Original subtitles

GRAND TOUR PRESENTERAR

EN FÄRDKNÄPP

Hej och välkomna till vår allra sista Grand Tour.

Då det är sista gången som James, Richard och jag

jobbar ihop,

sa mr Wilman att vi ska göra nåt viktigt.

Han sa att var och en av oss ska köpa en medelstor elbil

och se hur många varv på M25 vi kan köra

under en laddning.

Vi bestämde oss för att ignorera honom och komma hit.

Japp. Så välkomna till Zimbabwe, allihop!

Och vi ska inte köra risiga elbilar heller.

Istället bestämde vi tre oss för att köpa

saker som vi alltid har velat ha.

Därför köpte jag den här.

Det är en Triumph Stag.

Jag har alltid älskat Stagen. Ända sen jag var en liten pojke.

Jag trodde aldrig jag skulle äga en.

Jag visste faktiskt inte om jag fick äga en.

Bara folk som David Niven ägde en Stag.

Jag hade aldrig kört en

i enlighet med regeln att man aldrig bör träffa sin hjälte.

Men nu när jag har det, har jag nöjet att säga

att den är fantastisk.

Så, ja.

Då dök Lewis Collins upp.

Så, ja.

Japp.

Jag är nu stolt ägare till en 3L Mark One Ford Capri.

- Är det en GT? - Nej. GXL.

- Varför tog du inte en GT? - Denna är bättre.

Inte direkt.

Innan jag hann säga emot kom Clarkson,

och han hade redan gjort ett misstag.

Kulting!

Varför köpte du en Lancia?

För 20 år sen körde jag igenom Botswana med en,

och den visade sig vara idealbilen för Afrika.

Men den gick sönder hela tiden.

Ja. Men den hade motorn framtill.

Den här har motorn i mitten. Det är en Montecarlo.

Och jag har gjort flera ändringar som passar förhållandena.

Låt mig gå igenom dem.

Här bak...

- 308 Ferrari-baklyktor. - Fina.

- Fyrdubbla avgasrör... - Snyggt.

Delta Integrale-däck,

Delta Integralge-strålkastare och kylargaller,

och lotusblå lack.

Gör nåt av det den mer pålitlig?

Och vi har ju gjort det här i...

- Etthundratolv år. - Ja, 112 år.

Jag har lärt mig läxor.

Så, på insidan

har jag ersatt lädersätena som blir varma

- med tygsäten... - Ja.

...och en racingratt klädd i alcantara.

Och,

om ni tittar nere, har jag tagit bort handskfacket

och ersatt det med...

- Är det ett kylskåp? - Ja.

Till mina kalla drycker.

- Från det piffiga kylskåpet. - Det är så bra.

- Gör det den pålitlig? - Nej, men jag blir bekväm.

En kall dryck medan du väntar vid vägkanten,

- trevligt. - Alla haverier

- kan uthärdas. - Ja.

- Ja, den är fin. Vacker. - Den är enastående.

Jag modifierade min Capri också, innan den skickades hit.

- Har du? - Som ni ser

har jag målat motorhuven svart för att... Kolla bara hur vacker den är.

- Är det en GT? - Nej. GXL.

- Varför tog du inte en GT? - Den här är bättre.

- Nej. - Jo då.

Den är som en GT, vilket är bra, men har mer, vilket är bättre.

Vad?

Jag kommer ihåg det från GXL:en

för de hade en träliknande instrumentpanel.

- Stämmer. - Vi har diskuterat detta innan.

- Det har vi. - GT är för sport,

GXL är för möten.

Det stämmer. Du måste förstå

Ford-hierarkin. Min pappa hade en GXL Cortina

för att han var föreståndare.

Min pappa hade en GXL Cortina.

- Båda... - Direktör.

- ...era pappor... - Möten.

...mäktiga, inflytelserika män som valde det bästa.

Och det har nästan blivit ett stående skämt,

min stereo har aldrig funkat på nån av våra resor.

- Japp. - Inte den här gången.

Var tålmodiga. Vänta på låttexten.

Jag var DJ, jag kan detta. Nu kommer den. Nu.

"Mark One Ford Capri." Voilà!

"Har allt jag behöver", för det är en GXL.

Jag gillar Capri.

- Det måste du. - Jag gillar Capri GT.

Alla gillar Capri.

- Modifieringar, James, på din Stag? - Inga.

- Va? - Va?

Inga alls. Varför skulle man...

Vänta lite.

Den har väl inte kvar ursprungsmotorn?

- Jo. - Det var en bra poäng, mr Clarkson.

På de flesta Stagar, inte alla,

har man tagit bort ursprungsmotorn och satt i en Rover V-8:a.

- Ja. - Som är mer pålitlig.

Ja, den ursprungliga Triumph Stag V-8 är otrolig

för den överhettas och självförstörs på så många sätt.

För det är inte bara ett.

Gjutningssand i motorblocket täpper kanalerna

och pang! Överhettas.

Cylinderdiametern är för stor, vilket minskar vattenflödet.

- Så den överhettas. - Ja.

Det smarta är, två cylinderhuvuden, V-8,

de sätter bara in en temperatursändare i en.

Då vet man inte när den överhettas.

Om den andra överhettas,

så vet man bara när man hör rasslet.

Om du var på ett flygplan

och var på väg rakt in i några berg, vill du veta det?

Förmodligen inte.

Varför vill man veta?

Du dricker gin och tonic, kollar på film, har...

Inget. Jag vill inte...

Jag vill inte ta upp ubåten för det är sjukt, men de visste inte.

Det är sista gången vi nämner det.

- Vi... i allt. - Jag menar...

Hur mycket tröst fick vi av att de inte visste?

"Vi har det trevligt i havet." Pang!

Ja, precis. Ni kan skriva.

Ring för att klaga, men ni får ett inspelat meddelande som säger:

"Vi är inte intresserade."

Eller bara slå 020-stick-och-brinn.

-"Vi är inte här längre." - Vi är inte där.

Det stämmer.

Vi får säga vad vi vill. Hur öppnar man motorhuven?

På den här sidan.

Kolla vad slitet handtaget är. Det är...

Märket för motorhuven är slitet.

Dra från mitten.

Fan, det är ursprungsmotorn.

Det är sällsynt.

Okej, damer och herrar, ta en titt,

för det är sista gången ni ser det.

Ursprungsmotorn, men suger ändå.

Vad? Ett sms.

- Mr Wilman. - Jösses.

"Nu när ni laddat era elbilar

ska ni inställa er hos South Mimms services."

- Han vet inte att vi är här, va? - Han vet inte...

Det spelar ingen roll ändå, för vi har redan

kommit på en egen utmaning.

Vi är för närvarande på Zimbabwes östra sida

och vi ska köra 193 mil

till den västra sidan,

inte mer än så!

Inte mer än så!

En sak oroar mig.

- Vad? - Berg. Man måste... allt det där.

Jag är inte orolig, för den här

gav upphov till Lancia 037

som var den sista tvåhjulsdrivna bilen att vinna WRC och

slog Audi Quattron.

Det fanns inte mycket av det i den.

- Tja... - De sa att de kunde göra

grunden för en fantastisk rallybil

med få modifieringar, så de tog bort märket,

sen var allt därifrån och bakåt nytt.

Utan vidare fördröjning, startade vi och körde våra 50 år gamla sportbilar

och gav oss iväg för att korsa Afrikas karga hjärta.

Så, för sista gången...

Nu kör vi.

Det här är den perfekta bilen för den här resan för mig.

Min första bil var nästan en Capri.

Såldes i lokaltidningen.

Jag hade fotot av den bredvid kassan i bensinmacken

där jag jobbade i Redford.

Jag skulle fylla 18 år.

Mina föräldrar skulle köpa min första bil.

Men när vi tittade på den visade det sig att den var stulen.

Så jag fick en gammal Toyota Corolla från 1976 istället.

Den här bilen är perfekt för en sån här resa.

Den är lätt, väger strax över ett ton.

Mycket kraftfull.

3-liters S6 V-6-motor, bakhjulsdrift, bromsar...

Perfekt.

Jag älskar att det på varvräknaren står 1 000, 2 000, 3 000.

Den har... Den funkar inte,

men om den gjorde det, ser man att den visar tusental

för det låter bättre.

På 80-talet körde jag aldrig till centrala London

på M4-motorvägen.

Jag tog alltid Great West Road istället.

För på Great West Road

fanns bilfirman "The Chequered Flag",

och ibland hade de en Montecarlo i fönstret.

Om det fanns en,

stannade jag där och stirrade på den i timtals och drömde.

Och nu sitter jag i en,

och den är min.

Min!

Jag hade bara en sak att säga.

Triumph Stag.

Jösses, kolla på utsikten!

Jag vet inte vad det är, men nåt

får mig att vilja ha en kopp te.

Vad är det där?

Du skojar.

Killar, jag kan bara säga det så här, bilen trasslar.

Ursäkta?

Vad spännande.

Det är otroligt, för Caprin har samma antal rörliga delar

som den här vattenflaskan.

Hur är det ens möjligt att få motorstopp i en Capri?

Jag vet vad det är.

- Vad? - Motorn funkar inte.

Jag håller med.

- Ja. - Och vi är experter.

Min motorhuv öppnas först.

- Vad gör vi nu? - Låt oss fundera.

Vad brukar vi göra?

- Luta dig mot bilen... Fint. - För...

Ska vi ändra på gamla vanor

- och hjälpa honom? - Ja...

- Ja. För en gångs skull. - Jag säger "nej".

Hejdå!

Fortfarande en jävel efter alla dessa år.

Okej.

Vi har kört 2,4 mil

och vi är bara två man kvar.

En grej...

Det är inte bara Forden

som har sin egen musik,

den här har också det.

Dags att unna mig själv lite Struggle Jennings

och "Monte Carlo". Nu kör vi.

Monte Carlo

Men några kilometer senare stämde ett nytt instrument in

med rytmsektionen, men det var inte så rytmiskt.

Lite feltändning där.

Feltändning.

Feltändning. Kor.

Det här är skit.

Det kommer ett stort rökmoln från din bil.

