All language subtitles for The.Fluffy.Movie.Unity.Through.Laughter.2014.BDRip.x264-TOPCAT

TIJUANA, MEXIKO
1975... typ.

Otroligt att han gjorde det.

Vet du vad, Carmen?
Jag är färdig med det här.

Kom hit, tjejen!

Stick din gris!

Vet du vad?

Det är sista gången han gör så mot mig,

för jag går inte igenom det här igen.

Visst förtjänar jag nåt mycket bättre?

Det har du rätt i.

Ni har tur, det blev precis
ett bord ledigt där framme!

En applåd för Ramon Ayala
och hans Bravos del Norte!

Snyggt jobbat!

Låt festen fortsätta!

Jag har inte haft så här kul
sen på min svärmors begravning.

Och nu, mina damer och herrar,

från Guadalajara,
Jalisco... Jesús Iglesisas!

Jag måste prata med honom.

Esther.

Va?

Du är fortfarande gift.

Se de här blåmärkena som en skilsmässa.

9 MÅNADER SENARE

Esther, jag vill att du krystar.

Vad i... Är det en cigarr?

Den är inte tänd.
Det är bara nåt jag gör för stressen.

Varför röker du cigarr

när du ska förlösa en bebis?

Det är den sorts stress han pratar om.

Har du druckit?

Om du vill ha en nykter vit läkare
i den här byn

kommer det att kosta en förmögenhet.

Så är det.

Det kommer att vara en jättestor bebis.

Hoppas bara att jag kan dra ut honom
innan han drar in mig.

Är fadern här?

Jesús!

Hej.

Hej.

Hej.

Hej!

12 ÅR SENARE

Ursäkta, jag var på toa.

Jag åt lite kryddstarka chimichangas.

- Okej.
- Jösses.

Det brände nåt så otroligt.

Det tror jag säkert.
Jag måste till jobbet.

- Ja.
- Okej, Gabrielito, kom nu.

- Skynda dig och välj en film.
- Okej, mamma.

XXX
VUXENFILMER

Hallå där, vart ska du?

Du måste ha hår där nere
för att gå in där.

Har ditt hår vuxit ut?

Jag har redan hår.

Mitt hår har vuxit ut.

Var är din mamma?

Där borta och pratar med nån gammal man.

Nån gammal man? Var är din pappa?

Jag har ingen pappa.

- Gabriel, skynda på.
- Okej, mamma.

Jag kan inte låta dig hyra den här.

Du är för ung för att se den.

Mamma sa att det gick bra.

Bra. Fråga henne igen.

Visst.

Mamma, får jag hyra den här?

Ja. Skynda på. Vi måste åka.

Okej, tack.

Jag sa ju det.

När du har sett färdigt filmen

vill jag att du städar och gör din läxa.

- Okej, mamma.
- Okej.

Och kom ihåg vad vi pratade om.

Jag vill att du funderar över
vad du vill bli när du blir stor.

- Okej?
- Okej.

- På riktigt.
- På riktigt.

Okej. Ge mig en puss.

- Jag älskar dig.
- Detsamma.

- Ha en bra dag.
- Du med.

Fluffy!

Mina damer och herrar,

25 ÅR SENARE

en applåd för Gabriel Iglesias!

Fluffy!

Fluffy!

Fluffy!

Fluffy!

Fluffy!

Fluffy!

- Bay Area...
- Fluffy!

...jag har saknat er.

Tack.

Tack.

Sektion 215,

14, 13, 12,

11, 10,

nio, åtta, sju,

sex, fem, fyra, tre, två och ett.

De hör er.

Herregud! Jag måste se
liten ut där uppe, va?

"Han är så liten, ja."

Innan jag säger nåt mer,

en stor applåd för Bay Area-legenden,
mr Chuy Gomez!

Den förste som sände mig i radio
i Bay Area.

Tack, Chuy.

Och ännu en stor applåd

till min vän, mannen, myten, legenden.

En applåd för Martin!

Det är så coolt att ni känner igen honom.

Ni ser honom och säger:

"Det är han. Det måste vara Martin."

Allvarligt, med den galna frisyren,

tatueringarna, pipskägget,
vet ni vem det är.

I den här byggnaden

blev vissa galna vid försäljningsbordet.

Jag såg en tjej bli helt galen.
Hon sprang skrikande till Martin.

Och började krama honom.

Sen ser Martin frågande på mig.

Jag säger: "Hon anmäler dig inte.
Krama henne tillbaka."

Det är ovanligt.

Sen vänder tjejen sig om,

ser mig och säger "Hej!"

Och jag svarade "Hej!"

Och sen frågade hon
om jag kunde ta kort på dem.

"Ja, visst.

Så det är så det känns. Okej."

Jag är på väg att ta kortet,

och hon kramar Martin, och säger:

"Mina vänner blir så impade
när de får höra att jag träffat Machete."

"Jag tappade fattningen.
Jag sa: "Le, Machete!

Le, Machete!"

Han blev så ledsen.

"Han sa: "Hon kände igen mig,

men trodde att jag var nån annan."

Jag sa: "Släpp det.
Jag var Operation Repo i tre år."

Var glad över att du blev igenkänd."

Jag ska berätta vad som har hänt

sen vi var här i Bay senast.

Förresten, hoppas att ni gillar dekoren.

Ja.

Sen vi var här senast

har det hänt en del saker,

och en av dem är
att jag har gått ner 45 kilo.

Ja.

En del av er här framme

ser på mig just nu och tänker:

"Hur stor var du egentligen?"

Jag vet. "Herkules. Herkules."

Ja.

Jag ska berätta vad som hände.

Jag fick reda på att jag var lite sjuk.

Jag fick diagnosen diabetes typ 2
för omkring två år sen.

Jag vägde som mest 200 kilo.

Ja, det är långt över "fluffy".

Låt oss vara ärliga.
Det är inte ens "Fan!"

200 kilo, det är på gränsen till
Discovery Channel-fet.

Det var liksom:
"Jag kunde inte lämna hemmet."

"Han vill gå på bio."

Det var verkligen illa,

och jag vaknade varje morgon
med ett blodsockervärde på över 300.

Alla som vet nåt om diabetes
vet att det är jättehögt.

Och gör man det tillräckligt mycket, så...

"Undan."

Det är så svårt.

Att ta farväl.

"De begravde honom i glasyr."

Det var den sötaste begravningen nånsin.

"Alla fick cupcakes.
Det var så jäkla bra."

Jag var hos doktorn

och doktorn sa till mig:

"Gabriel, du väger 220 kilo."

Din vikt spinner iväg.

Likaså diabetesen.

Du är 35 år gammal.

"Du överlever inte i två år till.
Det lovar jag."

Jag blev väldigt känslosam,

och sa: "Menar du allvar?"

Han sa: "Max två år."

Och jag sa:
"Men jag har precis börjat tjäna pengar."

"Det blir en fin begravning."

Jag tänkte: "Vilken skitstövel."

Det krävdes mycket av mig
för att börja göra nåt åt det,

för det är inte första gången
jag försöker banta.

Det här har skett under en lång tid,

men när nån säger att man ska dö

så vaknar man upp.

Det krävde stöd från
mina vänner och min familj,

och jag måste speciellt tacka en person.

Martin har hjälpt mig så mycket,

han uppmuntrar mig alltid till att gymma.

Vi går och tränar, kompis.

"Vi går och gör nåt."

Och ännu viktigare än
"Vi går och tränar" är,

vi är ute på turné tillsammans
46 veckor om året,

så vi äter ofta ihop,
och han håller koll på vad jag äter,

och om han ser att jag vill ta nåt

jag inte borde, så säger han till.

I synnerhet frukosten.
Det är mitt favoritmål.

Jag älskar frukost.

Och vi får alltid bo på fina hotell

där vi får kontinental frukost

med buffé, och

om jag äter ägg och bacon och korv
går det bra.

En del av det kan göra en tjock,
men vet ni vad?

Inget socker.

Ser Martin att jag sträcker mig efter
muffins eller våfflor, då blir det liv.

Han väntar tills jag är 6 meter bort,

då börjar han skrika

inför alla på restaurangen.

Ja. Han är från gettot.

Skit samma om det är ett Ritz-Carlton.

Machete är här.

Han börjar skrika.

Han väntar tills jag är sex meter bort,
sen börjar han.

"Skämtar du?"

Ska du stoppa den i munnen, Fluffy?

Vet du vad den
kommer att göra med din kropp?

"Hallå! Ha lite självrespekt."

Och han får mig att gråta till frukosten.

Jag är ledsen.
"Jag vill inte ha muffinsen."

Jag vill inte ha den.
Vill inte ha muffinsen.

Jag är ingen liten hora. Nej.

"Jag är ingen liten hora."

Men det är en äkta vän

som ser efter mig och påminner mig.

"Du får bli hur arg du vill.
Jag vill bara att du ska leva".

Det måste jag respektera.

Det är därför jag älskar honom,

och jag måste i min tur ibland
hålla koll på Martin.

Ja.

Tro mig.

Det är ömsesidigt.
Ibland håller jag koll på honom.

Inte gällande hans vikt,
men han har sina demoner.

Tro mig. Ja.

Ibland finns det begränsat utrymme

på hotellen vi bor på,

så ibland måste vi dela rum.

Och då och då drar Martin med sig
nån tjej till rummet

kl. 03.00 på morgonen och väcker mig.

Jag måste se på honom och fråga:
"Skämtar du?"

Ska du stoppa den i munnen?

Vet du vad den
kommer att göra med din kropp?

"Hallå! Ha lite själv..."

Det gör han inte. Faktiskt inte.

Så låt mig säga en sak.

Jag är hos doktorn, som säger till mig:

"Gabriel, det hjälper uppenbarligen inte
med träning."

Jag har en vän som är specialist
på gastrisk bypass,

och jag tror att det hade varit till hjälp

om du bara lyssnade
på vad han hade att säga.

"Det kan inte skada."

Han ger mig ett kort.

På det står det: "BH Kirurgiklinik."

Jag bokar en tid och dyker upp.

Jag kommer till dörren.

På dörren står det inte:

"BH Kirurgiklinik."

Det står faktiskt:

"Klinik för sjukligt feta."

Ja, det är inte så trevligt.

När jag ändå är där

kan jag väl kolla in stället,
så jag går in.

Jag går till receptionisten
och frågar om det är rätt ställe.

Hon var trevlig. Hon sa:

"Ja, sir, du har kommit rätt."

"Får jag fråga dig en sak?"

"Absolut."

"Varför står det:"

"Klinik för sjukligt feta på dörren?"

"Läkarna vill ha det så."

"Varför står det inte på kortet?"

"Då hade du inte kommit hit."

"Första gången?"

"Ja, första gången."

Hon ger mig en skrivplatta och säger:

"Ta den här skrivplattan och sätt dig.

