Original subtitles

Vart ska du?

-Vad i helvete? Fan! -Stanna, jag måste prata med dig!

Dra åt helvete!

Hallå!

Hallå!

-Fan! -Vad gör du?

-Hallå! Vad gör du? -Arturo!

Sluta! Carabinieri!

-Sluta! Ge mig kniven! -Här.

Ni följer med till stationen alla tre.

Nej, vänta. Jag skilde dem bara åt.

Skilde åt?

Han sparkade mig i revbenen. Vad säger du?

-Han sparkade mig i ansiktet. -Nej. Lyssna.

-Vi måste reda ut det här. -Är du en viktigpetter?

Du följer med oss till stationen.

Håll händerna synliga.

Stationen? Jag är kommissarie Montalbano. Jag bor här.

Du får förklara på stationen.

-Kom igen. Skynda dig. -Nej. Lyssna på mig.

-Vad är det som pågår? -Inget, inspektören. Ett bråk.

Åh, ett bråk.

Kommissarie Montalbano!

-Vad har hänt? -God morgon. Jag ska berätta.

För bort de här två.

Jag drack kaffe som vanligt på verandan

och såg de två männen på stranden.

Du… Jag bjuder på kaffe. Kom, så ska jag förklara.

Följ med mig.

Oroa dig inte, fru Adelina. Jag berättar när han kommer.

-God morgon, Catarella. -God morgon, herrn. Herrn!

Din städerska vill prata med dig på en gång.

Adelina?

Hallå?

Jag blev så rädd.

Vi är inte ens trygga i hemmet längre.

Adelina, vad har hänt?

För en timme sen hörde jag ljud och gick för att se efter.

Heliga Maria!

En man hade tagit sig in i huset. Det var en stor, kraftig man.

Han var på terrassen. Jag trodde att han var en tjuv.

Rör dig inte. Gör ingenting.

Förstår du? Jag kommer.

-Vad är det idag? -Torsdag.

-Va? -Torsdag.

-Vadå torsdag? -Du sa: "Vad är det idag?"

-Torsdag. -Nej, jag menade…

Glöm det.

Här är jag.

Oroa dig inte.

Jag är kommissarie Montalbano.

-Hjälp! -Nej, jag är kommissarie Montalbano.

Hjälp!

Ta fåtöljen och ställ den här.

Okej, sådär.

Sådär.

Hör du mig?

Jag befriar dig nu, men bara om du inte skriker.

Okej?

Okej.

-Sådär. -Tack.

Det var ett stort missförstånd. Jag ska förklara.

I morse lämnade jag glasdörren öppen.

Tydligen gick en tjuv in.

När han gick runt i huset kom du ut på verandan.

Tjuven slog dig i huvudet med ett tungt föremål.

Du svimmade, han band och satte munkavle på dig och stängde in dig i garderoben.

Lyckligtvis kom Adelina. Hon sköter om huset.

Tjuven hörde ljud och sprang iväg.

Adelina hittade dig i garderoben, precis som jag hittade dig.

Hon ringde mig direkt och jag kom.

Tror du mig?

Självklart tror jag dig.

-Får jag presentera mig? -Visst. Ursäkta mig.

Visst. Och?

-Jag heter Alfredo Virduzzo. -Ja.

Här är problemet.

Jag kom till stationen för att prata med dig.

Den konstiga mannen i växeln

började prata och prata.

Jag svär, jag förstod ingenting han sa

förutom att du inte hade kommit än.

Eftersom jag vet var du bor åkte jag hem till dig.

Förstår du? Aj! Mitt huvud!

-Mår du inte bra? -Mitt huvud snurrar!

Hämta telefonen!

-Rör dig inte. -Herregud, jag dör.

-Frun… -Catarella, det är jag.

Är Fazio där? Galluzzo. Är Galluzzo där?

Säg åt honom att komma hem till mig.

Omedelbart. Med bilen.

Omedelbart! Det är allt.

Mimì? Fazio?

Kom till mitt kontor!

Salvo! Jag väntade på dig.

Se så många fina akter du måste signera idag.

Se inte så glad ut, Mimì. Det är ingen bra dag.

Några nyheter?

Bara en stulen bil.

Jag har en märklig historia att berätta.

Berätta då.

Sent igår kväll kom en man som hette Agostino Smerca.

Han ville berätta om nåt som hade hänt hans dotter Manuela.

Hon är i 30-årsåldern, attraktiv, och bor med sin far som är änkeman

i en villa i utkanten av stan.

Hon jobbar på Banco di Sicilia och slutar kl. 18.30.

Sen tar hon bussen och går tio minuter för att komma hem.

Hon gör det varje dag.

Berättar du resten i nästa avsnitt eller får jag höra allt idag?

Jag ska berätta nu.

Vad hände för fem dagar sen?

Hon går av bussen och börjar gå mot sitt hem, som vanligt.

Men så ser hon en bil parkerad med bakluckan öppen.

En man tittar in i den.

Hon struntar i honom och fortsätter.

Hon går förbi bilen och blir skräckslagen

när hon känner en revolver i ryggen.

Hon får en munkavle, troligen med kloroform,

över näsa och mun, och hon svimmar.

En timme senare vaknar hon ensam på landsbygden och är fri.

Rapporterar herr Smerca det efter fem dagar?

Jag vet inte.

Manuela var nog rädd att folk skulle skvallra.

-Varför? Våldtog kidnapparen henne? -Nej.

-Slog han henne? -Nej.

-Rånade han henne? -Nej.

-Vad fan gjorde han då? -Det är poängen!

Han gjorde inget. Absolut ingenting.

Hon vaknade med handväskan bredvid sig och inget saknades.

När hon insåg var hon var

ringde hon sin syster och det var det.

-Har du pratat med Manuela? -Ja.

Så fort hennes pappa berättade bad jag om att få åka hem till dem.

Vad sa hon?

Att hon inte kände igen honom

för han hade en låg hatt och solglasögon.

Hon skulle inte kunna peka ut honom.

Visste hon om det var en pojke eller en man?

Ja. Hon sa att han inte verkade så ung.

Be flickan komma till stationen.

-Jag vill också prata med henne. -Det går inte.

-Varför inte? -Hon åkte i morse.

-Galluzzo, vad gör du här? -Jag åkte till akuten.

Han har bara ett blåmärke.

De gav honom smärtstillande och jag följde med honom hem.

Han sa att han kommer till stationen kl. 16.00.

Perfekt. Du kan åka. Tusen tack.

-Hejdå, kommissarien. -Hejdå.

Kör sakta, din galning!

-God morgon! -Herrn.

-Enzo, är allt som det ska? -God morgon.

God morgon.

-Har det hänt nåt? -Ja.

Vill du prata om det?

Om du har en kvart förklarar jag allt sen.

Visst. Men säg det nu.

-Nej. -Varför?

Inga bekymmer vid maten.

Så ge mig mat.

-Var allt bra? -Visst. Sätt dig och berätta.

Det jag ska berätta hände för sex dagar sedan,

på kvällen den 31 augusti.

Men min bror Giovanni berättade det först igår.

Giovanni har en dotter, Rosalia, en ordentlig flicka

som jobbar som kassörska på Banca di Credito.

Blev hon kidnappad och släppt utan att nåt hände henne?

-Ja, hur vet du det? -Hur jag vet?

Det var ett liknande fall en dag senare.

Jag vill prata med henne.

Min brorsdotter är här. Jag ringde henne så fort du sa att du hade tid för mig.

-Bra. Be henne komma. -Ja.

Men jag vill prata med henne ensam, om det går bra.

Det går bra.

-Kommissarien. -Hej. Slå dig ner.

Vilken hemsk upplevelse.

Vill du berätta om det?

Jag var på väg hem efter att ha varit på bio med en vän.

Jag var ensam i bilen.

Jag vaknade två timmar senare, precis utanför Montelusa,

och jag hade inte utsatts för våld.

Inte ett blåmärke eller en skråma.

Och inget var stulet.

Såg du hans ansikte?

Ja, men han hade låg hatt, halsduk och mörka glasögon.

Jag kan inte beskriva honom.

-Hur gammal tror du att han var? -Han var äldre.

Han rörde sig inte som en ung.

Såg du om han var sexuellt upphetsad?

Nej. Det var han inte.

Han verkade rädd.

Rädd? För vad?

För det han gjorde.

Vem vill ha mer?

Jag vill ha mer. Det är jättegott.

-Jag med, lite till. -Fortsätt.

Ursäkta, Salvo…

Om vi inte hade varit här,

hade du ätit all pasta själv då?

Är det nåt fel med det? Jag förstår inte.

Självklart inte.

Åter till oss…

Det är nåt med det Rosalia sa som jag funderar över.

Hon trodde att kidnapparen var rädd för det han gjorde.

