger honom lite soppa och corn flakes.

Vad tror du? Är det värsta över?

Det har inte ens börjat.

Kom igen.

Gaska upp dig.

Jag låter dig strö ut lite corn flakes.

Hallå!

Gå in bara. Mamma och pappa är i vardagsrummet.

Tack så mycket.

Vi är "Välkommen till Hooton"- kommittén.

- Era barn släppte in oss. - Varsågoda och stig på.

Det är så rörigt. Jag är Kate Mackay. Min man, Larry Mackay.

Vi vet. Goddag. Jag är mrs Hunter.

- Mrs Hunter. - Det här är dr Sprouk.

- Goddag. - Goddag.

Goddag, mrs Mackay. Det här är dr McQuarry.

- Goddag. - Mrs Mackay och mr Mackay.

Trevligt att träffas.

Vi ville bara hälsa på och ge er de här.

Och ge mr Mackay något att bita i.

- Ursäkta men är ni en dam eller en man? - George!

Jag är veterinär, pojk. Det är nånstans mittemellan.

Så intressant.

Är du snäll och ger dem till Maggie?

- Varför? - Var en snäll... Gå med George.

Öppnade inte ens munnen. Oj.

Det kommer att dröja innan jag pussar henne igen.

Är de inte söta.

- Kom in och slå er ner. - Vi ska inte uppehålla er.

- Ni ville fråga Larry... - Ja.

Om hjälp med vår lokala amatörteater...

...som olyckligtvis heter Hooton Holler Players.

Ja, eller hur.

Nu börjar vår årliga show...

...som innebär hemvävd talang och välgörande ändamål.

Här kommer det. Vi behöver din hjälp.

Jag förstår.

Ni får min fru. Hon älskar att gå med i olika saker.

- Så trevligt. - Vi är glada över henne.

Men det vi verkligen behöver är en splitter ny pjäs.

- Vi tänkte att ni har kontakter... - Jag förstår, men tyvärr...

Kanske en musikal baserad på Gamla Testamentets två första böcker?

Gärna en musikal, men Gamla Testamentet?

Vad är det, har du något emot Bibeln?

- Larry, Hobo måste ut. Nu. - Visst, älskling. Kom, Hobo, älskling.

Han är väldigt rolig.

Jag skrattar nästan hela tiden.

Hunden blir till ett nervvrak i det här huset.

Här är lite lugnande. Ge honom två om dagen, så bryr han sig inte.

- Tack. - Spara några åt mig, älskling.

Vi ska gå. Vi är nog det gräsliga slutet på en gräslig dag.

- Vi älskade det. - Jag hoppas...

...du får mr Mackay att hitta nåt.

- Jag ska försöka. - Adjö, mrs Mackay.

- Adjö, mr Mackay. - Adjö.

Jag läser dina recensioner.

Ja.

- Adjö. - Adjö.

Adjö.

Hobo, kom nu.

Det hade inte skadat om du hittade en pjäs.

Amatörer är tråkiga. Du kan fixa det.

- Oroa dig inte. Det ska jag. - Vad bra.

Om du ursäktar mig...

...ska jag åka och leka med de stora.

Vet du vad han gjorde med tusenskönorna? Han åt upp dem.

Vad?

- Åt han dem? - Ingen sa åt mig.

Jag åt inte alla. Det var myror på.

- George. - Kräsen, eller hur?

Vad är så roligt? Jag vet inte vad jag ska göra för honom.

- Eller mot honom. - Låt naturen ha sin gång.

Ta lite soppa och skölj ner det med, George.

- Skynda på nu. - Larry, du blir sen till premiären.

Det går inte. Hur skulle folk annars veta vad de ska tycka?

Bra du sa så. Jag började få dåligt samvete över att åka.

God natt.

Första gången han åker själv, och du ser till att han åker arg.

Jag vet. Men han säger spydigheter hela tiden.

Vad väntar du dig när du släpar iväg honom 11 mil från där han vill vara?

Jag släpade honom? Mamma, det var inte bara min idé att flytta till landet.

Vi har bara planerat det i 10 långa år.

Förresten, så behöver han komma ifrån New York för sin egen skull.

Oroa dig inte.

Han kommer att älska det. Han kommer att älska huset.

Jag ska göra det så vackert att han måste älska det.

Ta inte i så du spricker.

Bara du får honom att sluta hata det.

Deborah Vaughn.

Inte aktris-typen.

Jag trodde att du kanske var sjuk.

Nej, jag var bara sömnig.

Snällt av dig att inte jäklas när du hade chansen.

- Vi har ju slutit fred. - Det var officiellt.

