Original subtitles

Långt tillbaka när Rom tvangs dra tillbaka legionerna från England-

- överhöljdes riket i mörker och fara.

Varje överherre härskade från sitt torn och stred mot sina landsmän.

Men mot dessa ondskans krafter reste sig en ny kraft-

- vari blomstrade hövlighet, med- mänsklighet och ädel ridderlighet.

Din släkting har varit här före oss.

Han är fortfarande här.

Jag utropar Morgan LeFay, Englands rättmätige drottning-

- och hennes förkämpe Modred, örikets herre.

I utropar Arthur Pendragon, hertig av Gwent.

- Må Gud bevare dig, styvsyster. - Må Gud skona dig, styvbror.

Merlin den vise bad oss mötas här. Möts vi som fiender?

Vi möts för att avsluta all blod- spillan och återupprätta tronen.

- Vem av oss är kung på tronen? - Han som är Uther Pendragons son.

Jag är Uthers enda barn som fötts i äktenskapet.

- Hans drottning födde ingen son. - Ändå avlade din far en son.

- Född i skam. - Ändå Uthers son.

- Morgan LeFay är tronarvinge. - Och Modred kung.

Vi möts här för att den rättmätige kungen ska kunna bevisa det. Kom.

- Vad står inskrivet på stenen? - Jag är svärdet Excalibur.

Han som drar mig ur detta städ är hela Englands rättmätige kung.

- Hur vet vi att det är rätt svärd? - Hur visste Merlin var det fanns?

Kung Uther Pendragon sa det till mig natten innan han dog.

Då tar jag det som är mitt.

Herre?

- Det är inte rätt svärd! - Det är rätt svärd.

Det är trolldom!

Då måste vi kalla till rådsmöte vid Stenringen-

så får landets hövdingar bestämma.

De ska bestämma att du ska hängas med all din trolldom!

Och du, denna kvinnas oäkta bror, kanske får hänga bredvid honom!

Vi möts igen i Stenringens råd.

Englands kung!

Det är du inte. Inte än.

Du måste fortfarande bevisa det genom handling, inte ord.

Sätt tillbaka det i städet.

Med ett hjärtas vilda drömmar som jag råder över

med brinnande lans och på häst av luft

genom vildmarken färdas jag

av en spökens och skuggors kung

kallas jag till tornering

så långt bortom vida världens ände

för mig är det ingen resa.

Nog. Min mage är slapp som ett klockrep.

Arthur måste rida långt bortom ingenstans på en häst av luft.

Arthur rider i jakt på ära.

Lancelot, hur långt kan du jaga denna röksvamp till låtsasriddare?

- Till världens ände och bortom den. - Vi är redan där.

Ja, det är dödens dal. Djävulen har plöjt upp den.

lnte alls, jag hör livets sång. Ljuv musik för mina svultna öron.

Fyra man mot en höna. Ridderlighet, dölj ditt ansikte!

- Kom, vi söker vildare fiender. - Min mage skriker efter mat.

Ät då, så ses vi vid Stenringen.

- Kommer kung Leogrance dit? - Ja, men inte hans dotter.

Ja har burit Guinevere i hjärtat sen den dag då vi som barn möttes.

- Där stannar hon tills jag dör. - Vackra ord.

Jag ska göra henne till drottning över hela England.

Hör det okläckta ägget kraxa!

Härifrån är det Modreds land. Vi måste dela upp oss.

Följ det höglänta området och låt mig gå genom skogen.

Om en av oss råkar i bakhåll-

- så överlever den andre för att slå Modred med häpnad vid Stenringen.

- Rid med honom. - Modred söker ditt blod, inte mitt.

Jag rider genom skogen och du tar Bedevere.

- Annars stannar vi här. - En mulåsna har varit min fosterson.

Nåväl, gå då genom skogen.

Du har varit mer far för mig än han som avlade mig.

Utan dig står jag ut med livet. Med dig finner jag glädje i det.

Lycka till.

- Var är Arthur? - I skogen.

Min belöning, då? Jag skulle få nog med guld för att tysta mig.

Inget guld räcker för att tysta en förrädare. Tysta honom ändå!

- Meddela mig när Arthur är död. - Innan timmen är slagen!

- Vart skulle du utan mig? - Till Stenringen.

Jag vill inte ha dig där. Ditt liv kan vara i fara.

Jag följer dig överallt. Måste jag säga det?

- Varför är ni sen? - Hur sen är jag?

- Jag har väntat sen gryningen. - Hur skulle jag veta det?

- Ni borde ha vetat genom trolldom. - Trolldom?!

Det är midsommar. Jag önskade att en riddare skulle hämta mig.

- Är jag riddaren? - Så klart.

- Får jag fråga vad ni heter? - Elaine av Astolat.

Kom närmare. Ni vill kanske rida.

- Vart för ni mig? - Hem, om ni säger var det är.

Ni har inte sagt vem ni är.

Jag är Lancelot du Lac, son till kung Bane av Benwick i Frankrike.

- Vad gör ni då i England? - Jag söker efter Arthur Pendragon.

- Och när ni hittat honom? - Då rider han och jag världen över.

- I jakt på vad då? - Jättar och enhörningar.

Bortom England - Valarnas hav.

