Original subtitles

Mina damer och herrar, det här är kaptenen som talar.

Alldeles strax går startskottet till höstens storslagna äventyr.

-Slovakien. Det är fint här. -Ja.

Fem lag tar sig an den ultimata utmaningen.

-Det är lite Indiana Jones-känsla. -Ja, totalt.

Ett race tvärs över en hel kontinent.

"Tävlingens slutmål är Tromsö."

Skämtar du?

Från Afrika, hela vägen till Tromsö i Norge.

Utan att flyga.

-Det här är min största dröm! -Kapten Henrohn.

Med endast en karta till hjälp och en minimal budget

måste de göra allt för att vinna.

Blir det billigare om jag sjunger och dansar eller jobbar i köket?

Det här har vi gjort av med hittills. Det går inte ihop.

För första gången i mitt liv har jag inte haft råd med kaffe.

Gud! Varför sa vi ja till det här?

Jag är så jävla hungrig.

Snälla, åk nu! De kommer. Det är en tävling.

Vi klev av på fel ställe.

Jag är glad att du följde med. Den här resan glömmer jag aldrig.

Jag har blodsmak i munnen, så det måste vara värt det.

-Ska vi ge upp? -Ge upp? Nej, för fan!

Vilka kommer att falla längs vägen?

Bussen har kilats fast i en korsning.

Jag älskar södra Europa!

Och vilket lag lyfter bucklan och står som segrare?

De kanske är kvar i Afrika?

Det här är Race Across the World Sverige.

I norra Afrika, mellan Sahara, Atlanten och Atlasbergen

ligger Marockos blå stad Chefchaouen.

En kulturell smältdegel mellan Afrika, Europa och Mellanöstern.

Hit har de fem lagen anlänt, och det är här tävlingen börjar.

Hallå. Tack. Salam.

-Heter det "salam"? -Jo, man säger det.

Våra tävlande är regissören och skådespelaren Felix Herngren,

som har valt att ge sig ut i det okända med sin fru, Clara.

Jag ville egentligen inte vara med.

Herregud, vad fint!

-Jag gör det för min frus skull. -Gud, vad fint!

Vi kan väl åka 40 dagar utan barnen nån annan gång, och bo på lyxhotell?

Hon bara: "Det är inte samma grej. Jag vill göra det här."

Välkommen till Marocko.

High-five. Tack.

Tänkte du ta den här? Vilken tokig man du är.

Vi är tävlingsmänniskor, båda två.

Där är borgen.

Stört. Stört jobbiga tävlingsmänniskor är vi.

Här skulle vi gå in.

Jag tappar det om jag förlorar en tävling.

Det gäller även om jag förlorar mot barnen i kort eller nåt.

Nu kör vi! Förlåt. Nu kör vi.

Peter Magnusson, en av Sveriges mest välkända komiker.

Han har tagit med sig sin mamma Lotta.

Ska vi ta och köpa hem en matta?

En flygande matta, så den kan flyga hem bara.

Hela idén om att resa med sin morsa i 40 dagar är ju absurd.

-Fantastiska mattor! -Ja.

Alla är inte flygande. Man ser det på...

Det gör man inte om man inte har nån form av självskadebeteende.

Det här går inte.

-Var är handtaget? -Handtaget håller jag i.

-Känner du nån väskreparatör här? -Nej.

Man känner obehag när kompisar åker till Palma med sin mamma en helg.

Men att blåsa på 40 dagar är liksom...

Man kan säga att vi tar i från tårna. Man önskar att det var 80 dagar.

Frågar nån om jag vill följa med på ett äventyr är mitt svar alltid ja.

Det drar mig med starkare kraft än tidvattnet och månen, punkt slut.

Ett resvant team är Eva Röse, en av Sveriges populäraste skådespelare.

Hon har med sig sin storasyster Karin ut i världen.

Jag ser det som en slags present. Men jag är också lite rädd.

Eva är inte alltid medveten om kobran som ibland kan komma fram.

Jag vet inte vem jag kommer att bli.

Du är väldigt duktig på att få mig att tycka exakt som du.

Psykopat.

Vi bråkade väldigt mycket när vi växte upp.

Det bästa greppet var att ta tag i överarmen med naglarna.

Sen drog man så man fick kött under naglarna. Vi var otroligt fysiska.

Det kommer vi inte att vara.

Jag tror att vi kommer att bli sura på varandra. Irriterade och sura.

Vi får upptäcka varandra på nytt.

-På gott och ont. -Precis.

Här har de mycket smågrejer.

Ja... Vi tittar väl på nästa, då?

Redo för äventyr är även skidlegendaren Thomas Wassberg,

som slagit följe med sin son, Björn.

Det känns kul, faktiskt, att ta med sonen.

Mycket grejer.

Stressar sällan upp sig. Ja...

Satan, vad grejer.

Vad jag har insett, ju äldre man blir,

är att man blir mer och mer lik varandra.

Ja, så kan det vara.

Här kan du köpa en kjol åt din fru.

-Släpar du på den hem? -Nej.

Tävlingsgnistan har mattats med åren, för min del.

Men det finns säkert kvar litegrann.

Det blir kul att göra nåt sånt här innan det är för sent, kanske.

Dessutom har vi det sprakande kompislaget:

TikTok-fenomenet och artisten Emil Henrohn

tillsammans med elitryttaren Carl Hedin.

Vi har inte känt varandra länge.

Salam aleikum.

Jag ser fram emot att lära känna Emil ännu bättre.

Jag tror det är härligt som tittare att få känna:

-Shit! Emil Henrohn... -...är inte så rolig som han trodde.

Jag har ju så kul med dig.

Spännande att se om du säger detsamma efter sex veckor.

Carl är väldigt ordningsam.

En använd toalett?

Där är vi extremt olika. Hjälp. Hur kommer det att bli?

