Original subtitles

Ollie, Ada. Mamma kommer.

Den här vägen.

Flickor!

Mamma!

Rose!

Mamma, var är du?

Mamma!

Hjälp oss! Mamma!

Herre, vi ber att Du håller stormarna borta.

Låt dammet ligga.

Vi tackar Dig för att du gav Henry arbete.

Skydda dem som reser.

Låt Henry tryggt nå resans mål. Låt honom tjäna nog att bygga färdigt här.

Att så grödor.

Hjälp mig.

Hjälp mig att se de gåvor Du gett mig istället för de Du tagit.

Hjälp mig att hålla Rose och Ollie friska och trygga.

Låt dem inte bli sjuka som de andra barnen.

Rose, kasta ner lite hö, raring! Bara lite.

Det måste räcka.

Låt mig bli blåslagen och blodig, bara de får vara oskadda.

Ge Ada en kyss från mig.

Säg att jag håller min mänskliga ondska, stången, så att vi kan återförenas.

ADA JUNE BELLUM DÖD 3 JUNI, 1928

Allihop.

JAG SOVER TILLS DU HÄMTAR MIG

Minns du henne?

När jag ligger vaken på natten, fördriv oron från mitt hjärta.

Belöna mig med fridfull, svart sömn.

Amen.

Jag bad din pappa laga det här.

Det finns aldrig nog med tid.

Tror du att han ser Philadelphia?

Nej, det är för långt österut.

Jag vill se det.

Jag vill se hur det är.

Kanske nästa sommar.

Om skörden blir lyckad.

Lås efter mig.

Följ mitt finger när jag läser.

DEN GRÅ MANNEN

"Den grå mannen låste in sin fru

och sina fem barn i sovrummet och hämtade glödande kol.

Han tänkte bränna upp de sex änglarna, men ödet ville ha ett offer till.

När flammorna växte sig högre, insåg Grå mannen att hans skjorta fastnat.

Han kom inte loss. Flammorna slukade honom.

Nu, när det är sandstorm, blåser Grå mannens aska ihop.

Han vandrar i natten. Har du inte din mask på dig, så andas du in honom,

och han får dig att göra hemska saker!"

- Är det låst? Lås ute honom! - Nej. Vi kan inte låsa ute honom.

- Varför? - För att han kan lösas upp

och tränga in genom springorna och vi kan andas in honom.

Det hände mamma.

- Hon andades in honom. - Nej.

Mamma var upprörd över Ada och sov inte.

Du kunde följa med.

Jag vill inte att de bor i tält och förlorar det lilla vi har.

Jag lämnar henne inte därute.

Ensam.

Flicka...

Kom Henry iväg förra veckan?

Jo... De var flera som gav sig av.

Den siste mannen kvar.

- Förlåt. - Det går bra.

Det är svårt att hinna med.

- Han har hållit på hela natten. - Är det den där förkylningen?

Det började så, men det har bara blivit värre.

Lunginflammation, säger dr Cox.

Det är inte smittsamt. Doktorn säger att det är för mycket damm i luften.

Vad kan vi göra åt det?

Det är en kamp.

Thomas har varit sjuk.

De borde hälsa på helaren borta i Guymon.

Han drog artriten ur en gammal mans fingrar.

Benen bara rätade på sig.

Bra att du tog med flickorna, Margaret.

Varför det?

Du har inte hört talas om Calabash.

- Pappan sa att dörren var låst. - Men luffaren tog sig in i huset.

Plundrade skafferiet. Han åt kex över bebisen.

Nej, Birdie. Han hade redan ätit kexen.

- Han bara tittade på bebisen. - Han måste ha varit hungrig.

Hunger får en inte att stirra så på en bebis.

Bara stirrade.

Och det förklarar inte vad han gjorde efteråt.

Han band fast pappan

och tvingade honom att se på när han dödade mamman och barnen.

Uppskurna som svin.

Jag hinner inte med alla sysslor. Ska jag akta mig för galningar också?

Var vaksam. Alltid.

Fick de tag på honom? Luffaren?

Nej, inte än. Jag förstår det inte.

Ingen såg honom gå.

Det är som om han gick upp i rök.

Gode Gud.

Kära nån.

Du reser inte i dag.

Jag försöker.

- Det blåser. Det blir nog oväder. - Det är alltid oväder.

