Original subtitles

ENGINE 205 H & L 118

VANDERBILT WU TANG CLAN

Framgång handlar ofta om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Syftet var aldrig att göra Zoo York till det Zoo York blev.

Eller Supreme till Supreme.

Vi var bara ett gäng kompisar.

Ingen av oss ville ha nåt av oss andra.

Ur den lilla gruppen föddes nånting-

-som kom att påverka resten av världen.

Jag växte upp i en konstnärsfamilj.

Sånt andra lär sig på konstskola-

-hade min familj redan lärt mig när jag var fem år.

Jag hade tur och hamnade mitt i smeten.

Mitt bland konst och kommers.

Mitt liv, och allt som hände mig-

-som verkade sakna samband, var tack vare New York.

Jag började åka skateboard för att hänga med graffitikonstnärer.

Samtidigt tog New York City itu med graffitin.

Så jag ägnade mig mest åt att åka skateboard.

Jag fann många andra som gillade graffiti, hiphop och skateboard.

Vi var bara ett gäng ungdomar i New York City.

De åker inte skateboard i snö eller blir jagade av hemlösa.

-De vet inte hur det är. -Kör hårt, Beas.

Vi var sex som åkte skateboard, ingen annan gjorde det.

Vi hängde där inga andra var.

Folk var rädda för att bli rånade eller få en spruta huggen i sig.

De som hängde där var skinheads, skejtare och folk med dreadlocks.

Vågade man vara där så blev man accepterad.

På den tiden var New York City rasmässigt polariserat.

Folk umgicks bara med sina egna.

Filmar du mig så slår jag sönder din kamera.

Man såg vilka som var skejtare, man la märke till dem.

Om man såg dem skejta så glömde man det inte.

Nu finns de överallt.

Det var som när ungar får sin första cykel-

-och på egen hand kan lämna sina egna kvarter och sin familj.

Det var en förnyelse av stadens arkitektur.

Det passade perfekt i New York-

-för där fanns redan en inbyggd laglöshet.

Skejting var underground.

Harold Hunter tog med sig folk in och ut ur området.

Nu kan man röra sig fritt.

Att åka skateboard var inte en grej.

En svart kille som Harold skulle inte åka skateboard.

Ingen hade sett nån skejta med den energin som han hade.

Han visste hur bra han var.

Samtidigt trodde han aldrig att han skulle komma nånvart med det.

Därför var det så knäckande när han dog.

Han var alltid rädd för det.

Harold!

Man fick vara uppfinningsrik på den tiden-

-om man var en svart unge från orten och ville åka skateboard.

Det var skitsvårt bara att ta sig från South Bronx till Brooklyn Banks.

Om man skejtade och bodde utanför stadskärnan-

-så var Brooklyn Banks nåt man bara kunde drömma om.

När ungdomarna utifrån tog sig till Brooklyn Banks-

-så var det som Big Bang.

Tävlingarna var roliga och hektiska.

200 ungdomar, slagsmål, ingen organisation. Det gick vilt till.

En smältdegel av ungdomar. Släng ihop dem, så händer det grejer.

Första eller andra gången jag var där fick jag syn på Jeff.

Han var den första kändisskejtaren från New York.

Yo.

Skateboard och graffiti var en sak.

Rapvärlden såg knappt skejting.

Det var nåt som bara vita gjorde.

I innerstaden eller i orten-

-var det inte lika viktigt att skejta som att få tag i pengar.

Hiphop var för svarta och skejting var för vita.

Det blir inte vitare än Tony Hawk.

I tidningar som Thrasher var det blå himmel och stränder.

Inga gatubilder.

Jag har två hundar och en katt. Frank och Nancy, och Ashes.

Det var mer segregerat än det är idag.

Beastie Boys var ett starkt inflytande.

Skejtare lyssnade på den musiken på den tiden.

Skejtare som älskade punk skulle älska hiphop ännu mer.

Det är samma uttryck, men presenterat på olika sätt.

Beastie Boys var ett punkband innan de började rappa.

Är man het så är man.

Vare sig man är svart, vit eller prickig. Det kvittar.

Det spelades hiphop överallt på bergsprängare.

Det var vårt folk, vår gemenskap.

Och man kunde jävlas med varann, men det var alltid hemma.

Om nån försökte sälja knark gick nån in och sa ifrån.

Allt handlade om att ta sig ifrån orten.

Vi trivdes där, och folk reste dit för att upplev a kulturen.

Men uppfattningen var att området var dåligt-

-och inget gott kunde komma ur det.

Innan området gentrifierades-

-så var alla kvarter i New York olika.

Gick man runt ett hörn så var kulturen och miljön annorlunda.

Med gentrifieringen avslutades ett helt sätt att leva.

Mot slutet av 80-talet, när Warhol, Basquiat, Haring-

-och den generationen dog ut, efterlämnade de ett tomrum.

Men New York City är bra på att förnya sig.

För ungar som mig var hiphop det enda vi lyssnade på.

Nattklubbarna i New York City tog inte till sig hiphop.

Palladium, Limelight och Nell's spelade bara house.

En ny nattklubb öppnade, den hette Mars.

31 DECEMBER 1988 - 25 MARS 1992

-Hej, Yuki! Ska du jobba? -Ja.

Var gör du på Mars, Yuki?

Jag städar och äter lunch och middag.

Yuki må vara chef, men han har inga nycklar.

Jag blev presenterad för en snubbe i Tokyo.

Jag sa: "Vi har ett hemligt projekt i New York."

"Varje våning ska ha ett eget tema." Där grundades Mars.

DROGER

Luminous Luna spelar ikväll på Mars.

Jag ville ha DJ:ar och promotorer.

Jag ville få ungdomarna involverade.

Jag stötte på Eli och hans vänner.

Här finns inget att skejta på. Filma mig inte!

-Vad är det? -En skola.

En dag kan vi också bli promotorer.

Varför filmar du, Eli?

Jag träffade Eli 1988.

Han anordnade eventet Trip med Beasley.

Det var det coola fredagspartyt.