-Det här var fint. -Du går så fort.

Den här resan kan vara din chans att visa vem du egentligen är.

Nu åker vi.

Tävlingen startar om bara ett par minuter.

Men först måste lagen ta sig till stans kasbah,

där vidare instruktioner väntar.

Hej. Salam.

Vad hände där inne? Det kändes som ett totalmysterium.

Två mycket allvarliga män.

Välkomna till Chefchaouen och Marocko.

Tack så mycket.

Telefon?

Telefonen är liten, men den är tyngre än en fängelsekedja runt foten,

rent själsligt.

Några bankkort eller pengar?

De tävlande måste lämna ifrån sig mobiler, kreditkort och kontanter.

Inga egna digitala hjälpmedel är tillåtna under resan.

Min klocka visar bara tid, inget internet.

Jag har varit med förut om män som gör konstiga saker,

även om det här kanske var topp tio.

De som stod där inne och tog emot det där var lite ruggigt.

-Det här är till er. -Okej.

Era pengar.

GPS. För er säkerhet. Safety.

-"Sa-fetty"? -Safety.

De sa "sa-fetty". Med den här. De bara "sa-fetty".

-Sa-fetty? -Safety.

Men det var ju "safety", så klart.

Sa-fetty. Jag har lärt mig ett nytt ord. Sa-fetty.

"GPS" på arabiska.

Vet ni hur man kommer till järnvägsstationen eller busstationen?

Okej. Hej då.

Salam. Eller det är väl "hej"?

Hej då.

Vi har en guldbiljett, en GPS och ett uppdrag.

-Nu sticker vi, morsan. -Ja!

Nu är det väl bara att starta? Och dra iväg.

Vi är så sjukt taggade, så nu kör vi!

-Är du beredd? -Ja.

-Nyfiken? -Ja, väldigt.

Öppna nu.

"Tävlingens slutmål är Tromsö."

Va? Skämtar du?

Det är lite fäderneslandet. Vår pappa är från Norge.

Fem lag ska strax ge sig ut på sitt livs resa.

Lite Indiana Jones-känsla.

En tävling som sträcker sig över en hel kontinent.

Från Chefchaouen i Marocko ända till de mäktiga fjordarnas land, Norge,

och det man kallar "Arktis huvudstad", Tromsö.

En resa på hela 11 000 kilometer.

Okej. "Starten sker vid Utah El Haouta klockan 12."

Vad är klockan?

Jag vill bara ut, upptäcka, resa, och jag vill vinna.

Jag vill vinna. Jag är kaxig nu.

Kommer vi i mål med hälsan i behåll, så är det en vinst.

Jag är väldigt envis. Om nåt ska göras kan inget stoppa mig.

Hur trött, hungrig eller jobbigt nånting är, så ska det bara göras.

-Är ni redo? -Ja!

Starten går...

...nu!

Vad är klockan?

Thomas Wassberg håller på att valla skidorna.

Det blev väldigt riktigt.

Nej!

Jag är trött på mamma, jag är trött på mig själv.

Välkomna till Race Across the World Sverige.

Felix, det var inte lätt att sälja in idén, förstår jag.

Nej, det var det inte.

-Hur känns det nu när du är här? -Jag är nervös men taggad också.

-Hur känns det att resa utan barn? -Det är väldigt ovant.

-Men lite skönt också. -Det är mycket tid att prata nu.

Vi har en del att reda ut.

De har känt varandra ganska länge. Det har inte ni.

Vi har knappt snackat alls.

Hej. Trevligt. Kul.

Man ska investera i god vänskap. Det här prövar om vänskapen är god.

Har ni några svagheter?

Vi har inte levt så länge. Vi är hälften så gamla som de andra.

Thomas och Björn, när reste ni tillsammans senast?

Det var nog när Björn var lillpojk, tror jag.

Det är han inte längre. Men ni är envisa båda två?

Två tjurskallar, som är på väg.

Karin och Eva,

varför lämnar man tryggheten i Sverige för att ge sig ut så här?

Allt man inte har prövat, får man möjlighet att testa ska man säga ja.

Släpp popcornen, spring så fort du kan.

Tills du segnar ner i närmsta gränd. Men ändå.

Peter, varför tog du med mamma?

Man ska ut på obruten mark och resa. Det gör jag ogärna utan mamma.

Inte konstigt att du är singel fortfarande.

-Jag har helkoll på honom. -Tveksam?

Alla har ju ryggsäck här. Men mamma har en dramaten-väska

som är mer designad för Nybrogatans släta...

Och trasig. Men det är den vi har att jobba med.

Ni har en lång och inte minst utmanande resa framför er.

Ni ska ta er från Nordafrika hela vägen till Tromsö, Nordnorge.

Jag blir lite nyfiken på tävlingsinstinkten här.

Thomas, hur är det med den idag?

-Finns den kvar litegrann? -Jag tror det.

Mer eller mindre är vi tävlingsmänniskor.

Björn, har pappa kvar tävlingsinstinkten?

Mina horn börjar växa, i alla fall. De börjar komma.

-Clara? -Den är stark.

Vi är tävlingsmänniskor, båda två. Det kommer ni att få se.

Då är det kanske en fördel att ni tävlar tillsammans?

Jag vill aldrig vara på motsatt lag.

Det kommer inte ni andra att vilja heller.

Vi satsar inte på andraplatsen. Vi kommer att försöka vinna.

Er budget motsvarar en bekväm flygbiljett till slutdestinationen.

737 kronor per person och dag.

Det ska räcka till mat, boende och resa.

Felix, om du åker till Sverige, vad gör man för 737 kr där?

En lunch, skulle jag säga.

Nej, jag skojar. Men det räcker inte till så mycket.

Vi ska försöka bo lite gratis.

