Original subtitles

PARIS, MAJ 1941

–God dag. –God dag.

Jag var hos Janvier. Han hade inte fått agaterna ni beställt.

Hans briljanter var av medelkvalitet, så jag köpte gamla ni kan återvinna.

–Den är klar. Fixar du spännet? –Har ni bytt ut smaragderna?

Nej, bara slipat om dem och satt tillbaka dem.

–Den är vacker. –God dag.

Tittar du om det finns några agater kvar i källaren? – God dag, madame.

Adjö.

REGISTRERING AV JUDAR I enlighet med lagen av den 2 juni 1941

Ja?

God dag. Förlåt, jag blev försenad på jobbet.

Jag är lite sen...

FERTILITETSANALYS

–Nå? –Provsvaren visar att madame är frisk.

Jaha.

–Det beror på mig. –Vi vet inte.

Jo, nu vet vi att det inte beror på dig, så då beror det ju på mig.

Kom, så går vi en sväng.

–Vart då? –Jag vet inte... Vart vi vill.

–God natt, gubben. –God natt.

God natt.

–God natt, stumpan. –God natt, pappa.

Lägg dockan hos dig. Så där, ja. Sov gott nu, båda två.

God natt på dig också, dockan!

Vi riskerar väl inget? Vi är ju franska.

Inte du heller. Du kom ju hit från Polen när du var åtta.

Många där trodde också att de var säkra, att bara andra skulle angripas.

Men alla blev dödade.

–Vi måste ge oss av, Hannah. –Ge oss av? Vart då?

–Till den fria zonen. –Vi känner ju ingen där!

Dessutom är det farligt.

En man kan ta oss över gränsen.

Bara vi betalar. Och jag har adress till en lägenhet.

–Och butiken? –Där har jag också en idé.

Du och barnen åker om några dagar. Jag kommer efter.

Om några dagar?

Nej... Nej, Joseph, det är vansinne.

Att stanna här vore vansinne.

Jag ber dig. Lita på mig.

Skynda er på, barn!

I Clermont-Ferrand väntar en bil som kör er till gården. Här...

Nej, hon stannar här tills du kommer tillbaka.

Vi ses snart igen. Hej då, gubben.

Hej då, stumpan. – Hej då, älskling.

–Kom fort! –Så fort jag kan. Det kommer att gå bra.

–Nu går vi! –Kom nu!

Förlåt att jag är sen, men det var fullt av kontroller. Jag är ledsen.

–Sätt dig. –Jag behöver verkligen jobbet...

Sätt dig, sa jag.

Hannah och barnen gav sig av i morse.

–Gav de sig av? –Till fria zonen. Jag åker snart efter.

Varför det?

För att vi är judar.

–Stänger ni butiken? –Ja, men du ska köpa den av mig.

Nej, det skulle jag gärna vilja, men jag har inte alls råd.

Jo, för jag ger dig pengarna. Vi låtsas att jag ger dig dem.

Vi skriver ett kontrakt med dig som officiell ägare.

Du och din fru flyttar in i lägenheten ovanpå.

Efter kriget, när vi kommer tillbaka, byter vi tillbaka igen.

I gengäld hjälper jag dig att öppna eget. Jag vet att du drömmer om det.

Tror du inte att jag har sett dig med dina skissblock?

God dag.

–Vilket underverk, Joseph! –Så vackert! Det ser ut som nytt.

AVA, MIN KÄRA

Inte som vi...

Jag ska slå in det.

Slår du in det?

–Vad blir jag skyldig, Joseph? –300 franc.

Välgjort arbete.

–God dag. –God dag, madame.

Är det ni som har ersatt stackars Gabriel?

Vilken tragedi, detta krig... Så ung. Ni har gudskelov haft större tur.

–Jag blev inte inkallad. –Som jag sa har ni haft tur.

–Adjö, Joseph. –Adjö, Joseph. Och tack.

Hur kan ni lita på mig? Ni känner mig knappt.

Jag hinner tyvärr inte lära känna dig bättre.

Men om du var ohederlig hade du inte ställt frågan. Du hade redan tackat ja.

