Original subtitles

KRASCH!

Eeemil!

Emil!

Du käre lille snickerbo' här kommer jag igen

Nu är det bråttom, kan du tro, nu är det klippt igen!

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Till snickerboa ränner ja' när det är nåt jag gjort

Men farsan löper också bra fast inte lika fort

Snickerboa, hopp fallera, å snickerboa, hopp fallerej

är bra att ha, hopp fallera för stackars mej, hopp fallerej

Det ser riktigt bra ut.

Sommarkväll i Småland... En far och hans son.

1, 2, 3...

...4, 5, 6, 7, 8.

Jo, de är här allihop. God natt med er.

Nu ska jag räkna våra hästar.

–1, 2... Det stämmer. –Ja, det gör det.

Fast det är för lite.

Det räcker för en sån här liten gård.

Fast Jullan är gammal, förstås.

De håller min bondetid. Sen får du ta vid och rusta upp gärdsgårdarna.

Hoppas det blir en bra bonde av dig.

–Jaså, du är ute och går med Emil? –Jo, det är en riktig illbatting!

Fast ibland tvivlar man. Om du inte hade så mycket hyss för dej, Emil.

Godnatt med er.

Om du inte gjorde så mycket hyss, så skulle vi inte ha några bekymmer.

–I dag har han inte gjort några hyss. –Nej, han kanske bättrar sig.

–Du är varm. Du har väl inte feber? –Jo, jag känner mig så konstig.

Feber – det var förklaringen!

Emils mamma skrev: "I dag var Emil snäll. Han gjorde inget hyss"–

–"vilket visade sig komma därav att han hade feber och inte orkade."

Nästa morgon var Emil i full gång igen.

Flugorna hade väckt honom och det tänkte han vänja dem av med–

–genom att hänga upp klibbiga flugfångare som de kunde fastna på.

Eeemil!

–Det var inte meningen. –Inte meningen?!

Gud, hjälp mig, så jag inte bär hand på min son!

Ut härifrån, för när jag kommer lös vet jag inte vad som händer! Ut!

Åh!

Alma, kom får du se. Alma!

Anton, vad har du gjort med flugfångaren?

Vad jag har gjort med flugfångaren?! Vad jag har gjort...?

–Ut! –Ja, ja.

Sjukdomar finns så det räcker.

Lungsot, tarmvred, värk och förkylningar...

...sen är det döden, jo men.

Tänk inte på det, Krösa-Maja. Nu ska vi ha kalas.

Men döden kommer ändå och sjukdomar likaså.

De satte liten Karin i en spiketunna in...

Då kommo ifrån himmelen två vita duvor ned

De togo liten Karin och snart så blev där tre

–Kunde det bli tre duvor? –Ja, Karin förvandlades till en duva.

–Blev hon? –Ja, och så flög hon till himlen.

–Hon dog i den otäcka spiktunnan. –Ja, så kan det gå.

–Hur kunde hon flyga om hon var död? –Ja...

Hon var liksom en ängel... Hon hade ju blivit förvandlad till en...

...en duvängel, och så flög hon upp till himlen.

–Ja, så kan det gå för oss alla. –Tänker Krösa-Maja bli en duvängel?

–Du skalar väl potatisen först, va? –Man kan driva med allting.

–Är du redan färdig? –Ja, nu kan de få komma när de vill.

Det blir dyrt... Men ska det vara kalas, så ska det.

–Gör köttbullarna lite mindre. –Jag gör köttbullarna precis lagom.

Det ska du inte lägga dig i!

Var är Emil? Det känns ängsligt att inte veta var han är.

–Jag är här. –Grädden!

–Vad gör du i vedlåren? –Sitter och tänker.

–På hyss, förstås! –Nej, Anton. Så får du inte säga.

Det var verkligen en dag för kalas.

Solen sken, fåglarna sjöng, kaffe- bordet var dukat. Allt var klart.

–Du har glömt att hissa flaggan. –Jag visste väl att något fattades.

–Fort, de kan komma när som helst. –Ja, ja.

–Ska jag hjälpa till? –Nej, bevare mig.

–Jag tror det blir ett roligt kalas. –Vore det inte bäst att låsa in Emil?

–Lina! –Vi får väl se hur det går.

Emil är en rar gosse. Han gör inga hyss när vi har kalas.

Kon kalvar, kom me'samma!

Måste hon kalva just när vi ska ha kalas?

–Det är Broka, det måste vi se. –Inte när ni har finkläderna på.

–Åh, så högt! –Ja, vi har en hög flaggstång.

–Där uppe ser man nog Mariannelund. –Ska jag hissa upp dig?

–Det går väl inte... –Det vet vi inte förrän vi försökt.

–Jag vill se Mariannelund. –Då ska du få det.

Nu började gästerna komma, och flaggan gick i topp.

Fina fru Petrell kom från Vimmerby för att få äta mor Almas goda korv.

Och så prosten och prostinnan. Det var fint folk, inte bara bönder.

–Ett sånt välsignat väder. –Ja, riktigt till att hålla kalas i.

Underbart att komma ut på landet...

–Vad ser du? –Allt möjligt.

–Vad då? –Jag ser kyrkan i Lönneberga.

–Ser du inte Mariannelund? –Nej.

–Vill du komma ner? –Nej, det är roligt.

Och flaggan är hissad...

Fru Petrell var närsynt, så det här var vad hon såg.

Något rött och vitt...

Ursäkta att jag inte tar emot, men en ko kalvar mitt under kalaset.

Anton, nu måste du förklara varför du har hissat Dannebrogen?

