Original subtitles

Jag vet inte hur jag ska kunna lita på dig.

Jag kan alltid fortsätta visa dig hur.

Rör er inte, för helvete!

- Ner på knä. Ner på knä, för fan! - Passa dig jävligt noga! Jag är ingen...!

Missaktningen du har visat vår familj...

Jag känner till den nya drogen. Ert labb - det är vårt nu.

Det behöver inte sluta så här.

Trodde du att vi stillatigande skulle se på-

när du kom med ursäkt efter ursäkt, och inte göra nånting?

Vad fan snackar hon om?

Så fort du klev in på Blackgate visste jag att du var en svindlare och bedragare.

- Vad fan snackar hon om?! - Håll käften.

Jag trodde för ett ögonblick att ni två...

- Att du kanske hade bett honom. - Bett honom göra vad?

Döda din bror. För att ta hans plats.

Men jag har fel. Visst har jag? Du visste inte.

- Du... - Nadia, du måste lyssna på mig.

Jag har aldrig bedragit din familj. Herregud, kom igen!

Jag behövde Sofia till att skaffa fram den nya drogen - åt oss!

Den är din, för fan! Jag skulle ge den till dig. Du måste lita på mig.

Jag är på din sida!

Skulle jag gå in på Blackgate och...?

Vi drar!

Hoppa in!

- Sofia? - Julian!

- Jag behöver... hjälp. - Var är du nånstans?

- Det var... Det var... Oz. - Sofia?

GÄNGVÅLDET SPRIDER SIG PÅ GOTHAMS GATOR

Sofia? Sofia!

Å Lucy Houses vägnar är det ett sant nöje-

att välkomna Isabella Falcone Foundations ordförande:

Sofia Falcone.

Jag har aldrig varit nåt vidare på att hålla tal, men...

Min mor, Isabella Falcone-

led av depression i många år.

Hon fick aldrig hjälpen hon behövde, och när jag var nio år...

...tog hon sitt liv.

Det var därför min far och jag grundade den här stiftelsen.

Vi ville stötta organisationer som denna-

som utför livräddande arbete för kvinnor och flickor.

Vi har fullt upp med vår gala och golfturnering nästa månad.

- Sofia, du kommer väl? - Ledsen, jag måste rusa.

Tack, tack. - Behöver du en cigarett för att lugna nerverna?

Det är tredje långlunchen den här veckan. Inte ens en lobotomi skulle hjälpa.

Din far är säkert tacksam.

Men även när man hjälper människor får man äta skit.

- Fast det är bättre än somliga jobb. - Som vadå? Att skjutsa runt mig?

- Nej, det är inte... Du vet vad jag menar. - Oz, jag jävlas med dig.

Det är ett sunkigt jobb, jag vet. Du förtjänar bättre.

Det gör vi båda två. Men du har kuk, så du kan i alla fall bli befordrad.

- Jag hämtar bilen. Bra jobbat! - Tack.

Ms Falcone! Jag vet att ni ska åka, men har ni tid en minut?

- Ursäkta. Självklart. - Jag heter Summer Gleeson.

Jag har följt ert arbete med stiftelsen. Det är imponerande.

Men jag måste säga att ni kunde göra mer.

Känner ni till den unga kvinnan Yolanda Jones som begick självmord förra veckan?

Faktiskt så har ett antal kvinnor dött på samma sätt de senaste tio åren.

De hängde sig. Det gjorde även er mor, om jag inte misstar mig.

- Förlåt, det var inte... - Ni sa att jag kunde hjälpa till?

Yolanda Jones jobbade på Iceberg Lounge.

De flesta av kvinnorna i fråga jobbade vid verksamheter som er far äger.

Vilken organisation representerar ni, sa ni?

Jag pratar inte med pressen.

- Sofia, snälla... - Jag pratar inte med pressen.

Backa, damen. Hon vill inte prata med dig.

Fler kvinnor kan komma till skada! Ni kan hjälpa dem.

Är allt bra, Sofia?