Herrejösses.

Ja.

Rök... Eld.

- Det är motorn. - Ja.

- Ja. - Jag skulle gärna hjälpa till,

men jag kan inte mycket om italienska twin-cam-motorer,

och min funkar utmärkt.

Om din bil går sönder, vem lämnar dig?

Det är min största rädsla.

Jag får lämna mig själv.

Temperaturen och trycket är bra.

Det är bara en bil kvar, hela 5 mil in i resan.

Stag.

Flera kilometer bak

hade jag lyckats klura ut att Caprins problem var bränslepumpen.

Litet problem här.

Jag har aldrig sett insidan på en sån här när de funkar,

och sett hur den ska se ut

för att kunna jämföra.

Under tiden använde jag mitt geni och hade redan klurat ut

hur jag skulle lösa Lancians problem.

Den här saken på änden var lös.

Om jag drar åt den kommer den att tända som den ska,

feltändningen försvinner

och det oförbrända bränslet hamnar inte i avgasröret

och sätter eld på min Lancia.

Ett tickande ljud. Vad är det?

Eftersom jag är van vid elchocker nuförtiden

använde jag mitt geni igen

och bytte ut HT-kablarna...

...och var snart på väg.

Hon spinner som en kattunge.

Så, ja!

Jag satte efter James, och visste inte vilket som var mer överraskande,

vägens kvalitet eller det ständigt föränderliga landskapet.

Det är tallar.

I Afrika.

Vi var precis vid teplantagen och nu finns det tallar.

Om nån strålade in mig dit och frågade: "Var i världen är du?"

hade jag sagt "Skottland".

När jag kom ifatt James...

James May!

...var han vid foten av bergen,

där den fina vägen snart blev en grusväg.

Det var för bra för att hålla.

Damm.

Min mun fylls av damm.

Men då kom jag ihåg att vi för första gången nånsin

hade kontroll över vårt öde.

Vi kan stanna när vi vill, mr Wilman är inte här. Utmärkt.

Ingen idé att köra längre än... Klockan är fyra nu.

Några kilometer senare såg vi en skylt till logi,

skickade koordinaterna till Hammond, och slutade köra för dagen.

Det är nog inte världens bästa hotell.

Vi är ju mitt i Zimbabwe, mitt i en skog

på ett berg, men...

Jag hade fel, som tur var.

Mycket fel.

Det är till och med perfekt temperatur.

- Det är speciellt. - Inte illa.

Ser du bergen där i fjärran? Det är Moçambique.

Det fanns alltid en anledning att vi inte kunde åka till Zimbabwe.

Under alla år med BBC kunde vi inte åka hit

- för att BBC var förbjudna. - Ja.

Om vi funderar på dagen, vi kom till ett trevligt ställe,

körde på en trevlig väg...

- Japp. - ...till ett trevligt hotell.

Det är väl bättre än mr Wilmans idé?

Varför har vi lyssnat på honom?

Jag vet inte.

Han skulle säga att utan hans närvaro

hade två bilar inte gått sönder inom de första fyra milen.

Det fick oss att börja prata om våra bilars statistik.

Jag förvånades över det vi betalade.

James May, du betalade 26 500 pund som du säkert vet.

Ja.

Richard Hammond betalade 25 000 pund för sin GXL, fel Capri.

- Tjugo... Verkligen? - Tjugofem för en GXL.

- För en slutkörd Capri. - Montecarlo...

- 17 950 pund. - Fynd.

Det är ett fynd.

Våra går från noll till hundra på nio sekunder.

Hammonds på åtta sekunder.

- Inte just nu. - Nej.

Jag var som tur var på väg.

Men på grusvägen började jag oroa mig för

att Caprin inte var det klokaste valet.

Det var lite utgrävt.

I efterhand

hade jag valt nåt med mycket bättre markfrigång

än en 1974 års...

3 liters Ford Capri Mark One GXL.

Och det skulle inkludera i stort sett allt.

Det är dags att göra rent vindrutan lite.

Åh, nej, det...

Mitt avgasrör lossnade just.

Det finns inget jag kan göra åt det nu.

Som väntat, när jag äntligen anlände, hade mina kollegor mycket sympati.

Vi slutade köra klockan fyra.

- Gjorde ni? - Ja. Vi var här.

Öl i solskenet kl. 16.00. Det var varmt.

- Inte nu. - Vi har druckit 8.

Ja. Kan jag få en?

- De tog precis slut. - Gjorde de?

- Ja. Otroligt. - Ja.

Han har handlat, men affären ligger 5 mil bort.

Efter att inte ha druckit öl...

förstörde Hammond det nattliga afrikanska soundtracket...

...genom att högljutt fixa sitt avgasrör.

Och nästa morgon förstörde James gryningskörsången

genom att städa för fullt.

- Godmorgon. - Godmorgon.

Hur tomt måste ens sinne vara för att tänka:

"Jag kan se utsikten och höra fågelsång

men jag ska dammsuga bilen istället."

Jag har varit uppe i fyra timmar

och gjort allt det. Nu har jag gjort bilen vackrare.

Vänta lite, förlåt.

Gissa vad?

- Sms från mr Wilman. - Fortsätt.

- Han är arg. - Skäller han på oss?

Jag tror det. Jaha.

"Jag har fått reda på att ni har tagit tre klassiska bilar till Zimbabwe.

Eftersom det är ganska säkert att en av dem kommer haverera..."

- Kära nån. - Ja.

"Jag har bett mina lokala kontakter skicka er en backupbil."

Verkligen?

- Måste vara det. - Ja.

Herregud.

Åh, fan.

Den är hemsk.

Är den? Jag har inte sett en på flera år.

- Den är... - Är det en vas?

- Hade glömt vasen. - Det är...

Man ska lägga i en blomma för man är en hippie.

Ni vet den lilla byn

- som vi såg för 8 km sen? - Ja?

Vi kan ta den här till byn och sälja eller ge bort den.

- Gör mig av med den. - Ja.

Vill du ha nåt över huvudet?

Så förhatligt.

Men bara runt hörnet gick det snett.

- Hammond, jag är i knipa. - Vad har hänt?

Jag hade en så märklig olycka.

Jag tappade kontrollen och hamnade på den här klippkanten.

Titta.

Ja.

Det blir värre.

Det finns en tegelsten på gaspedalen. Motorn skriker. Det är en växel i.

På första. Och ett kvastskaft håller nere kopplingspedalen

för det är klämt mot sätet.

Vänta. Så allt är okej?

Ja. Förutom att, Gud vet var det kom från,

ett rep har fästs sig självt på en ände...

till kvastskaftet och andra änden är på den där hunden.

Jösses.

För ögonblicket är situationen stabil.

Men där borta, som du kan se, öppnar James May en burk hundmat.

Om hunden ser det

är vi illa ute, och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag kan inte komma på en lösning.

Vänta. Jag har en plan.

Nej, det funkar inte.

Har du nån idé?

Jag har inget.

Lägg inte märke till James May än. Titta på mig.

Nej. Titta på mig!

Åh, nej!

Den håller på än, va?

Ja.

Det är klart nu, tror jag.

Vilken olycka.

Se på det så här.

Mr Wilman har sin trailer nu.

Vi behövde inte mr Wilmans usla backupbil ändå.

För vi tog med vår egen.

Här är den. En Rover SD1 Vanden Plas EFI.

190 hästkrafter av gyllene prakt.

Den är gyllene och praktfull. Den är gyllene överallt.

Det är den. Ja.

Vem som än omlackerade den gjorde ett utmärkt jobb.

Han lackerade inte bara karossen, utan antennen också.

Det är grundligt. Jag har täckt bilen, men den är ändå magnifik.

Det är enda gången som vi har haft en reservbil vi gillar.

Alla gillar den. Min farfar hade en sån.

Min pappa hade också en.

Det fanns en på en uppfart på en förortsgata i Birmingham

där jag växte upp. Vi blev tysta av respekt när vi gick förbi den.

Det som är så bra, från din synvinkel,

är att motorn i den här, som vi vet,

för att nästan alla Stagägare i världen har gjort det,

passar din bil perfekt.

Får jag föreslå en modifiering som Jeremy och jag kan göra?

Ett litet hänglås på motorhuven.

- Bara... Vi ska ha nyckeln. - Bara...

När du behöver motorn, bara fråga.

Annars kan vi hitta mannen som svetsade här.

- Vackert. - Ja, vad snyggt.

- Och svetsa motorhuven stängd. - Det är nog tillverkaren.

Den kom säkert från Longbridge.

-"Det är nog klart nu." -"Ja, vad fint. Det syns inte."

Titta. Borta.

Med Gyllene prakten längst bak

körde vi mot väst än en gång i vårt uppdrag att komma över bergen.

Titta här. De är vägarbetare,

men de gör en improviserad dansklubb.

Om bara vägarbetare hemma gjorde så,

men de skulle vara tvungna att dyka upp först.

Vi åker ner lite här.

Efter lite paddlande började vi klättra.

Och det otroliga zimbabwiska landskapet förändrades ännu en gång.

Titta, ängar. Man förväntar sig att se kor med koskällor.

Och Julie Andrews sjungandes och allt.

Vi har kört förbi teplantagen och nu är vi i Österrike.

Sen förändrades det igen.

Vänta lite.

På min högra sida, den mest imponerande dalen jag nånsin sett.

På min vänstra...

Irland.

Jag vet.

Gud hade gjort alla andra länder i världen.

och kom till slutet av alfabetet. Han kom till Zimbabwe.

Och tänkte: "Okej. Det här måste bli det bästa jag har gjort.

Det blir mina 'greatest hits'."

Vi har "Your Song", "Tiny Dancer", "Bennie and the Jets".

Det är fantastiskt.

Och det förändras hela tiden.

I min låga Capri, kunde jag tyvärr inte titta på utsikten,

för jag var upptagen med att titta på vägytan.

De körde inte Caprin så här i The Professionals, vad jag minns.

Det var mer livligt.

Jag gillar det här, det är kul. Det är vad jag vill göra.

Herregud, titta på det.