Vi äter upp varandra i stället, bor på parkbänkar och reser lyxigt.

Ni lever av kärlek.

Förutom i Norge. Där är det kört innan man har tagit en kopp kaffe.

Ni har koll på reglerna.

Inga mobiltelefoner, och alla resor ska ske landvägen.

Resten är upp till er.

-Är ni redo? -Ja!

Starten går...

...nu!

Vi tar det långa benet före direkt.

Jag har noll inre kompass, men den säger ner och höger.

-Buss? -Spanska.

-Tågstationen? -Buss?

Ursäkta, busstationen?

I centrum, tre kilometer bort.

Tänk om bussen går nu?

-Vad sa han? Vänster? -Ner och höger.

Lagen har en lång resa framför sig.

De väljer själva vilken väg de ska ta,

men de måste passera åtta obligatoriska checkpoints

fram till målgången i Tromsö.

Tävlingens första checkpoint ligger i Pinhão,

en pittoresk by i norra Portugals berömda vindistrikt, Douro.

Laget som kommer först vinner etappen

och ett tidsförsprång vid nästa start.

Vi ska till Pinhão. Vi ska ha kartan. Ta ut den, så att vi vet vart vi ska.

Det känns pirrigt.

Om vi bara kan ta oss upp till Tanger så går det säkert en färja därifrån.

Det går skitdåligt att läsa kartor, för de har ingen zoom-funktion.

Så man kommer inte närmre när man gör så med fingrarna.

Har vi fått fel karta?

Emil och jag lever livet i ökad galopp. Full fart framåt.

Fort och fel, hellre än långsamt och rätt.

Där är det!

Jag vågar inte räkna pengarna här. Det kan vi inte göra.

Varje lag har en tajt budget.

De måste klara sig på 29 500 kronor per person.

Det kan låta mycket men är bara 737 kronor om dagen.

Det ska täcka alla resor, all mat och allt boende.

Vi behöver nåt billigt.

Här ser det ut att kunna vara.

Nej!

Det är inte sant.

Det här går inte. Det finns en affär. Vi ser om de har en väska.

Min väska bröt ihop. Vi har dragit den uppför och nerför några trappor.

That's it. Tusen spänn i backen.

Vad kostar en taxi till Tanger?

Det blir svårt att hitta det smartaste sättet att ta sig fram.

Ja, taxi. 50 dirham?

Vi vet inte vem som tar ett dåligt beslut.

Vi får gå på magkänsla.

Tack så mycket.

50 spänn, det är klart att vi tar det.

-Det är ju ingenting. -Nej, men tänk om bussen kostar 10?

Det gör den inte. Det tror jag inte.

Både jag och Felix har vinnarskallar. Det har både för- och nackdelar

om vi ska bestämma nåt, att vi tycker olika.

Vi kan väl kolla bussen först?

-Nej, va fan, taxi. -Vi måste kolla bussen.

Jag upplever att småbeslut brukar jag ofta ta.

Men när du säger "vi gör så här i stället", då gör vi det.

-Taxi till Tanger? -Buss?

Jag tycker precis tvärt om.

Jag börjar bestämma. Sen tänker du nånting annat och blir lite sur.

Blir jag besviken om du tar fel beslut? Nej.

Vad kostar det att åka taxi till Tanger?

Till Tanger? 600 dirham.

-600? -Nej, vi tar bussen.

600 spänn. Tänk om vi kommer före alla andra?

Det vore ganska skönt att vara först på plats.

-Då får vi öka lite. -Ja, ja.

Ursäkta. Är buss det snabbaste sättet att ta sig till Tanger?

Planen är att lämna stan och ta oss ner mot kusten.

För vi ska försöka ta en färja över till Spanien eller Portugal.

Här börjar vi komma till den stora vägen.

Generellt sett, om det är snabba beslut, så är det till 100 % Eva.

-Fan vad du inte är snabb. -Jag är absolut inte snabb.

Det kan bli ett problem. Du är väldigt långsam.

Stationen? Åt det hållet.

Kolla! "La gare routiere".

Jag är bromsen och Eva är gasen.

Du vill njuta av ditt kaffe

och din ostsmörgås, i godan ro.

Jag har kanske svårt att förstå att det inte kommer en till buss senare.

-Ditåt, eller? -Ja, så får vi se var vi hamnar.

Taxi! Hallå!

Vad kostar det att åka till Tanger? 500?

-Vad tror du? 500? -Kan vi inte kolla vad bussen kostar?

-Om vi inte vinner nån tid. -Men var fan är busshållplatsen?

Nej, men det är tävling. Tävling är att man satsar allt.

Ska vi inte chansa och ta en taxi? Och bara bränna ner...

Om vi inte tjänar nåt på att ta en taxi ska vi inte göra det.

-Så jävla dumt! -Men jag är sugen på att leda lite.

Om man inte tar en tävling på allvar, varför ska man då tävla?

Då kan man säga att vi kan väl knulla lite så här, bara.

Då ska man fan göra det. Man ska väl gå all in på det man håller på med?

-Pris till Tanger? -Vi går till den jävla busstationen!

Okej, ja, ja.

Alla har inte lika bråttom.

-Det luktar fisk. -En fiskmarknad.

-Ska vi gå igenom och titta? -Det kan vi göra.

Jag tror att det kan bli intressant att resa med pojken man har.

Tack.

Björn har sagt: "Ska du ut på en intressant resa vill jag följa med."

Vill ni ha frukt? Frukten är här borta.

Björn var väl som de flesta barn.

Vi hade väl inte nåt otalt. Det fungerade väl som normalt.

Vi var ute och fiskade på sjön. Och vad gjorde vi mer?

Vanliga smågrejer man brukar göra.

Två bananer och två persikor, tack.

Det är häftigt att dela detta med sin far.

Man får umgås och stärka banden.

