Original subtitles

De har kommit för att hämta honom. Familjen, alla där, de är i fara.

Och jag kommer att få honom tillbaka dit.

-Tar vi hem honom? -Ja. -Nåt hände...

...mellan dem.

Det finns ingen Angela Adams längre.

Det här är en familjehistoria.

Cheryl, du förstår hur det här fungerar.

Ibland måste jag göra saker som jag inte kan prata om med dig.

När får vi se dig igen?

Armén kommer att bränna det här stället till grunden.

-Du kan inte stanna här. -Jag måste stanna. -Jag måste stanna. -Jag måste stanna.

Min bror är borta.

När det gäller de två amerikanerna som du tog hit.

De är i USA nu,

arbetar på dina order för att avvärja det hot vi står inför.

Du kommer att be mig att hjälpa dem.

Det är jag verkligen.

-Är du okej? -Ja. -Ja. -Ja. Ja, det är jag.

Vad ni två än var ute efter var ute efter, så kom du mycket närmare än Pavlovich gillade.

Det större problemet är att Emilys livlina är död på marken där borta.

Jag är som ett barn.

Och allt är nytt.

Jag hör de ord som talas om dig i sorg...

men de har ingen betydelse.

Ett språk som jag tycker att jag borde kunna,

men ännu inte förstår.

Jag känner deras vördnad för dig.

Jag känner deras lojalitet.

Jag känner deras kärlek.

Men orden är bara ljud.

Rörelse av luft.

Så jag ska säga adjö till dig på mitt eget sätt.

Sättet jag sa adjö till henne på.

Jag känner inte dig.

Det vill säga.., Jag vet inte sakerna om dig

kan man säga är viktiga för att definiera dig.

Men det kanske finns ett annat sätt att veta.

Ett mycket äldre sätt...

från när allt vi kände till var det djupa, mörka havet.

Och sinnen som sedan länge är bortglömda.

Att känna en annan passera förbi osedd

för ett ögonblick.

Och veta om det är något att frukta...

något att kämpa emot...

eller något mer sällsynt.

Att veta att det där i mörkret är något att hålla fast vid...

så länge du kan.

Jag vet att du är alla tre sakerna för mig.

Lika splittrad av ett svar som jag är av en fråga.

Men jag är tacksam att vi passerade varandra i mörkret.

Även om det bara är för ett ögonblick.

Så jag kommer att vara här tills bitarna har satts ihop.

Var du än är,

vart du än är på väg...

...när du ser henne...

var snäll mot henne.

Jag tror att hon kanske var lika splittrad som vi är.

och gjorde så gott hon kunde.

Och säg till henne Jag hittade vägen hem.

Vad sa du till honom?

Jag sa att Tarik älskar honom.

och kommer att hålla honom säker...

men att han kommer att bli väldigt rädd.

Och han kommer att känna sig väldigt ensam.

Och det kommer att göra ont.

Det är inte bra att ljuga för ett barn.

Inte när sanningen är viktig.

Och inte när du förväntar dig det att bli vuxen

som du skulle vilja kunna se i ögonen en dag.

Alla dessa saker är sanna.

Och Tarik kommer att skydda honom.

Han älskar honom.

Jag är hoppfull...

på andra sidan av det här,

att du ska få en chans att lära känna honom.

Ni är lika på så många sätt.

Vad?

Jag är väldigt mycket ensam.

Jag behöver en rörmokare.

Du sa att han skulle vara här om 30 minuter, och det var två och en halv timme sedan.

Ja, jag... Jag försökte det.

Nej, jag försökte det också.

Lyssna, jag vet att du försöker hjälpa till, men det finns vissa saker

Jag behöver en riktig människa att vara fysiskt närvarande för.

Cheryl?

Harold?

Åh, herregud!

- Åh... - Åh...

Åh, herregud!

Jag är ledsen att jag inte ringde i förväg.

Vem pratar du med?

Åh, Jesus. Vänta lite.

