Original subtitles

Det är lördag i dag...

Det är lördag,

lördag, lördag, lördag

Det är LÖÖRDAAG

Det är lördag,

lördag, lördag, lördag...

Ba–do–ba–di–ba–do...

Nu ska vi ha lektion i ärftlighets-

lära – om ni inte har något emot det?

–Herr Dahlin...

–Ja, lektorn.

Varför retas ni?

Vi ska ha kartan med x–kromosomens

betydelse för könsbestämningen–

–INTE schemat

över den recessiva ärftlighetsgången.

–Förlåt, det hade jag glömt.

–Glömt och glömt...

–Frånvarande?

–Allgulander, Petré, Rönn, Svensson!

–Varför skriker ni? Jag är inte döv.

–Förra gången talade jag ju för tyst.

Kretiner, vad ska det bli av er...

Släck ljuset! – Visa första bilden.

KLASSEN

SKRATTAR

Förra gången talade jag om att hålla

isär begreppen egenskap och anlag.

Det är omöjligt att av en individs

utseende avgöra hans inre anlag.

Två svarta kaniner kan ju vara

fullkomligt lika till utseendet...

Tänd ljuset! Det är en spik i stolen.

Aj, jag sitter fast!

–Oj då, kära nån.

–Lektorn kan få låna min kudde.

Sitta på kudde som en pekingeser!

Nej, sitt själv, snälla fröken Berg.

Sätt in bilden igen. - Häng upp

kartan och sätt er på er plats!

Ofta kan individer vara mycket olika

till det yttre...

...fastän de har samma anlag.

– Sätt bilden rätt, herr Pettersson!

Dessa olikheter i utseendet har fram-

kallats av de yttre betingelser...

Vad gör ni, lymmel?!

...under vilka

organismen utvecklat sig-

-och kallas miljöförändringar

eller modifikationer.

Vill herr Pettersson

vara vänlig och visa nästa bild.

Det här är exempel på

periodisk modifikation-

-hos samma art av en vattenloppa.

Nästa bild!

Heja, Svensson!

Nu är det nog! Ni är oförskämda,

har inga ideal och ingen målsättning.

Ni utvecklas till små materialister-

-och förblir obildade

och andligen lättjefulla.

Två eller tre av er

har kanske kvalitet och mänsklighet.

Men för övrigt

är ni en samling döda nollor.

Och er ska jag undervisa? Jag som

är lektor med professors kompetens!

Ni tänker: "Den där gamle

misslyckade herrn ska inte döma oss"–

–"för han dömer bara sig själv."

Ni har förstås rätt, ur er synpunkt.

Låt oss därför

förakta varandra ömsesidigt.

Fram till examen kommer jag bara att

avhandla sådant som intresserar mig-

–och ett fåtal av er andra.

God middag, patrask!

God middag, patrask!

–Vi går på kondis!

–Jag blir så tjock.

Det är väl trevligt!

Du tittar ju på alla sylfider

med rasben och getingmidja...

Jag jämför med dig och skattar mig

lycklig. Vi delar en bakelse...

Det är lördag...

lördag, lördag, lördag, lördag...

Vänta här,

medan jag går in med kartan.

–Väntar du på Bosse?

–Gå ner i klassrummet. Jag kommer.

Vi ses i kväll.

Lördag, javisst, det är lördag...

–Hur är det fatt, vad tjuter du för?

–Det angår dig inte.

–Har du blivit utkörd?

–Äsch!

–Letar du efter nåt?

–Bröllopet i Kana, Jesus i templet.

–Larvigt att tjura...

–Säg vad som trycker dig.

–Min morsa och farsa är skilda.

–Det är inte kul.

Det är bättre nu, förut var det bråk

jämt. Morsan har vårdnaden.

–Så du bor hos morsan?

–Och hos farsan en helg i månaden.

För det mesta glömmer han bort det

– men inte denna gång.

Morsan snackade med advokaten, farsan

och farmor för att jag skulle slippa.

Men det är lag på att jag ska vara

hos farsan en helg i månaden.

–Varför vill du inte vara där?

–Han är så ryckig och så TRÄNAR han.

Klockan sju på morgonen badar vi

kallbad. Sen ska jag skubba.

Sen ska jag hänga i trapets och dyka

från trampolin fastän jag är skakis.

Det värsta är att jag måste rida,

fast jag ramlat av fyra gånger.

Han har hotat morsan med rättegång

för att hon inte kan uppfostra mig.

–Domstolen går inte med på det.

–Jag talade med advokaten.

Morsan är så nervös och blir ängslig

för det allra minsta lilla bråk.

-Var en gentleman, säger advokaten.

-Ja, du har det inte lätt.

Trösta dig med

att det snart är måndag...

Man skulle slå ihjäl farsan. Ibland

tänker jag att jag skjuter honom.

När han fallit omkull, sparkar jag

honom tills han blir köttfärs.

–Jag brukar sparka mest i ansiktet.

–Lugna dig. Han kanske bättrar sig.

Har du nånsin sett

en vuxen människa bättra sig?

Vad länge du dröjde. Jag vet inte

om jag har tid att gå på kondis.

-Äh, larva dig inte.

-Nej, jag har inte tid!

–Följer du med till Anita i kväll?

–Vill du gå?

–Jag har en skapligt snygg klänning.

–Går du bara för det...

Den, fröken.

De ger Figaros bröllop på Operan.

Jag går ensam...

–Vill du inte följa med mig?

–Jag känner dem inte.

–Anita känner du ju.

–Ja, men hon är en slampa.

Men hon är ganska rar.

Vi har varit bästisar.

En sån till, tack.

Jag går ensam på Figaro. Är det

en sån uppoffring att höra Mozart?

–Nej, men det är kul att dansa.