-Ett, fem. Femton. -Okej, perfekt.

Det man hoppas på att få ut av det är väl kanske

att komma tillbaks och lära känna varandra lite mer

som det var förut, när han bodde hemma.

Ja...

Taxi!

-Tanger. -Tanger?

Vad kostar det? 70 per person?

Ja. Tack.

Då blir det taxi ändå. Hur bra som helst, ju.

Okej, nu åker vi till Tanger.

Till Tangers hamn. Till båten.

-Färjan. -Färjan.

Jag tror att vi gjorde ett sånt jävla vinnardrag.

Jag vet inte riktigt.

Alla andra ligger efter. Thomas Wassberg vallar skidorna.

Han är i Västsahara och slipar medarna eller nånting.

-Och vi är som ett spjut. -Jag är inte säker på det.

Vi åker in i Portugal, tycker jag.

Strategin och taktiken har vi inte lagt upp fullständigt än.

Den filar vi på.

Var fan... Här har vi det stället.

Vi vill träffa på trevliga människor.

Kom igen, kartan!

Som hjälper oss att komma fram dit vi ska.

Förhoppningsvis utan att det blir för krångligt.

Vi frågar vad taxijäveln kostar.

Just nu har vi ingen aning om vart vi ska.

Har de nån turordning?

Hej. Ursäkta mig.

-Ska vi ta upp grejerna nu? -Ja, vi tar upp reseguiden.

Men jag undrar om det är smartare att åka via Spanien.

Där är Lissabon...

-Var är vi nu? -Fråga inte, han fattar inte.

-Var är vi nu? -Älskling, han pratar inte franska.

Har ni väskor? Okej.

Jag är trött på mamma, jag är trött på racet,

jag är trött på mig själv.

Ja, då får vi packa om.

Vart ska vi? - Hallå, Tanger, vad kul det är!

Jag kan inte kontrollera vad som händer,

och jag vill inte kissa och skita ner mig första dagen.

-Här kan vi få en taxi. -Taxi!

10 dirham?

Tar det två timmar att köra?

Hitåt?

Tävlingen Race Across the World Sverige är igång för fullt.

Lag Röse och lag Wassberg kämpar med att hitta

snabbaste och bästa sättet ut ur Chefchaouen.

Peter och Lotta har andra problem att handskas med.

Felix och Clara är redan halvvägs de 23 milen till Tanger.

Och Emil och Carl har tagit upp jakten i taxi.

Vi är på gång Vi är laddade, vi är tända

-Jag är kung -...i baren

-Är du tävlingsmänniska? -Ja!

Det har du aldrig visat innan.

-Skojar du? -Det är dags att visa det nu.

Du älskar tävling och hej och hå.

Men jag kommer att säga till när jag får panik, är kissnödig och så.

-Det snurrar, för jag är åksjuk. -Men titta fram, då.

Men kan vi inte bara få ihop det här först?

Jag har ju tävlat hela mitt liv. I sång.

Jag har rest land och rike runt och tävlat i sångtävlingar.

-Jag vann aldrig. -Man kan inte tävla i sång.

-Jo. -Så du är van att förlora?

Syftet med den här resan är att vi kommer att få testa vår vänskap.

För vi tänker ju i alla fall att vi är bra kompisar.

Vi får testa om vi verkligen är det på resan.

Ja, vi har ju aldrig hängt så länge, egentligen.

-Och nu får vi också se det sämsta. -Ja.

Jag kan inte kontrollera vad som händer härnäst, men det är okej.

VI kanske inte ens är vänner när vi kommer hem.

Jag har sån otrolig kissblåsa

och vill inte kissa och skita ner mig första dagen.

Det här kan vara det sista ni ser av oss tillsammans.

Det sista.

Bussen går nu.

Vi kollar om den går nu. Vi kanske missar den.

Men det är ju ingen här.

Förvirrat, men jag hade inte räknat med nåt annat.

Det får bli vad det blir.

Vi vet inte om bussen kommer, men sånt har jag också räknat med.

Tetouen?

-Halv fem. -Ja, precis.

Klockan halv fem. Den gick inte halv fem.

-Det får vi se. -Vi kan vara så blåsta nu.

Va? Säg nu att bussen går.

-Nu kommer bussen! -Ja!

Tjoho!

-Fy fasen! Eller? -Jo, det var ju den han visade.

Jag får mitt hopp tillbaka.

-Eller? -Jajamän.

-Åh nej, den är full. -Nejdå.

-Okej. Tack. -Tack.

Aj! Klonk.

Medan Felix och Clara redan är framme i Tanger

står familjen Magnusson kvar på ruta ett.

-Nu ska vi se. -Ska du slita ut dina trosor här?

Jag ska slita ut mina trosor på torget, precis.

Ingen brådska, det är bara en tävling.

Ja, det är det jag känner.

Gud.

För mycket kläder.

Det känns...

-Ska jag hjälpa dig? -Nejdå. Den här tar vi.

Jag tänker att vi ska...

Jag har kontrollbehov, och att resa innebär att släppa kontrollbehovet.

Det är inte jag som styr planet eller hotellet jag bor på.

-Du tog med en disktrasa? -Ja. Den fick jag med mig.

-Jag tycker den är jättesöt. -Ja.

Och den är praktisk. Hatte hade med sig en som badhandduk till Sydafrika.

Det är fortfarande en tävling.

Jag vet, och jag håller ju på för brinnande livet.

Jag kan släppa kontrollen men vill veta vilken kontroll jag släpper.

-Busstationen? -Ditåt.

Tack!

Väskan håller, men jag tvivlar på att den håller hela vägen.

Även om den håller,

så blir det nog övermäktigt att bära mina 15 kilo och den.

Men vi har satt oss i båten, då får man...

...ro den i land.

Jag tänkte att man inte behövde säga det.

