Original subtitles

Du vet hur viktig hockeyträningen är för honom.

Jag hinner inte. Statsministern har fullt upp med ubåten!

Jag har fått besök nu. Jag har inte tid med dig längre.

Det var min man. Han försöker alltid slingra sig ur sitt ansvar.

Vad kan jag hjälpa dig med?

Jag är Aleksandra Kosygina, Sovjetunionens ambassadör.

Jag har kommit för att hjälpa er statsminister med den där ubåten.

Förlåt, jag måste ta det här. – Regeringskansliet.

Du får inte ringa på det här numret. Jag vet inte, de ligger väl i hallen.

Ge mig telefonen. Telefonen!

Mitt namn är Aleksandra Kosygina.

Ambassadör för sovjetiska socialistiska rådsrepubliken.

Jag, statsministern Fälldin och fru Monika Björk–

–håller just nu på att lösa den olyckliga konflikt–

–som uppstått mellan våra länder.

Får jag därför be er att ta ert ansvar som familjefar.

Det låter bra.

Kamrat Brezjnev hälsar också och tackar.

Tack.

–Statsministern. –Självklart.

Den ryska ubåten har i stort sett kört upp på land.

Du ser lite härjad ut, Ola. Är det fortfarande kämpigt hemmavid?

Det kan man väl säga. Hur gör du och Solveig för att hålla ihop det?

Ah, älskade Sollan!

Det kanske handlar om att vi har ungefär samma intressen.

–Får? –Exakt.

Jag är hennes bagge och hon är min tacka.

Den analogin kör jag nog inte där hemma. Det skulle sluta illa.

Du har besök här.

Fru ambassadör, låt mig presentera vår statsminister Thorbjörn Fälldin.

–Och utrikesminister Ola Ullsten. –Välkommen, fru ambassadör.

Mina herrar, tack för att ni tar emot mig.

Det var så lite. Slå er ner.

Jag tror jag förstår vad ärendet avser–

–men lite mer i detalj, vad har ambassadören på hjärtat?

Först vill jag beklaga den olyckliga incidenten mellan våra länder.

Därefter skulle jag vilja gå rakt på sak och föreslå–

–att man förser mina strandade landsmän med en radiomast–

–för en ökad möjlighet till kommunikation och därmed säkerhet.

För allas vår säkerhet.

Med all respekt, men det Sverige upplever just nu–

–är största kränkningen av svensk neutralitet sedan andra världskriget.

Vi behöver i första hand en officiell ursäkt.

I andra hand möjlighet att inspektera ubåten.

I tredje hand förhöra dess befälhavare.

Vår svenska kommendörkapten Karlsson har visst nekats att kliva ombord–

–för att ens tala med kaptenen. Det är oacceptabelt...tror jag.

Jodå, absolut.

Det där med att låta installera en radiomast. Nja...

Det är nog nånting som vi måste tänka över.

Jag måste säga att ni tänker snabbt, herr statsminister.

Ett svenskt fartyg har lagt till, och det verkar som om det monteras–

–nån sorts radiomast uppe på tornet.

Det verkar vara svenska medborgare som har tillåtits att...

Alfa till Beta, kom. Hur ligger ni till?

Beta till Alfa, kom. Antennen har varit klar sen tio minuter.

Kan ni snabba på lite, kom.

–Ljungklint, hur länge till? –Inte den blekaste. Några minuter.

–Du får fem minuter till. –Kan jag inte få åtminstone tio?

Om ni vill vara säkra på att det finns kärnvapen.

Bifalles, Ljungklint. – Alfa till Beta.

Han behöver tydligen fem minuter till här. Kom?

Det är uppfattat.

–Har du sökt av akteröver också? –S-363:an har väl missilerna i fören?

Vad bra, sök av föröver då, för i helvete!

Rubba inte mina cirklar nu.

Jag visste det! Jag visste det, Ljungklint.

Ta mig fan, nu har vi dem!

Alfa till Beta, kom. Håkansson, nu har vi de jävlarna!

–Vad betyder det här? –Det betyder krig.

Vem är du?

Jag är Jurij Andropov, kamrat generalsekreterare.

KGB:s fjärde ordförande.

Var är de andra tre?