Nej, inte du. Jag måste gå, men kan du bara få rörmokaren hit?

-Nej, nej, nej, nej, nej. Nej, nej, nej. Vänta. -Vad? -Vad?

Säg bara åt honom att inte komma. Jag måste få prata med dig.

Um...... Nej, säg till honom att vi har löst det.

Ja, ha en bra kväll. Vad är det som händer?

Lyssna, jag måste påminna dig om något du redan vet.

-Varför skulle du behöva... -Min andra uppsättning löften till dig.

De som jag gjorde direkt efter vårt bröllop.

Jag lovade dig att jag skulle lämna mitt arbete vid dörren.

Att det aldrig skulle störa med vår familj.

Men det...

Vissa saker hände utanför den där dörren

som jag inte skulle kunna berätta för dig om.

Det är på väg att bli mer komplicerat än vad det någonsin har varit.

Är Angela okej?

- Jag tror det, ja. - Men...

Jag har henne inte.

Hon är i Afghanistan.

Hon är i fara. Och just nu är jag det också.

Jag vill att du hämtar väskan till dig och Henry.

Jag vill sätta dig på ett hotell i några dagar.

- Harold... - Ni två kommer att vara säkra där.

-Jag måste bara vara försiktig. -Harold, Henry är inte här. -Harold?

Vad? Det är... Det är sent. Var är han? Var är han?

Henry bor inte här längre.

- Vem är det? Vem är det? - Det är... Det är okej.

-De är med mig. -De är med dig. -Med dig? Vem är med dig?

Vad menar du med att Henry inte bor här längre?

Harold!

Du skulle vänta utanför tills jag förklarade det för henne.

-Det finns ingen service på din uppfart. Jag kunde inte vänta. -En död punkt.

Det är svårt nog att komma till henne, jag kan inte sitta där ute och vänta.

-Vi måste varna henne. -Nej. -Nej.

Ja, du har rätt.

Det här är Angelas far.

Åh...

Trevligt att träffa dig.

Nej... Inga namn.

Det är bättre att inte nämna några namn just nu.

Fortsätt försöka. Jag behöver en minut, sen måste vi gå.

Jag vill inte ha den där bilen som står på uppfarten längre än nödvändigt.

Jag behöver fortfarande något att byta till.

Ta vad du vill. Till höger däruppe.

Första dörren till höger.

Vilken tid är det där?

God morgon.

Det är bara svårt att ta sig igenom där. Det är så långt bort från allt.

Vi sabbade det.

Hon måste ut därifrån.

Vad händer med honom?

Han vem?

Till Morgan.

Uh, personalen kommer att hitta honom i morgon bitti,

och då borde vi inte vara någonstans i närheten av här.

Jag vet, jag vet. Jag vet, jag vet. Jag vet, jag vet.

Jag kände honom knappt.

Hur gick det här till?

Jag vet inte. Jag vet inte.

Vad tycker du, då?

Jäklar... Jag tror, uh...

Jag tror att han var något på spåren.

Jag tror att Pavlovich

verkligen försöker få kontroll över Hamzads mineralfyndigheter.

Ja...

Bote kom för nära.

Pavlovich behövde honom ur vägen, men...

Men?

Att ta ut den gamle mannen, och göra det på amerikansk mark.

Reaktionerna på det.., ...det är...

Det är inte en sak du gör för att tjäna pengar på mineralrättigheter.

Det är något på gång här som vi inte förstår ännu.

Vad menade du med det?

"Henry bor inte här längre."

Snälla, säg inte till mig att du skickade honom...

-Han är med Curt och Lois. -Skit, Cheryl.

Han kommer att stanna där ett tag framöver. Det är vad som är bäst för honom.

-Cheryl, han är inte... -Jag är ledsen. -Jag är ledsen.

Jag frågade dig väldigt direkt, "Ska vi ses igen?"

Jag frågade dig mycket direkt,

"Är du säker på att vi skulle få träffa Angela igen?"