–Du tackade väl nej, hoppas jag? –Nej, varför skulle jag det?

–För att han utnyttjar dig. –Nej, tvärtom. Han uppskattar mig.

Han kör ju med dig. Uppskattar han dig nu?

Han kör inte med mig. Chefen har bara sin karaktär, som din chef på tvätteriet.

Nu får jag göra egna smycken, som jag drömt om. Var glad för vår skull.

Hör på mig. Vi kommer äntligen att få det liv vi och du förtjänar, min älskling.

Och där finns en barnkammare. Det kan ske ett under...

Om folk undrar, svarar du undvikande.

Du har ett kontrakt. De kan inget göra, bara avundas dig.

Be skyltmakaren här på gatan sätta upp en skylt med ditt namn.

Ett...åtta...fem...och nio. Lägger du det på minnet?

Jag lämnar lite till löpande utgifter.

Vi har några stenar i lager. Behövs fler, köper du gamla av Janvier.

Fin, va?

Claude Monet.

Min far köpte den när han flytt undan pogromerna.

Monsieur Haffmann!

Tack.

Så här ser det ut. Se, här finns precis allt:

En radio, en skänk, skinnfåtöljer, öppen spis...

Ta av dig kappan. Det här är ditt hem.

Kom, jag ska visa dig runt.

Här har du köket.

Det finns en vedspis, precis som på restaurang! Perfekt.

Ett badrum för en prinsessa, där du kan göra dig fin varje morgon. Och badkar.

Och sängkammaren.

Den är lika stor som vår lägenhet.

Med en kamin, en rumskamin.

Och se vad jag tog hit... Precis som hemma.

Det här är ditt hem. Jag har inte hunnit plocka bort alla deras saker än.

Det känns konstigt, som om vi var tjuvar.

Inte alls! Tjuvar lämnar inte tillbaka nåt. När de kommer hem får de tillbaka allt.

Vad är du rädd för?

Vi gör inget fel, tvärtom. Vi gör dem en tjänst.

Le. Le nu.

Nej, ge mig ett riktigt leende. Vänta, jag har inte visat allt!

Titta. Kom och se. Har du sett? Titta.

–Vad då? –Här.

–Vad finns det för nåt här? –Du! Det kallar jag för ett riktigt leende.

–Du är vacker när du ler. Jag älskar dig. –Jag älskar dig också.

Vi kommer att få det bra här.

I den här sängen har paret Haffmann gjort tre barn.

Åh! Har du sett vilket vackert linne! Och vilka klänningar!

–Kan jag...? –Ja, det här är ditt hem.

Vad tycks?

Du är vacker.

–Hörde du? –Stäng av musiken.

–Vad gör ni här? –Jag kom inte med tåget.

Tyskarna kontrollerade alla. Jag har väntat förgäves på smugglaren.

–Sen i morse? –Ja.

–God kväll. –God kväll.

Monsieur Haffmann, min chef.

–Jag ska bara använda toaletten... –Javisst.

–Driver du med mig? –Problem på stationen. Ingen fara.

–Jag måste stanna här i natt. –Jag ber min fru byta...

–Nej, jag sover i barnkammaren. –Nej, nej.

Jo, det här är ert hem nu.

I morgon kontaktar jag smugglaren och ger mig av. Min fru är säkert orolig.

–Så han stannar? –Bara i natt. Han ger sig av i morgon.

–Så var det ju inte sagt! –Nu är det så. Vi kan inget göra.

François!

–God dag. –Joseph Haffmann?

Nej, François Mercier.

Jag är den nya ägaren.

–Kan vi få se era papper? –Javisst. Jag hämtar kontraktet också.

Här är köpekontraktet.

–Sa familjen Haffmann vart de skulle? –Nej.

Ni fick ingen adress för att eftersända post?

Nej, inte det heller.

Om monsieur Haffmann eller familjen syns till gör ni bäst i att kontakta oss.

–Annars kan ni råka illa ut. –Javisst...

Utländska judar grips och sänds till tyska arbetsläger.

Vad gör vi?

Monsieur Haffmann.

Monsieur Haffmann!

–De ska arbeta i Tyskland. –Arbeta?