-Förklara. -Det betyder två saker.

För det första är kidnapparen ny på sånt här.

För det andra är det nåt som får honom att göra det.

Du menar att nån annan tvingar honom?

Precis.

Det måste finnas nåt som får honom att genomföra dessa plötsliga kidnappningar.

Kidnappningarna kan vara ett sätt att få folk ur spår.

Precis.

Hur går vi tillväga?

Jag vet inte, men vi har en stor fördel.

Journalisterna vet inget om kidnappningarna

och ingen pratar om dem i stan.

Varför är det en fördel?

Jag tror att kidnapparen ville skapa uppståndelse

med kidnappningarna,

men han blev besviken.

Det kan få honom att göra nåt som orsakar mer uppståndelse.

-En till kidnappning. -Till exempel.

En som kanske pågår längre än de andra två,

för att få familjen att vädja om hjälp offentligt.

Precis. Och så hoppas vi att han gör ett misstag.

Mina herrar. Skål för Adelinas pasta incaciata.

Ett riktigt konstverk.

Nåt liknande hände här i Genua.

Jag gick fortfarande på gymnasiet.

-Berätta. -Jag minns inte mycket.

Han var en impotent galning som sövde kvinnor.

Han blev upphetsad när en kvinna tappade fattningen

och han kände doften av hennes trosor.

Vad är det?

Det verkar inte vara vårt fall, va?

-Varför inte? -Jag vet inte. Det verkar bara inte så.

-Vad menar du? -Det jag sa. Det är instinkt.

Vadå "instinkt"? Utreder du utifrån instinkt?

Fakta, bevis, bekräfta, dubbelkolla.

Betyder de orden nåt?

Vad har det med saken att göra? Självklart gör de det. Men…

Det är bara en instinkt… Du gör mig nervös.

Du gör mig nervös. Jag måste gå nu. Ursäkta mig.

God natt. Vi hörs imorgon. Hejdå.

Vilken kvinna!

-Be om ursäkt. -Förlåt.

-Du har blivit lättstött med åldern. -Alla har sina brister.

Men du har blivit värre med åldern.

Vad ska jag göra? Lägga på?

-God natt, Salvo. -God natt, älskling.

-God morgon, Catarella. -God morgon, herrn.

-Nåt nytt? -Nej, inget.

Åh. Jag glömde.

Herr Pitruzzo är här. Han väntar på ditt kontor.

-Gjorde jag fel? -Nej, du gjorde rätt.

Men han heter inte Pitruzzo. Det är Virduzzo.

-Pitruzzo. -Virduzzo.

-Pitruzzo. -Virduzzo.

Det spelar ingen roll.

-Catarella, Virduzzo. -Pitruzzo.

Dra åt helvete!

God morgon, herr Virduzzo.

-God morgon, kommissarien. -Sitt kvar.

Så…

-Hur känns huvudet? -Mycket bättre.

Tack, kommissarien.

Jag ber om ursäkt för igår,

men jag föredrog att stanna hemma och vila.

Jag gjorde nog rätt.

Ja, självklart. Så berätta…

Jag ville berätta att…

Ursäkta mig ett ögonblick. Hallå?

Jag är i en antikhandel på Via dei Fiori för en mordbrand.

Det är nog bäst att du kommer.

Klarar du dig inte själv? Jag är upptagen.

Jag vill att du kommer.

Är det komplikationer?

Jag kan förklara här.

Okej. Jag kommer.

-Ursäkta. En nödsituation. -Självklart, kommissarien. Jag förstår.

Vill du komma förbi i eftermiddag?

Kan jag komma förbi kl.118 ikväll? Funkar det?

-Det blir perfekt. -Tack, kommissarien.

-Jag visar dig ut. -Tack.

ANTIKHANDEL

Kommissarien.

Varför ringde du, Fazio?

Jag hade inte stört dig om det inte var allvarligt.

Kom. Vi går upp så jag kan förklara.

Jag visar vägen.

Bor han ovanför butiken?

Ja.

Vad heter han?

-Marcello Di Carlo. -Marcello Di Carlo…

-Är det hans butik? -Ja, herrn.

-Och han är försvunnen. -Ja.

Butiksbiträdet har inte hört av honom på tre dagar.

-Hur gammal är han? -I 40-årsåldern.

-Gift? -Nej, och han har inga nära släktingar.

Hans far och mor är döda och han är enda barnet.

Sa biträdet nåt mer?

Ja, att Di Carlo är stilig

och en kvinnokarl. Han gillar att njuta av livet.

Han var på semester på Lanzarote i augusti

med sin senaste flickvän.

För en vecka sen, den 31 augusti, återvände han till Vigata.

-Vad heter han? -Vem?

-Butiksbiträdet. -Filippo Caruana.

-Är han här? -Ja.

-Jag vill prata med honom. -Okej.

-Herr Caruana. -Filippo Caruana.

God morgon. Jag är kommissarie Montalbano.

När öppnade ni butiken igen efter semestern?

Den 1 september. Marcello kom hem från semestern dagen innan.

Märkte du nåt konstigt med honom?

Han var glad. Mycket gladare än vanligt.

På vilket sätt? Hur brukar han vara?

Han var alltid nervös och orolig.

Det gick inte så bra här.

Vill du utveckla?

De senaste månaderna hade försäljningen minskat kraftigt.

Och sen…

Marcello sa att maffian hade fördubblat mutorna.

Betalade Di Carlo?

Nej.

Innan han åkte på semester

sa Marcello att han inte tänkte betala

och att han hade fått flera hotfulla samtal.

Du sa att han var glad när han kom tillbaka.

Ja. När Marcello kom tillbaka var han euforisk.

Han berättade varför. Han var kär i en tjej.

Han hade haft en fantastisk månad

och sa att förhållandet var väldigt seriöst.

Träffades de under semestern?

Han berättade om henne i början av juni. De träffades här i Vigata.

Av en slump hade hon bokat resa för juli och augusti på Teneriffa

och han hade bokat för augusti på Lanzarote.

-Så de träffades. -Jag förstår.

Kom de tillbaka från semestern tillsammans?

Jag är inte säker, men jag tror det.

Varför?

Han har ändrat sina vanor.

Butiken stänger kl. 20.00, men numera går han tidigare.

Klockan 18.30. Jag tar hand om stängningen.

Tror du att han umgås med tjejen?

Vad kan jag säga?

Vet du vad hon heter? Hennes adress här i Vigata?

Nej, jag vet bara det jag berättade.

Känner du några av Di Carlos vänner?

Ja, en av dem, Giorgio Bonfiglio.

Han kommer alltid för att träffa Marcello.

Jag tror att han är hans bästa vän.

Giorgio Bonfiglio.

-Har Di Carlo nån bil? -En Porsche Cayenne.

Han har den i ett garage två kvarter härifrån.

-Har du kollat? -Ja, men bilen är borta.

Han åkte för tre dagar sen.

-Men jag har registreringsnumret. -Bra.

Tack så mycket, herr Caruana.

Hör av dig om du har några nyheter.

Självklart. Hejdå.

-Vad tror du? -Vad jag tror?

Han kanske fortfarande är med tjejen.

Annars dyker hon upp hos oss för att få information.

Vad säger brandmännen om branden?

Det var mordbrand.

De gick in, hällde ut bensin och tände på.

Öppnade brandmännen lägenheten?

Det var öppet när de kom, men ingen var där.

Då kan det vara på två sätt.

Antingen finns ingen koppling alls mellan branden och försvinnandet,

eller så finns det en nära koppling.

I så fall kan den som startade branden ha kidnappat Di Carlo.

Precis.

Kan det inte ha varit Di Carlo själv?

-Hur menar du? -Affärerna går dåligt.

Han sätter eld på butiken, får ut försäkringspengarna

och skyller på maffian.

Kanske.

Vi vet inget om Di Carlo. Vi måste ta reda på mer.

Leta upp Bonfiglio när vi kommer till stationen

och be honom komma in kl. 16.00.

-Ja. -Okej.

Kom in.

-Stör jag? -Kom, Mimì, kom.

-Några nyheter? -Ja, en bil brann upp igår kväll.

Nån hade anmält en bilstöld, så jag kollade upp det.

Det var en Mitsubishi med stort bagageutrymme.

En stulen bil är inte ett dugg intressant.

-I det här fallet har du fel. -Varför då?

För att bilen som brann upp var den som stals.

Den som tände eld på den gjorde ett dåligt jobb

och den bakre delen förblev intakt.

Jag hittade nåt i bagageutrymmet som gjorde mig nyfiken.

Vad?

Ett tygklätt hårband av metall.

Jag har en idé.

Tänk om kidnapparen använde den bilen?

-Vad gjorde du? -Jag ringde kriminalteknikerna.