Nu kommer jag! Jag vet att du är här inne, Alberto.

Alberto, var är du?

Mamma?

- Sofia. Hur var långlunchen? - Bra.

- Ruth hälsar. - Vem av dem är Ruth?

Kongressledamot Hills fru.

Han svarar äntligen på mina samtal, tack vare din syster.

Visst, ja. Hill.

Jag bad dig granska hans finansiella tillgångar.

Jag jobbar på det. Jag har haft fullt upp. Men i morgon - jag lovar.

Varför är du en sån dumskalle när din syster är så pålitlig?

Jag fattar. Förlåt.

Fan, jag... Jag måste sticka.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till med honom.

Supandet, festandet...

Din bror får inte skämma ut mig nästa helg. Inte när familjen kommer.

Jag ska se till att han uppför sig.

Tack, min sköna.

Han är inte som du och jag. Han är vek.

Jag har tänkt på framtiden på sistone. Vår familjs framtid.

Det kanske är dags att frångå traditionen.

När tiden är inne vill jag att du tar min plats.

Jag vill att du leder den här familjen.

- Om du skulle vara intresserad av det? - Ja, givetvis.

Det vore... en ära.

- Men de andra... - De vet att du är min. De lyder mig.

Vad är det? Berätta?

Nej, det är ingenting.

Jag vet inte...

Det kanske är på grund av stiftelsen, men jag har tänkt mycket på mamma.

Jag vet att jag var så ung, men...

Jag minns bara inte att hon var sjuk eller deprimerad.

Hon dolde det väl.

Jag saknar henne också, älskling. Varje dag.

Gick hon nånsin till nån? En terapeut eller psykiatriker?

Din mor var en stolt kvinna. Envis.

Hon tog inte emot min hjälp. Och Gudarna ska veta att jag försökte hjälpa henne.

Så klart. Ja...

- Jag bara... - Sofia.

Varför gör du så här nu? River upp gamla sår?

- Du vet hur upprörd det gör mig. - Förlåt, det var inte meningen.

Du har inte berättat vad du önskar dig i födelsedagspresent.

Vad du än ger mig lär jag älska det.

Oroa dig inte.

- Pappa kommer att få spel. - Jaså?

- Ja. - Hur vet du det?

Den är gammal och dyr, som hans favoritbarn.

Fan också!

- Pingvinen får städa upp. - Kalla honom inte det.

- Tar du hand om kortet? - Ja.

Vänta, vänta... Får jag fråga dig en sak?

Flickorna på 44 Below... Har pappa nånsin haft relationer med dem?

De flickorna är inte precis relationstypen.

Sen när bryr du dig om farsans kärleksliv?

Det var länge sen mamma dog och han pratar inte gärna om det.

- Du får se en helt annan sida av honom. - Vilken sida? Han är farsan.

Jag vet, men han är så annorlunda mot mig.

Jag tänkte bara att du kunde ha sett nåt.

- Vad är det du frågar? - Jag antar att jag...

Ibland undrar jag om jag... egentligen känner honom.

När vi växte upp var vi ju tvungna att ljuga om vad han gör-

och det är mycket vi inte pratar om.

Det finns en sak, men...

Jag kan inte. Han skulle fan döda mig.

Farsan är Mossadagent och flickorna på klubben är yrkesmördare.

Lägg av!

Vad du än tänker, så låt bli. Det farsan gör på jobbet stannar där.

Jag menar... Vi har ett bra liv, eller hur?

Vart ska vi, Sofia?

Det här är allt.

De rättsmedicinska undersökningarna fastslår att alla dog av kvävning.

Det säger jag inte emot. Det märkliga är, att enligt polisen-

är den officiella dödsorsaken "självmord genom hängning".

Ser du märkena runt halsen? De stämmer betydligt bättre med strypning.

- Av nåns händer, alltså? - Precis.

Sen har vi avvärjningsskadorna. De utelämnades ur polisrapporterna.

Man ser att de här kvinnorna gjorde motstånd.