Jag är mr Kool. Ni undrar kanske vad jag gör här.

Jag är bara cool, det är mitt jobb.

-Alla är trötta på Duke. -Exakt.

Vi måste hitta nytt folk.

Jag vill att Trip ska bli en blandning-

-av hiphop, reggae, jazz och låtar med hiphop-beats.

Som Kid Capri gör på Castle, och det äger.

Jag sa att jag vill ha Richie Rich, Marco Polo, Kay Gee, och Kid Capri.

Ett riktigt hiphop-jam i Bronx.

Kay Gee är bra och gammal, Kid Capri är bra och ung.

Han har klubben Castle i Bronx.

Han säljer sina band för 200-300, för de är annorlunda.

Premiär-DJ, vars första jobb var hos oss, var Moby.

Han hade en bild av Jesus bakom sig.

Vi kallade honom DJ Jesus.

Jag fick mitt första DJ-gig i New York-

-för jag var den enda som lämnade in en demo.

Meatpacking District var ett helvete.

Det var blod på gatorna där de slaktade djur.

Horor överallt. Man klev över döende prostituerade på väg till jobbet.

Ni har hört om det på radion, nu ska ni få se var det börjar.

Vi är på Mars, där skivor spelas och dansstilar skapas.

Det hände precis när De La Souls Three Feet High and Rising släpptes.

Jag ville köra på De La Soul-grejen.

Ägarna bara: "Ingen rap! Spela ingen rap!"

Prince gick alltid på nattklubb, och han sa:

"Om ni börjar spela arg hiphop så får ni arga gäster."

All hiphop kom från South Bronx eller från Brooklyn.

Så där var en antydan av fara, men musiken var rolig.

De enda vi marknadsförde oss till var våra vänner.

De lyssnade bara på hiphop. Hiphop kan spelas på klubbar.

Jag engagerade mig i hiphop cirka 1979.

Jag bokade Grandmaster Flash och Afrika Bambaataa.

Jag började som promotor på Danceteria, Mudd Club, Studio 54.

Tidigt på 80-talet startade jag Club New York i Boston.

Jag bokade Grandmaster Flash, Soulsonic Force och en ung Madonna.

Det var den blandningen som i slutändan blev rap.

Vanlig pop tillsammans med hiphop blev rap, tror jag.

Yuki. Yuki Watanabe. Den store Yuki Watanabe.

Han brydde sig om DJ:n.

Han satte upp en radiostation och spelade in olika mixar.

Han var före sin tid.

Yuki!

Lyssna på signaturmelodin för Radio Mars.

Jag har spelat på många klubbar, Octagon, Ritz, Roxy-

-och Red Zone. Jag började på Mars.

Där spelade jag regelbundet.

-Vad heter du? -Dres.

-Dres. -Vi är Black Sheep.

Vi jobbade på vårt första album. Ingen visste vad vi hade för stil.

Jag rimmade aldrig på Mars, vi DJ:ade bara.

Det var häftigt att vi började där-

-innan vi släppte vår första singel.

På första våningen såg man Clark, på andra spelade Duke.

Red Alert kanske gästspelade. Man tog en nypa luft på taket.

Så höll man på till 04.00. Så var det varje vecka.

På min våning spelade jag house, klassiker och hiphop.

Jag spelade breakbeat, rock'n'roll. Jag spelade allt.

Folk reste dit för att vara med.

Det var elektriskt i New York.

Två av dörrvakterna på Mars blev filmstjärnor. En var Vin Diesel.

Den andre var Zoolander. Jag minns inte vad han heter.

Han var en klen dörrvakt och jobbade ett par dagar.

Jag var på Mars med Mike Tyson.

Mike ville inte att jag skulle gå. Han köpte upp hela baren.

Mars var så speciell.

Där satt punktjejen med en brud från Bronx.

En knarklangare satt och snackade med en journalist.

Det var mycket våld i hiphopvärlden.

Överallt blev klubbar nedstängda på grund av allt våld.

På östkusten blev hiphop-

-i en fascinerande utveckling, närmast fridfull.

Kulturen var att folk dog, musiken var De La Soul-

-A Tribe Called Quest, Jungle Brothers, Monie Love, Queen Latifah.

Så det blev milt.

Skejtarna kom, och de släpptes in.

Det var på bottenplan med en egen ingång.

Jag sa: "Släpp in skejtarna!"

De sa: "De är svettiga, de har inte klätt upp sig."

Släpp bara in dem, för fan.

För att få rätt klubbkänsla krävs en bra DJ-mix-

-och en bra promotormix. Mycket är också mixen i dörren.

Det ska vara en blandning av...

Man vill ha snygga modeller och knarkare på dekis.

Modellerna får bjuda dem på drinkar och knarkarna är intressanta.

Man vill ha både Uptown och Downtown.

Jag kom till Mars med min polare och så såg jag Eli i dörren.

Han släppte in folk, han såg vem jag var där med.

Det var hans polare, så han släppte in oss. Så var vi inne.

Vad man än gillade så fanns det en våning för din musiksmak.

Våra vänner var där och de spelade musik vi gillade.

Man behövde inte gå nån annanstans.

Jag var skejtare från New York City-

-och hiphop var en stor del av det och hade stor påverkan på oss.

På scen stod en svart kille med blont hår-

-och blonda ögonbryn, vilket var helt unikt.

Han och Eli arrangerade eventet och energin var galen.

De spelade all ny hiphop som De La Soul.

Native Tongue-energin var på väg att explodera.

Jag minns att Q-Tip hängde där.

Man ville uppträda, man ville att alla skulle veta att man var där.

Den förste jag såg där-

-var nog Almighty Kay Gee från Cold Crush Brothers.

Låt mig höra er. Var är Brooklyn? Jag hör er inte!

Allt flyttades om.

Det var ett status quo i New Yorks nattklubbsliv som vi bröt.

Det var kö utanför bottenplan.

Vi flyttade hela festen till andra våningens dansgolv.

Sen hör man: "I don't drink vodka!"