Ska de där gamlingarna arbeta i Tyskland?

–När de har åkt går jag till smugglaren. –Monsieur Haffmann...

Det är farligt. De har kontroller överallt. Ni kommer att bli gripen.

Jag går i ert ställe.

Ge mig adressen och namnet så går jag dit.

–Korsa stan för att leta efter en skurk? –Han är slaktare.

Strunt samma. Det är farligt.

Annars blir han kvar här kriget ut. Stanna här och öppna inte för nån.

–Vad ska jag säga till tvätteriet? –Att du är sjuk, mår illa... Hitta på nåt.

–"Mår illa"? Får jag ingen puss? –Jo, det är klart.

–Du är väl rädd om dig? –Ja. Jag älskar dig.

–Vad gäller saken? –Monsieur Haffmann, på stationen.

–Du tar miste. Det var inte jag. –Vänta! Han är beredd att betala mer.

Hör på, halta jävel. Glöm mig, du och din jude.

Han vill bara ta sig till sin familj.

Det är över. Det är för många kontroller för att vara värt det, så försvinn!

Om jag ser dig igen, skär jag upp dig!

–Vad har hänt?! –Det är inget...

Inget? Du blöder ju!

Smugglaren ställer inte upp längre.

Vad gör vi nu?

Med alla räder och kontroller på stationerna lär ingen vilja ställa upp.

Oroa er inte. Ni får stanna här. Vi gömmer er tills vi hittar en lösning.

God morgon. Kaffe.

–Varsågod. –Här...

–Nej, men... –Jo, för maten.

–Tack. –Ge mig några böcker, som tidsfördriv.

Och nåt att skriva på. Jag måste skriva till min fru, så att hon inte oroar sig.

–Ja, men... –Men inget om att jag gömmer mig här.

Bara för att lugna henne.

Just snyggt!

–Förlåt. –Jag drar av det på lönen!

–Jag tog mig friheten. De är så vackra. –Det gjorde ni rätt i.

Jag vet inte om vi har använt dem sen vi gifte oss.

Utsökt!

–Tack. –Ja, det var verkligen gott.

–Vill ni ha mer? –Gärna! Jag kan ta själv.

Nej, jag... Åh... Förlåt.

–Jag är ledsen. –Ingen fara.

–Så klumpigt! –Det gör verkligen inget.

–Är det kristall? –Ja, men det gör ändå inget.

–Var försiktig! Ni kan skära er. –Aj!

Jag gör det, älskling.

Förlåt, jag är hemskt ledsen.

Posta det här till min fru i morgon.

Jag har tänkt efter. Vi riskerar redan mycket genom att gömma er.

–Föreställ dig hennes ovisshet! –Min fru är också utom sig av oro.

Det blir för farligt för både er och oss.

Beklagar, monsieur Haffmann, men jag gör det inte.

SEPTEMBER 1941

Bravo, Solange. Du har varit jättemodig. Och nu har du fina äkta örhängen.

–Adjö, monsieur. –Tack.

–Adjö då, fröken. –Adjö.

–Älskling, kom! Jag vill prata med dig. –Va?

Kom! Jag vill prata med dig.

Kom.

Jag har tänkt efter.

Vi måste inse att vi aldrig kommer att få barn på grund av mig.

Varför pratar du om det nu?

–Det är bara vad du tror. Ha tålamod. –Vi har haft tålamod i åratal!

Doktorn försökte bara lugna mig. Det blir inga barn.

Det vet du inte.

Men Haffmann kan få barn.

Det skulle bli som vårt, det skulle vara samma sak.

–Förstår du? –Vad är det du ber mig om?

Jag mår illa. Hur kan du be mig om nåt sånt?

–Just för att jag älskar dig och... –Tyst, tyst!

–Du vill ju också ha barn. –Ja, men inte på det sättet!

Ett barn är ett barn. Det skulle vara samma sak.

Är det så viktigt adopterar vi. Det vimlar av föräldralösa nu med alla hemskheter!

Nej! Jag vill att folk ska se att jag är pappan!

–Vi struntar i vad folk tycker! –Inte jag!