–Jag dansar som en kamel.

Jag ska lära dig samba.

Vi lovade att komma till Anita.

–Jag har varken sagt ja eller nej.

–Du sa "Mm".

Jag säger: "Ska vi ha köttbullar?"

Du svarar: "Mm." Då betyder det "ja".

–"Mm" kan betyda nej.

–Det kan aldrig betyda nej.

Vi är inte gifta,

och vi har vår frihet.

Du behöver dansa samba,

lilla stackare.

Om du följer med mig, kan vi gå hem

till mig sen. Mamma jobbar i kväll.

Det vore väl roligt?

Man kysser varann, kramar varann och

tar i varann – så blir det inte mer.

–När jag har kommit hemifrån...

–Då är vi kanske annorlunda.

–Vi är ju bara barn.

–Tala för dig själv.

Jag vill så gärna...

Vi brukar inte tvinga varann, därför

går jag på Operan och du går på bal.

Vad du är klok.

–Ska du ha den där bakelsen?

–Ja, eftersom den är betald.

Vad är klockan? Jag ska

vara hos frisören klockan fyra.

-Hej...

-Hej. Jag ringer dig i morgon.

–Kommer du i kväll?

–Nej, jag har ingen lust.

Ra–ta–ta–ta!

Lill–brorsan, ta hand

om skjutjärnet! – Inte hemma...

–God dag, Bo.

–Hej, lilla Alma.

–Är Alma ledsen?

–Nej, för all del.

–Har mor och far ätit tidig middag?

–Det här är lunchen.

Är de inte färdiga?

Alma...?

Kerstin...!

Aldrig!

God dag, tant, det är Bo Dahlin. Är

Kerstin hemma? Inte? Javisst, ja!

-Vad ska du göra?

-Ingenting.

Jag struntar i

vad du haft för dig med honom.

–Men gör slut på förhållandet!

–Och om jag vägrar?

Det svaret hade jag inte väntat mig.

Du har ansvar inför barnen.

Vad du är skyldig mig

vill jag inte orda om.

Du talar som om du stod i rätten.

Jag lyder inte order

– jag är fri och självständig.

Om du tredskas kommer jag att stämma

dig, och fordra vårdnaden om barnen.

Den taktiken lönar sig inte.

Susanne...jag vädjar till ditt

förnuft och din känsla för rent spel.

Vi har varit gifta i tjugo år.

Vi har skapat en värld av ordning.

Vi är inte lyckliga, men ingen

kan påstå att vi är olyckliga.

Vi har byggt med omsorg och tålamod.

Vill du förstöra det vi skapat?

Går allt överstyr för att jag vägrar

göra slut med Ernst Farell genast?

–Så du vägrar alltså?

–Jag vägrar...alltså.

Jag vet att jag har försummat dig...

Nej, bli inte sentimental. Det var

bättre när du talade som en lagbok.

-Ge mig en chans till.

-Nej.

–Så skulden är min?

–Finns det nån, får vi dela den.

–Vad ska vi säga till barnen?

–Varför ska vi säga nåt?

–Varför...?

–Vill du ha ett svar?

Om du nu älskar den där andre

- älska färdigt och kom tillbaka sen!

–Vad du kan vara rå.

–Jag förstår inte dina lidelser.

Vad lönar det sig att argumentera?

-Släpp!

-Älskar du honom?

-Lämnar du mig?

-Det har jag inte sagt.

-Men jag vill inte leva dubbelt.

–Du måste välja.

-Jag är inte mogen för det.

-Då väljer andra åt dig!

Vad är det med den här andra som är

så märkvärdigt? Har han inga fel?

Jag frågar dig uppriktigt.

Jo då, mycket stora fel. Men han gör

mig levande, och det är huvudsaken.

Han lever – och gör mig levande.

Jaså, så jag är inte levande?

Nej, Hans. Det lilla liv vi ägde,

fick vi av barnen.

Men för mig är det inte nog.

Och en gång var jag annorlunda.

Men du...du...

Men jag kvävde dig? Vem var svartsjuk

av oss, vem ställde till med scener?

Jag sa ju till dig att skaffa dig

en älskare. JAG är inte svartsjuk!

–Det är precis det jag har gjort!

–Har jag bett dig skylta med det?

–Nej. Och du skandaliserar mig.

–Har du alltid varit trogen?

Att ligga med varandra ska vara

som att avnjuta en god middag, sa du.

Mina middagar bestod mest av vatten

och bröd. Åh, så jag ansträngde mig!

Men försökte du nån gång förstå mig?

Nej, jag var felaktig och hysterisk.

–Det finns annat än samlivet.

–Då ska det inte finnas hat.

Bitterheten över att vara felaktig...

Tror du sånt löser upp sig till luft?

Jag kände mig sårad som man

av dina tysta anklagelser.

Du har varit tio gånger grymmare mot

mig. Sök inget medlidande hos mig.

Så allt är bara borta nu? Alla år

av vänskap och sammanhållning...

–Vi har ju varit vänner i alla fall.

–Du ljuger! Vi var fiender.

Vår vänskap

var ett behov av att dämpa vårt hat.

Våra kroppar har vetat det

– man kan inte ljuga för sin kropp.

En man kanske kan

– men aldrig en kvinna.

Jag vill inte förlora dig.

Jag kan inte vara utan dig.

Ja, det är mitt fel. Jag förstår

hur illa jag har handlat emot dig.

Men gå inte ifrån mig.

Jag vet inte vad jag gör då!

Du tror inte på mig. Finns det inte

nåt som heter att börja från början?

Vi har gjort misstag, men inget är

oåterkalleligt. Kan vi inte försöka?

Du gör dig bara löjlig.

–Jag förbjuder dig att gå ut!

