Original subtitles

Ibland träffas fyra gamla vänner, alla skådespelerskor, ute på landet -

- för att skvallra, minnas och skrattas. Nu inför kameror...

- Hej, Joan. - Hej, raring.

- Ska jag sitta här? - Ja tack.

- Stå på var sin sida. - Jösses, lämna mig i fred!

- Kliv till vänster. - Till vänster?

- Jag heter Mark. - Gör det nu innan vi slår rot.

Och sen ska vi ta några där ni....

- Vi ser fasligt märkliga ut. - Vad menar du?

Det där är en hemsk vinkel, Mark. Det är inte rättvist mot gamla damer.

- Varför gör du det här? - Varför?

Man måste börja nånstans. Är det din första dag?

- Har du aldrig gjort det förut? - Jag tror inte det. Var snäll.

Titta. Ser ni hur Jude sitter?

- Jag gör så eller så. - Du är inte min vän, Mark.

- Jag vill aldrig se dig igen. - Gnäll inte.

Hon är inte gnällig. Hon är divig.

- Är vi klara nu? - Jag tror det.

Om nån vill lägga sig ner, mina damer...

- Här är jag. - Hur långt bort?

Inte långt bort. Bara runt hörnet.

Jag vill börja med när ni först såg varandra.

- Judi, kan vi börja med dig? - Herregud... Har nån minnet kvar?

För att inte tala om... Herregud.

- Jag träffade nog dig, Mags, 1958. - Jag tror det.

"The Double Dealer" i Edinburgh. Miles Malleson jagade oss.

- I Edinburgh? - På festivalen. Minns du inte det?

Vi var tvungna att gömma oss på grund av Miles Malleson.

I Edinburgh? Var vi bra?

- Jag tror inte det. - För längesen...

Mags, du har sagt att du har blivit upptäckt och återupptäckt.

Jag lever fortfarande på det.

- Joan, såg du "Share My Lettuce"? - Ja, du lyssnade inte när jag sa det.

Jag var deprimerad, så en vän sa:

"Jag tänker muntra upp dig ordentligt."

"Kenneth Williams är väldigt rolig."

"Det är en ny jänta också." Det var hon.

- Har Kenneth betytt mycket för dig? - Ja, jag stjäl av honom hela tiden.

- Kan du nämna några exempel? - I "Black Comedy" är jag Kenneth.

Han har inte sett den, för då vore han arg. När mrs Punnett visslar...

Det är helt och hållet Kenneth.

Berätta om unga Eileen.

Min mor tvingade mig att ta danslektioner.

Jag ville bara hem från tre års ålder.

Vid fem års ålder verkade jag vara fast.

Just den dansskolan hette K.Y.-skolan -

- så det stod "K.Y." på våra kläder.

Det stod "K.Y." på min brors trummor.

Vi förstod inte varför folk skrattade eller vände bort blicken.

Jag dansade på sällskapsklubbar två eller tre gånger i veckan -

- tills skolpersonalen sa: "Hon somnar i skolan."

- För att du var uppe sent? - Ja.

Det liknade pedofili med alla småflickor.

Fick du nog till slut?

Jag var med i min första pjäs när jag var tio, så sen ville jag inte dansa.

Jag tänkte göra det andra. Vi trodde ju att vi bara skulle spela teater.

Ja.

- Började ni med Leichner-smink? - Fem och nio.

- Det var männens smink. - Jag bar "mörk egyptier" en gång.

Fem och nio var männens smink -

- men flickor la till tre eller två och en halv.

Och en stor röd fläck i ögonvrån. Stora röda fläckar.

- Lackrött om man skulle se äldre ut. - Ja, rynkor av lackrött.

Folk som gick på teaterskola förr i tiden -

- ville till Bristol Old Vic, Oxford eller en annan bra ensemble.

När man hyrde rum där man jobbade... Om hyresvärdinnan inte var snäll -

- så spikade man fast en böckling under bordet.

Tim West kom hem en kväll till ett mörkt hus.

Han gick in genom köksdörren -

- och hyresvärdinnan hade sex med en man på bordet.

Hon låg där, och när han öppnade dörren så sa hon:

"Mr West, nu tycker ni säkert att jag är väldigt flirtig."

På bordet? Ovetande om att det fanns en böckling under det.

Så gräsligt!

Direkt efter Vic var jag med i "Körsbärsträdgården"-

- tillsammans med...

...Michel Saint-Denis, Peggy och sir John.

- Vem var regissören? - Han var väldigt ovänlig.

Efter akt ett gav han kommentarer.

Han kommenterade den och den, och när det blev min tur...

- Så hemskt. - Peggy sa till mig:

"Tänk att vi nästan gifte oss!"

Sen sa hon: "Låt honom aldrig se dig gråta."

En dag efter akt ett när vi skulle få kommentarer, så sa sir John:

"Jag tycker att du var förtjusande."

Det förändrade allt för mig.

Det förändrade livet helt för mig -

- när det gäller rädslan för regissörer.

Ju räddare man blir när nån gör så där, desto mindre kan man göra.

- God natt, morbror. - Gud välsigne dig, lilla Anja.

Jag gick på Old Vics teaterskola, som drevs av Judis vän, Michel -

- och George Devine, och det var George som bad mig att vara med -

- i The English Stage Company, som kom att kallas Royal Court.

Michel Saint-Denis fick veta att de bad mig att bli med i ensemblen -

- och Michel hade sagt: "Hon kan ju inte spela drottningar."

George sa då: "Det sista som samtidsteatern behöver"-

- "är flickor som är födda till att spela drottningar."

Vi bryter där. Det är för blött.

- Jag trodde att vi skulle sjunga. - Det är väldigt blött.

"Timothy's Under the Table"?

- Timothy's under the table - Be careful what you say

Timothy's under the table so look the other way

You can tickle and squeeze as much as you please, but don't go too far

'cause Timothy's under the table and he's bound to tell his ma

Varför kommer jag ihåg den? Det är musikalen som vi var med i.