Jag led inte av Hammonds problem,

för min lilla Lancia var ett vettigt val.

Det här är verkligen den idealiska bilen för att utforska Afrika på tuffa vägar.

För motorn finns bakom mig. Det finns ingen kardanaxel.

Inga avgasrör.

Inget som stöter emot vägytan.

Därför kunde jag köra på i en hyfsad takt...

...tills nåt faktiskt stötte emot vägytan.

Åh, jäklar. Det var stort.

Vad är det?

Det är delar av Lancian.

Glädje!

Tack. Jag behövde dem. Jag behöver dem.

Tack.

Vill du inte att vi går fram...

Det finns inget att se.

Nej, för det finns ingen framsida.

Men jag behöver bara detta och lite superlim.

För vi ska tälta ikväll. Finns inget att göra

förutom att limma ihop sin bil igen.

Vi fortsatte framåt.

Herregud.

Det var en tumbrytare.

Och än en gång slutade vi att fortsätta framåt.

Åh, nej.

Jag tror att avgasröret har lossnat igen.

Är du i knipa?

Vilket förlängt avgassystem.

- Ja. - Vad konstigt. Så lågt.

Det nuddar nog marken om du inte är aktsam.

Varför kör du inte bara på vägen som resten av oss gör?

Jag kan inte köra med det så. Jag måste ta bort det.

Muntrar lite Capri-musik upp dig?

Mark One Ford Capri

Jag har allt jag behöver förutom avgasröret.

Jag behöver en 11-millimeters skiftnyckel.

Vänta. Jag har lite antibiotika

för nåt jag inte har längre.

- Jag behöver inte... - Kolla här.

Bernie Taupins självbiografi.

Den ska vara bra.

Ja. Jag läser den. Hjälper den?

Nej, det tror jag inte.

Jag behöver en 11-millimeters skiftnyckel.

Det irriterande är att den här bilen var i utmärkt skick

- när jag köpte den. - Ja.

- Ärligt talat. - Det var Rimacen med.

- Det var lågt. Det var bra. - Det var lite hårt.

Men jag kan inte förneka att det är sant. Ja, tills då.

Ivriga att nå bergets topp innan skymningen,

lämnade vi vår kollega.

Om Richard Hammond var ett höghus, skulle han vara utdömd.

Din... Kom igen!

Längre fram började stigningen att bli så svår,

att man skulle tveka på att köra en Land Rover där,

än mindre en skör italiensk sportbil.

Stanna inte nu, för fan.

Vi började på 1 800 meter.

Vi måste vara på 2 000 - 2 500 meter nu.

Jag får inte ens in den andra växeln.

Det är så brant.

Faktum är att om man kör oupphörligt i uppförsbacke

i första växeln

i början på den afrikanska sommaren,

överhettas troligen bilen, och det gör den.

Herregud.

Okej. Jag fixade det.

Men när jag säger fixade... En hel del...

Förlåt.

Vi är tillbaka på vägen, Essex.

Nu kör vi.

Vi ska nå lägret ikväll.

Vi ska fixa till dig.

Medan Hammond missade ännu en solnedgång,

nådde James och jag bergstoppen och bestämde ännu en gång

att vi hade fått nog för dagen.

- Skål. - Skål.

Det var gott.

Och efter att ha njutit av en gyllene timmen-öl,

började jag återmontera Lancians framsida.

Det är som att se en hund lära sig ett korttrick.

Lite lim och den blir som ny.

När Hammond kom till vårt läger

var det beckmörkt.

Vilken bedrövlig ankomst.

Efter 22 år skulle man tro att vi kan det.

Men nej. Här kommer han.

Med en och en halv strålkastare.

Essex är här.

Men det var inte bara Hammond som hade problem.

Hade ni det trevligt?

Nej. Jag har det inte trevligt.

Han limmade fast fingret.

Jag har limmat fast mig på bordet med superlim.

Hur kör man en Lancia Montecarlo

med ett bord fastlimmat?

Ska du limma... Jag förstår.

Man kan föra in ett rakblad mellan fingret och bordet.

- Det är riskabelt. - Kan man?

Ja, men försiktigt. Vill du att jag gör det?

Han har limmat fast fingertoppen.

- Nej, fingeravtrycket. - Det är bara spetsen.

Ni behöver bara... Om ni skär vid första leden...

Tack, Hammond.

- De... - Har jag missförstått?

De transplanterar in en penna.

- Fint. - Då har han en penna.

- Eller flasköppnare. - Ja.

- Du blir gladast... - Jag lyssnar inte på er.

- Lyssnar inte. - Ersätt med en korkskruv.

- Öppnar-knoge. - Utmärkt.

Det här är första gången jag har limmat fast nåt.

Och lyckats.

Jag ska få bort den. Kan du bara skära?

Ja, jag kan skära.

- Bra. - Jag skär.

Ge mig den.

Det är Mark Salmons nya kniv. Han är väldigt stolt över den.

- Jag är inte intresserad av... - Den är vass.

Bra. Hur vass...

Ja, det är den...

- Vi är som en... - Det funkar.

Ser vi ut som en sån tavla

med affärsmän i stora hattar?

- Det funkar. - Vad?

- Se... - Det är i trailern.

Det är definitivt med.

- Se där. - Ja, så ja.

En vuxen man fick bort sitt limmade finger från bordet.

Mark, jag limmade din kniv på bordet.

Nästa morgon, efter en hemsk, kall natt i tält,

visade jag stolt mitt hantverk.

Titta, vilket bra jobb jag gjorde där.

Jag trodde att du hade köpt en ny del.

Var är reparationen?

- Fästena som håller den... - Ja?

...är sönder.

Så jag måste hitta ett ställe där jag kan köpa

nya fästen, bultar och grejer

för att fästa den igen.

Jag vill be om ursäkt till tittarna för att min bil är tråkig.

De andra tillbringar kvällarna med att sätta tillbaka avgasrör,

göra pussel av främre stötfångare.

Jag kan bara rengöra min lite.

Men nu körde vi i nedförsbacke i alla fall.

Och snart blev det ännu bättre.

Åh, ja. Titta här.

Titta.

Det finns en Gud.

Och Gud har försett oss med asfalt.

Bra, nu är vi på en väg. Vi kan titta på...

Hur... Varför slogs vindrutetorkaren på?

Det betydde att vi hade korsat de irländska alperna

och kommit in i Afrika.

Terrängen har förändrats helt igen.

Titta där.

Herrejösses, vad vackert.

Som en Star Trek- kuliss.

Se på det röda... Titta på akacian med de röda blommorna.

Och sen såg vi nåt ännu bättre.

Jag älskar skrotupplag.

Vi körde in för att se om de hade reservdelarna som vi behövde.

Men vi blev snabbt distraherade av alla skatter.

Det här är ett bra test på vår bilkunskap.

Är det en Cresta där bakom?

Jag tror det är en Cresta-skjutbroms.

Skjutbroms?

Min mamma kallade dem det.

I vilken special körde du en sån?

-"Bolivia". Jag minns... - Han mindes nåt.

Den är värd att renovera.

- Den är ursnygg. - Titta här.

En Austin Cambridge.

Ja, med skrift på. Vad är det? RSR?

Det var från när detta var Rhodesia.

- Ja. Södra Rhodesia. - Är det så?

Den har inte körts på länge.

Den har varit där länge.

Ursäkta, försöker du få denna körbar?

- Ja. - Ja?

Snart så.

- Lycka till. - Snart så.

Ja, snart.

Ni kommer tro jag skojar.

Den bästsäljande bilen i Zimbabwe på 60-talet

var fransk.

Fyra.

- Renault. - Renault 4.

- Det finns en där. - Ja.

Ja, Renault 4.

Vad var den femte bästsäljande?

- En Lancia Montecarlo? - Inte din Lancia, väl?

- Nära. - Det var nog Alfa Romeo.

- Alfa Romeo Giulia. - Ja.

För de tillverkades här.

- De tillverkades i Sydafrika. - Jaha.

Min väns pappa drev Fordfabriken i Harare,

och de smugglade Alfa-delar ut ur Sydafrika.

Och byggde sen Alfa-bilar i Ford-fabriken och sålde dem.

Som Alfa-bilar?

Ja, som Alfa-bilar.

Men de byggde dem i de franska fabrikerna med.

Det fanns Alfa Romeo-bilar som Alfa Romeo inte visste om.

Då är alla VIN-nummer fel.

- Det fanns inga VIN-nummer. - Va?

Jag säger det bara.

Tyvärr så hade skrotupplaget inte några stötfångarfästen till Lancian

eller avgasfästen till 1974 års Capri GXL.

Så Hammond försökte sig på en reparation till

medan jag tog av taket på min Montecarlo.

Luftkonditioneringen är värdelös, jag steks.

Det är som att vara i Calcuttas svarta hål.

Du kan inte säga så.

- Varför inte? - Du bara kan inte.

Om ni ogillar att jag säger Calcuttas svarta hål...

Nej. Jag säger bara

- att... - Inte du.

Jag pratar med tittarna hemma.

Om nån vill skriva och protestera mot det,

varsågoda. Jag är borta. Färdig.

- Kan du dra i spaken igen? - Ring.

Numret är 020-dra åt skogen.

Åt skogen? Då får ni ett inspelat meddelande som säger:

-"Vi värderar inte ditt samtal." -"Ditt samtal är inte viktigt."

Ditt samtal. Ditt...

Dra i spaken igen, för det finns en till spärr här.

- Här? - Ja.

- Titta! Hela grejen föll isär. - Ja. Så ja.

Hur... Men vad händer då?

Jag tror...

Varför är den biten...

Det gör inte... Huvuddelen?

EN KVART SENARE

Varför lossnar den biten då?

- Ska dessa klämmas... - Vänta.

- Om den... - Tror du att den ska gå under?

Ja.

- Så där? - Ja.

Stopp. Jag förstår.

- Nej. Men nästan. - Nej. Men möjligen.

- Så ja. - Tror du att det är...

- Ja. - Och på bara 24 minuter

har vi förvandlat Lancia Montecarlon till en cabriolet.

James, tack för hjälpen.