Varför får jag aldrig uppleva nåt bra? Jämt ska nån eller nåt hindra mig!

"Nej, du får inte." Varför har inte jag rätt till nåt?

Varför är jag halt och oförmögen att försvara mitt land och att få barn?!

Varför kan jag inte bara vara normal?

Man är ingen man om man inte kan ge sin fru ett barn.

Du kan inte be mig om en sån sak.

–Ingen kommer att få veta nåt. –Du är galen.

Vi lever i en galen tid. Det pågår värre saker i Paris i detta nu.

Ni bor i er källare och jag i er lägenhet. Är inte det galet, kanske?

I gengäld får ni skriva till er fru. Jag ska posta så många brev ni vill.

Det är utpressning.

Vi...

...byter tjänster.

Snälla ni...

Hjälp mig.

Jag ber er.

–God kväll. –God kväll.

Jag köpte lite kött utan kupong. Han är inte hungrig, men jag bär ner en tallrik.

Jag gör det.

Jag vill helst att det går fort.

Vi ses i kväll.

–Ni har inte skrivit att ni är gömd här? –Nej.

Jag postar det när jag åker till Janvier på andra sidan stan. Det är säkrare.

Jag föredrar att ni inte kommer upp och äter längre.

–God dag. –Jag vill se på rubinringen i montern.

Javisst.

Den här?

Välgjort arbete.

Noggrant och elegant. Infattningen är vackrare än stenen.

Det är svårt att hitta kvalitet nu för tiden.

Lustigt att se en så talangfull person arbeta i en sån här liten butik.

Jag tar den.

–Jag köpte butiken nyligen. –Ja, jag vet. Haffmann.

–Det var den tidigare ägarens namn. –Just det.

Jag har vänner som, precis som jag, vill ge vackra saker till vackra kvinnor.

–Jag ska rekommendera er. –Tack.

På återseende, monsieur...Mercier.

Vad gör du? Ska du inte lägga dig?

Nej, inte på en gång. Broschen måste bli klar först.

Jag har lovat kommendant Jünger en ny kollektion.

–Din nya kollektion? –Min första eller nya, strunt samma.

Huvudsaken är att hans fästmö gillar den. Det är verkligen en trevlig karl.

–Nästa gång ska jag presentera dig. –Nej.

Varför inte?

Du har fel bild av honom för att du inte känner honom.

–Nej, det är bara det att han är tysk. –Det betyder inget.

Det är som överallt. Vissa är bättre än andra.

Hans pappa hade samma yrke som jag. Han var juvelerare i München. Galet va?

Så han kan branschen.

Titta. Vad tycks?

–Den är vacker. –Tycker du verkligen det?

–Jättevacker. –Tycker du?

Javisst.

Den är enkel och stilren, utan färger och briljanter.

–Och annars? –Vad menar du?

Det har gått en månad.

Nej.

Det gör inget.

Jag går upp igen.

Jag kommer.

Javisst...

God dag.

–Jag har sålt alla era fjärilsbroscher. –Jag skulle passa mig om jag var du.

–För vad? –Ditt nya klientel gillas inte av alla.

Vi tar en risk genom att gömma er här, så bäst att stå på god fot med dem.

Är det klokt att förvara allt här?

Jag litade inte på banker innan heller. Än mindre nu när jag tjänar mer.

Jag vill inte gå dit. Jag tål inte chefen.

–Gå inte dit, då. –Visst...

Jag menar allvar. Gå inte dit mer. Du kan lika gärna sluta.

–Hon räknar med mig... –Än sen?

Mormor sa: "Kyrkogårdarna är fulla av oumbärligt folk."

–Din chef klarar sig utan dig. –Om det vore så väl...

Gå inte dit mer, bara.

Butiken går bra. Jag tjänar tillräckligt. Jag sa ju att du kan lita på mig.

–Men vad ska jag göra hela dagarna? –Ta hand om din make.

Ge tvätteriet vår tvätt, så får du se hennes min.

–Du är tokig. –Nej, jag älskar dig.

Jag älskar dig också.

När du blir med barn ska jag ta hand om dig varje dag.

Min älskling. Se här...