Men folk dör i dem och du är utsatt i vagnen, Esther.

Oskyddad.

Se bara till att Thomas och Jacob stannar inne.

Städa. Stäng igen huset.

Det sipprar ändå igenom allt. Jag hittar det på de märkligaste ställen.

I går natt drömde jag...

Han slutade inte hosta.

Jag tog en näsduk och körde in den i hans mun.

Om och om igen.

Förlåt.

Jag måste få mina pojkar härifrån.

Så ja.

Flickor, ta tag i snöret, annars går ni vilse!

Var är Ollie?

Jag ser henne inte.

- Jag vill ha pappa. - Jag vet.

Var är han?

- Han bygger en bro. - Ja.

Jag har en idé.

Ett streck för varje dag pappa är borta.

Vad blev du rädd för?

Mannen utanför.

Vilken man?

Stanna här.

Gå inte ut, mamma!

Den grå mannen?

Du skrämde henne med den.

- Sa jag inte åt dig att slänga den? - Jo.

Det här borde hjälpa med dammet.

Och den där mannen?

Luffaren som försvann.

Det finns ingen därute. Förstått?

Det här... Det är inte på riktigt.

Ja. Som en dröm

på dagen.

Jag tar den här.

Kan du berätta om vetet?

Första året vi sådde växte det fort.

När det blåste såg plantorna ut som havet.

En dag lekte vi kurragömma i det höga gräset i timmar.

Kom!

Skynda dig!

Ni kunde gömma er en decimeter bort och jag skulle inte se er.

Men jag hörde er alltid fnissa.

Det var perfekt.

God natt!

Mamma, vakna!

Va? Vad hände?

Ollie hade rätt. Det är någon därute.

Ser du?

Vänta här.

Det är Jacob. Esthers pojke.

Vagnen måste ha vält i stormen i natt.

Var är Esther?

Jag vet inte.

Jag hittade Thomas ensam under vagnen, så rädd att jag knappt fick ut honom.

Hon lämnade honom nog där och letade efter Jacob.

Herrens vägar är outgrundliga.

Men han är en vis försörjare. Man måste hålla fast vid sin tro.

Han har en plan för Jacob.

En plan viktigare än vi kan förstå.

- En del saker ligger bortom vår kontroll. - Andra inte.

Man kan inte bara tro att Gud ska göra något,

att det är en del av planen, annars dör de. Vi begravs allihop.

- Det låter som högmod. - Bättre än att begrava ett till barn.

- Jag försökte ge mig av. - I en storm.

Jag styr inte vädret. Jag kan inte få det att regna.

- Vad ska jag göra? - Du kan prova att sopa.

Friska och krya.

Det började bara blöda. Det slutade inte.

Luften är torr. Det är min gissning.

Er gissning?

Efter Ollie och Ada så...

Jag oroar mig.

Ada brukade blöda näsblod så här.

Esther nämnde att dammet gör Thomas sjuk.

Luften.

Jag har masker till salu.

De kanske hjälper.

Tar du ditt sömnmedel?

Vill du ha mitt råd?

Håll dörrar och fönster stängda, ha på er maskerna.

Slappna av.

Mamma, är du vaken?

Vi ska ju inte sova i samma rum som du.

Tyget räckte bara till ett rum.

Och om det händer igen? Om du slutar sova?

Förstår du inte att dammet tränger in överallt?

Det är därför din kusin Thomas är sjuk och det är därför du blöder näsblod.

Jag vill åka. Jag vill åka till pappa.

När pappa skickar mer pengar tar vi nästa tåg.

Jag lovar.

Han vederkvicker min själ

Har någon fått post?

Vi ska försöka åka när Henrys nästa brev kommer.

Har du inte hört? Posten har ställts in tills vidare.

Det var så mycket sand på järnvägen att ett tåg spårade ur i Woodward.

Alla ombord omkom, förutom en åsna i en godsvagn.

Du får stå ut med oss.

Jag förstår.

Något nytt om luffaren?

Nu undrar de om pappan gjorde det själv.

Dödade barnen och hittade på historien om inkräktaren.

Vår granne sa att han var konstig innan,

som en helt annan man.

Tänk på saken.

Ingen såg luffaren komma eller gå.

På med nattlinnet, vännen.

- Knöt du inte fast dörren? - Jo!

Kon håller oss vid liv.

Hon svälter och kunde ha blivit tagen.