Sen skvallrade vi om vår kollega.

Kapten Avgasrör.

Han ska tydligen försöka montera raka avgasrör.

- Verkligen? - På sidan av bilen.

Så de blir staplade, som på en Kenworth Truck.

Jag har ett förslag.

- Vi lämnar honom. - Ja, precis.

Jag gillar inte folk med tatueringar.

De är vuxna män som ritar på sig själva.

Jag såg att det är namnet på hans tv-program

som spelas in, The Smallest Cog.

Vad händer när det ställs in?

Tänk om jag hade haft Top Gear

- tatuerat på min arm? - Ja.

Du hade fått stryka över och skriva:

"Jag spelar Buttons på Swindon Wyvern."

- Vilket han ska. - Det är mycket jobb.

- Buttons. - Eller kanske bara "Buttons".

- Kan lika gärna ha den så. - Buttons!

Efter detta körde Julsagan iväg.

- Vi ses, Hammond. - Ja. Hejdå.

Kör försiktigt.

Medan Hammond bankade och slamrade...

...körde James och jag mot huvudstaden Harare.

Och nu när vi var på asfalt gick det snabbt att komma dit.

Jag kommer sakna att köra igenom såna här städer.

De är färgstarka och kul.

Kolla på den där polisen, James.

Kolla på honom. Han är magnifik.

Har han nån påverkan alls på trafiken?

Nej, men han muntrar upp alla.

När vi var på väg mot city råkade vi på en stor marknad.

Jösses. Den är enorm.

Okej.

Och snart fick jag en idé.

Eftersom det här är sista gången vi jobbar ihop,

ska vi se om vi kan hjälpa Richard Hammond

och köpa ett avgasrör till hans bil?

Ja. Okej. Varför inte?

För att skynda på shoppingen tog jag fram en modifiering.

Mitt inbyggda högtalarsystem.

Är det nån som har ett avgassystem till en Ford Capri?

Mark One 3-liters GXL.

Till vänster. Avgassystem.

Ja.

Tror du att nåt passar en Mark One V-6 GXL?

De passar nog lika bra som de som redan finns där.

På tal om det, flera mil tillbaka...

Som handen i handsken.

Sidvindare. Ja.

Det låter ännu bättre.

Vägkrigare på väg. Ja!

Vi sökte nu ett avgasrör till fots.

Stötdämparbutik, titta. Stötdämpare och fjädrar.

Baklyktor.

Era namn står i tidningen.

Ni är med i tidningen.

- Åh, fan. - Vi är med i tidningen.

Förstasidan.

GRABBARNA ÄR HÄR... TOP GEAR-LEGENDER I ZIM

Vi är förstasidesstoff.

"Top Gear- legenderna".

- Titta. - Här är vi igen.

Det står här.

"Superstjärnorna som blev kända för Top Gear

och sen sabbade det."

"De mest igenkännliga i världen

när det kommer till bilkörning på tv."

- Vilken liten krets. - Ja, det är det.

Det börjar bli mer lovande.

Man kan nog lugnt säga

att om vår kollega hade vetat att vi shoppade avgasrör,

hade han varit mycket tacksam.

Okej. Jag ska vara ärlig. Jag har fått nog nu.

Det hade blivit mörkt när jag kom till vårt fridfulla boutiquehotell.

Killar.

- Bra jobbat. - Usel dag?

- Tack. - En öl till dig.

- Den är... - Men ännu viktigare...

Och ja, det är det rätta setet. Titta.

Till GXL:en.

- Till GXL:en, inte GT:en. - Jag ska inte...

- Om det är ett grymt skämt... - Nej.

- Sant. - Verkligen?

Herregud.

- Kolla vad det innebär. - Känn på det.

- Tystnad. - Du får ingen sömn ikväll.

Jag bryr mig inte.

- Djupverkande. - Det kommer mer.

- Jag... Vad? - Det kommer mer.

Det här är pinsamt nu, men jag är tacksam.

Herregud!

Herregud!

- Det är en bakspoiler. - Inte vilken som helst.

Det är Richard Grants... Minns du Richard Grant-spoilrarna?

- Skådespelaren? - Nej. Tja...

Richard Grant-spoilrar

satt på XR2:or på 70-talet och 80-talet.

Grant var med i Withnail och jag...

- Ja. - Ja.

Sen började han sälja biltillbehör.

För att skydda sin skådespelarkarriär tog han bort E:et.

SPOILRAR

Killar, det här är underbara nyheter.

- Jag är så nöjd. - Du kan fästa det ikväll.

Det känns hemskt. Jag köpte inget till er...

- Så klart du inte gjorde. - Jag har inga gåvor.

När har ni två nånsin köpt mig...

Du köpte en kass målning till mig i Vietnam.

Den var fin.

Kass. Och du har aldrig köpt nåt till mig.

- Har jag inte köpt nåt? - Nej.

- Inget alls? - Jag köpte...

Nej. Jag köpte en väska i Vietnam

som du kunde ha på din MC. Han fick en...

Den kvällen polerade vi våra bilar,

gjorde alla nödvändiga reparationer...

Och träffades sen för en frukost som mr Wilman aldrig försåg oss med.

- Är det mitt kaffe? - Ja.

- Beställde ni mitt kaffe? - Ja.

Nästan en present.

Hörni.

Vad?

- Jag gick till baren igår kväll. - Ja.

Jag pratade med en man och köpte de här från honom.

- Va? Vad är det? - Silver.

Riktigt silver.

- Är det? - Klimpar. Ja.

- Sextio cent per gram. - Visa mig.

För det visar sig, vi har ju kört längs ytan,

det finns en massa frukt och grödor.

- Ja. - Afrikas kornbod.

Gräv neråt...

Guld, silver, mangan, litium,

diamanter, kol, järnmalm.

Så du plöjer din åker för att odla ananas eller te

eller bananer eller vad det än må vara,

- och diamanter och litium... - Ädelstenar?

Ja, ädelstenar, litium och kobolt bara strömmar ut.

Och jag tänkte, folk som åker på...

Vi åker på resor och tar hem dumma souvenirer.

Istället för att köpa en massa skit,

varför inte köpa silver?

- Sextio cent! Per gram? - Sextio cent per gram.

Vi skyndade oss sen till stan för shopping.

Vi la inte band på oss.

SMYCKEN & KOSMETIKA

Det här är 45 kg silver.

- Bästa souveniren nånsin. - Ja.

Vi kunde ha åkt tillbaka med en hemsk målning.

Det påverkar min viktfördelning.

Ärligt talat.

Det förstärker marktrycket från vingen.

Jag försöker klura ut hur mycket det kostade.

- Inte mycket enligt vad du... - 60 cent grammet.

Ja.

Men vi fick mängdrabatt. Och han gav mig den här växeln.

Betalade i USA-dollar.

Vad är det?

Femtio... miljoner?

Femtio miljoner dollar. När de hade hyperinflation,

- var det väl en miljon procent? - Nåt sånt, ja.

Vid en punkt, med en sån sedel,

var det billigare att torka sig med en sån

än att använda ett ark toalettpapper.

- Billigare. - För det var mer värt?

Så när folk beställde kaffe

betalade de när de fick det

istället för efter, för då hade priset stiget.

Hursomhelst...

Nog med finansfrågor.

- Så vi har 45 kg silver... - Ja.

...och 50 miljoner dollar.

Vi är på en bra plats.

Efter att ha startat våra reparerade silvermaskiner

åkte vi från staden,

övertygade om att ingen annan stad på jorden ger bättre gator.

De lila träden är fantastiska.

- Är det verkligen jakarandaträd? - Ja.

Titta. De är vackra.

Åh, titta här.

Det är nog den vackraste allén jag nånsin sett.

Med Jeremy som kartläsare

åkte vi västerut på en utmärkt asfaltsväg.

Vägen är bra. Landskapet är fint. Allt är bra.

VARNING FÖR DJUR

Resan var helt problemfri i flera timmar.

Och det fortsatte så tills jag stannade för att kolla på kartan.

Då var det inte problemfritt längre.

- Fan. - Varför stannade du?

- Bra nyheter. - Fortsätt.

Väldigt bra nyheter.

Jag vet exakt vilken väg vi är på.

Det finns dåliga nyheter.

- Ja? - Det är fel väg.

- Vad hände? - Vi är på fel väg.

Vem sa att de visste vägen?

Jag... Var det...

- Det var inte du. Det var jag. - Nej.

- Nej, inte jag, va? - Inte lönt att älta

- vem som svängde vart. - Det var du.

- Det var du. - Det var jag.

Så du fick oss på fel väg när vi lämnade Harare.

- Vi ska västerut. - Var är vi?

Vi är på väg norrut.

- Visa. - Vi har ett val.

Vi kan antingen köra hela vägen tillbaka till Harare.

Nej.

Och svänga där som vi borde gjort.

- Okej. - Eller, om vi fortsätter norrut...

- På fel väg. - Ja.

Om vi fortsätter, kommer vi så småningom till Zambezi.

Som är på gränsen till Zambia. Stor flod. Går inte att missa.

Tar åt vänster, då vet vi att vi är på väg västerut.

Det är i stort sett sant, för floden går så

och vägen går så.

Där har vi det.

Efter att ha bearbetat att vi istället för att göra så här,

faktiskt hade gjort så här,

kämpade vi vidare.

Jag tror att vi är framme vid Zambezifloden vid skymningen.

Vi kan tälta vid Zambezifloden.

Det vore väl häftigt?

Men då

tog asfalten slut.

Herregud. Nej!

Låt det inte vara en tvättbräda. Herregud! Det är det.

Killar, det är cirka 6 mil till floden nu.

Två mil.

Nej, James, 6 mil.

- Sex? - Ja, tyvärr...

Ungefär så långt är det. Ja.

Nej. De kommer aldrig att hålla samman.

Jösses, det där var riktigt illa.

Vänta. Jag stannar. Vad...

Killar, min bil trasslar.

Det är okej. Min är okej.

Åh, nej, det luktar bensin.

Först tar man på sig nåt vitt

för tsetseflugorna dras till blått och svart.

Åh, fan.