Vi kan göra det igen. Privat.

Så där.

Vänner till sist.

- Polare. - Kompisar.

Vet du vad, kompis?

Örfilen jag gav dig gjorde dig gott.

Du är mycket mer attraktiv ända sen du blev en knöl.

Jag är oemottaglig för smicker.

Men jag kan nog bjuda på en kopp kaffe utan att gå emot mina principer.

Var är Madame?

Alfred säger att du aldrig är utan henne.

Det betyder inte att jag är kopplad.

Såja, såja. Det här är mamma.

- Ja, mr Mackay? - Pete, ta in mer kaffe...

...och ett vinglas till. Vill du ha något annat?

Bara lite sorglöst småprat.

Hur mår frun?

Hon mår bra.

Och de fyra pojkarna?

De mår också bra.

- Och hunden också. - Vad bra.

- De mår alla bra. - Bra.

Jag ska ta tåget 1. 10.

Vad synd. Jag trodde att du skulle sitta ett tag.

- Ett tåg vart då? - Hooton. Vid Hudson-floden.

Vi flyttade in i morse. För jag har sån tur.

Minsann.

Det var intressant.

Jag har hittills aldrig sett ett koppel som nått från Hooton och hit.

- Syftar du på något? - Självklart.

Jag funderar på att...

...förleda dig.

Chockteknik. Effektivt, eller hur?

- Förbluffande. Men varför? - Det vanliga.

Jag gillar ditt utseende.

Sen när då?

Måste det vara retroaktivt?

Nej då, kompis.

Tror du att jag skämtar, så tar du fel.

Är du generad?

Varför?

Jag tycker om min fru.

Vad har det med det här att göra?

Säg inte att du har moral?

Tja...

Det var det.

Somna om. Jag ska inte besvära dig.

ÄIskling: Ledsen att jag var ett huskors.

Jag älskar dig! Kate

P.S. Är Hobo i sängen, ha inte ner honom - han hade mardrömmar

Vad är det, gubbe? Vad är det?

Okej, han är vaken! Skynda dig!

Kan jag börja skolan imorgon?

Men kan vi inte alltid...?

Ta med en tidtabell åt mig på vägen till skolan.

- Jag har en. - Okej.

God morgon, älskling. Grabbar, låt pappa vara ifred.

Kom nu, ni kan gå ut och leka. Men smutsa inte ner er.

Okej. Stackars liten.

- Vad hände? - Hur menar du?

- Vad menar du? - Han skakar igen. Vad hände?

Vad menar du...? Börja inte nu igen.

Jag ska ge honom lugnande. Varför var du så sen igår kväll?

Jag somnade på Pete's och sen sprang jag på Deborah Vaughn.

- Kom, Hobo. - Hon är lustig.

Vet du vad hon sa?

Nej, du ska ta tabletten. Vad sa hon?

- Det kanske bara lät lustigt. - Ta den. Ta den. Ta...

Är det så du vill ha det, så varsågod. Klä på dig. Vi är sena.

Ja just ja, din förläggare ringde. De vill ha fyra kapitel till nästa vecka.

- Jag är inte ens nära färdig. - När vi kommer hem kan du jobba.

Arbetsrummet är tyst.

- Vart ska vi? - Till skolan, älskling.

Pojkarna börjar idag. Båda föräldrarna ska med.

Full medverkan från familjen. Hela köret, vet du.

Mammor, pappor, farbröder, fastrar, systrar.

Maggie, var är lillen?

- Sluta. - Det kliar.

George och Gabriel passar i andra klass.

Men i femte är de flesta eleverna tio år. David är bara nio.

I New York verkade de tycka att han var riktigt duktig.

- David. - Vad är det?

Ja, vad är det?

Miss Bonney, George och Gabriel får gå till miss Johnsons klass.

David går till mrs Van Oesen.

I New York hade vi inga hemläxor.

Nu har ni det.

- Gå nu. Med varma lyckönskningar. - Kom nu, pojkar.

- Lycka till. - Ha en bra dag. Jag hämtar er senare.

Uppför er nu. Hej då.

- Vill ni sitta ner ett ögonblick? - Självklart.

Vår policy är att hem och skola ska samarbeta.

Därför frågar vi våra föräldrar om de vill arbeta med någon skolaktivitet.

Skulle det gå bra för er att övervaka en lektimme efter skoltid...

...på torsdagar från 15 till 16.30? - Ja. Mycket bra.

Bra.

Och för er del, mr Mackay...

Nej, tyvärr, jag tror inte att jag ställer upp.

Mr Mackay är väldigt upptagen just nu.

