Original subtitles

Carl Sagan sa en gång att människor är

som fjärilar som fladdrar en dag och tror att det är för evigt.

För 13,8 miljarder år sen

skapade Big Bang stjärnorna, planeterna och galaxerna.

Observerbar fakta.

Rationellt tänkande. Ren vetenskap.

Perfekt.

Min hemstad är också ett resultat av Big Bang.

New York.

En stad fylld med mänsklighet...

...drömmar...

...förluster...

...kärlek.

Valet vi gör.

Vägen vi väljer.

Jag har alltid trott att det tar ett helt liv att förstå människohjärtat.

Men det visade sig bara ta en enda dag.

SOLEN

Pappa...

—Jag måste sticka. —Acceptera ödet.

Okej. Jag ska vara på immigrationskontoret kl. 8.

Utsätt dig inte för det, gumman. Ge upp.

Det har inte hjälpt med advokater. Tasha!

Vi har försökt för länge, Natasha Kingsley. Vi åker hem i morgon.

Men det här är mitt hem.

New York är mitt hem.

Jag måste sticka.

Ha det bra i skolan.

IMMIGRATIONSÄRENDEN ANMÄLAN

—Lester Barnes. —Natasha Kingsley. Jag bokade mötet.

—Det gäller mina föräldrars ärende. —Allt står i akten.

Gör dig själv en tjänst och låt mig läsa den.

Då så...

—Din fars namn? —Samuel.

—Din brors? —Peter.

—Yngre? —Peter är elva.

—Är han född i USA? —På Jamaica. Han var fyra när vi kom hit.

Amerikanska medborgare i släkten?

Nej. Jag har kollat.

—När ska ni åka? —I morgon.

I morgon?

I morgon.

Okej...

Ert ärende ligger inte längre under immigrationsverket.

—Vad betyder det? —Beslutet är slutgiltigt.

Tyvärr.

Finns det inget du kan göra?

Jag har varit på Jamaica. Det är ett härligt land.

Allt där är "skönt".

Du kommer att få det bra.

Glöm det.

Hör du...

Du ska till Jamaica.

Andra ska till Gaza, Syrien och Afghanistan.

Du kommer att få det bra.

Alla säger att jag kommer att få det bra

och jag är trött på det.

Jag har varit här i nio år.

Jag skulle gå sista året i gymnasiet och läsa kemi och sikta på college.

I stället är jag här.

Och här vill jag inte vara,

för New York är mitt hem.

Okej, okej... Jag är ledsen för det här.

Det kanske finns nåt du kan göra.

Här...

En vän till mig arbetar kostnadsfritt ibland. Jeremy Martinez. Han är advokat.

Ring honom.

Jag skulle vilja träffa mr Martinez i dag. Jag heter Natasha Kingsley.

—Vad gäller saken? —Vi ska bli utvisade och behöver hjälp.

—Mr Martinez är uppbokad i dag och... —Hör på...

Min familj åker ut i morgon.

Kan ni inte hjälpa mig? Snälla!

Bara för den här gången. Snälla!

Det var mina föräldrars dröm att ta oss hit.

Du kan få en kvart kl. 12, då han har lunch.

—Mer blir det inte. —Det är allt jag behöver. Tack!

Tack så hemskt mycket!

Mina föräldrar gick på college i Montego Bay.

De råkade träffas under en tropisk cyklon.

Han tog skydd i en klädaffär där hon var butikschef.

Hon hade namnbricka och såg officiell ut.

Hon trodde aldrig att hon kunde falla för en romantiker som han.

Han siktade alltid mot stjärnorna.

Även om han fick kämpa för att nå dem.

VAR TROGEN DIG SJÄLV

Deus ex machina.

Kom nu!

Klockan är snart 8.30, Daniel. Kom och ät!

Nå, vad gör du när du inte går i skolan?

—Jag arbetar ideellt... —Daniel! Ögonkontakt!

Jag arbetar ideellt

på barnsjukhuset två gånger i månaden.

—Bra. Nå, varför vill du bli läkare? —Jag vill rädda liv, göra världen bättre.

Daniel, inte så fort! Du måste tala tydligt.

Det är en viktig dag i dag.

Den är biljetten till din framtid.

Jag vet.

Du ser som den där procenten, lillebror.

—Dartmouth är en mycket bra skola. —Mycket bra.

God morgon.

—Blir du inte sen till arbetet, Charlie? —Jag förstår inte vad du säger.

Du behöver klippa dig.

Dartmouth, va?

Lycka till på intervjun. Allt hänger på dig, Danny Boy.

Gå till din far. Kom inte för sent.

En procent av vad...?