Den heter "Listen to the Wind". Den är fruktansvärd.

Ronnie kallade den "Hark, Hark, the Fart".

Varför började vi prata om den?

Cleopatra. Maggie, berätta om...

- Jag tänker inte prata om Cleopatra. - Då får du börja.

- Du. - Nix.

- Varför? - Ingen vill... Jag är helt oskyldig.

- Säg nåt. - Vad menar du?

Jag tackade nej fyra gånger, för jag var inte tillräckligt snygg.

- Vad ska vi säga om det? - Va?

Vad ska vi säga om det? "Eileen, så dumt av dig!"

"Inte snygg nog" är ett fånigt ordval. Jag var inte modig nog.

Inte jag heller, så jag valde Kanada.

Ja, du spelade henne där.

Jonathan Miller tillfrågade mig.

Jag sa att jag inte ville ställa upp -

- för jag kände mig inte som förstavalet.

"Då säger folk bara: 'Hon är inte vacker nog att spela Cleopatra.'"

Det är väl det första hindret?

Judi, du sa nåt helt underbart när du ombads att spela Cleopatra.

- Berätta. - Vad då?

Jag minns bara att folk hånskrattade.

När jag sa att jag skulle spela henne så hånskrattade folk åt mig.

Men du sa till... Var det Peter Hall som var chef?

- Vill du att jag säger det? - Ja.

"Vill du verkligen att en dvärg i klimakteriet ska spela rollen?"

- Det stämmer. - Hon var ju det.

Var hon det? Jaså minsann... Det var så jag spelade henne.

- Var är karln? - Han törs knappt komma in.

- Kom fram, min vän. - Herodes djärvs ej se på er.

Det är Herodes huvud jag vill ha.

Men hur, då Antonius icke finns?

De antar-kritikerna alltså -

- att vi alla tycker att vi är hur bra som helst när vi tar de här rollerna.

De inser inte att vi skakar inombords. Eller hur?

Just det. Två av oss vågade inte göra det alls.

Maggie gjorde det nervöst utomlands, och Judi gjorde det motvilligt.

Anthony Hopkins brukade säga:

"Nu ska jag lägga mig och vila medan du gör akt fem."

Man får mycket vila före akt fem.

- Ja, under allt med Pompejus. - Man hinner tappa tråden.

Vi var inne i det där mausoleet väldigt länge -

- och Miranda Foster och Helen Fitzgerald brukade säga till mig:

"Vad skulle du vilja ha att äta nu?" - "Champagne och hummersallad."

Den allra sista kvällen...

Vi var där inne, och de frågade vad jag ville äta. "Hummersallad och..."

Då tände de ljuset, och där stod det! Så vi åt det.

"Till mausoleet" var svårt att säga, för det liknar en tunnelbanestation.

Jag var dålig på det- "mausoleet".

Jag tänkte bara: "Tyvärr, jag vill inte säga det."

Var det inte kära Mags Tyzack som hade så svårt att behöva säga:

"Jag är för Argos."

Vad höll hon på med? Hon gjorde...

Det går ju inte. Det är så fånigt.

Ingen Antonius har inte klagat -

- för de inser att kvällen handlar mer om Cleopatra än om Antonius.

Cleopatra är en bättre roll än Antonius -

- och de inser nog inte det förrän de står på scen.

Alan Bates sa åtminstone det.

- För att han ville spela Cleopatra. - Det var säkert delvis så, ja.

Berätta mer om rädslan.

På väg till teatern tänker jag alltid:

"Skulle du vilja bli överkörd eller råka ut för en bilolycka?"

Det är bara nätt och jämt som svaret blir nej.

Men ibland... Vid vissa tillfällen kunde mitt svar ha blivit ja.

Jag spelade Cecily i "Mister Ernest"-

- och jag höll ett litet tal som löd:

"Det smärtar alltid att skiljas från dem som man nyss har lärt känna."

"Man kan sakna gamla vänner med jämnmod"-

- "men att vara utan nån som man nyss har träffat är nästan olidligt."

Jag kunde inte minnas det.

Jag sa det den första kvällen, och efteråt gjorde Alec McGowen...

Jag sa: "Det där hjälper inte." Han sa: "En fluga flög förbi."

Det var väldigt elakt. Men varför minns jag det nu?

Du ägnade väldigt mycket tid åt att lära dig det. Jag minns bara sånt.

Kan ni prata om naturalism? Uppträdde man mycket yvigare förr?

Jag tyckte att jag var naturalistisk i "The Duchess of Malfi" för tv.

För några år sen var jag på Globe där en annan teater satte upp den -

- och en i ensemblen sa till mig:

"Vi har sett din gamla tv-version av 'Malfi'."

"Det dög ju på din tid, men vi tänker spela den naturligt."

Varför ska endast jag, av alla andra furstar i världen -

- låsas in likt en helig relik? Jag har ungdom och viss skönhet.

Ni har alltså några oskulder, som är häxor.

Naturalismen ser alltid olika ut.

Varje generation tror sig ha hittat det naturliga sättet att göra nåt.

"Nej, dotter, aldrig ska du finna mig vad vanligt styvmödrar klandras för"-

- "ogin mot dig. Du är min fånge, men..."

"...men din väktare ska ge dig de nycklar som öppna fängelseporten."

Du har lyckats. Det var helt perfekt.

- Det kommer aldrig att upprepas. - Jo då.

Det är alltid väldigt svårt för mig att höra Shakespeare tolkas -

- på ett naturligt sätt -

- med pauser på alla möjliga ställen och en massa...

...eftersom de tror att det ger intrycket att det kommer spontant.

Men Shakespeare är ju poesi -

- och det har en viss rytm och...

Man kan använda poesin och vara naturalistisk.

Jag tycker att om man ändrar saker och hackar sönder det -

- så verkar hela poängen försvinna.