Och det var D.M.C. från Run-D.M.C.!

De satt där hela kvällen medan Duke var DJ.

Han sa: "Big Daddy Kane är här."

"Vill du ha micken?" och gav Big Daddy Kane micken.

Alla rappare i New York City-

-gick till Trip på Mars fredagskvällar för att uppträda.

Alla i hela hiphopvärlden gick dit.

Q-Tip, KRS-One, Public Enemy, Ice Cube.

Guru, Kool Keith.

Det var som ett houseparty.

Det var mörkt, kanske bara nåt lila ljus.

Alla har varit på Mars. Vem har inte varit på Mars?

Mannen, DJ Scratch.

Det är inte Garden, eller Apollo. Det är Downtown New York City.

Det var hiphop, MC på micken. Det bästa som kunde ske på en klubb.

Jag tyckte att jag var bra tills jag hörde Clark Kent.

Då la jag ner. Jag blir aldrig ens en tiondel så bra som han.

Vissa av oss vill gå till ett ställe där man kan ta micken-

-och bara gå loss. Det handlar inte om pengar, bara om att ha kul-

-med alla som gillar hiphop.

När hiphop börjar få fäste i New York-

-så är det också första gången på väldigt länge som vi producerar-

-en hel generations soundtrack.

Skateboardvärlden förvandlades till hiphopvärlden.

Hiphoppare och graffitikonstnärer pusslades ihop till en enhet.

Vi tar de här ungarna, och de här, och samlar på en plats.

Det var så New York var. Din bakgrund hade ingen betydelse-

-så länge du passade in i pusslet.

Man växte upp i New York och var en fattig unge på gatan-

-eller så gick man på privatskola.

Plötsligt sammanstrålade de.

Det skapade hybriden som fick allt det här att hända.

Det var rika ungar från privatskolor-

-som strålade samman med ungar från gatan.

Båda grupperna behövde nåt av varandra.

Hiphop var katalysatorn som gjorde oss likasinnade.

Vi delade musiken.

GRUPPHEM

80-talet var bara början. Det var på 90-talet det blev stort.

Vi flyttades upp till tredje våningen-

-som hade varit rock'n'roll och heavy metal.

Nu spillde hiphopparna över från vår våning och fick en DJ.

Väldigt lång och sofistikerad och väldigt duktig.

Han hade inget DJ-namn.

Han hette Adrian Bartos och blev DJ Adrian B.

Vi gick förbi en leksaksaffär-

-och jag fick syn på Stretch Armstrong-dockor.

Jag tänkte på Grand Puba.

Jag är som Stretch Armstrong

Stretch betyder lång, Armstrong betyder DJ.

Jag sa: "Vad sägs om DJ Stretch Armstrong?" Han sa: "Ja!"

Eli föreslog Stretch Armstrong. Han var min vän och kände mig.

Jag var med på radio, men jag hade inget namn. Vi måste lösa det.

När vi bodde ihop på 80-90-talet-

-så var vi helt besatta av musik.

Han ville göra en hiphopshow på radio.

Han skrev på för Columbia Universitys radiostation, WKCR.

Han fick med vår vän, Bobbito "The Barber" Garcia-

-som jobbade på Def Jam Records.

Stretch tittade förbi Def Jam och vi två klickade direkt.

På Mars hade han fått vara autentisk.

Sen fick han göra ett radioprogram på Columbia University.

Med mig som programledare fick vi sämsta tiden på torsdagar.

Stretch Armstrong varje torsdagskväll.

-89.9 FM mellan 01.00-05.00. -Programvärd är jag, Bobbito.

Vi bara körde, en man eller kvinna tog micken och rockade loss.

Vi brydde oss inte om namn, de som var bra fick vara med.

Vi speglade partyscenen på radio.

Jag är så trött.

Det här är WKCR, 89.9 FM.

Numret ni ska ringa är 212-854-5223.

Vi sänder live mellan 01.00-05.00.

Adressen är 208 Ferris Booth Hall, Columbia University.

-Ni ska få den igen. -Snyggt.

Jävlar. Där fick ni mig.

-Så dumt. -Jävla graffiti.

De sparkar ut oss.

-Är du beredd? -Ja, sir.

Ta micken.

Läget? Här kommer en gamling.

Bobbito och Eli fick mig att lämna pensionärslivet.

Lyssna.

Artister som inte bjöds in på vanlig radio var med hos dem.

Den hetaste undergroundmusiken i världen.

Bobbito skötte snacket.

Han var rättfram, han sa som det var.

Han är hiphophistoriker, och Stretch skivsamling var helt galen.

De gav andra chansen att glänsa.

Stretch och Bobbito var gudar på radio.

Vi satte in ett kassettband, ett Maxell.

När klockan slog 01.00 började vi spela in.

Alla sov över hos mig när Stretchs program sändes.

Det sändes mellan 01.00-05.00.

Stretch och Eli var kompisar, så han bjöd dit honom.

Eli var en av de första som hade en videokamera.

Vi filmade en dag, och Jarobi från A Tribe Called Quest var där.

Vi var 8-10 personer.

Dörren sparkades upp och jag tänkte: "Vem är det?"

En otrolig energi, stort självförtroende.

Nästan våldsam på ett bra sätt. Han kommer in och bara...

Jag vill rappa, jag vill rappa

Rapparna visste vem han var, jag hade aldrig sett honom förr.

Jag filmade honom, och Bobbito sa: "Det är lugnt."

Han drog igång och han var så bra, det var helt otroligt.

-Yo, yo. Läget? -Yo, yo!

Här är den ökända Busta Rhymes.

Ledarna i det nya samhället.

Vi chillar på allas favoritkanal.

Vi kör med mannen, Bob Garcia. Och min kompis, Curious Jorge.

Jarobi från Tribe till höger. Nu kör vi.

Ett, två, ett, två. Yo!

Jag och Bob bara tittade på varann.

Hur galet är vårt liv nu?

Det var kanske Busta Rhymes första radioframträdande.

Folk kom in med ölburkar och cigg.

Nån gång ibland var det magiskt.