De kallar in dig om ett par minuter."

Jag vänder mig om
och sätter mig i en soffa

och börjar fylla i uppgifterna.

Det var inte försäkringsformulär och så.

Det var mer som ett frågeformulär.

De ställer en massa frågor

och man måste svara från ett till tio

hur ohälsosam man tror att man är,

och det går inte bra. Nej.

"Liksom: "En jäkla åtta, åtta,
nio, nio, nio, nio,

tio, nio, nio, tio, nio.

"Tio, tio, tio."

Medan jag fyller i uppgifterna
hör jag utanför dörren...

Plötsligt öppnas dörren

och en kille går in...

Jag tänkte:
"Herregud! Du är sjukligt stor."

Mina poäng blev bättre direkt.

"Jag bara: "Jäklar.

Jag är en fyra, fyra, tre, tre, två, två,

ett, ett, ett.

"Jag är friskförklarad."

Han tar sig bort till receptionisten

och hon frågar:
"Har du en tid bokad kl. 08.30?"

Är det första gången du är här?

Läkarna vill ha det så.

Då hade du inte kommit hit. Gud!

Ta den här skrivplattan och sätt dig.

"De kallar in dig om ett par minuter."

Han vänder sig om,

och ser på mig och min soffa,

och säger liksom...

Jag lovar, det var som

inledningsscenen till filmen
Pacific Rim.

Han liksom...

Och jag bara...

"Nej! Det är inte upptaget här!"

"Ja, varsågod."

Han vänder sig om,

och ställer sig intill soffan,

och börjar hasa sig baklänges.

Tänk på att jag ser det här komma mot mig.

Han liksom...

Plötsligt vidrör baksidan av knäna

soffan, och man hör klicket.

Och sen fritt fall.

Och han slår ned. Jag liksom "Whoo!"

Just då kallade de in mig.

"Mr Iglesias."

"Önska mig lycka till."

Jag går in i rummet
och välkomnas av en sköterska.

Sköterskan är väldigt trevlig.

Utöver det så är hon ett fan,

vilket gjorde det mycket bättre för mig.

Hon kom fram och sa:

"Mr Iglesias, det är en så stor ära."

Jag är ett stort fan.

Jag ska göra det här
så smärtfritt som möjligt.

"Jag måste väga dig."

"Jag sa: "Nej, det är lugnt.

Jag vägde mig där hemma.

"Jag väger 220 kilo. Det är lugnt."

"Jag måste bekräfta det."

Och jag frågar mig
varför jag skulle hitta på det.

Förstår ni? Väger man 90 kilo

kan jag förstå om man ljuger
och säger att man väger 85,

men när man har nått en viss nivå av...

Då är det ganska tydligt.

Så jag sa: "Visst. Var är den?"

"Vilken då?"
"Var är den? Vågen?"

För jag vill gå fram till vågen

så att jag kan ta grejen,

flytta den hela vägen på skalan
och sen sätta ner den.

Ni vet vilken våg jag menar, va?

Den som har en tung arm,
när man ställer sig,

och låter högt.

Jag kallar den för "Nazistvågen."

Man ställer sig på den
och den säger "Sieg Heil!"

Hon börjar skratta.

"Hon säger: "Mr Iglesias, du är så rolig.

Vi har faktiskt en industriell våg."

Så fort nån säger ordet "industriell"

och du är med i meningen,
då har du gjort bort dig.

"Hon säger: "Mr Iglesias,
den är inbyggd i golvet.

Stå på det lilla krysset."

Jag tänkte: "Herregud! Jag är en lastbil."

Sen gav hon mig instruktioner.

"Mr Iglesias, stå still."

Jag ska trycka på knappen på väggen.

Den kommer att låta

och sen syns din vikt på displayen.

Jag tänkte: "Kommer att låta?"

Jag hoppas att det inte är..."

Jag stålsätter mig. Väntar.

Jag liksom...

Och när hon tryckte,
det var faktiskt rätt gulligt,

det var ett slags kasinoljud.

"Vänta! Skorna!"

Ni skrattar, men det är 1,4 kilo.

Sen får jag gå till doktorns rum.

Jag sätter mig. Doktorn kommer in,

och vi pratade i en timme.

I princip säger han
att han vill ta min mage,

som enligt honom är stor
som en NFL-fotboll,

och vill skära i den och göra den liten
som ett hårdkokt ägg.

Därför äter man bara så här mycket,

och tappar vikt med tiden.

Problemet med gastrisk bypass är att

om man inte följer deras program
till punkt och pricka

tappar du inte bara vikt,

du går upp i vikt,

och får en rad komplikationer.

Sen frågar han: "Reser du mycket?"

Jag sa: "Jag är på turné
46 veckor om året."

"Det här kommer inte funka för dig."

"Jag sa: "Jag håller med.
Jag brukar äta två ägg.

"Vad ska jag göra?"

"Vet inte, men det här kommer inte funka."

Jag lämnade mottagningen.
Jag var modfälld.

Jag satte mig i bilen.

Jag var deprimerad,

för nån sa att jag hade två år kvar.

Operation är mitt sista hopp.
Så jag började gråta.

Jag var ledsen. Jag grät i min bil.

Jag undrade vad jag skulle göra.

Det enda som kunde göra mig glad
var en drive through.

Jag vet att det låter galet.

Vissa av er tänker:
"Var det inte det

som fick dig att bli så från början?"

Jo! Men det var det enda
som verkade vettigt.

Det finns ett skäl till att det kallas

"tröstäta." Tänk på det.

Varje gång ni ser nån äta en burgare,

de ser aldrig ledsna ut.
De är alltid glada.

De kan se ledsna ut när de går in,

och ledsna ut när de går ut,

men när de verkligen äter burgaren

kunde livet inte bli bättre.

Det stämmer.

Min tjej sa att jag gör ljud
när jag äter burgare.

Det visste jag inte om.
Tydligen gör jag det.

Jag äter en burgare och låter...

Hon sa: "Äter du den där
eller äter du den?"

Tänk på saken.
Vem är ledsen när de äter snabbmat?

Den som är ledsen

är den som äter en sallad
och ser på nån som äter snabbmat.

Det är den som är ledsen.

Jag åkte till snabbmatsrestaurangen
med ett stort "M".

Och killen i högtalaren sa:
"Kan jag hjälpa dig?"

Jag gråter och säger:
"Du har ingen aning."

Det jag började med sen
var att äta mindre kolhydrater.

Jag äter långt ifrån hälsosamt.

Jag äter fortfarande snabbmat varenda dag
och folk ifrågasätter det.

"Hur kan du äta snabbmat
och gå ner 50 kilo?"

Jag ska ge ett exempel.

Jag beställer en dubbel cheeseburgare.

Jag äter inte brödet.

Jag äter inte löken, tomaten, ketchupen.

Jag äter köttet, osten,
majonnäsen, senapen

och jag beställer tre light-läsk.

"Folk säger: "Det är ohälsosamt.

Kolesterolet kommer att döda dig."

Jag håller med. Men vet ni vad?

Kolesterolet dödar mig på tio år.

Diabetes gör det på två.

Just nu leder jag med åtta.

Ja, det kallas för "Fluffy-matematik".

Det är många som är arga här inne nu.

"Fluffy hittade ett kryphål." Ja.

Så jag började med lågkolhydratskost.

Jag började med yoga,
och det låter ju som ett skämt.

Vissa av er säger: "Han menar yoghurt."

Nej, yoga. DDP, för tusan.

Sen började jag lyfta skrot.

Det är svårt för mig,

för nu säger folk på mina föreställningar:

"Vi ser att det har blivit lite skillnad.

"Du är lite mindre fluffig."

Vad händer om du fortsätter tappa vikt?

Vad ska vi kalla dig?

"Vad ska vi kalla dig?"

Jag lyfter skrot, kalla mig "Biffig".
Jag bryr mig inte.

Poängen är att jag inte försöker

gå ner i vikt för fåfängans skull.

Jag är trygg i mig själv.

Poängen är att jag försöker tappa vikt

så jag kan finnas kvar för min familj

och mina vänner

och för er.

Jag försöker inte predika för nån.

"Du måste göra så här med ditt liv."

Fan, heller. Gillar du burgare?
Käka på.

Det är bara det jag går igenom.
Och så tror folk:

"Han försöker gå ned i vikt
för att han gör filmer."

Han vill se bättre ut.
Han vill bli accepterad.

"Han vill..." Nej.

Få det inte om bakfoten.
Tänk inte ens tanken.

När jag vägde som mest, 220 kilo,

blev jag oerhört accepterad.

Låt mig säga så här...

Låt mig säga så här,

när jag vägde 220 kilo

fanns det kvinnor som kastade sig på mig.

När jag vägde 220 kilo,

fanns det män.

Och, Bay Area, låt mig berätta nåt
om gay-män.

Jag vet att ni är här. Jag såg kön.

Jag ska berätta nåt om dem.

Gay-män är väldigt kreativa.

De är väldigt envisa,
och väldigt opportunistiska

när de vill utföra uppdraget.

De är lika beräknande som straighta män.

Jag ska ge ett exempel med en historia.

En kväll var Martin och jag på en bar
och drack drinkar,

och det var nog ingen nyhet.

"Drack de verkligen?"
Ja, som fan. Så...

Medan vi dricker är Martin uppmärksam

och tjuvlyssnar på ett samtal som sker

omkring fem meter bort mellan två tjejer.

De samtalar, och en av dem sa:

"Helt otroligt
att vi har tömt hela flaskan."

"Hur fan ska vi komma hem?"

Martin reser sig upp,
ser på mig och säger:

"Jag är strax tillbaka."

Sen började den. Jakten.

Ni vet...

Gay-män är precis likadana.

De lyssnar, fokuserar, är uppmärksamma.

De väntar på att en av korna

ska tappa bort sin hjord

så att de kan stänga in den och slå till.

Fyra timmar senare
är Martin och jag i baren

och jag har druckit 16 tequila-shottar.

Ja, jag mår jättebra!

"Jag säger till Martin: "Jag minns inte

när jag senast drack
så här många tequila-shottar.

Och Martin säger:
"Du är galen, Fluffy.

Du är galen. Vänta här. Jag måste kissa."

Han går på toaletten

och jag lutar mig mot baren.

Baren är det enda som håller mig uppe.

På andra sidan rummet reser sig en kille,

ser på sina vänner och säger:
"Jag är strax tillbaka."

Sen började den. Jakten.

Han kom fram till mig och sa:

"Jag måste bara säga
att jag är ett stort fan.

Herregud!"

Varje gång nån säger
att de är ett stort fan

börjar jag automatiskt att le,

ännu mer om jag har druckit.

Ja, om jag har druckit säger jag:

"Tack."

Jag var så tankad att jag bugade.
"Tack."

Han la sin hand på min axel,

"och sa: "Jag måste bara säga

att du har tagit mig genom svåra..."

