Original subtitles

Jag beklagar. Han var en bra man.

Barristan den djärve kallades han.

Han korsade en hel kontinent för att tjäna mig. Han var en trogen vän.

Han dödades i en gränd, av ynkryggar som döljer sig bakom masker.

Vi kan förskansa oss i pyramiderna och använda dem som bas.

Sen rensar vi staden.

Kvarter för kvarter, gata för gata.

Tills råttorna får slut på gömställen.

Jag föredrar ditt förra förslag. Grip överhuvudena för de stora släkterna.

Men... Jag är min släkts överhuvud.

Nej, ers höghet. Jag var inte inblandad!

Gå fram.

Så här kan ni inte göra.

Ett steg till.

De äter upp er om jag säger åt dem.

De kanske gör det ändå.

Mina barn.

Man säger att jag borde göra mig av med dem.

Men en kärleksfull mor överger inte sina barn.

Hon tuktar dem om hon måste.

Men hon överger dem inte.

Vem är oskyldig? Kanske är ni alla det...

...kanske är ingen av er det.

Kanske borde jag låta drakarna avgöra.

Valar morghulis.

De får inte bli övergödda.

I morgon kanske.

"Daenerys försvarar sin ställning, men hon har många fiender."

"Hon vägrar ge sig av innan slavarnas frihet har garanterats."

-En enastående kvinna. -Och ensam. Belägrad.

Utan en familj som skyddar henne.

Hennes enda släkting är långt borta.

Oduglig. Döende.

Säg inte så, mäster Aemon.

En Targaryen som är ensam i världen är nåt fruktansvärt.

-Mäster Aemon. -Överbefälhavaren.

Jag vill tala med mäster i enrum.

-Hur mår ni? -Som en hundraåring som fryser ihjäl.

Jag behöver ert råd. Det är en sak jag vill göra, eller måste göra.

Men det kommer att splittra bröderna.

Hälften av dem kommer att hata mig.

Hälften av dem hatar er redan. Gör det!

-Ni vet ju inte... -Sak samma. Gör det!

Ni lär få föga glädje av er ställning.

Men med lite tur finner ni styrkan att göra det som måste göras.

Döda pojken, Jon Snow. Vintern är snart här.

Döda pojken...

...och låt mannen födas.

Vart har resten av det fria folket tagit vägen?

Vem leder dem?

De följde Mance. De kommer inte att följa nån annan.

Dig, då?

Det är svårt att leda i bojor.

-Om jag släpper dig, då? -Varför det?

-Vi är inte varandras fiender. -Det såg så ut när du dödade de mina.

I 8 000 år har nattens väktare svurit att skydda människornas riken.

I 8 000 år har vi svikit vår ed.

Ni hör till människornas riken. Allihop.

-Ska allt förändras nu? -Ja.

-Varför just nu? -För att jag är överbefälhavare nu.

Vad vill du då att jag ska göra, överbefälhavare?

Bege dig norr om muren, samla det fria folket och för det hit.

Jag öppnar portarna. De ska få bosätta sig söder om muren.

Ingen kommer att böja knä för dig.

De ska inte böja knä för mig, de ska strida med mig.

Ber jag dem strida med kråkorna, låter de mig äta mina egna tarmar.

De som inte kan strida, då? Kvinnor, barn, gamla och sjuklingar?

Du dömer dem till döden eller värre-

-bara för att du är för stolt för att sluta fred.

Eller så är du inte alls stolt.

Du kanske bara är feg.

Sånt är lätt att säga till en man i bojor.

Ditt folk behöver en ledare som för dem söder om muren.

Tiden är knapp. När vålnaderna kommer, drabbas ditt folk först.

Slut inte fred för din egen skull. Slut fred för ditt folks skull.

-De är vid Hardhome. Är det bekant? -Storrold's Point.

Du får ta tio hästar och nio man.

Vi behöver skepp.

Kung Stannis kan ställa sin flotta till förfogande.

Låt gå.