- De bet, rev... - Varför talar du om det här för mig?

Jag behöver åtkomst till flickorna på klubben.

Den är inte exklusiv.

Inte Iceberg Lounge, utan 44 Below där Yolanda Jones faktiskt arbetade.

- Om du har på dig en mick... - På min fars klubb? Inte en chans.

Ge mig då bara åtkomst till personalakterna.

Kvinnor som är nyinflyttade och inte har nära och kära i området.

Dödsfall eller försvinnanden som inte blir omskrivna.

Vi måste skydda de här kvinnorna.

Mamma?

Nej, nej, nej, låt bli, Sofia.

Titta inte. Titta inte.

Pappa...

Sofia. Sofia, vad är det?

Är det här allt du har?

Bara några gamla rapporter och konspirationsteorier?

Det är löjeväckande.

Det stinker av en oerfaren reporter som vill göra sig ett namn.

- Sofia, snälla... - Du vet inte ett skit om min far.

Han är en bra man.

Och om du försöker publicera det här skräpet-

kommer min familj att förgöra dig. Förstår du det?

Är det kvinnan från långlunchen?

Om du träffar en reporter kan folk få för sig saker.

- Din far kanske inte tycker om... - Oz, sluta!

Sluta prata. Jag behöver inte dina råd.

Jag bryr mig inte om vad du tycker. Det gör ingen.

Du är min chaufför, inget mer. Så sluta prata och kör.

Sofia!

- Sofia! - Carla!

Har du sett brud nummer tre?

Herregud, det är för mycket.

Ja, Luca säger att han träffade henne i Portugal.

Portugal.com.

Ja.

- Du måste berätta allt för mig. Allt! - Absolut.

- En martini först? - Självklart.

- Du, Sofia... - Oz? Vad gör du här inne?

- Är det en ny kavaj? Den är snygg. - Tack.

Din far vill träffa dig. Han är på sitt kontor.

Säg inte att du redan har lessnat på festen.

Farbror Luca har inte ens berättat om sin vasektomi än.

Varför sa du inte att du har träffat en reporter?

Du ska aldrig nånsin prata med pressen.

- Det trodde jag att du förstod. - Har Oz sagt det?

Oz vet inte vad han pratar om.

En kvinna kom fram, men jag sa åt henne att dra åt helvete. Det är det hela.

- Är det så? - Ja. Pappa...

Jag pratade med Kenzie.

Summer Gleeson har samarbetat med polisen.

De utreder mig för mord.

Mord, Sofia. På några horor på klubben.

- Varför pratade du inte med mig? - Det borde jag ha gjort.

Men jag visste att det var trams och ville inte göra dig orolig...

Sluta. Tror du att jag gjorde det?

- Nej, naturligtvis inte. - Du skulle vara bättre än så här.

Det här... var ämnat för dig. Alltihop.

- Hur kunde du göra så här mot mig? - Jag... Jag har aldrig...

Jag har aldrig tvivlat på dig.

Jag älskar dig. Och jag vet att det finns en förklaring.

En förklaring till vad?

Du hade rivmärken på händerna, dagen då mamma dog.

Men jag vet att de inte var orsakade av henne. Jag vet det. Jag...

De orsakades av...

...nåt annat. Jag vet inte vad, men...

...nåt var det.

Eller hur?

Min... rara Sofia.

Vad har det tagit åt dig?

Du är uppenbarligen inte dig själv. Du är förvirrad. Sjuk.

Gå nu innan du ställer till med en scen.

- Pappa, snälla... - Oz kör hem dig. Nu.

Jag fattar att du är arg, men jag skötte bara mitt jobb.

Jag ser efter dig. Det är vad din far betalar mig för.

Reportrar sätter griller i huvudet på en. Lita inte på dem.

Håll tyst, Oz. Om du verkligen såg efter mig hade du pratat med mig, inte honom.

Jag litade på dig!

Grattis. Du fick som du ville. Nu ser min far dig.

Du och alla du älskar finns på hans radar.