Hon kunde ha dött. Du måste knyta dörren hårdare!

- Grå mannen skadade kon. - Sluta!

Ingen mer grå man, förstått?

Gör klart dina sysslor.

Rose.

Kastar du ner lite hö?

Jag är ledsen att vi grälade...

Rose!

I lagården, vem såg du?

Jag sa ju det – Grå mannen!

Men du sa att han inte fanns.

Någon kan vara där.

Stanna.

Kom ut, annars bränner jag ner hela byggnaden.

Jag sa åt er att stanna därnere.

Vi är rädda.

Akta er, flickor.

Vem är du?

Namnet är broder Wallace Grady. Jag menar inget illa.

Jag behövde logi.

- Henry sa att ni hade en lagård. - Henry?

Känner ni inte igen hans jacka?

- Har du gjort honom illa? - Verkligen inte. Jag är predikant.

Jag stannade till på väg västerut och broder Henry gav mig den här.

- Han bad mig att titta till er alla. - Varför knackade du inte på dörren?

Det var min avsikt, så fort jag återhämtat mig.

Jag blev fast i ovädret på grund av mitt dåliga ben.

Jag tyckte jag såg för hemsk ut. Jag ville inte skrämma flickorna eller er.

Rose, inte sant?

Och ni är Margaret.

- Henry skulle ha berättat. - Posten går långsamt utan tåg.

Ni måste ge er av. Nu!

Jag kan arbeta för brödfödan. Folk behöver Guds ord.

- Folk behöver regn. - De hör ihop, frun.

Försvinn! Nu!

Er ko svälter, så det gör snart ni med.

Eller hur?

Mjölken har sinat. Jag kunde få igång henne.

- Okej. Det går bra. - Åh, kära nån.

Det går bra.

Hjälp, mamma!

Andas.

Håll dig borta.

- Jag kan hjälpa till... - Mamma!

- ...men jag behöver röra vid henne. - Varför?

Jag gör handpåläggning.

Jag kan hela. Det är sant. Även om ni inte tror, hur kan det skada?

Margaret.

Hjälp, mamma!

Släpp henne.

Släpp henne!

Vad gjorde du med henne?

Mamma!

Det slutade.

Jag ska gå.

Jag måste bara vila.

Du sa att du kunde få vår ko att mjölka.

Hur?

Marklöpare suger upp vattnet. Det blir mycket foder.

Jag sover med den här och vet hur man använder den.

Är det förstått?

Folk pratar om jag låter dig stanna.

Jag kan hålla mig utom synhåll.

Vara i lagården.

Helade han mig?

Jag vet inte.

Rose!

Jag hatar dig, Margaret.

Vilket fint hantverk.

Det är bara vår dröm för huset.

Jag saknade dig i kyrkan den här veckan. Vi var oroliga för dig.

Mamma, det är Thomas.

Var är Esther? Hur tog han sig hit själv?

Stackars liten.

Birdie, hämta sheriffen.

Det här är förkrossande.

Hon ser inte efter honom, Margaret.

Det kanske är tillfällig sinnesförvirring eller något allvarligare.

Esther, Det är Margaret.

Esther?

Minns du när Ada gick bort?

Länge tänkte jag att jag borde göra henne sällskap.

Men du måste tänka på ditt andra barn. På hans hälsa.

Mannen har tagit hand om honom.

Eller var det en dröm?

Drick lite vatten. Bara en klunk.

Hur länge har du legat här?

Hon är inte vid sina sinnens fulla bruk.

- Är du säker? - Jag kunde ta honom, men vi har ingen mat.

Följ med mig, lille Thomas. Så.

Margaret.

Tack. Tack för att du hälsade på.

Det går bra. Du måste ta hand om dig.

- Vad händer? - Bara ett litet tag, Esther.

- Vad då för något? - Tills du kommer på fötter.

Tar ni honom? Vart för ni honom?

Jag ska inte... Vänta lite nu.

Han är min son. Han är allt jag har kvar.

Du är inte annorlunda än mig! Vet du det?

Du är inte annorlunda än mig! Du trodde alltid det.

Du blir precis som jag, hör du?

Jag ska visa dig hur det är! Se på mig! Du blir som jag.

Ser du mig?

Du blir som jag. Du ska få se. Du får ångra dig.

Ta honom inte ifrån mig!