Jag väntade på dem och kom tillbaka hit.

Jag får besked i eftermiddag.

Mimì…

Du vet hur mycket som krävs för att säga det jag tänker säga.

Men jag måste säga det ändå.

Bra. Du gjorde ett bra jobb. Och jag…

Nej.

Sluta där och överansträng dig inte.

Du kan få bråck.

Jaha.

Okej.

-Herr Bonfiglio är här. -Släpp in honom.

-God morgon. -God morgon. Tack för att du kom.

Slå dig ner.

Hur började er vänskap med Di Carlo?

Vi träffades för tio år sedan på en middag hos gemensamma vänner.

Trots åldersskillnaden blev vi vänner direkt.

-Är du gift? -Nej.

Jag har aldrig funderat på att gifta mig. Jag är en riktig ungkarl.

-Berättade Di Carlo personliga saker? -Javisst.

Eftersom jag var äldre blev jag nog hans biktfader.

Eller rådgivare.

Då berättade han säkert att maffian fördubblade hans mutpengar.

Ja, självklart.

Vad gav du honom för råd?

Att betala utan att bråka.

Men Marcello lyssnade inte på mig.

Får jag fråga varför du gav honom det rådet?

Jag vill inte förolämpa nån, men…

För det första, för att både du och polisen

är rätt maktlösa när det gäller mutor.

Eller hur?

För det andra?

Det var inte dubbelt så mycket, bara en liten ökning.

Men Marcello sa att med den minskade försäljningen

kändes ökningen dubbelt så stor.

Så du tror att både branden i butiken och Di Carlos försvinnande

är knutna till maffian?

Det är en logisk slutsats.

Efter Marcellos försvinnande

kommer andra butiksägare hålla sig på den säkra sidan och gå med på deras krav.

När träffade du Di Carlo senast?

Två dagar innan semestern, den 29 juli.

Han skulle komma tillbaka den 31 augusti.

Så du träffade honom inte när han kom hem?

Nej, jag var inte i Vigata.

Jag kom tillbaka i förrgår från Palermo.

Affärer?

Min syster är sjuk. Jag åkte dit för att hjälpa henne.

-Pratade du med honom på telefon? -Ja, två eller tre gånger.

-Sa han att han var kär? -Självklart sa han det.

Han ringde från Lanzarote för att berätta det

och han sa det igen under vårt senaste samtal.

"Det är seriöst", sa han.

Är det roligt?

Ja, jag tycker det.

Det är fjärde eller femte gången han säger det.

Det bästa är att han tror det varje gång.

Han börjar prata om äktenskap och barn.

Han får feber som om han är sjuk, men sen återhämtar han sig plötsligt.

Sa han vad flickan hette?

Nej.

Tidigare berättade han allt.

Förnamn och efternamn, adress, egenskaper, allt.

Inget den här gången.

Verkar det inte konstigt?

Jo, faktiskt. Jag frågade varför han inte sa nåt.

Han sa att han skulle berätta när han kom tillbaka

och att det skulle bli en överraskning.

Antagligen för att du redan kände henne.

Ja, det är möjligt.

Jag har faktiskt haft många flickvänner de senaste åren.

Vad jobbar du med?

Jag är exklusiv representant för världsberömda juvelerare.

Jag har en teori

om att Di Carlo lever över sina tillgångar.

Har jag fel?

Du har inte fel. Faktum är att han har stora skulder.

-Hos banken? -Inte bara, tyvärr.

Även hos vissa hajar.

-Har han bett dig om pengar? -Ja, och jag lånade till honom.

Stora summor?

Jag vill helst inte svara på det.

-Betalade han tillbaka? -Ja, delvis.

Jag förstår.

Det var allt för tillfället.

Hör av dig direkt om Di Carlo dyker upp.

Självklart.

-Tusen tack. Hejdå. -Hejdå.

Det här fallet är svårare och mer komplicerat än det verkar.

-Salvo! -Mimì!

Förutom hårbandet i bagageutrymmet

hittade kriminalteknikerna en ring.

Då borde hårbandet tillhöra Manuela,

och ringen borde vara Enzos brorsdotter.

-Hur vet du det? -Jag har inga magiska krafter.

Enzo berättade det idag när jag var där och åt.

Gör nåt.

Du ska få ett uppdrag som du säkert kommer att gilla.

Ta de här påsarna och visa dem för tjejerna.

Om de identifierar föremålen

vet vi att bilen användes vid kidnappningen.

-Jag åker. -Vänta, Mimì.

Jag förstår att du gillar uppgiften,

men vänta lite. Jag måste fråga en sak.

-I ditt förflutna som manshora… -Jag var aldrig med horor.

Som kvinnokarl då.

-Låter det bättre? -Ja.

Träffade du nånsin en man som heter Bonfiglio?

-Giorgio Bonfiglio? -Ja.

Ja, visst.

Är han pålitlig?

I sitt arbete med juvelerare är han oklanderlig.

Till vardags ljuger han ibland.

Han spelar poker och gillar att bluffa.

-Ska jag åka? -Gör det.

Kom.

Varför frågade du om Bonfiglio?

Minns du att Caruana sa att Di Carlo hade pratat med honom om flickan?

Den han åkte på semester med i juni?

Ja. Bonfiglio sa att han fick höra om flickan

vid ett telefonsamtal från Di Carlo i augusti.

Tänk på saken.

Är det normalt att Di Carlo pratar om en tjej

med sin anställda och inte sin bästa vän?

-Det är lite konstigt. -Precis.

Det leder oss till två möjliga förklaringar.

Di Carlo pratade med Bonfiglio om den här tjejen.

Men Bonfiglio vill av nån anledning inte berätta.

Eller så pratade inte Di Carlo med honom om det.

Ja.

Frågan är varför han inte berättade.

Han kanske var rädd för Bonfiglios reaktion?

Av vilken anledning?

-Hallå? Catarella, vad är det? -Herr Pitruzzo ringde.

Han kan inte komma kl. 18.00. Han har fortfarande yrsel.

Okej, tack.

Vad tråkigt. Vad är det, Catarella?

Det är nån i telefon som ber om hjälp och jag förstår inte.

Ber om hjälp?

Låt mig prata med honom.

Nån ber om hjälp.

Hjälp! Hjälp mig!

Hallå? Det här är kommissarie Montalbano. Vad händer?

-Jag är förvirrad. -Vad heter du?

-Maugeri. -Maugeri.

Var bor du, herr Maugeri?

Ficarra. Contrada Ficarra.

Herr Maugeri?

Herr Maugeri, vi är här.

Hjälp!

Herr Maugeri!

Jag är här. Hjälp!

-Vi slår in dörren. -Nej. Jag klättrar upp.

Herr Maugeri, vi kommer.

Hjälp!

Min dotter Luigia slutar jobba kl. 16.30.

Under dagen tar städerskan Grazie hand om mig.

-Var jobbar din dotter? -Hon är anställd

på Banca-kooperativet i Vigata.

Idag ringde hon mig kl. 16.35

för att skicka hem Grazie eftersom hon snart skulle komma.

Men istället lämnade hon mig ensam.

Kunde du ringa på mobilen?

Jag försökte kl. 17.30, men den var avstängd.

Jag har försökt flera gånger, men hon svarar inte. Så jag blev orolig.

Jag gick upp ur sängen och försökte sätta mig i rullstolen, men ramlade.

Som tur var räddade jag telefonen.

Ursäkta mig.

Kör din dotter bil?

Naturligtvis. Hon har en vit Polo.

En vit Polo.

Nycklarna är i hjulet.

Här.

Mobilen är avstängd.

Plånboken är full.

Nycklarna.

Vi står inför en tredje kidnappning.

-Får jag komma in? -Kom, Mimì.

Rosalia, Enzos brorsdotter, identifierade ringen som sin.

Mitsubishin användes vid kidnappningen.

Ja, men kidnapparen bytte bil.

Och jag hörde de goda nyheterna. Jag fick information.

Det fanns inga andra anmälningar om stulna bilar.

Bilens ägare kanske inte märkte stölden.

Den tredje kidnappningen ger mig ingen ro.

Det är inte ditt fel.

Nej, men för de första två kidnappningarna var detaljerna och metoden identiska.

Jag kanske borde ha varnat kvinnor som kör ensamma.

Jag tror att du gjorde rätt. Annars hade paniken spridit sig.

De kunde ha lynchat nån stackare som stannat för att hans bil gick sönder.

Zito ska vädja på midnattsnyheterna.

Så jag föreslår en sak.

Eftersom vi måste vänta på telefonsamtal hela natten

åker jag hem nu och kommer tillbaka kl. 03.00 för att ta över.

-Det låter bra. -Okej.

Hej, Catarella. Kan du komma?

