Original subtitles

KRASCH!

Eeemiiil!!!

Emil!

Du käre lille snickerbo', här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro, nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera, för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner ja' när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej!

Julen närmade sig. En kväll satt de i köket i Katthult, som de brukade–

–och sysslade var och en med sitt.

Det växte opp en blomma på Oleannas lilla grav

Den blomman ska betyda att Oleanna trogen var...

–Jävlar! –Skar du dig?

Det blir inte bättre för att du svär. Inga svordomar i mitt hus!

Vänta, Alfred, så ska du få se.

–Så där, ja! –Nu kan jag tälja räfsepinnar igen.

Alfred och Emil täljde räfsepinnar. Det var ett bra vintergöra.

Alla räfsor skulle ses över, så att de var i ordning när våren kom.

Du hindrar Lina i hennes arbete.

Vem ska jag då göra't på? Det måste vara nån som är kittlig.

Då är jag den rätta!

Strax före jul kom den första snön.

Av alla spöken jag sett var det i prästgården det hemskaste.

Han stod på vinden och han hade inget huvud!

Det har inte du heller, Krösa–Maja! Skräm inte upp barnen, har jag sagt.

Jo, gör det! Hade spöket inget huvud?

Nä! Nu säger jag det inte.

Det snöar! Har ni sett!

Och nordlig vind. Då blir det urväder. Hur ska jag då komma hem?

Du får ligga i kökssoffan med Lina.

Ja, men ligg still, för jag är kittlig.

–Ligg du själv still, dumma tös! –Vad är det, Alfred? Mår du inte bra?

Det värker i min tumme.

Har det inte blivit bättre än? Det måste vi titta på.

Gud bevare, vad det ser ut! Det är blodförgiftning. Det är farligt, det!

–ÄR det blodförgiftning? –Så farligt är det väl inte.

Jag ska lägga på ett omslag.

Om du inte är bättre i morgon måste du åka till Mariannelund.

–Då måste doktorn titta på det. –Det är blodförgiftning.

–I våras sa du att jag hade lungsot. –Ja, som det rasslade i dina lungor.

Den natten snöade det och stormade över hela Småland.

Alfred får hänga på snöskoveln hela dan. Fast det är ändå förgäves.

Var är Alfred förresten? Varför kommer han inte?

Han brukar väl passa måltiderna.

Han är väl inte sjuk?

Klokt av Emil att få undan snön, så han kan komma till snickerboa fort.

Dumma Lina. Hon förstod inte att Emil var på väg till Alfred.

–Är det du, Emil? –Ja.

Så kallt det är här. Varför har du inte eldat?

–Vad är det med dig, Alfred? –Jag vet inte...

–Ska du inte komma och äta? –Jag är inte hungrig.

Om Alfred inte var hungrig, så var det något allvarligt fel med honom.

När Emil hade fått fyr i spisen hämtade han sin mamma.

De kom allesammans, för nu var de alla oroliga för Alfred.

–Gud hjälpe mig så det ser ut! –Det är blodförgiftning.

När de röda strimmorna går till hjärtat, då är det slut, då dör han.

För Johannes i Bäckhult gick det så. Han dog i blodförgiftning.

Och pigan i Bastefall, samma sak... Hon bara dog...

–Nu ska du vara tyst, Krösa–Maja. –Alfred...

Men nu ska vi inte ge upp Alfred för det. Det finns bot.

Gräv ner en hårlock och en bit av hans skjorta norr om huset...

–Du är ju galen! –Sen förstås en besvärjelse...

"Från hin onde är det kommet..."

Det räcker med de besvärjelser Alfred hävde ur sig när han skar sig.

–Och gräva får du göra själv! –Då får han väl ha det som det är.

–Käringgnäll! Alfred blir bra snart. –Ja, Emil, visst blir han frisk.

Visst blir du bra igen, Alfred.

Men hur ska man få en likkista genom den smala dörren...?

–Vi måste ta Alfred till doktorn! –Det går inte i det här vädret.

Du förstår väl att vi vill hjälpa Alfred, men du ser väl all snö.

Det bryr jag mig inte om!

–Han kan bara inte ligga där och dö. –Det hoppas vi att han inte gör.

–Kör honom till doktorn, då! –Det går inte.

Vi som skulle gifta oss till våren. Men nu är det slut med Alfred...

Och här sitter jag med fyra lakan och ett dussin handdukar.

–Ja, du har då bekymmer. –Mamma...

Det går inte, Emil lille!

Då förstod Emil hur det var. Det fanns ingen hjälp att få.

Emil satt hos Alfred hela dan. Det var den längsta dagen i Emils liv.

Är det du, Emil?

Han hatade snön så hett–

–att all snö i Småland borde ha smält av det.

Men det var visst meningen att världen skulle förgås i snö.

Är det du, Emil...?

Alfred! Alfred!

–Stackare, är du så förbi? –Låt honom vara i fred.

Du ska gå in och lägga dig nu.

Det kan du inbilla dig. Jag ska ligga här på golvet.

Emil snokade upp en gammal madrass och en hästfilt att sova på.

Kom då.