"Hållen det för idel glädje när I kommen i allehanda frestelser,

och veten att om eder tro håller provet så verkar detta ståndaktighet."

Så fint.

Din?

Den var min mammas.

Fick hon med dig i kyrkan?

Delvis.

Pappa var predikant. Han sa att jag hade handlaget.

Alla mina syskon har det. Jag har fyra systrar.

Var är de nu?

Två är i Texas, scharlakansfebern tog de andra medan jag var ute och förkunnade.

Ollie hade det. Scharlakansfeber. Och Ada.

När de gick in i karantän ropade Ada oupphörligt på mig.

Jag klöste på dörren mellan oss tills mina naglar var helt sönder.

Tillfälliga avsked är en börda i våra jordeliv.

Men återföreningen varar i evighet.

Tror ni det?

Jag måste.

Jag har inget val.

Flickorna har tur som har er.

Tycker ni inte det?

Efter Adas död sov jag oroligt.

Jag gjorde saker.

Ingen post i dag. Men brevbäraren sa att det blir disigt.

Gud i himmelen, jag tackar Dig.

Jag tackar Dig för familjen Bellums värme.

Du förde samman oss genom broder Henry och jag är evigt tacksam.

Tack för Roses fortsatta hälsa.

Vi ber Dig att hålla lilla Ollie i Ditt kärleksfulla ljus.

Jag minns en vers min far lärde mig.

"Varken denne har syndat eller hans föräldrar

utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom."

Tack för måltiden.

Och tack för det här.

Kom det i dag?

Är det från pappa?

- Nästa... - Vad har han att säga?

Sluta!

- Rose. - Jag...

Du.

"Kära flickor, mitt första hopp är att ni kan dechif..."

- Dechiffrera. - Dechiffrera.

"Dechiffrera mina kråkfötter.

Mitt andra hopp är att de här grässtråna fortfarande är gröna när de når er.

När jag plockade dem var de det grönaste ni någonsin sett.

Nästa bit är bara för mamma, flickor."

Här.

Har ni hemligheter där borta?

Nu, Rose.

Sätt ner henne.

Det verkar som en dålig idé.

Vem är du?

Rose, läs brevet. Högt.

"Jag mår bra, Margaret, men min jacka blev stulen.

Tillsammans med brevet i fickan, pengar och karameller till flickorna.

Det var en predikant som bad att få sova över.

Nästa dag kom min rumskamrat inte tillbaka efter lunch.

Vi hittade honom med spräckt skalle och utan skor.

Ingen vet hur predikanten försvann. Han bara gick upp i rök."

Jag skulle inte skada er.

- Var är pengarna? - Borta.

- Var är dina? - Borta. Släpp henne!

Ja. I utbyte mot brevet.

Vi bör nog behålla det. Och se vad sheriffen tycker.

Ni skulle ha svultit utan mig.

Utan dig skulle hans första brev ha nått fram. Vi kunde ha åkt!

"Förgäten icke att bevisa gästvänlighet, ty så hava några fått änglar till gäster."

- Änglar. - Jag botade henne, eller hur?

Ska jag göra det ogjort? Så att hon blir som hon var.

Botade? Du är en bedragare.

Var din far också bedragare?

Min far skulle gilla dig.

Försvinn!

Försvinn!

Jag skulle också vara rädd.

Ni är alldeles ensamma.

Man vet inte när det kan komma någon.

Några lås. Lite garn?

Det hindrar inte mig.

Det hindrar inte Grå mannen.

Vi ses.

Mamma!

Ollie?

Sa du det?

Vad gör du, Esther?

Du blir precis som jag.

Du ska få se. Du andas in honom. Han får dig att göra hemska saker.

Mamma!

Var du ute hela natten?

DEN GRÅ MANNEN

...in genom springorna...

Du andas in honom... gör hemska saker...

Margaret.

Det slutar aldrig.

Mamma! Få ut oss!

Mamma! Mamma!

Öppna dörren! Lås upp den, snälla!

- Mamma! - Är han därinne?

Få ut oss!

Mamma!

Ut med er! Fort!

Välte du lampan?

Nej, det är Wallace.

Hur gör han det?

Jag var vaken hela natten.

Dörrarna är låsta.

- Han kanske inte behöver använda dörrar. - Vad menar du?

Jag borde ha tätat under dörren.

Mamma. Den grå mannen är bara en historia, som du sa.