Bortom havet - Lyckans öar, där ingen blir gammal, som Gareth sjöng.

Har ni en dam? Då blir jag er dam.

Och en dag tar ni med mig till Lyckans öar.

- Vad är det? - Inget som skadar er.

Vem där? Träd fram och ge dig till känna!

- Varför söker du mig? - Varför gömmer du dig som en skurk?

Det är alltså ett skurknäste.

Dra era svärd. Fem mot en är allt som Arthur själv kunde hoppats på.

- Är du Arthurs man? - In i döden!

Vem vill dö härnäst?!

Bakom er!

Tack, mylady!

- Jag är med er, ensamme riddare. - Slåss med dem eller gå undan!

Inte så länge jag lever.

- Nåd! Det var en ärlig strid! Nåd! - Ärlig strid? Ett bakhåll!

- Vad nu? - Jag tar med er hem till kvällsmat.

Den där beskäftige typen igen.

Jag tackar er för hjälpen som jag inte behövde.

- Det var tappra och otacksamma ord. - Ni förstörde min strid.

- Söker ni en ny? - Ni är skyldig mig en.

Kom, återgälda era skulder. Med huggsvärd, om ni vill.

- Jag är hungrig, sir Lancelot. - Jag kommer när en minut gått åt.

Hon kan få se en riddare gå åt.

Jag har aldrig förut mött er like.

I strid saknar ni överman.

Jag är Lancelot du Lac och måste få veta vem ni är.

Jag är Arthur Pendragon.

Arthur...

- Varför bröt ni ert svärd? - Det träffade er.

Då får ni mitt. Må det tjäna er hälften så bra.

Så länge jag lever ska jag minnas denna stund.

Med alla värkande ben i kroppen kommer jag inte att glömma den.

- Ge dig till känna, bondpojke. - Jag är ingen bondpojke.

Jag är Percival av Astolat och jag söker min syster Elaine.

Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Där borta finns damen ni söker, sovande och trygg.

Elaine!

Elaine... Vi har letat överallt efter dig.

Jag var med om en stor strid. Riddaren och jag stod mot fem man.

- Riddaren och du? - Han och den andre riddaren.

- Vilka är ni? - Lancelot och Arthur Pendragon.

Arthur? Min herre...

Låt mig få rida med er. Gör mig till väpnare.

- Vad vill du söka? - Den heliga graal.

- Du är en äregirig ung man. - Låt mig visa mig uppgiften värdig.

Om allt går väl med vår kamp, sök upp oss på Camelot.

Om det blir krig far du visa dig värdig på slagfältet.

Jag ska, herre. Tack.

Kom, syster.

Adjö, sir Lancelot. Jag väntar på er när ni återvänder från Lyckans öar.

Farväl till dess, mylady.

- Lyckans öar? Var ligger de? - Vem vet? Kanske i hjärtat.

Jag känner bara till en ö. Min uppgift är att göra den lycklig.

- Var ligger den? - Vi står på den i detta nu.

Den ska bli lycklig. Vi ska göra den lycklig.

Vi är ett folk som hålls samman av havet som omger oss-

och våra fiender utifrån.

England är vårt enda intresse.

Och England hotas av undergång. Bara vi kan rädda landet.

Vi måste sluta döda varandra.

Du är inte vår domare och ledare.

Han påstår sig vara vår domare och ledare!

Akta er för honom. Han vill själv ha kronan.

- Bara om den är rättmätigt min. - Du är inte ens rättmätigt född!

Låt mig tala.

Mina herrar, Englands riktige härskare är landets lagar.

De är lika gamla som dessa stenar som rests mot solen och stjärnorna.

Var och en i jämvikt med grannen tack vare stenhuggarnas skicklighet.

Om varje stens jämvikt bevaras kommer alla att stå i evig tid.

Så ock med England. Låt varje man bevara jämvikten med sin granne-

och hela vår värld står stilla.

Jag är Marr, pikternas kung. Vågar någon man här befalla mig?

lnte en man, eller ett hundra tusen, utan Englands folk.

Hårt ansatta av svält, fruktan och lidande ropar de efter fred!

Han vill att vi ska tjäna bönder som fötts för att tjäna oss!

Vem är Arthur Pendragon att yttra sådana ord till kungar?

Vem av er är en äkta kung?

Marr och hans picter som kommer och bränner detta land?

Mark och hans korniska pirater? Brian och hans slavräder?

Det finns ingen äkta kung förrän detta råd utser en och lyder honom.

Det är föreskrivet att jag blir Englands kung.

Jag ska regera. I fred, om jag kan.

I krig, om jag måste. Varken jag eller mina vänner saknar vapen.

Folket må sakna egendomar, men varken vrede eller mod.

Låt förrädaren dö för sitt svek!

Rid, Arthur!

Beric!

- Till Camelot eller till slagfältet? - Till slagfältet!

Vi kröner dig till jul!

- Vart ska du? - Hem.

- Skonade Modred din hemby? - Nej.

Men jag svälter hellre ihjäl där än här.

Jag älskar hästen som min bror. Du hade fått äta upp honom-

- om det gett dig hälften av modet hos mannen som du nu överger.

Behåll din häst.

Vad ska jag ge dig i julgåva?