Kom man dit hade man lyckats.

Alla de stora hade varit där.

Man kände det i luften, deras ande fanns kvar.

Det fanns inget facit.

Vi hade ingen att följa, vi fick finna vår egen väg.

Vi var unga och fulla av liv-

-och sökte efter nästa stora grej.

-Har du nya Bobbitoband? -Nej.

Nåt nytt har du.

-Nu åker vi dit! -Ta den.

Alla skejtare lyssnade. Jag visste inte om det.

De var fans och lyssnade varje vecka och spelade in programmet.

Vi levde i varsin bubbla men hade väldigt snarlika liv.

Eli gjorde vårt andra flygblad. Han hade snygg handstil.

Det gav oss en grafisk stil att marknadsföra vårt program med.

Eli filmade snubbarna rappa sånt som senare blev episka album.

Han kunde se många år framåt.

Han la det på hyllan och sparade det för att kunna använda senare.

Allt började på nattklubben Mars.

Där kunde alla dessa människor samlas-

-innan möjligheterna fanns för oss alla.

Klädmärken, skivbolag, stora artister och musiker.

Allt började med Mars.

Det växte och andra började ta efter det vi gjorde.

De insåg att man kunde spela hiphop på en klubb-

-utan att nån dog.

Vår största utmanare var Puff Daddy.

Han började göra exakt det vi gjorde på torsdagar på Red Zone.

Det kallades Daddy's House.

Från det följde Bad Boy Records och Biggie Smalls.

Puff blev Puff och vi började tjäna pengar.

Kolla in skiten vi ska göra!

När nåt blir stort vill alla ha en del av det.

Hiphop var för stort för att inte nå ut i världen.

Puff utvecklade mönstret Dre hade skapat med The Chronic.

Där fanns ett berättarflöde.

Puff mixade om presentationen för Notorious.

Jag glömmer aldrig när jag var i Kalifornien.

B.I.G. höll på att slå igenom och jag körde genom Crenshaw.

Från olika bilar vid rödljusen-

-hörde jag olika Biggie-låtar från blandbandet.

För de gav ut ett blandband-

-där Biggie freestylade över olika gangstabeats.

Det hittade sin publik.

Jag hörde det spelas överallt.

Det blev så stort, att vännerna vi hade startat det för kom inte.

Det blev en huvudvärk.

Publiken var mindre bekant.

Mer gangster, farligare och inte lika kul.

Så vi la ner det, slutade på topp.

Jag stängde Mars 1992 på grund av gängen.

Gäng sköt på varandra utanför Mars.

Det blev för mycket för oss.

Efter framgångarna på Mars blev jag rekryterad av Russell Simmons-

-på Def Jam Records, att starta ett klädmärke.

Med mina vänner Alyasha Owerka-Moore och Paul Mittleman-

-startade vi det första hiphopmärket för streetwear.

Def Jams Russell Simmons, har startat Phat Farm.

Loggan är baserad på tärningsspelet Cee-Lo.

Det pågår en korskulturalisering med hiphop.

Det grundades av tre skejtare från New York City.

Alla hängde på Phat Farm, från Jeff Pang till Harold Hunter.

Vill du hälsa till nån, Harold?

Ja, till min polare Edgemere.

Uptown, Boogie Down, Brooklyn.

Ni vet, överallt. Bronx, Queens, LES, speciellt Manhattan.

Manhattan är representerat.

LES är definitivt där.

Alla gillade Harold, rapparna gillade Harold.

DJ:ar och promotorer gillade honom, och han var skejtare.

Jag ska gå och köpa en Snapple nu.

Om de jävlas med mig så åker de på stryk, okej?

-Jag ska fan visa dig...! -Nej. Jag ska fan visa dig!

Han ville bli älskad.

Det gäller alla som kommer från orten.

Det fanns inte mycket kärlek i orten.

Inte i nåt utanförskapsområde.

Puerto Rico.

Min polare Snacks sitter inne.

När han kommer ut ska han göra sitt. Steven Cales gör alltid sitt.

Hans karriär kommer att ta fart.

Alla sover nu, de sover.

Sov tills han kommer ut och sätter fart på allt.

Ha förväntningar.

Kallblodig mördare och M-E-T-O-D.

Jag visste att det var Harold på hur han skejtade.

Om jag hörde ett fall så visste jag att det var han.

Han rasade för han gav alltid järnet.

"Jaha, Harold är här."

Kapten O'Reilly.

-Är det här för hemmabruk? -Nej.

-Spelar den in ljud? -Ja. Hur mår du?

-Jag mår bra. Är det för skolan? -Zoo York.

-Vad är Zoo York? -Ett skateboardföretag.

Det här är konstapel Silverberg.

-Vad heter du? -Mike.

-Trevligt att träffas. -Vänta, jag blöder. Du kan få HIV.

Ett gäng graffitikonstnärer kallade sig Soul Artist.

De hade en skateboardkomponent, Soul Artists från Zoo York.

På 80-talet använde SHUT Zoo Yorks modeller.

Det skedde stora förändringar i skateboardvärlden.

Alla SHUT-skejtare drog till Kalifornien och företaget slog igen.

När vi lade ner SHUT 1992 ville jag starta ett skejtarmärke-

-och använda namnet Zoo York, med hänsyn till Soul Artists.

Jag kämpade länge för att få loggan rätt.

Att skriva Zoo York i graffitistil är så svårt.

Jag skrev mig igenom flera häften av Zoo York, Zoo York-

-för att komma på hur jag bäst skulle skriva två O följt av ett O.

"Varför kallade vi företaget Zoo York?"

Mitt hemliga, magiska vapen var New York City.

Han hade rätt graffitikonst och stil och looken som är hiphop.

Det råa New York är inte vackra solnedgångar, palmer och stränder.

Det måste översättas till ett eget språk.

New York City är ett jävla zoo, så det är logiskt.

Det är raka motsatsen.

Sånt kan ni inte på västkusten. New York!