Ja, exakt.

Barmhärtigheten kan ej tvingas fram.

Hon faller liksom himlens milda regn på jorden ned -

- i dubbelt mått välsignad. Välsignande båd' den som ger och får.

Man liksom krymper det till ens egen storlek -

- i stället för att sträcka sig upp mot nåt som är lite...

Det skulle se ganska konstigt ut om vi alla gjorde som förr i tiden.

Före Laurences tid, alltså. Det vore väl lite udda?

- Man ska följa med sin tid. - Det skulle låta skränigt.

Jag tycker att det ofta låter så numera.

- Men det finns ett mellanting. - Ja.

Varför kommer du från Indiens fjärran berg -

- om ej för det att stolta amazonen, din krigarmö, den högtuppskörtade -

- skall gifta sig med Theseus? Du vill deras bädd beskära fröjd och lycka.

De hade meddelat att Larry skulle bli chef för National Theatre.

- Det hade blivit godkänt. - Jag var där nästan varje vecka.

Det var väldigt spännande för andra skådespelare och er i ensemblen.

Maggie, du kom ju också dit trots din nervositet för kritiker.

Ja, det gjorde jag.

Men jag var nog mer nervös för Laurence än för kritikerna.

Jag var mer nervös för din make än för kritikerna.

Det måste jag erkänna. Och alla var faktiskt det.

- Jag tror inte att du visade det. - Alla var det. Vi var skräckslagna.

- Vad heter ni? - Wilful. Jack Wilful till er tjänst.

Wilful från Kent eller Staffordshire?

Båda. Jag är släkt med alla Wilful i Europa. Jag är släktens överhuvud.

- Bor ni här? - Jag bor där jag står.

- Vad är ni, sir? - En rucklare.

- I armén, antar jag. - Nej, men jag tänker ta värvning nu.

Nej, han skrämde mig inte jämt. Jag gjorde nog honom vettskrämd ibland.

Det var ett skämtsamt krig.

Du sa ju att han sa att du var för långsam.

- Du... - ...tråkade honom av scenen.

- Varken pengar eller bagage. - Inget alls.

Dessutom bryr jag mig inte. Jag är här, och jag bryr mig inte.

Det gillar jag med er.

- Bara det? - Nej... inte bara det.

Sen var du så snabb att han blev förbryllad.

Han visste inte ens vilken dag det var.

Han kunde ha börjat spela Rikard III helt utan vidare. Han var omskakad.

Sa han inte att du inte uttalade vokalerna rätt? Vad sa du då?

Jag satte på hans ögonfransar. Vokalerna är fortfarande sisådär.

Det går över. Jag binder hårt om pannan. Om en timma går plågan bort.

Jag gick in för att hjälpa honom med ögonfransarna.

Jag sa: "How now brown cow."

Han sa bara: "Det låter bättre."

Han blev väldigt arg på mig när jag inte ville göra "Nära ögat".

- Ja... - "Nej, djävul!", sa han.

Men han knockade mig. Det är sant!

- Galen? - Varför?

Nej, djävul!

Han slog till mig. "Nej, djävul..."

Jag fick svarta märken i ansiktet.

Kära nån... Men det var enda gången jag såg stjärnor på National Theatre.

- Det var tider det. - De vred upp ljuset lite för honom.

När han gjorde entré, ja. Men om man gjorde så här, så syntes man.

Man var tvungen att... se till att huvudet syntes.

Rara Frank Finlay...

En kväll rusade han från scenen till sufflörbordet -

- och han började klösa i ögonen.

Jag undrade vad som stod på.

Han bar kontaktlinser för allra första gången.

Han sa: "Jag har sett sir Laurence, och jag vill aldrig se honom igen."

Han fick inte ut dem.

Kan ni tänka er? Frank såg ju inte ens handen framför sig.

Stackars karl...

- Är vi klara? - Jag tror det.

- Tunneln. - Vi är vid tunneln, ja.

Stugan blev en anhalt mellan Brighton och Chichester -

- där Larry var chef för teatern.

Det tog så lång tid att åka från Brighton på grund av sommargästerna.

Vi behövde även lite lantluft och utrymme.

När vi flyttade hit fanns det bara -

- själva huvuddelen av den lilla stugan.

Det satt fortfarande några elisabetanska stenar i väggen -

- och stugan var omgiven av nässlor.

Bara en massa nässlor här och ute på ängen.

En del av dem nådde upp till axlarna.

Jag har bara suttit och gjort ingenting.

Fyra, tagning ett.

Jag gillar att du läste vad som står på kudden.

Vi ser säkert helt naturliga ut.

Kära nån...

När har vi nånsin suttit så här? När har vi nånsin suttit så här?

- Känns den för hemsk? - Nej då. Den är ju bara rekvisita.

Den stals nog från "Tre systrar".

- Den var med i "Tre systrar". - Visst var den det?

Se så uttråkade de ser ut.

Känns den första dagen fortfarande otäck?

Alla dagar. Alla dagar är otäcka. Det är faktiskt sant.

Jag vet inte varför folk tror nåt annat. Det är helt...

Det är otäckt varje dag när man spelar in en film.

- Tystnad, tack. Vänd er om. - Börja, allihop!

- Särskilt när man spelar in en film. - Att filma är otäckt.

Det är ju så många människor som är inblandade, men det är...

- Alla sitter liksom och håller andan. - Börja!

Så fasligt. Vem är den skyldige, då?

Jag vill inte avslöja slutet för er. - Men ingen av oss kommer att se den.

Om man gör fel utbyts en massa tysta... blickar.

Folk himlar med ögonen och...

- Djupa suckar. - "Måste vi göra om det?"

Jag fick inte lov att gå på bio.

- Jag fick klaustrofobi. - Den hemska lukten och mattorna...

Jag tror att jag såg "Hamlet" i skolan.