-Och du svarade mig inte. -Jag kunde inte svara. -Jag kunde inte svara.

Jag skyller inte på dig. Jag är inte i en rättstvist.

Jag gick med på att spela efter dessa regler, att leva utan svar.

Jag anmälde mig till det här.

Jag tänker inte gå någonstans.

Men Henry är bara en liten pojke.

Han skrev inte upp sig för det här.

Jag har precis träffat Angelas far för första gången,

och du vill inte att jag ska veta hans namn?

Henry behöver kunna ställa frågor och få svar.

Och just nu...

Och jag älskar dig, Harold,

och det dödar mig att säga det här,

Men just nu.., kan vi inte göra det åt honom.

Curt och Lois är skitstövlar.

För oss. Inte till honom.

De är hans morföräldrar också.

Förr var det lättare att låtsas

att ditt arbete slutade vid dörren.

Vi släppte in Angela för att...

Åh, jag vet inte varför.

När vi väl insåg hade vi gjort ett undantag,

hon passade bara in hos oss.

Och med Chip.

Men nu...

...jag försöker verkligen hårt, Harold.

Men jag drunknar

i avsaknad av svar.

Angela Adams är en skönlitterär författare.

Hennes far,

den där mannen där uppe,

har varit en hel serie av fiktioner ända sedan Jag kände honom på byrån.

Om du vill att jag ska sluta, säg till mig nu.

Är det här hon?

Vad?

Det här är Emily.

Ja, det är jag.

Visste du att det var så här?

Mmm. Ja, jag visste det.

Vi var tvungna att arbeta med vissa risker för exponering. Du vet, saker man inte ska säga.

-Men hon sa till mig... -Nej. Jag menar, så här.

-Hon är en del av den här familjen. -Hon är en del av familjen. -Oh.

Du var nära med honom en gång också, eller hur?

Ja, det är jag.

Visst var det svårt?

Att vara på utsidan av det här?

Åh, att bryta kontakten med Harold, det var en del av överenskommelsen.

"Avtalet"?

Ja, avtalet som Abbey och jag gjorde.

Ren paus.

Han var den sista kontakten jag hade.

När det var avskuret var vi fria.

Hon och han var all den kontakt jag behövde.

- Det finns en skillnad mellan att behöva och att vilja.

Skit också.

Vad i helvete?

Harold. Vad i helvete...?

Den jävla varmvattenberedaren sprutade på lådan. Den kortslöt allt.

Kom igen nu. Varje minut vi är här inne är ytterligare en minut som

Den där bilen står där ute.

- Pappa? - Ge mig en minut.

Pappa?

Harold, kom in hit.

- Hallå? Emily? - Emily.

- Ja. Hallå. - Ja, ja... Stanna där du är.

Om jag förlorar dig.., kanske jag inte får dig tillbaka.

Okej. Jag kan inte lova nåt, men jag kan höra dig.

Lyssna, Em.

Morgan Bote är död.

Vi nådde honom, vi knuffade honom,

kunde vi inte få honom att att ge med sig vid första kontakten.

Ungefär en timme senare.., blev han mördad.

Vad? Av vem?

Det är en lång historia.

Är du okej?

Ja, jag mår bra. Harold mår bra.

Jag... Jag är... Jag är precis här, grabben.

Men lyssna, Emily,

du måste ta dig ut därifrån, älskling.

- Pappa... - Vi vet båda vad som är på väg dit.

Jag kan inte skydda dig nu.

Pappa, de är här.

- Åh, skit också. Okej, då. - Uh... Nej...

Vi har en vaktstyrka som har ställt upp sig i passet. De engagerar sig just nu.

- Hur många män? - Vilka? Armén eller...

Nej, era killar, vaktstyrkan. Hur många är där nere?

Jag vet inte. Jag vet inte. Tjugo kanske.

Det räcker inte för att hålla dem kvar. Du måste ta dig ut därifrån.