Charlie glömde insättningskvittot igen.

Charlie!

Ingen fara, jag tar med det till honom och pappa.

Efter intervjun och sen direkt till skolan. Inga kompisar.

—Jag lovar. —Kom inte för sent.

Tar jag i för mycket i låten?

Betona "vi".

Vi hade passat bra ihop

Eller... Vi hade passat bra ihop

—Den andra, där du trycker på "vi". —Direkt efteråt.

—Du kommer att bli stor. —Det är du som ska gå på Dartmouth.

—Jag är inte där än. Det avgörs i dag. —Du fixar det.

Jag hoppas det.

—Lokaltrafiken äger som alltid. —Vi har en försening vid 68:e gatan.

Vi är snart i gång igen.

Ni kanske grips av panik, men gör inte det.

Låt mig berätta en sak för er. Jag följer min dotter till skolan varje morgon.

Jag och min vän Levi fastnade i ett samtal.

—Det blir buss nästa gång. —Det fick oss att missa T—banan.

Håll käften, idiot.

Och den morgonen...

...råkade vara 11 september.

Hade Levi hunnit med tåget hade han åkt till Manhattan.

Han arbetade på World Trade Center.

Vad jag försöker säga är: Få inte panik för att du blir försenad.

Man vet aldrig vad det kan betyda att vara just här.

Nästa anhalt: Grand Central Station, mina damer och herrar.

Och kom ihåg att öppna era hjärtan för ödet.

Vilken historia. Det fick mig att tänka:

"Han behöver en terapeut."

Jag har tid över före jobbet. Så fönstren, va?

Hans ben är lika långa som resten av kroppen.

—Där har du din framtid. —Killen som dansar där?

Så bra dansar inte du. Nej, killen där i mitten.

Han ser ut att ha haft ett bra liv och nu har han ingenting.

Stackars kille.

Där är din förebild.

—Munken? —Just det.

Han ser lyckligare ut än nån annan.

Jag tror att vi missar nåt. Nåt är på gång.

—Vad är det? —Hon.

Det är bara en söt tjej, Daniel.

Okej, hon är riktigt söt, men...

—Ingen gör så där. —Vad?

Tittar upp.

Alla är så fast i att titta rakt fram att de aldrig tittar upp.

—Det var som fan! —Vadå? Vart ska du?

Hennes jacka.

"Deus ex machina." Jag skrev det i morse.

—Det är latin för "Gud ur maskinen". —Vad betyder det?

—Öppna ditt hjärta. —Vad pratar du om? Daniel, vart ska du?

Öppna ditt hjärta för ödet.

Jag ser henne inte.

Inte jag heller. Det var inte menat att bli nåt. Men du försökte.

—Jag kommer att träffa henne. —Knappast. Jag sms:ar efter jobbet.

—Önska mig lycka till. —Med intervjun eller tjejen?

Daniel, sms:a när du kommer ner på jorden igen!

Nästa station är East Broadway.

Ursäkta.

Ursäkta. Förlåt!

—Hur gick det? —Det är ingen fara.

VÄGEN AVSTÄNGD

Vad fan...?

Han är oskadd.

—Jag är hemskt ledsen. Gick det bra? —Ja.

Det var nära.

Ska jag hjälpa dig upp?

Tack.

Förlåt att jag slet omkull dig.

Får jag fråga vad du heter?

Natasha.

Jag heter Daniel.

Du räddade mitt liv.

Tack!

Vill du sitta ner?

Jag brukar inte ha kostym. Jag ska på antagningsintervju till Dartmouth.

—Ingen skola i dag? —Nej, ingen skola.

Vad gör du med anteckningsboken?

Det är bara dikter.

Dikter?

Bara för skojs skull. Inget att bry sig om.

Vad handlar de om? Vänta, låt mig gissa.

Kärlek.

—Inte alla. —Men de flesta.

—Ja. —Jag tror inte på kärleken.

—Den finns oavsett vad du tror. —Och det är bevisbar fakta?

Tusentals sånger och dikter kan inte handla om nåt som inte finns.

Snälla! Ord på papper.

Vad skulle övertyga dig?

Det man inte kan undersöka vetenskapligt är inte verkligt.

Allt som är fakta kan man antagligen observera, mäta eller göra experiment på.

Om man inte kan göra det är det definitivt inte verkligt.

—Men erkänn att människor känner nåt. —De känner av hormonerna.

Vi kallar det kärlek, så att vi har nåt stort att leva för.

Annars verkar livet grått.

En serie slumpvisa händelser som man inte har nån kontroll över tills man dör.

Deprimerande, va?

—Du får det att låta deprimerande. —För att det är så.