Sen slutade han att prata,

"och han klämmer, och säger: "Herregud!

Tränar du?

"Jag var så berusad att jag sa: "Lite.

"Du är den förste som märker det!"

Han sa: "Det ser man."

Och han klämde igen, och jag sa...

"Ursäkta. Går jag för långt?"

"Nej, du förstår inte.

Jag är stressad.
Så det kändes rätt skönt."

"Ska jag klämma på båda dina axlar

och din rygg och klia den?
Jag gör det gärna."

"Varsågod."

Han tar tag i mina axlar.

Han tar tag i mina axlar
och vänder på mig.

Nu står jag mot bartendern,

som försöker varna mig.

Han säger liksom: "Hallå!"

Hallå!

Hallå!

"Hallå!"

Jag är så full att jag gör så här...

Han masserar verkligen min nacke.

Jag liksom...

Det känns så bra
att jag spjärnar emot mot bardisken.

Då kommer Martin tillbaka från toaletten.

Han ser vad som händer.

Han avbryter det inte.
Han säger inte ett ord.

Så vitt jag vet för Machete anteckningar.

Killen vänder på mig igen och säger:

"Jag måste bara säga, om du var min

så skulle jag laga mat till dig
varje dag livet ut."

Då bryter Martin in i samtalet

som en domare
i slutet av ett tufft slagsmål,

och han kramar mig och håller om mig,

och säger "Killen",
och jag säger "Killen",

sen såg jag på killen.

Vad kan du laga för mat?

Martin skakade om mig. "Gabriel!"
"Vad då?"

Och så drog han bort mig, och jag sa:

"Martin, vad gör du?

Så får du inte göra. Det är ohyfsat."

Han säger:
"Han försökte få ihop det med dig."

"Nej, Martin. Nej."

Han försökte mata mig.

"Varför mat-blockerar du alltid?"

"Jag är din vän, Gabriel."

"Du är inte min vän!"

När masserade du senast mina axlar?

När sa du senast:
'Fluffy, jag lagar mat till dig'?

"Du lagar inte mat till mig.
Du fick mig att kasta mina muffins."

Vi grälar så mycket

att killen tror att vi är gay.

Han säger:
"Herregud, jag är en sån hemförstörare."

Sen drog han.

Poängen med historien är

att jag började gå ned i vikt
av hälsoskäl.

En del av er tänker:
"Han gick lite långt för det."

Det jag tycker är roligt är att folk nu
ifrågasätter mina föreställningar.

"De säger: "Vad ska Gabriel prata om,

om han fortsätter gå ned i vikt?

"Vad ska han då prata om?"

Seriöst, med tanke på

alla galna vänner jag har

och hur mycket alkohol jag hinkar i mig

och alla galna ställen vi besöker,

har jag alltid historier till er.

Galna historier.

Historier som ingen annan har.

Historier som att Martin och jag
precis kom hem från Indien.

Ja.

Jag måste berätta, jag började skriva
inlägg på Facebook och Twitter

om att vi skulle dit
och göra föreställningar,

och då började folk skicka
meddelanden till mig

och ifrågasatte vad jag skulle göra.

För det första:
"Kommer de att förstå dig i Indien?"

Kommer de att förstå engelska bra?

"Kan de följa med i dina historier?"

När jag kom dit fick jag veta

att fler talar engelska i Indien

än i hela USA och Kanada tillsammans.

Släng in Mexiko också för extrapoäng.

För det finns så mycket folk där,

och, ja, de har internet.

De har internet, Bollywood och Hollywood.

De förstår amerikansk kultur

så mycket mer än vad vi förstår deras.

För det andra försökte folk varna mig
för att åka dit.

"Gabriel, var försiktig.
Indien är ett U-land."

Drick inte vattnet i Indien.

Det innehåller parasiter
som kan göra dig riktigt sjuk.

Ät inte maten från gatan,
i synnerhet inte köttet från gatan.

Det innehåller en parasit
som gör dig väldigt sjuk.

Och det viktigaste,
det begås mycket brott där.

Stanna inte ute till sent.
När solen går ner,

"är det ute med dig."

"Är det så illa?", undrade jag.

"Parasiter."

"Så jag sa: "Har jag förstått det rätt?

Där begås mycket brott.
Stanna inte ute till sent.

Ät inte gatuförsäljarnas mat,

och drick inte vattnet.

Varför låter det bekant?

"Det är Mexiko!"

När Martin och jag kom dit

insåg vi att indier och mexikaner

har väldigt mycket gemensamt.

Det är galet hur lika vi är,
i synnerhet maten.

Maten är så snarlik.

Mexikaner älskar exempelvis tortillas.

Indier älskar naanbröd,

vilket är en fluffigare form
av en tortilla.

Mexikaner älskar kyckling, indier likaså.

Mexikaner älskar hett och kryddigt.

Indierna uppfann hett och kryddigt.

Den mest populära drickan
i Mexiko är Fanta.

Den mest populära drickan
i Indien är Fanta.

Indier dyrkar kor.

Mexikaner älskar grillfester.

Många likheter.

De flesta jag träffade där

var hårt arbetande och ödmjuka,

och jag måste säga
att varje gång jag pratade med nån

hälsades jag alltid på samma vis.

De såg på mig,
förde samman händerna

och bugade lite och sa "Namaste",

vilket är ett kärvänligt hej.

Det är riktigt rart och fint.

Sen märkte jag att indier,
när man pratar med dem,

gör en sak med huvudet,

där det börjar gå från sida till sida
när de pratar.

Först när man märker det tänker man:

"Han har sovit konstigt."

"Han har bara problem med nacken.
Skaffa en Tempur-madrass!"

När de börjar prata

rör sig huvudena, märkte jag.

Killen checkade in oss på hotellet,
och han är jättesnäll.

Han säger:

"Om ni har några problem,"

ring receptionen, tryck på nollan.

Vi skickar nån till ert rum
för att hjälpa er.

Vi har vad ni än behöver här.

Det är jättebra.

En sak jag har märkt
är att ju mer de pratar,

och ju mer upphetsade indier blir,

desto mer börjar huvudet röra på sig.

Nån på hotellet
ropade till receptionisten:

"Det är Fluffy." Och killen sa:

"Herregud! Det är inte sant."

Jag visste det. Jag trodde det var du.

Herregud. Helt otroligt. Så galet.

"Herregud, Fluffy!"

Ännu galnare är att munnen
faktiskt sitter ihop med halsen.

När munnen slutar röra på sig

stannar huvudet där munnen stannade.

Det ser man när indier pratar
med varandra.

"Okej, låt mig säga en sak. Okej. Rätt."

Okej. Vänta.

"Vänta. Okej."

Om du är indier
och stammar, är det kört.

"Jag... Jag... Jag..."

"Kan nån stoppa honom?"

Jag ska inte ljuga för er.

När jag såg det första gången
tyckte jag att det var jättekul.

Jag tyckte att det var roligt.

Men så började jag tänka på det.

Huvudrörelser är bara en uttrycksform.

Oavsett var man bor i den här världen,

uttrycker folk sig själva
på sitt eget unika sätt,

om det så rör ansiktsuttryck,

handgester, kroppsrörelser, extra ord.

Vart man än går är det annorlunda,

och det är bara så
de uttrycker sig i Indien.

Tillbaka till grejen
med det indisk-mexikanska.

Det är nåt annat vi delar med indierna.

Huvudrörelser.

Vissa av er här ikväll tänker:

"Idiotiskt. Vi har inte huvudrörelser."

Jo, det har vi. Lite annorlunda.

Indierna rör sina huvuden
från sida till sida.

Mexikaners huvudrörelser
är framåt och bakåt.

Skillnaden ligger i att vi mexikaner
måste bli väldigt upprörda

för att ni ska se huvudrörelsen.

Annars ser man den inte.

Indierna gör det hela tiden.

"Det är en så fin dag idag."

Vilken underbar dag.

Jag är så glad. Väldigt bra.

"Herregud, vad fint. Det är en så fin..."

När vi mexikaner är arga,
det är då det kommer fram.

För icke-latinos, lita på mig.

Skär ni av en mexikan i trafiken,
se vad som händer.

Vad lustigt. Jag vet inte varför

de svarta här inne skrattar.

Ni gör allt.

"Nej, du. Fan heller!"

Jag vet att han inte pratar om mig!

"Kom an, bara!"

Jag blev snurrig när jag gjorde så.

Jag ska berätta en sak.

Om ni nånsin får tillfälle

att resa till Indien,

uppmuntrar jag er att kolla upp det.

Ni kommer att se vackra saker.

Ni kommer att få se otroliga saker.

Ni kommer att få se sorgliga,
deprimerande saker

och en del hemska saker.

På det stora hela
är det en välbalanserad resa.

Men när ni kommer tillbaka hit till USA,

då uppskattar ni era liv
på ett helt annat sätt.

Tro mig.

Jag lovar.

Det bor många i Indien,

och många människor medför mycket trafik.

För det första.

Amerikansk och indisk trafik
skiljer sig vida åt.

Här, det som händer på motorvägen

stoppar upp trafiken där.

I Indien är det tio gånger
så mycket trafik, men den rör på sig.

Problemet är att vi amerikaner
fascineras av olyckor.

Vi fascineras av chansen att se död.

Det är därför vi saktar ned på motorvägar.

Vi säger att vi inte vill se det,

men vad händer i trafiken?

Ni vet...

"Vad händer där borta?"

Det behöver inte ens vara en krock.

Man kan köra på motorväg 101

och en bil får punktering
och snurrar runt.

Den krockar inte med nåt.

Nu står den vänd mot trafiken.

Vet ni vad som händer
med resten av motorvägen?

Till och med på andra sidan,
där det inte har hänt nåt.

Och än en gång:
"Varför? Vad händer?"

"Ursäkta. Nån kan vara död.

Ursäkta."

I Indien, om det sker en olycka

mitt i gatan, vet ni vad de gör?

De kör runt den. De stannar inte.

Inte för att de inte bryr sig.

Det gör de. Men det är så mycket kaos

som sker på reguljär basis,

och de behöver komma till jobbet.

De ser vad som händer,

och tro mig, de har medkänsla.

De kör förbi.

"Jag är ledsen för din skull."

Inget stoppar trafikflödet i Indien.

De måste ta sig från punkt A till punkt B,
så de kör. De kör.

De kör runt olyckorna.

Är det nåt som blockerar gatan

kör de på trottoaren för att komma runt.

Det är otroligt hur de kör.

Och en annan sak.

Ingen använder blinkers där.

Ingen använder blinkers.

De använder tutan.

Om ni åker till Indien imorgon,

under hela er vistelse där

kommer ni att höra en tuta.

Det är ett riktigt språk när folk kör.

Jag ska visa er. Ni kör.

Bilen till höger.

Bilen till vänster.