Men du följer med.

Du är överbefälhavare. Du måste övertyga dem.

De måste få veta att skeppen inte sticks i brand på havet.

Du följer med, annars ger jag mig inte av.

-Ska ni ta hit vildingarna? -Annars dör de i tusental.

Låt dem dö. Då får vi mindre fiender att slåss mot.

-Färre. -Förlåt?

Det finns bra jord i Gåvan. Ett dussin övergivna gårdar...

Varför tror du att de övergavs? Vildingarna plundrade dem.

De mördade invånarna, som pojkens familj.

Vi har stridit i tusentals år.

-De har mördat bybor och våra bröder. -Och vi deras.

Jag följer er vart som helst, det vet ni.

Men de dödade Grenn, och Pyp.

De dödade femtio bröder. Det glömmer jag inte, och jag förlåter inte.

Du var med vid Näven. Du vet vad som väntar.

Lev med vildingarna eller möt deras gengångare.

Hur usla de än är nu, så är det att föredra.

Tack.

Olly.

Vill du säga nåt så är det bara att säga det.

Det är ingen fara.

Ni menar väl inte allvar? Vill ni sluta fred med vildingarna?

-Det är bara en list, eller hur? -Nej.

De brände min by. Min far fick en pil genom huvudet.

De slaktade min mor och alla jag kände.

Jag vet hur det är att mista nära och kära.

Jag vet att det här känns jobbigt.

Men vintern närmar sig.

Vi vet vad den för med sig, och vi kan inte stå emot ensamma.

Behöver ni nåt mer, överbefälhavare?

Nej.

Hon är långt från ätten Lannister nu. Det här är hennes hem.

Lady Sansa kanske har det bättre här.

Hos ätten Bolton? Som mördade hennes mor och bror?

Sansa är i fara, även om hon inte inser det.

Tack.

-Har ni bott här länge? -Ja.

Kände ni lord Eddard?

Jag kände honom. Och hans far före honom.

-Ätten Stark är borta nu. -Inte helt.

-Jag vet vem som sitter i borgen. -Det vet alla. Ätten Bolton.

Jag talar inte om ätten Bolton.

Jag måste skicka bud till henne, till Sansa Stark.

-Vem är ni? -Jag svor att skydda henne.

-Svor inför vem? -Hennes mor.

-Hennes mor är död. -Det löser mig inte från eden.

Jag tjänade lady Catelyn. Jag tjänar henne fortfarande.

Vem tjänar ni?

Kom tillbaka.

-Du stirrade på henne. -Vi ska gifta oss.

Jag måste nog titta på henne ibland.

-Vi skulle ju gifta oss, sa du. -Ja, när jag var en oäkting. En Snow.

Jag är en Bolton nu. Vad jag vill är av underordnad betydelse.

Jag måste säkra ättens fortlevnad.

-Tycker du att hon är vacker? -Naturligtvis. Jag är inte blind.

Du tycker också att hon är vacker.

Jag ser fram emot bröllopsnatten. Men jag lär ha tid för dig med.

Jag kanske också gifter mig.

Du är hundgårdsmästarens dotter. Ska du äkta stallmästarens son?

Du är min. Mig lämnar du inte.

Om nu inte din svartsjuka tråkar ut mig. Då vet du hur det går.

Du tänker väl inte tråka ut mig, Myranda?

Aldrig.

Förlåt, ers nåd. Jag tänkte byta vatten i tvättfatet.

Ni har vänner i Norden. Om ni är i fara-

-tänd ett ljus högst upp i tornruinen.

-Men vem... -Ni är inte ensam.

Vilken fin klänning.

-Vem har sytt den åt er? -Det har jag gjort själv.

-Vem är ni? -Myranda. Hundgårdsmästarens dotter.

Får jag?

Den är underbar. Vilka sömmar!

-Vem lärde er? -Min mor.

-Jag beklagar det som hände. -Tack.

Men det hon lärde er var en gåva.