Det är inte det. Jag gillar inte policyn.

- Ska jag fortsätta? - Varsågod.

Min åsikt är att grundskolans huvudsakliga syfte är...

...att hålla barnen borta från föräldrarna, och vice versa.

De timmar, som barnen är i skolan, har i generationer...

...varit heliga för föräldrar.

Det är då de är lediga.

Och jag har inte för avsikt att ge upp den friheten.

Dessutom, om ni...

Sen sa han att det var moralisk utpressning, och han gick inte på det.

Vilket första intryck vi gör.

- Jag vill bara få tyst på honom. - Kate!

Kate!

- Ja, älskling. - Kate, du måste få dem att sluta.

Få vilka att sluta med vad?

- Snickarna. - Kan de inte vara nån annanstans?

- Jo, men du vill väl ha tyst imorgon. - Rörmokaren är här. Vart ska han?

- Ett ögonblick. - Ge honom en hammare när han väntar.

Ja?

Det är din älskade dr McQuarry.

God morgon, dr McQuarry.

Åh, ja. Ja, jag vill gärna engagera mig.

Jag kan måla kulisser, eller sy dräkter eller vad som helst.

Ja, jag spelade lite teater på college. Inte så mycket.

Faktum är att jag inte var så dålig.

Visst vill jag prova.

- Pjäsen. - Håll mig utanför.

Jag är varken författare, agent eller föreningsmänniska.

Jag tror inte det blir nödvändigt.

Jag har egna kontakter i teatervärlden.

Jag ser vad jag kan göra och ringer senare.

Okej?

Du är väldigt rar.

Adjö.

Du är också väldigt rar.

Förlåt. Jag har bara panik för mitt arbete.

Förlåt.

Du...

...stället kommer att vara Kaos, USA i åtminstone en vecka till.

Så jag har en idé.

Kan inte du åka bort?

Vart då?

Till ett stort, luxuöst hotell i New York...

...fullproppat av tystnad och rumsservice.

Bo som en kung, slit som en hund och kom hem till House Beautiful.

Och inga snickare.

- Vad tycker du? - Underbart.

Men smiter jag inte ifrån?

Jag ska berätta en hemlighet. Jag betalar för att få bort dig.

- Jag är en plåga, va? - Värsta sorten.

Verkligen.

Visst älskar jag dig...

...men när går nästa tåg?

Mamma ska till stan och jag till Macy's.

Så packa en väska, så kör jag in oss, och åker själv hem sen.

Som jag sa, visst älskar jag dig, men...

...adjö.

Växeln.

Växeln, jag vill till Murray Hill 3-9970 New York City.

Är du galen, som skickar iväg honom ensam?

Har du verkligen tänkt igenom det?

Alfred North, tack. Det är mrs Mackay.

- Tack. Jag väntar. - Ska du inte tänka om?

Jag känner dig inte så väl som när du var barn.

Men du var ett av de dummaste barn jag nånsin träffat.

En flickas bästa vän är hennes mor.

Hallå? Alfred?

Hur är det, raring? Bra.

Alfred, jag vill be dig om en tjänst.

Ja. Jag letar efter en pjäs. En ny pjäs för...

Hade jag någon bra skulle jag sätta upp den själv.

Varför frågar du inte din man?

Han kanske inte är en agent eller en författare, men...

Vänta ett tag.

Martha.

Martha, tänk tillbaka lite.

Tillbaka tills vi började producera.

Larry Mackay skickade väl oss en pjäs?

"Så dör passionen. En tragedi av Lawrence Mackay."

Visst, vi har kvar kopior i "glöm det"-mappen.

Hämta dem. Kate, jag har nog något åt er.

Verkligen? Vad för någonting?

Åh, okej då.

Överraska mig.

Gillar du den, så gör jag det.

Men Alfred, jag har ett problem.

De vill börja repetera genast så jag måste få tag på det fort.

Jag kommer in till stan idag.

Om du ändå ska komma hit...

...vad sägs om en drink på Colony?

Macy's?

Jag hittade det, mrs Mackay. Det är er stil.

Vad sött.

Tänk er det i ett havsskumgrönt rum.

Med en skål i alabaster på ett mörkt soffbord.

Och som accent ett skinande rött äpple.

Ja. Ja, jag kan tänka mig det.

Äter ungarna äpplet har vi bara en skål med ett äppelskrutt.

- Ni kan skaffa ett marmoräpple. - De äter det med.

Jag måste bara bestämma mig. Ett av de här två. Definitivt.

Alfred, vilket av de här två tygerna tycker du mest om?

Jag hatar båda två.

Det gör jag med.