Dina fickor är lika tomma som ditt huvud.

Är det här tomt? God jul på dig.

- God jul på dig också! - Försiktigt...

- Gawain är blid som en björn. - Gareth är i feststämning.

Jag önskar att jag var det. Jag rostar fortare än mitt svärd.

- Hurdan är kvällen? - Iskall. När anfaller vi Modred?

Till våren. Ingen armé kan besegra både Modred och vintern.

Jag är inte van vid sådan här krigföring.

Vi för dock krig lika säkert som om vi stod på slagfältet.

Det här är tiden då män ger gåvor till dem de högaktar allra mest.

Jag högaktar dig mer än någon annan man.

En vän ska jag vara, kalla mig inget annat.

Det här är ett löfte bröder emellan.

- Kristus är född. - Han är född.

- Känner varje man till planen? - Varje man har sin order.

Modred glömmer måhända aldrig denna dag.

- Modred glömmer inte denna dag. - Måtte han icke leva så länge.

Och måtte detta bli svärdet som bjuder honom ljuvt farväl.

- Är det all styrka de kan uppbåda? - Gamla gubbar och svaga pojkar.

- Segern är vår. - England är vårt.

Död åt Arthur!

Stanna och se! Arthur är död!

Dagen är min!

Arthur lever! Segern är ännu vår!

Tillbaka!

- Tillbaka? - Ja, de flyr.

Nu till dödsstöten. Jaga och döda!

Vi har dem! Död åt fienden!

Slå drakbaneret till jorden!

- Han har förtjänat sina sporrar. - Ja, hundratalet. - Bra, Percival.

Och nu för England!

Framåt! De faller som äpplen i storm!

Dagen är vår! Hell Arthur, Englands kung!

Mina herrar, godtar ni Arthur Pendragon som er kung?

Godta då också hans förlåtelse.

Han löser er från vedergällning på det att ni må bevara Englands fred.

I uppriktig ånger erkänner jag mina orätter mot kung Arthur.

- Jag ber att få bli hans riddare. - Det godtar jag villigt.

Den riddaren borde landsförvisas.

Kriget är över och jag börjar regera i fred och med ära.

- Måste jag klandras av denne dåre? - Nej, låt oss göra upp!

Sir Modred!

Stoppa ner era svärd. - Är du riddare eller fredlös?

Var lugn och behåll din plats, som är hög nog-

dock ej högre än rikets goda.

Arthur Pendragon kommer att krönas till kung i Camelot.

Där kommer han också att gifta sig med prinsessan Guinevere.

Då ska ni samlas och betyga honom och hans drottning er aktning.

Så får det bli.

Jag har klandrats av dig i detta sällskap.

Så länge den mannen lever betygar jag dig inte min aktning!

Sjung ut, Lancelot. Var är din röst?

- Hos ditt hjärta och stövlarna? - Låt honom vara, retsticka.

- Vems sköldar är dessa? - Fråga i stället vems de var.

- Är alla tre döda? - lnte döda väl?

lnte döda, men helt och hållet vanärade.

Vår herre tog allt ifrån dem: rustning, hästar och deras dam.

- Sen gav de sig iväg till fots. - Vilken dam var detta?

Damen som eskorterades av de tre. Vår herre sände inte iväg henne.

Då är er herre en skurk och hund!

Då kastar vi tärning om er häst nu.

Vänta här på mig.

- Uppge ert ärende. - Ni håller en dam mot hennes vilja.

- Släpp henne. - Först måste ni döda mig.

- Det ska bli ett nöje. - Ni får slåss vilt.

Annars smälter damens hjärta i mina händer.

Nej, ni smälter på annan plats.

Var är damen? Hon måste godta mig som förkämpe.

Där står hon.

- Godtar ni mig som förkämpe? - Vem är ni?

- Han som vill bli er förkämpe. - Varför kämpa för mig?

Jag har aldrig sett något så vackert som ni.

- Hon är... - Brigid!

Jag godtar er som förkämpe.

För damen!

Han är tomt skall och ingen hund.

Hans skall dög. Få nu se hur han biter.

Lova att följa damen vart helst hon vill gå.

Eftersom ni vanärar goda riddare får ni hänga upp er rustning.

- Jag svär! - Bättra er.

Det är gott gry i er. Och vakta damen väl.

På hedersord.

Ni är fri. Vart beger ni er nu?

Till bröllopet i Camelot. Rider ni dit med mig?

Det går tyvärr inte.

Sir Virrhjärna Ek där för er dit.

Säg mig, herre, vem är ni?

Förlåt mig, men mitt namn bär på skam.

Ni har nog aldrig gjort något skamligt.

- Må Gud se i nåd på er. - Må Gud se i nåd på er också.

Alla Englands riddare är här.

- Jag önskar att Lancelot var här. - För att ställa till med bråk igen?

Det vore ett skäligt pris för att återse hans ansikte.

Hon blir bara vackrare.

- De är ett omaka par. - Annars gör vi dem till det.

Länge leve kung Arthur! Länge leve drottning Guinevere!

Mina herrar, var och en betygar sin aktning enligt gamla sedvänjor.

Det sägs att denna dag-

- så beviljar kungen varje ynnest som inte går emot riket.