Så ingen magi, inget öde, inget "ämnade för varann"?

Tänk om jag sa att jag kunde få dig att bli kär i mig — vetenskapligt.

Hur skulle det vara möjligt?

Ge mig bara en dag.

I dag.

Jag kan inte. Jag har inte en dag.

Har du en timme?

En timme.

Men jag ändrar mig inte.

—Jag har ett möte kl 12, sen kommer jag. —Din mor är orolig. Du måste packa.

—Den här advokaten kan hjälpa oss. —Var inte så envis. Kom hem nu!

Vi måste göra nåt.

Det här är vår sista chans.

Kom och packa, annars kastar jag dina saker.

Kan du lyssna på mig för en gångs skull?

Hallå. Ja, det är Daniel Bae.

—Skjuta på intervjun? —Till i morgon kl 8.

Det ska nog gå att ordna.

Vi ses då.

Ja!

Hej.

—Vad handlade det där om? —Om föräldrar som är som de är.

—Du lossade på slipsen. —Ja.

Min intervju är uppskjuten till i morgon.

Men tillbaka till kärlek och vetenskap.

I den här studien satte forskarna ett antal par i ett labb.

—Där fick de ställa varann intima frågor. —Det låter fånigt.

I slutet av studien fick de se varann i ögonen i fyra minuter utan att säga nåt.

Tror du att du ska få mig att bli kär genom att ställa de frågorna?

—Det är 36 frågor. —Du tänker alltså göra det.

Ingen har tid med alla. Jag tar tio på måfå.

Okej, fråga ett.

Vilka är fem viktigaste delarna i kärlek?

Det här är så korkat.

Okej.

Ömsesidigt egenintresse och socioekonomisk jämställdhet.

Okej.

—Mina delar är vänskap och kemi. —Så klart.

Mina tre sista: Samma moraliska kompass. Gemensamma intressen är ett måste.

Och, låt mig se...

—X—faktorn. —Vad i hela världen är X—faktorn?

Oroa dig inte, vi har den.

Jag avskyr att säga det,

men den här quizet gör inte att jag ändrar mig, mr Plaid Tie.

—Kallade du mig Pad Thai? —Plaid Tie.

Det är rasism och kulturellt okänsligt. Min familj är från Korea, inte Thailand.

Så sa jag inte, så vänta inte på en ursäkt.

Jag väntar på nåt, men inte en ursäkt.

KALENDERN IMMIGRATIONSADVOKATEN

—Vart ska du? —Jag har ju ett möte.

Vi har 27 minuter på oss.

Så följer du med, eller?

Vad gör du om fem år?

—Är det en av frågorna? —Jag kanske improviserar.

Jag vill bli datavetare.

—Vad är det? —En vetenskapsman som analyserar data.

Vi samlar in stora mängder data och ser hur den kan användas praktiskt.

—Som till exempel? —Trafikflöde.

Fyra dagars arbetsvecka i stora företag. Egentid kontra produktivitet.

Allt det där. Kom nu.

Det där engagerar dig, va?

Att gå på månen engagerar mig också.

Men jag kan leva lika lite på engagemang som på kärlek.

Man kan inte göra nåt ointressant hela livet.

—Man kan inte jaga drömmar hela livet. —Du skulle klicka med min pappa.

—Påminner jag dig om en 50—årig korean? —Utan brytningen.

Han tänder alltså inte på din diktarkarriär?

Nej, jag är första generationen. Vad jag vill betyder inget.

Enligt mina föräldrar är jag ämnad att bli läkare.

När du är läkare och tjänar fett

kan du tacka dem för att de inte lät dig bli en svältande konstnär.

Det är svårt att vara engagerad när man är hungrig.

Hit ska jag.

Du skojar.

—Det är här jag ska på intervju. —På allvar?

—Javisst. Vad ska du göra här? —Nåt privat.

Okej.

Men du måste erkänna att det här bevisar min tes.

Ödet är verkligt.

Du menar nog sammanträffanden. De finns, men har ingen innebörd.

Okej.

Okej, jag väntar här på dig, så vi kan göra klart frågorna.

Daniel, jag måste åka hem efteråt.

Det är en viktig dag i dag.

Det är nog här vi säger adjö.

—Kommer vi att ses igen? —Oddsen är inte på din sida.

De är sisådär en på åtta miljoner.

Du hade nog ändrat dig om jag haft hela dan på mig.

Tråkigt att du inte kunde bevisa din hypotes.

Det var trevligt att rädda ditt liv, Natasha.

Trevligt att träffas, Daniel.

Lycka till med allt.

Hoppas att intervjun går bra.

Tack.

Tack igen.