Varje gång ni bär nåt ni har sytt, kommer ni att minnas henne.

-Jag skulle hellre ha en mor. -Jag vet. Det är inte samma sak.

Men det är ändå bra att kunna minnas.

Jag glömde nästan. Det finns nåt annat-

-som kan hjälpa er att minnas.

Där nere, längst in.

-Vad är det? -Då blev det ju ingen överraskning.

Se så, det är ingen fara.

Ni kommer inte att tro era ögon.

Theon.

Du borde inte vara här.

Du stinker ovanligt fränt i kväll.

Häll upp vin.

Är det nåt du vill berätta?

-Nej, ers nåd. -Stank...

-Hon såg mig. -Vem?

Lady Sansa. Hon kom till hundgården.

-Såg hon dig? -Ja. Förlåt herre, jag trodde inte...

Kom hit.

Du får inte ha hemligheter för mig. Gå ner på knä.

Räck mig din hand.

Jag förlåter dig.

-Är era gemak till belåtenhet? -Ja. Tack, ers nåd.

Tillåt mig.

-Mor? -Tack, Ramsay.

Ers nåd, I Norden är vi en enda stor familj.

Blodsbanden är tusentals år gamla, så jag vill skåla för vårt bröllop.

Må vi sprida lycka från Moat Cailin till Last Hearth.

För ditt bröllop.

Det är svårt att komma till en främmande plats...

Det här är mitt hem. Det är människorna som är främmande.

Ni har rätt, väldigt främmande.

Mer vin, tack!

Jag hörde att ni hade återförenats. På en passande plats dessutom.

Jag antar att ni senast talades vid i just det här rummet.

Hyser ni fortfarande agg mot honom för att han...

För det han gjorde? Var inte orolig. Norden minns.

Jag straffade honom. Han är inte järnfödd längre.

Han är inte Theon Greyjoy längre. Han är en ny människa!

En ny person i alla fall...

-Inte sant, Stank? -Ja, herre.

-Så heter han nu. Stank. -Varför gör ni så här?

För att Stank har nåt att säga er. - Eller hur, Stank?

En ursäkt?

Be lady Sansa om förlåtelse.

Be om förlåtelse för att du mördade två av hennes bröder.

-Förlåt. -Se på henne, Stank!

En ursäkt är inget värd om man inte ser personen i ögonen.

-Förlåt. -För vad?

För att jag dödade era bröder.

Så där! Då var det avklarat.

Vilken lättnad för oss alla. Stämningen blev så tryckt.

Vet ni vad, ers nåd?

Eftersom han mördade era bröder och er övriga familj är död...

...är Stank det närmaste ni kommer en levande släkting.

Stank! Du ska få överlämna bruden.

Nån måste ju. Och vem passar bättre?

Blir det bra?

-Visst, utmärkt. -Strålande!

Walda och jag har också nåt att berätta, nu när vi är samlade.

Vi ska få barn.

-Jag är väldigt glad för er skull. -En pojke, tror mäster Wolkan.

Hur kan du vara säker på det? Att hon är havande, alltså.

Jag menar... Hur ser man skillnad?

Mäster Wolkan är säker på sin sak.

-Hur lyckades du? -Med vad då?

-Göra henne havande. -Det vet du nog.

Förvisso, men hur hittade du in?

Du skämde ut dig när du visade upp ditt husdjur.

Vad händer om det är en pojke?

-Du är orolig för din ställning. -Den är oomstridd. Jag är din son.

Ända tills ett bättre alternativ dyker upp.

Du har aldrig frågat om din mor.

Varför skulle jag göra det? Hon födde mig, hon dog.

Här är vi nu.

Hon var bondflicka. Söt på ett alldagligt vis.

En mjölnarhustru. De hade gift sig utan min vetskap och medgivande.

Jag hängde honom och tog henne medan han dinglade.

Hon kämpade emot. Jag kunde ha hängt båda.

Ett år senare dök hon upp med ett barn som hon påstod var mitt.

