Original subtitles

KRASCH!

Eeemil!

Emil!

Du käre lille snickerbo' här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

En augustinatt var Emil och Alfred ute och fiskade kräftor.

–Där! –Den tar vi.

Titta, Alfred!

Och där är en!

Där, du!

Jag tycker om att vara uppe på natten och fånga kräftor med dig.

Du skäller aldrig på mig. Aldrig på nån förresten.

Nej, jag kan inte skälla om jag inte blir redigt arg–

–och då blir jag så förgjordat arg så jag kan inte få fram ett ord.

–Det tycker jag är bara bra. –Ja...

Nu blir nog pappa häpen när han får se alla kräftorna.

Jag sätter dem i kammaren så han ser dem så fort han vaknar.

–Vad är det? –Vad, om inte den förgrömmade ungen!

Emil! Kom hit! Emil!

Eeemiiil!

–Hjälp mej då, Alma! –Ja, ja...

Kvicka dej!

Skratta inte åt eländet!

Emil! Vakna!

Du ska få se nånting roligt!

I tre dar åt de kräftor i Katthult.

Dessutom sålde Emil kräftstjärtar till prostinnan för 25 öre litern.

Pengarna delade Alfred och Emil.

Du är knepig i affärer, Emil. Du blir allt en redig affärsman.

–Latoxe, dan är inte slut! –Hör du det, din latoxe?!

Det var tur att Alfred hade Emil. De hade viktiga saker att prata om.

Lina tror att du ska gifta dig med henne. Men det tänker du väl inte?

Nej, det törs jag inte. Men jag törs inte tala om det för henne.

–Ska jag göra det? Jag törs! –Nej, det måste sägas lite fint.

Ack, Alfred, det vore väl det bästa för oss

att i graven tillsammans vila få

Där inga falska vänner kan skilja oss åt

och vårt bröllop i himmelen ska stå

Ja, nu så är det färdigt, tjolittan–littan...

–Månsan, nu ska du ta lagårdssorken. –Ser du inte vad du gör?!

Här ligger man och skurar och så drar du med dig halva Småland in.

–Nej, sannerligen... –Ta det lugnt, Lina.

Du håller med, vad han än gör. – Ut med dig!

Hon är så petnoga. Den som gifter sig med henne får det inte lätt.

Det gick mot jul. Den första snön föll...

...och det var dags att klara av stora julbyken.

I Katthult gjorde de minsann jul ordentligt.

En hel natt höll Emils mamma och Lina på med att stöpa ljus.

Dagen före julafton högg Alfred och Emil den vackraste gran de hittade.

Ni ska väl också känna att det är julafton.

Nej...nån måtta får det vara!

O, du saliga, o, du heliga

nådebringande juledag...

När julen var över återgick allt till det vanliga.

I början av mars kom årets sista snöstorm.

Första veckan i april var det islossning i Katthultsbäcken.

Fjorton dagar senare låg marken bar.

Men när Alfred skulle vårplöja snöade det igen.

Men det blev mer och mer vår.

Vintern hade gått, det var sommar och allt var sig likt i Katthult.

Emil!

Emil! Förgrömmade...

Nu ska du få, du!

–Nu öppnar du! Emil! –Lugna dig, Anton lille!

–Lugna och lugna... Var är tofflan? –Hur ska jag kunna veta det?

–Anton och Anton och lugna och... –Här är tofflan.

Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå

Dagar går och kommer medan jag knogar på

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär

går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus

Och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus

Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss

Vila hos en flicka vill jag också, förstås

Sen så kommer söndan och då vill våran präst

att jag ska i kyrkan men då sover jag mest

Prästen kan väl sova hela måndagen, men

för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Så går hela veckan alla dagar och år

Jag går med min lie och jag plöjer och sår

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö

harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö

Rör du, Emil, det är bra.

Anton och Emil! Det är mat!

Förgrömmade unge!

Alma, har du sett?!

Men ibland var Emil en snäll liten gosse som smällde flugor.

I dalen där som de stämt sitt möte

där vilar hon sig i kvällens sköte

Så går hon längtande dalen om

men ingen Alfred till henne kom... Aj!

–Det gick en fluga på dig. –Försök inte.