LANSERINGEN AV ZOO YORK

Det jag ville åstadkomma med Zoo York-

-var att representera gatukulturen i New York City.

Lagerlokalen låg ett kvarter öster om nattklubben Mars-

-där jag arrangerade Trip.

Grannen under oss var konstnären Matthew Barney.

Han var ihop med Björk.

De och skejtare åkte upp och ner i hissen med brädor och konst.

Här har vi en lagerlokal på 500 kvadratmeter.

Till Zoo gick man för att umgås och lattja runt.

Jag är sexig.

Det betydde så mycket för ungdomarna att vara välkomna där-

-för de fick inte komma in var som helst.

De blev utsparkade och fick skäll. Det här var som hemma.

Tack för att ni har kommit hit. Vad snygga ni är, tjejer.

Vi hade dött för New York City. Vi kände sån stolthet över staden.

När jag tänker tillbaka var vi inte kloka, men det var allt vi hade.

Man hade sin stolthet, sina vänner, sin tro och sin integritet.

Vi såg bara vår skateboard, våra vänner och var vi hörde hemma.

Det här var före Internet. Man gick till jobbet, telefoner ringde.

Musik spelades, skejtare kom in.

-Vem är det? -Hernandez.

-Justin kommer hit. -Justin? Kul.

Justin tar ner alla som Evander Holyfield.

Nästa avsnitt: Vi tjänar pengar...

Jag ville inte ha kända namn.

Det är en annan mentalitet med konsten och kulturen-

-att ha skejtare från New York.

Så vi tog ungdomar som inte annars hade möjligheterna-

-att bli kända skejtare, och gav dem lite hjälp på traven.

Jag hittade till Zoo York genom Vinny Ponte.

Vi var hos honom och skapade musik och gjorde mixar.

Vinny Ponte var den förste skejtaren jag kände som var en grym DJ.

Jag var med i team Illest, alla hade sin egen stil och personlighet.

Dra åt helvete! Inte du, sir.

Vinny Ponte var proffsskejtare och proffs-DJ samtidigt.

Man väntade sig inte att Raekwon skulle hänga med Furry Lobster-

-som var rödtotten Vinny Ponte.

Vilken kontrast.

Vinny Pontes familj hade fastigheter i Tribeca och på Manhattan.

Hans farfar var tydligen affärsman.

Familjen hyrde ut ett kvarter av Tribeca till ett hotell-

-för en miljon dollar i månaden på ett hundraårskontrakt.

Godis.

Är inte "läget" slang? Hur är läget med Zoo York?

Zoo York kommer att bli stort.

Att han var med kändes bra.

Han var inte med och grundade företaget-

-och han kunde skejta för vem han ville.

De hade "New York" på brädor och på t-shirtar.

De tog in musiker utifrån.

Det var inte bara ett proffs på en bräda.

De mixade in rappare med skejtare och graffitikonstnärer.

Folk försöker göra det nu. De gjorde det då.

Skateboarding var Kalifornien och på östkusten var det New York.

Det fanns ingen östkust. New York var hela östkusten.

Vad gällde kulturen och känslan av New York-

-så hade Zoo York allt.

Det är torsdagskväll, Stretch Armstrong och Bobbitos show.

Jag gick till stereon och satte i ett band.

Jag tryckte på inspelningsknappen och...

Jag hoppade ur sängen och kollade på klockradion.

"Det här är det coolaste jag har hört på tio år!"

Nästa dag träffade jag Bobbito. Jag sa: "Vad var det för låt?"

"Det var som en kung fu-låt med en massa snubbar som rappade."

Han sa: "Det var A Son Unique." Jag sa: "Vilka är det?"

Han sa: "Det är en dåre från Brooklyn med vänner på Staten Island."

"De är typ knarklangare och vill spela in en skiva."

Jag sa: "Den låten är grym."

Vi skejtade hela dagen, sen var vi med i Stretch och Bobbitos show.

Av en slump kom Method Man och Ghostface dit.

Hörde du Wu Tang Freestyle i torsdags?

Ja, jag har det på film.

Det låter som ett gäng skejtare. Vi skejtar, dra åt helvete.

Sen hör man låten där de i princip säger:

Ni kan dra åt helvete. Vi är många och vi gör vad vi vill.

Det var många från San Francisco och L.A.-

-som blev influerade av New York-stilen.

Det var efter Wu Tang gavs ut.

Hiphopen i New York sög på den tiden.

Västkusten hade Dr. Dre och N.W.A. Biggie var på väg att bli stor.

Men alla gillade Wu Tang Clan.

För första gången i våra liv blev Staten Island nåt coolt.

Inte bara för New York utan för världen.

Var äkta nu, för fan. Jag driver bara med er.

Före 9/11 var New York City på 4 juli den bästa platsen i världen.

Allt som var häftigt med "Apocalypse Now"-

-men man blev inte ihjälskjuten i ett krig.

Jag gick runt med Harmony med min videokamera.

Det är som en krigszon i Bosnien.

Jävlar!

Jag sprang på James Jebbia på Prince Street.

Han la fram idén om Supreme. "Jag vill öppna en skateboardbutik."

Jag sa: "Bra, för här finns ingen."

Han sa: "Min ska vara som ett konstgalleri, ren och vit."

"Brädorna ska vara som konstverk."

Loggan blev en visuell koppling mellan skejtar- och konstvärlden.

Förstår man det, så förstår man att skateboardkonst-

-ska tas på lika stort allvar som all konst i Soho.

1 APRIL 1994 SUPREME ÖPPNAR

Vi skapade Zoo, sen öppnade Supreme där folk kunde hänga och chilla.

Vart annars skulle skejtare gå?

-Ges, mannen. -Läget, B?

-Gör det med ciggen i mungipan. -Då bränner han sig.

Du bränner dig på handen.

-Jäklar! -Den var bra.

Han borde bli gymnast, han skulle tjäna storkovan.

Du kan vara med i OS och tjäna löjliga pengar.

Du kan göra den skiten.

Du skulle kunna köra barr och allt sånt.

-Nej. -Vart tog du vägen häromkvällen?