-Har du varit i Portugal? -Ja, men då var jag 20 år.

-Träffade nån kille, kanske? -Ja, faktiskt.

-Va? -Ja, konstigt, va?

Espiritosanto hette han i efternamn, kom jag på nu.

Jag har inte tänkt på det på 50 år! Det är ganska roligt.

På riktigt? Träffade du en snubbe som hette Espiritosanto?

Ja, och de var jätterika och en fin familj. Jajamän.

Inte tillräckligt fin, tydligen.

Målet för samtliga lag är att ta sig till hamnen i Tanger.

Eva och Karin har bytt bussen mot en snabbare taxi.

De har nu inte långt kvar till Tanger.

Men de kämpar mot klockan för att hinna med kvällsfärjan till Europa.

Färjan går om 25 minuter.

Vi har inga biljetter. Vi är inte framme.

Jag får panik.

Vi ville hinna med en färja som gick klockan åtta på kvällen.

Ursäkta! Hur lång tid tar det?

Sen ska vi "wheela och deala" med pengar.

Jag tror inte att vi hinner.

Va?

Vi kom iväg ganska sent.

Hinner vi inte till båten? Är det omöjligt?

Det ledde till att vi förlorade vår båt.

Jag tycker inte om att missa bussar och färjor. Det är onödigt.

Det blev inte som vi tänkte. Men det var ändå nåt.

Får jag lägga ner den här hos dig?

-Vad heter tack på... -Shokram.

Vart ska vi? - Hallå, Tanger! Vad kul det är!

Hon säger att det är den bussen som går till Tanger.

Det låter inte som om han säger samma stad som vi, men va fan.

Men vi har ju fått Tanger.

Till slut lyckades Peter och Lotta fixa bussbiljetter ut ur Chefchaouen,

där tävlingen startade för snart sex timmar sen.

-Vet du var den här bussen går? -Jag tror att den går till Tanger.

Jag har ju frågat om Tanger, och då har de pekat på den här.

Så jag hoppas den gör det.

-Vi har i alla fall lagt upp en rutt. -Jag skulle inte dra det så långt.

Vi har pratat lite lätt om olika alternativ.

"Lägga upp en rutt" är när man...

Det kan bli jobbigt att spendera mycket tid ihop, oavsett med vem.

I Tanger har Felix och Clara klivit på dagens sista färja mot Spanien.

Men de är oroliga att nåt av motståndarlagen också ska hinna med.

De står inte i kön än, i alla fall.

-Är du säker? -Ja, jag är säker.

Sharaka.

Så. Okej, då ska vi fixa en färjebiljett, då.

Nej!

De är där. Emil och Carl. De står i biljettkassan.

Klockan är tjugo över sju. De stänger sju.

De kan inte hinna.

Fan vad de ser sura ut! De ser störtsura ut.

Nu ska vi ut på rövarstråt, ja vi ska ut och röva...

Det är en kvart kvar.

...levande som jag

-Nej, de hann. Fan också. Skit. -Du ser dem?

Så glada att vi kom med. Jag tror inte...

-Carl, nej... Där är Felix och Clara. -Jag trodde vi var först.

Sjukt irriterande.

Titta vad katten har släpat in!

-Kom. -Vi ses. Hej då.

-Det här är så jävla irriterande. -Jävla störig attityd.

Om jag sjunger och dansar eller jobbar i köket...

För mig är det rätt pinsamt.

-De hann inte med. -Då fuskar de.

Nu kom jag på en sak. Vem har min sovsäck?

Det tar emot lite. Man får bädda ner sig i sanden.

Felix och Clara och Carl och Emil ligger i delad ledning,

då de båda hann med sista färjan till Europa.

De andra lagen är kvar i Marocko och måste hitta boende för natten.

Antingen ett enklare hotell där det kanske finns toa...

Jag tycker att vi kollar. Vi behöver veta vad det kostar.

Efter en krävande första dag anländer till slut även Peter och Lotta

till en av Tangers yttre förorter.

Låt oss hoppas att inte bussen stannar här.

Åh gud, jag blir trött bara jag tänker på det.

Jag kan vara lite orolig att man ska behöva sova över

i en liten park.

Nu kom jag på en sak. Vem har min sovsäck?

Eller kanske ute i nån öken. Man får bädda ner sig i sanden.

-Jag har den inte. -Då får vi hitta en tröja eller nåt.

Det tar emot lite när jag ser det framför mig.

-Ibland kan man försöka fokusera. -Jag kan inte fokusera.

-Det kan inte du heller. -Jo.

Jag sitter och tänker på olika alternativ.

-Behöver du hjälp? -Nejdå, jag fixar det.

Jaha, nu kommer vi.

Hotell Rembrandt. Det är ju fantastiskt.

Vi går in.

-Åttahundra? -Och tjugosex.

Det kommer ju bekvämlighet med åldern också.

Då ska vi se, tjugosex.

Man är inte längre lika road av att sova i en påse.

Men gud.

Men, ja...

Har du några pengar kvar?

God kväll. Vi frågade efter ett hotell på gatan,

och han sa att vi kunde fråga er om ett bra pris.

Det bästa priset är 350, inklusive frukost.

Jag försökte förklara att vi har en väldigt begränsad budget.

Blir det billigare om jag sjunger och dansar eller jobbar i köket?

Nej.

Vi kan städa eller göra frukost åt de andra gästerna.

Du säger nej, men jag säger kanske.

Evas prutande.

Hos henne är det naturligt, men för mig är det snarare lite pinsamt.

Jag kan bli lite obekväm.

Det låter väldigt högt. Kan man sova?

Ja, ja. Hallå, Tanger! Hur är läget?

Ja, vart ska vi?

Ingen aning.

Det är midnatt i Spanien.

Ett vandrarhem? Där borta? Tack så mycket.