Dannebrogen? Emil visste inte att det var Danmarks röd-vita flagga–

–men han visste ju att det här röd-vita inte var någon Dannebrog.

–Det är bara lilla Ida. –Jag ser hela Lönneberga.

Förgrymmade unge! Hur bär du dig åt?

Nämen...! Ida! Ida...

–Vad sa jag! –Förgrymmade unge!

Nu blir det snickerboa för tid och evighet.

Nu ska du in i snickerboa...

...och begrunda dina hyss!

Jag struntar i kalaset.Jag ska karva en trägubbe och vara arg hela tiden!

–Gå och klä om nu till kalaset. –Här är råmjölk. Vi fick en kvigkalv.

Jag hörde det. Skynda dig.

Hur länge ska jag sitta här utan mat, medan de kalasar?

Det går jag inte med på.

Fy tjyvingen, vad mycket nässlor!

I matboden kunde man verkligen bli hungrig.

I taket hängde skinka, korv och paltbrödskakor i långa rader–

–för Emils pappa tyckte om paltbröd.

Vi har ju glömt Emil! Snälla Anton, gå och hämta honom.

–Ja, inte skulle han sitta så länge. –Men lugnt och skönt har det varit.

–Nu får du komma ut, Emil. –Emil är inte här.

Vart har han tagit vägen? Han har väl rymt genom fönstret.

Nej, här har ingen fot trampat – ingen människofot, åtminstone.

Han kan väl inte ha flugit?

Han kanske har blivit förvandlad till en duva.

–Här syns då inte till några duvor. –Nej, men det där är kanske Emil?

Det tror jag knappast, lilla Ida.

Alma, Emil är försvunnen!

Emil!

–Han måste vara i snickerboa. –Han är inte det!

–Var kan han annars vara? –Se er om själva.

–Vad är det här? –Borta är han, det är visst och sant.

–Vem har gjort alla trägubbarna? –Vår lille Emil. Nu är han borta.

Emil, flyg inte till himlen.

Jag ska ge dig hönsmat, så mycket du vill, bara du stannar i Katthult.

Vad de letade! I vedboden och mangelboden...men ingen Emil.

I fårhuset, hönshuset, brygghuset...

–De underjordiska måste ha tatt'en. –Då har de gjort något de ångrar.

De letade i stallet, i lagårn, i svinhuset...ingen Emil.

Då tittade de i brunnen.

Har brunnsgubben fått tag på'n, då är det ute med en.

Det fanns ingen Emil där heller. Då sprang alla till bäcken.

De hittade ingen Emil där heller.

Det är Näcken! Barn är han ute efter.

Det vänjer Emil honom snart av med.

Ingen näck har tagit Emil, det är klart han finns någonstans.

–Han kommer snart tillrätta. –Nej, det tror jag inte.

Jag som trodde det skulle bli ett roligt kalas...

Anton, vad ska vi ta oss till?

Vi får väl ta fram maten. Vi kan ju inte låta folk svälta ihjäl.

Vi går hem. Inget blir bättre av att maten fördärvas.

Alla hade blivit hungriga av att sörja och leta.

–Alma, korven! –Ja, vi har glömt korven.

Lina, hämta korven.

Många barn har försvunnit för alltid.

Kära Krösa-Maja, nu får vi inte tro det värsta.

–Vad är det med dig? Var är korven? –Följ mig, så ska jag visa er något.

–Vad har du hittat på för dumheter? –Följ med, så ska ni få se.

–En underlig piga ni har. –Ja, men det är bäst vi följer med.

Vad är det, Lina?

–Emil! –Vår lille pojk!

–Lille, lille Emil! –Han är inte förvandlad.

–Lever han? –Ja, Gud vare tack och lov!

–Emil, vakna! –Han tycks ha ätit korv.

Nu förstår ni varför jag inte kunde hämta korven.

Lille Emil, vad du har skrämt oss.

Tänk att en enda liten upphittad pojke kunde göra så många så glada.

Huvudsaken är att han lever. Korven kan göra detsamma.

Jag lämnade en snutt.

Den får fru Petrell. Ingen utom Emil är så galen i korv som hon.

Alla fick så mycket mat de orkade–

–och sist fick de ostkaka med jordgubbssylt och vispgrädde.

Det är det godaste som finns!

Om du har ätit sådan ostkaka, då vet du att Emil sa ett sant ord.

Bara du inte äter så du får magvärk.

Bara inte Näcken tar dig på hemvägen. Han tycker om små käringar.

Emil, jag har glömt min väska på bänken i farstun.

Så kom kvällen och kalaset var slut. Alla for hem till sig.

Tacka Emil för att han sparade av korven. Det var snällt.

–Adjö! –Adjö.

De hade nu alla fått en ny historia att berätta om Katthults illbatting.

–Vad då för råtta? –Den jag la i hennes väska.

–Varför? –Det var synd om råttan.

Hon har bara fått se Katthult. Hon kunde få se Vimmerby åtminstone.

–Vart ska du? –Gå och titta på Brokas kalv.

–Vi får ju inte med finkläderna på. –Äsch, vi är inte så fina längre.

–Vad tycker du han ska heta? –Det är en kvigkalv, som ska bli ko.

–Vi måste hitta på ett namn. –Petrella är ett bra ko-namn.

–Fast inte till en liten kalv. –Nej, men när hon blir stor kossa!

Hujedamej, sånt barn han var, ej värre tänkas kan

Och Emil var det namn han bar, ja, Emil hette han

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej sing-dudel-dudel-dej

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej hujeda-jedamej!

Textning: Kenneth Ulander (c) Sveriges Television AB