Original subtitles

KRASCH!

Eeemil!

Emil!

Du käre lille snickerbo' här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro, nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner ja' när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Det var söndag, men korna skulle mjölkas söndag som vardag.

Bevare mig väl... Vad jag ser ut!

Det var synd om Lina, för just i dag bjöd de på kyrkkaffe i Katthult.

Jag kan inte visa mig för folk.

Det var väl roligt, Ida, att Emil köpte asken, fast den är värdelös?

Lite vanvettsaffärer får man lov att göra.

Nämen Lina!

–Emil! –Det är inget att skratta åt.

Stackars Lina! Du ser inte klok ut. Så där kan du inte visa dig.

Nej, och här som ska bli kyrkkaffe och allt möjligt roligt.

Emil, du får be Krösa-Maja hjälpa till.

Jag vill inte gå omkring som ett spektakel bland alla människor.

Stackars Lina. Värker det mycket?

Ja, jag tror skallen ska spricka.

Proppa tanden full med snus. Det gör susen. Det är en gammal bra hästkur.

Känns det bättre?

Hujedamej, då har jag hellre tandvärk!

Stackars Lina. Nu måste vi kvicka oss för annars blir vi sena till kyrkan.

Jag är klar. Duka med de blommiga kopparna. – Emil, spring iväg nu!

Emil gick lydigt till Krösa-Maja som bodde i ett gammalt torp i skogen.

Om du har varit i en skog i Småland en söndagsmorgon så minns du det.

Göken gal och koltrastarna flöjtar.

Barrstigen är len under dina fötter och solen värmer skönt i nacken.

Oj, oj!

KNACKNING Ja. Ja!

Gud hjälpe oss! Det har kommit tyfis till Jönköping.

–Har det? –Ja, läs! Titta bara!

"Två personer i Jönköping har insjuknat i svår tyfus"...

..."och har intagits"...

..."på därvarande"...

..."ep...epidemisjukhus."

"Tillståndet säges vara allvarligt."

Vill mena det! Tyfis dör man av, det är säkert, det.

–Varför kommer du hit? –För Linas skull.

Tyfis är en hemsk sjukdom, och snart har vi den här.

–Hur kan den komma hit? –Jo, den flyger som maskrosfjun.

–Gud hjälpe dem som den slår rot i! –Hur är det? Är det som pesten?

Jo, ungefär som pesten.

Jag tror att...först blir de blåa i ansiktet och sen dör de.

Tyfis är en hemsk sjuka.

Oj, oj, oj...

Åååh...

–Ska vi försöka med snus igen? –Nej tack, hellre döden!

–Då får du gå till Smed-Pelle. –Åh!

Smeden i Lönneberga drog ut värkande tänder med sin stora tång.

–Du kan väl inte ha värken kvar! –Nej, det kan jag inte.

–Vad tar Smed-Pelle för en tand? –50 öre i timmen.

50 öre i timmen! Huvale!

Vad dyrt det blir!

Jag kan få ut din tand fortare och billigare än Smed-Pelle.

Hur då?

Jag sätter av i galopp, och ploff, så åker tanden ut.

Tack, här galopperas inte med mig! Hitta på stolleprov, det kan du!

Just då började det värka än värre och det fick Lina på andra tankar.

Vi försöker väl, då. Gud hjälpe mig!

Nu är det bara ploff vi väntar på.

Oj, nu kommer det snart.

Spring inte, Lina! Du förstör ju alltihop.

Det var väl märkvärdigt att jag inte får ut tanden. Sätt fart, Lukas!

Hopp, Lukas!

Hjälp! Stopp! Jag vill inte veta av något ploff.

Emil!

Det blev inget ploff.

–Stackars Lina. –Ja, du lilla...

Jag vet att jag förstörde alltihop.

Jag blev ju så rädd.

–Jag får tänka ut något annat sätt. –Ja, ett som inte går så fort.

Tand-uslingen behöver ju inte ut med ett ploff. Man kan väl sega ut den...

Klart.

Så där, ja. Nu springer du så lagom. För du vill väl bli av med tanden?

Nu blir det inget ploff, bara drrr, så där segt som du vill ha det.

Nu börjar snart drrr...

Stopp! Jag vill inte!

Nu har jag gjort vad jag kan.

Tack, Emil, jag vet det.

Men kan vi inte försöka en gång till? Jag måste ju bli av med tanden.

–Vill du verkligen det? –Ja, det förstår du väl.

–Jag tror ett hastigt sätt är bäst. –Tror du det?

Jag ska inte göra några dumheter.

–Om hon inte KAN förstöra det... –Då vet jag!

Hoppa rakt ner i höet, så ryker tanden ut – ploff!

Ploff...

Ploff.

Något så hemskt kan bara du hitta på, Emil.

Åh! Det här blir min död.