Wallace lånade boken en dag.

Men han helade dig, eller hur?

Han kom in i ett låst hus medan jag höll vakt.

Det är vad han vill.

Gå och hämta din syster.

Stoppa tyg under dörren och kom inte ut.

Hej!

Du ser bra ut.

Vad gör du här?

Jag kom för att be om ursäkt.

Det som jag tänkte och det som jag sa. Förlåt.

Vi är en familj.

Kan vi glömma det här och börja om? Jag saknar dig.

Jag saknar flickorna och...

Ja, du vet...

folk börjar oroa sig.

De har inte sett dig på ett tag.

Det är svårt med så dåligt ljus.

Det är lättare att andas.

Det kanske skulle hjälpa att komma ut mer.

Det är galet vad som sker i huvudet när man oroar sig.

Det kanske vore bra att ta locket av känslorna.

Jag försöker också komma ut mer.

Jag har bett med predikanten för att må bra.

Jag har hälsat på Thomas...

Margaret?

Du kunde börja med dansen i kväll.

Tro mig, du vill inte att folk ska spekulera på det där viset.

Du bör visa dem att du mår bra.

Du har rätt.

Vi borde komma ut mer.

Ja.

Ska vi gå på dansen?

Esther sa att folk oroade sig för oss.

Vi måste rycka upp oss och gå.

Sheriff Bell är där.

Vi kan berätta om Wallace, om det som händer.

Utan brevet från din far...

Om sheriffen trodde att något var fel...

Han kunde ta er båda. Lova att du inte nämner det.

- Vad fin den är. - Det är hon som bär den.

Stanna inne!

Vi mår väldigt bra. Ni?

Rose!

Jag kan inte andas!

Mamma!

Mamma! Sluta!

Vad är det med dig?

Du skrek! Du fick ingen luft!

Nej, jag skrattade!

Den är förstörd.

Vi borde nog inte gå.

Du ser ändå perfekt ut.

Det är inte bara klänningen.

Vad gör du...

Sluta!

Det går bra, Rose.

Pappa kommer snart hem och då löser vi allt.

För stunden måste vi visa alla att vi mår bra.

Du ser kry ut, Margaret.

Vi mår mycket bättre. Tack.

Ursäkta mig.

- Ja, det stämmer. - Margaret!

Vill du ta en svängom?

Gärna.

Hur står det till?

Vi var lite krassliga, men mår bättre nu.

Så bra. Har du fått nog med sömn?

Hur så?

Vad sa Rose?

Vad menar du?

Inget. Hon har drömt mardrömmar.

- Margaret. - Vad?

Du...

Du...

Kors.

Det är bara en skråma.

Det är bara mitt ben.

Fortsätt att spela.

Ursäkta mig.

Vad gör du med honom?

Med pastor Shaw?

Ursäkta mig.

Jag ville inte att flickorna skulle missa dansen, men såret gör mig lite yr.

Margaret.

Jag kan väl titta förbi senare med helaren jag nämnde?

- Helaren? - Ja.

- Du menar Wallace. - Nej.

Han heter Everett Lee.

Han är så trevlig. Han fick mig att komma till sans.

Han hjälper mig med hushållet och gav mig det här.

Jag struntar i vad han kallar sig.

Där är mannen som gömde sig på vårt loft, sheriffen.

- Som hotade oss! - Margaret!

Det kan det inte vara.

Du har en mördare under ditt tak.

Henry skrev ett brev. Din helare dödade en man på hans läg...

Hon talar sanning.

Jag såg honom också. Han hotade att komma tillbaka.

Förstår ni?

Han är inte från denna värld.

Han är...

Han har smugit in i vårt hus och flyttat saker på nätterna,

och försökt att göra flickorna illa.

Han tar sig igenom lås och stängda fönster. Han går upp i rök.

- Han tränger sig in genom springor. - Snälla mamma, kom.

Man kan andas in honom.

Han får en att göra hemska saker.

De skvallrar nu.

Undrar om jag...

- Om jag... - Men jag sa att jag också såg honom.

Det spelar ingen roll.

De såg mig så här.

Mamma?

Mamma.

Vem gjorde det där?

Du.

När?

Var han i mig?

Det gör inget.

Vänta!

Du hörde väl det där?

Ja.

Någon kanske tittar till oss?

Sätt på era masker. Stoppa tyget under dörren när jag går.