Trafikljus där framme.

De pratar med varandra när de kör,

och de missar precis varandra
varenda gång.

Och kör man på motorväg 101 här

finns det sex filer.

I Indien har de sex filer, men gissa vad.

Ni ser 12 bilar i bredd.

Ja, de har filer,
men de är i princip där för att visa

mer eller mindre
i vilken riktning ni kanske vill åka.

De är så här nära varandra,

och även vid trafikljusen kommunicerar de.

Man ser allt,

bilar, lastbilar, skåpbilar,
motorcyklar, fotgängare,

kor, barn, alla väntar på trafikljuset.

Och de pratar vid ljuset med tutan.

"Jättebra. Kör du. Kör du."

"Varsågod. Kör, kör."

Ingen stoppar trafikflödet där.

Indiernas körstil... Tänk på myror.

Ni vet hur myror förflyttar sig
i en rak linje,

och om det är nåt i vägen,

som en sten, delar myrorna upp sig,

går runt stenen och återförenas,
eller klättrar över stenen.

I värsta fall gräver de ett hål
och går under stenen.

Det är indiernas körmentalitet.

En man kan bli skjuten mitt på gatan.

Folk bara ser på varandra.

"Nån plockar upp honom."

Och de drar honom till trottoaren,

och om det sker en olycka
och de vill komma förbi,

gissa vad som händer
med killen på trottoaren.

Inget stoppar trafikflödet i Indien,

förutom en ko.

Jag vet att vi har hört historierna
och skämten om

hur indierna aldrig äter hamburgare.

Jag ställde frågan, och fick ett svar.

Man tror att kor
är människor som har dött,

och de har återfötts,

och deras nya liv är nu kon,

och därför äter de inte dem,

utan ger dem all kärlek och respekt
i världen där borta.

Jag såg det själv.

En ko gick över gatan när vi körde.

Och korna vet. De är kaxiga.

De vet att de får gå över.

Jäkla...

Alla bilar...

Och korna är kaxiga.

Ingen tutar på korna.

Ingen skriker åt korna. Ingen rör korna.

De väntar på att korna ska gå över.

Kon vi stötte på la sig ned.

Föraren stängde bara av bilen.

Började twittra.

"Det ligger en ko"

mitt i gatan.

"#mumu."

Jag frågade föraren: "Vad händer?"

"Sir, där är en ko."

"Jag ser det."

"Ska du tuta på den, köra runt?
Vad händer?"

"Vi får inte... Vi får inte tuta på kon."

"Vi måste vänta på att kon flyttar sig."

"Du skämtar."

"Jag skämtar inte. Vi måste vänta på kon."

"Vi körde förbi ett lik för en kvart sen."

"Det är nog han."

Trafiksituationen där borta

är så intensiv.

En morgon medan vi var där,

jag behövde ta mig till flygplatsen snabbt
för jag försov mig,

så jag hoppade in i taxin

och gav föraren en 50-dollarsedel,

"och sa: "Sir, jag är försenad.

Jag behöver ta mig till flygplatsen
så fort som möjligt.

Vilken sidogata du behöver ta

eller nån alternativ väg, allt går bra.

"Gör bara vad som krävs."

Han fick sedeln och sa:

"Okej, då kör vi."

Han kör i nånstans mellan

80-110 km/h på gatan.

Vi tar igen massor av tid.

Jag märker att vi är på väg
mot ett rödljus.

Har ni nånsin varit i en bil med nån

och ni är uppmärksamma på
vad som sker,

och märker att ni är på väg
att köra mot rött?

Och ni börjar förbereda er
mentalt och fysiskt

för inbromsningen av bilen

och börjar förutse trycket av bromsen?

Och om ni inte känner
att ni saktar ned i ett visst läge,

går alla alarm i skallen,

och ni slår föraren i bröstet.

"Hallå!"

Jag fick inte bara ingen känsla av

att sakta ned, jag fick motsatsen.

Han körde i full fart mot rödljuset,

och jag var inte förberedd.

Jag kunde inte ens skrika. Jag liksom...

Och så...

Sen fick jag luft.

"Hallå! Kör in till sidan."

Han visste inte ens vad han hade gjort.

Han såg på mig och sa:

"Vad är det?"

"Vad menar du med det?"

"Såg du inte att det var rött?"

Han svarade lugnt:

"Såg du inte att det inte kom nån?"

Du sa till mig
att jag skulle göra vad som krävdes.

Vad som än krävdes.

"Vill du skrika eller hinna plan?"

Bra poäng. Jag lät som en tredjeklassare.

"Jag vill hinna plan."

Det är ett tv-spel jag vill se.

Jag vill se Grand Theft Auto Indien.

Förresten, sen min förra specialare,

jag måste berätta nåt
om min son Frankie.

Nu använder han deodorant.

För resten av er som ser det här nu

och undrar vad jag pratar om.

Och för de som ser på filmen

och inte förstår, låt mig förklara.

I min förra specialare
refererade jag till min son Frankie

och hur han vägrar
att använda deodorant dagligen.

Så jag sa till honom:
"Om du inte börjar med det"

berättar jag om det på tv,

och dina vänner kommer att se mig
prata om dig,

"och de kommer att kritisera dig åt mig."

Sagt och gjort, min specialare visades.

Dan därpå gick Frankie till skolan,

och ungarna var skoningslösa.

Han kom hem. Han tog av sig ryggsäcken.

Öppnade den och hällde ut

runt 17 deodoranter.

"Ser du vad du har gjort?"

Jag bara: "Wow, se så mycket pengar
vi precis har sparat."

Hans mamma blev imponerad.

Hon sa: "Snacka om
hur han behöver handdukar."

Ja, för fan. Han kommer att få handdukar.

Det är lustigt, eftersom,

för mig att relatera till min son,

är lite av en utmaning.

Visst kan jag relatera till en tonåring,
det är inte det.

Jag kan relatera till nästan alla.

Folk har tagit med sig barn ikväll.

Problemet är att min son
inte ser mig som underhållare.

Han ser mig som den
som säger åt honom att duscha,

använda deodorant.
"Sluta peta dig i näsan." Det är jag.

Hans vänner, å andra sidan,

jag är som en gud för dem.

Varje gång jag släpper av
Frankie i skolan, när jag stannar.

Ungarna ser min bil.

De blir helt galna, springer dit,

och lägger händerna på den
som om den vore helig.

De vidrör bilen som nån jäkla:

"Selena är här", fattar ni?

En del av er fattade. Tack.

Hur som helst...

Sen börjar de skaka bilen,
från sida till sida, och skanderar:

"Fluffy, Fluffy, Fluffy."

Och Frankie sitter
i passagerarsätet, förbannad.

Han säger: "Jag hatar det här."

Jag säger: "Bli inte arg på mig

för att jag är mer populär
än du i din skola."

Var inte så hatisk.

Han går arg ur bilen.

De skanderar fortfarande. "Fluffy."

Grejen är att våra världar
är väldigt olika.

Hans värld kretsar kring.

Grand Theft Auto, tv-spelet,

YouTube och tjejer.

Han är väldigt duktig på två av dem.

Den tredje, inte särskilt.

Jag menar inte att vara taskig.

Jag säger bara till Frankie:

"Du måste börja ha fler konversationer.

Du måste prata och interagera mer."

Han sms: ar hellre än att prata.

Det är hans grej. Jag säger:

"Du måste lära dig, börja..."

Prata med mig!
Du kan väl prata mer med mig?

Du kan lära dig mycket
av att prata med mig.

"Jag gör det ju
liksom bara professionellt."

Men nej, han sms: ar hellre.

Det har gått så långt
att om jag är i huset och ropar:

"Frankie, har du kastat soporna?"

Inget. Helt plötsligt...

Jag tar fram telefonen.

"Nej."

Men om jag säger:
"Jag har pengar till dig."

Jäkla Houdini, va? "Hej."

För man kan inte sms: a pengar.

Det är min stora grej nu.

Att han slänger soporna.

Han är 16 år gammal nu.

Det är sex år för sent,

men bättre sent än aldrig.

Och det han gör är
att sitta i vardagsrummet

och kopplar bort resten av huset.

Han sitter där och tar på sig hörlurarna

som han fick i julklapp
för ett par år sen,

Beats med en jäkla studioknapp,

och de stänger ute allt annat ljud.

De är så starka

att när han börjar se på
sina YouTube-klipp

hör han inte sig själv skratta.

Och det tycker jag är jätteroligt.

Jag är i rummet intill och kan höra honom.

Det här hör jag...

Jag är i rummet intill och undrar
vem som tagit hit tyskarna.

Så jag går ut i vardagsrummet
och ser Frankie,

och han skrattar åt sin telefon,

och jag måste vinka till honom. "Hallå."

Han tar av dem och undrar vad det är.

Jag säger:
"Frankie, kan du göra mig en tjänst?"

"Kan du slänga soporna?"

"Okej." Sen sätter han på dem igen.

"Vad är det?

Nu?"

Jag säger: "Ja, nu.

När du ber mig om skjuts
ber du väl om det

"när du behöver skjuts, inte senare?"

Då säger han: "Vart ska vi?"

"Släng bara soporna."

Då gör han det. Han slänger soporna,

men beter sig som om han gör mig
världens största tjänst,

och han stirrar ut mig
och bryter inte ögonkontakten.

Han liksom...

Och så håller han påsen över tunnan
och gör ett ljud...

Jag liksom: "Varför denna uppståndelse?"

Det är sjukt. Jag vill kunna föra
normala samtal med honom,

men det får gå så långt
för att vi ska interagera.

Jag ser fram emot samtal.

Även om det är nåt litet och enkelt,

då får jag chansen
att prata mer med honom.

Jag ser fram emot ett par saker.

Jag ser fram emot december,

för då blir Frankie väldigt pratig.

Annars är han "Ettordsbarn."

Föräldrar, ni vet vad jag pratar om, va?

Man försöker prata.
"Hej, hur var din dag?" "Bra."

"Har du läxor?" "Ja."

"Ska du göra dem?" "Kanske."

"Är du hungrig?"

"Vad vill du ha?" "Mat."

Det är vanligen det jag får.

Men det blir nåt annat
när december kommer.

Då börjar han bli väldigt pratig,

för han har en agenda.

Plötsligt, från att ha varit
"Ettordsbarnet" är han:

"Hej, pappa, hur är din vecka? Mår du bra?

"Hur går det med föreställningarna?
Är allt bra?"

"Behöver du nåt?"

Jag säger:
"Jag behövde det här i juli, liksom."

Jag vet att det är fejk, men åtminstone,
än en gång,

kan jag lägga min riktiga konversation
ovanpå den här fejkade.

Om det är vad som krävs, så visst.

Utöver det ser jag fram emot problem.

Jag gillar problem, för om det är problem

kan Frankie och jag jobba på det ihop
för att hitta en lösning.