-Vi ses, Salvo. -Okej.

-Ursäkta mig, herrn. -Visst.

Vem går förbi först, Catarella? Du eller jag?

Jag skulle aldrig våga. Jag går.

Ja, herrn.

Jag stannar här till kl. 03.00. När slutar du?

Jag stannar här. Om du stannar så stannar jag till 03.00.

Eller till 04.00 om du gör det.

Okej. Jag förstår. Gör nåt.

Se till att nån fixar fyra smörgåsar och två öl.

Vad vill du ha på?

-En med salami och samma på den andra. -Salami för mig också.

Här, ta pengarna.

Tack, herrn.

Det är ett nöje att äta bröd och salami med dig.

Herrn.

Salvo…

Salvo?

-Sov du? -Självklart inte.

-Är klockan redan 03.00? -Ja.

-Några intressanta telefonsamtal? -Nej, inget intressant.

Okej. Jag går och lägger mig.

-Vi ses imorgon bitti. -Ja.

-Ska du eller jag svara? -Sätt på högtalaren.

Ja.

-Hallå? -Jag heter Roscitano.

Jag vill prata med stationschefen.

Vad heter han? Montalbano.

Du kan berätta för mig. Jag är vice chef, Mimì Augello.

Jag skulle hämta min bil i garaget

och hittade en helt naken kvinna på marken

helt blåslagen.

Hon säger inget. Hon stönar bara.

Min fru tog in henne i huset.

Var bor du?

Vid landsvägen mot Montereale. En liten villa med ett torn.

God kväll. Jag heter Roscitano.

-Kom. Hon är där uppe med min fru. -Ja.

Kom.

Det är Luigia Maugeri.

Ring mobila teamet och säg åt dem att ta hit en läkare.

Okej.

Vad tänker du på? Tänker du berätta?

Jag tänker på vad Enzos brorsdotter berättade för mig.

Att kidnapparen var rädd för sina egna handlingar.

Jag förstår inte.

Jag tror att kidnapparen ville döda flickan, strypa henne,

men han hade inte modet att göra det så han slog henne bara.

-Vart leder det? -Till den värsta kategorin.

Den farligaste.

Folk som normalt aldrig skulle skada andra,

men när de väl har gjort det

gör de vad som helst för att dölja det.

Varför?

De skulle nog aldrig komma över skammen om de blev avslöjade.

Kom.

Hej. Jag är kommissarie Montalbano.

Hur känns det?

Lite bättre.

Kan vi prata om det som hände?

Spara på krafterna så berättar jag den första delen.

Stoppa mig om jag säger nåt dumt.

Sen berättar du nästa del, okej?

Okej.

På väg hem körde du på en grusväg

och såg en bil som stannat med bakluckan öppen.

En person bad om hjälp.

-Eller hur? -Ja.

Du klev ur bilen och vände dig om

och blev knockad med kloroform.

-Var det så det gick till? -Ja.

Fortsätt du.

Jag vaknade…

Jag vet inte när. Det var mörkt.

Jag var naken och hade ont överallt.

Jag visste inte var jag var så jag började gå…

Jag gick så länge jag orkade och sen kollapsade jag framför huset.

Såg du förövarens ansikte?

Inte direkt.

Han hade en hatt över ögonen och mörka glasögon.

Och han var… Han pratade inte.

Han gav order med gester.

Kunde du se om det var en ung eller äldre man?

Han var äldre.

Identifierade du bilen?

Nej. Jag hade aldrig sett den förut.

Har nån sagt att det är den tredje kidnappningen?

Blev två andra kidnappade före mig?

Två flickor till, men de blev inte utsatta för våld.

Kanske ett sammanträffande. Kanske inte. De jobbade också på bank.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Ursäkta. Jag är trött.

Du har rätt. Jag ska ge mig av.

-Hejdå. -Hejdå.

Salvo!

Vad gör du där, Mimì?

-Har du kaffe till mig också? -Kom upp.

Sov du inget i natt?

Lite eller inte alls.

Jag åt middag med en tjej och vi var uppe sent.

Du vet att jag inte vill höra om dina amorösa äventyr.

Det var en arbetsrelation.

Berätta då och gäspa inte.

Flickan heter Anna Bonifacio.

Jag hade en affär med henne för ett halvår sen.

Naturligtvis.

Vad sa hon då?

Hon jobbar på samma bank som Luigia Maugeri.

Det var därför jag träffade henne igår.

Vad sa hon?

Två viktiga saker.

Den 1 maj var Anna i Taormina

och såg ett par i en lyxbil kyssas passionerat.

När de åkte kände Anna igen Luigia Maugeri.

Hon kände igen mannen också, för han var kund hos hennes bank.

-Gissa vem det var? -Marcello Di Carlo.

Vet du redan? Då är jag tyst då.

Var inte barnslig.

Hur ska jag veta det? Jag gissade bara.

Så den sista Di Carlo dejtade, innan Lanzarote-flickan,

var den här Luigia.

-Ursäkta oss. -Kom in.

Tack.

-Hur mår du idag? -Mycket bättre, tack.

Bra.

-Det här är kommissarie Fazio. -God morgon.

Luigia, jag måste säga det här först.

Dagens samtal måste vara personligt och privat.

-Okej. -Är det uppfattat? Okej.

Så…

Hade du ett förhållande med Marcello Di Carlo

mellan april och juni?

Det finns inget att skämmas för.

Snälla, svara.

Ja.

Ville Di Carlo låna pengar av dig?

Hur mycket?

Femtiotusen euro.

Gick du med på det?

Han bad mig med tårar i ögonen…

Ja.

När berättade han att han ville lämna dig?

Den 3 juni.

Jag glömmer aldrig det datumet.

Han sa att han blivit kär i en annan kvinna.

-Sa han vad hon hette? -Nej.

Jag vet fortfarande inte…

Och jag bryr mig inte.

Hur reagerade du?

Dåligt.

Jag betedde mig lågt och småaktigt.

Vad gjorde du?

Jag skäms för mycket.

Bad du honom betala tillbaka pengarna?

-Vad gjorde han? -Han sa att han inte kunde.

Så du spärrade hans bankkonto.

Jag vände mig till en vän som är domare.

Efter några dagar fick jag en överföring på 50 000 euro från Credito Marittimo

och hans konto öppnades igen.

Vi går vidare till kidnappningen.

När du såg bilen på dagen för kidnappningen,

såg du att det var Di Carlos Porsche?

Ja.

Varför stannade du?

Jag trodde aldrig att Marcello skulle reagera så våldsamt.

Det hade gått en tid och jag trodde inte…

Jag tror fortfarande inte att han är kapabel till nåt sånt.

Du sa att angriparen var en äldre man.

Ja.

Så du insåg direkt att det inte kunde vara Di Carlo.

Självklart.

En sak till. Brukade Di Carlo låna ut sin bil?

Nej, aldrig.

Han gjorde ett undantag med Giorgio Bonfiglio.

Kände du Giorgio Bonfiglio?

Tyvärr. Jag gillar honom inte.

Varför?

Den 3 juni hade jag en dejt med Marcello och åkte hem till honom.

Marcello var inte hemma, men Bonfiglio var där.

Bonfiglio tafsade och stötte på mig.

Kort därefter kom Marcello och sa att vårt förhållande var över.

Då insåg jag att de kommit överens.

Varför?

Om planen hade fungerat hade Marcello hittat mig i Bonfiglios famn

och ställt till med en stor scen.

Och han hade tagit tillfället i akt

att fördröja återbetalningen av lånet.

-Hade du redan träffat Bonfiglio? -Alltid i Marcellos närvaro.

Vi åt ofta middag ihop.

Bonfiglio kom med en tjej i min ålder.

Väldigt söt, Silvana.

Vet du vad hon heter i efternamn?

Nej. Bonfiglio presenterade henne som sin flickvän.

Men hon kom inte på de sista två middagarna.

Jag frågade Bonfiglio om henne och han var undvikande.

Kan du berätta nåt mer om flickan?

Hon har långt, mörkt hår.

Och jobbar på en revisionsbyrå.

Jag förstår.

En sista fråga.

Det här kan verka konstigt.

Utifrån vad du har berättat,

har du några misstankar om vem den äldre personen är?

Om vem angriparen kan vara?

Jag kommer inte att säga det namn du vill höra.

Varför?

För jag är inte helt säker.

Varför är du osäker?

För att sätta munkavlen på mig

var han tvungen att ta tag i mig bakifrån.

Han gjorde bara nödvändiga rörelser.

Bonfiglio hade aldrig betett sig så korrekt.

Och jag är säker på…

att han hade utnyttjat mig när jag blev medvetslös.

Tack.

Ursäkta mig. Hur mår herr Virduzzo?