–Hoppa då! –Nej, jag törs inte, det är säkert!

Vill du ha din gamla tand kvar, så gärna för mig.

Hur ska du ha det?

–Hoppa, Lina! –Jag ska hjälpa dej på traven.

Titta här! Du är fin, du! Hitta på stolleprov kan du–

–men dra ut tänder är du oduglig till!

Lina var arg nu, och i rena ilskan gick hon till Smed-Pelle.

–Här är jag... –Jag ser det. Det är allt på tiden.

Åh, nu kommer ploffet.

Medan Lina plågades gick Alfred och Emil ner till sjön och badade.

–Du och jag, Alfred. –Tror jag, det! Du och jag, Emil.

Emil ville kunna allt som Alfred kunde, och göra allt som han gjorde.

–Hjälp! –Nej, du Emil...

Alfred behövde inte ängslas, det var enda gången Emil tuggade snus.

Men det hände mer. Emil lekte med Ida.

Han var doktor och Ida ett sjukt barn.

Gapa!

Det ser inte bra ut, lilla barn.

Hosta!

–Vad har jag för sjukdom? –Du har tyfis.

Först blir de blåa i ansiktet, och sen dör de, säger Krösa-Maja.

–Jag är väl inte blå i ansiktet. –Nej...

Emil kom på nånting som skulle ge rätt sjukdomsfärg på Ida.

Spill inte ut bläcket. Det ska mamma ha till dina hyss.

Ja, det vet jag väl.

Vad är det här för nånting? "Snelle Fruer och Herrer."

"Om ni ville koma till oss på kyrkekaffe nu om söndag."

"Beder vänligen Alma och Anton Svensson, Katthult, Lönneberga."

Det var kladden till bjudningsbrevet som Emils mamma skickat.

Den hade Emil bättre användning för.

Nu, Ida, ska du få se på tyfis!

Hur står det till med dig? Värker tanden?

–Det vet jag inte. –Vad menar du med det?

Den ligger på Smed-Pelles sopbacke, det aset. Hoppas det värker i den!

Titta, tanden är väck.

–Gjorde det ont? –Ja, vad tror du?!

Är du där inne, lilla Ida? Ska du inte komma ut till Krösa-Maja?

–Nej, jag är sjuk. –Nämen...

Vad i all världen...? Vad är detta?

Det är tyfis.

Oj, oj, oj...

–Välkomna till Katthult. –Ja, var så goda och stig på.

Stig på, för all del.

–Var så god. –Det ska bli gott...

Far hän! Vi har tyfis på gården.

–Tyfus? Det är väl inte möjligt? –Vem har tyfus?

Det är jag!

Åh...lilla Ida...

Nu förstår jag inte... – Har du inte tyfis?

Nej, det är bara som det ser ut. Gissa vem som har målat tyfisen!

Emil! Var är du, Emil?

–Krösa-Maja... –Äsch!

Det är Emil som ställer till allt.

Var inte ledsen. Det kan komma riktig tyfus från Jönköping.

Här är ju ett av mina läsbarn. God dag, Lina.

–Har du tandvärk? Stackare! –Jag har dragit ut tanden, titta!

–Var inte ledsen. Vi kan alla ta fel. –Emil borde sitta i snickerboa jämt.

Vad är det här? Var kommer de här breven ifrån?

Det är Emils bråte.

Bråte?! Jag har sökt i 10 år efter ett sånt märke.

–Har de inte frimärken på posten? –Det här är sällsynt!

–Tänk om jag finge köpa det. –Det går väl. Det är ju Emils skräp.

–Jag betalar 40 riksdaler för det! –För den lilla papperslappen?

40 riksdaler skulle jag få en halv ko för.

En halv ko? Vad ska du ha den till?

Ska du ha framändan eller bakändan?

–Gå ut i snickerboa, Emil. –God dag, Emil.

–Var har du fått tag på de här? –Dem ropade jag in i Backhorva.

Jag ska nog gå på fler auktioner!

Gå ut i snickarboa!

Vill prosten se?

Vänta, Emil! Vänta!

Hela söndagskvällen satt Emil i snickarboden och täljde en ny gubbe–

–tills han kom på att det var söndag och då fick man inte skära med kniv.

Medan skymningen föll utanför fönstret tänkte Emil på sina synder.

Man fick nog varken dra ut tänder eller måla folk blå om söndagarna.

Till sist bestämde han sig för att börja ett nytt och bättre liv.

Käre Gud, gör så att jag slutar med mina hyss.

Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga.

Hujedamej, sånt barn han var, ej värre tänkas kan

och Emil var det namn han bar, ja, Emil hette han

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej, sing-dudel-dudel-dej

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej, hujeda-jeda-mej

Svensktextning: SVT Undertext (c) Sveriges Television AB