Jag tänker bevisa min hypotes.

Kärleken är verklig.

Det här är inte sista gången vi träffas.

Om jag så ska leta igenom hela stan, ska vi träffas igen.

Man kan inte hindra det som är ämnat att ske.

Teorin om multiversum las fram av Hugh Everett inom kvantmekaniken.

Den sa att alla versioner av vårt förflutna och vår framtid finns

i ett annat universum.

För varje val man gör

finns det alltså ett oändligt antal universum där man gjort ett annat val.

På det sättet lever vi multipla liv.

Jag är inte säker på vilket universum jag är i just nu.

Jeremy Martinez advokatbyrå.

Perfekt. Tack.

—Hej. —Jag heter Natasha Kingsley.

Jag skulle precis ringa dig. Jag har tyvärr dåliga nyheter.

När mr Martinez cyklade till jobbet blev han påkörd av en bil.

Han hade tur, bara blåmärken.

—Han är här runt 16.30. Kan du komma då? —Ja visst.

—Jag skulle hjälpa mamma, men jag kommer. —Bra, fyll i de här.

—Jag har akten här. —Du måste ändå göra det. Sätt dig där.

Hur kan jag hjälpa till?

"Har du blivit dömd för något brott?"

Kom tillbaka!

"Är du beredd att svära trohet till USA?"

Jag svär trohet till Förenta staternas flagga...

"Har du deltagit i regeringsfientliga aktiviteter?"

Skydda barn, inte vapen! Skydda barn, inte vapen!

"Vad betyder USA för dig?"

Släng lite med håret.

Vi har haft många fall som ert på sistone. Mr Martinez kan nog få ärendet omprövat.

—Är det sant? —Jag kan inte lova nåt i dessa dagar.

Men var här prick 16.30.

Mamma, kommer hem efter advokatmöte 16.30. Det ser bra ut!

Hej, Tash.

Hej! Så det är smeknamn nu?

—Japp. Hur gick det? —Jag måste tillbaka 16.30.

Då har du bara fyra timmar att hänga med mig, eller...

Jag borde faktiskt åka hem.

—Hur lång tid tar det? —45—50 minuter.

—Ena hållet? —Ja.

Nästan två timmar, alltså. För att åka hem och vända?

Okej, du har en poäng.

Så?

Jag måste göra en grej i stan åt mina föräldrar.

—Dina föräldrar? —Jag ska lämna en sak. Inget viktigt.

Vill du följa med...?

Förlåt. Det här är inte världens sexigaste första dejt.

—Vi har aldrig sagt att det är en dejt. —Det är det. Du ska få se.

Om jag kunnat sälja ditt självförtroende på flaska hade jag blivit skitrik.

Jag är inte särskilt säker på mig själv.

SVART HÅRVÅRD

Här är det.

Är det här din familjs affär?

Din familj, de sydkoreanska invandrarna,

har en hårvårdsaffär för svarta?

Just det.

Min sydkoreanska invandrarfamilj har en hårvårdsaffär för svarta.

Ett engagemangs—projekt?

Det verkar slumpartat, men är det inte.

På 60—talet var peruker av sydkoreanskt hår väldigt populära.

Runt den tiden förbjöd Sydkoreas regering export av hår,

vilket gjorde det svårt för andra än koreaner att göra såna peruker.

Sedan förbjöd USA peruker av kinesiskt hår.

Det gav koreanerna full kontroll över hela perukindustrin.

Perukbranschen utvecklades till den svarta hårvårdsbranschen.

Av den kontrollerar sydkoreaner 60—80 procent.

Gång ett är schampo, balsam, hårfärgning och annat jag inte vet vad det är.

Gång 3 är hårförlängning, peruker...

Affären är jättestor.

—Vill du ha nånting? —Jag har hårgelé så det räcker, men tack.

Nej, jag menade inte en produkt.

—Pappa har en kyl med läsk och... —Jag fattar.

Tack, det skulle vara gott med en läsk.

Rosa?

—Varför inte? —Det verkar inte vara din stil.

Man vet aldrig vad som funkar.

Du skulle vara snygg i en jättestor rosa afro.

Inte hela håret, bara topparna.

Coolt.

Ditt hår ser väldigt mjukt ut. Klarar det en massa färg?

Du är experten på svart hårvård.

Varför inte känna på det och berätta?

Allvarligt?

Det är ett engångserbjudande.

Vad händer här?

Det här är min storebror Charlie. — Min vän Natasha.

Jaså, vän? Jag trodde att han kanske tagit fast en snattare.

—Vad sa du? —Snattare dras till en sån här affär.

—Det förstår säkert du. —Vad fan är det med dig?