Varför använde jag stekpannan? Den tyngsta!

Oroa dig inte, Adelina. Sist jag såg honom mådde han bra.

-Är du säker? -Ja.

Han fick väl ingen hjärnskada?

Ingen hjärnskada. Oroa dig inte.

-Vad är det, Catarella? -Stör jag?

Nej, jag spelade pingis.

Jag är ledsen att jag störde spelet.

Oroa dig inte. Jag spelade ensam.

Du är bra.

Hur gör du?

Hur jag gör?

Jag springer från ena sidan bordet till den andra.

Vad är det?

Jag höll på att glömma.

De har hittat en död man på Contrada d'Azelio.

Fazio är där.

Gör nåt. Ring och säg att jag kommer.

-Kommissarien. Advokat Rizzo. -God morgon.

-Nöjet är mitt. -Han hittade kroppen.

-Bor du i området? -Nej, på Corso Matteotti.

Varför var du här så tidigt?

Det finns en förklaring.

Jag var i Palermo igår.

På väg tillbaka…

Det här är inte rätt väg från Palermo.

Jag vet att det inte är rätt väg.

På väg tillbaka ringde jag en vän för att prata.

Hon bor i området och sa att hennes man hade lämnat henne.

Hon behövde tröst, så jag besökte henne.

Självklart gjorde jag det.

Du vet hur det är. Vi började prata…

Jag ringde min fru och sa att jag skulle komma idag.

Jag förstår.

Kommissarien, gör mig en tjänst.

Jag är advokat Rizzo och ganska känd.

Jag har ett viktigt jobb i stan.

Om vi kan undvika att mitt namn kommer ut…

Vi ska se vad vi kan göra.

Varför gick du in?

Okej. Varför?

Tja… Jag insåg igår

att jag hade glömt att ta på…

Det här är pinsamt, kommissarien.

Jag hade glömt att ta på kalsongerna.

Kalsongerna.

Jag kunde inte åka hem så.

Jag hade klätt av mig. Hur skulle jag förklara det för min fru?

-Självklart. -Jag har ett par till i bilen.

Jag gick in för att ta på dem och då såg jag mumien.

-Mumien? -Ja, kommissarien. Jag ska visa dig.

Okej, du kan åka, men kom till stationen imorgon bitti för en rapport.

Kom ihåg…

-Oroa dig inte. -Okej. Tack.

Det verkar vara ett konstigt maffiamord.

Det tycker jag också.

Om maffian hade gjort det kunde kroppen vara Di Carlos.

-Det är rimligt. -Gör nåt.

Ring Bonfiglio och skjut upp mötet.

Ja.

Montalbano!

Nej! Jacomuzzi!

Vad gör du här?

-Hade jag inte bannlyst dig? -Kul att se dig också, Montalbano.

Du anar inte hur vi firade när du slutade.

Champagne, kaviar…

Jag valdes ut av Interpol för att åka till Washington.

-Hörde du det? -Självklart.

Men de skickade tillbaka dig? Var du jobbig där också?

Montalbano, som alla landsbygdsbor,

har du mindervärdeskomplex gentemot världsmedborgare som jag.

-Vad är du? -En världsmedborgare.

Kom igen, Jacomuzzi!

Jag försäkrar att en internationell upplevelse öppnar ditt sinne.

Visst, självklart. Om ditt sinne inte är för öppet

kan du väl berätta om killen?

Välförpackad.

Han har ett hål nedanför halsen där en kula gick igenom.

-De sköt honom i nacken. -Bravo.

Det kan bara betyda en sak. Att det är ett maffiamord.

Tror du?

Jag har aldrig sett maffian slå in nån som de mördat.

Vad vet du? Var inte så trög.

De här maffiamänniskorna kanske ville slå in honom.

Visst. Då kunde de ta med honom som gåva

till nån middagsbjudning. Jacomuzzi!

-Du förändras aldrig, va? -Vad mer?

Kroppen har inte varit här längre än fyra dagar.

Hur vet du det?

Det låg en tidning med det datumet under kroppen.

-Salvo! -Mimì. Var har du varit?

Jag tog en kaffe med Anna Bonifacio, Maugeris kollega.

Jag ville tacka henne för tjänsten hon gjorde.

Vad för tjänst?

Hon sa vart överföringen kom från

som betalade Di Carlos skuld till Maugeri.

-Kan du inte gissa den här gången? -Flickan från Lanzarote?

-Nej. -Nej. Säg.

-Giorgio Bonfiglio gjorde den. -Giorgio Bonfiglio.

Kom in!

Fazio ringde från Contrada Ficarra.

En bonde såg en brinnande bil.

-Galluzzo! -Kommissarien.

-Och? -Inget.

Bonden kom dit för sent och såg inget.

En Porsche Cayenne.

Det var nog Di Carlos bil.

Till 90 procent. Har du några nyheter?

Kriminalteknikerna ville packa upp kroppen innan begravningsbyrån tog den.

De ville leta fingeravtryck.

Mördaren använde säkert handskar. Det slår jag vad om.

Det trodde jag också, så jag tittade på nära håll.

Ansiktet är deformerat eftersom det var ett tag sen han dog.

Men det finns ett tydligt Z-format ärr på vänster skulderblad.

Det kan användas för identifiering.

Men Di Carlo har inga nära släktingar.

-Bonfiglio då? -Nej, vi håller honom utanför.

Det är ett kort vi kan spela vid förhöret.

Då är det bara Luigia Maugeri kvar.

POLIS

Okej.

Tack.

Maugeri säger att Di Carlo hade ett sånt ärr.

Jag trodde att det var Di Carlo.

Frågade hon varför du undrade?

Ja, och jag sa sanningen. Hon började gråta.

Ingen annan får veta att vi har identifierat kroppen.

Jag vill se hur Bonfiglio reagerar.

Om Di Carlo mördades direkt när han kom hem från Lanzarote

kan det inte ha varit han som organiserade Maugeris kidnappning.

Frågan är vem som mördade Di Carlo och varför.

Vet du varför Di Carlo var insvept i cellofan?

Nej.

De kanske ville ha honom i cellofanet

för att kroppen inte skulle lukta.

Skulle mördaren linda in honom och lägga honom under sängen?

Han vill bli av med den.

Om jag hade svar på alla frågor hade vi väl löst fallet?

Hämta ditt kaffe!

Han är nervös idag. Herregud…

"Kära kommissarie Montalbano, jag heter Mario Costantino.

Jag bor i Catania.

Jag skriver angående Marcello Di Carlo som jag känt ett tag via jobbet.

Jag läste i tidningen om branden och om hans försvinnande

och jag mindes en händelse den 31 augusti förra året.

Jag var vid bagageutlämningen på flygplatsen.

En bit bort stod Marcello Di Carlo

med en mörkhårig kvinna som var några år yngre än han.

De bråkade.

Vi plockade upp våra väskor, växlade några ord och sa hejdå.

Kort därefter såg jag Di Carlo på flygplatsparkeringen."

Han är här!

Hur visste han att vi skulle komma idag?

-Jag vet inte hur det gick till. -Hur… Vad?

Du sa nåt på telefon och han förstod.

Nej, jag lovar. Jag ringde honom bara en gång.

Hur fan vet han då att vi är här?

Jag vet inte. Nån måste ha berättat för honom.

Vad vill han oss?

-Var är han nu? -Där borta.

Okej. Håll dig lugn.

Kom.

Kom igen.

-Flickan från Lanzarote. -Den saknade pusselbiten.

Den vi trodde var Di Carlos medbrottsling,

eftersom hon aldrig anmälde honom saknad.

Hon har nog slutat på samma sätt.

Okej.

God morgon, Jacomuzzi.

Du ska väl inte till Pasquano?

-Självklart. Vad har hänt? -Du skulle bara våga.

Pasquano fick nyligen ett telefonsamtal

om att hans pokerklubb skulle stängas en månad.

-Nej. -Jag har aldrig sett honom så arg.

Till och med konditoriet som gör hans cannoli var stängt.

-Hur ska jag nu fjäska för honom? -Fråga mig.

Han berättade om kroppen i villan.

-Kan jag utnyttja det? -Ja.

När tror han att han dog?

-För sex till åtta dagar sen. -Sex till åtta dagar.

Blev han skjuten i huvudet?

Ja.

Kulan kom ut ur halsen och färdades neråt.

De tvingade nog ner honom på knä.

Det trodde jag med en gång.

Det stämmer med hypotesen om maffian.

Tror du?

-Även om det är ett finkalibrigt vapen. -Ja!

Pasquano sa att han hittade hår på kroppen.

-En kvinnas? -Ja, långt och mörkt.

Han tillbringade åtminstone inte sista natten ensam.

Nåt annat?

De hittade en bomullstråd mellan tårna på vänsterfoten.