- Jag kan inte göra det. - Em, det kan du verkligen.

Nej, det kan jag verkligen inte. Och definitivt inte idag.

Jesus Kristus.

Han är död, pappa.

Vem är död?

Min far.

Han dog av sina skador igår kväll, och vi begravde honom i morse.

Mår du bra?

Jag mår bra.

Vem har du kunnat evakuera hittills?

Bara lite. Men det här hände snabbt.

Vem är kvar? Familjerna?

Ja, det är jag.

Barn?

Ja, det är jag.

Ja, det är jag.

Okej, vänta lite.

Okej, då. De är genom passet. De är på väg upp hit.

- Vi flyttar. - Lägg inte på, Em.

Nej, det gör jag inte. Det ska jag inte. Ge mig bara en minut.

Jag är vid den södra brunnen. Vi är på väg tillbaka upp till föreningen för att omgruppera.

Jag kommer tillbaka när vi är inne, okej? Vänta bara.

Är vi tysta?

Ja, det är jag.

-De där tunnlarna som du pratade om. -Ja. -Ja.

Åker de tillräckligt långt bort från byn

-att de kan ta sig ut den vägen? -Det är vad de försöker ta reda på.

-Hur kan du veta det säkert? -Jag vet, Harold. -Jag vet, Harold. -Jag vet. Jag vet, Harold. Jag vet.

Och de har barn med dem. Jag vet inte hur det kommer att fungera.

Vi måste börja ringa telefonsamtal.

-Vem ska du ringa? -Vem ska du ringa? -Väl, det finns människor som vi kan ringa.

-...som jag kan ringa. -Vem? -Jag.

Vi förlorade henne en gång.

Vi var i den här parken.

Jag vände mig om, men hon var inte där.

Abbey trodde att jag hade henne. Jag trodde att Abbey hade henne.

Hon var...

Hon var liten, du vet? Hon bara vandrade iväg.

Det visade sig att det inte tog oss lång tid att hitta henne.

Hon kom inte så långt.

Men, herregud, den känslan.

Jag har kämpat i krig så mörka,

ingen hade mage att ens ge dem ett namn.

Och i mitt liv.., har jag aldrig upplevt något liknande den känslan.

Svor till mig själv att jag aldrig skulle låta det hända igen.

Jag minns inte att jag sa det högt,

men jag minns den här minen i Abbeys ansikte,

så jag måste ha sagt något.

Och det här lilla leendet.

Jag var inte säker på om hon skrattade åt mig eller

Hon tyckte bara synd om mig.

För hur förvånad jag skulle bli

när dagen kom för mig att äntligen räkna ut det.

Vi brukade förlora Chip hela tiden.

Han dök bara upp i andra hus i grannskapet.

Skämtet på gatan var varför skulle vi inte bara sätta en klocka på honom

som en fråga om artighet.

- Han älskade deras hundar. - Ja, det gjorde han.

Och vi har aldrig haft någon.

Men han älskade de där hundarna.

Pappa?

Ja, jag är här. Vad är det som händer?

Jag ska bara en minut här.

De bryter igenom. Jag tror inte att de är långt borta.

Tunnlarna då?

De bryter sig in genom tunnlarna.

Hur kunde de göra det?

Jag vet inte. Jag vet inte. Vi försöker att barrikadera dörrarna, men...

Det finns några saker som jag vill säga.

Är Harold kvar där?

Ja, jag är här, grabben.

Cheryl är också här.

Jag är ledsen att du ska att gå igenom det här igen.

Ingen av er förtjänar det.

Och jag vill att du ska veta att jag inte klandrar dig för vad du gjorde.

Pappa?

Ja, det är jag.

Kan du koppla bort mig från högtalaren?

Ja. Jag är... Jag är här.

Jag behöver dig göra en sak för mig.

Vad är det för något?

Jag vill att du accepterar det här.

Varför detta händer.

Varför detta hände.

Jag hittade något här.

Den här familjen är viktig för mig.

