Original subtitles

KRASCH!

Eeemil!

Emil!

Du käre lille snickerbo' här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro, nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner ja' när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Emil hade så roligt han kunde för nu stundade andra tider.

Snart var det dags för Emil att börja skolan.

Emil!

Emiiil!

Förgrymmade unge! Emil!

Lina trodde inget gott om Emils skolgång.

Han välter väl skolhuset.

–Blir det roligt att börja skolan? –Ja.

Den där Emil ska du akta dig för.

–Kan du verkligen läsa, Emil? –Ja.

"Björnen brummade ill-sket..."

–Nej, Emil. –"Ill-sket".

Ja, läsa kunde Emil. Och lärarinnan var nog den första som anade–

–att han var en blivande kommunalnämndsordförande.

För hör och häpna: Emil blev bäst i klassen!

Nå, vad hette Jakobs söner?

Emil.

Ruben, Simeon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Aser–

–Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Bra, Emil.

Hyss gjorde han, men inte värre än att lärarinnan kunde stå ut.

En dag tog han sig för något som ingen hade gjort i den skolan.

Det pratade man länge om i Lönneberga. Det gick till så här...

Bra, Emil. Nu kan du sätta dig.

–Emil, varför gjorde du det? –Det gjorde jag utav min godhet.

Det blev ett ordspråk i Lönneberga. "Det gjorde jag av min godhet"–

–"sa Katthultspojken när han kysste lärarinnan." Så säger de kanske än.

–Du som kysser fröken! –Vill du att jag ska göra om det?

Men det gjorde han inte. Det var bara en gång.

Och lärarinnan var inte missbelåten med Emil.

Men Emil gjorde annat "av sin godhet" också.

På frukostrasten brukade han läsa tidningen för fattighjonen–

–så nog fanns det mycket gott i Emil också.

"Stor bal bliver på Stadshotellet i Eksjö"...

..."instundande lördag."

–Jaså, du säger det? –Ja ja, det ska så ske.

Stolle-Jocke förstod nog inte allt–

–men tyckte ändå att det var bästa stunden på dagen.

Det tyckte alla utom Kommandoran som inte blev glad när Emil kom.

Hon hade en gång suttit i Emils varggrop, och det glömde hon inte.

"...förhöret med mördaren."

"Sedan förhörsdomaren intagit sin plats..."

..."stönade mördaren:"

"Ni vill förhöra mig."

"Det är fåfängt. Ni ska ingenting få veta."

Hinner du göra några hyss nu för tiden?

Varannan dag gör jag hyss och varannan dag går jag i skolan.

Det var skola bara varannan dag då, så Emil hade tid till annat också.

Tycker du som jag, så rider vi för då känner jag mej fri

Lille häst, vilka skutt du tar – sitter svansen ändå kvar?

Så far å flyg å ryk å ränn, å bom-sicka-bom, ä'ru me' på den

Så spring å skrik å kom igen, å bom-sicka-bom uti mässingen

Å tut å tjut, å tjosan sen å bom-sicka-bom va're small i den

Så far å flyg å ryk å ränn å bom-sicka-bom, ä'ru me' på den

Å bom-sicka-bom, ä'ru me' på den

Det blev mer och mer höst. Mer och mer mörka blev dagarna i Katthult–

–i Lönneberga och i hela Småland.

Hu vale!

Lina tyckte inte om att gå till lagården på morgnarna i mörkret.

EN KO RÅMAR Ja, ja...

Ja, jag kommer!

Och sviker du mig nu så slocknar min sol

då brister av ångest mitt bröst

Då finnes på jorden från pol och till pol

ej någon som skänker mig tröst

Lina tyckte att hösten var tröstlös.

Men det fanns en sak hon tyckte om. Ibland var det husförhör.

Ska vi ha husförhöret den här gången? Är det vår tur nu?

Om söndag åtta dar. Då gäller det att du svarar rätt.

Husförhör tycker jag om.

Fast...inte alla frågorna. Ibland vet jag knappt vad jag ska svara.

Nej, du är inte särskilt hemma på biblisk historia.

–Prosten ger nog dig lätta frågor. –Ja, vi får väl hoppas det.

Lina såg fram emot den goda maten. Det var hon inte ensam om.

Alla i socknen fick vara med vid husförhör, även fattighjonen.

Husförhör vet du väl inget om?

På den tiden måste folk kunna bibliska historien och katekesen.

Därför skulle prästen ta reda på hur mycket de kunde.

–Måste du också förhöra mig? –Du säger ju fel jämt. Så här är det:

"Vi skola frukta och älska Gud så att vi fruktar och älskar vår äkta maka."

"Vi skola älska och frukta...vår älskade maka."

Äsch, du kan ju inget lära dig!

Och Gud sade: "Låt oss skapa människor till vår avbild."

Han skapade först mannen och kallade honom Adam.

Sen skapade han kvinnan och kallade henne Eva – allt levandes moder.

Och Gud välsignade dem.

Och Gud sade till dem: "Varen fruktsamma och föröken eder"...

Prosten hade talat länge–

–om Adam och Eva, de första människorna på jorden.