Hallå. Herrn? Herrn? Det här är det. Jag måste ha det.

Jag kunde inte beskriva det, men...

Jag mäter upp det och skickar det.

Det har varit ett nöje, mrs Mackay. Tack.

Han är rädd att jag ska ändra mig. Fegis.

Alfred, pjäsen! Du är en ängel! Vad är det?

"Spöklik musik" av Irving O'Reilly. Fantastiskt.

En föreställning för välgörande ändamål.

En föreställning är nog tillräckligt. Kate...

...Larry rackar bara ner. - Tack.

- Låt honom inte läsa den. - Nej då.

Följ med till sopnedkastet.

- Okej. - Okej.

Larry bor på Plaza tills huset är färdigt.

Du kan väl ringa honom. Det är dags att ni blir sams.

Inte än. Strunta i soporna och ta en drink med mig.

Har du inte hört att jag inte längre är med i cocktail-gänget?

Jag är damen i Hooton som har ett rikt liv.

Nedåt.

Nästa hiss, tack.

Nedåt.

Det är underbart.

Att få huset klart och pojkarna hemmastadda.

Det är mer än så.

Att få rötter i samhället. Skapa en plats åt oss. Förstår du?

Från och med nu, ska familjen Mackay höra hemma någonstans.

Medan du lever ett rikt, fullt liv i Hooton...

...vad gör då Larry på Plaza? - Jag skickade dit honom.

Jag beordrade honom att åka. Det smartaste jag nånsin gjort.

Hooton, New York, 346.

Hallå. Är mrs Mackay på PTA, trädgårdsföreningen, amatörteatern?

Inget av dem. Jag är i ditt arbetsrum och blandar färg.

Du kan lägga på nu, Maggie.

Jag blandar för att jag inte gillar färgen målarna blandade till.

Hur är det, älskling?

Gjorde du?

Tre kapitel på en vecka? Det är underbart!

Jag är så stolt över dig.

- Hur sa? - Jag sa, jag saknar dig.

Vad menar du, när hände det?

Det hände när jag skrev sista ordet i tredje kapitlet.

Tjafsa inte om det. Hoppa bara på 11:30...

...och kom direkt hit och ät lunch med mig på Sardi's.

Duktig flicka.

Sötnos. Kom nu. Ge mamma skorna.

Duktig pojke.

Kaka.

Nej, älskling.

Mamma ska bara åka till New York och äta lunch med pappa.

Så kommer jag hem igen. Okej?

Okej? Okej.

Mrs Mackay. Mrs Mackay.

Tapetserarna är här.

Öppna tyget från Macy's och visa dem. Jag kommer snart.

Kom här, min store pojke.

Hobo, kom nu. Hobo.

Tycker du om det nya tyget?

Det har jag alltid gjort.

Vad menar du?

Jag visste att jag tyckte om det.

Lämna tillbaka det.

Nej, nej. Det vågar jag inte.

Vi klär om clubfåtöljerna.

Okej.

För guds skull! Det var den idiotiske försäljaren.

Han gjorde mig nervös. Han och hans alabasteräpple.

Okej, damen. Det tar 10 dagar.

- Tre dagar. - Åh nej.

Snälla.

Fem dagar.

Okej. Ta med dem, lättlurad.

Och tack.

Hallå?

Det är jag.

Vad? Jag kommer på en gång.

Jag måste till skolan. Det är en av pojkarna.

- Vad är det? - Ta det lugnt.

- Det är lätt att såga av. - Åh nej.

Jag har inte sagt åt honom att inte sätta en stol på huvudet.

Okej, ljushuvud. Håll i dig.

- Hallå! - Tyst med dig, dummer.

Vill du ha kex att tugga på...

...så du inte blir packad? - Nej.

- Övergiven? - Nej.

Brukar du ha Martini till lunch?

Min fru. Hon missade nog tåget.

Eller så berättade någon att vi sprang på varandra förra veckan.

Det gjorde jag. Oroade henne inte det minsta.

Gud välsigne den lilla dumbommen.

Det finns inget bättre än en förstående hustru.

Och hon har släppt dig lös ett tag...

...har jag hört från Alfred "Skvaller" North.

Jag önskar att du slutade.

Varför besvärar det dig, om jag inte besvärar dig?

- Det gör du inte. - Du ljuger.

- Du gör mig bara nervös. - Det räcker bra, tills vidare.

Slappna av. Jag ska gå nu.

Jag ska ge en föreställning.

- Du gav just en. - Uppvärmning inför en kall kritiker.

Jag är inte kall. Jag är bara inte tillgänglig.

Var inte dum, sötnos.