-En bomullstråd? -Från lakanet.

Herr Bonfiglio, jag har dåliga nyheter.

Din vän Marcello Di Carlo har hittats mördad.

-Med ett skott i nacken. -Herregud.

Herregud.

Undrar du inte vem som sköt?

Det vore en värdelös fråga, kommissarien. Maffian.

Jag sa åt honom att betala mutan, men han lyssnade inte.

Vi har goda skäl att tro att det inte var maffian.

Men varför…

Var mördades han?

Hos sin flickvän. De sov nog.

Och Silvana?

-Silvana? -Ja, Silvana.

Luigia Maugeri berättade om en Silvana. Din flickvän sa hon.

Ja… Min flickvän.

Visste du att hon hade ett förhållande med Di Carlo?

Ja.

När fick du reda på det?

Tidigt i juli åkte Silvana till Teneriffa.

Vi pratade nästan varje dag efter det.

-Både i juli och augusti. -Ursäkta om jag avbryter.

Varför följde du inte med?

Min syster var sjuk. Jag ville inte lämna henne.

Fortsätt.

Marcello sa att han var kär i en tjej.

Han sa inte vad hon hette,

men jag tyckte inte det var konstigt då.

Och Silvanas sätt mot mig förändrades inte.

Efter samtalet från Lanzarote slog det mig.

Det märkliga sammanträffandet att båda hade åkt till Kanarieöarna.

Sen fick jag det bekräftat.

Hur då?

Silvana hade inte räknat ut

att jag visste vilket hotell på Teneriffa hon skulle bo på, så jag ringde.

De sa att hon hade åkt sista dagen i juli.

Jag erkänner att jag var upprörd, kommissarien.

Jag tog det hårt.

Ett dubbelt svek är svårt att acceptera och ännu svårare att förlåta.

Du verkar inte ha förlåtit honom.

Vad menar du, kommissarien?

Du ljög för oss flera gånger.

Jag? När?

Att fortsätta förneka är ingen bra idé. Var smart nu.

Du sa att du inte hade sett Di Carlo sen han kom hem från semestern.

-Kan du bekräfta det? -Sa jag det?

-Bekräftar du det? -Nej.

Okej.

Och?

Vi träffades samma dag som de kom hem.

Han var med Silvana. Jag väntade på flygplatsen.

-Vad hände på flygplatsen? -Jag var rasande.

Hon hade fortsatt att ringa och skicka kärleksmeddelanden.

Inser du det, kommissarien?

Medan hon roade sig med min bästa vän.

De skrattade säkert bakom ryggen på mig.

Jag orkar inte tänka på det.

Lugna dig och fortsätt.

Jag var rasande. Jag förolämpade Marcello.

Han visste att Silvana hade blivit oumbärlig för mig.

-Hotade du honom? -Nej.

Jag var rädd att tappa kontrollen,

så jag satte mig i bilen och åkte.

Varför sa du inget?

Marcellos butik hade brunnit och han var försvunnen.

Jag var rädd att du skulle tro att… Du förstår väl?

Ja, men jag kan inte förneka att du är i en svår sits.

Vad gjorde du sedan?

Jag återvände till Vigata.

Jag var hemma i två dagar. Jag ville inte träffa nån.

Jag ville bara…

…komma på ett sätt att hämnas.

Och sen?

Natten den andra dagen

tog jag bilen och åkte till Silvanas hus.

Marcellos Porsche stod parkerad utanför.

Jag hade tankat bensin.

Jag ville hälla det på däcken och tända eld på den.

Men när jag stod framför bilen…

…kändes det meningslöst.

Jag ville se dem tillsammans.

Jag hade nycklar och smög in.

Jag kom till sovrumsdörren.

Den var öppen.

Men jag gick inte in, för jag insåg att de inte var där.

Det var knäpptyst, kommissarien.

Om nån hade sovit där inne hade jag hört dem andas.

Men jag hörde inget.

Och det luktade konstigt. Sött.

Oroväckande. Jag åkte därifrån, kommissarien.

Jag vet att det är svårt att tro, men så var det.

-Ville du bränna dem levande? -Kom igen.

Det är en sak att bränna en bil, men två människor…

-Vad ville du göra? -Jag ville bara skrämma dem.

Stå framför dem med en dunk bensin och en tändare.

Jag ville att de skulle böna och be.

Jag ville

att de skulle förödmjukas inför mig.

Har du nåt vapen?

Ja, en Beretta 765. Den är registrerad och laglig.

Jag bär den bara med mig när jag har min provkatalog.

De sa att du var den enda som Di Carlo

lånade ut sin bil till.

Stämmer det?

Ibland frågade jag om jag fick låna den för att den gick hem hos tjejer.

-Hur många konton har du? -Tre.

Min personliga är på Credito Marittimo

och de andra, där jag sätter in pengarna från försäljning,

är på Banco di Sicilia och Banco di Credito.

Konstigt. Tre tjejer som jobbar på de bankerna

kidnappades nyligen.

En är Luigia Maugeri. Känner du henne?

Ja, men som Marcellos vän. Inte som bankchef.

Manuela Smerca och Rosalia Racco.

-Känner du dem? -Ja.

En jobbar på Banco di Sicilia och en på Banca di Credito.

Jag pratade med dem ibland.

Än sen?

Två av tjejerna utesluter inte att du kan ha kidnappat dem.

Jag spelar också med vända kort.

Varför skulle jag kidnappa tjejer?

Ett förtydligande.

Fick du något besök under tiden som du var hemma efter mötet

med Di Carlo?

Jag sa ju att jag inte ville träffa nån.

-Dina grannar måste ha sett dig. -Jag tror inte det.

-Du måste ha tänt lamporna. -Nej, jag föredrog mörkret.

Ringde du eller tog emot samtal?

Nej. Jo, faktiskt. Från min revisor.

Sen stängde jag av telefonen.

Det låter inte bra. Du har inget alibi.

Låt oss prata om Silvana. Vad heter hon i efternamn?

Romano. Silvana Romano.

-Var bor hon? -Via Fratelli Rosselli 2.

Via Fratelli Rosselli 2.

Ska vi åka dit?

Jag går inte in. Jag mår inte bra.

-Stannar du hos honom? -Visst.

Här är hålet från kulan.

Och här är tjejens underkläder.

Men det finns inga hål eller blod på sängen.

KÄRA GIORGIO BONFIGLIO

Nu går vi.

Situationen är mycket allvarlig, herr Bonfiglio.

Du är misstänkt för dubbelmordet på Marcello Di Carlo och Silvana Romano.

Jag har inget med det att göra. Även om omständigheterna…

Jag svär, kommissarien.

Jag vet, men jag måste gripa dig.

Skaffa en advokat.

Följ med honom.

Herr Bonfiglio, snälla.

Ring hela cirkusen. Jag vill gå in själv.

-Ringde du Tommaseo och de andra? -Ja.

Tommaseo är på semester. Jacono kommer.

Förstod du nåt?

Marcello och Silvana hade en lugn kväll.

Är du med?

De åt här och gick och la sig.

Och när de sov gick mördaren in med husnycklarna

och överraskade dem.

Tror du att Silvana mördades med bara händerna?

Mördaren njöt av att döda henne med händerna.

Han ville känna henne dö.

Vet du? Jag är övertygad om att Di Carlo inte var problemet.

Han skulle bara bort för att komma åt Silvana.

-Får jag fråga en sak? -Gör det.

Vad fanns under sängen?

Inget.

-Vad mer? -Och vad mer? Ett kuvert.

-Vem var det adresserat till? -Giorgio Bonfiglio.

Fan! Varför tog du det inte?

Jag är 99 % säker på att det inte behövs.

-Varför? -Tänk på saken.

-Bonfiglio hade väl nycklarna? -Ja.

Han kunde komma och gå som han ville

och kunde ha tappat kuvertet när som helst.

Okej.

Och den procenten som skulle ge brevet värde?

Om brevet hade kommit tidigt i september,

är det beviset på att Bonfiglio var här i sovrummet

när Di Carlo och Silvana återvände från Lanzarote.

Jag hämtar det och kollar datumet.

-Nej. -Varför?

Vi kan inte göra allt.

Be kriminalteknikerna hämta det.

Det är juveleraren Ricoeurs brevpapper.

Det är en inbjudan till en smyckeutställning från den 29 augusti.

Att inte ha hittat tjejens kropp begränsar utredningen.

Det enda konkreta vi har är brevet.

Men Bonfiglio kan alltid säga att han fick det den 31 augusti,

och att han kom hit utan anledning innan han

åkte till flygplatsen.

Vad föreslår du?

-Vi förhör dem så snart som möjligt. -Okej.

Bonfiglio öppnade med nycklarna han hade.