Va?

—En tuffing i kostym. —Vi går, Daniel.

Kom.

Pappa.

—Vad gör du? —Pengaväskan.

—Vad? —Charlie glömde ta med den.

Ska jag översätta åt din vän?

Hej, mr...

—Bae. —Mr Bae. Jag heter Natasha.

Du är Daniels vän.

—Vill du ha nåt innan du går? —Vad, gratis?

Inte i den här gången. Kom!

Relaxer för håret. Då blir det inte så stort.

Tack, mr Bae, men jag vill ha håret stort.

Om du gillar stora saker, ska du skaffa en man, för lille Danny här...

Min kuk är två cm, dubbelt så stor som din.

Jag måste gå.

Sluta!

Det kunde inte ha blivit värre.

Vilket par!

Jag skulle kanske ha tagit emot relaxern för att få honom att gilla mig mer.

—Jag är glad att du ser det som komiskt. —Tragedi är komiskt.

Ibland måste man skratta för att inte gråta.

Är vi i en tragedi?

Sånt är livet.

Vi dör alla i slutet.

Du...

Förlåt.

Daniel...

Du är inte din pappa.

Och du är definitivt inte din bror.

De ska inte blir sura på dig på grund av mig.

De borde vara sura för att du lagt beslag på all skönhet i familjen.

Tack.

Jag har tre timmar på mig.

Så, vart?

Ett av mina favoritställen.

Fotboll. Jag hör bara bollen som studsar i marken.

Och det är obegripligt. Bollen ska ju vara på marken.

Om man inte sparkar på den.

Tack för att du tog med mig hit.

Den får en att känna sig liten och viktig på samma gång.

Du är engagerad. Du borde bli astronom.

Nej, vet du vad.

Du gillar det ju.

Universum förändras ständigt.

Stjärnor, planeter och galaxer är alltid i rörelse.

De dras åt alla håll...

...av den starka, ständigt närvarande gravitationen.

Ibland kolliderar de till och med.

Det låter kanske oroande, men kollisioner kan vara gynnsamma...

...och ibland vackra.

—Okej. —Nästa fråga.

Okej...

—Jag är jättehungrig. —Perfekt timing.

—Vart ska vi? —Noraebang.

—Här inne? —Koreansk karaoke.

Jag gör det inte, Daniel Bae.

Vet du...

I Noraebang väljer man inte sången. Sången väljer en.

Där har vi den överdramatiska poeten igen.

Bra att du inser det.

Vet du vad jag har insett?

Jag har insett

att nästan alla dikter jag har läst handlar om tre saker.

—Kärlek, sex och stjärnorna. —Stjärnor är viktiga.

—Lärde vi oss inte det i planetariet? —Jo, men...

Varför finns det inte fler dikter om solen? Solen är också en stjärna.

Att solen är den viktigaste stjärnan gör den inte poetisk.

Solen är en välvillig stjärna.

En givare.

Den är vår största symbol för hopp.

Det är värt att skriva om.

Visst.

Jag ska bara skriva dikter om solen hädanefter.

Tack.

Och sex.

Jag måste vara beredd om låten kräver det.

Jag känner henne knappt

Men kan nog älska henne

Blodröda klöver

När hon kommer över

Jag vill gärna visa

Blodröda klöver

Åter och åter

God morgon!

Det ska bli spännande att visa vad jag hittat.

En grafisk bild av en stjärnexplosion.

Det som hänt i dag är ingen slump. Det ledde mig till dig.

KALENDERN IMMIGRATIONSADVOKATEN

Jag måste sticka.

De här drömmarna sabbar hela mitt liv. Jag klarar det inte.

Natasha!

Vad hände?

Natasha!

Vänta, Natasha!

Natasha!

Vad hände där inne?

Prata med mig.

—Vad är du så rädd för? —Att komma för sent till mitt möte.

Eller är du rädd för det här?

Jag vet att det här är på riktigt. Och jag vet att du också känner det.

—Natasha... —Jag vet att du tror att det är ödet.

Men det kan inte vara på riktigt, för vi kommer nog aldrig att ses igen.

—Va? Varför inte? —Eftersom jag inte är född här.

Eftersom min familj blir utvisad i morgon.

—Åker du i morgon? —Ja, för gott.

—Du gör det bara svårare. —Det måste finnas nåt vi kan göra.

Jag finns här.

Jag är ingen dröm. Jag finns här.

Stanna.

—Tack för att du räddade mitt liv. —Natasha!

—Låt mig vara. —Jag har inte ens ditt nummer.

Hej.

Perfekt timing, miss Kingsley. Följ med mig.