Alla som inte är döda är tillgängliga.

Hallå?

Hej, Kate.

Det är okej. Jag tycker bara att du kunde ringa när du ändrade dig.

Vad? Vem av dem?

George?

Mår han bra?

Fastnade med huvudet i vad?

Bara hans hjärna är oskadd och du äter middag med mig, är du förlåten.

Strunta i... Strunta i repetitionerna.

Nej, älskling. Det kan jag inte.

Men Larry, jag spelar huvudrollen. Utan mig blir det ingen repetition.

David, sluta. Sluta. David.

Ge mig inte dåligt samvete.

Ringer du imorgon?

Tidigt?

För att jag älskar dig, så klart. Dummer.

HOOTONS MÅLERI

Hallå! Hallå!

Kate?

Kate? Maggie?

Maggie?

Pojkar?

Växeln, jag vet att det låter larvigt...

...men vet ni var Hooton Dramatic Society repeterar?

Åh vad... Kan ni koppla...?

Hur vet ni att det inte är någon där?

Så ni är med i pjäsen.

Jag förstår.

Ja...

...kan ni koppla mig till Hootons grundskola, tack?

Ja?

Ja, det är hos skolan.

Skolan stänger kl. 15.00.

Nej, det är bara jag här, och jag måste hem nu.

Okej, ställ er på rad nu. Rakt och fint.

Flickor här, pojkar där. Två och två.

Rakt och fint. Ta er partner.

Gabe, sötnos, ge mig ukulelen.

Rakt, nu. Rakt och fint. Duktig pojke.

Slöseri med tid...

Tack. Tack så mycket.

- Hej! - Hej, pappa! Ska du stanna?

När kom du, älskling? Vad har hänt med din kostym?

Vilken underbar överraskning.

Har du inte en premiär ikväll?

Jag kom för länge sedan, när seklet var ungt.

Jag fick klättra in genom ett fönster, därav kostymen.

Underbart att tillbringa dagen med telefonkatalogen...

...och leta efter min fru.

Och, ja, jag har en premiär ikväll, som jag åker till nu!

När du inte har något bättre för dig...

...kan du försöka förklara var du varit hela dagen!

Tack så mycket!

Jag hade en träff med Rock Hudson!

Jag, David, George, Gabriel, Adam och Hobo. Allihopa!

- Hej. - Hej, älskling.

Hur gick repetitionerna?

Bra.

- Har Larry ringt? - Nej, han är arg. Han ringer inte.

Ring honom du.

Vad är det?

Tio år utan dans.

För mycket ben i mina ben.

- Hur blev jag äldre än du? - Ingen karaktär.

Gissa vem som är på TV. Pappa!

Pappa?

Ni försöker sätta dit mig.

Jag försöker föra samman omöjliga intervjuer, fiender, rivaler.

Vår tid som fiender är över.

Ja, precis som i filmerna.

Hat har blivit till kärlek.

Låt oss säga att den blivit vänskap.

Min vän är en försiktig man...

... med en onaturlig skräck för kaféer och gitarrer.

Ett privat skämt.

- Väldigt kul. - Honom kan vi jämt se.

- Jag vill se "Frankenstein". - Är det nån skillnad?

Smita iväg med den där billiga vampen.

- Smita iväg? På TV? - Han har träffat henne utanför TV:n.

- Han råkade träffa på henne. - Bara han berättar det för dig.

Hederliga lastbilschaffisar som vänstrar är artiga nog att inget säga.

Men ägghuvudena, de belästa, de berättar allt för en.

Så svartsjukan är mitt fel.

- Lyssna på mig. - Kom inte med...

..."du fick honom att flytta"-talet.

Jag tänker inte utkämpa ett förlorat slag.

Menar du mig? Tack.

Kate Robinson, var inte uppkäftig.

Förlåt.

Jag tror inte något har hänt hittills mellan Larry...

...och den där otäcka flickan.

Hon ser otäck ut, eller hur?

Men försummar du honom, kommer något hända.

Såg du hennes klänning?

De är inte äkta.

Han vet inte om det. Hoppas jag.

Såg du hennes hår, hennes make up?

Vad ska jag göra? Ha på mig en svart spetsnegligé till affären?

Nej, det är inte det du ska göra.

Det du ska göra är att samla dig. Få ordning på huset.

Ring Larry. Tala om för honom att du saknar honom, älskar honom.

Jag har varit gift med Larry i 10 år. Ska jag behöva spela spel...

Vad menar du med spel?

Saknar du inte honom? Och älskar honom?

Vill du inte att han ska komma hem?

Det var en underlig plats du valt.