Köp nåt gott till i kväll. Vi ska fira din frihet, okej?

Se vad jag hittade på apoteket: en sorts kalender. Blåa dagar ska man försöka.

–Den är inte så lättbegriplig, men... –Nej, vi måste sluta med dumheterna.

–Nej, det är sättet vi gör det på som... –Vi måste sluta.

–Jag vill inte förlora dig. –Jag förstår inte... Vad gör vi, då?

–Och om det inte fungerar? –Varför skulle det inte fungera?

–Bara man tror på det. –Om det ändå inte går?

–Då försöker vi igen om en månad. –"Vi"?

–Nej, "jag" försöker igen om en månad. –Visst. Vill du att vi slutar?

Då slutar vi, om det är det du vill.

Precis som sist kan jag inte.

Jag är ledsen.

Jag vet att ni vill ha det här barnet mer än allt.

Min man, ja.

Jag vill bara inte att han hela livet tror att han har förstört mitt.

Även om jag också gärna vill ha barn. Det måste vara nåt speciellt.

Ja, det är verkligen nåt speciellt, som ni säger.

–Vad tänker ni säga till honom om oss? –Ingenting.

Precis som första gången och alla andra gånger.

Han lär väl finna sig i det till slut.

Ni skulle aldrig ha erbjudit honom butiken.

Innan hade vi inget, och nu vill han ha allt.

Om jag går upp på en gång blir han misstänksam.

Ni gör väl det här mot att ni får skriva till er fru, så passa på.

...tanken på att få återse...

...du är min evighet...

–Jag måste gå upp nu. –Ja.

Jag älskar er.

Tack.

Tack.

God dag, mina herrar. Välkomna.

Beklagar, jag talar inte tyska.

Jag förstår inte...

Jag ska förklara.

–Vi hade inget val. Jag ska förklara allt. –Förklara vad då?

Här är bollen...

JANUARI 1942

Säg mig...

–Har du lust att gå ut i kväll? –Gå ut?

–På restaurang. –Ja!

Kommendant Jünger bjuder på middag.

–På ett fint ställe. –Nej...

–Vad då "nej"? –Jag trodde att bara vi två skulle gå ut.

Det är också bra, men vi ses ju hela dagarna, så...

Vi skulle få lite omväxling, tror du inte?

Nej.

Vad säger jag till honom?

Att jag mådde illa.

–Skål! –Skål!

–Herr juveleraren! –God kväll.

–Slå er ner, monsieur Mercier! –Är er hustru inte med?

–Nej, hon mådde lite illa. –Vad synd!

–Skål! –Skål!

Drick!

Till den här kollektionen ville jag göra nåt lite mer utsirat, mer...

–Jag utgick från en edelweissblomma. –Ja, edelweiss.

Exakt, alpblommor, som jag förstås har gjort en ny tolkning av.

Jag gillar den inte. Den är prålig. Jag vet inte... Jag gillar den inte.

Det fröken försöker säga är att den nya kollektionen saknar den gamlas finess.

Som om ni hade slocknat.

De undermåliga stenarna gör inte saken bättre.

Om jag får ge er ett råd...

–Återgå till det väsentliga. –Ja, er fjärilsbrosch.

Ni skulle kunna göra om den, fast större, men ändå chic.

Javisst.

Jag tycker att du har stor talang.

–Det säger du för att du älskar mig. –Ja, men den är ändå jättevacker.

Sen när kan du nåt om smycken? Kan du säga mig det?

–Ta inte ut din besvikelse på mig. –Visst, visst...

Snart har ni läst om alla era böcker.

Lunch.

–Jag tänkte... –Nej.

–Vad menar ni? –Nej, jag tänker inte jobba åt de där.

Det skulle vara för era barns skull.

Jag förbjuder dig att prata om mina barn.

Hör på, monsieur Haffmann. Även i den fria zonen hungrar man.

Så är det, bara.

Vad betalar du?

Lika mycket som ni betalade mig.

Här... Jag tror att det är allt.

Börja med en fjärilsbrosch. Vi kanske kunde försöka göra en större modell?