- Ja, och "Henrik V". - Ja, vi fick se den.

Vi var tvungna på grund av allt det där om "att slåss för vårt land".

Jag hade en gammelmoster, Sarah, som bodde i Dublin.

Hon påminde om en liten fågel.

Hon sa: "Jag går inte på bio längre, för stolarna är för smala."

Hon insåg aldrig att man ska fälla ner sätet.

Jag tror dig inte. Satt hon på det?

Vi gjorde nog det när vi var barn. Uppflugna.

Grannarna tog med mig till...

Det här är väldigt skrämmande.

"Jazzsångaren."

- Al Jolson? - Nej, det var inte Al Jolson.

Nej, det var Larry... inte Olivier.

Larry Parks.

Den var hemskt lång och tråkig.

När jag kom hem var min far väldigt arg.

Det var en söndag, så det var inte tillåtet att göra nåt sånt.

Det fick mig att tappa intresset, så nästa film jag såg var "Hamlet".

Det var precis lika otäckt. Precis lika otäckt...

Jag har aldrig sett min far vara lika arg som han var den dagen.

Vad tyckte dina föräldrar om ditt yrkesval?

Vad tyckte de om mitt yrkesval? De var nog lite förbryllade.

Spelade du teater i skolan?

Jag tog det första riktiga steget i skolan.

När man hade fått sitt slutbetyg -

- så var man sysslolös i två veckor.

Jag gick direkt till Oxford Playhouse.

Jag tror att det var "Brevet". Där spelade jag "en kinesisk pojke".

En kinesisk pojke i en opiumhåla.

- Givetvis. - Ja, givetvis.

Alldeles början av "Brevet" spelade jag "den malajiska kvinnan".

- Och en kinesisk... - En kinesisk pojke.

Kan du föreställa dig sminket?

Ansträng dig inte. Vi vet var pengarna finns. Arbetarna har dem.

Om de vill ha enstaviga ord, så ska vi ge dem det.

Om de vill ha tredje klass, så ska vi ge dem det. Allt duger åt dem.

Vi struntar i alla förolämpningar! Det är rätt åt oss. Det är vårt fel.

Vi vill ha tredje klass, och vi fick den!

"Rötter" och Beatie Bryant.

Det finns knappt såna huvudroller.

Beatie står ju i händelsernas centrum -

- i stället för att stå vid sidan om. Prydnaden.

Motspelaren. Allt kretsar kring kvinnan.

Man känner stolthet och upprymdhet -

- när man vet att man bestämmer.

Jag har för mycket heder för det.

Kan vi inte strunta i hedern?

Vi tillhör inte toppskiktet av världens vackraste.

Min mor skickade i väg mig till Old Vics teaterskola.

Hon sa: "Nu ger du dig ut i världen."

"Du är ingen oljemålning, flickan min, men du har gnistan."

"Du har vackra ögon, och du fick mina ben i stället för din fars."

Frun, jag kan sjunga.

Jag hade turen att få höra nåt liknande.

Min lärare talade varmt om teater -

- och han bad en skådespelare att bedöma mig -

- och jag råkade höra honom säga:

"Jag vet inte vad jag ska göra."

"Jag tror att hon förmodligen kan bli en väldigt duktig skådespelerska"-

- "men utseendet bekymrar mig, för hon kan inte kallas vacker."

Jag lyssnade på allt det där, vilket kändes bra, och då svarade han...

Det fick mig att hålla modet uppe under hela karriären.

"Nej, hon är inte traditionellt vacker på nåt sätt alls"-

- "men vet du vad? Hon är sexig."

Jag tänkte på André Previn i två dagar.

Jag kom inte ihåg vad han hette.

Det är väl lätt hänt? Jag undrar jämt vad jag gjorde förra helgen.

"Lucy brukade låna av en kvinna som bar galoscher och stövlar-"

- "och en sjaskig make som hon bar på söndagar."

Varför minns jag sånt? Det är taget ur en Oxfordrevy.

"...som hon bara bar på söndagar"-

- "när hon satt vid tekannan och gav bakelser till prästen."

Var kommer allt ifrån?

Huvudet är fullt med en massa skräp.

Det är väldigt besvärligt. Har nån sagt "börja"?

- Ja. - Vilken pjäs? Vilken roll?

Minns du ditt första besök här?

Jag hade med mig väldigt små barn -

- och jag har en bild där Joan försvinner in i rummet där nere.

Den underbara lindallén var så här hög.

Nu är den helt överväxt.

Det var när Richard var pytteliten. Chris var också pytteliten.

- Bebisar. - Många bebisar.

Jag kan berätta nåt om Richard när han var en väldigt liten människa.

Det fanns en mathiss i hallen -

- och när Richard var liten brukade han nonchalant slänga ner all post -

- som råkade ligga där. Jag minns en jul då Larry stod lutad över honom.

Han hade nämligen...

Larry vädjade till barnet -

- för han hittade inte nycklarna till baren -

- som fanns där inne, och han såg att Richard såg lite hemlighetsfull ut.

Han sa till honom: "Var är nycklarna till pappas namnam?"

Det var så underbart att en helt fantastisk skådespelare tvingades...

- ...säga "namnam". - "Pappas namnam."

Han hade nog slängt ner dem där.

Nåja...

Allt handlade väl om dem på den tiden.

Barnen. Väldigt små människor som sprang omkring.

Varför är du så solbränd? Är det Cornwall? Så blir det inte för mig.

Mamma... tror att jag lever som nunna -

- i ett gulligt litet kloster nere vid Medelhavets strand.

Men mamma, hon har inte minsta aning -

- att jag jobbar på en nattklubb -

- i korsett och strumpeband...

Så jag ber dig

om du springer på min mamma

lova då att inte säga

vad jag gör på egen hand

Jag räknar ut hur gammal jag var på 60-talet. 26 år i början av 60-talet.

Jag tror att jag trodde att det handlade mycket mer om teatern.