Det är sant och jag gör det.

Min herre ber att fa bli den förste som betygar er sin aktning.

- Vem är din herre? - Sir Lancelot du Lac.

- Befälhavare över Englands arméer. - Jag beviljar hans begäran.

Jag lovar att tjäna dig mot alla andra.

Jag stred mot Lancelot och lever.

Sir Lancelot, jag svär att vi aldrig mer ska skiljas åt.

- Jag hade fel vid Stenringen. - Nej, jag klandrade dig för hårt.

Visa även vår drottning din aktning.

Guinevere, denne riddare är mitt baner, mitt svärd och min sköld.

Han skyndade till min undsättning, men kom sent till mitt bröllop.

Tack för att du undsatte min dam.

Som tack gör jag dig till drottningens förkämpe.

Jag ska vara er riddare, i rätt eller fel, tills den dag jag dör.

Var min förkämpe, i rätt eller fel.

Ni står här för att bli riddare kring det Runda bordet.

Var och en ska högt svära denna ed:

Jag ska frukta Gud, hedra kungen-

- och försvara detta rike med ära och makt. '

Jag lovar att förbli detta riddarnas brödraskap trogen.

Jag lovar i Guds namn att ta upp kampen mot alla illdådare-

- men aldrig i orätt sak och aldrig som nidingsdåd.

Jag ska försvara de hjälplösa, värna om kvinnor och visa män nåd.

Jag ska hedra mitt ord och aldrig tala förrädiskt tal eller skvaller.

Jag ska vara trofast i vänskap och trogen i kärlek.

Allt detta svär jag vid mitt svärd.

Svär alla här likadant?

Gud giva långt liv åt det Runda bordet!

England hade fått fred. Så länge Arthur och Lancelot stod samman-

- var ingen ondskefull kraft stark nog att segra mot Runda bordet.

- Ser mitt öra ut som ett äpple?! - Jag stördes av hans harpa.

Du träffar lika illa som hans musik!

Lägg undan bågen, Gawain. Låt honom behålla öronen.

Min nya hök mot din. Jag klyver äpplet innan du gör det.

Sluta dagdrömma. Du är vid hovet, inte på en äng.

Mylady...

- Det här är min syster Elaine. - Välkommen, Elaine.

Gör henne till hovdam. Hon vägrar att bo kvar hemma.

- Är det vad du vill göra? - Musik!

Du är skyldig mig en hök.

Sir Lancelot. - Min syster.

- Har ni hittat Lyckans öar? - Lyckans öar?

- Har ni glömt dem och mig? - Glömt er?

Förlåt, men ni har blivit så vuxen.

- Tycker ni det också? - Det gör alla utom du.

Gör ni er fortfarande midsommar- önskningar?

Det var den enda i mitt liv. Är allt bra med er häst?

- Beric? Ja, han kommer ihåg er. - När får jag träffa honom?

Han har viktigare saker att göra än att visa dig sin häst.

När får jag träffa Beric? Han ingick i min önskan.

Ni får träffa honom i morgon.

- Var har ni träffat flickan förut? - I en skog, en midsommarafton.

Hon hade önskat att en riddare skulle hämta henne.

- Hämtade en riddare henne? - lnte när jag var där.

Jag anar ett par kungliga turturduvor.

- Vad är det där? - Ett gammalt mynt.

- Ni får det. - Tack.

Du har rätt. Vi får gillra en fälla för att fånga våra två turturduvor.

Låt mig beundra det nya halsband ni bär i kväll.

Ett gammalt mynt. Så ovanligt och förtjusande.

- Bara en älskande ger något sådant. - Jag hade inte sett det.

Just snyggt att ge en sådan gåva och sen inte se den.

Jag fick det av Lancelot, inte kungen.

Jag önskar att jag kunde tjusa er till en sådan gåva.

Hur kan jag förtjäna det? Om jag behagar er med min dans?

- Jag står redan i skuld till er. - Gör ni mig också den äran?

Stackars ni. Men sen ska Lancelot dansa med er resten av kvällen.

Jag befaller honom till det.

Vi är ensamma. Vad är hemligheten? En trevlig sådan, väl?

Inte trevlig och tyvärr ingen hemlighet längre.

En känslig fråga, ändå måste jag gå rakt på sak.

Ett hov är en mycket elegant plats. Tvåfalt så när ni är dess drottning.

Men dess murar har inte bara öron, utan också ögon och läppar.

Ingen går säker för dem. Inte ens kungen, inte ens ni.

- Har jag fiender, menar ni? - Alla vid hovet har fiender.

Om drottningens fiender ljuger om henne, kan kungadömet krossas.

- Vilka lögner kan de sprida om mig? - En som inbegriper Lancelot.

- Lancelot är min makes vän. - Och Modred är er makes fiende.

Vet min make det? Jag berättar det för honom.

Nej. Om Arthur tror på er och förvisar Modred-

- kan jag inte längre övervaka honom som jag kan här.

Om han misstror er, förlorar ni mycket av hans förtroende.

- Och Lancelot, då? - Det är honom jag oroar mig för.

Han är flamman som Modred kan sätta eld på England med.

- Så hemskt. - Sådant är livet.

För att inte nås av sådant okynne, bör Lancelot gifta sig tryggt.

