Original subtitles

KRASCH!

Eeemil!

Emil!

Du käre lille snickerbo' här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro, nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner ja' när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Höstmörkret låg tungt över Katthult.

Vid tre–tiden måste man tända fotogenlampan i köket.

Sedan satt alla där och pysslade med sitt.

Emils mamma spann garn som skulle bli till strumpor.

Lina och Krösa–Maja kardade ull.

Emils pappa pliggade skor och sparade på det viset mycket pengar.

Alfred lagade sina strumpor. Det behövdes.

Oooäää!!!

–Vad har ni för er? –Vi har en varg här under bordet.

–Emil säger att Månsan är en varg. –Då har han aldrig sett någon varg!

–Har du det då? –Jaa!

Förr fanns varg i massor här i Småland.

Men vårt manfolk grävde varggropar. Vargarna föll ner och blev skjutna.

–Men vet du vad som var värre? –Vad då?

–Det fanns varulvar! –Vad är det?

En varulv, det är... Huje, jag vågar inte ens säga det!

Den ena hälften är en mänska och den andra hälften en varg–

–och han är ute och smyger när det är månsken.

Hujedamej!

Om du möter en varulv är det ute med dig. Hemskare odjur finns inte.

Folk borde vara hemma om nätterna och inte ränna ute när det är månsken.

Krösa–Maja, skräm inte upp barnen.

Jo, gör det! Berätta om mördare och spöken och mylingar.

–Nu är det slut. –Berätta hur man gör en varggrop då.

Nästa dag grävde Emil varggrop. Om man har en grop så får man nog varg.

Den ska bli klar tills snön kommer. Det är då vargen kommer från skogen.

–Hujedamej! –Jag tror Alfred hjälper mig.

Och det gjorde han.

När det kommer snö på, trillar vargen i.

–Tjong, så ligger han där! –Tjong, så ligger han där.

Tjong, så ligger han där!

Sen var det bara att vänta på vargavintern.

Strax före jul blev det kallt och sen började det snöa.

Över hela Katthult snöade det och över Lönneberga och hela Småland.

Nu hade alla bråttom i Katthult.

Man fick knappt plats i köket för alla paltar och korvar–

–som trängdes med skinkor och sylta och revbensspjäll.

Allt kom från julgrisen som de hade slaktat.

Emils pappa rotade fram ett par havrekärvar åt sparvarna.

Det är ett enda slöseri! Men sparvar ska ju också leva när det är jul.

Men den där spar jag till nästa jul.

Det var fler som måste leva när det var jul: hjonen i fattigstugan.

Du vet väl inte vad hjon är, och inte fattigstuga heller?

Fattigstuga fanns förr i världen.

Om du tänker dig en liten usel stuga full med fattiga gamla människor–

–som sitter där tillsammans i lort, löss, svält och elände...

Då vet du vad fattighjon och fattigstuga är.

Jaså, Jocke, där är du! Har jag inte sagt att du ska hålla dig inne!

Han hade inte gått så långt. Jag fick snart tag i'n.

Gör inte om det!

Jag har annat att göra än att söka efter dig.

Och du kan inte hålla reda på dig själv!

Hon går fram som ett rytande lejon bland fårahjorden.

Kommandoran bestämde i fattigstugan.

Emils mamma skickade Emil med julmat.

Korv, skinka, sylta, palt... Och en dosa snus till Alfreds farfar.

Kom in!

Nämen, vem kommer här! Är det inte själve Emil?

–Mamma ville skicka er lite julmat. –Gud signe henne!

–Gud välsigne henne. –Hon har ett gott hjärta.

Kära mor i Katthult, hon vet vad de fattiga behöver.

–Snuset är till Alfreds farfar. –Jaså...ja, då ska han väl få det.

God jul, allesammans!

–Hälsa och tacka mor. –Ja.

–Få se vad här finns... –Titta, palt!

–Vi steker lite med det samma. –Det kan du tro! Nä, på julafton!