Det ser jag som en bra form
av att bli vänner.

Missförstå mig inte.

Ibland är det dyrt.

Ja, du skrattar. Om du bara visste.

En gång tog de hans iPhone i skolan,

och kom hem helt förstörd.

Han liksom:
"Pappa, jag måste prata med dig."

Jag säger: "Vad då? Berätta."

"De stal min telefon."

Jag säger: "Det är därför du pratar."

Jag skrattade. Han sa: "Det är inte kul."

Jag sa:
"Du har ingen aning om hur kul det är."

Jag undrade vad som hade hänt.

"De bröt sig in i mitt skåp
och stal min iPhone,"

och min väns med,

och om vi åker till skolan
kan vi anmäla det.

"Vi vet vem som gjorde det.
Kan vi åka dit nu?"

"Jag säger: "Jag hade gärna gjort det,

men jag är verkligen trött. Jag har flugit

och är så trött.

Vi åker dit tidigt imorgon.

"Jag hjälper dig med anmälan."

"Kan vi inte åka nu?" Jag säger:
"Frankie, allvarligt. Snälla, imorgon."

"Jag behöver min telefon."

"Du klarar dig en dag utan din telefon."

Han får inte som han vill,
så han vänder sig om,

och skriker mot marken:

"De tog min telefon!"

Jag såg på honom och sa:
"Du, du tog min frihet.

Jag skriker inte för det."

Jag bara godtar och bearbetar det,

"och går vidare. Så är det."

Sen frågar han: "Vad kommer att hända?"

Jag säger: "Jag ska gå upp,

duscha, och lägga mig."

"Nej, vad händer
om jag inte får tillbaka telefonen?"

"Det är en bra fråga. Jag vet inte."

"Ska jag inte få en ny?"

"Nej. Du har redan fått en telefon.

Det var ditt ansvar att ta hand om den."

"Det är orättvist."
Jag säger: "Livet är orättvist, okej?

Men ibland händer det saker."

"Du borde ge mig en telefon."
"Menar du allvar?"

Sen ser han på mig, och säger,

och det här gjorde mig irriterad.

"Han säger: "Du borde ge mig en telefon.

Det är inga problem för dig
att ge mig en ny telefon."

"Det är inga problem för dig
att ge mig en ny telefon."

Bay Area,
min son tror att det jag gör är enkelt.

Han tror att det är enkelt,
för allt han ser,

när han ser min show
ett par gånger om året

är att jag går ut på scen
och ni börjar skandera,

och sen dyker coola saker
magiskt upp i hans rum.

Han inser inte att det här är ett jobb

och att det kräver vissa uppoffringar.

Så jag sa till honom:
"Vad säger du om det här?"

Du kan väl förklara för mig
varför du behöver en ny telefon,

"och om det verkar rimligt,
så får du en direkt. Kom igen."

"Jag behöver en."

"Jag sa: "Nej, Frankie.
Du är tonåring. Du behöver ingen telefon.

En mobiltelefon till en tonåring
är ingen nödvändighet.

Det är en lyxvara.

"Det är ingen nödvändighet.
Det är en lyxvara."

Han sa: "Tänk om det uppkommer
en nödsituation."

Jag sa: "Som vad då?
Nån snor din telefon?

Vad gjorde du idag
när de tog din telefon?"

"Jag gick till... Jag gick till cafeterian"

och pratade med min vän Angel

"och lånade hans mobil
för att ringa mamma."

"Jag sa: "Och om det inte fungerar

kan du gå till kontoret och säga:

"Det har skett ett familjenödläge,
kontakta min mamma eller pappa."

"Och om du behöver få tag på mig?"

"Jag vet vilken skola du går i."

"Men när jag går hem, då?"

"Jag vet vilken väg du tar."

Sen drog han den här,

en av de bästa replikerna nånsin.

"Vet du vad?
Du pratar mycket om mig på tv."

Folk vet vem jag är nu.

"Tänk om nån försöker kidnappa mig."

"Jag sa: "Du väger 100 kilo. Lycka till.

Ingen kan kidnappa dig

utan en iPhone och en ask Oreos.

Det är bara så det kommer att ske.

Inser du vilken tur du har?

Du hade en telefon.
Jag hade ingen telefon i skolan.

Inte din mamma heller.

Om vi behövde ringa ett samtal

fick vi ha växel med oss,
eller ringa "mottagaren betalar".

"Vad är det?" Herregud!

Att försöka förklara konceptet
med mottagaren betalar till mitt barn

är som att försöka
förklara raketforskning.

Han behöver aldrig bry sig om det.

Behöver aldrig veta
hur det är vara ute sent

och tvingas använda telefon.

Först och främst,
att hitta en telefonautomat.

Ser man en sån nu tänker man:

"De har glömt att plocka ned den."

Ta fram kameran och ta en bild.

"För den skiten är borta. Ta en bild."

Han behöver aldrig vara ute sent en kväll

och tvingas använda en snuskig telefon

och ta av luren.

Ni vet den med tuggummi

och gonorré överallt.

Och man måste hålla den från ansiktet

för att inte bli infekterad.

Sen ringer man telefonsamtalet,
det där jäkla...

Ni vet när man ringde mottagaren betalar?

Det var dyrt. Så behöver han aldrig göra.

Det var en pärs att ringa såna samtal.

Det var ett pärs, och det var dyrt.

Ringde man mottagaren betalar till mamma

måste det vara på liv och död

annars skulle det bli så.

Ringde man min mamma då, jösses,

vi gick på bidrag.

Varenda slant räknades.

Man ringde henne.

"Hallå."

Sen fick hon presentationen.

"AT&T.

"Accepterar du ett
mottagaren betalar-samtal från..."

"Uppringare, efter tonen,
säg bara ditt namn."

Man fick vara kreativ.

"Hämta mig vid 7-Eleven kl sex."

"Skynda på. Älskar dig. Hej."

"Accepterar du avgifterna?"

"Fan heller. Jag är på väg."

Och om man inte fick fram meddelandet

fick man ringa upp igen
och upprepa proceduren,

säga ännu en mening tills de avbröt dig.

Jag sa till Frankie
att det kallades "getto-sms".

För han behöver aldrig göra det.

Problemet är att min son
är väldigt bortskämd,

och jag förstår att det är mitt fel,
till 100 %.

När han kom in i mitt liv,

som sjuåring,
var han väldigt uppskattande.

Det var alltid "Tack" och "Herregud",

"Det här är så coolt. Tack. Tack."

En stor kram. "Tack. Jag älskar dig."

Det jag gjorde
var att börja ge honom saker,

och jag förväntade mig inget i gengäld,

och jag har alltid varit sån

att jag jobbar hårt för att få fina saker,

och är det fel vilja ge sin familj
fina saker?

Vet ni vad? Jag har gått igenom mycket.

Jag vill att min son ska ha det bästa.

Men de kan inte alltid få allt,

för då lär de sig inte att uppskatta
och värdera saker,

och det fick jag lära mig den hårda vägen.

Det är tufft att berätta det, förresten,

att jag sjabblade. Min tjej sa det.

Hon sa: "Du sjabblar till det."

Jag sa: "Vad gör jag för fel?"

Hon sa: "Du låter honom inte förtjäna nåt.

Du låter honom inte försöka.

Du låter honom inte testa

att jobba för att få nåt,

"så det är klart
att han inte uppskattar saker."

Det visade sig tydligt förra månaden,
när det var dags att fylla år.

Jag köpte ett par Jordan till honom.

Inte bara vilka Jordan som helst.

En speciell samlarversion av Jordan.

Såna där Jordan
där folk väntar i kö kvällen innan

bara för att kunna köpa dem.

Men jag gjorde inte det,
för jag fick specialbehandling!

Ja.

Det var riktigt fina skor,
180 dollar kostade de, och...

Ja. Hallå, många skämt. Så...

Jag slog inte ens in dem.

Jag la dem på lådan
och väntade på att han skulle komma in.

Jag stod där när han kom in.

Jag sa: "Grattis på födelsedagen."
Och han såg skorna.

Han ser på skorna, och allt han säger är:

"Coolt." Det var allt. "Coolt."

Ibland har jag tur,
då upprepar han det.

"Coolt, coolt."

Sen går han runt för att leta
andra presenter,

och jag sa till hans mamma:
"Såg du det?"

"Bli inte sur, jag sa ju åt dig,
du låter honom inte förtjäna nåt.

Därför beter han sig så där.
Han förväntar sig saker."

Jag säger: "Åh".

Jag vill bli upprörd, men hon har så rätt.

Han är så pass bortskämd nu

där han kommer fram till mig och säger:

"Pappa, jag är så trött
på mitt Nintendo Wii.

Får jag ge det till min vän Angel?"

Jag säger: "Vad sa du?"

"Jag är trött på mitt Nintendo Wii.
Får jag ge bort det?"

Jag säger: "Är det sönder?"

"Nej."

"Hur länge har du haft det?"
"Typ, fyra år."

"Hur många spel har du
till ditt Nintendo Wii?"

"Typ, 300."

Jag känner hur du dömer ut mig.

Jag kände det.

Du blir helt... Du dömer ut mig.

Jag känner det.
Hon där borta, hon liksom:

"Det här är nåt för Dr. Phil.

Han har förstört honom."

Ja, jag hörde dig.

Låt mig bara berätta hur det ligger till.

Jag har inte köpt 300 spel till min son.

Så här gick det till.

Jag har en vän som är datorhackare,

och för 75 dollar

satte han 300 spel på min sons hårddisk.

Ja, jag har pengar, men jag är ännu getto.

Ja.

Så jag sa:
"Vet du hur tursam du är?"

Han rullar med ögonen. "Tursam."

"Ja, det är du."

Du har ett Nintendo Wii som funkar.

Du har haft det i fyra år,
och det funkar ännu.

Om nåt händer med det
kan jag ta det till butiken

och plocka ut ett nytt
för jag har en garanti

"som räcker i ytterligare fyra år."

"Varför är det en stor grej?"

"För när jag var i din ålder
hade jag ett Nintendo."

"Wii?" "Nej."

"Frankie, 1987

hade jag nåt som kallades
Nintendo Entertainment System."

Nintendo Entertainment System.

Det höll inte i fyra år.

Det höll i 90 dar.

90 dar tog det för en
att trycka på "Power"

och sen se en blinkande röd skärm.

Den blinkande röda skärmen

som man måste titta bort från,

annars fick man ett krampanfall.

Sen fick man vända på Nintendon,

och där satt ett silverklistermärke,

och på det fanns det ett 800-nummer,

och det kunde man ringa,

så blev man kopplad till nån i Japan,

som fick en att kännas sig som en idiot.

Han fick en att känna sig dum.

Man ringde honom och han sa:

"Det kostar 250 dollar att laga Nintendo."

250 för att laga det?

Ett nytt kostar 150 dollar.