All min bensin rinner ut.

Åh, nej, det är illa.

Det här är bränsleröret, och det här är bränslet.

Det är din... Tack.

- Tja... - Jag kan...

Rinner det bensin från din bil?

- Ja. - Är detta en bra idé?

- Ja. - Tack.

Kan en av er stå här med fingret i änden?

- Nej. - Nej.

Försök förklara så att jag kan förstå vad...

Den har lossnat. Ledningen från bränsletanken

upp till motorn går därifrån

- för att komma hit. - Det finns...

Har du knäckt den?

- Nej, den lossnade. - Varför hjälper du till?

Hammond måste överleva, annars ser vi inte honom som Buttons

- i pantomimen. - Snälla nån!

Lägg av med Buttons.

Nej, det gör vi inte.

Hur många år tror du det tar innan han blir Buttons

- på Swindon Wyvern? Vad? - Ett år, ja.

Nej, jag tror att hans stolthet...

Han har nog med stolthet för att vara i två år.

Så den här går ut 2024...

- Ja. - Så det blir nog 2025,

Guildford möjligtvis.

Jag är dränkt i bensin.

Men Guildford är stort.

Jag vet, jag tror att Swindon Wyvern

- är hans ställe. - 200 pers.

Ensemblen... Här är den. Ainsley Harriott,

Laurence Llewelyn-Bowen, Julian Clary, Hammond.

- Det är många stjärnor. - Gloria Hunniford och...

Och på botten står det:

-"Richard Hammond som Buttons!" - Som Buttons!

Efter sin lysande karriär,

- reser han runt. - Vi sa inte tv-Richard Hammond.

För han har gjort nog med program

för att vara tv-Richard Hammond.

Vi ska komma och se på, Hammond.

Jag ska säga...

På din första kväll kommer två gamla män

- sitta längst fram. - Varje kväll.

Jag hatar pantomim, men den går jag på.

Tänk på Premier Inn-bonuspoängen du får.

- Gud. - Om du gör söndagsmatinén,

kan du få köttbuffén.

Jag förutsåg att det inte skulle bli sista gången vi stod kring

en trasig Capri

och gick för att ta på mig min anti-tsetseflugtröja.

Det lägsta röret.

Då såg jag nåt i buskvegetationen.

Hej.

Jag har en prydnad för motorhuven.

Minns ni den gamla Lancian?

- Titta där! - Utmärkt.

Jag vet.

Så småningom var Buttons på vägen igen.

Jag kollar min bränslemätare. Jag förlorade en del.

Sen, med drygt 4 mil kvar, blev tvättbrädan så brutal...

...att den till och med gav den vanligtvis skottsäkra Stagen problem.

Vindrutetorkarna sattes igång på måfå.

Sluta, vindrutetorkare!

Sluta torka rutan, era korkade gummijävlar!

Det var som om tvättbrädan, vår ärkefiende de senaste 20 åren,

visste att det var sista chansen att knäcka oss.

Det är full gas. Jösses, vad fan hände här?

Jag har ingen kontroll över gasen.

Min fot är inte på gaspedalen nu

och vi kör framåt.

Sätter den under gaspedalen för att lyfta upp den.

Det här har börjat förstöra min Lancia.

Och mig. Herregud.

Åh, nej!

Men trots sin ålder, höll våra bilar samman tills vi så småningom...

...kom till Zambezis stränder...

Herregud.

...där Moder natur hade ordnat ett riktigt välkomnande.

Ingen dålig plats.

Efter middagen åt vi en ljuvlig efterrätt.

Cheesecake.

Och eftersom detta var Zimbabwe...

Vill ni ha lite guld på?

- Ja, tack. - Ja, faktiskt.

Jag köpte det i Harare.

Det bästa med det är om man skiter guld nästa dag,

- och det blir värdefullt. - Sant.

Det här är extravagant. Tack, Hammond.

- Jag är värd mer nu. - May?

- Ja, tack. - Om man tänker efter,

så odlar de allt här. Sen gräver man ett hål i marken

för efterrätten som är guld.

Det ger mig en idé.

Vi kan smälta vårt silver

och göra gåvor som vi tar med hem.

Av vårt souvenirsilver?

Måste man göra en form?

Föreslår du att vi gör hantverk?

Vad annars kan vi göra? Klockan är 18.20.

- Det går bra med drickandet. - Ja, det går bra,

men så småningom brottas du med en babian.

Du gör alltid såna saker.

I ett tillstånd av djup glädje

byggde James snabbt allt vi behövde för att börja smälta vårt silver.

Han är viktoriansk.

- Väldigt glad. - Så glad.

Och två små drinkar senare,

såg allt bra ut.

Så där, killar.

- Titta där. - Herregud!

Nu kan vi göra vadsomhelst. Vad vi än kan gjuta.

- Ja. Man gör ett hål i nåt... - Ja.

...häller i det, låter det stelna...

Och sen har man nåt i silver.

Precis. Kom igen då.

Vi börjar jobba, mina herrar.

Jag ska fixa min gaspedal,

sen gör jag nåt silvrigt.

Eller nej, jag gör gjutformen, häller i silvret, låter det stelna.

- Precis. - Och medan det stelnar,

fixar jag mitt gasreglage.

Välkommen till en värld av ordnat tänkesätt.

Nästa morgon var Zambezis stränder fullspäckade med många olika djur,

och Roger Moore.

- Lät du göra den? - Japp.

- Vems mått skickade du? - Jon Bon Jovis.

Jag var lite ambitiös.

Ni vet, som när läkaren säger:

"Hur många glas dricker du?" När nån säger:

"Vad är dina mått?"

"Definitivt 76 cm i midjan, 100 cm vid bröstet," ljög jag.

Har du märkt vad han har gjort här?

- Vad? - Mycket pråliga knappar.

Knappar, ja. Det är som om han förbereder sig inför rollen.

Kan vi gå vidare från hans skräddartabbe?

Visst är den magnifik?

Gjorde du den av silvret?

- Ja. - Det är väl uppseendeväckande?

Varför har ingen gjort det förut?

Din ratt i rent silver,

det är ännu 900 000 pund.

- Det är... - Den ser rätt cool ut, va?

Ja, på tal om bling... Motorhuvsprydnad.

- Är det motorhuven? - Det är inte det.

Det är inte, du ser... Men det är motorhuven.

Det här är baksidan. Är det en motorkåpa

istället för motorhuv?

Men man säger inte motorkåpsprydnad.

- En motorhuv. - Fin prydnad.

- Den är fin. - Utmärkt.

- Titta där. - På fel ände.

Det är en impala på en Montecarlo. Så jag är en Chevroletreklam.

Visst är det märkligt vad som är vettigt?

- Vad? - Det är inte det.

- Jag såg det när jag tittade upp. - Ja. Kolla. Kom.

Stuart Little- spoiler, damer och herrar.

Bredden. Ja, det är allt silver jag hade.

Det är en Stuart Little- spoiler.

Hursomhelst, vi har nu silverprydnader

på våra bilar. Kan jag föreslå nåt?

Håll floden till höger...

Men det är inte en utmaning.

Navigeringen går bra idag.

- Vi vet att vi ska västerut. - Ja.

Vi vet att om vi fortsätter västerut, så kommer vi till andra sidan.

Vi vet att det kommer se bra ut.

Stor sladd.

Stor sladd i Zambezi.

Det kan vara min sista sladd på tv.

Det är konstigt när man tänker på det,

för alla gör nåt i sina liv

för sista gången vid nåt tillfälle.

Sista gången man dyker från en båt, eller sparkar en boll,

sista gången man har sex,

men när man gör det vet man inte

att det är sista gången.

Så jag ska minnas den sladden.

Efter en livlig morgonkörning...

...kom vi tillbaka på asfalt.

Som hade gula linjer och allt.

Det här är som Stelviopasset.

Vilken väg!

Och den lilla Montecarlon älskade den.

Jag har sagt det förut, ni måste utforska Afrika,

ni måste absolut ha en Lancia.

Den hoppade ur växeln.

Herregud, den är i igen.

Det knallar och smäller fint där bak, hör ni?

Jag älskar det ljudet.

Ni som växer upp med elbilar idag

kommer aldrig att höra det.

Det finns många anledningar till varför vi lägger ner programmet.

Men en stor anledning för mig är

att jag inte är intresserad av elbilar.

De är bara vitvaror. De är tvättmaskiner,

de är mikrovågsugnar. Man kan inte recensera såna.

Man kan inte njuta av dem.

De är bara skit.

Killar, jag har gjort nåt för första gången i mitt liv.

Onanerat på tv?

Nej, det är värre. Jag har tagit på mig körhandskar.

Varför då?

Min silverratt är jättebra,

men när solen är på den blir den varm.

Vi fortsatte köra längs den ljuvliga vägen

tills den ljuvliga vägen plötsligt tog slut.

Din helidiot.

Det är en sjö.

- Ja. - Är det?

- Jag såg den på... - Du skojar.

Jag såg den på kartan.

Jag antog att det fanns en väg runt. Jag hade fel.

- Varför finns det ingen väg? - Herregud.

Vänta lite. Du tog fel i Harare,

vi fastställer det, du valde fel väg.

- Ja. - Det fanns två. Du valde fel.

- Sen envisades du med att vi fortsatte. - Vackert...

Nürburgring, den sista biten.

Fin del mot slutet, men det visade sig vara slutet.

Vi kan inte svänga höger, för där finns Zambia.

- Ja. - Man kan inte köra åt vänster.

- Det finns ingen... - Väg.

- Det finns ingen väg. - Nej.

Så...

- ...vi får flyta över. - Var inte löjlig...

Vi har gjort nog med bilbåtar, båtbilar,

- flottar, uppblåsta... - Vi ska inte bygga båtar.

- Det funkar aldrig. - Aldrig.

- Nej. - En bättre idé. Vi köper en båt.

Vi köper tre båtar.

Vi måste få på bilarna.

- Ja, precis. - Köpa båtar?

- De har båtar. Titta. - Ja, men de är till folk.

Vi köper dem. Jag har stålar.

- Tre biljoner. 50 miljarder? - Ja, varför inte?