Det var kul och avspänt. Jag vet inte.

- Vi var kanske lite för tidigt ute. - Jag är säker på att vi två var det.

Jag är ganska säker på det.

Vi betedde oss faktiskt förfärligt. Du och jag behövde inte 60-talet.

Försök mitt mod i tvekamp, och du skall se att jag är mer än kvinna.

Dig lyckan ej skall fela, om krigskamratskap jag med dig får dela.

Rör på påkarna nu.

Snutjäkel! Vidriga snutjäkel!

Jag sittstrejkade med Vanessa -

- och hon blev gripen före en matinéföreställning.

Jag var nog med vid samma tillfälle.

Jag var gift med Julian Glover då.

Först greps John Osborne, och sen greps Vanessa.

- Greps du? - Nej, jag gömde mig.

Gömde du dig? Julian greps, så jag fick nog och gick hem.

Jag köpte crumpets på hemvägen.

Julian blev vansinnig på mig, för han fick tillbringa natten i en cell.

Han sa: "Vart tog du vägen?"

Jag sa: "Jag fick plötsligt lust att gå hem."

Ibland fick vi inte prata om politik eller religion i hemmet.

När du var ung? Ingen pratade om sånt hemma hos oss.

Du gick väl på ett internat?

Det var en internatskola i York, min hemstad, men jag bodde där.

- Kväkarna. Jag älskade det. - Jag frågade dig om det-nyfiket.

Du sa: "Det är en väldigt god idé att varje vecka samla sig själv"-

- "och njuta av lite tystnad."

Att vara lugn. Det är avkopplande, nästan som att få massage.

Maggie och jag var med i "Hotell Marigold".

Vi befann oss i Udaipur -

- och vi bestämde oss för att ta en indisk huvudmassage.

Den är ju mytomspunnen.

Vi tänkte: "Det kommer att bli helt underbart att få huvudmassage."

Vi var i samma rum. Det var väldigt tyst, och det doftade ljuvligt.

Så fort hon var klar gjorde hon så här.

Jag dammade kudden.

- Mår du bra? - Jag vill bara ha vatten.

- Det där var gin och tonic. - Nu vet jag det...

- Jösses! - Det är från Yorks filmarkiv.

Mysteriespelen. Den saknar ljud.

- Vilket år? - 1951 eller 1952.

Om det är-51... Vänta lite! Vänta lite.

Får jag hålla den väldigt nära?

Vem är det? Om det gick att se...

Jag ska försöka att pausa. Vi undrar om det där är du.

- Jag undrade det. Får jag titta? - Jag ser inget.

- Hade du tuttar på den tiden? - Hon har åtminstone det.

Du har väldigt fina tuttar där.

- Hur gammal var du då? - Var det-52?

Du var arton. - Ja, det där är Judi.

- Du har en hemsk peruk. - Alla hade guldperuker.

- Alla är på väg dit för att titta. - Var det här-52?

St Mary's Abbey. Min far var Annas, översteprästen.

- Min mor sydde kostymerna. - De filmade bakom kulisserna.

Jag minns att vi gick upp dit, och vi stod i stora valvbågar.

- Vilken färg var det på klänningen? - Vit. Helvit med guldkrage.

Och guldperuker.

- Är det där du? - Jag vet inte.

- Kostymbyte. - Jaha, kostymbyte.

De spelade djävlar. De spelade djävlar.

- Är det där åska? - Det där är åska, ja.

- Tack, raring. - Det där är jag.

- En ollonborre flög in i min ärm. - En ollonborre?

Underbart. Tack.

"Med allt vårt vett vi göra vad du vill"-

- "Gud själv, grundare av allt gott."

"Vi sjunga, ståndaktigt stå still"-

- "och fyllas av det vi av Fadern fått."

Alfred Bristow brukade säga:

"När känner du, Herre, som äga allt, hunger eller törst, enär Gud du är?"

Jag minns en del av det väldigt tydligt.

- Minsann! - Vilka fina bilder.

Så underbart att se.

Nu är du på väg mot trappsteget.

Här är dörren. Vill du hålla i karmen?

Strålande. Jag håller i dig.

Jag kunde inte sova. Det är hemskt.

Jag tänkte bara på allt som vi pratade om.

- Vem blev adlad först? Joan? - Nej.

- Jude var först. - Jag rullade ut röda mattan för alla.

Du ringde till mig när jag blev det. Du sa: "Man får fortfarande svära."

- Ja. Man får svära mer nu. - Men man gör det helst mer privat.

Jag tänker inte göra det nu.

I USA säger de väl "dame Plowright" och "dame Smith"?

- Eller "mrs dame". - Mrs dame!

John Standing...

Han var på en flygplats där de kollade passet och sa till honom:

"Ha en trevlig dag, baron." Han är ju baron.

"Ha en trevlig dag, baron." Jag sa: "Vad snackar de om?"

- Vad ska man säga till en baron, då? - "Ha en trevlig dag."

- Övervägde nån att tacka nej? - Ja.

Brevet försvann i postgången, så de ringde mig.

"Ja eller nej? Vad är ert svar? Vi har inte fått det."

Hon sa det i telefon, och jag sa:

"Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga."

Jag minns att hon sa: "Säg ja! Säg ja."

Men jag ville fundera på saken.

Sen var jag glad att jag gjorde det.

Brittiska imperieorden, dame commander, civila avdelningen.

Dame Eileen Atkins, för sin scenkonst.

Jag var så glad att min far levde -

- men det är väl själva poängen?

Det är ett erkännande för andra som har hjälpt en att nå dit man är.

Det handlar inte direkt om en själv.

Order of the Companions of Honour -

- tilldelas dame Maggie Smith, för insatser inom scenkonsten.

Det är trevligare att vara lady, vilket kommer före dame.

Det är besvärligt att ha två titlar. Folk vet inte vad de ska säga.