Flera, om det är möjligt. Och här har ni stenar som ni kan återanvända.

Varsågod. Lycka till.

Över 300 000 av de värst drabbade barnen–

–bjöds på film i Paris med omnejd av marskalken, som tänker på dem.

–God dag. –God dag.

Jag skrev det i förväg. Jag måste tyvärr arbeta.

Varsågod.

Bravo, monsieur Mercier! Ni ser, varför ändra på nåt när allt redan finns där?

Här... Som tack för att ni gick med på att göra om er gamla kollektion.

Varsågod.

Nu kan ni äntligen arbeta med stenar värdiga namnet.

Tack, men jag har inte råd att betala för allt det där.

Vem sa nåt om att betala?

Säg bara till om ni saknar något. Jag kan få tag i fler.

God dag. Jag var hos Janvier och köpte begagnade stenar ni kan återanvända.

–Tror ni på Gud? –Nej, men jag tror på paradiset.

–Och på helvetet? –Det vet jag inte.

Tvivlar man är det bäst att göra gott.

–Och ni, tror ni på Gud? –Nej.

Men när jag tvivlar föredrar jag att ha Toran.

BARON VON KRÖSUS ÄVENTYR

Vad du skräms!

Varför ser du på mig så där?

Jag ser bara på dig.

–Du verkar må bra. –Ja.

Vad bra. Bra.

JULI 1942

–Ni är skicklig. –Alla är skickliga på nåt.

Det gäller bara att komma på vad.

Vad drömde ni om att göra som barn?

–Ni kommer att skratta åt mig. –Nej, varför det?

Som barn drömde jag om att skriva maskin.

–Ni ser, ni skrattar. –Inte alls. Varför just skriva maskin?

Jag bodde bredvid en fabrik. Från mitt fönster såg jag sekreterarna.

De var jämt fint klädda och rökte cigaretter.

Därför drömde jag som liten om att skriva maskin.

Varför lärde ni er inte det?

Livet.

Jag lämnade Bretagne som 16-åring för ett städjobb. Sen träffade jag François.

Det är kanske inte för sent.

JUDISK BUTIK

Var har du varit? De har gripit alla. Kvinnor, barn... Alla!

–Kom de hit? –Nej.

–Men vart för de dem? –Jag vet inte.

–Öppna. Öppna! –Nej, nu är vi alla i säkerhet.

–Dumheter! Öppna! –Ni kan ju ändå inte gå ut.

–Öppna! –Sluta gapa!

Var förnuftig nu. Fortsätt arbeta.

Då kan ni fortsätta skicka pengar till er fru.

God kväll.

FÖRBJUDET FÖR JUDAR

Förlåt, förlåt, förlåt...

Sluta.

Sluta, sa jag.

Sluta.

François!

Sluta!

Nej, sluta. Sluta.

François.

Tänker du låsa in mig länge? Är jag fånge i min egen källare?

Fånge? Fånge?

Jag har kunder i butiken hela dagarna. Nån kan råka gå ner.

Men gå ut, om ni vill. Jag tänker inte hindra er. Varsågod.

Jag gör det för er skull, för att skydda er.

ID-KORT

PANTBANK

–Tack, monsieur. –Ingen orsak. Adjö.

Varför äter du inte?

Ät upp köttet, åtminstone.

Jag har hört om ett ställe där jag kan få tag i pastej. Vore inte det gott?

Skulle det göra dig glad?

Janvier hade inga agater, men briljanter och smaragder är väl fint till armband?

Mina klienter kommer i morgon, så allt måste bli klart i dag.

Varifrån kommer smyckena?

Från Janvier.

Ditt svin! Arbetar jag med smycken som stulits från judar?!

–Jag har inte stulit. –Försvinn!

–Det är inte jag som har stulit nåt! –Försvinn! Försvinn!

AVA, MIN KÄRA

Har du bränt upp hans brev hela tiden?

Det är för farligt.

De måste tro att han är död. Och pengarna han tror att han har skickat?

Han får tillbaka dem sen. Då lämnar vi tillbaka allt.

Min älskling... Min ängel, jag gör allt för din skull, för att skydda dig och oss.

Blanche.