- Ja, 50 miljarder till. - Femtio?

Hundra miljarder... 350 miljarder.

Fyrahundra miljarder.

Tio biljoner, 400 miljarder och 20.

Det är så idiotiskt.

Okej, nu köper vi båtar.

BÅTAR TILL SALU

Efter att ha tillbringat morgonen med att rota i båtvarv

samlades vi vid våra köp.

James valde en gammal sardinfiskebåt.

Jag köpte en akvatisk halvkombi,

och Jeremy köpte förstås ett flytande barskåp.

Du köpte en bar.

- Det är också bryggan. - Jaha.

Man styr från baren.

När vi hade lassat på våra bilar...

- Jeremy! - ...samlades vi på HMS Sardin

för att prata kartor.

Är det sjökort?

Nej, en vägkarta.

Vi ska till sjöss med en vägkarta.

- Där är sjön. - Ja.

Vi ska till...

Vad?

- Där är sjön. - Ja, där är sjön.

- Vad är det? - Åh, tusan också.

Det är resten.

Ja.

Det går dit.

Okej.

Det är cirka 29 mil.

Det är 28 mil.

- Se där. - Ja, men då så.

Tack och lov att vi slipper den extra milen.

Det är världens största konstgjorda sjö.

Jag är verkligen ledsen. Jag hade inte tittat. Jag...

- Ni kan se problemet. - Ja, men vi...

Vi körde... Jag har bara använt en kartsida.

Nej, du... Jeremy. Vi kan se problemet.

- Ja. - Det pekar på kartan.

- Kartan är korrekt. - Kartan är bra.

Du kollade inte andra sidan.

Den var vikt på ett sätt så att man inte såg.

Hur fort går din båt?

Jag vet inte, men nog inte så fort.

Det är nog som en rask promenad.

Om de gör tio knop,

- tveksamt... - Vi säger 15 km i timmen,

det blir 18 timmar.

Det tar hela natten.

Ja.

Jag gjorde lite mer research

och det var inte så bra heller.

Det blir värre.

Vadå?

Gissa hur många krokodiler det finns?

Jag vet inte.

Nånstans mellan 100 och 250 000.

Krokodiler?

För två veckor sen sköt de en människoätare.

Vill ni se den?

- Jösses, den är... - Titta på den.

Tänk att de blir så stora.

Båten kan ätas.

I genomsnitt dödas 47 personer årligen av krokodiler.

Och det finns inte så många människor här.

VARNING FÖR KROKODILER

Med det sagt,

åkte vi.

HMS Dyngrak är på väg.

Under sjöinvånarnas vaksamma ögon.

Det är egentligen inte vatten, utan en stor klump krokodiler.

Säkerhetskontrollerna är gjorda.

Jag kommer bara på en sak att göra.

Jeremy har redan hällt upp en drink.

Herr Långsam kör HMS Eko.

Vilket jävla oväsen.

Det är otroligt att tänka att år 1955

så fanns inte detta. Det var bara normala Afrika.

Sen kom britterna och sa: "Vi ska bygga en damm

tvärsöver Zambezi

för att skapa vattenkraft för Zambia och Zimbabwe."

Det här är resultatet.

Den största konstgjorda sjön som världen nånsin sett.

Vi har gjort dumma saker i vår tid, men det här njuter jag av.

Jag seglar en bar med en Lancia ombord.

Och jag har många drinkar att klara mig igenom.

Så många att jag bjöd in Buttons och Greta Thunberg...

...för att dela på bördan.

- Det ser bra ut. - Mina herrar...

Jag har en mängd olika drinkar från 1970-talet,

inklusive den mycket saknade Galliano.

- Trevligt. - Härligt. Ett steg tillbaka i tiden.

- Gin och tonic, sir? - Gärna.

Kommer strax. En Chablis till dig, gissar jag.

Tack.

Is och lite guld, kanske?

Det vore underbart.

Så om man badar

blir man uppäten av en krokodil?

- Ja. - Japp.

Jag kan inte komma på en hemskare död.

Nej, det är inte våndan... Eller, jo.

- Det är våndan. - Ja.

- Men det är förnedringen. - Det är skammen.

En krokodil kommer, du är där och dinglar med fötterna i vattnet,

tänker på livet, fylld av hopp, förväntningar, kärlek, drömmar,

tankar om universum. Krokodilen säger:

"Den tar jag." Pang! Borta.

Du vet, jordnötter på en bar...

Du tar några drinkar med vänner, ser jordnötter,

tar några jordnötter och...

- Lite mer... - Det är vad du är.

Vet ni vad som gör det värre? Krokodilen är förhistorisk.

Så den var polare med T. rexen.

Den är 250 miljoner år gammal,

och människan är vad 250, 200 000?

Och civilisationen är bara 6 000 år gammal.

Så allt från de första grottmålningarna

till nutiden, i evolutionens tidsram,

allt har hänt medan krokodilen har kliat sig i arslet.

Efter en timme av drickande, prat och seglande,

men mest drickande,

började samtalsämnena tryta.

Jag har...

tre fjärdedelars vodka kvar, en halv flaska gin... Nej.

Nej, det är inte gin. Vad är det? Ser inte.

Detta är blended konjak och jag har också blended whisky.

Hammond, din båt är borta.

Mitt pass finns där.

Ska jag dit?

Du måste lämna min bar. Jag...

Följer du med, Hammond? Eller stannar du?

Den här är mer manövrerbar. Vi tar den till min

och jag hoppar av den till min.

Nu kör vi. Internationell räddning.

Snälla, fånga min Capri.

Jag ska göra mitt bästa.

Ramla inte i vattnet.

Krokodiler. Garanterad död.

- Jag lämnade min gin. - Vill du ha en till?

Ja, gärna.

Vi fortsatte vår långa resa och när mörkret föll

insåg vi att vi var lite hungriga.

Så för att få lite middag, sänkte James sina sardinnät.

Och...

nu är de på djupet.

Det gör inget om det inte är sardiner, så länge det är fisk,

men jag gillar sardiner.

Det borde finnas sardiner. Det är en sardinbåt.

EN HALVTIMME SENARE

Nu händer det.

Jävlar.

- Jag är vrålhungrig. - Jag med.

Nej, jag är mer än hungrig.

- Det är chips. - Ja.

Det är chips.

Som om saker inte kunde bli värre...

Isen har tagit slut.

Så vi fyllde våra glas med varm dryck.

Och närda av det, chips och vemodiga minnen...

...seglade vi vidare.

Det blir en lång natt.

Inte vår första.

Jag skulle säga inte vår sista.

Men det kanske är det.

Sluta säga sånt, Richard.

Vilket jobb det här har varit. Vilken karriär.

TOLV TIMMAR SENARE

Hej.

Det var en lång natt, en väldigt lång natt.

Jag är döv.

Men det fanns goda nyheter.

Små blå prickar. Det är vi.

Vi närmar oss slutet av sjön.

Och eftersom vi närmade oss land,

var vi omgivna av våra bitande vänner.

Vilket gjorde meddelandet från vår regissör

på en kamerabåt desto mer oroande.

Neil till Hammond. Du har problem med båten.

Din båt sjunker, Hammond.

Fan! Det gör du. Du sjunker mot aktern.

- Åk in till land. - Vad?

Ge henne kraft. Full kraft.

Till vänster.

Upprepa.

Till vänster.

Du sjunker definitivt.

Ja, min motor sjunker.

Ramningsfart.

Ni räddade Caprin.

Förlåt, jag hörde precis på grund av oväsendet.

Vad hände?

Hans båt... Om du tittar... Baksidan sjönk definitivt.

Alla bakre pontoner var under vatten.

Försök inte komma in hit.

För jag körde över sandbankar. Jag körde i full fart över

låg mark för att komma hit.

James och jag kom till en annan plats längs stranden.

Det finns en ramp.

Efter att vi alla gått i land...

Jag har definitivt anlänt.

...kallade jag till ett kartmöte till,

för att jag under natten hade fått en bra idé.

- Vi har just korsat Kariba. - Japp.

När vi når gränsen här och kör över,

har vi kört hela vägen över Zimbabwe, vilket var vår plan.

- Ja. - Vi har gjort klart planen.

Bra jobbat, i våra tre osannolika bilar.

Men på andra sidan gränsen finns Botswana.

Om man vänder på kartan, som jag har lärt mig...

- Bra jobbat. Fin teknik. - Ja.

Om ni ser, det här är Makgadikgadi. Saltöken.

Där finns Kubu Island där vi började.

Det är där vi gjorde vår första special för 17 år sen.

Det här var... Vi har alltid sagt

att det är en av våra favoritplatser.

- Det är där baobabträden finns. - Ja.

Jag skulle vilja avsluta där.

Ja, det är bra.

Och det är bara

- cirka 19 mil. - Okej. Ja.

Jag är med.

Vi avslutar det här programmet här.

Och vi avrundar Grand Tour där uppe.

Fantastisk idé.

Det är lämpligt.

Efter att vi hade kommit överens om vår nya plan, körde vi mot gränsen

på väldigt bra humör.

GRÄNSKONTROLL - BOTSWANA

Det här är underbart, tittare. Vi är tillbaka på asfalt.

Solen står inte över mig än, så ratten har inte blivit varm.

Jag älskar den här stunden.

Bagageutrymmet!

Men några mil senare fick munterheten ett abrupt slut.

Jösses.

Herregud. Det måste vara grophelvetet.

Åh, nej! Jag tror inte att mina däck överlevde den där.

Groparna, som nästan var lika illa som de i England,

var inte bra nyheter för den sköraste bilen här.

Fan.

Åh, fan.

Jag börjar för första gången fundera på

om den här bilen klarar av det.

Och om den kommer fram.

Fan!

Det är nåt väldigt fel på bakaxeln.

Det låter som en påse bestick.

Jag tror att jag måste ta en snabbtitt

och se till att bakaxeln inte faller av.

Nyheterna från min bils undersida var inte bra.

Okej.

Där. Det är en stötdämpare.

Den är inte fäst på den änden längre.

- Ja, jag ser problemet. - Så, det...