Det är mer än jag vet, kamrat generalsekreterare.

–Vi måste spränga den där ubåten. –Det är just därför jag är här.

Att spränga en kärnvapenbestyckad ubåt–

–som står på ett neutralt lands territorium som vi har kränkt...

Det kan skapa fler problem än det löser.

Eller vad tror ni?

Du pratar klokt. Jag fattade inte hälften. Kom hit!

Vi ska se efter var ubåtsjäveln befinner sig.

Det där är Filippinerna.

Enligt mina uppgifter har ubåten gått på grund här någonstans.

–Sverige? –Ja.

Var det inte från dem vi tog Finland häromåret?

Det var ett tag sedan, kamrat general- sekreterare. 1809 om jag minns rätt.

Då är det dags att påminna dem om–

–vilka som bestämmer.

Ja, kamrat generalsekreterare.

Om ni så vill kan ni gå och vila en stund, så ombesörjer jag utplånandet av Sverige–

–och löser de diplomatiska förvecklingar som kan uppstå i samband med det.

Nu fattade jag inte hälften. Men det var en bra idé.

Jag tar en tupplur och du tar hand om ubåten.

God natt, kamrat generalsekreterare.

Kära kamrat Vasiljeva, var snäll och koppla mig till ambassaden i Stockholm–

–och ambassadör Aleksandra Kosygina.

Kosygina.

Det här är ställföreträdande generalsekreterare Jurij Andropov.

Vi är bekanta sedan Budapest, eller hur?

Det stämmer bra. Så hedrande att ni minns mig.

Jag tycker mig märka att jag har lite bättre minne än kamrat Brezjnev.

Hur mår kamrat Brezjnev?

Han pekade nyss ut positionen för vår ubåt S-363...i Sydkinesiska sjön.

Jag tror jag förstår.

Själv har jag etablerat goda relationer till den svenske statsministern.

–Och hur lyder er analys? –Han är välvillig och lösningsinriktad.

Men han biter ifrån om det behövs.

Vad föreslår ni att vi gör, kamrat Andropov?

Bege er ut till ubåten. Gå ombord.

Kontakta mig så fort ni fått bekräftat att besättningen är lojal mot Sovjetunionen.

Det sista vi vill ha nu är avhoppare.

Och kamrat Brezjnev...?

Han sover just nu djupt–

–och är oförmögen att blanda sig i våra diplomatiska ansträngningar.

Och jag har vissa idéer om hur det ska kunna förbli på det viset.

Bra, kamrat Andropov.

–Ja du, Thorbjörn... –Statsminister Fälldin.

Kärnvapen, Thorbjörn. Det var det jag visste. Uran 238.

Kommunistjävlarna tänkte spränga hela Karlskrona i luften.

Men ett litet grund kom emellan.

Jag har planerat anfall till 04.00. Besättningen består av 50–55 man:

Befälhavare, ställföreträdande och officerare.

Vi slår ut dem med tårgas, tar oss in och säkrar stridsspetsarna.

Det du behöver göra är att beordra kommendörkapten Anders nånting...

Karlsson.

...att sitta ner och hålla käften från och med nu.

Börje, det är fullt möjligt att du är–

–den absolut dummaste människan jag nånsin har träffat.

Först attackerar du en sovjetisk ubåt i en roddbåt.

Du bygger en radiolänk mellan ubåten och fem sovjetiska örlogsfartyg–

–och gud vet hur många fler ubåtar längs den svenska gränsen.

Plus Moskva.

Nu tänker du alltså smyga dig ombord, slå ut hela besättningen–

–utan att nån hinner meddela sig med omvärlden?

Min plan är helt vattentät.

Vet du vad som händer om din vattentäta plan–

–skulle visa sig läcka det allra minsta?

Nej, vad då?

Då har du startat krig mot världens näst mäktigaste vapenmakt.

Vet du vad som händer om du lyckas med din fullkomligt idiotiska plan?

Nej, berätta.

Då har du också startat krig mot världens näst mäktigaste vapenmakt.

Med all respekt för din förmåga att avla får. Jag är trestjärnig general.

Jag har tillgång till Sveriges finaste militär.

Jag har helikoptrar, torpedbåtar, och sjunkbomber, t.o.m. grodmän.