Du måste acceptera det, Joan. Det är trevligare att vara en lady.

Är det, raring? Jag vet inte vad jag tycker om titlar.

Det känns som att man blir kallad "folkartist".

- Men du tackade ju ändå ja. - Ja, för alla andra hade gjort det.

Kände du dig utanför?

Det är väl ett slags erkännande för allt som man har gjort.

Dame Joan Plowright, för insatser inom scenkonsten.

Nån råkade säga nåt om "dames", och då sa Joanie:

"Nej. En lady och två dames."

Jag minns det tydligt.

Vi försökte hitta ett hotell i Rom.

Det glömmer jag aldrig. Nån visade dig ditt rum på hotellet.

Nån visade mig mitt rum, och när jag kom dit dök du upp runt hörnet.

"Vi ska inte bo på en bordell."

Klockan var halv ett på natten.

Till slut hamnade vi väl på samma ställe?

Du och jag gick till Grand, och jag sa...

Ni traskade runt i hela Rom.

Jag sa till karln: "Har ni rum?"

Han sa: "Frun, vi har 150 rum."

Vi gjorde det. Vi gick till Eden.

Minns ni att det inte var tillåtet att äta i baren?

Vi brukade dricka en flaska prosecco och sen gissa var våra rum låg.

- Vi ska ju inte prata om sånt. - Nej, vi ska inte prata om sånt.

- Recensioner? - Man läser inte dem.

- Nån berättar alltid. - Särskilt om de är usla.

Caryl Brahms kom fram till mig på en fest när jag var drygt tjugo år.

"Förlåt att jag var så elak mot dig!"

Jag visste inte vad hon pratade om, och det var ju det bästa svaret.

"Jag vet tyvärr inte vad du menar."

Men därefter började jag tänka: "Håll koll på vad som sägs om dig."

Det är dumt.

Nu är jag här, frun. Vad vill ni?

Hon sa om min Julia: "Bra försök, men Rosalind Iden borde ha fått rollen."

- Vem sa det? - Caryl Brahms.

Det är lustigt att... Det var 1960. Det är lustigt att minnas det nu.

- Man minns de dåliga. - Det är bäst att inte läsa nåt.

Prata mer om att åldras. Ni verkar så unga.

Dra åt helvete, Roger. Ärligt talat.

- Det är tur att jag har hörapparater. - Jag med. Vem har inte det?

- Jag hör inget alls. - Du måste skaffa dig såna, Jude!

Sen har vi ju det där synbortfallet.

Har vi ens tre ögon sammanlagt?

Jag föreslog att vi kunde dela ut nåt att läsa.

Nej, Roger föreslog det. Jag sa: "Ingen här kan läsa."

Judi behöver jättestor stil.

Tycker ni att...

Jag gillar verkligen inte att folk efter en viss ålder gör...

Då säger jag: "Jag säger till om jag inte klarar det."

"Varna mig för trappsteg och sånt, men..."

Det är en hårfin gräns, för man behöver hjälp.

Till exempel när jag blev stucken i baken av en bålgeting i fjol.

Den där hemska... Berätta.

En sjukvårdare i sjuttonårsåldern kom in och sa:

"Vad heter vi?"

Jag sa: "Judi. Jag heter Judi." Han sa: "Har vi en vårdare?"

Då gick jag i taket. Jag gick i taket.

Jag gick tyvärr i taket. Jag sa:

"Dra åt helvete! Jag har nyss spelat 'En vintersaga' i åtta veckor."

Jag var så arg. Det är sånt som...

- "Har vi en... Vad heter vi?" - Jag vet.

Sånt förändras väl inte? Man frågar "Vad heter du?" om man undrar.

Man riktar sig inte till en osynlig person som står bredvid en.

Jag gillar inte när folk frågar om begravningen är planerad.

Miriam Margolyes frågade dig det.

Hon hade planerat allt och visste vad som skulle ske. Hon sa: "Har du det?"

Du sa: "Nej, det har jag inte. Jag tänker inte dö."

Och jag vet att det är sant.

Det var ett väldigt rysligt ögonblick.

Hon har ordnat allt. Många gör det.

- Ska vi prata om nåt muntrare? - Vi kan prata om... Ja.

Jag tycker det.

Kan ni prata om att jobba med maken?

Nu blev det dödstyst.

Jag undrar bara vilken av dem.

Min var självklart mest besvärlig.

Vi tyckte alla att han var knepig. Det var inte bara du, Joan.

- Men ni var inte i samma sits. - Nej.

George Bean tittade förbi och sa: "Vi vill att du spelar Jean Rice."

Hans namn lockade förstås också -

- fast man visste att man inte kunde göra så mycket själv.

Rollen var inget att skryta om -

- och man skulle dela scenen med nån som alla skulle titta på i stället.

Men lockelsen att bara nämnas på samma sida i programmet var stor.

Hör du, säg mig en sak. Jag vill att du säger mig en sak.

Jo... Vad skulle du säga om en man i min ålder...

...gifte sig med en flicka i ungefär din ålder?

Pappa, då! Du menar väl inte allvar?

Det var enormt viktigt och världsomvälvande för mig.

En mycket märklig upplevelse.

Det var ett stort privilegium att få ta del av hans liv -

- även om det liknade en mardröm emellanåt.

Du gifte dig med Laurence Olivier, och National Theatre blev ditt "hem".

Känns det som att det och äktenskapet har kostat dig andra möjligheter?

Nja...

Det är väldigt svårt att svara på den frågan, Sheridan, för...

Du vet...

Bördan att ställa sig på scen -

- och veta att de som inte är så förtjusta i en kommer att säga:

"Det är så klart makens förtjänst."

Det var min "börda".

Det är goda nyheter. De bästa jag har hört hittills.

Jag hoppas att du får glädje av dem.

Jag hade inget emot att jobba med min första make -

- och min andra var inte skådespelare.

Pang!