Kom igen. Vad fan är det här, nu då?

Stäng av cirkuslamporna, Kenzie. Jag kör hem ms Falcone.

- Det är hennes fars order. - Ms Falcone, kliv ur bilen.

- Vad är det här? - Har pappa ringt dig?

- Kliv ut ur bilen. - Herregud, skämtar ni?

- Sofia Falcone... - Släpp mig!

Ni är gripen för mordet på Summer Gleeson.

- Reportern? - Va?! Gjorde du det här? För honom?

Nej, jag fattar ingenting. - Vad i helvete, Kenzie?!

Ni delges också misstanke för morden på Yolanda Jones, Taylor Montgomery...

- ...och Nancy Hoffman. - Jag har inte dödat nån!

- Oz, du måste göra nåt! - Släpp henne!

- Ta mitt råd och håll käften, Pingvinen. - Ring Alberto!

Oz! Ring Alberto. Berätta vad som händer! Oz!

SANNINGEN OM SKARPRÄTTAREN

Skarprättaren?

- Är det så de kallar mig? - Det är bara kvällstidningssmörja.

- Det blåser över. - Sofia.

Din far hävdar att du har en historik av psykisk ohälsa.

- Det är befängt. - Åklagaren har pratat med domaren...

...och domstolen har begärt en rättspsykiatrisk undersökning.

- För att pappa sagt det? - Inte bara han.

Ett antal familjemedlemmar har intygat samma sak.

Din farbror Luca, dina kusiner Johnny och Carla Viti.

Använder de mammas självmord som...?

Jag har tvångstankar om att döda djur? Är det här på riktigt?

- Visste du om det här? - Nej, jag svär!

Jag låter mig undersökas-

och besvarar några frågor för att bevisa att jag är frisk, eller hur?

- Vad händer sen? - Jag är rädd att det inte är så enkelt.

Domaren beviljade åklagarens begäran.

Du förflyttas till Arkhams mentalsjukhus för observation.

Nej. Det är orimligt.

Du sitter i deras förvar tills rättegången börjar.

- När är det? - Om sex månader.

Herregud! Nej, det går jag inte med på.

Det går jag inte med på!

Kan du inte stoppa det här? Du är min jävla advokat!

Jag är ledsen. Ni två ska få tala i enrum.

Han straffar mig. För nåt han själv har gjort.

- Det vet du inte. - Alberto! Vakna! Skojar du med mig?

Han ströp de där kvinnorna.

Sen ströp han reportern, hängde henne och satte dit mig för det.

Han gjorde samma sak mot mamma.

Det är sant. Jag kommer inte att klara mig på ett sånt ställe.

Jag kommer att dö där inne.

Jag kommer att dö där och han vet om det. Det är det han vill!

Sluta. Det är bara sex månader. Du klarar av sex månader.

Sen får du din rättegång och slipper ut.

- Det gör du. Lova mig det! - Det är dags.

- Nu på en gång? - Hör på. Du är en jävla Falcone.

- Du klarar det här. Det vet jag. - Nej, nej, nej. Sluta, snälla!

- Snälla, sluta! - Sofia!

- Snälla, snälla... - Sofia, det kommer att ordna sig.

- Alberto! - Låt honom inte vinna!

Snälla. - Alberto!

ARKHAMS MENTALSJUKHUS

Falcone, Sofia. Jag är dr Ventris, chefspsykiatriker.

Jag ansvarar för din behandling de kommande sex månaderna.

Det här är min kollega, dr Julian Rush. Han kommer att utföra undersökningen.

Domstolen har begärt att du ska sitta isolerad-

vilket innebär inga besökare och ingen kontakt med utomstående.

Det är viktigt för oss att observera dig utan yttre påverkan.

Nej, vänta! Det har skett ett misstag här! Jag vet... Snälla!

Jag vet att folk säger så jämt, men det är sant! Jag är oskyldig!

Jag förstår att det här är en svår omställning.

Ska vi?

Följ med mig.

Ta och vila lite.