Det är en plats, som alla andra.

Full av främlingar.

Du är verkligen nere.

Vad är det? Vill du berätta?

Bara ledsen.

Jag har tittat närmare på mitt liv.

Det borde se bra ut. Du är mycket framgångsrik.

Det var det jag ville bli.

Håva in belöningen.

Vara som Helen Hayes, som fick teatrar uppkallade efter sig.

Plötsligt är det inte nog.

Jag går till teatern.

Jag arbetar.

Jag stannar över en drink eller en kopp kaffe för jag vill inte gå hem.

Och sen går jag hem...

...och det finns ingenting där.

Jag är ensam.

Mitt eget beslut, förstås, men...

...tja...

...man gillar inte alltid det man valt.

Jag tänker mig alltid dig på stora, glada fester...

...omgiven av stora, glada människor.

Jag spelar bra, eller hur?

Nu också.

Sorgsen musik, gitarrer, en mörk krog...

...en vacker kvinna, glamorös...

...och så ensam, ensam, ensam.

- Deborah. - Den sitter inte riktigt än.

Det är första gången jag kör med den. Och du föll nästan för den. Erkänn.

Långt tillbaka i biten när du kom hem och ingen var där.

Jag ska nog försöka med något helt annat nästa gång.

Vi kan väl träffas på fredag.

Bara för att se vad jag kommit på.

Nej, jag ska åka till Hooton istället.

Spring, lilla får, spring.

Och fortsätt kämpa en annan dag.

- Maggie. - Hon dör.

- Varför? - Du skulle inte komma förrän kl. 19.

Minsann! Det är verkligen House Beautiful.

Och Maggie Beautiful.

- Vänta tills du ser ditt arbetsrum. - Ja?

Minsann.

Vet du vad hon skaffat dig? Elektrisk pennvässare.

- Det blir kokt hummer till middag. - Hon avskyr det.

Jag vet.

Men det saknas ändå något. Ljudet av små fötter.

För att inte tala om ljudet av Hobos klor.

Var är allihopa?

- Det är vackert. - Fint, eller hur?

Verkligen vackert.

Frun skickade iväg Hobo och pojkarna med mormor.

Hon tyckte att det var på tiden att ni två hade en helg ensamma.

Var är hon?

På repetition. Bli inte upprörd.

Det skulle ha varit ikväll, men om de inte ändrade...

...så hon var klar vid 19 gick hon inte.

Jag tar fram is, gör dig en drink. Se dig omkring.

Nej. Jag går till repetitionen.

- Så trevligt. - Var är det?

Gå bortåt vägen och ta till höger vid almen.

Du kan inte missa skolan.

Applåder.

Fortsätt.

Drinkar åt alla.

- Nerissa bjuder. - Toppen.

Ha så trevligt.

Är det Norman? Norman?

- Dr McQuarry? - Dr McQuarry?

Förlåt, förlåt.

Jag borde uteslutas.

Förlåt, Kate. Pojkarnas konfirmations- grupp var full med bråkstakar.

Vänta bara tills Davie kommer. Då får du problem.

Norman.

Norman, är det verkligen du?

Ja, Nerissa, det är jag.

Men vad gör du här?

En sån överraskning.

En glad överraskning, Nerissa?

Är det en glad överraskning?

Norman, så många gånger har jag drömt om att träffa dig igen.

Men inte så här.

Inte på den här onda platsen.

Vad betyder det? Jag har funnit dig.

Nej, Norman.

- Jag är förändrad. - Inte för mig.

Mellan flickan jag var och kvinnan jag är...

...har det gått många dagar, min vän.

För många nätter.

Jag bryr mig ej om dina gårdagar...

...bara dina morgondagar tillhör mig.

Sluta!

- Vad sysslar ni med? - Larry.

Det är bara på låtsas.

Hur vågar du ge dem pjäsen utan mitt tillstånd?

Ditt tillstånd?

- Vi har Irving O'Reillys tillstånd. - Vem?

- Vad har han med min pjäs att göra? - Din?

- Larry, du har inte skrivit en pjäs. - Jo, det har jag. Den här.

Här är det i svart på vitt. "Spöklik musik" av Irving O'Reilly.

Ser ni inte att det är en ny sida som häftats på?

Kate, pjäsens titel är "Så dör passionen".

Jag skrev den på college. Hur fick du tag i den?

Jag fick den...

Du fick den av Alfred North!

Den falska...

Han sa att han skulle ge igen men att lura dig att hjälpa till...

Du förvirrar mig.

Hur kan han hämnas om ditt namn inte nämns?

Kanske ville han vara snäll?