Gifta sig?

Jag är glad att det är jag och inte Morgan LeFay som ser er min.

- Misstänker ni mig också? - Nej, mylady.

Men jag är lika duktig som hon på att väva skuld av oskuld.

Lancelot bör gifta sig. Det är ett litet offer för tronen han tjänar.

- Varför så tyst, barn? - Jag vill fråga er en sak.

Varför är det så svårt? Gäller det sir Lancelot?

- Hur visste ni det? - Jag gissade. Ställ nu frågan.

- Älskar han någon? - Han har aldrig sagt det till mig.

- Då finns det ingen annan? - Nej, ingen.

- Ser han mig? - Det gör han säkert.

Hade han gift sig med en som älskar honom lika mycket som jag-

även om han bara älskar henne lite?

Att gifta sig med en man som inte älskar dig kan leda till hjärtesorg.

Jag drabbas bara av hjärtesorg om jag aldrig mer ser honom.

- Tar du honom vad än priset blir? - Ja, mylady. Ja, det gör jag.

Gawian, ställ dig här i vinden. Jag väntar uppströms.

- Elaine talade just om er. - Det var smickrande.

- Jag har lärt känna henne väl. - Jag hoppas hon behagar er.

- Behagar hon er? - Ja.

- Hur mycket behagar hon er? - Förutom er, mer än någon annan.

Var klar, Sheba! Var klar!

Slå ner, Sheba!

Jag måste berätta en sak, Lancelot.

Jag vet att ni älskar mig.

Nu är det inte längre hemligt och kan vålla stor skada och skam.

Vi har fiender.

Fienderna tystnar om ni gifter er med Elaine.

Jag önskar att ni gör det, för hon älskar också er.

Under hela kriget talade Arthur om er. Ni fanns alltid i hans hjärta.

Ni får inte finnas i mitt också. Jag gör som ni ber mig.

Tack.

Kom, Sheba.

- Bra fluget. - Ja, hon slog ner bra.

Får jag bege mig norrut som befälhavare i gränsområdet?

Det pågår fina strider i nord och picterna har gjort uppror.

Du känner mig bättre än någon annan. Jag längtar efter vapenskrammel.

Jag förstår. Du har mitt tillstånd att ge dig av.

Jag vill också be lady Elaine om en tjänst.

Följer ni med mig som hustru?

Ja, mylord. Hjärtans gärna!

- Åh, mylady! - Våra välsignelser går till er båda.

Med min hustrus tillstånd förblir jag er förkämpe-

i lojalitet och i ära.

Gud vare med er.

- Som vi ska sakna honom. - Jag saknar honom redan.

Upp med baneret!

Sänk lansarna!

Höj lansarna!

Framåt marsch!

Vem av oss sörjer mest att se dem resa?

Den av oss med det ömmaste hjärtat.

Då sörjer ingen av oss.

Syns de till? Jag känner på mig att min make är i närheten.

- Jag önskar att jag hade er tro. - Låt då inte er vackla, Gawain.

De har varit borta i tre månader, men det känns som tre århundraden.

De kommer tillbaka oskadda. Jag känner att han är nära mig.

Han borde ha tagit med mig och inte harpspelaren.

Skulle då Gareth ha vakat över mig?

Nej, han har inte större ansvarskänsla än hans harpa har.

- Gawain! - Mylady?

- Får vi någonsin se en pikt? - De har grävt ner sig.

- Eller upplösts i höglandsdimman. - För att kväva oss till döds.

Antänd pilarna!

- Hall ut, gamle storskrävlare. - Jag har skrävlat för sista gången.

Var jag en så ohyfsad riddare?

Du var lika bra som någon riddare jag känt.

- Lugna ner er, mylady. - Hjälp mig snabbt!

- Äntligen kommer han! - Var inte nervös.

Det är jag inte. Jag mår bra nu när han är här.

- Elaine! - Mylord...

En jungfru vit som elfenben

en pärla i guld med gyllene sken

en jungfru vän

en kärlek jag kan hänga hjärtat på

hennes munterhet försvinner aldrig när jag sjunger...

Hans noter har rostat i den skotska dimman.

Jag vill henne väl hon gör mig olycklig

jag tror mitt hjärta bryts itu

av sorgens makt

må hon gå med Guds välsignelse

jungfrun vit.

- Fin sång. Men varför så sorglig? - Ja! Spela en munter melodi!

- Vill ni dansa? - Ja.

Lancelot! Percival är här!

- Du är ett efterlängtat ansikte. - Med ett kallt och anfrätt hjärta.

Kom och sätt dig vid elden. Vad nytt från hovet?

- Ni vet mer än jag. - Vi har inget hört.

- När lämnade du Camelot? - För många veckor sen.

- Är allt väl med dig? - Jag är ute och söker.

- Vad söker du? - Den heliga graal.

I pingst, när Runda bordets råd samlades-

- hörde vi åska som var så stark att vi trodde att murarna skulle rämna.

Sen ebbade tumultet ut och salen fylldes av ljus-

- hundra gånger klarare än dagsljus. Ingen riddare kunde tala.

Sen fyllde musik himlen med glad sång och en röst talade.