Så mycket är sant.

Och detta är inte ett förkastande av dig,

eller av mamma, så mycket är också sant.

Lova mig att du kommer att hitta ett sätt att acceptera det här.

Jag måste få veta att du inte kommer att spendera resten av ditt liv med att ångra det här.

Förargar mig för det här. Eller hånar den här familjen för det här.

Jag ber dig att acceptera att acceptera att det här är något som jag ville.

Kan du göra det åt mig?

Skit också. Skit också. Nej, vänta!

Nej...

Jag borde ha stoppat henne.

Hur skulle du ha kunnat göra det?

Från... Från vad du berättade för mig,

det här var något hon kände att hon desperat behövde.

Jag borde ha stoppat henne.

Och tänk om du hade gjort det?

Hur skulle hon kunna lita på dig...

Jag borde ha stoppat henne!

I... ...jag borde ha stoppat henne.

Vi måste gå.

Inte än.

Varför då?

Du hörde det också, eller hur?

Ja, det är jag.

Jag vill veta vad som hände.

Jag vill ha några svar.

Jag skulle vilja ha dem just nu.

Ja, det är jag.

Zoe.

Ja?

Vi ska gå till bilen.

Vi ska lasta av bagageluckan.

Kan du ta med min fru i köket

och hålla henne distraherad en stund?

Självklart.

Vad menade du med det? "Hörde du det också"?

Vad hörde du?

På telefon.

Efter att dessa män kom in och sköt, pratade de inte talade de inte dari eller pashto.

De talade ryska.

Vad betyder det?

I dina konversationer med Morgan Bote,

nämnde han någonsin Pavlovich

att ha tillgång till någon sorts legosoldatsarmé?

Så är du inuti den här saken eller utanför?

Be om ursäkt?

Människorna där inne vet.

Människorna utanför undrar vad människorna där inne vet.

Jag frågar, vilken är du?

Jag vet inte riktigt, faktiskt.

Tja, då antingen är du inne, och du har inte har hjärta att berätta för mig,

eller så är du utanför, och de har inte hjärta att berätta för dig.

Jag tror att jag kanske är i en övergångsfas.

Hmm. Roligt.

Tack så mycket.

"Jag vill att du ska veta att jag inte klandrar dig för vad du gjorde."

Det är de sista orden jag någonsin kommer att höra från någon

som tillbringade varje helgdag i ett decennium i mitt hus.

Och det finns en mycket god chans

att jag aldrig kommer att ha någon aning om... ...vad hon pratade om.

Det finns saker du är skyldig för att kunna vara delägare i ett hus.

Du vet, saker man omfamnar, saker du accepterar,

saker som du förtränger,

saker du kämpar mot inom dig själv.

Det har alltid varit rättvisa strider i vårt hus, tror jag.

Harold krävde att av sin profession,

krävde att de skulle behandla mig rättvist.

Vilken löjlig sak att höra mig själv säga just nu.

Jag blev ombedd att distrahera dig.

Jag vet.

Jag vet bara inte från vad.

Vet du...

Kände du Morgan Bote?

Ja. Han var en vän till Harold.

Varför då?

En ryss vid namn Pavlovich beordrade mordet på honom

för att skydda en affärsuppgörelse i Afghanistan.

Han har också...

Han kan ha beordrat legosoldater till Afghanistan

för att ytterligare skydda avtalet.

Männen som dödade Emily var hans män.

Han kommer inte att veta någonting.

Jag vet att du vet det.

Vi är ingenstans just nu.

Allt han vet Jag vill få ut av honom.

Det här är vad jag gör... vad jag gjorde för att försörja mig.

Det vet du väl?

Nej, det gör jag inte.

Inte så här.

Jag måste göra det här...

...ensam.

Jag trodde inte att du någonsin skulle komma in hit.

Absolut inte för att besöka roddmaskinen jag sa till dig att ingen någonsin skulle använda.

Angela är borta.