När den höjdes...

- Ja. - ...åkte den upp och

slog hål i karossen.

- Finns det hål? - Ja.

Jag måste köra utan den.

Den här unge mannen säger att han

skulle ha köpt 2.8 Injection,

inte 3-liters GXL:en.

- Sa han? - Ja.

Han säger att axeln är starkare.

Den andra stötdämparen fick tyvärr också tas bort.

Passar den?

Så du kör bara på bladfjädrar.

- Ja. - Det är exakt samma

- som medeltida oxkärror. - Ja.

Men för Jeremy och mig var det mycket mer underhållande

än en medeltida oxkärra.

Vi kommer krascha!

Men om ni ville veta vad stötdämpare gör,

så hindrar de bilar från att göra så.

Ja, jag är fortfarande kvar.

Representerar Storbritannien i trampolin

gör Richard Hammond från Ross-on-Wye.

Tyvärr så tog underhållningen från Ford-hoppbollen snart slut

för Zimbabwe förändrades igen,

och vi kunde inte se den mer.

Herregud.

Jösses.

Jag kan inte andas.

Allt är nu täckt av ett lager kolstoft.

För vi är i kolbrytningsområdet.

Det är därför träden och allt är svart.

Kom igen.

Kom igen.

Om det är så här hela vägen till gränsen, Jösses.

Sen, genom det kvävande dammet,

såg jag vad som kunde bli vår räddning.

Den här vägen är odräglig, eller hur?

Rätt illa. Inte den bästa.

Men sen vi lämnade båtarna i morse...

- Ja. - ...har jag skakats sönder.

Min bil faller samman.

Det är ett giftigt damm också.

Och jag tittar på det där.

- Vad? - Det är ju inte skakigt.

Nej, ett tågspår.

Vi kan väl konvertera bilarna så att de kan köra på spåret?

Vi har gjort det förut.

- Ja, det har vi. - Det har vi.

Vilka andra killar kan faktiskt säga av erfarenhet

- att det kan göras? - Vi har gjort det.

Vi måste kolla tågtidtabellerna.

Det är jätteviktigt.

Vi måste också hitta en verkstad för att göra modifieringarna

- på våra bilar. - Vi behöver en storstad

och maskiner.

Vic Falls är inte så långt bort.

Den är inte vår.

Utmärkt!

Fortsätt. De är glada ändå.

Du kallade några lokalbor för ollon.

- Jag sa dumskalle. - Ja.

De kommer ut för att spöa dig.

Nej, då.

- Hej! Hur är läget? - Hej, allihop.

- Hur är det? - Vi är i vägen.

Jag... Detta är en engelsk hälsning.

Det är okej. Det är ert hem.

- Hur är det? - Trevligt att träffas.

- Kul att träffas. - Hej.

När Kofi Clarkson hade reparerat de diplomatiska förhållandena

åkte vi på vår avstickare till Victoriafallen.

Och nu

brinner allt.

Herregud, allt brinner verkligen.

Jävlar.

Vi har lite hinder idag.

VICTORIAFALLEN KAZUNGULA

När vi hade nåt Vic Falls,

började vi fundera på boende.

Och eftersom snåla mr Wilman inte var med oss...

VÄLKOMMEN TILL VICTORIA FALLS HOTEL

REGISTRERAT HOTELL

VÄRLDENS LEDANDE HOTELL

- God eftermiddag. - Tack.

Kan vi få tre sviter, tack?

Om ni kan skicka upp min skräddare vore jag tacksam.

Så säger alltid Bond.

Efter att vi tvättat bort koldammet från våra öron,

hittade vi en verkstad och satte igång musiken.

TOYOTA RESERVDELAR

Några dagar senare var arbetet slutfört,

och vi träffades på bangården för att jämföra våra anordningar.

Överraskande enkelt jobb.

Jag la framdäcken i en sorts djurfoderstråg

som har små järnvägshjul. Okej?

På baksidan har bakhjulsdriften ett bältessystem

som sedan driver järnvägshjulen.

Den är enkel och elegant.

Till skillnad från den.

Ja. Jag ska förklara. Min är invecklad.

Ni är nog inte intresserade,

men jag baserade den på dieselhydrauliska lok i Englands västra region.

Hydrauldrift. Motorn driver bara en pump,

vilket laddar hydraultanken som driver hjulen

och ger ett stort vridmoment från stillastående.

- Hur funkar det? - Vänta lite.

- Så. - Jag förstod inte.

James, vad fan är det där?

Jag varnade er.

Herregud. Det är en hel... Vad är allt det där?

En hydraulisk pump.

En hydraultank. Det här är rör.

Det är mätare som varnar för tryck.

Varnar för tryck?

Hur ser du dem när du kör?

- Bara de är rätt när jag börjar. - Såvida du

inte har en giraff som andrepilot.

Vitsen med det hydrauliska systemet är växellådan.

Så byggde de riktiga lok. Det är beprövad teknik.

Det liknar inget lok.

- Det liknar en Triumph Stag. - Jo, om man tog...

Det liknar en Triumph Stag på en skrot.

Jag ser den flygande skotten.

- Fixerat? - Det är inte hydraul-,

- utan ånglokomotiv. - Blev det så?

- Nej. - Nej.

Din ser enklare ut än min.

Du behöver inte gå dit. Den är på valsar.

Bakdäcken driver valsarna, valsarna driver hjulen.

- Det är allt. - Det är som en rullande väg.

Ja, som en löpmaskin.

Hammond och jag har bevisat att det finns ett enkelt sätt att göra det här.

Men du måste kunna hantera kopplingen, gasen och bromspedalen.

- Jag måste bara... - Det är som att köra en bil.

Ja, men det är ett lok.

Jag måste bara ställa in motorns varvtal

och röra spaken fram och tillbaka,

det som gjorde de tidiga loken så attraktiva

för de som kände till ånga.

- Ska vi köra? - De kommer att sakna mig

- om några dagar. - Hör på...

Vi bordade våra tåg,

redo att köra.

Trycket byggs upp.

Tåget som avgår från perrong ett är Montecarlo Express,

direktlinje till Botswana.

Nu kör vi.

Det går framåt!

Den funkar.

Okej. Vi är på väg.

Vad?

Nej, det är jag inte.

Den gör äkta tågljud. Hör ni?

Herregud!

- Jag är urspårad. - Kära nån.

Jag måste backa för att se vad hans problem är.

Ja. Montecarlo Express åker fram och bak. Titta där.

Vilken maskin jag har byggt.

Det här innebar att både James och jag hade urspårat,

men det kunde vara värre.

Fan också.

Det hjulet snurrar åt det hållet, vilket får de här hjulen att snurra

åt andra hållet,

vilket betyder att det rör sig i motsatt riktning mot de här hjulen.

Okej.

Eftersom vi inte hade lämnat stationen

fanns det en teleskoplastare som kunde hjälpa oss.

Jag ska lyfta upp den och vända den

så att när den åker baklänges, åker den framåt.

Det innebär att jag nu har...

fyra backväxlar som får mig att åka framåt.

Okej. Bara...

ställ ner den på spåret.

Inga problem. Allt är under kontroll.

Och när alla var tillbaka på spåret,

körde vi ännu en gång.

Visst är det lustigt? Man gör en liten felberäkning,

och så blir livet så här.

Även om Hammond inte tillförde situationen så mycket värdighet,

var det ändå ett härligt ögonblick.

För nu var vi på Grand Tour

på ett av världens mest ikoniska järnvägsspår.

Det är otroligt att vi idag inte kan bygga ett järnvägsspår i Storbritannien

från London till Manchester,

men för 150 år sen sa nån:

"Vi bygger ett järnvägsspår från Kapstaden till Kairo,

1 120 mil tvärs över Afrikas ryggrad."

Och de sa: "Ja, Vi kan göra det."

Sen sa nån:

"Men det finns en stor ravin i vägen."

De sa: "Det kvittar. Så här gör vi.

Vi bygger en bro i Darlington,

skickar dit och monterar den på plats, så passar den." Det gjorde den.

Och här är den.

Herregud.

Jag kör en Lancia Montecarlo...

...på Victoriafallsbron.

Vi är 128 meter ovan ravinen.

Vi tar en stund.

Jag kommer att sakna det här.

Efter att ha bockat av detta oväntade ögonblick på vår bucket list...

...rullade vi långsamt vidare med våra sinnen inställda på målet.

Om vi kan använda tågspåret nu

för att komma förbi kolbrytningsområdet,

ja,

då är det en lätt match.

Jag åkte Orientexpressen med min fru en gång.

Vi hade jättekul.

Mycket liknande.

Det här är mer bekvämt än vägarna.

Och för första gången

har jag kunnat titta på utsikten

istället för vägen framför mig.

Ja, jag ser utsikten när den avtar.

Kan vi kalla dig Oorientexpressen?

Medan vi pratade hade jag bara en liten oro.

Jag har blivit försäkrad att inget tåg kommer i den andra riktningen.

Men tänk om ett kommer?

Det är en sån sak man inte kan sluta tänka på

när man är på en enkelspårig järnväg som denna.

Sen fick jag en oro till.

Jag har en varning för hög temperatur här.

Min motor kyls nog inte ner som den borde av nån anledning.

Kan det vara för att jag byggde om min bil till ett tåg?

Min lösning var att lyfta motorhuven och ta hjälp av mina gamla vänner,

hastighet och kraft.

Mätaren visar 64 kilometer i timmen.

Det är det inte, men det står det.

Luftflödet är väldigt bra i den här hastigheten.

Mitt högra ben domnar nu.

Mitt på eftermiddagen

var vi säkra på att vi hade åstadkommit nåt.

Jag tror att vi är förbi den dammiga vägen

- med allt det jobbiga. - Ja.

Vi är förbi kolgruvan i alla fall.

Därför stannade vi vid en järnvägsövergång

för att göra ett jobb som vi har undvikit att tänka på.

Hur får vi av dem?

Det kommande godståget kan nog göra jobbet åt oss.

Det du gör först

- med skiftnyckeln... - Du behöver få bort låsen.

Inte med en justerbar skiftnyckel.