–Du förbjuder ingenting!

Sluta! Kan ni inte sluta!

Far blöder på kinden...

Nej, där.

Mor har en älskare. Vi ska skiljas.

Du ska bo hos en av oss.

Du vill väl hellre bo hos mig? Du

vill väl inte störa hennes smekmånad?

Jag vill inte bo hos nån.

Borde vi inte hålla ihop?

Vi ska visa att vi kan skapa en egen

värld i stället för den hon förstört.

Kan vi inte slippa tala om det här?

Jag hindrade henne att gå till sin

älskare - därav det där uppträdet.

–Förlåt att jag tappade besinningen.

–För all del.

–Jag har ingen skuld i det här.

–Jag vill bara vara i fred.

Visst. Du ska slippa se mig.

Jag äter middag ute.

–Låt bli det där!

–Nu ser jag att du är lik mor.

Morsan har låst dörren. Är hon sjuk?

Hon svarar inte när man knackar.

Hon vilar sig väl.

Vilar du dig också? Kan du inte läsa

"De tre musketörerna" för mig?

Ska inte du gå till mormor och

äta middag? Du får syltpannkakor.

Jag är trött i benen. Vi spelade

mot Beskows och vi vann med 18–2.

–Vi går tillsammans.

–Ja, blir det syltpannkakor, så...

–Så roligt, stig in!

–God dag, mormor.

Torka er ordentligt om fötterna.

Stannar ni på middag?

Vill ni ha syltpannkakor?

Sven vill nog gärna stanna och

äta middag. Jag ska gå på Operan.

Jag tänkte just ringa. Ta en choklad–

bit, käre Bo. Så mager du är...

Ni läser förstås mycket före examen.

Har det hänt något tråkigt?

Du ser så uppskärrad ut.

– Var så god, Sven.

Sven, gå ut i köket och hämta dig

en lemonad, men slå inte sönder nåt.

Nej, jag ska inte slå sönder nåt.

-Jag är bara trött.

–Är det far och mor?

–Vad skulle det vara?

-Nej, så dum jag är. Slå dig ned...

Vi tre kan väl gå på bio?

–Jag skulle gå på Figaro.

–Sa du det? Jaha, det sa du, ja...

–Hoppas Sven inte blir till besvär.

–Vill du lova mig en sak?

Vi två ska alltid vara uppriktiga.

Du kan tala med din mormor om allt.

Ja, det vet du ju, förresten...

-Känner du den där doktor Farell?

–Har aldrig hört namnet. Hur så?

Ja...det kom bara för mig.

Sköt väl om dig.

–Hej då, Sven.

–Hej då.

–Finns det nån mer lemonad?

–Jag har en flaska kvar i skåpet.

Nej, du får inte klättra upp där!

Du kan trilla ner!

–Är doktor Farell inne?

–Vi sitter och äter.

–Jag vill tala med honom.

–För all del.

Gå in i mottagningen,

så kommer min man.

–Jag heter Bo Dahlin.

–Jaså.

Jag heter Ernst Farell.

Vad vill ni?

–Ni känner min mor.

–Möjligt... Jag har många patienter.

Ni ställer mig till svars. Uppretad

son utfrågar moderns älskare.

–Jag ska höra på er med tålamod.

–Er hustru vet förstås inget?

Nej, Eva är ganska ömtålig.

–Ni är rädd att hon får reda på det?

–Ja, men inte på det sätt ni tror.

-Ni tar det ganska lätt.

-Jag vet nästa fråga.

"Hur länge har ni träffat min mor?"

Och svaret förvånar er nog:

Vi har levt tillsammans

i nästan tre år.

Tre år!

–Ska vi tala uppriktigt, Bo Dahlin?

–Då var jag sexton...

Hon och jag

lever i olyckliga äktenskap.

Er mor är mycket stark och fordrande.

Egoistisk, om ni vill.

Er far har aldrig

kunnat gå henne till mötes.

–Jag vill inte höra mer.

–Jaså, ni är feg.

Ni vågar inte höra att er mor

är en kvinna som alla andra.

–Jag kan inte se saken som ni.

–Självfallet är ni förfördelad.

Dessutom är ni svartsjuk,

förstår ni det?

Ni saknar den erfarenhet som fordras

för att förstå er mors handlingssätt.

-Ni är för ung.

-För mig är det själviskt.

NI är självisk. Har er mor varit

sämre mor för att hon varit lycklig?

Hon har plågats av

att spela dubbelt.

En kvinna kan vara tolerant mot sin

man om hon är lycklig med älskaren.

–Trohet och familj är bara smörja?

–Det hade sin betydelse förr...

Det kommer att trösta lillbrorsan!

-Ja, ni är gymnasist.

–Är det nåt fel med illusioner?

Försök bara inte anpassa dem

på verkligheten.

Om några år är mor för gammal för er

och sitter ensam och utkastad.

Det gör hon ändå. Eller tänker ni

ta er an hennes ensamhet...

...eller er far eller er bror?

Ensamheten är som en sjukdom.

Många dör av den och ingen går fri.

–Jag tycker ni pratar...

–Allt tal om lycka är meningslöst.

Titta här!

Mannen är 38 och har stor familj. Om

två månader dör han i svåra plågor.

–Jag förstår inte sammanhanget.

–Era och mina plågor är ingenting!

–Men det gör ont.

–Det är löjligt.

TELEFONSIGNAL

Ja? Ja, jag väntade

att du skulle ringa.

Ja, jag vet.

Gå hem till lyan, så kommer jag.

Lugna dig nu, Susanne.

Adjö med dig.

–Vem var det?

–Ingen alls. En kollega.

–Maten kallnar. Dröjer det länge?

–Har vi något mer att prata om?