Och han trodde alla kunde det nu...

–Vad hette våra första föräldrar? –Tor och Freja.

Emils mamma skämdes. Tor och Freja var ju gamla gudar–

–som folk trodde på för tusen år sen innan de hört om bibliska historien.

Men Lina, minns du inte att de första människorna hette Adam och Eva?

Jovisst, ja... Och Gud skapade dem till sin avbild.

Just det. Först skapade han mannen, och sen...

...sen tog han ett rivjärn och därav skapade han kvinnan.

Inte ett rivjärn, utan ett revben.

Javisst, ja... Så var det ju.

Även du skapades till Guds avbild. Har du besinnat det?

Jag har inte tänkt på det så mycket.

Förstår du inte det märkliga i att Gud har skapat dig?

Jo, visserligen...

Själva mej var det väl inte så märkvärdigt att göra.

Men alla krumelurerna i öronen måste ha varit marigt att få ihop.

Emils mamma tyckte att Katthult skämde ut sig när Lina svarade dumt.

Emil!

Tor och Freja! Du är och förblir en hedning.

De rör ihop så mycket, så varför ska just jag hålla ordning på allting?

–Nu är det snart färdigt. –Ett sånt överflöd!

Det viktiga är ju katekesen–

–men du lägger mer an på köttbullar och korv och ostkaka!

Allting har sin tid. Katekesen har sin tid och ostkaka sin tid.

Ja, ostkaka hade i sanning sin tid.

–Det var en god ostkaka. –Roligt att det smakade.

Lille Emil, vill du vara snäll och stänga för hönsen.

Här har du en brödbit, Lukas. Min fina häst.

Jag har inget åt er, men när jag kommer tillbaka ska ni få kalasmat.

Bortom svinhuset låg dasset – som det hette då.

Inte så vackert kanske men det hade ett finare namn också, Trisseboda–

–efter drängen Trisse som en gång hade byggt det.

Nu haver jag haspat, nu haver jag haspat precis överallt

Emil!

Emil!

Eeemil!

Nu haver jag haspat precis överallt

Emil!

Det är klart att fällkniven skulle ligga i vardagsbyxorna.

Emil!

Det måste väl komma nån förr eller senare.

Men den blir det synd om. För den förste som kommer, den dräper jag.

Det var inte snällt av Emils pappa. Men man får förstå att han var arg.

Jag anser sålunda kommunen skyldig att reparera prästgården snarast.

Yttermera behöver fattigstugan ses över...men det blir en senare fråga.

–Vad gör du? –Leker med galoscherna.

Vet du vems galoscher det här är? Det är prostens.

Sålunda! Yttermera!

Nu ska jag ut, om det så ska bli genom gluggen där.

För nu är jag arg!

Om man är arg så går det!

Vad gör den som hänger med en halva ute i regnet och den andra på dass?

Skriker på hjälp? Nej, han känner Lönnebergaborna.

Om det kommer ut i socknen blir där ett flatskratt–

–som inte tystnar så länge det finns liv i Lönneberga och hela Småland.

Husförhör tycker inte jag är roligt.

Det är bra för grisarna. Så här fin mat får de aldrig annars.

Emil!

Hämta Alfred! Säg åt honom att ta med sig ett kilo dynamit!

Nu ska Trisseboda jämnas med jorden!

Kom genast, Alfred! Ta med dig ett kilo dynamit om du har. Kom!

Det där med dynamiten hade Emils pappa inte riktigt menat–

–men det blev nödvändigt att såga loss honom.

När jag kommer loss blir det inte roligt för dig!

–Varför står du där med paraplyet?! –Så att det inte ska regna på dig.

Jag är ju ändå genomblöt. Jag blir förkyld och får lunginflammation.

Du blir nog inte förkyld. Huvudsaken man håller sig torr om fötterna.

Ja, det stämmer. Och nu ska det här snart vara klart.

–Oj, oj, oj! –Nu, du!

Emil! Förgrymmade unge!

Vänta!

Emil! Öppna!

–Öppna! –Jag hör inte.

Förgrymmade...

Så går en dag än från vår tid

och kommer icke mer

och än en natt med Herrens frid

till jorden sänkes ner

Men du förbliver...

–Var har du varit? –Det talar vi om efteråt.

...o, Herre, full av nåd

och våra nätter, våra dar

du tecknat i ditt råd

–Tack så mycket för i dag. –Tack, tack.

Vi får tacka vårt värdfolk för i dag.

–Titta, vilket nidingsdåd! –Vad är det?

–Har Emil varit framme igen? –Ja, det kan bara Emil ha hittat på.

–Den här är inte min. –Är det inte prostinnans?

Det ska dröja innan jag kommer till Katthult igen.

Ja, adjö då.

Adjö då...och tack.

På Katthult sätter jag aldrig min fot mera!

Hujedamej, sånt barn han var ej värre tänkas kan

och Emil var det namn han bar Ja, Emil hette han

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej sing-dudel-dudel-dej

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej hujeda-jedamej!

Textning: SVT Undertext (c) Sveriges Television AB