Det är inte möjligt.

Men jag ska inte gå i hans fälla.

- Tyvärr. Jag kan inte ge er tillstånd. - Mr Mackay.

Föreställningen är till förmån för ett sjukhus.

Det är slutsålt. Du har fel om mr North.

Han har sålt 78 biljetter åt oss till viktigt folk.

Skådespelare, författare, regissörer. Vänner till er.

Där kom det. Förstår du nu?

Tror du inte att North kommer att tala om vems pjäs det är?

Ursäkta uttrycket, men spelar det någon roll?

Det är en väldigt dålig pjäs, dr McQuarry.

Jag märkte det. Men den var så dålig att den var rolig.

Och dr Sprouk skrev några underbara sånger.

Och dr McQuarry skrev om pjäsen till en komedi.

Bara det är roligt.

Bra att doktorerna är talangfulla.

Nu kan de skriva en ny pjäs, för ni får inte den här.

Mr Mackay.

- Jag har förlorat halva min rörelse. - Otroligt.

Mr Mackay, ni kan inte göra så här.

Snälla. Jag förstår hur du känner dig.

Jag är lika bedrövad som du.

Men du kan inte göra så här. Du förstår inte vad det betyder för dem.

De har slitit som djur.

De har skänkt sin tid, försummat sina firmor.

Det är väldigt viktigt för dem. Vi kan inte göra så här.

Vadå vi kan inte? Jag kan.

Jag tänker inte framstå som en idiot, för att förskona andra...

...från en ganska löjlig besvikelse.

Larry, vad är det med dig?

Andras känslor brukade vara viktiga för dig.

Innan du blev så viktig.

Jag ska säga dig en sak.

Ju större du blir, desto mindre blir du.

Det är inte rätt tid för en analys av min karaktär.

Det är inte mycket till karaktär.

Du håller på att bli elak, Larry.

Nästan lika elak som dina recensioner.

Jag tror att Alfred hade rätt.

Det gör dig gott om folk skrattar åt dig.

De ska inte få chansen. Det är min pjäs.

- Jag har inte gett er tillstånd. - Du har all rätt att ta tillbaka den.

Men gör du det, förlåter jag dig aldrig.

Brydde du dig om mig, skulle du inte säga så.

Jag bryr mig mycket om dig, och jag säger så.

Jag skulle inte drömma om att gå mellan dig och Hooton Holler Players.

Pjäsen är er, sådan den nu är.

En grabb i skolan säger att ni pussas i pjäsen.

Mamma och pastorn. Jag tycker inte att det passar en gift dam.

Det är bara en föreställning, grabbar.

Jag önskar att det inte var ikväll.

- Vad är klockan, Mag? 18. 15? - Ja, frun.

- Bäst jag rör på mig. - Behöver ni hjälp?

Jag har allt i auditoriet. Jag går snart.

Okej, ät upp stuvningen, så blir det chokladkaka.

- Toppen. - Kan Hobo få lite?

Nej. Han kan få mask.

Han kanske gillar det.

Ja.

Hej, Kate.

Åh, Alfred.

Han ringer pojkarna varje kväll, och frågar inte efter mig.

Om han känner så nu, hur känns det när alla skrattar?

Kom igen.

Ingen kommer att skratta åt honom.

Han snuvade alla på konfekten.

Recenserade showen själv, och ingen skugga föll över honom.

Vi har inte uppträtt än. Han såg bara fem minuter av repetitionen.

Det behövdes inte mer.

Hooton Players är charmiga...

...speciellt deras huvudrollsinnehavare. - Åh nej.

De slösar tid på en 20-årig pjäs...

...skriven av en man som saknar talang.

Nämligen han själv.

"Den refuserades av alla Broadway-producenter..."

"...i sådana termer att jag beslöt att aldrig skriva en till."

"På så sätt besparade jag mig åratal av gagnlösa försök."

Här kommer kronan på verket.

"På sistone har jag attackerats av nära och kära..."

"...för min, som de anser, grymhet som kritiker."

"Men denna glimt av mitt missfoster har gjort mig så tacksam..."

"...mot dem jag ansåg grymma att jag ska fortsätta att kalla..."

"...saker vid deras rätta namn."

Vi gav honom verkligen en läxa...

Den här obetydliga saken tar ifrån mig allt som är viktigt i livet.

Tror du han kommer till föreställningen?

"När ridån går upp för 'Så dör passionen'..."

"...kommer jag att vara långt därifrån."

"Och jag önskar att du, käre läsare, är detsamma."

- Vad är det för fel på folk? - Är det något fel, mr Mackay?