Men något besynnerligt... Jag förstår det inte ens nu.

Alla hörde musiken och såg ljuset, men bara jag hörde rösten.

Vad sa den?

Percival, min riddare som valt den andliga vägen... '

Gå ut och sök den heliga graal.

Välsignad, då vår Herre drack ur den vid sista nattvarden. '

När han för hela mänskligheten dog på korset, innehöll den hans blod. '

Sök den sa att tron på det som är evigt kan återuppväckas.

För kalken ska en dag återvända till jorden-

- och stanna där så att människor ska kunna leva i fred med varandra. "

Välsignad vare Herren som lever och verkar i allt, i evighet. '

Amen.

Kungen gav mig tillstånd att gå ut och söka, men det nedslog honom.

Först Lancelot och nu du, sa han.

Han är en ensam man.

Du är tvåfalt välkommen. Din ankomst har gjort oss båda mycket glada.

Tar ni hand om honom? Jag måste inspektera posterna.

All min lycka finns nu här hos mig.

Och min är återvunnen.

- Vad är det? - Ingenting.

- Är ensamhet ingenting? - Jag är inte ensam.

Inte det? Det är jag.

Det tror jag att du också är.

Stora uppgifter ställer stora och tröttande krav på människoanden.

Jag får ofta se dig gå utan följeslagare eller tröstare.

Allra minst jag.

- Allra mest du. - Jag håller dig över alla män.

Jag ser dig ge ditt folk rättvisa och nåd.

Och jag vill tjäna dig bättre.

Med mycket mer kärlek och mycket större förståelse än jag äger.

Men en kung som du behöver en större drottning än jag.

Jag älskar honom också.

Jag anade inte att min syster kunde bli så lycklig.

Alla som ställt sin tillit till dig har du gjort lycklig. Det vet jag.

Men jag vet inte varför just jag valdes till det heliga sökandet-

- och inte kristenhetens trognaste riddare.

Alla mina världsliga erövringar har jag uppnått.

Och aldrig har jag förlorat en dispyt.

Men heliga uppgifter klarar jag ej, ty en synd bor i mitt hjärta.

Och ingen makt kan rena det.

Om du bär på en sorgens börda, låt mitt bära halva vikten.

Men i ditt hjärta finns ingen synd, ty annars vore mitt helt förlorat.

Inga synder bor i dig, Percival, och du ska finna det du söker.

Rösten som talade till dig var Guds.

Mylord, Lancelot...

Kom och sätt dig hos mig.

Jag ska berätta om min dröm om vår son.

- Vet du säkert att det blir en son? - Jag såg honom.

Han bar vit rustning. Hans sköld och lans var vita.

Också hans häst.

Han hade dina ögon, ditt leende och din hållning.

Ändå var han inte som någon annan än sig själv.

- Han var höljd i starkt ljus. - Jag avundas dig en sådan dröm.

Du vet väl att min dröm besannas?

Det har de alltid gjort.

- Men inte dina. - Varför säger du så?

Du hittade aldrig dina Lyckans öar.

Det är lustigt att du kommer ihåg det skämtet.

Det var inget skämt.

De här är mina Lyckans öar. Jag önskar inget mer av livet.

- Har så lite gjort dig så lycklig? - Så lite?

Finge jag leva om mitt liv hade jag inte ändrat på något.

Förstår du, Lancelot? Inte ändrat på något.

Jag vill att du alltid kommer ihåg det.

Det ska jag.

- Är Modred här? - Med kung Marr.

Vad gör Modred så långt norrut?

Jag deltar inte i ränker mot Arthur förrän landet är delat.

Vad delar det snabbare än osämja mellan Lancelot och Arthur?

Arthurs kedja har en svag länk.

Lancelot är drottningens älskare. Det är därför jag är här.

Om Marr ber om fred, så sköter jag resten.

När kriget här är slut, återvänder Lancelot till Camelot.

I Camelot kommer Lancelot och drottningen att förråda sig.

- Det lovar och svär jag. - Skulle jag be om fred? Vansinne!

Vänta! Låt Modred tala. Han har räknat ut något.

Läs det högt.

Herre, jag hälsar dig lojalt.

Ordningen är återställd vid gränsen och pikterna har bett om fred.

Med Gareth och Gawain skickar jag min son Galahad -

- vars mor dog när hon födde honom.

Ingen var mer trogen, mild och förlåtande än hon.

Skicka min son till min far så han får glädje av sitt barnbarn. "

Var säker på vår vänskap.

Drottningen ska veta att jag fort- farande är hennes trogne tjänare.

Lancelot... riddare.

Jag ger dig brev till Lancelot, sen återvänder du norrut.

Lancelot måste komma tillbaka. Han har varit borta för länge.

- Ni har rätt. - Det är för tidigt att ta hem honom.

- Kriget är ju slut. - Han måste övervaka Marr.

Lancelot tjänar fortfarande England bäst från gränslandet.

Befall honom inte att komma.

Jag talar med Merlin när hans tunga inte är så vass.

När hans tunga inte är så vass?

Jag önskar att jag hade fingrarna runt den gamle korpens hals nu.

Fingrar lämnar märken. Merlin är gammal.

Hans död kan lätt se mer naturlig ut.

Ordna det.