Hej.

Hallå.

Här uppe!

Släckning!

Du är Skarprättaren, va? Jag såg dig på tv.

Jag heter Magpie, som fågeln.

Inte Margaret. Min styvmor kallade mig Margaret.

Jag sa åt henne att låta bli, men hon lyssnade inte.

Det är okej att vara rädd. Jag var också rädd i början-

men det är inte så farligt här. Du vänjer dig vid oljuden.

- Jag kommer ut om sex månader. - Vad spännande!

Det blir säkert massor av paparazzi på din rättegång.

Ingen skrev ens en gång om min. Är det kul att vara känd?

Det måste vara kul!

Skarprättaren? Skarprättaren?

Skarprättaren?

Kolla in den nya fisken!

Skarprättaren!

- Skarprättaren! - Hej, sötnos.

- Skarprättaren! - Skarprättaren?

Det är jag - Magpie. Jag har tagit en plats åt dig.

Dr V säger att det är viktigt att jag skaffar vänner.

Ibland har jag problem med det, men jag gör framsteg.

Godis!

Vad är det för nåt?

Man får det bara när man är snäll.

Och jag...

Borde hon inte vara fastkedjad?

- Magpie! - Ser du?

Färgerna. Det glänser!

Hon är inte... Hon är inte fastkedjad.

Du dödade flickorna.

Flickorna, flickorna, flickorna...

- Jag har inte dödat nån. - Du ljuger!

Hon ljuger, ljuger, ljuger!

Hur känns det?

Jag hörde att du var med om en incident i matsalen i dag.

En kvinna spöade skiten ur mig medan alla bara tittade på.

- Så ja, jag var med om en incident. - Jag beklagar att det hände dig.

- Varför gick hon utan kedjor? - Jag vet inte. De undersöker saken.

- Var det nån som släppte henne fri? - Tror du det? Att angreppet var samordnat?

- Jag vet vad du håller på med. - Vadå?

Du förvränger mina ord för att framställa mig som paranoid.

Men du var inte där. Nån måste ha släppt henne fri.

Jag ser att du har gått i terapi förut, med en dr Shaw.

Efter att din mor dog.

En förälders död är en traumatisk händelse.

Det är inte ovanligt att omvandla den sorgen till ilska eller rentav våld.

Det är inte ovanligt att bara vara ledsen heller. Eller hur?

Jag dödade inte de där kvinnorna. Jag skulle aldrig göra nåt sånt.

Jag sitter här för att min far vill tysta ner mig...

- ...och min familj lyder hans minsta vink. - Din far satte alltså dit dig för mord?

- Du tror inte på mig. - Det sa jag inte.

Det märker jag.

Jag vet inte hur jag ska övertyga dig att jag är frisk-

när du redan har bestämt dig angående mig.

Jag är här för att hjälpa dig, Sofia. Jag har ingen annan agenda.

Sätt fart!

Dra åt helvete, bitch, bitch, bitch!

Kom hit så att jag kan käka upp din jävla mun, mun, mun.

Kom, då. Försök, försök, försök.

Ni vill att jag gör henne illa, visst?

För att bevisa att jag är mördare?

- Är det så? - Du mördade dem. Säg det!

Säg det, säg det!

Det här är min far. Ni... Ni arbetar åt honom.

Gör slut på det.

- Vänta... - Gör slut på det. Gör slut på det.

Gör slut på det.

Gör slut på det!

Vad gör ni? Nej! Vad är det där?

- Den är inställd. - Ni får inte!

Jag har inte gjort nåt fel!

Det här är ingen bestraffning. Du är agiterad. Förvirrad.

Snart kommer du att känna dig som dig själv igen. Gapa stort.

- Nej, låt bli! - Gapa!

Skarprättaren. Mår du bra?

Vad?

Varför gör ni så här? Jag är oskyldig. Jag är oskyldig!

Åh, nej...

Jag har inte dödat nån!

Sluta! Sluta, snälla!

Tänk om hon talar sanning.