Har ni hemligheter? Såna tycker

jag om, men inte överraskningar.

–Du är alltid misstänksam.

–Inte underligt...

Nu går vi och äter färdigt.

- Ni hittar väl ut själv?

TELEFONSIGNAL

Om vi inte tar oss ur det här nu,

gör vi det aldrig... Hallå?

Jag borde vara tacksam. Jag inser att

jag måste tala med min fru i kväll.

Där är nyckeln. Jungfrugatan 5. Gå

dit och tala med henne. Är ni rädd?

–Varför skulle jag vara rädd?

–Ni vill ju få slut mellan oss.

Ni kom hit med sanningskrav.

Gå nu till henne med samma krav.

Ni är rädd.

Ni vill fortsätta vara barn.

Er mor kommer att inför era ögon

förvandlas från mor till kvinna.

En kvinna i hennes ålder slåss hårt

för sin rätt till lite fysisk lycka.

–Jag ska få henne att göra slut!

–Ja, det är bra. Ta nyckeln.

Den bränns inte. Ta den!

Stackars lilla skit...

Jag lovade återlämna nyckeln.

Ge honom den när ni träffas.

Här har ni era herdestunder... Det

har pågått i åratal. Ni har ljugit!

Har ni skrattat åt vår lättrogenhet?

-Hur upptäcktes ni? Av en detektiv?

-Jag berättade det själv.

Sluta pina mig. Du ser ut som far

när du går där och pratar och pratar.

I dag sa far att jag var lik dig.

Nu säger du att jag är lik far.

Er avsmak är verkligen påfallande.

Jag önskar att du aldrig ska behöva

vädja till människors barmhärtighet.

–Vem är barmhärtig mot vem? Gud?

–Varför är du så melodramatisk, Bo?

Vi är förvirrade och rädda allihop...

Hur bör man uppföra sig?

Ja, visst är det oförlåtligt.

Och jag får nog betala...

–Men du är ju vuxen.

–Ibland är jag barn, ibland vuxen!

–Jag kunde kanske förklara.

–Din älskare har redan förklarat.

Du har vandrat otillfredsställd

genom livet. Han förlöste dig.

Du är mer sann än du förstår.

Han förlöste mig.

Det är minst lika genomgripande

som att föda det första barnet.

–Varför stack ni inte i väg?

–Jag var beredd att lämna er.

Jag hade köpt biljetter. Mormor

visste allt och skulle rycka in.

–Varför reste du inte?

–Orsaken kan verka sentimental.

–Det var för din skull.

–Så nu ska allt skyllas på mig?

Det hela var mycket enkelt.

Du kom hem och grät. En dum lärare

hade gett dig smörj – orättvist.

–Fortsätt den gripande historien!

–Jag skulle resa nästa dag, men...

Jag gick till rektorn i stället. Jag

begrep att jag aldrig kunde lämna er.

–Det var verkligen enkelt!

–Så enkelt är det för det mesta.

–Jag berättade allt för far.

–Varför?

Vilken förhörsledare...

Jag ville inte leva dubbelliv mer.

-Var det inte lättare att göra slut?

–Nej, det hade varit svårare.

Svårare än allt det här?

Jag trodde i min enfald att far och

jag kunde tala förstånd med varandra.

–Och nu ångrar du dig?

–Nej.

Det här är bättre

än den ändlösa pinan.

–Och vad ska det nu bli?

–Jag vet inte.

Du tror jag har levat i sus och dus,

men det har varit ett helvete.

Värre än innan jag träffade honom.

Jag har försökt bryta många gånger.

Men jag har krupit tillbaka,

tjutande av saknad och ensamhet.

Jag älskar honom! Jag bryr

mig inte om hur han behandlar mig!

Jag kan inte leva med honom

och inte utan honom!

Jag har som ett brännsår

som han lindrar.

Några sekunder får jag sova

och glömma.

Sen börjar helvetet igen

– svedan, ångesten...

Vad ska jag göra? Sitt inte där och

stirra, du som var så talför nyss.

Han kan inte skiljas. Han har stora

skulder och hustrun alla pengarna.

Han är inte mycket äldre än du.

Han planerar och moraliserar.

Ändå sitter vi där inspärrade

allihop.

Och så är jag svartsjuk.

Han har andra kvinnor ibland,

och då blir jag som galen.

Ändå kan jag inte lämna honom.

Och jag blir äldre.

Om några år överger han mig

med avsmak och medlidande.

Det är vidrigt!

Vad ska jag göra? Säg det du,

du som har så lätt för att hitta ord.

Du säger inte mycket.

–Stackars mor...

–Säg inte så, då börjar jag gråta.

Kan du förlåta att jag varit

orättvis? Felet är ju inte ditt.

-Vad ska det bli av oss?

–Kan inte vi resa nånstans?

Jag skulle ta hand om dig. Du skulle

glömma hela eländet och bli frisk.

–Du har din examen att tänka på.

–Men i sommar då...

Vi skriver ett brev! Han måste

förstå att du måste få vara ren.

–Jag vill vara sann.

–Jag vet det och jag ska hjälpa dig.

Nu vet jag allt och kan alltid vara

vid din sida när du har det svårt.

Jag har varit egocentrisk. Nu ska vi

leva öppet, utan några hemligheter.

Min lilla stora grabb,

ska du hjälpa mig...

Jag vill ju inget hellre,

älskade lilla mor.

Du och jag

som har haft så mycket kul ihop...

–Vad ska vi göra med far, då?

–Du skiljer dig. Jag talar med far.

–Vill du verkligen göra det?

–Jag kan göra vad som helst för dig.

–Ska vi skriva det där brevet nu?

–Jag vill gärna skriva det själv.

–Men du ska få läsa det.