Konfiskerade du dem?

-Javisst. Här är de. -Bra.

-Hejdå. -Hejdå.

Ditt "redan klart" gjorde mig inte nervös den här gången.

Ge det till killarna.

Mario.

Det här med brevet övertygar mig inte.

Även om Bonfiglio hade tappat det

är han ju så noggrann,

så varför hämtade han det inte?

Om han tappade det den kvällen han dödade dem kunde han inte hämta det.

Det hade varit för farligt.

Ja, men… Det verkar inte som nåt han skulle göra.

Hallå? Vad är det, Catarella?

Herrn! En man säger att han räddade sig själv

och vill berätta personligen.

-Räddade sig? Från vad? -Jag vet inte.

-Vill du prata med honom? -Okej.

Hallå?

Hallå, herr Montalbano?

Jag heter Salvato, Michele Salvato.

Jag ansvarar för avfallscontainern vid Piano Leone.

Hej, herr Salvato. Vad har hänt?

Jag jobbade med grävskopan för en stund sen

och en påse öppnades och en död kropp föll ut.

God morgon.

-Herr Salvato? -Hej. Nöjet är mitt.

-Montalbano och Fazio. -Nöjet är mitt.

-Jaha? -Kroppen är där.

Hur hittade du den?

Jag använde grävskopan när en påse öppnades

och ut kom mörkt hår och en överkropp.

Jag sänkte skopan.

Jag rörde inget och ringde dig direkt.

Det är en mus.

-Va? -Nej, en mus. Inget.

-Är de många? -En del.

Du är van.

Man vänjer sig vid allt.

Vid livet, döden, lukten av skit och till och med möss.

-Men kan de inte… -Nej, oroa dig inte.

Jag stannar med flickan.

Jag startar motorn så mössen håller sig borta.

Bra.

Ring alla och vänta tills de kommer hit.

-Ja. -Och kom till stationen sen.

-Okej, kommissarien. -Tusen tack.

-Tack. -Hejdå.

Hallå?

Montalbano, det är Jacono.

Jacono. Såg du flickan?

Ja, det var hemskt.

Jag ville berätta att Bonfiglio valde advokat Laspina.

Förhöret är imorgon kl. 09.30.

Bäst att du tar det, eftersom du redan pratat med honom.

Okej.

Vi berättar inte att vi har hittat kroppen.

Inte förrän efter förhöret.

Jag håller med.

-Vi ses imorgon. -Vi ses imorgon.

Varsågod.

God morgon. Jag är advokat Laspina.

Kommissarie Montalbano, herr Jacono och inspektör Fazio.

God morgon.

Trots hög feber

bad inte min klient om att skjuta upp mötet.

Jag hoppas att vi tar hänsyn till hans tillgänglighet.

-Slå er ner. -Tack.

-God morgon. -God morgon.

Herr Bonfiglio, jag vill att du berättar

allt som hände på flygplatsen mellan dig, Di Carlo och Romano.

-Jag har ju berättat! -Ja, i stora drag.

Jag vill att du berättar igen, men med alla detaljer.

Marcellos bil stod på parkeringen och jag väntade på dem där.

Vilken trevlig överraskning.

Giorgio, vi ville inte såra dig.

-Lägg dig inte i! -Låt oss uppföra oss civiliserat.

Vad säger du? Civiliserat? Din ynkliga sate!

Är du en man?

Du vågade inte ens berätta.

Du är ingen man. Du är vidrig! En skitstövel utan värdighet!

Inte civiliserad!

Bäst jag går innan jag slår in skallen på dig

och smutsar ner händerna.

Kunde du prata med Silvana?

Nej. Jag sa ju det.

Jag ville inte bli våldsam mot Marcello

så jag åkte därifrån.

Vid ett tidigare tillfälle sa du

att du höll dig hemma i två dagar.

-Stämmer det? -Ja.

Du sa också att du bara fick ett samtal.

-Kan du förtydliga? -Det finns inget att förtydliga.

Min revisor bad om ursäkt för att han ringt fel nummer.

Du kan kolla, även om jag inte förstår varför det är viktigt…

Vad heter din revisor?

Han heter Virduzzo. Alfredo Virduzzo.

Träffade du Silvana hos Virduzzo?

Du är välinformerad, kommissarien.

Ja.

I början av året dog min revisor, De Luca.

Nån föreslog Virduzzo.

Jag besökte honom och träffade Silvana där.

Vad gjorde Silvana där?

Officiellt var hon en av de tre anställda.

Officiellt? Var hon hans älskarinna?

Åh, nej! Nej.

Hon var en avlägsen släkting.

Hon förlorade båda sina föräldrar när hon var 15.

Så han, som alltid levt i ensamhet,

tog oväntat hand om henne.

Han hjälpte henne att avsluta studierna och behandlade henne som en dotter.

Tills förhållandet tvärt förändrades.

-Vad hände? -Tja…

När Silvana började dejta och ha pojkvänner

var Virduzzo rädd att nån skulle ta henne ifrån honom.

-Men Silvana hade redan lämnat honom. -Ja.

Han hyrde en lägenhet åt henne efter hennes examen.

Silvana var stolt över den.

Herr Bonfiglio…

Visste du att vi har hittat Silvanas kropp?

Nej!

Nej, nej…

Mördaren sparkade och slog ihjäl henne

och slängde kroppen i en sopcontainer.

Nej…

Jag ångrar det.

Vad? Vad ångrar du?

Att jag gjorde det…

Att jag önskade henne all ondska i världen. Jag ångrar det.

Herr Bonfiglio,

vet du datumet för mötet i Milano

för Ricoeurs representanter?

Det brukar vara de sista dagarna i september.

Men jag har fortfarande inte fått inbjudan.

Varför frågar du?

Kommissarie Montalbano hittade brevet.

Det låg under sängen där Di Carlo och Romano dödades.

Jaså? Visa mig!

Kriminalteknikerna har det.

Du ljuger!

Vad vill ni mig? Berätta!

Jag såg aldrig brevet.

Herregud…

Förhöret slutar här!

Min klient kan inte fortsätta.

Gå härifrån.

Kommissarien?

Va?

Ser du? Brevlådan är trasig.

Det betyder att vem som helst kan ha tagit Ricoeurs brev.

Ja, okej.

Okej.

Jaha?

Kriminalteknikerna säger att det är så många fingeravtryck

på kuvertet att det är svårt att identifiera dem.

-Fler goda nyheter. -Hur ska vi gå vidare?

Vi väntar tills Bonfiglio mår bättre och fortsätter förhöret.

-Okej. Hejdå. -Hejdå.

Såg du Bonfiglio?

Verkar han vara en spelare?

-Nej. -Det tycker inte jag heller.

Och det är nåt som… När han sa den där meningen.

-"Jag ångrar att jag gjorde det…" -Jag tänkte också på det.

Sen rättade han sig själv:

"Jag ångrar att jag önskade henne all ondska."

Vad tänkte han säga?

Jag vet inte, men jag grubblar över det.

Kom igen.

-Hallå? -Herrn.

Det är en kvinna i telefon som…

-Låt mig prata med henne. -På en gång.

-Hallå? Herr Montalbano? -Det är jag.

Det här är Rita Cutaja.

Jag hörde precis att Silvana…

Var stark, frun.

Jag var hennes kollega och vän.

Jag har försökt ringa henne i flera dagar och ingen berättar nåt.

Men Virduzzo nämnde aldrig

att hon var en föräldralös släkting, som han hade adopterat.

Silvana berättade det.

Hur är det möjligt?

Du känner honom inte.

Under alla år jag jobbade för honom

sa han aldrig nåt som inte hade med jobbet att göra.

Han är reserverad, kall och pratar inte mycket.

Men han tyckte om Silvana.

Ja, på sitt eget sätt.

Han behandlade henne som en dotter,

men istället för att vara en far hade han blivit en ägare.

Silvana var hans.

Han hade blivit så förbittrad av sitt ägandebegär

att Silvana till slut gjorde uppror.

Hur?

Hon bestämde sig för att flytta.

Sen började han göra saker inför honom av ren illvilja.

Hon erkände det aldrig för mig,

men jag är säker på

att hon började dejta en kund, Bonfiglio, som var ganska gammal.

Hon hoppades att Virduzzo skulle få reda på det

och att han skulle må dåligt.

-Berättade hon om Di Carlo? -Javisst.

Bonfiglio presenterade honom för henne.

De blev kära…

…och lyckades bra med att dölja förhållandet.

Men Silvana slets mellan de två männen.

Å ena sidan, Virduzzo, å andra sidan, Bonfiglio.

Hon tänkte att en resa

skulle ge henne tid tillsammans med sin kärlek i en månad.

Så Silvana organiserade resan till Teneriffa?