Merlin, jag lät skicka efter dig för några timmar sen.

Varför kom du inte till mig? Låt oss inte gräla om Lancelot.

Om dina skäl är sunda lämnar jag honom i norden.

Men är de en gammal tyranns nycker, kallar jag hem honom.

Vad säger du? Merlin?

Merlin!

Sänk lansarna!

Höj lansarna!

Herrar och damer, eftersom sir Lancelot du Lac-

- troget och väl har försvarat kungarikets gräns norrut-

och nu har återvänt till hovet-

- utlyser jag i kungens namn tolv dagars firande-

- med torneringar, festmåltider, dans och förlustelser.

Varför måste jag möta varje riddare som vill imponera på sin dam?

Så att alla damer imponeras av dig.

Men den dumskallen tror nog att de imponeras av hans ballader.

- Vad är det där? En dams rosett? - Varför inte?

- Till minne av lady Elaine? - Henne minns jag utan sjal.

Lancelot bär en dams rosett på armen.

Sörjer han inte sin hustru?

Bra att en kvinna har fått honom att ta förnuftet till fånga.

Mina herrar och damer!

Världens svåraste konststycke är att dansa på tå runt ägg.

Coll ska dansa runt ett dussin ägg på tå och utan att krossa ett enda.

Tvivlar ni på mig, satsa på det antal han har sönder.

- Han krossar inget. - Omöjligt.

- Vad satsar ni? - En kyss.

- Är det drottningens nya rival? - Jag undrar det...

Överens.

Hittills går det bra.

Kräv er vinst.

Vi är alla lite avundsjuka på lady Vivien. Inte sant, mylady?

Du kan gå.

- Vem ska betjäna er? - Jag klarar mig själv.

- Drottningen har gått till Lancelot. - Ta dina mannar till östra tornet.

Gå.

- Den här gången misslyckas vi inte. - Gå inte dit.

Arthur får inte misstänka oss. Vänta här.

Agravaine misslyckas inte.

Vem är det?

- Mylady... - Stäng dörren.

- Vad för er hit? - Varför måste ni såra mig?

- Kom ni hit nu för att fråga det? - När skulle jag annars fråga er?

- Inför hovet? - Att komma hit är högförräderi.

- Ni får inte tala med mig här. - Ni förödmjukade mig inför alla.

Ni bara inbillar er. Gå tillbaka till ert rum, så pratar vi i morgon.

Varför nonchalerade ni mig? Har er kärlek förvandlats till förakt?

Varför? Jag måste få veta varför.

Ni har missförstått mig på en punkt.

Jag älskar er inte. Det ligger inte i min natur att älska eller högakta.

Min natur är att slåss och roa mig och slåss igen.

Har ni aldrig älskat mig?

Inget är evigt, dårskap allra minst.

- Vad menar ni? - Ni varnade mig för Modred.

Han övervakar oss och hoppas att jag väljer er och inte lady Vivien.

Vad lady Vivien angår, så är våra känslor för varandra svala.

Vi begår inte högförräderi.

Jag ber er, säg inte mer.

Jag förnedrar mig inte inför er igen.

Vem är det?

Döden. De väntar i trappan.

Då är det jag som var för klentrogen.

Det är för sent för tystnad, Lancelot!

Modreds mannar. Han och Morgan väntade på det här.

Vi ska ta dig och din slampa!

Hon blir bränd på bål. Kom ut, annars slår vi in dörren!

- Vad är det? - Mitt svärd! Det är hos smeden.

- Vi är förlorade. - Då är också England förlorat.

Agravaine, om du går härifrån lovar jag att svara inför kungen.

Ja, i Modreds närvaro!

Jag överlämnar mig om ni skonar Lancelot.

Nej!

Gå undan, så öppnar jag!

Arthur ska få höra allt som hänt, men aldrig från er.

Ni har hört vittnesmål avgivna under ed om-

- att drottningen nattetid och utan sin makes vetskap-

ensam gick till Lancelots rum.

Ni ska avge er röst för eller emot den anklagade.

Ha i åtanke det straff som lagen stadgar för högförräderi.

Mannen halshuggs och hans kropp styckas-

- och hängs upp vid vägen som en varning för alla förrädare.

Kvinnan förs till stadens torg.

För att där brännas levande inför folket.

Avge er röst om de är skyldiga eller inte skyldiga.

Skyldiga.

Inte skyldiga.

Jag hörde en lögn. Var är Lancelot?

Jag vet inte. Kungen är här och rättegången är strax över.

Därför har sir Lancelot och drottning Guinevere-

- befunnits skyldiga till högförräderi mot kung Arthur.

Jag begär en styrka stor nog att gripa förrädaren Lancelot.

Jag överlämnar mig i dina händer.

Du och drottningen har dömts för högförräderi.

- Var är drottningen? - Hon har utsatts för en stor orätt.

- Jag håller henne i tryggt förvar. - Förrädare!

Jag ska lämna en full redogörelse över hennes och min lojalitet.

Först måste jag tala om en vänskap ur vilken allt annat är sprunget.

För länge sen sökte jag efter en man och hittade honom.

Vi slogs sida vid sida och uthärdade allt tillsammans.

Ibland var vi oense, men två män har aldrig varit godare vänner.