–Jag som var så hungrig... –Inte före julafton!

Jag sätter det i mitt skåp. Gud nåde den som sticker näsan dit!

Och så kom julen.

Under julottan satt Emil så stilla och tyst–

–att hans mamma skrev i den blå skrivboken:

"Den gossen är egentligen from och gör inga hyss i körkan åtminstone."

På annandagen skulle Emils mamma och pappa på julkalas i Skorphult.

Alla kände ju till Emil, så därför var barnen inte bjudna.

Lina skulle passa barnen, men ville följa med för att hälsa på sin mor–

–som bodde i ett torp nära Skorphult. Hon var arg så hon tjöt.

Tjut inte, Lina. Du får följa med.

–Å, får jag det? –Jag kan se efter barnen.

–Men du vet hur det är med Emil. –Han gör inga hyss när det är jul.

Nä, du gör inte det, förstår du!

–Hörde du vad jag sa? –Ja!

Konstigt att han inte har kommit än. Var i alla tider kan han vara?

–Han har väl gått till Katthult. –Vad har han jämt där att göra?

–Han har nog en hel del att tala om. –Vad menar du med det?

Klossan, gå till Katthult och hämta Stolle–Jocke!

Jo, minsann... Hon hade gömt alltihop uppe på vinden.

När hon skulle ta fram det på julafton, fattades en liten korv–

–och då blidde hon galen. Om inte den bekände som hade tagit korven...

...då blir här en julafton så Guds änglar gråter, sa hon.

Det blev det också. På hela julen har vi bara haft härsken sill att äta.

Men Kommandoran satt på sin kammare och åt palt och korv–

–så det var underligt att det inte pep ut genom öronen på henne!

Jag kikade på henne en gång i timmen och hon bara satt där och åt och åt.

Och så snusade hon av Jockes snus.

–Mitt snus... –Det är bäst vi går nu, Jocke.

Ja, du... Stackars den som är fattig!

–Jag vet en som ska ha kalas! –Vem då?

Jag! Vartenda hjon ska hit på kalas, och det tvärt!

–Inte Kommandoran, väl? –Nä, men de andra.

Är du säker på att det inte är något hyss?

Nä, det är ett sånt påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt.

–Mamma skulle nog tycka om det. –Men pappa då?

Men det blev som Emil ville.

Vid det laget snusade Kommandoran upp det sista av Stolle–Jockes snus.

Nu kände hon sig dyster, som man kan bli när man gjort orätt–

–och dessutom ätit på tok för mycket palt.

–God dag. –God dag, lille Emil.

Nämen, se lille Emil. Vad vill du då?

Glömde jag min fällkniv när jag var här?

Nä, någon fällkniv har då inte jag sett.

Har nån av er sett Emils kniv här?

–Nä, inte har då jag sett den. –Nä, där hör du, Emil.

Då får jag väl gå. Smakte korven bra och syltan och allt det andra?

Ja visst...

Hälsa mor att det var så gott.

Ja, när hon kommer hem. De är på kalas i Skorphult.

Kalas i Skorphult! Jaså, de bjuder på kalas nu igen.

Jojomänsan, och sjutton ostkakor! Vad sägs om det?

O, bevare oss! Tänk så många ostkakor...

Ni ska få se att hon sätter av till Skorphult.

En sån mara! Hon låser dörren!

–Vi får ta ut dem genom ett fönster. –Innanfönster går inte att öppna.

–Finns det inget fönster att öppna? –Där uppe!

Jo, det fanns det: fönstret i Kommandorans kammare.

Tur att Alfred var så stor och stark och hjonen så magra och lätta.

–Tappa henne inte, hon är min fästmö! –Det är som du tror, det.

–Vill du inte vara med på kalaset? –Mina ben orkar inte gå på kalas.

–Jag skickar med kalasmat till dig. –Gud välsigne dig för det, Emil.