- Lossa hjulmuttrarna. - Varför inte?

För kvacksalvare använder det verktyget.

- Va? Du menar väl inte kvacksalvare? - Jo.

Menar du nån som har ett verktyg istället för 300?

- Lossa låsmuttrarna först... - Va?

Vad är låsmuttrar?

Det är en låsmutter.

Skiftnyckeln är för stor för...

- Den får inte plats. - Alla ska inte

bo på samma äldreboende, va?

Nej.

Bara det inte är tvunget efter detta. Dagen efter.

Han ska radera våra nummer så fort vi är klara.

"Vi är klara, radera." Nu är de borta.

Herregud.

Rätt lätt. De är bredvid varandra.

- Vi är fast. - Den minsta...

Världens största...

Det är sant faktiskt.

- Sant. - Ingen lögn.

- Jag har en idé. - Jösses.

Vi visar en skärm nu där det står: "En kvart senare."

Japp.

...ber produktionen att lossa dem

- och sen... - Som om vi gjorde det.

Som om det var vi.

Sen har vi en berättarröst.

"Snart var alla bilar av spåret."

EN KVART SENARE

Snart var alla bilar av spåret.

Med bara sex mil kvar till Botswanas gräns,

hade vi nästan fullbordat vårt uppdrag.

Det fick vi tacka tre små hjältar för.

Jag är verkligen förvånad över att Ford Caprin fortfarande är igång.

Men jag är ännu mer förvånad över Stagen och Montecarlon

för alla som vet nåt om bilar skulle säga:

"De är de mest otillförlitliga bilarna som nånsin gjorts,"

och här kämpar de sig fram.

Vi sparade verkligen det bästa till sist.

PLATSER VI HAR VARIT PÅ

För Zimbabwe har försett oss med den perfekta kulissen

för vårt sista bilkörningsäventyr.

Otroliga bilar

som har överlevt det här otroliga landet.

Så ja.

Triumph Stag.

Överhettas, så fan heller!

Bra jobbat, Lancia.

Jag kan faktiskt se tullstationen.

Fantastiska lilla bil. Du klarade det.

Du klarade det.

Innan vi körde till kontrollstationen, stannade vi för att reflektera.

Vi har korsat Zimbabwe

- och det syns inte. - Nej, knappt...

Använde vi dessa bilar?

Ja.

- Jag vill behålla den. - Ja.

Jag skulle verkligen vilja det.

Vi behöver tre påsar att bära dem i.

Jag tror att den går att restaurera.

Min gör nog det. Den måste tas isär helt.

Vi måste fortsätta, för vi har fullbordat planen.

- Vi måste avsluta programmet. - Hela grejen.

Så...

Vad?

- Vad? - Vi har ett litet problem.

- Vad? - Det är silver.

- Just det. - Vi måste korsa gränsen.

- Silvret. - Vi kan... Vi har allt silver.

Om vi kör igenom med dem är det smuggling.

Ja.

- Ska vi ta bort det? - Nej.

- Nej, det vore... - Det är vårt.

- Går inte. - Jag kan inte styra.

- Då har du ingen nedåtkraft. - Sant.

Vad gör vi då?

- Gå i stil? - Vi går i stil.

- Slappna av. - Precis.

Lätt som en plätt.

TULL

Hej.

Hur är det?

Bra. Själv?

Har du nåt att förtulla?

Nej.

TULL

Kan du komma ut?

Ja.

Han försöker verka normal.

Kan du öppna motorhuven?

Gå inte till baksidan.

Okej.

Okej, tack för ditt samarbete.

Du kan köra igenom.

Tack så mycket.

Tack, sir.

Tack.

Tack.

VÄLKOMMEN TILL BOTSWANA PANDAMATENGA-GRÄNSEN

Ja!

Jag ska bara låtsas vara en tystlåten,

lågmäld,

eländig kille. Jag ska inte vara

mitt sprudlande jag, då överdriver jag.

- Goddag, sir. - Goddag.

- Hur är det? - Bra, tack.

Du är i Pandamatenga,

gränskontroll till Botswana.

Vad?

Du är i Pandamatenga...

Åh, ja.

...gränskontroll till Botswana.

Ja.

Har du nåt att förtulla?

Nej.

Kan du öppna bagageutrymmet?

- Kan du följa med oss? - Japp.

Det är inte så lovande, va?

- Tack så mycket. - Varsågoda. Tack.

Njut av Botswana.

Och ha kul.

- Det ska jag. - Tack.

Ja, det gick bra.

Kan du öppna motorhuven?

Under motorhuven finns den originella Stag-motorn

och inte Rovers transplanterade. Ja.

Öppna dörren.

Det finns många tomma burkar där.

Okej, sir.

Du kan stänga dörren.

Tack.

Fan! Ratten är varm.

Ratten är varm. Dra inte uppmärksamhet till den.

Tack.

Tack, sir.

Knästyrning.

Knästyrning.

Vi tre smugglare var nu på vår sista körning tillsammans.

På väg till vår favoritplats

i hela världen.

Vi har rest hundratals mil tillsammans

och har haft tusentals äventyr.

Och vi kommer att avsluta där vi började.

Jag trodde aldrig

att det vi gör tillsammans skulle...

Skulle fortsätta som det har gjort.

Jag var glad när jag fick jobbet.

Det var spännande.

Men jag hade aldrig drömt att det skulle bli...

Ett äventyr som definierade karriären och livet,

och ibland nästan avslutade karriären och livet.

Det kommer att bli ledsamt

att avsluta detta.

Det blir sorgligt.

Tjugotvå år,

mer än en tredjedel av mitt liv.

Tanken kommer att slå mig på små sätt,

jag har en grön väska.

Jag har använt en grön resväska sen den första specialen i Botswana.

Den är med på specialer,

men inte nån annanstans.

Vad ska jag göra med den väskan?

En dag kommer jag att se den där vi förvarar väskor

och tänka: "Ja, just det."

Och då minns jag.

Jag hoppas

att vi har gett er lite glädje.

Efter flera mil havererade Hammonds bil igen.

Min bil startar inte.

Och även om det var vår allra sista körning,

kände vi oss pliktskyldiga att reagera som vanligt.

Vi lämnar dig åt vargarna.

När asfaltsytan höll på att ta slut...

...bestämde jag mig för att testa min ettriga lilla motor en sista gång.

Okej, nu är vi äntligen på väg genom bushen till Makgadikgadi.

Sandvägar. Jag minns dem. De var så bra.

Så bekväma.

Vad fan?

Lägg av.

Herrejävlar!

Det är min bil.

Från den allra första specialen.

Det är... Det kan inte vara James Merca.

Jag kan inte tro det.

Light Bite Cafe.

Vad häpnadsväckande. Jag blir

lite rörd.

Vänta lite, dörrarna var borta. Nej. Var de? Jo.

Nån har hittat dörrarna

som vi tog bort för att korsa Makgadikgadi.

Hur är läget?

Du kommer inte att tro det här.

Du kommer inte att tro det.

Jösses, är det?

Det är min bil!

Det är min gamla Lancia.

- Är det min Mercedes? - Jag tror det.

Jag vet om det är min,

för den har en femväxlad växelspak på en fyrväxlad låda.

Det är den!

Jag är helt... Mitt hjärta bultar nåt otroligt.

Kolla. Ja, märket är borta som jag tog som en souvenir.

- Souvenir? - Ja.

Vet du vad jag har tagit som souvenir från varje special?

Jag har tagit med mig den till varje special.

- Ja. - Jag har den nu. Vänta.

Var är den?

Den är alltid i min väska.

Förlåt, allihop.

Det var min souvenir.

Vi sätter in den.

Jag tog den ju härifrån.

Så där.

Den har sitt öga nu.

Men nån hittade... Det måste vara samma dörrar.

Nån hittade och satte dit dem.

Vi var tvungna att lätta på dem.

Jag tror vi lämnade dem med den där grabben.

- Noah, bushmekanikern. - Det stämmer.

Jag undrar om Noah restaurerade bilarna

- och satte tillbaka dörrarna. - Säkert.

Okej.

Otroligt.

DEN SISTA DAGEN

Efter att ha tillbringat natten i ett lyxläger,

träffades vi för frukost med sinnena inriktade

på samma sak.

- Har du hört nåt från Amazon? - Ja. Jag har ett mejl.

Har du?

De vill ha laptopparna.

Så ingen stor check, inget kontrakt, inget brev som bönar oss att fortsätta.

Nej, ingenting.

Då är det här verkligen vår sista frukost.

Ja.

Då är det slutet.

Har du sett detta, Hammond?

Du havererade igår,

vi körde...

Vänta, är det...

Är det era bilar från när vi var här?

Ja. De var vid vägkanten.

- Det är samma. - Har de varit här

sen dess?

Mercedesen luktade likadant.

På tal om det...

Vi har det sista rycket idag.

En kort resa till Kubu Island,

över saltöknen.

Vi kan väl göra det

i McKennedy Caddy-stil?

Så här är det.

Så här gjorde vi sist.

Inga dörrar.

Vilket sätt att avsluta Grand Tour på. Vilket ställe!

Där är det.

Kubu Island.

Gud. Jag tror att det är där.

Där är det.

Där är vårt träd.

Det återstår bara för mig att säga:

"Tack så väldigt mycket för att ni har tittat."

Tack.

Det betyder mycket.

Och...

Det var slutet.

Är vi redo, herrar?

Jag vet faktiskt inte.

- Han är på. - Jag är på loket.

En trebent gammal man gick förbi.

Den läcker nog lite.

Vilken idiot.

Det måste ha varit 30-40 personer i rummet när polisen kom.

Jag skulle...

Clarkson!

Sidleds i linne!

Skitsnack.

Ur vägen. Jag är i ett race.

- Vi sjunger en sång. - Nej.

- Det finns väl ingen värdighet i det? - Nej.

Okej. Det är dags att...

Ingen har sagt detta i ett bilprogram...

...rädda världen.

Alla ska inte bo på samma äldreboende, va?

Nej.

Jeni Orimalade

Kreativ handledare: Bachar Haj Bakir