–Det är bra, men gör det snart.

Han sa att han kände dig bättre än

jag, och att du inte skulle ge upp.

Han hade fel

– han kände sig för säker.

–Han är mycket tvärsäker.

–Tycker du att jag är tvärsäker?

Ja, min älskling. Om du ursäktar att

jag säger det, så är ni ganska lika.

–Ska vi gå nu?

–Jag vill gärna sitta kvar en stund.

–Du ska komma genast!

–Befaller du mig?

–Nu vill jag stanna lite till.

–Då kommer han. Allt blir som förut.

Jag får väl komma, då. Jag är trött

och ska lägga mig efter middagen.

–Vi ska skriva ett brev först.

–Ja, ja...

–Du får snart börja raka dig.

–Kom nu.

–Så gammal jag ser ut.

–Du är det vackraste som finns.

–Det där ska du säga till Kerstin.

–Hon är inte hälften så vacker.

Kerstin är en liten rar flicka

och du ska vara snäll mot henne.

–Ska du berätta för henne om oss?

–Hon är så barnslig.

Du måste lova mig en sak

– var inte hårdhänt mot din flicka.

-Är mor hemma?

–Vi kom tillsammans.

-Alma har väntat med maten.

–Skulle inte du äta ute?

Och visa mig med det här ansiktet?

Vad skulle du säga om du fick

en riktig segelbåt till sommaren, va?

–Ja, segelkanoten är ju liten.

–Jag ska tala med varvet på måndag.

–Susanne lilla, får vi äta nu?

–Ja, jag är klar.

Vill Bo säga till Alma.

–Nu har Alma väntat länge med maten.

–Att Bo kan vara så lugn...

–Det reder kanske upp sig.

–Jag har föraningar... Jag är rädd.

–Den ser fin ut, Alma.

–Det var roligt, advokaten.

–Ett glas vin?

–Ja, jag känner mig lite frusen.

–Du har väl din smoking i kväll, Bo?

–Tänkte slippa det - jag går ensam.

–Du hör vad mor säger...

–Så larvigt!

Att hålla sig med stil kostar inget.

Man kan ha kavajen till middagen...

Ja, jag ska skynda mig.

Det ska inte dröja länge.

Adjö så länge då.

–Vem talade du med?

–Med mormor, om du vill veta.

Du ska inte ha benan så högt upp.

Jag ska hjälpa dig.

Min lilla plågoande,

tror du att jag är din tillhörighet?

Ha en trevlig kväll. Hälsa Kerstin.

Ni måste vara snälla mot varann.

Jag ska ju gå ensam på Operan.

-Vara ensam om man inte är tvungen?

–Kerstin vill ju inte gå.

Och flugan fick man inte knuten.

Adjö då, Bo. Sköt väl om dig.

Vill far hjälpa mig med flugan?

Nej, det går inte.

Vi går till spegeln.

Nu har ni löst problemet... Skulden

till det inträffade är placerad.

–Du förstår din mor.

–Mor sa inte ett ont ord om dig.

–Hon har lovat lämna honom.

–Jaså? Du är rörande.

Jag litar på mor.

Jag ska tala om en sak.

När mor och jag träffades var hon

inblandad i en otrevlig historia.

–Det intresserar mig inte!

–Vänta lite.

Mor var en enkel flicka, men mycket

vacker. Hon arbetade på kontor.

Hon förvred huvudet på sin chef,

en fin och förmögen gammal herre.

Han ville gifta sig med henne,

trots att åldersskillnaden var 50 år-

–och trots att han var gift.

–Vad gjorde du i sammanhanget?

–Jag omyndigförklarade den gamle.

–Sen blev du kär i mor?

–Ja. Mor var inte ointresserad.

Jag var lika förmögen som den gamle,

dessutom betydligt yngre.

–Ett år senare var vi gifta.

–Jag förstår.

Hon har aldrig älskat mig.

Vi måste försöka förstå henne.

–Vill du verkligen det?

–Varför inte?

Jag håller av henne.

–Huvudsaken är att hon blir lycklig.

–Hon håller säkert av dig också.

Nej, hon har aldrig älskat mig.

Det är bäst att se saken som den är.

Ni båda verkar så lugna och förstår

så mycket, men i förmiddags...

–Tidningen.

–Tack, Alma.

I morgon är allt mycket bättre,

inte sant?

Hälsa Kerstin. Det är en rar flicka.

Vart ska ni gå?

–Jag ska gå på Operan, ensam.

–Ja, det sa du. Behöver du pengar?

Mor har packat och tänker resa bort.

-Sven får bo hos mormor.

–Hur länge blir du borta?

Kanske ett par dar, kanske länge.

-Jag kanske inte får komma tillbaka.

–Be henne stanna...och tänka sig för.

Jag har tänkt i tre år.

Det är äntligen slut.

Nu kan jag!

Det är du som har hjälpt mig.

Alla vet allting!

Det är äntligen slut.

När kommer du tillbaka?

–Om det är nåt, har mormor adressen.

-Susanne...

–Säg inte mer, jag kanske ångrar mig.

–Det här är ingen lösning.

–Men det kanske är en räddning.

–Om du reste ensam skulle jag förstå.

-Och om jag sa att jag reser ensam...

–Reser du ensam?

Du måste ge mig lite tid!

–Ska du också gå?

–Ja, på Operan.

–Kan du inte stanna hemma i kväll?

–Varför det?

Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen,

åt kurtiser, åt lekar, åt löjen

–Var det inte roligt, herr Dahlin?

–Visst, visst.

-Herr Dahlin, hälsa mamma och pappa.

–Tack, det ska jag verkligen göra.

–Jag var bjuden på fest här.

–Den börjar klockan nio.

–Det går bra att stiga in.