Han är lite blåslagen efter olyckan, men väldigt engagerad i sina fall.

—Ja? —Mr Martinez, här är Natasha Kingsley.

—Trevligt att träffas. —Tack detsamma.

—Tack för att du klämde in mig. —Aj! Ingen fara. Var snäll och sitt.

Jag har gått igenom er akt.

Jag vill träffa domaren som skrev under utvisningsbeslutet.

Vi gick i samma skola. Han är en bra kille.

—Kan han stoppa utvisningen? —Han kan låta mig ta upp fallet på nytt.

Sen kan vi upphäva den omedelbara utvisningen.

Då behöver ni inte åka imorgon.

Jag får ett svar från domaren i morgon bitti. Sen får vi träffas igen.

—Passar kl 10? —Javisst.

—Vad händer sen? —Sen ber jag om en ny rättegång.

Och ansöker om permanent uppehållstillstånd.

Okej?

Hur låter det?

Som att nån äntligen bryr sig.

Är du redan tillbaka? Är du klar med intervjun?

Hur gick det? Du kan berätta allt för mig.

—Varför ser du så sur ut? —Håll käften, Charlie.

Hur gick din fina skolintervju, dr Bae?

Har familjen äntligen en doktor? Nån att vara stolt över?

—Har du inget att säga till mig? —Nej, Hyung, det har jag inte.

Jag sa åt dig att inte kalla mig det.

Du har rätt. Nån kan komma på att du är korean.

Fick den där lilla svarta tjejen din stake att växa?

Nej, du är en liten skit som inte kan tänka utan nåns godkännande.

Ja, sån är du.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över att alla inte är lika tuffa och lättretliga som du.

Du bor hemma, äter deras mat, krossar mammas hjärta.

Fan ta dig! Tror du att du är bättre än jag?

—Får jag fråga...? —Jo, jag skulle ta henne — afro och allt.

Vad är det här?

Slår du din lillebror?

Du är äldst.

Varför får alltid jag skulden?

Kyl ner din läpp.

Doktor Bae.

Doktor Bae.

Är allt bra med dig?

Bry dig inte om Charlie. Det enda viktiga är din intervju.

Du hamnar på en bra skola och blir en duktig läkare.

Tänk om jag inte vill det som du och mamma vill?

Daniel, det handlar om släktnamnet och ära för oss allihop.

—Men det jag behöver, då? —"Jag, jag..." USA handlar bara om "jag".

—Du får inte kasta bort din framtid. —Pappa!

Om du inte går på college får du klara dig själv!

"Ja, pappa."

"Ja, pappa."

Daniel!

När min mor Min Soo blev kär i min far Dae Hyun

räknade hon inte med att det skulle leda från Sydkorea till USA.

När de skulle få barn kämpade de med barnets namn.

I USA kallas familjens namn "efternamn".

Pappa sa att det visade att i USA är individen viktigare än familjen.

Men i Korea står familjenamnet först och berättar släktens hela historia.

Min bror fick ett amerikanskt namn, följt av ett koreanskt och familjenamnet.

Charles Jae Won Bae.

Några år senare fick jag namnet Daniel Jae Hoe Bae.

Så de valde både och: Koreanskt och amerikanskt. Amerikanskt och koreanskt.

På så sätt visste vi var vi kom ifrån och vart vi var på väg.

Tack.

Hej då.

—Du ser finfin ut. —Tack. Din kille är inte här.

Jag vet. Jag behöver hans nummer.

Behöver du hans nummer?

—Av mig? —Precis som jag sa.

—Dannys nummer av mig? —Ger du mig det eller inte?

Är du asiatfetischist eller nåt?

Jag har bara nåt väldigt viktigt att berätta för honom.

Du gillar honom verkligen, va?

Ja, det gör jag.

Här...

—Tack! —Ingen orsak.

—Okej. Jättebra. —Du...!

Krossa inte hans hjärta.

Hallå?

Hej!

Natasha?

Hej!

—Hur fick du mitt...? —Din bror gav mig numret.

—Gav min bror dig mitt nummer? —Jag har det och det här är jag.

Jag har goda nyheter. Kan vi ses?

Javisst. Var är du?

Snabbfrågor.

Vilket är ditt finaste minne?

När vi kom till New York tog pappa oss till fyrverkeriet på Coney Island.

Vi åt friterat bröd och åkte alla karuseller.

Det var magiskt.

Är det fånigt?

—Han var annorlunda då. —Din pappa?

Han är orsaken till det här, men det är inte hans fel.

Det är inte hans fel att immigrationspolisen gör kontroller.

Han arbetade i köket den dagen.

Efter nio år här — pang!

Verkligen trist.