Natten gick, och Emil kände alltmer hur fel allting var...

...och hur det snart skulle vara för sent att ändra på det.

Då bestämde Emil vad han skulle göra.

Alfred skulle inte ligga där och dö. Nej, det skulle han inte!

Nu ska vi till doktorn, Alfred.

Emil måste i väg innan nån vaknade. En timme hade han på sig.

Ingen vet hur han bar sig åt och hur han slet under den timmen.

Nu bestämmer jag, Lukas! Vi måste skynda oss, innan Lina vaknar.

I väg nu, Lukas!

Snö överallt. Men Lukas hade varit i Mariannelund många gånger.

Kanske mindes han hur vägen gick.

Dra då!

Emil var stark som en oxe och han skottade snö som aldrig förr.

Man blir stark när man måste, förstår du, Lukas!

Dra nu, Lukas!

Dra!

Dra nu, Lukas!

–Lever du ännu, Alfred? –Nää...nu är jag nog död.

Titta, där är Pannkaksstället! Jag går och hämtar hjälp!

Det här är väl inget väder för en unge att vara ute i.

Kan du hjälpa mig? Jag har Alfred i släden och han är så sjuk.

–Vi sitter fast i ett dike. –Du är väl inte ensam heller?

Jo, jag är ensam. Men Alfred är ju så sjuk...

Jag får väl hjälpa dig, då.

Tack så väldigt mycket! Men Lukas är alldeles slut nu.

Kan jag inte få låna din häst sista biten till Mariannelund?

Har du gett dig ut i snöyran, får du väl ha din gamla hästkrake!

Jag kan inte längre, Alfred!

Är du död, Alfred?

Du och jag, Alfred...

Är det plogat till Mariannelund?

Ja, men om en halvtimme är det nog samma elände igen.

–Nästa, var så god. –Alfred ligger i släden och dör!

Ge er i väg, gubbar och gummor. Jag har annat att göra.

Emil blev rädd. Tänk om det inte fanns nån bot för Alfred.

Du får allt jag har om du gör honom bra. Min häst också.

Behåll din häst, jag gör ändå allt jag kan. Men jag kan inget lova.

–Där är du, Emil... –Det vore bättre om han gick ut.

Jag är tvungen att skära upp lite.

Han är rädd. Det är bäst jag stannar.

Ja, har du klarat att ta honom hit, då klarar du väl det här.

Emil höll Alfreds friska hand medan doktorn skar i den andra.

Alfred varken skrek eller grät.

Det var bara Emil som grät lite, fast tyst, så att det inte märktes.

–Du och jag, Alfred. –Tror jag, det! Du och jag, Emil.

–Kommer du hem, Alfred? –Ja, nu kommer jag hem.

–Det kan du tacka Emil för. –Det har jag gjort!

Den pojken har jag alltid tyckt om. Förstår inte att de klagar på honom.

Lite hyss gör ju alla pojkar.

–Nu kommer Emil! –Och Alfred!

Äntligen!

Far! De är här nu, Emil och Alfred.

Gud vare tack och lov...

När Emil och Alfred var försvunna den där morgonen–

–blev Emils pappa så ifrån sig att han fick ont i magen.

Han trodde aldrig han skulle få se sin lille pojke mer.

Sedan hade han hört att Emil var välbehållen–

–men ont i magen hade han fortfarande.

Nu är jag här igen, pappa.

Jag ser det.

Du är en bra pojk, Emil.

Han är duktig, vår Emil.

–Är du mycket sjuk, pappa? –Nej, jag har ont i magen.

–Jag har lagt på ett varmt grytlock. –Det är det bästa mot magont!

–Men nu tror jag det måste värmas. –Det kan jag göra.

Då kan du ge mig ett glas saft.

Ni kan få se tummen. Det är nog den märkvärdigaste tummen i Lönneberga.

Var lagom morsk! Blodförgiftning kan vara långvarigt. Det är det värsta.

Man är sjuk länge efter att sjukan har gått över. Lita på mig.

Och får man sen lungsot också, så...

–Doktorn skickade med mig ett brev. –Gjorde han?

"Ni har en pojke som ni kan vara stolta över", stod det.

Emils mamma skrev i skrivboken: "Hur det tröstade mitt arma hjärta"–

–"som så ofta har förtvivlat om Emil."

Nu har du ju inte blodförgiftning! Då kan vi gifta oss!

Det lovar jag inte.

Jag har en tumme till som jag kan få blodförgiftning i.

Då gräver jag ner dig norr om huset, till Mariannelund tar jag dig inte!

Man får vakta på vad man säger, Emil.

Nu, pappa...

AAAJ!

Hur mycket värmde du?

Jag trodde det skulle vara lika varmt som ett strykjärn ungefär.

–Jag ska hämta kalk–linimentet... –Nä, jag stiger upp.

Ingen kan vara sjuk här i huset sen Emil har kommit hem.

Hujedamej, sånt barn han var, ej värre tänkas kan

och Emil var det namn han bar, ja, Emil hette han

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej, sing–dudel–dudel–dej

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej, hujeda–jedamej!

Text: SVT Programtextning