–Så vänligt.

Stig in!

Det var snällt att spela för mig. Jag

är alltid nervös när det kommer folk.

Just nu finns det mycket solfläckar.

Sånt lär inverka på psyket.

–Varför tycker du illa om mig?

–Vem har sagt det?

-Du är fin, men jag känner dig inte.

-Men du påstår att jag är en slampa.

Berit satt på samma kondis som ni.

Hon ringde hit och berättade.

–Tråkigt nog ÄR jag en slampa.

–Tycker du om det, är det din ensak.

Nej, det gör jag inte...

särskilt ofta.

Vet du vad mamma och pappa gjorde

när de hittade mig och kusin Knut?

Mamma ringde efter doktorn

och pappa ledde ut Knut vid örat.

Pappa sa: "Kommer du dragande med en

oäkta unge åker du ut. Är det klart?"

"Det är klart", svarade jag.

Så började pappa skratta.

"Kunde du inte hitta nån bättre

än Knut? Han sitter och stortjuter."

Sedan röt han åt mamma

att hon skulle vara tyst.

Mamma sa att pappa var rå.

Sen grälade de och glömde bort mig.

–Jag hade nyss fyllt sexton år.

–Skyller du slampandet på dem?

Nej, men de gjorde det hela smutsigt.

–Alla föräldrar borde skjutas!

–Eller skiljas tidigt från barnen.

De får barn, vanligen mot sin vilja,

och börjar snacka om moral...

...men vet inget om ansvar

eller uppförande.

–Dina föräldrar är ju gammaldags.

–Javisst – men alla andra!

–Tyck inte för illa om mig.

–Du är dum.

Ja, men jag vet åtskilligt.

Jag vet egentligen alldeles för

mycket, både om mig själv och andra.

Mig går man rakt igenom.

Jag har ingenting att ge

och ingen ger heller mig något.

Till slut är det bara

som att klia ett myggbett.

Tror du jag är värdelös?

Jag frågar på allvar!

Du kanske blir mamma till någon

som spränger jorden i småbitar.

–Du driver med mig.

–Inte så mycket.

Vi bär framtiden inom oss och

kan kanske uträtta något oerhört.

–Det låter optimistiskt.

–En evig dröm – och fåfäng.

Vi kan förvandla världen. Vi har

ännu inte upptäckt våra gränser.

Du talar till mig

som om jag vore en person.

Är du inte det, då?

När jag är med dig

tror jag att jag är det.

–Kan vi bli vänner?

–Nej, det går inte.

Du har rätt. Kerstin!

Synd – inte sant?

Jag vet inte, men jag är ledsen

att jag har trott fel om dig.

–Jag kanske försöker förföra dig.

–Det är ju möjligt.

DÖRRKLOCKAN

Men tack för pratstunden i alla fall!

–Stiligt på Operan...

–Är du inte glad? Snygg klänning!

–Anitas klänning är mer urringad.

–Ska du vara dum så går jag.

–Jaha...

–Jaha.

–Ska vi skumpa runt ett tag?

–Kyss mig lite på kinden först.

Hej, kul att ni kunde komma.

- Välkomna!

–Du glor på Anita.

–Hon är ju värdinna.

Du tycker att jag är ful.

–Är du svartsjuk?

–Hon tittar på dig också.

–Flörtar ni framför näsan på mig?

–Vad sa du?

–Vi borde ha gått på Figaro.

–Så dags att säga det nu.

–Du dansar som en...

–...kamel.

Förlåt, jag är dum! Nu låtsas vi

att vi dansar, så kan du krama mig.

Nu är jag snäll igen.

Du, vi låtsas att vi är på en öde ö.

–Men Bosse... Du har ju gråtit?

–Jag? Inte alls.

–Jag ser att du är ledsen.

–Det har hänt saker.

Kom!

–Nu ska du tala om allt.

-Kunde jag tjuta, skulle jag tjuta.

Mor har rest ifrån oss.

Hon har haft en älskare i tre år.

Det värsta är att...

jag förstår dem.

Det vore lättare att kunna anklaga,

men det finns ingen skuld.

–Stackars Bosse...

–Tro inte att jag gillar det!

Det är ett förbannat svineri!

Ett träsk av smörja...

–Stackars Bosse...

–Ja, är det inte synd om oss?

Vi är inte ensamma. Hundratusentals

har det som vi eller mycket värre.

–Vad ska det bli av oss?

–Förr kände man till ont och gott.

Numera finns det inget

att hålla sig till.

Jag undrar hur våra barn ska få det?

Våra barn ska slippa oss.

Vi skaffar dem och säger adjö

– så slipper de oss!

–Whisky!

–Var har du fått tag i det där?

Jag råkade veta var barskåpet fanns,

så jag bröt upp låset med en hårnål.

Hårnålens ägarinna sitter där borta

i stolen. Hon har visst somnat.

Vänta, så går jag efter en filt.

Adjö, adjö...!

De har låst in massor med sprit

– det skulle ju bli barnbjudning.

Nu ska de få se på barnbjudning!

–Gå hem, innan det blir bråk.

–Du som har en morsa som...

Håll käften,

innan jag klipper till dig!

Var glad

om dina föräldrar skiljer sig.

Mina föräldrar skiljer sig inte.

De håller ihop

som om någon klistrat ihop dem.

Men akta dig vad de hatar!

De hatar så att väggarna bågnar

och mattorna krullar sig.

–Men gissa varför de håller ihop?

–Det intresserar mig inte!

För barnens skull, som det så vackert

heter. "För barnens skull!"

Morsan säger: "Claes, efter allt

vad jag har offrat för dig!"

Farsan: "Så länge du äter vårt bröd

gör du som jag säger!"