När jag åter gav mig iväg mötte jag en kvinna och blev förälskad.

Hennes namn är Guinevere. Hon är er drottning.

Min vän var er kung. Han utsåg mig till hennes förkämpe.

Därför förblev jag hennes tjänare och ingen annans, utom min hustrus.

En man och en kvinna kan älska varandra utan ondska mellan dem.

Sådan kärlek är god, för genom lidandet renas hjärtat.

Om någon påstår att drottningen inte är en trogen hustru-

så tar jag upp kampen med honom!

Han har inte längre rätt att utmana. Han kan bara fördömas.

Enligt lagen är straffet för dig och Guinevere döden.

Men genom mina befogenheter som rikets enväldige härskare-

ska ingen av er dö.

Ni måste bestraffas.

Därför förordnar jag att Guinevere, som var min drottning-

- ska föras till Amesbury- klostret för att där vistas tills hon dör.

När landet behövde det tjänade du det och förtjänar inte att dö.

Därför förvisas du från England på livstid.

- Straffet är döden! - Domen är förvisning!

Jag tackar dig för din nåd och barmhärtighet mot drottningen.

Jag fogar mig efter förvisningen trots att det är svårare än att dö.

Du lärde oss att ingen kung kan sätta sig över lagen.

Män och kvinnor, höga och låga, är alla lika inför rättvisan.

Om du värnar dem som lever, vem ska då hämnas de mördade?

Du har brutit mot eden som vi svor i denna sal!

Mina herrar...

Sista ordet i frågan är sagt.

- Sista ordet är inte sagt. - Utmanar du kungen?

Kung bara så länge vi kallar honom kung!

Är det kungligt att rygga för rättvisan?

Den verkligt stolte och mäktige följer bara den ännu mäktigare!

Är han kung eller halmdocka och blind för allt utom sin sorg?

Hur mäktig är han utan Lancelot?

Lika mäktig som en man som på slagfältet har tappat sitt svärd.

En pikenerare kan döda honom.

Sålunda lyckades Modred med att bryta den stora överenskommelsen.

Med drottningen i kloster och Lancelot landsförvisad-

- drabbades England åter av onda tider.

Hör upp, ni som anför arméerna!

Under förhandlingen får ingen riddare dra svärd.

Dras något svärd, ska en trumpet ljuda och ett hemskt krig börja.

Arthur, vad hoppas du vinna genom denna vapenvila?

Denna slakt är inte som det gamla krig som vi utkämpade mot varandra.

En gång anförde du Englands fiender mot mig.

Nu anför jag engelsmän mot dig, för du är fienden.

Måste jag kriga mot mitt folk, dödar det slag som dödar dem också mig.

- Undergången är din, inte min. - Ingen går segrande ur det här.

Vän kommer att döda vän, ovetande om vem han dödar.

Framför oss ligger bara förödelse.

Ridderlighetens och världens slut! Jag ber dig, avsvärj dig detta krig.

- På mina villkor. - Vilka är de?

Först att du drar tillbaka dina arméer från väster.

För det andra att rikets västra delar hamnar under mina domäner.

För det sista att Runda bordet för evigt upplöses.

Sådana villkor erbjuder man inte jämlikar!

Percival! - Om jag går med på det, lovar du att inte börja fler krig?

Om jag inte blir provocerad.

Jag går med på villkoren. Låt oss få det på pränt!

Förräderi!

Arthur, min ädle herre. Gud förlåte mig, jag kom för sent.

- Var är vi? - I Svärdets kapell.

Excalibur återbördat till platsen det kom ifrån.

Inte längre blankt eller ärorikt...

- Fläckat av min egen hand. - Herre.

Lancelot...

Modred... Du hade rätt. Jag skulle ha förgjort honom.

Därför måste du göra det innan han växer sig stark.

- Jag ska. - Mitt svärd.

Besudlat av mitt eget folks blod.

Kasta det i havet, Lancelot.

- Svär det. - Jag svär.

Gå till Guinevere. Säg åt henne...

...att jag älskar och förlåter henne.

En vän ska jag vara, kalla mig inget annat.

Det här är ett löfte bröder emellan.

- Vänta på mig vid Runda bordet. - Ta med mig.

Det här måste jag göra ensam.

Jag kommer med sorgliga nyheter. Kungen är död.

Hans budskap till er var kort - två ord.

- Vilka var de? - Förlåtelse och kärlek.

Tack.

- Till döden! - Till döden.

Beric!

Beric!

Beric!

Vad är det?

Jag ledde vårt brödraskap till undergång och död.

Mitt hjärta är för plågat för att be.

Lancelot... Musiken!

- Hör du den inte? - Jag hör ingenting.

Ljuset! Det förblindar mig nästan.

Men salen är oförändrad.

Kalken...

Kalken!

Percival, min riddare och tjänare.

Denna höga syn beviljas dem som är rena i hjärtat-

- så att tron på det som är evigt kan återuppväckas.

Av brödraskap och heder är inget förlorat.

Och av alla riddare ska Lancelots son Galahad bli den störste.

Trösta då Lancelot-

- vars skuld är glömd och vars hjärta nu får frid.

Välsignad vare Herren som lever och verkar i allt, i evighet.