Jag har allt som behövs för att spöa skiten ur bolsjevikerna.

Vet du, Börje, jag tycker inte om din bristande respekt för fåravel.

Vet du vad en fårbonde brukar göra när en stadsbo har kränkt honom?

Du säger att du kan spöa skiten ur ryssen. Jag kan spöa skiten ur dig.

Sju år i svenska fåravelföreningen och kontakter över hela landet.

Om du inte omedelbart ställer in ditt dåraktiga tillslag imorgon–

–så ska jag skicka varenda fåruppfödare i landet på dig.

Är vi överens?

Nu väljer vi diplomatins väg. Vi håller gränsen och du håller käften.

Var du tvungen att ta i så förbannat? Det gjorde faktiskt ont.

Börje, minns du vad vi civilister brukar säga?

–Utgå. –Njae...

–Försvinn. –Mm.

Ers excellens, välkommen till Karlskrona.

Jag är kommendörkapten Anders Karlsson.

Jag har hört mycket gott om er, kommendörkapten.

Statsministern har gett mig uppdraget att eskortera er till ubåten.

God dag, kamrat. Som ni hörde är jag Sovjetunionens ambassadör i Sverige.

Jag heter Aleksandra Kosygina. Det här är kommendörkapten Anders Karlsson.

Vi är här på Sveriges statsministers och generalsekreterare Brezjnevs uppdrag.

Vi vill träffa kapten Peskov.

Ni får ursäkta, men jag väntade mig inte att Moskva skulle skicka...en kvinna.

Besättningen på den här ubåten består tydligen av en samling idioter till män–

–som dragit in Sovjetunionen i historiens mest förödmjukande diplomatiska incident!

Så varför skulle man då inte skicka hit en kvinna?

Den här vägen, kamrat ambassadör.

Kaptenen väntar er.

Kapten Peskov?

Skål för De socialistiska rådsrepublikernas union.

Skål, kamrat kapten.

Jag har nya order från kamrat Brezjnev:

Ubåten får inte under några omständigheter sprängas i luften.

Svenskarna måste släppas ombord och få inspektera ubåten.

Ni låter er förhöras av svenskarna–

–och jag framför personligen vår officiella ursäkt till Sverige.

När allt det är klart anhåller vi ödmjukt om–

–att ubåten ska ledsagas ut på internationellt vatten.

–Har ni förstått den nya ordern, kapten? –Han har min fru.

Han har mina barn, mina döttrar.

–Vem har dem? –Kamrat Brezjnev, förstås.

Men jag har talat med honom. Han ser allt på ett helt nytt sätt nu.

–Jag är här för att meddela er det. –Alltihop är löjtnant Tarasenkos fel.

Om han inte haft födelsedag och fått en dotter samtidigt hade det här aldrig hänt.

–Tarasenko? –Vår politiske officer. Han har mina döttrar.

–Har Tarasenko era döttrar? –Inte Tarasenko. Brezjnev!

–Kamrat ambassadör, förstår ni det? –Ja, självklart förstår jag.

Ett ögonblick.

Varsågod, kommendörkapten.

Pröva med tyska. Annars vet jag inte hur ni ska kommunicera.

–Var är er kommunikationscentral? –Den här vägen.

Vem är du?

–Här. –Tack så mycket.

Det var gott. Tack.

Har du ingen respekt för mig?

Jag är kommendörkapten Anders Karlsson.

Jag vill tala med er, kaptener emellan.

En svensk...som pratar tyska ombord på vår ubåt.

Jag dör!

Tack så mycket.

Adjö.

Jag har sökt statsministern två gånger! Jag är USA:s president, för tusan.

Jag är inte Natoansluten, jag är Nato.

Varför skulle jag skydda ert lilla skitland och skicka fartyg och flygplan till er?

–Förlåt, vem är det ni söker? –Om inte er statsminister ringer genast...

...så invaderar jag ert lilla skitland, före ryssarna. Vad säger ni då?

Ska det jämt vara jag som räddar alla länder? Jag får skicka några fartyg.

Förbannade svenskar.

–Var snäll och lämna mig ensam nu. –Ska bli.

God dag, kamrat Kosygina. Andropov här.

Om jag förstått saken rätt befinner ni er redan på ubåten.