Och hade man inte råd
med 150 för ett nytt,

vi hade inte råd med det,

fick man bli tekniker.

Från sju till elva års ålder

fick man gå in i köket

och leta upp den trasigaste
smörkniv man kunde hitta.

Den som var böjd och hade rostfläckar,

och ta den jäkeln till vardagsrummet

för att man skulle utföra en operation.

Man skulle utföra en operation

och återuppliva sitt Nintendo.

Ja.

Man fick jobba för att spela.

Man fick koppla ur det, koppla in det,

power, reset, power, reset.

Det var som att utföra HLR.

Man höll i en kassett

och man tryckte ner den,
drog upp den,

tryckte ner den, drog upp den,

tryckte ner den, drog upp den.
"Ge den syre!"

Och om man hade tur, om man hade tur,

hörde man det magiska ljudet.

"Den lever!"

Man blev lyckligare över
att få spelet att funka

än att faktiskt spela det då.

Frankie kommer aldrig att behöva

reparera sitt system för att kunna spela.

Han behöver aldrig bry sig om kassetten.

Han behöver knappt vidröra skivan.

De flesta spel nu streamas via Wi-Fi.

Och om det är fel på ditt Wi-Fi,

så fixar men det inte på samma sätt

som man fixade gamla Nintendo-kassetter.

Det funkar inte.

"Inget Wi-Fi." "Vänta."

Försök igen."

Man kan inte röra vid Wi-Fi.

Prylar och apparater nu
är så ömtåliga och känsliga.

Man kan inte röra vid det.

Allt kräver en specialist

eller tekniker som kommer och fixar det.

Förr i tiden funkade prylar och apparater

så mycket bättre när man tillämpade

bara lite våld mot dem.

Man behövde inte ringa nån reparatör.

Hade man en storbilds-tv

och det gick linjer genom mitten,

hur fixade man det?

Eller hur? Och vad hände?

Testa den metoden ikväll

på en plattskärm, och se vad som händer.

"Dumma plattskärm.
Fan! Jag hade sönder den!

Plocka upp den. Jag har garanti. Kom."

Jag säger till Frankie: "Du är så tursam.

Du är inne i en teknologisk tidsålder
som är otrolig.

"Du behöver inte oroa dig."

Jag vill få honom att förstå.

Jag vill att han ska uppskatta det,

men samtidigt måste jag skärpa mig.

Ibland säger han saker.

Ibland säger han saker till mig

och ibland låter de lite oförskämda
eller smärtsamma.

Till exempel, varje måndag,
när jag åker hem,

varje måndagskväll åker jag hem,
jag tar med familjen ut.

Alltid biokväll.
Jag älskar biokvällar på måndagar.

Inga köer. Man går in, och sen ut,
gott om parkeringsplatser. Härligt.

"Jag säger alltid till Frankie
innan vi går: "Du, en timme.

Vi åker om en timme.

"Se till att du är klar då."

"Okej." "Bra."

Sen går jag in i rummet
och tar en tupplur,

och ibland försover jag mig,

så en och en halv timme senare

kommer Frankie till rummet.

Han bankar på dörren.

Dörren...

Jag vaknar och säger:
"Vad är det, Frankie?"

"Skulle vi inte åka om en timme?"

Vad hände med en timme?

Jag blir inte sur. Skriker inte.

Jag ser bara på honom och säger:

"Snälla, ursäkta mig, sir.
Jag ber om ursäkt."

Så snart jag har vattnat hästarna

"kör jag fram vagnen till ert rum, sir."

"Varför pratar du så till mig?"

"Jag talar till er på detta vis"

eftersom ni talar till mig
som om jag är en skitstövel, sir,

och jag tolererar inte sånt uppförande

från min avkomma
som tekniskt sett inte är min.

"Var det nåt mer, sir?"

"Får mina polare hänga med på bio?"

"Gamarna är här."

De är här för att skörda
frukterna av mitt arbete.

"Självklart, Frankie.
Var det något mer?"

"Vad ska du göra?"

"Jag ska gå in i rummet, sir."

"Varför det?"

"Jag ska besudla din mor, Frankie.

Hon har varit lite pratig
och nån måste sätta henne på plats."

Jag snubblade över guld den kvällen.

Jag snubblade över guld.

När jag sa det där om hans mamma

insåg jag

att Frankie är väldigt känslig
vad gäller sin mamma.

Han är i den åldern nu
där tillgivenhet verkligen stör honom.

Inte nödvändigtvis från mig, för då jag
försöker krama honom är det lugnt,

för jag ger såna där snabba polarkramar:

"Hej. Hej, läget?"

Men om hans mamma står bredvid mig

och jag tar hennes hand,

då ser han det som äckligt
och gör grimasen.

"Vad då?"

"Handen?"

"Det är äckligt, pappa."

"Det är inte äckligt, Frankie.
Det är det inte."

Älskling, öppna munnen.

Det är hans svaga punkt,
och jag går efter den varje gång.

En dag strök jag en av mina skjortor

som jag skulle ha på mig.

Jag strök medan jag pratade med honom
om hans betyg.

När jag pratar med honom om betygen

kör en bil förbi huset,

och stereon var på så högt
att man kände basen.

Så jag började dansa. "Ja."

Frankie börjar skratta.

Det kändes bra.
Jag fick min son att skratta.

Men sen började han peka. Han pekar.

"Varför pekar du?"

"För att du är fet,
ditt fett dallrar överallt.

Ditt fett dallrar."

Jag säger: "Jaså? Dallrar mitt fett?
Gissa vad.

Det här fettet gör din mamma kåt."

Och han bara...

Om jag ber honom göra nåt,
och han inte gör det,

som, till exempel, som föräldrar,

vill man att ens barn ska lägga sig
en viss tid.

Man vill att de ska vakna i tid
för att bli klara till skolan.

Frankie får vara uppe till kl. 23.00.

Det är ganska sent,
om ni frågar mig, för ett barn.

Ibland utökar han det till midnatt,
spelar dum.

"Jag visste inte vad hon var."

"Visst. Du håller ju bara i en klocka."

Men jag förstår. Jag spelade också dum.

Så då går han in i rummet och säger:

"God natt pappa."
Sen stänger han dörren.

Och han tror att han är smart.

Han tar en handduk och rullar ihop den,

och lägger den under dörren,

så att jag inte ser ljuset
som kommer från tv: n.

Det låter rätt smart, va?

Men, hallå, täck för resten
av den jäkla dörren.

Han sätter på sin stora jäkla tv,

och det ser ut som om migrationspolisen
bryter sig in i hans sovrum.

Det som händer är att han är uppe

till två, tre, fyra på morgonen,

och han ska stiga upp klockan sex.

Hans alarm sätter igång
och han sover sig igenom det.

Och det är ett riktigt jäkla alarm.

Det är ingen radio. Det är ett...

Hela huset är vaket. Han?

Och klockan står intill honom.

Så jag måste kliva upp, gå till hans rum,

och jag öppnar dörren,
sparkar undan handduken,

sen går jag fram till honom.

Jag skriker: "Frankie!"

Inget, så jag skakar om honom.

"Frankie, vakna."

Vet ni vad som händer
när jag skakar om min son om morgnarna?

Det får honom att äta i sömnen.

Så är det.
Jag skakar honom, han gör så här.

Så vet ni vad jag gör?

Jag kliver upp i sängen,
och lägger mig sakta på honom.

Och jag lägger på hela min vikt, alltihop,

sakta, och man kan höra honom.

"Herregud!"

"Du är för stor!"

Då viskar jag i hans öra:

"Så sa din mamma också."

Jag vet att min son en dag skriver boken.

Fluffy snackar skit.

Det är rätt galet.

Jag pratade med hans mamma.

"Hon sa till mig: "Hör på.

Jag ska säga dig en sak. Bli inte arg.

Skälet till att du och Frankie
alltid tjafsar

"är för att ni i princip är samma person."

Jag säger: "Vi är inte samma person."

Hon säger: "Ni beter er likadant.

Ni tänker likadant.

Ni är precis...
Ni är tjuriga på samma sätt.

"Det är samma sak."

Och tänk på att Frankie
tekniskt sett är min styvson,

så när tjejen insisterar på att vi är lika

säger jag:
"Hallå, jag var inte med från början."

Men hon insisterar: "Ni är likadana."

Jag började analysera våra liv.

Jag började analyser Frankies liv,

och mitt liv,

och började inse att, vet ni vad,

våra liv löper parallellt.

Jag ska berätta en sak för er.

I alla mina andra specialare
har jag pratat om min mamma.

Min mamma hela tiden.

Jag har aldrig riktigt
gjort referenser till min pappa,

för han fanns inte där när jag växte upp.

Och jag skämtade en gång om

hur min mamma sa
att min pappa var en mariachi.

Vilket är sant, och det var han

som var på flaskan med het sås.

Min pappa var Tapatío-mannen.

Så efter det,

började folk ställa frågor om min pappa:

"Vilken är historien med din pappa?"

Och det kändes pinsamt att ta upp

att jag inte växte upp med en.

Och ingen vill berätta nåt sånt.

Så för mig var det personligt

och jag började bygga upp en mur

eftersom folk ställde frågor,
i synnerhet den här:

"Vad skulle du säga
om din pappa ville se dig nu?"

För mig var det över 30 år sen,

så jag skulle alltid säga samma sak.

"Om min pappa hade velat se mig,

hade jag sagt åt honom
att köpa en biljett."

Det var mitt vanliga svar.

"Om min pappa vill se mig
får han köpa en biljett."

Då får han köpa en biljett.

Vill min pappa se mig 30 år senare

"får han köpa en biljett."

Jag sa det i över sju år.

Och gissa vem som köpte en biljett.

Bay Area, nu blir det allvar.

Lyssna på det här.

Jag gjorde en föreställning
på en komediklubb i LA

som heter Comedy & Magic Club,

och det får plats 250 pers i rummet,

och managern Richard
kommer fram innan jag går ut på scen,

"och säger: "Du, Gabe.

Din pappa sitter där bak i rummet.

"Kan vi betala hans dricka och mat?"

"Vad pratar du om?"

"Din pappa är här."

Betalar vi för hans mat och dricka?

"Jag sa: "Jag har inte sett min pappa
på över 30 år.

Nån försöker få gratis mat och dryck.

"Glöm det. Betala inte för nåt."

"Okej." Jag går ut på scen.

Jag börjar göra min grej.
Inga problem, föreställningen går bra.

Jag är utanför efteråt

och träffar fansen.

Jag tar foton och signerar skivor.

Min pappa går ut och ställer sig i kön

med resten av fansen
och försöker träffa mig så.

Min manager går till slutet av kön,

och sen kommer hon fram till mig
och säger:

"Du, Gabe."

Killen i slutet av kön,

"jag har en känsla av
att det kan vara din pappa."