Lilla mamma:

"Claes, hur kan du vara så hjärtlös!"

Stora far: "Pojken är kriminell. Vi

får lov att sätta honom på anstalt."

–Ahh!

–Är du inte kriminell då?

–Tjat, bråk och försoningar...

–Det är synd om dina föräldrar.

–Mycket synd. Farsan är ju präst...

–Ring efter en bil.

På söndagarna är det så skenheligt

att Jesus skulle smita ut.

Äääh!

–Vad gör du med killen?

–Lägg dig inte i!

Ååh!

Söner och döttrar till advokater,

kyrkoherdar, börshajar, direktörer–

–uppkomlingar, brackor, juvelerare!

–Kasta ut honom, han är full!

–Nej, det är skoj!

Oklanderliga, prydliga, välartade,

en och annan finne...

God dag, god dag...

Liksom en herdinna kättjefull...

Tyst nu! Jag ska säga er sanningen...

Titta!

Kom, så går vi!

Det här börjar bli så underligt.

–Måste du gå?

–Kerstin vill hem.

–Spritskåpet är uppbrutet.

–Ring efter farsan.

De är i Göteborg båda två.

–Kan ni inte stanna lite till?

–Tack, Anita, men jag är så trött!

-Hej.

-Hej...

Du, följ med mig hem.

Mamma kommer sent.

Vi har fyra härliga timmar

framför oss.

Kom.

–Vi är lämnade för oss själva.

–Många timmar. En hel förmögenhet!

Tralala, tralala...

–Har du tänkt på hur de vaktar oss?

–Mamma tror att jag är ett barn.

Nä!

–I somras blev vi bevakade.

–Mamma säger att du är en fin gosse.

–Mycket fin, en av de allra finaste.

–Ja, det tycker jag med.

–Är du orolig för nåt?

–Nej, jag är bara lite upphetsad.

–Är du hungrig?

–Te är det värsta jag vet.

Hör du vad tyst det är...

–Vill vi höra radio?

–Radio är det värsta jag vet.

–Är det vackrare så?

–I sommar ska vi ut och segla.

–Din mamma får säga vad hon vill.

–I sommar... Det är långt dit.

–Du är den vackraste som finns.

–Vackrare än Anita?

–Tänk att du är min flicka...

–Jag är alltid din flicka...

...både glad och ledsen, sovande

och vaken, påklädd och naken.

Jag vågar nästan inte röra vid dig

– kanske skulle jag bränna mig.

Aj...

Det blev ett märke där. Men

ett konstverk ska ju ha en signatur.

–Vad är det, Kerstin? Är du rädd?

–Nej, jag är inte rädd.

Nu blev jag så ledsen...

Kerstin lilla, det här är inte bra.

Jag är alldeles trasig inuti.

–Men det är därför jag vill.

–Nej, du vill inte alls. Du är rädd.

–Nej, jag är inte rädd!

–Jag är förgiftad av allt som hänt.

–Du ska inte behöva lida för det.

–Nej.

–Men hör du...

–Ssch!

–Men vad är...

–Ssch!

God afton, tant.

Ska jag hjälpa dig, mamma?

-God afton.

-God afton.

Mamma, är du ledsen? Vad är det?

–Och det frågar du!

-Säg vad jag gjort!

Ni visste att jag skulle arbeta,

och då passar ni på.

–Bo och jag...

–Försök inte förklara!

–Ni har gått bakom ryggen på mig.

–Mamma!

–Du har svikit mig, Kerstin.

–Nej, mamma, det har jag inte!

–Jag litade på dig.

–Jag har inte svikit dig.

Du har smusslat! Du kunde sagt

att Bo skulle följa med dig hem.

Men du ville inte

att jag skulle veta!

–Jag känner inte igen dig, mamma.

–Jag är så trött...

Jag orkar inte längre.

Om pappa hade levat...

Om pappa hade levat!

Men jag är så ensam...

Ensam orkar man inte...

Kerstin lilla,

jag litade ju så på dig.

Vi har ju levat

så tätt intill varandra...

Jag har ju offrat ALLT för dig

– och så gör du så här mot mig!

Var har ni hållit hus – hemma hos Bo?

Eller i portgångarna? Det är äckligt!

Det enda äckliga är tants fantasi.

Där ser du hur han är.

Föräldrar borde ha skyddsuppfostran

och sättas på anstalt!

–Värre psykopater finns inte!

–Bo, du får inte säga så!

Ni snackar om allt ni offrat!

Var glad att ni inte förstört henne!

Bo, du förstår inte!

Du förstår inte...

Tjut ni bara! Mig lurar ni inte!

Gå din väg! Du förstår inte!

Du förstår inte hur eländigt svårt

vi har haft det, mamma och jag.

Gå! Du förstår inget! Du tänker bara

på dig själv. Det är bara du, du!

-Kära mamma, förlåt mig!

-Förlåt mig, om jag var elak mot dig.

Nej, förlåt MIG,

käraste lilla mamma...

Du är inte ensam.

Kerstin!

Ge dig i väg!

Jag vill aldrig se dig mer!

Det är du som förstör allt

– ge dig i väg!

Jag är inte full!

Är festen slut?

Jag ringde polisen,

men de ville ändå inte gå.

-Ge dig i väg!

-Vad bråkar du om! Du är inte klok!

-Ge dig i väg!

-Du har väl ingen rättighet...

Och du skyndar dig hem... Så.

Ut!

–Förbannade svin, vakna!

–Det är synd om honom.

Varför kom du tillbaka?

Bry dig inte om att jag tjuter.

Det är bara självmedlidande.

Varför ska man vara så ensam? Varför

finns det ingen som tar hand om en?

-Varför ska man längta efter värme?

–Jag längtar inte.

Du har ju din Kerstin.