- Hur var det att jobba med Robert? - Det var knepigt.

Det gick ofta bra, men sen blev det väldigt knepigt -

- för han var inte frisk, så det var svårt.

Man visste inte om nån skulle dyka upp på scen eller i vilket tillstånd.

- Vill du ha en drink? Jag har två. - Det står två här också.

Då dricker vi mina två först.

- Ska vi bli riktigt rejält berusade? - Senast blev det en katastrof.

- Det var underbart i början. - Du har ett osedligt minne, Amanda.

Skål för dig.

Mycket av det var väldigt muntert och underbart.

- Jag tänker minnas de delarna. - Ja, för ni var ett drömpar.

Kom tillbaka, Jean. Jag behöver dig.

Judi, kan du prata lite om att jobba med Michael?

Ja...

- Hur länge visades "A Fine Romance"? - I evigheters evigheter.

- Förlåt! - Akta huvudet!

Det var helt underbart att jobba med Mike, men han brukade skratta...

Jag har svårt att hålla mig för skratt. Mikey var usel.

Vi gjorde pjäsen "Pack of Lies".

Det var en lång scen där Richard Vernon skulle säga:

"Har ni lagt märke till en Vauxhall med registreringsnummer AVY 129?"

En dag sa han:

"Har ni lagt märke till en Vauxhall med registreringsnummer..."

"...RU 1Å?"Han sa: "RU 1Å".

Vi tvingades nästan avbryta pjäsen.

Tänker ni jobba för evigt?

Det går väl inte, men jag vill det.

Om vi blir tillfrågade. Vi jobbar för evigt om vi blir tillfrågade.

Men du blir alltid tillfrågad först.

- Ge dig inte på mig. - Jo, jag tänker inte tiga.

- En hörapparat dog. Vad säger ni? - Vill du ha en av mina?

Nej, den passar inte. Vad var det som ni sa?

- Tänker vi jobba för evigt, Joan? - Jaså!

- Jag sa att Jude får rollerna först. - Nu ska ni få höra...

Min agent i USA visste att jag inte kunde göra mycket på grund av synen.

Han sa: "Om du vill komma hit igen kan vi söka en liten cameoroll"-

- "som Judi Dench inte har lagt vantarna på."

- Så oförskämt! - Inte alls.

Det är så de pratar i USA.

Måste jag jämt bråka med amerikaner?

Det värsta var de där hattarna. De är tyngst av allt i hela världen.

Jag bar en hatt som liknade Albert Hall.

Den var enorm och ofattbart tung.

Jag sa: "Snälla, ta av den!"

- Hur många säsonger var det? Tre? - Jag vet inte. Det var nog fler.

Jag vet inget. Jag har inte sett den än.

Men de gav mig dvd-boxen. Fast jag har inte tid.

Jag måste skynda mig, för jag lever inte länge nog för att se eländet.

Var mrs Brown din första drottning i en film?

Ja, det måste ha varit första gången som jag spelade drottning.

- Den förändrade min karriär. - "Hennes majestät mrs Brown"?

Jag blev aldrig erbjuden filmroller.

- Jag hade bara gjort några filmer. - Och nu är det ingen hejd på det.

Utan er kan jag inte finna styrka att vara den som jag måste vara.

Snälla...

Kan ni prata om jättestora filminspelningar?

Filmer om Bond eller Harry Potter.

Jag hoppas att ni inser vilken tur ni har.

Inte många förstaårselever slåss mot ett vuxet bergtroll och överlever.

Alan Rickman och jag... Till slut kunde vi inte reagera på fler sätt.

De filmade alltid barnen först, och sen vände de sig mot oss som...

Det var helt otroligt. Vem är det där?

- Jag blev bara förvånad. - Var det inte ur "Harry Potter"?

- Är du en kamera? - Vi har träffats tidigare.

Men du är ju alltid med i scenen.

Vill du slå dig ner här?

Plötsligt ser jag dig mest av alla.

- Ska jag flytta mig? - Ja, gärna.

Du har faktiskt tagit en faslig massa bilder.

- Det är hans jobb. - Jag vet, raring, men...

Han blir väl inte ledsen? Han har stått där i evigheter.

Vi har ju tillräckligt många här.

För guds skull!

- Ur vägen! Känner ni inte igen bilen? - Frun...

Prata om Bond. Jag vill veta hur juvelerna kändes.

- Jag bar inga juveler. - Efteråt.

Efteråt? Menade du efteråt?

Jag blev väldigt paff när jag blev tillfrågad.

Michael sa: "Jag längtar efter att få bo med en Bondbrud. Gör det."

Mina söner gick i en liten förberedande skola -

- vars mest kända elev var Kim Philby.

- Michaels hjälte. - Kim Philby?

Har du sett filmklippet då han misstänktes vara en förrädare -

- och han bjöd in pressen i huset?

- Var ni den tredje mannen? - Nej, det var jag inte.

- Fanns han? - Ingen kommentar.

Alla skådespelare borde se det, för...

Man kan inte tänka sig att det är möjligt att han ljuger.

Det var väl moderns lägenhet? Mamma lyssnade på alla lögner.

Man tänkte: "Det är helt uppenbart att han inte spelar dubbelspel."

Bra skådespeleri. Bra spioneri.

Rädsla har varit en röd tråd.

- Rädsla är bränsle. - Är rädsla bränsle? Prata om det.

- Vad är rädsla? - Rädsla är bränslet.

Rädsla, att vara rädd, alstrar stark energi.

Den kan vara till hjälp om den tämjs.

Jättebra.-Klappa där.

Jag är hemskt ledsen. Vi är väldigt trötta.

De har väl talat om för dig hur gamla vi är?

- Jag har informerats om det. - Jag talar inte om det för nån.

- Bör vi ta ett glas champagne nu? - Herregud... Jag skulle sluka det.

Det är för sent. Varför tänkte ingen på det för några timmar sen?