Ja, och lät herr Virduzzo betala för den.

Hon sa att hon gav sig av för att slippa en äldre friare.

Virduzzo gav henne gladeligen pengarna.

Fick Virduzzo reda på hennes relation med Bonfiglio?

Jag var med honom en dag när en klient ringde

som jag tror berättade att han sett Silvana med Bonfiglio.

Han blev vit som ett lakan.

Vem är det?

Herr Bonfiglio, det är Montalbano.

Jag måste prata med dig personligen, utan vittnen.

Kom in.

Jag ville säga att jag gjorde ett misstag.

Om vad?

Om dig.

Vad betyder det?

Jag trodde att du var skyldig.

-Men inte nu längre. -Inte nu.

-Har det hänt nåt nytt? -Nej, inget nytt.

Jag minns bara nåt du sa i morse.

Jag har alltid varit ärlig mot dig.

Ja. Det är sant.

Och det var du även i morse

när du sa att du ångrade att du önskat

Silvana all ondska.

Tror du inte att min ånger är äkta?

Nej. Det finns olika sorters "äkta".

Din ånger för att du önskade Silvana ondska var praktisk

för att dölja din äkta ånger gentemot Silvana.

Men du sa precis att du tror att jag är oskyldig.

Nej. Inte oskyldig,

men oskyldig till dubbelmordet.

-Vad är skillnaden? -Enorm, och det vet du.

Jag förstår inte.

Bluffa inte, Bonfiglio. Det här är inget pokerbord!

Du har ingen utväg.

Du kommer att åtalas för medhjälp eller anstiftan till mord.

Jag förstår inte. Vad säger du, kommissarien?

Du gör mig besviken.

Eftersom du inte samarbetar

ber jag distriktsåklagaren om din samtalshistorik.

Ursäkta mig.

Nej, kommissarien. Vart ska du? Vänta.

Det var du som ringde Virduzzo. Eller hur?

Ja.

Samma dag som du fick reda på att de var på Lanzarote.

Den 20 eller 21 augusti. Jag minns inte.

Jag ringde härifrån.

Jag önskar att jag inte gjort det.

-Varför gjorde du det? -För att…

Jag var rasande över att ha blivit lurad.

Jag ville lätta på trycket med nån.

Jag ville att Virduzzo skulle straffa Silvana.

Kanske genom att sparka henne.

-Hur reagerade Virduzzo? -Inte alls. Han sa inget.

Jag trodde nästan att samtalet hade brutits.

Sen sa han: "Tack för informationen" och la på.

Tro mig när jag säger

att jag aldrig trodde att det samtalet kunde…

Jag har inte kunnat sova på flera dagar.

Hej, det är kommissarie Montalbano. Är det herr Virduzzo?

God kväll. Jag har väntat på ditt samtal.

God kväll.

Jag ville ha nyheter om fyndet av min Silvanas kropp.

Såg du reportaget om Telelibera på tv?

Mina städerskor nämnde det.

Hon sa att den uslingen slängde henne i en container.

Jag berättar allt på stationen kl. 10.30.

Nåväl. Jag ska passa på

att anmäla Giorgio Bonfiglio för dubbelmordet.

-Har du bevis mot honom? -Nej, jag har inga bevis.

Men du vet att min Silvana hade lämnat honom.

Hon hade förälskat sig i en Di Carlo

som hon var på Lanzarote med.

Ja, jag vet. Än sen?

Du vet inte att Bonfiglio ringde mig och berättade om det.

Han sa att han skulle döda dem båda med sina egna händer.

Varför berättade du inte det förut?

Kommissarien!

Har du glömt hur många av våra möten som ställdes in?

Det var det här jag ville prata om, om vi hade träffats.

Då kanske min Silvana hade levt nu!

Jag förstår. Okej.

Vi ses på stationen i morgon bitti.

Hejdå.

Kom in.

Herr Virduzzo.

Varsågod.

Tack för att jag fick komma, kommissarien.

Herr Virduzzo, jag beklagar verkligen.

Tack.

Men jag förväntade mig åtminstone ett samtal från dig,

innan du berättade det för tv.

Du har rätt. Jag ber om ursäkt, men vi hade inte tid.

-Slå dig ner. -Tack.

God morgon.

Herr Virduzzo, tänker du fortfarande anmäla Giorgio Bonfiglio

för mordet på din…

-Vad ska jag säga? -Dotter.

Eftersom jag adopterade henne.

Vad gäller anmälan mot Bonfiglio

har jag inte ändrat mig.

Okej. Berätta då.

Pratade Silvana med dig om sitt förhållande med Di Carlo?

Självklart.

Silvana berättade allt för mig.

Även om det inte var så det gick till.

Inte? Hur gick det till?

Jag tror att det var i april.

Jag fick höra talas om Silvanas förhållande med Bonfiglio,

en välkänd kvinnokarl.

Förutom det var han nästan min jämlike.

Det förstår du väl, kommissarien?

Jag uttryckte mitt ogillande

i ett väldigt hetsigt gräl.

Mellan slutet av maj och början av juni

berättade Silvana oväntat att hon gjort slut med honom

och ville ta en lång semester.

Vilken lycka, kommissarien! Jag var så glad!

Jag var mycket glad och föreslog en gåva från min sida.

Två månaders semester på min bekostnad.

Och i början av juli åkte Silvana till Teneriffa.

Jag hörde inte av henne på en månad.

Men den 2 augusti ringde hon och sa att hon var på Lanzarote.

Hon hade träffat en ung man från Vigata.

Han var en ordentlig kille och jag skulle gilla honom.

Hon sa vad han hette.

Det var första gången hon lät glad.

Träffade du henne när hon kom hem?

Nej.

Hon berättade samma kväll

att hon ville förlänga semestern

innan hon återvände till Vigata med sin nya pojkvän.

Berättade din städerska

att en sopåkare såg mördarens ansikte

när han skulle göra sig av med din dotters kropp?

Så han identifierade Bonfiglio!

Nej! Det är problemet. Han identifierade inte Bonfiglio.

Så vi vet inte.

Vi visar honom några som kände Silvana

och nu när du är här, om det går bra…

Herr Cammarata, ursäkta att vi stör igen.

Herr Virduzzo, kan du ställa dig upp?

Se på herr Cammarata.

Nej, det är inte han.

-Är du säker? -Väldigt säker.

Tack så mycket. Du kan gå.

Ursäkta, herr Virduzzo, men det var nödvändigt.

Självklart, kommissarien. Du är ursäktad.

Tack.

-Säg mig en sak. -Visst.

Din städerska måste ha sagt

att de berättade i detalj på tv hur din dotter dödades.

Ja, det gjorde hon.

Med bara händerna.

De sparkade och slog henne.

Vad har det med saken att göra?

Inget. Jag var bara nyfiken.

Kan jag äntligen anmäla Bonfiglio nu?

Absolut,

men vi är säkra på att Bonfiglio inte dödade din dotter.

Va? Varför då?

Den som dödade Marcello och Silvana var inte impulsiv.

Han planerade allt.

Först kidnappningarna och sen resten.

Branden i butiken,

skottet i huvudet för att vi skulle tro att det var maffian.

Allt planerat för att skapa en enorm vilseledning.

För att förvirra oss

och sen leda oss till Giorgio Bonfiglio.

Mördaren använde en hatt och solglasögon som var identiska med Bonfiglios.

Vad säger du, kommissarien? Jag tror att du inbillar dig.

Ursäkta, men om det inte var Bonfiglio,

vem var det då som dödade dem?

Berätta!

Jag tror att det var du, herr Virduzzo.

-Va? -Du dödade dem.

Varför?

Sopåkaren sa ju precis…

Glöm honom. Han är en av mina poliser.

Jag ville reta upp dig. Jag fick faktiskt min sista bekräftelse.

Vad menar du, kommissarien? Du har ingenting på mig.

Inte ett enda bevis! Visa mig om du har några!

Du gav mig precis bevis

när du sa att du visste hur Silvana hade dödats.

Vad har det med saken att göra? Jag har redan berättat.

Städerskan sa att hon hörde det på tv.

Nej! Omöjligt.

Nyhetsreportern kan inte ha sagt det.

Han visste inte.

Då läste jag det väl i tidningen.

Nej, det gjorde du inte.

För vi har inte avslöjat det.

Det är du som är mördaren, herr Virduzzo.

Det räcker!

Det räcker, kommissarien! Det räcker!

Jag ska döda er! Allihop!

Släpp vapnet!

Förstår ni? Silvana var min!

Min! Förstår ni det?

Min!

-Och hon förtjänade… -För bort honom.

Hon förtjänade att dö!

-För bort honom! -Hon var en slampa!

Silvana var en slampa!

En slampa, kommissarien!

En slampa!

För bort honom…