Jag tänkte prygla henne och kasta barnet i floden.

Men när jag tittade på dig såg jag det jag ser nu.

Du är min son.

Stannis Baratheons här står vid Castle Black, men inte länge till.

Han är ute efter järntronen och vägen dit går genom Winterfell.

Han tänker erövra Norden.

Men Norden är vår. Din och min.

Hjälper du mig att besegra honom?

Ja.

-Är det här alla böcker som finns? -Alla böcker?

-I hela världen? -Nej.

Det finns tusentals andra böcker. Det här biblioteket är ganska litet.

-Fanns det fler böcker hemma hos dig? -Min far är inte så beläst.

-Citadellets bibliotek är nog störst. -Var ligger det?

Citadellet? I Oldtown.

-Förlåt att jag inte vet så mycket. -Gilly! Se på mig.

Du kan hundra saker som jag inte kan.

Göra upp eld med våt ved, laga mat, sy ihop sår...

Och tvätta och sopa... Varför är Citadellets bibliotek störst?

-Stormästarna utbildas där. -Som mäster Aemon?

Jag ville bli en när jag var ung.

I stället blev jag en nattens väktare.

Livet är mer spännande här uppe.

Och vi hade ju inte träffats annars.

Ers höghet.

-Du är väl Samwell Tarly? -Ja, ers höghet.

Randyll Tarly är din far.

Han besegrade min bror i slaget vid Ashford. Roberts enda nederlag.

Jag avrådde från att gå så långt västerut, men han lyssnade inte.

Din far är en utmärkt soldat. Men du liknar inte en soldat.

-Ändå dräpte du en vålnad. -Det stämmer, ers höghet.

-Hur? -Med en dolk av drakglas.

-Obsidian. -Jag vet, det finns på Dragonstone.

-Men varför dödar obsidian vålnader? -Jag vet inte.

I de gamla skrifterna står det bara att skogens barn jagade med drakglas.

Lady Melisandre har sagt att döden tågar mot muren.

Jag har sett den, ers höghet. De dödas armé.

-När den kommer... -Måste vi kunna möta den.

Läs vidare, Samwell Tarly.

-Det är dags. -Ers höghet...

Bör vi inte vänta? Jon Snow kan ha tusentals vildingar med sig.

Om han återvänder, ja. Vi har redan fler män och är utvilade.

Men läget försämras för varje dag. Vintern är snart här.

Ge ordern. Vi avtågar i gryningen.

Ett dussin man får vakta drottningen och prinsessan.

Det behövs inte. De följer med.

-Det blir hårt. Är de inte säkrare... -Här?

Hälften av nattens väktare är mördare och våldtäktsmän. Nej, de följer med.

Som ni vill, ers höghet.

Tror ni att far låter mig se kryptan?

I Winterfell. Alla Nordens kungar ligger begravda där.

En sak i taget. Vi ska inta borgen först.

-Blir det strid? -Ja, men ni får inte...

Nog pratat om strid, ser Davos. Ni skrämmer ju flickan.

-Jag är inte rädd. -Men det är jag.

-Lova att ni skyddar mig i striden. -Jag lovar.

Jag hoppas att du vet vad du gör. Jag behöver mina skepp.

Ni ska få tillbaka dem. Jag svär.

Trygg resa, ers höghet. Och tack.

-Uppsittning! -Avmarsch!

Nej. Du är fortfarande för svag.

Hur länge har jag varit här?

I tre dagar.

Ser Barristan?

Jag svek honom.

Jag svek mina män. Jag svek min drottning.

Du har inte svikit nån. Du kämpade tappert.

Du kommer att kämpa igen.

Skäms du?

Det var ett bakhåll och de var många.

Det är inte därför.

Sårad i strid... Det är inte skamligt.

Jag skäms, för när kniven trängde in och jag föll...

...kände jag fruktan.

-Alla fruktar döden. -Nej, inte döden.

Jag fruktade att jag aldrig mer skulle få se Missandei från ön Naath.