–Det stämmer, kamrat Andropov. –Beskriv läget i korta drag.

Dessvärre är kapten Peskov berusad och totalt uträknad.

Jag tror att han är beredd att starta ett världskrig för att rädda sin familj.

Kamrat Kosygina, vad föreslår ni?

En rockad.

Beskriv er plan mer i detalj.

Situationen är ytterst allvarlig, kamrat ambassadör.

I det avseendet är vi eniga. Vad var det egentligen som hände?

Som kapten Peskov redan informerat Moskva–

–fick vi problem med navigationssystemet, vår gyrokompass.

Ursäkta.

–Ni är väl Dmitrij Tarasenko? –Det stämmer.

Ni är löjtnant och ubåtens politiske officer, och rapporterar alltså direkt till KGB.

Och KGB vet exakt var er familj finns.

–Ni menar så? –Precis.

Det pratas ombord om att kapten Peskov har stora problem...

–...med alkohol. –Jag har anat det. Något mer?

Själv anser jag att man ska vara nykter och skärpt när man är i tjänst.

Men jag talade för döva öron. Han ville skåla för sina döttrar, han älskar dem så.

–Och ni drack bara vatten? –Mest mjölk.

Raketer?

Rake...kärnvapen?

Nej.

–Kärnvapen där? –Dit får ingen gå in.

Uran-238?

Dit får ingen gå in.

–Vart ska ni? Inte dit! –Jag har tillstånd.

–Allt är i ordning. Jag måste... –Inte dit!

Snälla ni, jag måste...inspektera.

–Jag sa ju att ingen får gå dit in! –Passa dig! Jag har tillstånd.

Jävla ryssjävel!

Ett ögonblick.

–Nu tar vi det lugnt. –Jag är lugn.

Jag får inte inspektera som vi var överens om.

Frågan handlar om kärnvapen eller inte.

Jag förstår, men vi är nära gränsen för vad det stolta manskapet tål.

Jag lovar, inom 24 timmar har ni bekräftelse på er farhåga–

–eller ny inspektion när jag har hunnit lugna ner besättningen.

24 timmar, kommendörkaptenen. Inte en minut mer. Snälla?

Tolv timmar, och nu vill jag titta på sjökort och loggbok.

Om vi helt hypotetiskt antog att ubåtens befälhavare var ur slag.

–Vem vore då högst i rang här? –Jag.

Och vad skulle ni göra i den rollen, om situationen var som ni beskrivit?

Jag skulle göra exakt det ni ber mig om, kamrat ambassadör.

–Det var ett klokt beslut, kamrat löjtnant. –Men på ett villkor.

–Vilket villkor? Dubbel mjölkranson? –Nej.

Att ni bjuder in mig, min fru och min dotter till Sverige.

–Varför då? –För att jag gör exakt det ni ber mig om.

Exakt det.

Jag behöver visa upp en ubåtskapten för Sverige och världspressen.

Det duger inte med en löjtnant.

Två nya objekt. Kalla på löjtnanten, det är nog Nato!

Ni och kaptenen har visst samma klädstorlek...

Invänta mina instruktioner, kamrat löjtnant.

–Vad händer? –Jag vet inte.

–Löjtnant! Okända fartyg på radarn! –Kamrat ambassadör.

Jag tror att vi måste åka.

Kamrat amiral, två amerikanska Nato-fartyg markerar närvaro. Vad gör vi?

Kamrater, vår arsenal är större än fiendens. Vi har fått order från Moskva.

Om det blir nödvändigt har jag rätt att trycka på den röda knappen.

Marininfanterister, fritagning av ubåten om amerikanerna kommer för nära. Verkställ.

Kapten, Nato-skeppen har stannat en kilometer från den ryska flottan.

Våra plan är i luften. Vill ni markera närvaro?

Vi behöver markera för att kyla ner känslorna mellan öst och väst.

Beordra flyget att gå in lågt över området. Slut, kom.

Vad sa egentligen löjtnant Tarasenko?

Att Sverige är ett fint land som han gärna ser mer av.

Okej, men...

Översättning: Eva Åkerberg © Sveriges Television AB 2024

Textning: Karin Hagman © Sveriges Television AB 2024