Hon går i oro och längtanskvalen

Då hördes ljuda ett skott från dalen

Hon dignar ner men hon fattar mod

ty Alfred ligger där i sitt blod

Såna slagdängor du sjunger.

Lina, kom och hjälp mej!

Har du sagt henne att du inte vill gifta dig med henne?

–Nej, det har jag inte. –Varför inte?

Det måste göras lite fint, har jag ju sagt.

Lite finkänsligt... Annars blir hon ledsen.

–Men du måste säga det snart. –Ja, ja, jag ska.

Om jag bara kunde komma på något fint sätt.

Flickan sa: Kommer höst finns för mej ej kärleks tröst

Som en dröm svinner bort så är livet kort

Men i jordens famn där jag når min hamn

ska jag ännu sakna den ljuva kärleken

Sucka då i min grav: Ge mej en att hålla av!

Inget mer ber jag om Kärlek, kom, o, kom!

Alfred!

Alfred!

Alfred!

–Jaså, där är du, Lina. –Ja.

Hör du, Lina, det är något jag har tänkt säga dig.

Vad då, Alfred lille?

Jo...det där gifteriet som vi har talat så mycket om...

...hör du, det tror jag vi skiter i.

Så sa han, stackars Alfred. Jag borde inte berätta–

–för jag vill ju inte lära dig fula ord–

–men kom ihåg att Alfred var bara en fattig dräng och det är inte du.

Han kunde inget finare sätt att säga det på, stackars Alfred.

Lina blev förresten inte ledsen.

Skiter i? Tror du, ja! Det ska du få se.

Alfred förstod att han nog aldrig skulle komma ifrån Lina.

Men denna kväll ville han vara fri.

Därför gick han med Emil ner till sjön för att meta abborrar.

Kvällen var så skön som den nästan bara kan vara i Småland.

Koltrastarna sjöng och myggen surrade.

Emil och Alfred satt där. De pratade inte mycket men hade det ganska bra.

Vet du vad jag ska göra i morgon?

Nej. Är det något hyss?

Njaaa...

Det vet jag aldrig förrän efteråt.

Nej, det kunde han ju inte veta. Men nästa morgon var det dags igen.

Eeemil!

Förgrömmade unge! Vad är det du gör? Emil!

Hör du! Kom ut!

Förgrömmade unge! Emil!

Anton och Emil! Det är mat!

–Förgrömmade unge! –Lugna dig! Jag ska klippa loss dig.

Lugna och lugna! Du ska få, du! Vänta bara tills jag kommer loss!

Förgrömmade unge!

Så var den trägubben klar och dagen hade bara börjat. Det var 19 maj.

Skytteföreningen från Hultsfred hade vårutflykt.

De hade gökotta i Lönneberga varje år, med fruar, barn och matsäck.

Smålands husarer går till attack! Vet du hur de gör då, Lukas?

Pang!

Gud bevare konungen och fäderneslandet.

Ett fyrfaldigt leve för vårt älskade konungahus!

–Det leve! –Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Hur härligt sången klingar

på älskat modersmål

Den tröst i sorgen bringar

Den stärker sinnets stål

Gud låte sången ljuda...

...från tidevarv till tidevarv

det sträcker sig från strand till strand

–i älskat fosterland... –Hjälp!

Smålands husarer går till attack!

–Pang! Pang! –Vad är det för nånting?!

Oskar!

–Fru Svensson! –Ja?

Min fru blev ifrån sig, mina barn också. Att ni ska ha en sån unge!

–Emil är en rar gosse. –Rar? Den där!

–Men jag ska tala med honom. –Ja, det hoppas jag!

Förresten tycker jag ni kan ha era gökottor hemma i Hultsfred.

Och inte i vår kohage.

Emil!

Emil!

Emil, vad har du ställt till med?

–Jag lekte. –Vad lekte du?

Smålands husarer går till attack, som det stod i tidningen.

Du behövde väl inte skrämma dem från vettet.

Man blir lite ledsen över alla klagomål på dig.

–Du är stor nu. Hur ska det gå? –Bra!

–Vi får hoppas det. –Fast det är inte säkert.

Hujedamej sånt barn han var ej värre tänkas kan

och Emil var det namn han bar ja, Emil hette han

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej sing–dudel–dudel–dej

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej hujeda–jeda-mej!

Text: SVT Programtexning