Jag säger: "Verkligen? Du med?
Varför det?"

"Jag såg hans ID-kort.

Gabe, heter han Jesús?"

Jag tänkte liksom:

"Ja, det är en chans på fyra bara där."

Seriöst, man kan inte kasta en sten

i Los Angeles utan att träffa en Jesus.

Det kan man inte.

Så jag frågar: "Är det allt?"

Hon säger: "Jag ska vara ärlig.

Han har dina ögon."

"Verkligen? Utav allt det här,"

tar du de två minsta sakerna på min kropp
för att jämföra oss med?

"Skämtar du med mig?"

Och hon sa: "Fyller han år
den 25 december?"

Mitt hjärta stannade,

för min pappa fyller faktiskt år då.

Varje år påminner min mamma mig:

"God jul. Han är inte här i år heller.
Öppna din klapp."

Så det fastnade alltid här.

"Den 25 december."

Så jag blev så chockad
att jag började skaka.

Det var en massa känslor.

Jag var arg. Ledsen. Glad.

Det var allt på en gång.

Folk kom fram till mig
och frågade hur jag mådde.

Jag sa det gång på gång.

"Jag sa: "Min pappa är här.

Min pappa är här."

De sa: "Bra, din pappa är här
för att stötta dig."

"Jag har inte sett honom på över 30 år."

Och de säger: "Pinsamt." Ja. Pinsamt.

Så jag bad min manager gå och hämta honom.

"Det är inte rätt tid eller plats
att göra det."

Hon går dit, och jag ser dem prata.

Sen ser jag honom gå därifrån,
och han stannar,

vänder sig om och ser på mig, och vinkar.

Och det tog knäcken på mig.

Och inte nog med det,

han håller i en av mina dvd-filmer,

och det var bara för mycket,
för jag hade signerat filmer hela kvällen.

Vad skulle jag skriva på hans?

Förstår ni? "Hej, var har du varit?"

Hon ger mig hans uppgifter.

Jag ger infon till min flickvän

och avslutar signeringen.

Vi hoppar in i bilen och åker hem.

Jag säger ingenting. Jag skakar.

Jag svettas,
och min tjej frågar hur det är.

"Jag sa: "Vet du vad?

Jag har spelat upp scenariot
i mitt huvud i över 30 år,

vad skulle jag göra om han dök upp?

Jag trodde att jag var förberedd på det,

"men det är jag inte, det är hemskt."

"Hon sa: "Vi kan väl sova på saken,

så tar vi itu med det imorgon.

"Sov på saken, försök slappna av."

Det tyckte jag lät bra.

Så vi lägger oss.

Hon däckar, och jag... Jag kan inte sova.

Klockan blir tre på morgonen

och jag klarar inte av det längre.

Så jag väcker min tjej.

"Vad är det?"
Jag sa: "Ring honom."

"Nu?" "Ja."

"Klockan är tre morgonen.
Det är respektlöst."

Jag liksom:
"Hallå. Vem har väntat i 30 år?"

"Visst."

Så hon ringer upp min pappa,

som svarar på första signalen,

och jag hör dem prata
fram och tillbaka.

Sen lägger hon på och säger:

"Älskling,"

din pappa vill att du ska veta

att han inte vill ha några pengar.

Han vill inte ha några pengar.

Han vill inte ha nåt annat av dig

förutom tio minuter av din tid,

så att han kan ställa dig ett par frågor

och förhoppningsvis besvara
ett par frågor.

"Jag tror att du behöver ett avslut,
för du är fördärvad."

Hon talar klarspråk.

"Så jag sa: "Ring upp honom

och säg att vi kan träffas idag

"på komediklubben där vi sågs."

Så hon ringer upp honom.

Hon lägger på.

"Hon säger: "Okej, det är bekräftat.

Kl. 19.00 på komediklubben.
Kan vi sova nu?"

Jag säger: "Jag måste göra en sak."

Jag kliver upp

och går till vardagsrummet.

Där har jag en stor spegel.

Och jag ställer mig framför
den stora spegeln

och börjar repetera talet

jag ska ha med min pappa

som jag inte har sett på 30 år.

Ha i åtanke

att det är det enda
jag nånsin har repeterat.

Jag kan inte repetera det här,

för jag vet inte om det är roligt
förrän ni skrattar åt det.

Seriöst. Jag kan stå
framför spegeln hela dan.

Det där var tydligen roligt. Okej, bra.

Jag drar det igen imorgon.

Jag står framför spegeln.

Jag är känslomässig
och är helt röd över bröstet,

för jag gör nån dum
känslomässig machogrej.

Jag står där och gör så här...

"Vem tror du att du är?"

Vem tror du att du är?

Och min flickvän tar tag i mig.

"Lugna ned dig." Och jag snäste:

"Det här är enda sättet
jag kan hantera detta.

"Ge mig bara lite utrymme."

Jag lovar, imorgon är jag
en bättre person.

Men det här är enda sättet
jag kan hantera det på.

"Snälla, förstå."
Och det sa hon att hon gjorde.

"Jag är i rummet om du behöver mig."

Så hon går in dit,

och jag fortsätter skrika
och vara känslomässig.

Senare berättar hon för mig

att jag var högljudd

med att skrika och slåss,
så jag hade väckt Frankie.

Hon sa att Frankie
kom in i vardagsrummet

och hör skrik och slag och så,

så han blev rädd,

och så såg han mig stå där

framför spegeln och slå mig själv,

och han fick spel. Han tänkte:

"Bäst att jag bär ut soporna."

Missförstå mig inte.
Det är roligt nu, men just då

märkte eller brydde jag mig inte.

Jag tänkte på
vad jag skulle säga till mannen.

Jag slog mig själv,

och äntligen blev klockan 18.45.

Min tjej och jag hoppar in i bilen,

och vi kör till komediklubben.

Vi kommer dit en kvart för sent.

"Jag säger: "Lugnt. Bra att vi är sena.

Nu kan jag bara gå in på klubben,

"se på honom och börja prata."

Vi stannar utanför.

Jag kliver ur bilen.

Jag börjar gå mot trottoaren.

Min pappa är också en kvart försenad

och han går upp på trottoaren.

Jag blev helt ställd,

för jag planerade inte
att möta honom på gatan.

Jag skulle möta honom där inne.
Så jag frös till.

Jag liksom...

Han ser på mig och gör så här.

"Och jag liksom: "Vet du vad? Nej.

Så kan du inte göra. Kom inte här

"efter 30 år och be om en kram."

Jag funderar på om jag ska krama honom
eller slå honom.

Hade min flickvän inte varit där
hade jag golvat honom.

Man gör inte så mot ett barn.

Allvarligt. Det går inte.

Man kan inte bara dyka upp.

Så min tjej ser på mig

och ser situationen med andra ögon,

så hon bara...

Och jag liksom...

Så jag går fram till honom,
lägger armarna kring honom,

och i ärlighetens namn

var det den tommaste kram
jag nånsin har gett nån.

Jag kramar honom
och han börjar gråta i mitt öra.

Och då knuffade jag bort honom.

Jag sa: "Nej, försök inte med det där."

Han sa: "Nej. Förlåt."

Jag sa: "Vänd dig om och gå in."

Han sa: "Okej."

Han vänder sig om
och går in, jag börjar skaka.

Min tjej frågar hur det är.

Jag säger: "Jag flippar ut."

Hon säger: "Bara andas."

Jag försöker andas och slappna av,
och han går in.

Fem minuter går, och jag säger:
"Okej. Nu kör vi."

Jag går in.

Jag ser honom sitta där,
så jag går fram till honom och säger:

"Vem tror du att du är?"

Min flickvän tog tag i mig
och bad mig lugna ned mig.

"Du såg mig göra det här där hemma."

Jag började skälla ut min pappa.

Jag ställde honom frågor.

"Varför? Var höll du hus?"

Vad hände? Försökte du ens?

"Vad skedde i ditt liv som var så viktigt?"

Och det som störde mig var det faktum

att han hade raka svar på
varenda fråga jag hade till honom,

för jag jämförde dem med
vad mamma och syrrorna hade sagt.

Jag ville bara ventilera.

Jag ville skälla och svära.

Jag ville skrika.

Jag ville bli fysisk
och han gav mig inte den möjligheten.

Så jag började hitta på saker.

"Jag sa: "Vet du vad, pappa?

"Mamma var dum mot mig på grund av dig."

"Han sa: "Vet du,

din mamma tvingades göra vad som krävdes
för att uppfostra dig rätt.

"Se hur bra det gick för dig."

Jag bara: "Han är bra."

Han har tydligen också en spegel.

Så jag slängde fram fler frågor,

och han hade raka svar på allt.

Till slut kom jag dithän

att jag började ställa
samma frågor om och om igen,

för att se om jag kanske skulle få
andra svar,

och det började bli överflödigt,

och jag gick i cirklar.

Sen började min pappa dra vitsar.

"Allvarligt? 30 år,
och nu drar du vitsar?"

Jag störde mig inte så mycket på
att han drog vitsar.

Det var att de var roliga.

De var riktigt roliga.

Min tjej skrattade.

Ja, jag kunde höra henne.

"Verkligen?"

"Vad då? Jag förstår
var du har fått det ifrån."

Jag bara: "Skitstövel, du ska få."

"Ja."

Så konversationen leder ingenstans.
Så jag tänkte:

"Jag byter samtalsämne."

Jag snackar med honom
som en vanlig person,

"och inte som med min pappa."

Så vi kom in på ämnet underhållning,

och det var nåt vi båda gillade,

för min pappa hade varit mariachi i 20 år,

och jag gör ju det jag gör,

men historierna och livsstilen
är väldigt lika.

Vi delade många historier

om att vara på tåg-och busstationer,

flygplatser, skyttelbilar,

att vara i den eller den stan,
i olika länder,

komma hem till en familj
som saknat dig

eller komma hem till en familj
som bara vill se checken.

Sen började vi skratta.

Han gav mig kardan.

Sen sa jag till honom:

"Jag måste vara ärlig."

Jag försökte verkligen hata dig.

Men jag förstår vad som hände.

Jag vill bara säga

att jag är tacksam över att du är här

"och jag är ledsen att jag var så där..."

Ja.

"Jag tror att jag behövde det här."

Och han säger:
"Jag vet att jag behövde detta."

Jag säger: "Jag vill be dig om en tjänst."

"Vad du vill. Berätta."

"Jag har inga foton på dig,"

mig och mamma tillsammans.

Det skulle betyda mycket
om vi kunde ta ett sånt

med oss alla tre,

så att jag kan rama in det

och hänga det på väggen.
Skulle du vilja

"ta ett foto med min mamma och mig?"

"Inga problem. Vad du vill.
Jag fixar det."

"Jag sa: "Tack, det uppskattar jag.

Jag ska bara höra med mamma."

Han säger...

Och jag sa: "Eller hur?"