Tänk er för, doktorn.

Mamma?

Sofia. Du har besök.

Gå in.

- Alberto. - Sofia.

Sofia... Fan, jag är hemskt ledsen.

Du får ingen rättegång. Ingen kommer att lyssna på din berättelse.

Din läkare hävdar att du är för sjuk för att ställas inför rätta.

Dr Rush? Det skulle han aldrig göra.

Det var Arkhams överläkare. En Ventris.

Han skrev rapporten och domaren höll med. Det är avgjort.

Men det... Det är inte... Jag har suttit mina sex månader.

Jag förtjänar en rättegång. Jag har... rättigheter. Det handlar om mitt liv.

Vi kommer att överklaga. Eller begära en ny undersökning?

Jag vet inte. Säg vad jag ska göra, så gör jag det!

- Är det över? - Nej, Sofia...

Sofia, låt bli. Nej, snälla.

Jag vet att det här är sinnessjukt, men du måste kämpa på.

Jag ger inte upp!

Jag svär att jag ska få ut dig härifrån en dag.

Sofia.

Sofia!

Sofia!

Jag visste inte att Ventris skulle skriva rapporten. Jag försökte stoppa honom.

Jag är ledsen.

Hur gick det?

Inte bra. Nu kan vi i alla fall fortsätta vara vänner.

Bästa vänner! Och jag kan visa dig trädgården.

Fast det finns inga växter. Den är mer som en rastgård.

Jag tittar alltid efter fåglar, men jag ser aldrig några.

- Nu kommer han att ge dig godis. - Va?

Du behöver inte ljuga för dr V längre.

Du kan säga sanningen till honom. Han kommer att ge det till dig nu.

Jobbar du åt honom?

- Har du spionerat på mig? - Nej.

Är det därför han ger dig droger? För att få information ur mig?

Var inte fånig. Jag är din vän!

Och vi ska ha så kul ihop! Vi kan fira högtider och födelsedagar.

Jag fyller år i februari, så jag är vattuman...

Vänta, vänta...!

Jag sa ju för fan att jag är oskyldig!

Sofia?

Sofia!

Tack och lov att du är välbehållen.

Vilken tur att du ringde mig.

Ha inte för bråttom.

Jag ska ordna nåt att äta åt dig.

Om du vill tvätta dig finns det en handduk och ombyte på gästtoaletten där uppe.

Frukosten är snart klar.

Hur känner du dig?

Som en idiot.

Jag litade på honom, när varje fiber i min kropp sa åt mig att inte göra det.

Jag skulle ha dödat honom när jag hade chansen.

Nu vet jag inte ens var fan Oz håller hus.

Jag har inga bundsförvanter, inga kontakter.

Och om jag inte sitter på det där planet till Sicilien i morgon-

kommer min farbror Luca att...

Ja...

Du kanske borde åka.

Inte för din familjs skull, utan din egen.

Du har bara varit utskriven från Arkham i några veckor.

Du förtjänar en nystart. En möjlighet att läka.

Varför gör du det här? Vad vill du?

Hjälpa dig.

Och må bättre, eller känna mindre skuld, för det som hände dig.

- Du sa upp dig. Du övergav mig. - Jag slutade för att jag var tvungen.

För att jag kunde.

Jag vet att du inte hade det valet, men jag är här nu.

Du behöver inte låtsas med mig.

Du saknar hur det var på Arkham, visst gör du?

Du har haft en lång natt.

Kontrollen du hade, när du behandlade mig.

- Rehabiliterade mig. - Jag hjälpte Alberto att få ut dig.

Och nu är jag här, med dina kläder på mig.

Jag har inte glömt, vet du... Sättet du tittade på mig.

Så nyfiken.

Hur kändes det att få se en människa falla sönder?

Och nu bedövar du dig själv med bestraffning.

Det där är absurt.

Min far sa att jag var sjuk.

Och dr Ventris.

Och läkaren efter honom.

Och sen läkaren efter honom.

I tio år har män ljugit för mig.