De tog loggan från en konstnär då på 80-talet.

Vad hette hon? Barbara Kruger? Det var oförskämt gjort.

Det oavsiktliga men smarta var-

-att vi slog mynt av en orörd marknad.

Många i New York skejtade-

-men det fanns ingen plats för alla att samlas på.

Alla lampor funkade-

-där fanns luftkonditionering och de spelade häftiga videos.

Där var coola människor och det var en sån dynamik.

Alla dagar var olika.

Jag trodde inte att det skulle hålla.

Jag ville inte ha det, jag hade min egen stil.

Zoo York drog igång och Supreme öppnade-

-och vi hade ett skejtföretag och en skejtbutik.

Läget, James?

I butiken var James enda krav på oss att det var "tight".

Vad är det?

Skjut på taxin!

Butiken ska vara snygg, vi ska ha många kunder.

Vi hade ett klubbhus, alla såg oss. Zoo York och Supreme.

Vi rökte, drack öl, umgicks. Normala grejer.

Det baseras fortfarande på den lilla butiken-

-som drevs av punkskejtare på 90-talet.

De rökte på och slogs utanför.

Folk försökte stjäla och åkte på stryk.

19 APRIL 1994 NAS'S ILLMATIC SLÄPPS

Supreme hade rapparna och skejtarna.

De hade nåt åtråvärt. Andra ville vara en del av den världen.

Wu Tang!

Streetwear, hiphop och skateboarding flöt ihop till ett.

Med Zoo, Supreme och andra märken skedde det naturligt.

Skejtare hade kläder från North Face och sån skit.

Surfarkläder från Kalifornien passade inte i New York.

Man bar luvtröjor och sånt.

Vi ska hem till mig nu.

Det Supreme fortfarande vill representera-

-är en slags laglös kultur. Det är ingen slump-

-att de bland övrig utrustning säljer till exempel bultsaxar.

Alla från Queens, Bronx och Manhattan hade helt olika stilar.

James såg det som var unikt, att de var unika.

Han visade upp det och gav oss chansen att synas.

Det var likadant med Rodney och Eli på Zoo.

New York är utmanande.

Det har gjort att de som vågar satsa och få saker gjorda-

-blir stärkta i sin framåtanda, individualism och kreativitet.

Vi var så tajta och umgicks så tätt.

Karaktärsstyrkan som byggs upp smittar av sig.

Från de äldre till adepter. Från storebröder till lillasystrar.

Därför har New York alltid varit en grogrund-

-för de allra bästa inom konst, musik och kultur.

Vi hade inte varit där vi är idag utan den där skejtarkillen-

-som du hade skällt på.

Såhär rullar man en blizza, av Jeff...

Och Hernizza.

Ta skalet såhär. Det är första gången ni får se den här metoden.

Ta skalet och bryt isär.

Man drar isär den... Den gick sönder.

Dra isär den på det här viset.

Oj, den metoden funkar inte.

Det här gick inte bra.

Hittade man ingen framför Supreme, eller i Washington Square Park-

-så var det alltid nån som skejtade vid Astor Cube.

Lämnar man Manhattan, så är Brooklyn och Bronx utspritt.

Men mitt i stan rör man sig på bara 40 kvarter centralt.

Det var som hemma, man hängde där hela dagarna.

Man stämmer av inför kvällen. Är det rave nånstans? Nån fest?

Därborta var trottoaren och det här var gata.

Man gick runt planlöst och drogs till Alamokuben.

Kan du inte akta dig?

Trafiken var ett problem och man körde in i bilar-

-och bilister blev arga, däckjärn kom fram...

Boogie Down Productions.

Jäklar.

Backa, är du snäll.

Skejtarna styrde i det här området.

Jag och Guru köpte musik här, då gick vi hit och rökte på lite.

Här var chill, det var coolt.

Din jävel! Stick härifrån!

Jag minns att jag tog Harold åt sidan.

Han var vild och på bristningsgränsen.

Så jag tog honom åt sidan. "Tjenare, O.G! Läget?"

Han visste vem jag var. Och jag försökte säga till honom:

"Chilla, låt dig inte överväldigas av allt det här."

Jag såg att han verkligen stack ut från mängden.

Han kunde säga: "Legend, alla ska minnas mig när jag är död."

Jag bara: "Käften, innan jag ger dig en smäll."

Jag gick längs gatan när min bror Harold kom fram.

Han sa: "Vill du vara med i en film." Jag sa nej.

Min bror har alltid älskat att synas.

Han skejtade för Zoo. Jag bara: "Okej."

Sen hängde han på Supreme. Jag bara: "Okej."

När filmen kom ut sjönk det verkligen in.

HARMONY KORINE "KIDS"

En dag i Washington Square Park kom Harmony med en bok.

Det var "Tulsa" av Larry Clark. Jag hade aldrig sett den.

Jag såg bilderna och kopplade att det var han som hade fotat skejtarna.

Det var i Washington Square Park vi började hänga med Larry Clark.

Han tog alltid kort, och han började snart berätta-

-att han skulle göra en film om oss som skulle heta "KIDS".

28 JULI 1995 PREMIÄREN AV "KIDS"

Larry trodde att det skulle bli stort och han är en jordnära person.

Först trodde jag att Larry Clark var ett äckel.

Han var en av de få äldre som hade en bra uppfattning om-

-vad som hände i den här gruppen ungdomar.

-Hur gammal är du? -17.

-Hur många har du haft samlag med? -Totalt?

De letade efter platser att filma och så fick de syn på mig.

Jag bara: "Pappa..." Okända män kom fram-

-och bad mig vara med i en film.

Jag var lite kär i Justin när vi filmade.

Han var som Harold, det var nåt spännande med deras energi.

Men där var också ett inslag av fara.

Förutom Leo Fitzpatricks rollfigur var "Kids" en dokumentär om våra liv.

Det var som en reklamfilm för Zoo York.

Jag försökte sno en öl en dag och han tog mig direkt.

Han sa: "Ta fram den."