Det är grymt jobbigt.

Jag älskar den här stan.

Dagens ljuvaste stund är gryningen.

God morgon!

Jag kan bli van vid att vakna så här.

Tack.

Mina lockar är säkert överallt.

Fler frågor?

Kyss mig?

Vad är klockan?

Du får inte missa intervjun.

—Fan! Den är 7.15. —Vi måste sticka.

Det är intervjudags.

—Har du allt? —Ja. Försiktigt...

Vad är det?

Vet inte.

Du går in och gör en dödsbra intervju.

Jag väntar på dig här tills jag har mitt möte.

Du klarar det fint.

MAMMA 15 MISSADE SAMTAL

Är allt okej?

—Tänk om jag måste åka? —Aldrig.

—Hur kan du veta det? —Jag bara vet.

Universum vill att vi är ihop. Då åker ingenstans, Natasha.

Så är det bara.

Till och med din jacka: deus ex machina.

Det är ödet. Du har inget att oroa dig för.

Okej.

Du kommer för sent. Gå nu!

—Jag vill inte. —Gå nu!

—Lovar du att vara här? —Jag är här.

Vi gör klart frågorna när du är tillbaka.

—Gå till din intervju. —Jag är på väg.

Hej, mamma!

Nej, jag... Förlåt!

Jag skulle ha ringt! Inget har hänt mig.

Jag tog examen för länge sen, 1992.

Är du från Queens? Samma här.

—Din mor heter Min Soo? —Ja.

—Vackert namn. —Tack.

"Fotbollslaget."

Anfallare.

Du måste vara snabb.

"Vice ordförande i asiatiska kulturföreningen."

"Utmärkta färdigheter i kundservice." Vad är det?

Min far äger en affär för svart hårvård.

Jag arbetar där deltid.

Gör du nåt ideellt arbete?

Jag är volontär på barnsjukhuset i Bronx två gånger i månaden. Det är givande.

Jag skriver dikter med patienterna. Då tänker de på annat än sjukdomen.

—Så du gillar att skriva? —Det gör jag. Det är en hobby.

Jag tycker att läkare ska ha andra intressen också, men det är inte vanligt.

När insåg du att du ville bli läkare?

Aldrig. Är det ett bra svar?

—Ja, om det är ärligt. —Det är det.

Okej, då tar vi det.

Mina föräldrar vill att jag blir läkare. Jag har aldrig velat det.

Jag vill bara...

Jag vill bli poet.

Så...vad tusan vill du gå på Dartmouth för?

Mina föräldrar är invandrare.

Det enda de vill är att ge mig och min bror ett bättre liv.

Men det du vill, då? Räknas inte det?

Jag vet inte.

Det finns fortfarande en chans... Kan du lyssna för en gångs skull?

Jag ska på det här mötet. Ge mig en timme.

Miss Kingsley, du är tidig. Han är inne, men...

—Jag är hemma om en timme. Hej då. —Du har tid kl. 10. Du kan inte gå in.

—Förlåt att vi stör. —Vi sitter i ett möte.

—Tash? —Daniel?

Ödet.

Vad är det som händer?

Det här är... — Förlåt! Jag menade inte att avbryta er.

—Ingen fara. Vi skulle precis avsluta. —Nej, vi har bara kommit i gång.

—Kan du berätta hur det gick hos domaren? —Du vill inte prata om det inför mr Bae.

Du kan säga allt inför honom. Berätta, får min familj stanna?

Nej, tyvärr.

Menar du att jag måste åka i dag?

Om jag hade kunnat göra nåt, så hade jag gjort det.

Du sa att du kunde ordna det.

Jag lovade att försöka och det gjorde jag verkligen.

Dina löften betyder inte ett skit!

Det politiska klimatet och den ändrade policyn... Jag gjorde allt jag kunde.

Det här är så fel!

—Du sa att det inte skulle bli så här! —Jag är hemskt ledsen.

—Du lovade att det inte skulle hända. —Natasha!

Intervjun är inte klar.

Natasha har bara några timmar kvar. Jag offrar inte en sekund.

—Vill du inte ha rekommendationen? —Inte mer än jag vill ha flickan.

Natasha! Natasha!

—Natasha! Snälla, vänta. —Jag kan inte vänta. Jag måste åka hem.

—Jag ska packa. Jag har massor att göra. —Jag kan hjälpa dig.

Nej, mina föräldrar är där. Gör din intervju.

—Jag bryr mig mer om dig än Dartmouth. —Du träffade mig i går!

—Släpp det. —Det vill jag inte.

—Det måste du. —Jag tänker inte släppa det.