Har du nånsin varit i situationen att du har rätt och alla andra har fel...

...men de inser inte det?

Varje dag. Min fru, barnen, kökspojkarna, alla.

Ät din stek innan den svalnar.

Det kan bli ensamt att ha rätt.

Tack så mycket.

Jag har letat efter dig.

- Sen ringde jag djuraffären... - Joe!

Varför sa du inte att det var du? Kom in.

- Jag är så glad att se dig. Sätt dig. - Tack.

- En drink? - Jag ska bara stanna till.

- Jag är skyldig dig en ursäkt. - Varför?

För det jag tänkt om dig sedan du skämtade om min pjäs.

Sen läste jag det du skrev om din pjäs, och jag insåg mitt misstag.

Det är svårt för mig att ge upp skrivandet.

- Ända sen jag var barn... - Vad menar du?

Slutade du skriva på grund av mig?

Ja visst. Jag gjorde fel som skyllde på dig när det var jag...

...som saknade talang.

- Du gjorde mig en tjänst. - Joe, du är tokig. Du har talang.

Skämtar du? Har du glömt mig?

Geniet som fick Abraham att låta som killen på Lindy's.

Förstår du inte? Du gav mig inte en chans. Du flög i luften...

Sitt kvar. Jag vill prata med dig.

Jag avskyr när folk tittar in utan att ringa, gör inte du?

- Bli inte alldeles till dig nu. - Varsågod och stig på.

Jag kom förbi för att tala om att din spalt var underbar.

Goddag.

Åh förlåt. Miss Deborah Vaughn. Joe Positano.

Goddag, miss Vaughn.

Joe var en bra författare, tills jag fick honom att sluta.

Han skämtar.

Vilken krönika, eller hur?

"Jag ska fortsätta att kalla saker vid deras rätta namn."

Det är en krigsförklaring, kompis.

Från och med nu...

...kommer de att darra när du kommer in på en teater.

Det vill jag inte. Jag älskar teater.

Killen läser inte sina recensioner.

- Jag måste erkänna... - Tack.

...att sen du blev elak, så är folk intresserade av dig.

Jag har inte blivit elak. Ingen tycker det.

Utom min fru.

Hon har inte alltid fel.

- Jag tar det. - Stanna. Jag vill prata.

- Men jag har inte ätit middag än. - Ät min.

Du trodde nog att jag var på showen.

Jag sa till Kate att hon hade fel.

Jag tvådde mina händer. Det var...

- God kväll, mrs Robinson. - Jag har inte...

Miss Deborah Vaughn. Miss Suzie är min svärmor.

- Goddag. - Jag var inte först här. Det var Joe.

Bara du inte går sist.

Larry, jag måste berätta en sak. Ursäktar ni oss?

Kom in. Slå dig ner.

Kate ringde precis. Det är därför jag kom.

Hon lipade.

- Åh nej. - Åh jo. Det gjorde hon.

- Stackare. Jag måste ringa henne. - Det är precis det du inte ska!

Larry, gå inte i närheten av henne förrän hon ringer och ber om ursäkt.

Men jag älskar henne.

Att älska henne är en sak.

Att hon tror att hon är smart är en annan.

Se vad det har lett till.

Till ett hus du inte vill ha och en massa larvig inblandning i karriären.

Hon är uppskrämd nu.

Och så ska du ha henne, tuktad.

Ska hon säga "Heil, Larry" varje morgon också?

Det skulle inte skada.

Du har blivit stark de senaste månaderna. Sluta inte nu.

Jag är stolt över dig.

Jag är också stolt över mig.

Det är underbart att alla är rädda för mig.

Ett fyndigt ord från mig och en ny talang ger upp.

Snart behöver de inte ens sätta upp nya pjäser.

Så skrämmande är jag.

Och att få min fru att krypa för mig? Det vore den slutgiltiga triumfen.

Så mycket makt, det är berusande.

Raring, du överdriver för att du är upprörd.

Det borde jag vara.

Jag letar efter en pjäs.

Jag har en, men den är dålig.

Jag kanske gillar den. Jag har dålig smak.

På väg upp, herrn.

Jag var på väg hem.

Åh, Larry, var du det?

Ursäkta.

Ursäkta mig.

Det var mitt fel. Alltihop.

Nej. Säg inte så. Det var det inte.

Och förresten, nu spelar det...

Ingen roll?

Elva ut. Nedåt.

Hur gick pjäsen?

De gillade den.

- ÄIskling, vi säljer huset. - Nej, jag älskar det. Jag älskar huset.

- ÄIskade, jag ska förändra mig. - Nej!

Ursäkta oss!