-Mästarna fick vad de förtjänade. -Får alla det har jag inget folk.

Ser Barristan rådde mig alltid att visa mildhet.

Daario råder mig att döda mästarna och låta staden klara sig själv.

Vad tycker du?

Ers höghet, jag bör inte yttra mig om sånt.

Det bör du absolut göra. Du vet varför jag är här.

Och du vet vilka som får lida om jag misslyckas. Vad tycker du?

Jag vet bara vad jag har sett.

Ni har lyssnat på era rådgivare.

Ni har litat på deras erfarenhet och ni har övervägt deras alternativ.

Och ni har ignorerat era rådgivare...

...när det fanns en bättre lösning. En lösning som bara ni såg.

-Min drottning, gör inte detta. -Sa ni inte valar morghulis?

Jag ville inte dö som en ynkrygg.

Tydligen vill jag inte dö alls.

Det krävs mod att medge rädsla, och även att medge misstag.

Jag ville säga att jag hade fel.

Jag hade fel, och ni hade rätt.

Om traditionen.

Om att ena folket i staden.

Stridsgroparna ska öppnas för fria män.

Men slaveriet kommer aldrig tillbaka.

Ja, min drottning.

För att stärka banden till Meereens folk-

-ska jag äkta överhuvudet för en gammal släkt.

Som tur är har friaren redan fallit på knä.

Ingen fara. Jag har inte brutit nåt, tror jag.

Var är vi nu? Inte på floden Rhoyne.

Långa perioder av surmulen tystnad avbrutna av enstaka slag i ansiktet.

Typiskt en Mormont.

Vi börjar om.

Jag ber om ursäkt för tidigare. Jag pratar snabbare än jag tänker.

Vår resa behöver inte bli oangenäm.

-Vi lär tillbringa mycket tid ihop. -Ja.

Vår samvaro kunde bli riktigt trevlig om vi hade lite vin.

Inget vin.

Jag är en sån som dricker.

Folk som dricker måste fortsätta att dricka, annars är de inte...

-Du tänker segla genom Valyrien. -Ja.

-Har du gjort det förut? -Nej.

Ska Daenerys få en souvenir också?

Du räcker gott.

Du vet väl vad man säger? Undergången härskar ännu i Valyrien.

Demonerna och lågorna, då? Fruktar du inte undergången?

Nej. Men det gör piraterna.

Rykande havet.

Hur länge dröjer det innan vi kan bygga såna städer igen?

I tusentals år var valyrierna bäst i världen på nästan allt.

-Och sen... -Sen var de inte det längre.

Sen var de inte det längre...

"De höll om varandra och vände ryggen åt sitt slut."

"Berg som rämnade och sprack, mörker som slök himlarna"-

-"eldar som brann så heta att drakar dog i plågor"-

-"skulle aldrig bli det sista deras ögon fick se."

"En fluga på väggen, havets stormpiskade vågor"...

..."en tusenårig stad och människans alla frågor;"

"Undergången förtärde allt, fast ingen såg dess lågor."

Jag skulle gärna applådera...

Det här är väl allt, antar jag. Allt som återstår.

Vad var det?

Stenmän! Låt dem inte röra dig!

Bakom mig!

Mormont, skär loss mig!

Mormont!

Tyrion.

Tyrion.

Tyrion.

Tyrion!

Du är oskadd.

Du är tyngre än man kan tro.

Rörde nån av dem vid dig?

Och du?

Gråfjäll har jag sett, men aldrig nåt sånt.

Det är väl därför de förvisas dit.

En dolk i hjärtat vore barmhärtigare.

Tack för att du räddade mig.

Det hade förstås inte behövts om du inte hade rövat bort mig.

-Jaha... Vad gör vi nu? -Vi går.

Med lite tur hittar vi ett fiskeläge och en båt.

-Och om vi inte har tur? -Då får vi gå långt.

Jag samlar ihop ved. Försök vila lite.

Det var ditt bästa förslag i dag.