–Jag har förlorat henne.

–Det reder sig nog.

Jag tror inte det.

Var det därför du kom hit?

Det är inget svek – om du tror det.

Jag blev plötsligt äldre än Kerstin.

–Det där lät konstigt.

–Det ÄR konstigt. Det går så snabbt.

Ena minuten är man pappas gosse

– nästa är pappa främmande...

Man darrar inför en fruktad lärare

- men han blir hysteriker.

Plötsligt älskar man

– plötsligt har man glömt...

–Nyss lekte man med tennsoldater.

–Jag har ju dockskåpet kvar...

Herrn är trött och vill sova. Han

har just fått magsår konstaterat.

Stackars frun är också trött. Hon har

mycket död tid, som ska slås ihjäl...

...och så blir det mest ledsnad.

Stackars Kerstin...nu gråter hon.

Om en stund somnar hon.

Stackars Kerstin, stackars oss...

Låt oss tycka synd om oss själva!

Stackars alla som var här!

Stackars Gud. Stackars fan. Amen.

–Du snackar som en gymnasist.

–Jag är gymnasist.

–Vet du varför jag kom?

–Ja, men du kommer att äcklas.

–Efteråt är allt förstört.

–Varför säger du så?

–Tänk om jag vore kär i dig...

–Du behöver inte säga nåt.

Därför vill jag att du ska gå.

Du är bara ledsen och upphetsad.

–Nej, du är klåfingrig också!

–Du har ju själv lust.

Min lust är

att ha någon intill mig...värme...

Att ha någon att viska

snälla saker till...att klappa...

...att inte vara så ensam

– det är min lust.

Inte bara att klia myggbett, då?

Du är bara en liten kille

– som de andra stora "förförarna".

Ja, jag hackar tänder

och blir våt i handflatorna.

Vi ska inte göra varann illa

utan bara vara snälla.

–Det kostar så lite.

–Ja, det är faktiskt gratis.

VRÅL

Herregud, jag drömde!

Jag drömde att mor skulle

spika igen locket. Är jag död...?

Vi måste försöka få hem honom.

–Fick du honom i säng?

–Ja.

–Vad är det?

–Ett brev.

–Till mig? När skrev du det?

–När du klädde om.

Är det sånt som inte kan sägas?

Får jag läsa?

–Vänta till du kommer hem.

–Är det en kärleksförklaring?

Är det här din stil?

Det ser ut som en feberkurva.

–Jag kan inte läsa det. Läs själv.

–Jag vill inte.

Jo, du vill bara

att man ska krusa dig lite. Läs nu.

"Jag har rusat som en galning

för att finna en brottsling"-

-"varit en åklagare som åberopat

en enskild eller allmän skuld."

"Jag har skrikit av smärta, därför

att ingen bryr sig om mina skrik."

–Varför slutar du läsa?

–Jag vet inte.

Står det ingenting om oss?

Vi är nog trötta. Jag åker hem nu.

Sen ringer du mig i eftermiddag.

Eller också ringer jag dig.

Ja, kom in här i kartrummet.

–Vad gäller det?

–Ni har skrivit nån sorts brev.

–Varför just till mig?

–Jag trodde lektorn skulle förstå.

–Inte så smickrande...för mig.

–Då ber jag om ursäkt.

En sån förbannat obehaglig epistel:

om mor och älskare och far...

...flicka hit och flicka dit,

man vill inte, orkar inte...

...förbannade Gud,

och nu sticker jag!

–Jag står för vad jag skrivit.

–Ja, det tror jag nog.

Får jag göra er en fråga?

Varför tar ni inte livet av er?

-Lektorn driver med mig!

-Jag är fruktansvärt allvarlig.

Jag ville tala om varför jag stack.

Men lektorn råkade få brevet innan.

-Häng dig.

–Jag är rädd för att dö.

–Men inte rädd för att sticka i väg?

-Det är en viss skillnad.

-Är ni säker på det?

-Jag får väl pröva båda sakerna.

Det finns ju en tredje möjlighet

– fast inte särskilt dramatisk.

Att se måndagen

i dess fula gråa plyte...

...acceptera sina inälvor

och bekymmer.

Alla ger ju sig av! Mor med sin

älskare, far med sin lögnaktighet-

-och lektorn med sitt förakt!

Adjö, herr Dahlin. Skriv mig ett brev

från er nya verklighet-

-och tala om huruvida den är bättre

än den förevarande. Jag har lektion.

ÅH!

–Ropade ni?

–Jag försökte förstå!

Inte anklaga, inte döma...

Men jag kan inte!

-Skrik inte så.

-Jag kan inte!

Ni känner er förrådd, inte sant?

Ni kan inte komma förbi.

-Inte sant?

-Nej, jag kan inte komma förbi.

Glöm inte att ni själv en dag

kommer att begå samma förräderi.

Jag vill inte!

Det lönar sig inte att skrika.

Det finns ingen instans dit ni kan

stämma Gud, livet eller föräldrarna.

–Då blir det ju inget kvar.

–Jo.

Ni förtjänar inte att jag säger det.

–Och ni kanske skulle förakta mig...

–Säg det i alla fall. Vad blir kvar?

Er vilja och er tanke.

–Det var sannerligen inte mycket.

–Nej, men det är mer än ingenting.

-Och en rättighet har man ju alltid.

–Vilken?

Rätten till självbesinning.

–Tror lektorn själv på det där?

–Jag vet inte, men jag hoppas det.

Adjö. Era klasskamrater

väntar otåligt på min visdom.

Jag vet hur de älskar mig.

–Vilken karta ska lektorn ha i dag?

–Nummer 53, vet ni väl?

SVT Programtextning:

Lisbet Olofsdotter–Arvidsson