"Jag såg filmen, jag vet vad ni gör. Ut ur min butik."

Killarna i New York hade stil. De hade rätt grejer och guldtänder.

Man behövde inte ens vara bra på att skejta.

Washington Square Park var full av brudar och langare.

Det finns inte här längre.

Det var ett varnande exempel.

Det skulle inte vara glamoröst och få New York att se kul ut.

Efter filmen sa ingen till oss vad vi skulle göra.

Vi var inte berömda, men typ kända. Man borde kunna utnyttja det.

Mina vänner som skejtar får gratisbrädor från Zoo York.

Det är Harold och Justin.

Det blev en stor kulthit som alla pratade om.

Jag skejtade med de här killarna som höll på att bli kändisar.

Harold var som Leonardo DiCaprio och hängde med en massa tjejer.

Vi skulle till mässan.

Biggie satt i första klass för han hade brutit benet.

Harold gick på planet, och Biggie kände igen honom.

Biggie sa: "Du var med i "Kids"!"

Det var då Harold började säga: "Jag var med i filmen "Kids"."

Nu var han typ filmstjärna eller vad han nu var.

Jag kunde inte ta hand om honom längre. Vi sågs knappt.

Det jag och Harold klickade om-

-var känslan att vi måste lyckas.

Vi måste utnyttja chansen när den dyker upp.

Du står med på listan. Hur många är med dig? Tre?

Håll utkik efter 1998, då kommer den.

-Naken! -Zoo York, för fan!

Harold var alltid ute och festade. "Tjenare! Läget, Bobbito?"

Det här är Bowery Bar. Leonardo DiCaprio är därnere.

Vi ska hänga. Få med honom på video.

Han som äger stället vill inte att vi filmar här.

Men vi skejtare filmar varandra.

Vi filmar överallt.

Det är lite högre standard här så vi får inte filma.

Här är rika modeller och sån skit.

De vill inte att nån filmar när de tar droger.

De vill inte att nån ska se det.

Vi fick komma in i VIP-området och vi fick gratis drinkar.

Vi var skabbiga ungar från orten med skateboards.

Men tack vare filmen fick vi den MTV-upplevelsen.

Jag ska visa hur toan ser ut.

Gud välsigne dig, tack. Han gav mig tvål.

Jag käkar nudlar hemma men ikväll festar jag loss.

Filmen "Påtaglig fara" var skitbra.

Har du sett den? Skithäftig.

Indiana Jones är grym i den.

Många menade att han inte ville att filmen skulle ta slut.

Han försökte dra ut på det. Det var bara konstigt.

För Justin var den tiden den mest stabila i hans liv.

När han drack gjorde han dumma grejer.

Han tog livet av sig till slut.

Jag tror inte att det var meningen, det var bara ett dumt misstag.

Jag tror att Justin hade svårt för att hitta...

Jag tror att Justin hade...

...svårt för att vara nöjd.

Det ironiska med Harolds död är att jag var med honom kvällen innan.

Vi var på ett event. Jag pratade allvar med honom.

"Det är dags att du får pengar nu. För det är du värd."

"Sluta lattja runt på gatorna, du måste börja fokusera."

Han har varit borta så länge, men än idag är han min förebild.

Han var så full av rå talang. Hans kärlek var så vacker.

När han kraschade var det så otroligt sorgligt.

Det enda jag ville var att han själv skulle förstå...

...att han dög.

Det lös om honom. Man bleknade i jämförelse.

"Det är så man ska leva."

Jag kände hur han bara: "Lägg av, vet du vad jag hade gjort nu?"

Just det, precis.

Andas.

Det blir snart stort.

Kolla in den nya filmen.

Brooklyn, inga fejkare.

19 MARS 1997 PREMIÄR FÖR ZOO YORKS "MIXTAPE"

Enda sättet att nå skejtare var genom tidningar eller skejtingvideos.

I en video hade vi chansen att visa vad vår grej var.

"Mixtape" var första skejtarvideon med ett eget soundtrack-

-som var Stretch och Bobbito Show.

Zoo York blev jättestort. "Kör de med hiphop nu?"

Förr tyckte man att de som åkte skateboard var töntar.

Nu ville man vara med.

Jag hade filmat Busta Rhymes och filmen låg hemma.

Vi kom på att vi kunde spela rappen på skateboardvideon.

Hiphop hade sina 2-3 gyllene år före skejtingens gyllene år.

Vid en viss tidpunkt flätades de samman.

Utan Grandmaster Caz hade vi inte haft Jay-Z.

Utan Rakim ingen Nas, utan KRS-One, ingen Biggie.

Utan Kane, ingen Biggie.

Den gyllene tidsåldern flöt på.

Ribban sattes så högt-

-att ingen har nått upp dit igen.

Nu filmar vi.

När man pratar om fusionen av hiphop och skateboarding-

-så var Eli den första innovatören.

Filmar du igen, Eli?

Jag har meta!

Han definierade det visuellt.

Jag såg det redan innan "Mixtape".

Jag såg det när han skapade en logga utifrån en tag.

Han sa: "Det ska vara rå New York City-grafik."

Allt fanns där, nån behövde bara få ihop det.

Hiphop verkade större än skejting.

Nu när jag ser tillbaka så var rapparna lika gamla som vi-

-och vi tjänade lika mycket pengar.

Det här är Anthony Correa.

Han kom ända från New Jersey för att få till sitt trick. Kolla nu.

För helvete!

Vad var det jag sa?

Han fångade New York i den stunden.

Det var sista gången det var så.

En gång till för Stretch Armstrong.

Hiphopparna i New York gick runt i vanliga kläder och ryggsäck.

Det var likadant för oss skejtare.

Vi tog på ryggsäcken och var ute på gatan hela dagen.

Andra skejtingvideos hade haft hiphopmusik-

-men det hade aldrig varit interagerat.

Hiphop- och skejtarkulturen funkade ihop.

De stod för ungefär samma sak.

"Mixtape" visade vilken nära relation de hade.

Mycket het sås. Massa het sås.

Ge mig lite av vad ni har.