Det är för farligt. Jag gör det för din skull.

Varför ser du på mig så där?

Se inte på mig så där. Jag ber dig, förstå det jag gör.

Jag har inte gjort dig nåt. Se inte på mig så där. Se inte på mig så där!

Sluta! Sluta!

Med din musik! Sluta! Sluta!

Förlåt...

Din frånvaro är...

Arbetar ni inte?

Nej, jag är klar.

Jag skriver till min fru.

Joseph...

Era brev...

Ursäkta...

Jag tar hand om det.

Jag tog mig friheten att komma upp.

Jisses... Jag trodde att din man hittade på när han sa att du mådde illa.

Du döljer möjligtvis inte en god nyhet?

Jag har själv varit i din sits. Gratulerar, raring!

Fjärilsbroschen är monsieur Merciers mästerverk.

God dag.

Här... Jag har fixat spännet.

Har ni anställt folk? Er fru har lagt sig. - Familjen väntar tillökning.

Monsieur François, ni har visst många talanger!

Ni borde passa er.

En dag kommer den där herrn att stjäla er plats.

Mina damer, det är dags att säga adjö.

Monsieur Mercier, jag sa ju att ni har tur.

Men med tur är det som med krig – det varar inte.

Du ser, rädslan kan byta sida.

Vad tar du dig till?!

Han kom upp. Alla såg honom, så jag blev tvungen att göra nåt.

Du är med barn! Jag sa ju att det skulle fungera!

Lita på mig.

Nu kan tyskarna inte stjäla den, förstår du?

I kassaskåpet finns papper så att vi kan sälja den, om vi bevisar att vi är ägarna.

Den är tydligen värdefull.

Och pengar lär vi behöva. Framför allt nu, tro mig.

–Och han? –Vad då han?! Vad är det?!

Det är slut. Han måste ge sig av.

Jag utsätter inte min familj för fara, som han. Jag skyddar oss.

Jag gör det för vår skull, förstår du?

Jag skyddar oss, det är allt.

I går tog sig f.d. ägaren till min butik, JUDEN...

...HAFFMANN...

Han hotade min fru och mig och tvingade oss att gömma honom.

Vi är rädda. Hjälp oss...

Joseph! Joseph!

Han tänker posta ett brev för att ange er! Ni måste genast ge er av!

–Jag hämtar hjälp. –Nej, nej, gör inte det.

Utsätt er inte för fara. Ta inte den risken, framför allt inte nu.

Jag är lycklig för er skull.

Ni ser.

Ni behövde inte mig.

Vänta, dörren måste gå att öppna!

PANTBANK

–Vart är ni på väg? Har ni era papper? –Era papper!

–Ursäkta? –Har ni era papper?

Jag ska hjälpa er.

Då ska vi se... Joseph Haffmann.

–Det är inte... –Hur sa?

Det är inte mina riktiga papper. Jag har bytt ut fotot för att...

–Hör på... –Det är ingen idé.

–Alla har falska judiska id nu för tiden. –Jag är inte jude, utan fransman.

Har pantbanksägaren angett mig?

Jag heter Mercier och är inte jude. Där är min juvelerarbutik.

Blanche!

Blanche!

–Inte Lévys skrädderi? Cohens apotek? –Ni ska ha gul stjärna när ni går ut.

Blanche!

Följ med här nu!

Vart för ni mig? Vart för ni mig?

–Öppna! –Nej, nej! Nej! Hör på mig.

Jag är vän till kommendant Jünger. Ring honom. Han vet vem jag är!

–Han är min vän! François Mercier. –Håll käften!

Sätt ert foto på hans id och packa. Ni måste gå före utegångsförbudet. Fort!

Här...

–Nej, det kan jag inte ta emot. –Det är era pengar, för smyckena.

När kriget är slut och ni kommer tillbaka och tar över er butik igen–

–vore det bra om ni sa till alla att min man gömde er.

Tack.

I går tog sig f.d. ägaren till min butik–

–JUDEN JOSEPH HAFFMANN, in hos oss.

Joseph Haffmann, juvelerare, gripen den 28/9 1942. Jude.

NORRSKEN