Det här ska vi inte göra:

Vi ska inte låtsas att det som hänt inte är fruktansvärt, för det är det.

Men jag följer med dig hem. Jag vill se var du äter, sover och lever.

Jag önskar att jag hade gjort det tidigare men nu är bättre än aldrig. Vad säger du?

Jag vill inte åka. Jag vill inte åka.

Jag vill inte åka.

Jag vill inte...

Såja...

Jag ser hemlös ut.

Du behöver inte vara nervös.

Jag ska träffa dina föräldrar.

Det fina är att du kan klanta dig hur mycket du vill.

Du träffar dem aldrig igen.

Räck mig den där.

Gud, Natasha! — Peter, stäng av den jädra musiken.

—Vi visste inte när du skulle komma hem. —Mamma, det här är Daniel.

Tråkigt att träffas i den här situationen, mrs Kingsley.

—Pappa, förlåt att jag inte kom hem. —Är han orsaken? — Inte ett ord, pojke!

Vi satt uppe hela natten och tänkte på dig, oroade oss för dig.

—Och du kommer hem med en främling. —Daniel är ingen främling, utan min gäst.

Din gäst?

När du har ett eget hem kan du ha gäster. Men det här är mitt hem.

Vad gör det till ditt hem? Sitt hem slåss man för. Du vill ju inte stanna.

—Det är inte enkelt, Tasha. —Vad är det då?

Jag ville ge er så mycket mer än det här.

Jag älskar dig.

Men vi åker.

Okej.

Tack.

—Jag vet inte hur man säger adjö. —Gör det inte, då.

Vi har fortfarande ett test kvar.

Stirrandet.

Fyra minuter utan att prata.

Beredd?

Jag är inte säker på om man får hålla hand,

men skit samma.

Det gör inget.

Jag är här.

Carl Sagan sa en gång att människor är

som fjärilar som fladdrar en dag och tror att det är för evigt.

Låt varje dag vara i dag.

Jämfört med universums ålder

börjar och slutar våra liv på en enda dag.

Jag ser det på det här sättet...

Stjärnorna är bara gasklot som brinner miljarder mil från oss.

De är också en påminnelse om den korta tid vi har på vår planet.

I början höll Daniel och jag kontakten.

Men tid och avstånd är hjärtats naturliga fiender.

—Låt varje dag vara i dag. —Alla vi träffar...

Alla vi älskar...

Hur vi hamnade här...

Vilken väg vi väljer...

Och vem vi väljer att minnas.

Allt det är en del av vår historia.

Men vi kan inte låta historien skrivas åt oss.

För vi har inte en evighet på oss.

Ibland...

...är allt vi har på oss en enda dag.

Jag heter Daniel.

Du räddade mitt liv.

Tack.

Jag älskar dig, Daniel Bae.

Jag antar att experimentet fungerade.

FEM ÅR SENARE

—Förlåt att jag är sen. —Äsch. Tack för att du kom.

—Så du hittade tillbaka till New York? —Det var inte lätt, som du vet.

Men till slut fick jag ett studentvisum till en forskarskola.

—Vad läser du? —Astronomi.

Jag flyger till San Francisco i morgon för en doktorsutbildning på Berkeley.

Tack. — Dr Natasha Kingsley. Ser man på!

—Tack. Men jag måste fråga en sak. —Javisst.

Dagen då min familj blev utvisad kom en pojke, Daniel Bae, till ditt kontor

för en antagningsintervju till Dartmouth.

Jag har inte kunnat hitta honom nånstans.

Han finns inte på nätet längre. Det är som om han har försvunnit.

Jag undrar om du vet nåt sätt att komma i kontakt med honom.

Nej.

Han sprang ut från kontoret och det var det sista jag såg av honom. Tyvärr.

Jag ska berätta en sak. Vet du varför jag minns den dagen?

Jag hade massor att göra den förmiddagen, men råkade ut för en olycka.

Jag försökte övertala sjukvårdarna att inte köra mig till sjukhuset.

Men jag var glad över att de gjorde det.

—Varför? —För att...

Läkaren där blev min fru.

—Herregud! —Jag vet.

Ibland kan man inte kontrollera allting.

Jag vet inte...

Man kanske bara ska vara öppen för ödet. Det kanske är ett val.

Kanske.

—Lycka till med allt. Jag menar det. —Tack.

Det var allt från mig. Men det kommer fler, så sitt kvar.

Det här är en dikt jag har skrivit om solen.

Natasha...

Hur?

Snygga glasögon.

Snygg frisyr.

Jag åker i morgon.

Jag behöver bara en dag.

—Jag har inte en dag. —Ge mig en timme.

Undertexter: Thomas Löwhagen