Jag gav honom en riktig kram.

Jag fick hans direktnummer,

han skulle återvända till Mexiko

i åtta månader
och skulle komma tillbaka,

han sa att jag hade två systrar

som jag inte kände till,
och jag kunde inte ta det.

Min tjej och jag körde iväg

till min mamma.

När vi kommer fram hör min mamma bilen,

så hon kommer ut och säger:

"Vad gör ni här?"

Jag säger: "Mamma, du kommer aldrig tro
vem jag precis åt middag med."

"Obama."

"Jag sa: "Nej, mamma, detta är faktiskt

större än Obama, tro det eller ej.

Vi går in.

"Det här är en bra historia."

Så vi går in alla tre.

"Jag stänger dörren. "Mamma, hör på.

Sätt dig,

"för jag har nåt stort att berätta."

"Säg inte åt mig
att sätta mig i mitt eget hem."

"Lita på mig, du vill sitta ned."

"Vad då? Vem har du ätit middag med?"

"Jag åt middag med min pappa."
Och hon blev helt till sig.

Jag kramade henne
och hon var som en bläckfisk.

Jag försökte hålla i henne,
såg på min tjej.

"Hjälp mig."
Hon säger: "Det är din mamma.

Det får du ta själv."

Jag får till slut mamma
att sätta sig, och hon...

Hon säger samma sak hela tiden.

"Pengarna. Han vill ha pengarna.

Skitstöveln har kabel-tv nu."

När hon till slut lugnat ned sig

var det första hon sa:

"Vem ser bäst ut av oss?"

"Menar du allvar, mamma?
Du är elva år äldre än honom,"

"och du vill veta vem som ser bäst ut?"

"Jag undrar bara."

"Du ser bäst ut."

"Du är en sån lögnare."

"Varför frågar du mig?"

"Vad vill han?

Vill han ha en bil? Va?"

Jag säger: "Mamma, hör på.

Det enda min pappa ville

var att tala med mig.
Han vill inte ha pengar

eller att jag köper nåt.

Han har en ranch i Mexiko och är lycklig.

Han ville bara ställa ett par frågor,

och förhoppningsvis
besvara lite frågor, och han sa...

Han sa att jag hade

"två systrar som jag inte visste om."

"Det hade jag kunnat berätta om."

"Visste du om att jag hade två systrar
utan att säga nåt?"

"Du gillar ju inte de du har nu."

"Ska jag besvära dig
med två andra bördor"

som du inte kommer att ringa
eller mejla till?

Vi pratade i en timme
och sen tog jag upp det.

Jag sa: "Jag bad min pappa om en tjänst."

"Du borde be honom om många tjänster..."

Jag sa: "Jag tänker be dig
om samma tjänst."

"Varför? Varför får jag..."

Jag uppfostrade dig medan
denne skitstövel var på barer i Tijuana...

"Varför..."

"Det är en lätt tjänst,
men samtidigt svår.

Jag har inga foton på dig,
min pappa och mig tillsammans."

"För att han inte var där!"

"Mamma!"

Jag vet att han inte var där.

Men nu är han det, och han är rätt snäll.

Det skulle betyda mycket för mig om

vi tog ett foto alla tre tillsammans,

så att jag kan rama in det
och hänga upp det.

"Varför det?"

"Så att när folk hälsar på

"kan jag säga:
"Titta. Där är mina föräldrar."

Det har jag aldrig kunnat göra.

Det skulle betyda mycket för mig
att kunna säga det.

Ett foto.

Bara ett foto.

Skulle du kunna tänka dig

att vi kunde träffas i ett par minuter,

"så att vi kan ta lite foton?"

Hon säger: "Nej,
du kan inte be mig om det."

Och vi tjafsade om det ett tag,

och sen gick hon med på det.

"Hon sa: "Okej, men inte just nu.

Inte nu.
Jag måste vara förberedd.

Jag bara: "Herregud, verkligen?"

Jag sa: "Så här är det.
Min pappa åkte tillbaka till Mexiko.

Han återvänder om åtta månader.
Är det länge nog?"

"Det går bra om åtta månader.

Åtta månader, det funkar.
Okej."

Jag var uppspelt.

Vi hade bokat datum och restaurang.
Jag sa:

"Så här kommer det att gå till."

Vi går in på restaurangen.

Du sitter till vänster om mig
och han till höger,

vi tar tre foton och sen åker vi,

"och jag tar dig till Golden Corral."

Och så frågar hon:
"Varför får han sitta till höger?"

"Du kan sitta till höger. Herregud!"

Datumet sattes till åtta månader senare,
och olyckligtvis för mig,

dog min mamma
innan jag fick den möjligheten.

Det enda ljusa i historien

var att jag fick ett foto av min bror...

Det är ett svartvitt foto.

Det är ett foto på min mamma och pappa

kvällen de träffades på en bar
i Tijuana kvällen min pappa uppträdde.

Det är en bild på honom
iförd mariachi-mundering.

Och han har mikrofonen,

och hon sitter längst fram i mitten
iförd en vit minikjol.

Och hon har handen så här,

hon tittar på min pappa,

och hennes min säger:

"Vi ska göra en Fluffy."

Jag ramade aldrig in det.

Det ligger där hemma i en byrå.

Det känns konstigt
att se på fotot dagligen,

så jag har det i en mapp i byrån.

Ibland öppnar jag den och ser på det.

Jag tänker: "Vad häftigt."
Det gör mig glad.

Det var det här jag pratade om tidigare

om hela parallellen med min son och mig.

Med tanke på hela situationen

där min pappa kommer tillbaka i mitt liv,

så kommer Frankies pappa tillbaka
till hans liv precis samtidigt.

Och för mig var det mycket mer upprörande

än hela situationen med min pappa.

Han mejlar mig. Han hade min adress.

Och nu beslutar han sig
för att använda den.

Jag kände igen namnet så fort jag såg det.

Sen öppnade jag mejlet

och direkt stod det:
"Tack för att du uppfostrar Frankie."

Tack för att du finns där för honom.

Jag vill vara inblandad i Frankies liv.

Jag vill gå på sportmatcher med honom.

"Vill finnas där ekonomiskt..."

Jag blir så förbannad.

Jag skriker igen. Undrar:
"Verkligen? Vill du bli involverad nu?"

Vill du vara en del av det nu,

efter all kärlek och tid och energi

jag har lagt på ett barn
som inte var mitt? Skämtar du?

"Jag har precis fått honom
att ta ut soporna."

Jag började skälla ut skärmen,

min tjej hör mig och kommer in.

Hon sa: "Vad händer? Lugn."

Jag sa: "Titta på skärmen."

"Va? Lugn." "Titta på skärmen."

"Lugna ned dig." Hon börjar läsa.

Så fort hon börjar läsa, börjar hon:

"Den skitstöveln, nu sabbar han allt..."

Nu måste jag lugna henne.

Så jag reser mig och säger:
"Nej, det är lugnt."

"Men han kommer..."

Frankie hör hur hans mamma blir hysterisk,

och så kommer han in på kontoret,

och undrar: "Vem har dött?"

Jag sa: "Nej, ingen har dött. Kom hit."

"Varför gråter min mamma?"

"Det ska jag berätta. Sätt dig."

"Jag ligger illa till, va?"
"Nej, Frankie."

"Jag gjorde det inte." "Vad det än var,
gjorde du det. Sätt dig."

Han sätter sig.

Jag har kontorsstolar med hjul på.

Så jag sätter mig.

Han sitter framför mig,
hans mamma bredvid mig,

jag tar hans stol och drar den till min.

Hans knän vidrörde nästan mina,

"och han är jättenära. Jag säger: "Frankie,

det jag ska säga nu
är nog det svåraste

jag nånsin har behövt säga till dig.

Din pappa...

"Din pappa, han... Han vill träffa dig."

Han ser på mig och säger...

"Jag är ju här."

"Jag sa: "Jag älskar dig så,
men det är inte det jag menar.

Herregud. Din pappa-pappa."

"Pappa-pappa?"

"Herregud."

"Mannen som gav dig liv?"

"Jesus?"

"Nej! Herregud! Det är min pappa."

Din biologiska far. Din pappa.

"Din mammas ex-pojkvän,
din far, din pappa, Randy."

Och han gick från att se förvirrad ut

till att se förtvivlad ut.

Han ser ner i golvet och börjar mumla.

När han har mumlat färdigt

börjar han berätta om sitt minne,

det sista minnet han har av pappan.

Och jag ska vara ärlig.

Det är en sak att höra en sjuk historia
rörande ett barn

som ser nåt han inte borde ha sett
från en vuxen.

Det är en annan sak
när barnet självt berättar.

"Så jag tänker: "Herregud!

Varför utsätter jag honom för detta?

Han börjar berätta, och min tjej vrålar.

"Jag blir känslosam och säger: "Frankie,

hur du än vill göra, så står vi bakom dig.

Om du vill träffa din pappa
så löser vi det.

Vill du inte träffa honom
behöver du inte det,

men du är gammal nog nu,
och det är du som avgör.

Berätta för oss när du är redo,

"så gör vi som du vill."

"Hur tycker du att jag ska göra?"

"Jag önskar att jag visste det."

Ärligt talat önskar jag det,

"men du såg vad jag gick igenom."

"Du skällde ut spegeln."

"Jag vet att jag gjorde det. Ja".

"Vad gjorde du?"

"I mitt fall var det annorlunda,"

för min pappa väntade i 30 år,

så jag fick vänta i 30 år,

och tursamt nog för mig var jag mer mogen,

och kunde hantera det lite bättre.

Och din mamma var där
för att hålla mig lugn

så att jag inte gjorde nåt dumt,
men 30 år,

det löste sig rätt bra,

och nu kan vi...

Vi kan börja prata med varandra,

"så 30 år funkade för mig."

Han såg ned i golvet,

och det kändes som en evighet.

Jag ville fråga honom hur det var,

men ville inte
att det skulle ta fram fler minnen

och utsätta honom för det igen,
så jag väntade,

och hans mamma väntade,

och då såg han på mig och sa:

"Vet du vad?"

"Jag ska också vänta i 30 år."

Herregud!

Jag blev så känslofylld.

Jag började gråta,
och han la sin hand på min axel,

då började jag vråla.

Sen kramade han mig
och jag liksom: "Herregud!"

Vi kramas och jag gråter,

och hans mamma gråter och ser på mig.

"Vad ska du göra nu?

Vad ska du göra nu?"

"Vad tror du att jag ska göra?

Jag ska ge honom en iPhone."

Tack, Bay Area.

Jag älskar er. Tack.

Filmen tillägnas alla styvföräldrar

som gör skillnad i barns liv,

även om barnen inte vet om det än.

Ge det lite tid, så inser de det.

Jag är hemma.

Har du funderat mer på min fråga

om vad du vill bli när du blir stor?