Det var det värsta! Jag har väl aldrig sett på maken!

Se, där är ljus och salighet utan gräns.

Välkomna allesammans!

Nu ska här bli kalas!

Det var ingen ända på julmaten – där fanns till och med en helstekt gris.

Lilla Ida såg hur de vräkte i sig.

Hon förstod att så äter bara den som är utsvulten. Men så blev hon rädd.

Hon kom ihåg att i morgon skulle släktingarna från Ingatorp komma-

–och här gick all kalasmat åt!

Emil, är det inte ett hyss? De kommer ju från Ingatorp i morgon.

Där är de tjocka så det räcker. Bättre att maten kommer till nytta.

Va? Vad vill det här säga?

Var är ni?

Var är alla människor?

Kommandoran blev räddare än hon varit någon gång i sitt liv.

Vem kan gå genom låsta dörrar? Ingen mer än Guds änglar i himlen!

De usla stackarna som hon hade lurat på deras korv, palt och snus...

De hade blivit hämtade av Guds änglar till ett bättre ställe.

Bara henne hade de lämnat kvar i jämmer och elände.

–Vad skriker du för? –Vad var det?

Ligger du där?

Var är alla de andra?

–Det säger jag inte. –Jo! Annars ska du få se på annat!

Nu har jag tagit tabberas på sillsalladen.

Jag har tagit tabberas på revbensspjällen!

Tagit tabberas, sa de. Det betydde att de hade gjort tomt på faten.

Därför kallades sedan kalaset för "stora tabberaset i Katthult".

Det berättades om det länge efteråt, både i Lönneberga och andra socknar.

Nu skäms Kommandoran och går inte in.

Hon vill kika genom ett fönster för att se om det är hennes hjon.

Hon behöver en låda att kliva på. Hon går en sväng för att leta.

Och någonting hittar hon, men inte en låda...

En korv!

Så fångade man vargar i Småland förr i tiden.

–Jag är mätt så jag inte orkar gå... –Då får vi ta vedkälken, Alfred.

Alla hjonen skrek av fröjd, för det var så länge sen de hade åkt kälke.

Så kom de hem och hittade märkvärdigt nog dörren öppen.

De vacklade till sängs – trötta men gladare än de varit på många år.

YLANDE Vad var det?

YLANDE

–Det har kommit varg i min varggrop! –Mamma!

–Hjääälp! –Det var ett konstigt läte...

–Hjälp! –En varulv!

Emil blev besviken när han såg vad det var för en varulv.

Men sen tänkte han tämja Kommandoran så hon blev snällare mot de andra.

Kom ska ni få se vilken lurvig, ful best det har kommit i min grop!

–Emil, är det en varulv? –Ja, en arg gammal varulv.

–De är de farligaste som finns. –Ja, för de är så glupska.

Den har glufsat i sig mycket. Men nu är det slut. Ge mig min bysse!

Emil, du ser väl vem det är?

Kommandoran blev rädd. Hon visste inte att Emils bössa var en leksak.

–Hörde du vad varulven sa? –Nä...

Inte bryr jag mig om det heller. Ge mig min bysse!

–Är inte varulven lik Kommandoran? –Jo, fast Kommandoran är värre.

Undrar vem som tog korven ur skåpet, förresten...

Det var jag. Herre Gud, förlåt mig. Jag tog korven, det gjorde jag.

Alfred! Ser du inte att det är Kommandoran och ingen varulv?

Kors i krösamoset! Hur kunde vi ta så fel?

Alfred, hjälp henne opp!

Här...

Jag tog korven, men det hade jag glömt på julafton!

Hon behövde sitta där och minnas. Det är inte så dumt med varggropar!

Hujedamej, sånt barn han var Ej värre tänkas kan

Och Emil var det namn han bar Ja, Emil hette han

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej sing–dudel–dudel–dej

Sing–dudel–dej, sing–dudel–dej hujeda–jedamej!

Text: SVT Programtextning