Och det är inte lätt att hitta nattens boende utan mobiltelefon.

-Norrut en kilometer. -Kolla. "Hostal".

-Men gud! -Det är där vi sover.

Vandrarhem. Perfekt, det tar vi. Skitbra.

Be till nån att vi får rum här nu.

Hejsan.

Har ni två sovplatser?

Okej. Två personer. Tack så mycket.

Vilken dag. Det är sinnessjukt.

-Det har gått en dag. -Ja, det är det som är så knäckande.

Åh, herregud.

Jag är så jävla hungrig.

Varför sa vi ja till det här?

Nej, jag orkar inte. "Hospederia Tarifa".

Hej. Är det här Lion Hostel?

-Ja, det är det. -Ja!

Åh gud!

Jag och Carl har bara sovit över två gånger.

Mamma mia!

Vi är chill och tar det lite med en klackspark.

Alltså, är det här bäddade sängar?

Vi har inga lakan.

Åh, vad smal dörr.

Jaha.

Wassbergarna är uppe med tuppen

och väljer det billigaste färdsättet till sjufärjan: att promenera.

Det känns som att det är lite tidspress.

-Hur lång tid har vi på oss? -Hon är kvart i sju.

Väl i Spanien finns det flera möjliga vägar att välja på.

Jag skulle vilja åka Lissabon-Porto. Längs kusten ska vi åka.

Då tar vi oss till Lissabon.

Medan Thomas och Björn seglar i medvind mot Europa

är det andra tongångar i Marocko.

Varför finns det bajs överallt? Sådär.

Det lämnar lite övrigt att önska.

Natten på hotell Paris var vidrig.

Det var som att vara inne på en nattklubb i Paris, fast på speed.

Jag var så trött, så jag förstod inte hur illa det var.

Det var så otroligt mycket ljud.

Karin låg med händerna över huvudet och höll för öronen.

Europa. - Kan du fråga honom igen?

20 dirham. - Är allt okej? Tack så mycket.

Det var fruktansvärt! Jag trodde det var ett skämt.

Fy fasen vad vi inte sov.

På riktigt. Nu kan det bara gå åt helvete, nu när det går så bra.

Vi blev lite blåsta igår, så vi får vara lite mer på hugget idag.

Rummet kostade väl 826-830?

Jag vill inte berätta vad maten kostade. Jag är full av skam.

Vad kostar det till hamnen? 20? Okej.

Vi tar det.

I Punta de Tarifa i Spanien har även Carl och Emil vaknat till liv.

-God morgon. -Hur känns det idag?

-Vad då? -Du är lite myggbiten.

-Är jag myggbiten i ansiktet? -Ja.

Natten har inte varit bra. Man kommer hit och är så trött.

Och så hör man...

Konstant jävla larm i örat.

God morgon. Mot bussen!

Nu har även lag Wassberg anlänt till Punta de Tarifa i Spanien.

Och de är tre lag sida vid sida.

Det gäller att snabbt lokalisera det billigaste och bästa sättet

att ta sig vidare norrut mot checkpointen i Pinhão

för att vinna en fördel i tävlingen.

Nu tar vi buss till Sevilla.

Jag har packat med mig en läsk och toalettpapper.

Man vet aldrig vad som händer.

Jag är så dålig i magen.

Okej, nu är allting klart.

-Buss till Portugal? -Okej.

Tack så mycket, mina damer. Vad snygga ni är. Hej då.

Okej.

Jag ville ju bara säga nåt trevligt.

Jag ville säga nåt trevligt. De såg ju söta ut, de där damerna.

-Vi har valt Portugal. -Hela Portugal, upp till Pinhão.

-Vi tar en kaffe. -Jag är skithungrig.

Vi har aldrig varit i Portugal och har sagt att vi vill åka dit.

Nu har vi chansen.

-Via Sevilla, antar jag? -Ja.

Det går en buss härifrån 11.30. Vi måste ta den.

Nästa går 17.00. Det hinner vi icke.

-Då packar vi ihop. -Let's go, baby.

Klockan är sju minuter över elva. Vi kan inte springa med de här.

Två biljetter till Sevilla.

-Nu? -Ja, nu. Tack.

-Okej, det var ju ett rån, typ. -Vad då?

De kostade 23,75 euro styck.

-Men du har biljetter? -Ja.

Tyvärr tror jag att Emil och Carl tog en buss som gick 7.30.

-7.30? -Ja. Men de hann inte med den.

Det kan de inte ha hunnit. Då har de fuskat, i så fall.

-Vi är i... -...Sevilla!

Sevilla är födelseort för två romerska kejsare

och begravningsplats för utforskaren Christofer Columbus.

Nu ska det bli flamenco

Casa de la Memoria.

Eftersom budgeten inte kommer att räcka ända till slutmålet i Tromsö

måste lagen jobba längs vägen.

Carl och Emil tar därför sitt första jobb på flamencomuseet.

Vi ska göra vårt första jobb!

Tror du att vi är de första som tjänar pengar?

Jag tror inte att de andra har hunnit tjäna pengar än.

-Hallå! -Hej!

-Tjena tjejer. -Hur går det?

-Jodå... -Det går jättebra. Topp!

-Var sov ni i natt? -Var sov ni?

Jag frågade först. Vi bodde på Hôtel de Paris.

-Vad pröjsade ni? -350 med frukost.

-Vad betalade ni? -800.

Och sen blev vi tvärblåsta på middagen igår.

-Vad kostade den, då? -600.

-Men sluta, vad åt ni? -Vi betalade 30.

-Håll hårt i pengarna, Lotta. -Jag lovar.

Den här bussen verkar försenad.

Minst sagt. Den skulle ha varit framme för en halvtimme sen.

Vi måste försöka ta en nattbuss uppåt.

Och vi måste äta nåt. Vi har delat på en smörgås idag.