Margaret.

Wallace!

Margaret.

Här, Margaret.

Margaret.

Här, Margaret.

Du blir precis som jag.

Margaret.

- Här, Margaret. - Margaret.

Folk pratar.

Bakom dig.

Mamma!

Vad hände? Var det Wallace?

Ja, men han försvann!

Vad menar du?

Som i boken!

Han är i luften, Rose!

Han kan vara var som helst!

Gå in! Nu!

Mamma?

Wallace?

Förlåt, Ada.

Förlåt.

Snälla, släpp in mig.

Snälla!

Snälla!

- Mamma? - Förlåt.

Jag är så ledsen.

Mamma?

Du sover.

Det är du.

Du går i sömnen igen.

Det är jag.

Det är Rose.

Mamma, det är jag! Vakna!

Skjut inte, det är Rose!

Det är din dotter!

Skjut inte.

Lägg ner geväret!

Jag är rädd, mamma!

Du måste lita på mig!

Du måste vakna!

Du är inte Rose.

Mamma!

- Mamma! - Mamma!

Rose... Vad gör du härute?

Grå mannen hemsöker oss inte.

- Vad pratar du om? - Det är du.

Du gör saker i sömnen igen.

Det var så stolarna flyttades och sängen fattade eld.

Du får aldrig nämna sömngången igen. Inte för någon.

Varför gör du så här?

Varför? För att skydda er.

Då borde vi ha åkt.

- Jag försökte hålla ihop oss. - Mamma.

Du, jag

- och dina systrar. - Ada är död!

Förstår du inte?

Ni är jag.

Delar av mig.

- Små delar som aldrig läker. - Du skrämmer mig, mamma.

Jag blöder när du är skadad.

Jag lever i den där graven, kvävs i jorden med din syster.

Och jag skulle göra vad som helst för att vi ska vara tillsammans,

för att vi ska vara hela.

Rose!

Ollie!

Sluta! Inte mamma. Okej? Hon andades in Grå mannen.

Du ljuger!

Tant Esther?

Det är för sent!

Det finns ingenstans att ta vägen, Rose!

Låt henne gå!

Mamma!

Det där var inte Wallace! Du dödade tant Esther!

Du gör henne illa, Rose!

Släpp henne!

Hjälp!

De tar er! De tar er härifrån! Snälla!

Hej, sötnos!

Var är mamma?

Rose... Mår du bra?

Hon är inte frisk.

Rose.

Så där ja.

Ni två kan vänta därinne.

Oroa er inte.

Vi ska bara prata lite.

Jag vet inte vad som flugit i henne.

På grund av prärievargarna.

- Har du skjutit en nyligen? - De är alltid i närheten.

Tittade Esther förbi, Margaret?

Hon sa att hon skulle det.

Jag hoppas hon inte gick vilse i ovädret.

Flickorna verkar skrämda.

De klättrar på väggarna.

Jag kanske borde ta dem. Bara tills Henry kommer tillbaka.

Så ja...

Så ja.

Du...

Du...

Det är bara några dagar kvar nu.

Du har klarat dig bra.

Stanna här. Titta inte.

De kommer att hänga mig, Rose.

Men det finns en lösning,

ett sätt att hålla ihop.

En återförening som varar för evigt.

Vi bara somnar som alla andra kvällar,

men längre.

Nej, snälla!

Jo, vännen.

Det är det enda sättet.

Det är okej att vara rädd.

Det är okej. Kom hit.

Kom hit.

Förlåt.

Jag är så ledsen för allt, Rose.

Ni är mitt livs kärlekar, det vet ni.

Jag är bara så trött, mamma.

Då gör vi Ada sällskap.

Kan du berätta om vetet först?

Ja.

Vårt första år växte det.

Det nådde upp till bröstet.

När det blåste böljade vetet som havet.

Vi lekte på åkern i timmar.

Alla tillsammans.

Kan vi få medicinen i persikor?

Det är en underbar idé.

Ollie!

Mamma!

Jag försökte stoppa henne. Ollie blev rädd och sprang.

Hon måste vara med oss. Hon kanske drunknar!

Snälla!

Var är hon?

Förlåt.

- Vad? - Grönt!

Till minne av DALE WASETA MARK GADBURY

Filmen är dedikerad till Donald Jesse Joines

Översättning: Maria Fredriksson