Sen kommer jag hem... och det är samma gamla visa.

De tror att jag är trasig. Jag är inte trasig.

Jag är inte den som är sjuk.

Inte du heller.

Det är världen.

Du har rätt. Jag förtjänar en nystart.

Ville du ha osten?

Ja, jag vill ha ost. Nej, förresten. Jag vill inte ha ost. Ha kvar den där.

Vad i helvete håller du på med?

Stöttar farbror Luca, precis som du. Skickar du köttbullarna?

Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla som är här.

Trycket är högt-

och jag önskar att vi hade samlats under andra omständigheter.

Men vår familj har ridit ut stormar förr, och det har bara gjort oss starkare.

- Gia! - Men här, det här huset...

...vi, vi är varandras fristad.

Vi finner tröst i firande även i våra mörkaste stunder.

Min bror sa alltid att verklig styrka...

Förlåt. Jag har aldrig varit nåt vidare på tal-

men jag vill säga några ord. Det har du väl inget emot, farbror Luca?

Titta på alla. Sist vi alla var samlade var väl på min fars födelsedag-

för tio år sen? Ni minns nog alla den kvällen.

Det gör i alla fall jag.

- Nu är det läggdags. - Pappa sa att det skulle bli tårta.

Sätt dig ner, Carla.

Gia, gör dig klar för sängen.

Som ni alla vet...

...spärrades jag in på Arkhams mentalsjukhus i tio år.

Jag dömdes för att ha mördat sju kvinnor.

Summer Gleeson, Taylor Montgomery, Yolanda Jones, Nancy Hoffman-

Susanna Weakley, Devri Blake och Tricia Becker.

Deras namn är värda att sägas.

Offer glöms så fort bort, inte sant?

- Våra historier berättas sällan. - Okej, jag tror att det...

Ja?

Jag har haft gott om tid på mig att tänka över saker och ting.

Och jag måste säga...

...att jag blev genuint överraskad-

av hur många av er som skrev brev till domaren-

om att jag var mentalt sjuk, som min mor.

Inte för att domaren behövde övertygas. Det såg min far till.

Men ändå. Jag litade på er.

Jag älskade er.

Ändå var det ingen av er...

...som försökte hjälpa mig.

Förutom min bror. Mannen ni alla flög hit för att sörja.

Och den verkliga nageln i mitt öga är, att till skillnad från alla här...

...så var jag oskyldig. Jag menar...

Herregud, Milos har dödat fler än jag.

Sofia!

Jag vet att ni alla är angelägna om att jag ska åka.

Ingen har försökt dölja det.

Jag hade verkligen hoppats att det skulle vara annorlunda.

Men jag förstår.

Jag passar inte in i den här familjen längre-

så i morgon startar jag ett nytt liv.

För första gången känner jag hopp.

För en ny början.

Är du redo för lite tårta? Jag har en hörnbit med ditt namn på.

Den har extra choklad och massor av glasyr.

- Men vi måste äta den i växthuset. - Ska vi tala om det för mamma?

Nej, vi behöver inte väcka henne. Det kan vara vår lilla hemlighet.

- Vill du ha lite till? - Jag borde gå och lägga mig.

Vet du, min bror och jag sov ofta här ute när vi var små.

Vi kröp ihop under filtar och låtsades att det här var en djungel.

Ska vi sova här ute i natt? Det kan väl bli kul?

Mamma sa åt mig att inte prata med dig. Hon sa att du har gjort dumma saker.

Hon har rätt.

- Jag har gjort dumma saker. - Varför då?

Min pappa låste in mig i en fängelsehåla med massor av läskiga monster-

och jag var tvungen att slåss mot dem för att överleva.

- Kommer jag att bli inlåst? - Nej, var inte orolig för det.

Jag ska se till att du aldrig behöver slåss mot några monster.

Sov nu.

Somna om, jag kommer snart.

Ta på dig byxorna, Johnny. Vi behöver prata.

Översättning: Fredrik Ringstedt-Axberg