Dame Edith hade taltänder och mattänder.

Hon brukade åka hem med taltänderna.

"Du måste hämta tänderna, för jag är väldigt hungrig."

- Glömde hon dem i logen? - Ja.

- Tänder? Sa du "tänder"? - Hon hade taltänder och mattänder.

Och vi tycker att vi är illa ute. Två par tänder...

En handväska?

- Hon sa alltid: "Jag är så ensam." - Jag vet hur det känns.

- Gör inte du det? - Jo.

Det hemska är...

...att jag tänkte hemska saker om dame Edith. Men inte nu.

- Milda makter! - Håller vi på med nåt?

- Vi dricker champagne. - Jag blir orolig när jag ser dem.

Hör ni... Vi måste smutta på det.

- Pratar vi?

Vad vill du prata om? Vi väntar på Roger.

- Har de börjat filma än? - De slutar aldrig.

För oss och för er, allihop.

- Va? - Tänker inte du dricka?

- Vem? - Vi dricker champagnen.

Jaha ja...

Vilket råd skulle ni ge till er själva när ni var unga?

Jag skulle säga:

"Börja med yoga eller mindfullness"-

- "redan i väldigt tidig ålder"-

- "och lär dig mer om hjärnan och hur den påverkar kroppen."

Allt sånt har jag blivit intresserad av senare i livet.

Jag hade haft nytta av det tidigare.

Joan leder liksom in mig...

Det påminner om mitt. Jag skulle säga:

"Var inte så himla vresig och konfliktsökande."

"Och lyssna mer."

- Jag? - Ja.

Jag vet faktiskt inte, för jag skulle sannolikt inte lyssna -

- men jag skulle säga: "Om du är osäker, låt bli."

- Bra. - Jag skulle nog det.

Det borde vara ett motto. Jag önskar att jag kunde latin.

Om du är osäker, låt bli.

Jude?

Jag skulle säga: "Försök att inte bli kär så lätt."

Det är patetiskt...

- Jude... - Låt bli.

- Nej! Bli kär lättare. - Nej.

Det ska vara lätt.

Vad det än är, så är det för sent.

Vad mer?

- Nån sa att det är för sent. - Jag sa att det är för sent.

- Det är aldrig för sent. - Tig!

Det är aldrig för sent att bli kär

- Det är inte det. - Var den där med i "Boyfriend"?

- Är det "Boyfriend"? - Jag tror att det är "Boyfriend".

Du skrev kritik om Laurence när du gick i skolan.

- Du gillade inte... - Jag skrev till mina föräldrar.

Han spelade Hamlet, och jag hade sett Michael Redgrave först.

Han var väldigt... Jag skrev att Laurence Olivier var lite teatralisk.

- Ja. Berättade du det för honom? - Nej, det gjorde jag faktiskt inte.

Nej, för när man är nyförälskad...

Men jag menade senare, Joan.

Jag tror inte att jag sa nåt senare. Nej, jag är säker på det.

Såg du honom spela Henrik V? Jag fick se den i Plymouth.

- Jag minns att jag älskade den. - Jag skrev tydligen till honom.

Tamsin hittade en skoldagbok där det stod: "Fick brev från L.O."

- Det var ju det som jag sa. - Pratade du inte om mina föräldrar?

Nej.

Där stod det förstås hur mycket jag hade älskat den.

- Var det ett beundrarbrev? - Ja, och jag fick brevet som svar.

Fast nu vet jag att det skickades av Dorothy Welford, sekreteraren.

Med en stämplad...

Tusentals skolflickor fick såna.

Han var besvärlig mot Maggie ibland.

Nej då, inte värre än...

Du var ju dessutom...

Mina barn bad dig om hjälp när han blev sjuk medan jag var bortrest.

Du kom hit och höll honom i handen. Du gjorde det i min frånvaro.

- Den här handen höll i hans hand. - Ja.

Jag var med i "Semi-detatched"-

- där jag sprang en trappa upp och ner igen.

Han sa: "Du är alltid en bråkdel för sen."

Jag sa: "Det är den tid det tar för mig att springa upp och ner igen."

Han sa: "Det är en illusion. Du behöver inte springa uppför trappan."

Jag såg en pjäs i New York -

- med en engelsk skådespelare som hade fått beröm för en gråtscen.

Men han gjorde inte den just då -

- så vi frågade honom vad som hade hänt.

Han sa: "Det kändes inte rätt. Jag ville inte visa publiken en lögn."

Jag sa: "Allt är en lögn från början till slut."

"Hamlet tar ju emot applåderna."

Det blev en lång diskussion.

Ska man försöka gråta oavsett humör?

Svaret är att man ska vara på humör.

Man hittar ett sätt att få det att hända -

- och se spontant ut -

- och det är skillnaden mellan sanning och illusion.

Finito.

- Jag saknar ord. - Jag har inget mer att säga.

"Nu är vårt lustspel slut. Aktörerna, som jag har sagt dig"-

- "voro andar alla, och löstes upp i luft, tunn luft, med ens."

"Och liksom detta bländverk utan kropp"-

- "så skola stolta slott, skyhöga torn"-

- "och tempelvalv, ja själva detta jordklot"-

- "med allt vad däri är, en gång försvinna"-

- "och liksom denna väsenlösa hägring"-

- "ej lämna efter sig det minsta spår."

"Av samma tyg som drömmar vi äro gjorda"-

- "och vårt korta liv omfamnas av en sömn."

- De andra måste väl också göra det? - Ja, jag lovar.

- Svär du på det? - Jag svär på det.

Dame Judi Dench, dame Judi Dench, dame Judi Dench...

Dame Judi Dench, dame Judi Dench, dame Judi Dench...

Dame Judi Dench, dame Judi Dench...

Dame Judi Dench, Jane Dubi Dench...

Jag gillar "Jane Dubi Jench".

Översättning: Staffan Åhman www.btistudios.com