Ja, jag är väldigt hungrig. Åh, gud.

Kommer jag in i hungerstadiet är jag inte mitt bästa jag, tyvärr.

Jag kan bli väldigt dålig på att fokusera och tänka.

Vi försöker få nån billig måltid.

Det får inte vara nån skitmat. Chips och...

Hon tänker att det blir ett äventyr som vi aldrig får på nåt annat sätt.

Vi kollar först om det går nån nattbuss. Försöker ta reda på det.

Sen äter vi.

Varför ska jag sova på golvet när jag har råd med ett bra hotellrum?

Samma med mat, restauranger och allting.

Det skulle vara ett äventyr

att sitta i häktet i 40 dagar också, men det har jag inte lust med.

Kul att vara med dig. Du ska få lite mat, bara.

Jag känner att han har anledning att lida,

och att jag har dragit iväg honom på det här. Det är jobbigt.

I Sevilla har Carl och Emil svabbat golv i tre timmar,

vilket ger dem ett värdefullt tillskott till budgeten.

90 euro!

Men den bästa belöningen är första parkett på flamencoshowen.

Wow!

Då är vi äntligen i Europa.

Det är sen eftermiddag. Peter och Lotta har nått Punta de Tarifa.

Hallå.

De inser snabbt att det inte är enkelt att ta sig vidare.

Sen fortsätter det 17.

-Det verkar inte gå nån, va? -Nej.

Vår grundplan är att ta en buss mot Sevilla 8.30.

-Då sitter vi fast här. -Lugn.

Det är frustrerande när man inte rullar framåt.

Vi kommer ingenstans.

Men hur fasen kan de ha olika...

Det gick till slut. Det här är en otroligt vacker stad.

En fördel om vi träffar svenskar, som är välvilligt inställda till dig.

Men vi kan inte förlita oss på Solsidan-effekten över hela Europa.

Den finns inte.

Ursäkta. Är du en berömd skådespelare eller så? Jag känner igen dig.

Ja. Skojar du?

-Det var i våras. -Ja, jag är med på tv ibland.

Jag såg ett roligt program med mina vänner.

-Bor du här? -Jag bor i Sevilla.

Det var ju otroligt att han kände igen mig. Dennis.

Men det är kul att man har fans här nere.

En plan är att ta nattåg eller nattbuss till Porto.

Kan man det?

Ni måste gå förbi katedralen ner mot floden.

Gå upp längs floden en bit.

Jag brukar inte bli glad att bli igenkänd. Det är lite plågsamt.

Fint. Ta mitt telefonnummer.

-Ett svenskt eller spanskt nummer? -Svenskt.

Va?

I varje etapp tävlar lagen om att nå checkpointen före motståndarna.

Man får hitta de smartaste och bästa resvägarna för att få ett försprång.

Nu är planen att ta oss in på centralstationen

och hoppa på en nattbuss, så att vi vaknar i Lissabon.

Men vad fan är detta?

-Nämen, nämen! -Ni var de sista jag förväntade mig.

-Nämen... -Nej, vad då?

Nej, nej, nej.

-Nä, du skämtar! -Är det sant?

-Kom igen! -Vi sitter fast.

Sen hugger man i ryggen.

-Visa mig respekt. -Tog du mig på kuken?

-Ska vi ge upp? -Ge upp? Nej, för fan!

-Vad är klockan? -5.37.

Den första etappen är inne på sitt tredje dygn.

För att spara tid har flera lag tagit nattbuss

till Portugals huvudstad Lissabon.

Vi gick av bussen i Lissabon. Då kom två glada ansikten av en annan buss.

Nämen va...

-Vi blev så glada. -Vi var inte sist.

-Tjena! -Hej!

Vad kul!

Den här tävlingen lämpar sig för att ha pakter ibland.

Man kan pakta upp med nån och sen hugga dem i ryggen.

I Lissabon har lagen olika strategier.

Carl och Emil tar tåg norrut mot checkpointen i Pinhão.

Mot Pinhão. Vad gullig du är.

Thomas och Björn tycker att det är viktigare att tjäna pengar.

-Andra restaurangen har vi där. -Ligger den andra där?

Så att reskassan ska räcka hela äventyret.

Hej, jag hörde att ni söker folk.

I stället för att rusa mot checkpointen jobbar de på restaurang.

Jag tror att jag behöver lite hjälp. Kan du ta hand om notan?

Lag Herngren och lag Röse är på samma buss mot Porto.

Vi ska till Pinhão, den här lilla byn.

I Porto tänker båda lagen fortsätta med tåg mot checkpointen i Pinhão.

Peter och Lotta ligger en bra bit efter de övriga

och är fortfarande kvar i Spanien.

Men de har tagit upp jakten

efter att ha blivit tipsade om en bra färdväg med buss genom landsbygden.

Bussen har kilats fast i en korsning. Vi kommer ingenstans,

En buss innan kom förbi.

Vår busschaufför valde att chansa lite.

Det kanske inte var superlistigt, för det gick inte.

Jag antar att vi väntar på en bärgare.

Här har vi alltså en busskö.

Älskar södra Europa!

När han är lite stressad kan han vara jobbig.

Det där fixar de ju.

Ja!

Kom igen!

-Kommer han förbi här nu, då? -Nu är det ju bättre.

Tack för hjälpen.

Tack, tack.

-Hur tror du vi ligger till? -Vi är först.

Säg inte det! Jag mår dåligt.

Bra att du övar dig. Jag kommer att leva som att jag är först.

Stressa som att jag är sist, men leva som att jag är först.

Man märker att första etappen börjar nå en kulmen.

Man kan nästan känna i huden hur nära vi är slutdestinationen.

Man vill inte falla på målsnöret.

Lugna ner dig. Jag är kvinna, och du ska visa mig respekt.