Premiären i New York City var längre ner på gatan här-

-vid Second Avenue och Second Street på en filmfestival.

Det var fullsmockat. När filmen började blev det helt tyst.

Leaders of the New School var inte nöjda med sitt skivbolag.

De var en skitbra hiphopgrupp.

Jag fick syn på Busta och hans kusin.

Han sa: "Lyssna på min singel i min bil."

Han hade en vit Montero Jeep.

Jag satte mig i baksätet och han satte på "Woo-hah".

Jag satte händerna på huvudet såhär.

Det var mitt beat, som jag precis hade skapat.

Men "Woo-hah" var så bra, jag kunde inte ens bli arg.

Kolla in namnen på alla som hade en koppling till Zoo York.

Se hur bra det har gått för dem. Det gav upphov till så mycket annat.

Skateboard- och hiphopkulturen i synergi var bara logiskt.

Vi vet hur populär filmen från Zoo York blev.

Det var otroligt hur en liten undergroundfilm-

-kunde beröra så många.

Tänk att ett litet VHS-band kan betyda så mycket.

Ingen av de äkta, sanna hiphop-pionjärerna-

-hade nåt problem med att skejtarna tog till sig av det vi gjorde.

Vi bjöd in dem med öppen famn.

Vi ville bli större och större och ta över hela skiten.

Det är ett intressant varumärke-

-som grundades i april 1994 på Lafayette Street i Manhattan.

Det blev ett tillhåll för skejtare, ungdomar och lokala konstnärer.

Jag hade aldrig i livet trott att det skulle bli-

-ett globalt varumärke som andra försökte efterlikna.

Vakter i dörren, köer utanför.

Det häftiga är att det fortfarande är en butik för skejtare.

Jag ser folk i Harold Hunter-tröjor och Zoo York-tröjor.

Hur är det möjligt?

Jag åkte till Japan, de kände till Zoo York. De älskade Zoo York.

I andra länder känner folk igen mig från Zoo York-filmen.

Vi kände oss som outsiders.

Vi visste inte att vår miljö, med skateboardar, graffiti och hiphop-

-var början på det vi idag ser som New York City-skateboardkultur.

Det värsta man kunde göra var att posera.

Att ha skejtarskor eller skejtarkläder om man inte skejtade.

Om man köpte en skiva så visste man vem som var samplad på skivan.

Idag är det okej att ta till sig vad som helst.

Om man ser nåt man gillar så kan man göra det till sitt.

Man kan ha en punkrock-tröja utan att nånsin ha sett bandet.

Thrasher tjänade multum på t-shirtar-

-när Rihanna hade på sig en, och Justin Bieber.

De sålde inte lika många innan. Man kan inte hata dem för det.

Många som bär märket Supreme vet inget om skejting.

Jag skejtade hit och mötte en kvinna helt klädd i skejtarkläder.

Supreme-tröja, Vans-mössa.

När jag skejtade förbi ryckte hon till.

Hon är klädd i skejtarkläder, men hon är rädd för mig?

Varför hade hon ens på sig sånt?

Så fort de börjar bry sig så försvinner de.

Ni kommer att se en Mercedes-Benz av Supreme, nästa år troligen.

Det är så väldigt New Yorks sinnesstämning.

Det som var bekant i New York är nu helt obekant.

Det är en sån otrolig förändring.

Det är en explosion av pengar.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att kulturen vi älskade-

-som var så unik, och för ett fåtal, blev mainstream, för alla.

Allt som var vårt blev allas.

Alla filmer, artiklar, dokumentärer, och all musik och talang-

-kom från en liten grupp hängivna, begåvade individer.

-Vadå? Jag såg dig inte. -Såg du mig inte?

Då ser inte jag dig, och du åker på stryk!

Skateboarding omsätter två miljarder om året.

2020 blev det en OS-gren.

2017 gick hiphop om rock'n'roll som den största musikgenren.

Mike Hernandez och Peter Bici är idag brandmän.

Carlo McCormick är kulturkritiker och konstkurator.

Skejtparken i Brooklyn Banks stängdes 2009.

Keith Hufnagel lanserade HUF 2002.

2017 såldes 90 procent av företaget för 63 miljoner dollar.

Clark Kent har jobbat med The Notorious B.I.G, Jay-Z och Rakim.

Mike Carroll lanserade Girl och Chocolate Skateboards-

-med Rick Howard och Spike Jonze 1993.

Run-D.M.C. blev invalda i Hall of Fame 2009.

Kid Capri är en prisbelönt DJ och producent.

Club Mars stängdes 1992 och byggnaden revs.

Meatpacking District är idag ett exklusivt kvarter.

Mobys album Play blev den bäst säljande electronic-skivan nånsin.

Dave Ortiz öppnade skejtbutiken Dave's Quality Meats.

Den köptes upp av Vans 2001 och döptes om till Vans DQM.

Stretch Armstrong och Bobbitos Show avslutades 1998.

Den utsågs av The Source till tidernas bästa hiphop-radioshow.

Willow Perron jobbar med Jay-Z, Drake och Rihanna.

Zoo York såldes till Marc Ecko 2001.

2001 blev Gino Iannucci och Danny Supa-

-två av Nikes första sponsrade proffsskejtare.

Tyshawn Jones utsågs av Thrasher till Årets skejtare 2018.

2020 köpte VF Corp. Supreme för 2,1 miljarder dollar.

Damany Beasley dog av hjärncancer 21 december 1991, 23 år gammal.

Justin Pierce begick självmord 10 juli 2000, 25 år gammal.

Harold Hunter dog av en hjärtinfarkt 17 februari 2006, 31 år gammal.

Keith Hufnagel dog av hjärncancer 24 september 2020, 46 år gammal.

Det här är skitlinsen jag köpte i Japan.

Jag köpte den i Japan och filmade "Mixtape" med den.

Den fungerar fortfarande.

Hör upp, alla ikoner som representerar hiphop.

Från samhällets alla skikt. Visa upp New York för världen.

Made in New York, 2021. Elkin Editions.