Borde förmodligen sluta med vanan att kalla henne det.

Varför skulle jag inte kalla henne det?

Du är fantastisk.

Sa du inte precis till mamma att namnet var påhittat?

Hur kommer det sig att du kan vända allt till ett argument mot mig?

Åh, jag vet inte.

Den här nästa delen kommer att bli svårt för dig.

Alla fiktioner du har byggt upp

håller på att falla sönder på en gång.

Att du kunde hindra ditt arbete från att någonsin följa dig genom ytterdörren.

Att genom att hålla oss åtskilda, kunde du hålla oss säkra.

Att du aldrig skulle kunna bli arg på oss för den ansträngning det tog.

Åh, det är inte rättvist. Du vet att det inte är sant.

En fiktion är en användbar sak.

Det är bara det att.., ...förr eller senare..,

sanningen måste komma upp i luften.

Det fanns alltid en del av dig som lämnades vid den där dörren.

En del som jag inte är säker på att jag någonsin träffat.

En del som vill att komma tillbaka nu.

Det bästa jag någonsin velat vara var din pappa.

Sakerna jag sabbade... ...jag sabbade.

Men jag försökte. Jag försökte verkligen.

Jag vet.

Det skulle ha varit trevligt att kunna berätta allt det där

när jag fick chansen.

Att säga adjö verkar som en liten sak att be om

i utbyte mot alla ansträngningar.

Några sista ord för att ge ett sammanhang till det hela.

Jag fick inte till det med dig.

Jag fick inte till det med henne.

Jag fick inte ens få göra det med Henry.

Sista orden.

- Vad är det för nåt? - Du var i rummet när det hände på Bote's. Ja?

- Ja, det är jag. - Ja, det är jag.

Sa han något till dig till dig innan han dog?

-Nej, det hände för fort. -Gjorde han något? Var han nära sin dator eller...

Hans telefon.

Han höll sin telefon i sin hand.

Han kanske skickade något.

Vad var det?

Något som han ville försäkra sig om inte dog med honom.

Något viktigt för detta pussel

att han behövde komma i händerna till någon han litade på.

Till vem? Till dig?

Nej, nej, nej, nej. Inte för mig.

Men jag har en aning om vem han ville skicka det till.

Vad hände?

Han visste ingenting om Pavlovich eller Afghanistan eller något av det.

Han var bara en kille. anlitad av en kille.

Allt han visste

var att han anställdes för ett jobb som han misslyckades med att slutföra.

Morgan Bote var inte hans enda måltavla.

Vem var hans andra mål?

Du...

- Jag? Varför jag? - Varför hon?

Och jag.

Eh, Dixons.

Marcia och Henry.

- Varför då? - Det vet jag inte.

Hamzads advokat, hon ville berätta något för dig,

något hon var rädd för att säga över telefon.

Hon kanske vet.

Något som Pavlovich inte vill att vi ska veta.

Förmodligen.

Något som skulle skada honom om det kom ut.

Förmodligen.

Sedan åker vi till London.

För fan ta honom.

Jag vill göra honom illa.

Gör inte du det?

Jag förstår nu.

Du vet, vad som händer, vad som står på spel.

Kanske inte allt, men tillräckligt.

Men...

Men du...

Det känns som om att jag förstår dig mindre än jag kanske någonsin har gjort.

Jag måste göra det här.

Det är bara några dagar på hotellet för att vara säker.

De där två kommer förmodligen att be dig att passa deras jävla hundar.

Men det är upp till dig.

Hjälp mig att lösa det här när jag kommer tillbaka.

Hjälp mig att hitta ett bättre sätt att få allt detta att fungera tillsammans.

Jag ska försöka.

Jag ska verkligen försöka.

Du borde sätta igång.

-Du kommer inte? -Nej, nej. -Nej, nej. -Nej, nej.

De kommer att ta dig till hotellet på ett säkert sätt.

Jag ska bara se till att allt är städat upp innan jag låser.

Ja...