Tog du mig på kuken nyss?

Planen är att klockan nio över köpa biljetter till slutdestinationen.

Vi har våra gulliga kompisar här, men snart är de konkurrenter igen.

Vi måste kolla var i tåget vi ska sitta.

Vi frågar konduktören vilket håll som är exit.

Så vi kan springa ut fort.

Bättre att vara i mitten, så att vi når alla utgångar.

Nu känner jag att så länge jag kan slå Clara och Felix,

och Peter och Lotta, så är jag nöjd.

Det kan bli svårt, men vi kan försöka.

-Ursäkta, får jag fråga dig en sak? -Ja.

-Är du på väg till Pinhão? -Ja.

Det vore toppen om du ville hjälpa oss.

Vår taktik är ofta att snacka med nån på tåget eller bussen

som kan ha info om nästa steg.

Vi har den här apparaten.

Vi får ett meddelande när vi kommer fram.

Det är en adress eller nåt, vi vet inte.

Om du kan kolla upp det på din mobil, och säga åt vilket håll det är.

Då kan vi bara springa. För det är två elaka systrar med på samma tåg.

Vi måste springa bredvid dem.

De har så lätta ryggsäckar. Vi kan få dumpa barlast.

Vi inser att vi kommer att vara tvungna spurta

mot de här två lättviktarna.

Packa om så att den är startklar.

Så vi måste plocka ur saker och bestämma vad vi ska vaska.

-Ska jag vaska de här? -Det tänker jag att vi kan göra.

Det är ett kilo morötter.

-Jag ska byta skor nu. -Ta dina snabbaste.

Och de tyngsta.

Extra strumpor. Jag skiter i alla kläder. Jag vill slänga allt.

Fy fan vad tung den är!

Jaha, och nu då?

-Lotta? Felix? -Felix?

Få se om vi får nån fart på den här mackapären.

När deras GPS visar att de är framme vid ankomstdestinationen

kommer de att få ett meddelande med den exakta checkpointpositionen.

Där ligger det en loggbok.

I den ska lagen skriva in sin exakta ankomsttid.

Nu! Vänta.

Quinta de la Rosa. Adress EM590.

Quinta de la Rosa.

Laget som skriver in sig först vinner ett viktigt försprång i nästa etapp.

På stationen är det här fel sida.

Vi blev kompisar med konduktören.

På den här sidan finns plattformen.

Vi frågade var tåget kommer att stanna.

Om det är fördel att vara långt fram eller långt bak.

-Tack, min vän. -Ja, tack!

Han sa att det är bättre om vi går av på fel sida. Där man inte får gå av.

Snälla, låt det funka. Vi behöver all hjälp vi kan få med de här väskorna.

-Vad roligt! -Fy fan vad kul!

Pinhão!

De elaka systrarna kanske springer efter oss. Det vet vi inte.

De tror att vår enda fördel är att våra väskor är lättare än deras.

Vilken vacker stad.

Hej! Får jag fråga er en sak?

-Hotell Quinta de la Rosa? -Quinta de la Rosa?

Det är där. Ni ska längre bort.

-Okej. -Och sen är det till vänster.

-Okej, tack. -Tack.

Vi hade inga sekunder att förlora, så vi lade på löpsteget

och tänkte att nu är det bara att komma först fram till checkpointen.

Till höger, inte till vänster.

-Men gud. -Herregud!

-Okej. -Okej.

Var är tjejerna?

Kom igen, syrran. Sch!

-Är det här Pinhão? -Ja.

-Ja, jag ser det. -Men var är Eva och...

-Kanske på andra sidan? -Nej, det är bara på den här sidan.

Nu ska vi få meddelande. - Har du telefonen redo för en adress?

Kom igen, då!

Quinta de la Rosa!

Quinta de la Rosa.

Tack!

Ursäkta. Hotell Quinta de la Rosa? Vänster?

Det är sjukt skönt att ha ett litet försprång.

Men var fan gick de av? På riktigt?

-Det fattar inte jag heller. -Där är de.

Ursäkta. Hotell Quinta de la Rosa?

På den sidan?

Nej, hördu! Hördu du!

Vet du vart vi ska? Eller följer du efter mig?

Vi frågade tre som pekade åt samma håll.

Han pekade hitåt.

Vi började dra fram och tillbaka, de båda lagen, olika mycket.

-Det är skitlångt. -Vi springer tills vi stupar.

Kom igen. Långa benet före det korta.

-Hur går det, Clara? -Än så länge går det bra.

-Är du säker? -Nu är det ju också lite nedför.

Det är långt kvar.

Jag försökte få alla att sänka tempot eller gå lite

men fick noll medhörning från resten av gänget.

Så det fick jag bara glömma.

-Shit, det är två kilometer, Eva! -Två kilometer?

-Ska vi ge upp? -Ge upp? Nej, för fan!

Så hörde man Clara säga: "Felix, jag ger upp nu."

Ge upp? Man förstod att hon var lite tröttare.

Det var liksom no mercy.

Vilket lag som tog hem den avgörande fördelen

får du se nästa vecka

när äventyret fortsätter i Race Across the World Sverige.

Vi klev av för tidigt.

De kanske är kvar i Afrika.

Vi önskar att ni lämnade oss lite i fred.

Hur fan har de hunnit hit?

Den jäveln! Han är slugare än man tror, Wassberg.

-Men du ser ju. -Men vad fan ska jag göra?

Ska jag klättra över väskan?

Alla som åker genom Frankrike stöter på problem.

Kan vi gå ut?

Det är en stor sten som har ramlat ner på spåret.

Satan! En bomb i Toulouse.

Jag skiter i biljetten. Knuffa av mig, då.

Väskan är borta.

Polis! De stal min ryggsäck. Ta hit polisen.

Undertexter: Susanne Sparv LinQ Media Group