All language subtitles for Rebel.Moon.Part.Two.Directors.Cut.1080p.NF.WEBRip.AAC5.1.10bits.x265-Rapta

-Är han vid liv?
-Ja.

Knappt.

Rue-kalin blev utmattad av hoppet.

Men vi lyckades tvinga ut lite mer energi
ur den otacksamma slynan

för att läka amiralen.

Han saknade hjärnfunktion ett tag.

Vi vet inte hur svår skadan är.

Vi vet vad som finns kvar av honom
när vi tar ut honom ur puppan.

Luftvägarna är fria.

Han andas på egen hand.

Amiralen.

Amiralen, det är jag.

Cassius?

Ja.

Var är jag?

Ni är på ert skepp.

Kungens blick.

När vi hörde om ert skepp
fick kalin hoppa oss hit till Gondival.

Vi har legat i omloppsbanan
för din återhämtning, sir.

Tack och lov har de gamla gudarna
besvarat våra böner.

Cassius, lyssna på mig.

Hon är på Veldt.

Vem?

Vem då?

Ärrgivaren.

Hon är på Veldt.

Sätt kurs mot Veldt.

Ja, amiralen.

Det ska ske.

Jag heter Hagen.

Det här är Den.

Vi välkomnar er till vår enkla by.

Ni måste vara trötta och hungriga.

Och törstiga.

Vi har förberett mat
och dryck åt er i långhuset.

Kom. Ni ska få se vilka bra värdar
mitt folk kan vara.

Ta urakierna till stallet.

De har återvänt.

Hur ser de ut?

Starka, som krigare, antar jag.

-Hur många?
-Sex.

-Med Kora och Gunnar.
-Sex.

Det kvittar väl hur starka de är?

Du får inte vara här.

Kommendör Cassius.

Soldat. Jag antar att allt är som det ska.

Ja, sir. Allt är på plats.

Inget utöver det vanliga?

-Nej, sir.
-Mycket bra.

Se till att skörden tas in som planerat

och är redo för vår ankomst om fem dagar.

Fem dagar?

De har gått in i långhuset.

Sätt upp en sändare.

Se om ni kan hitta ved.

Uppfattat.

Den här platsen blir bra.

Gå.

Kom in.

Varsågoda och ät.
Ni måste vara väldigt hungriga.

Okej.

Våra bybor har förberett
gott om mat och dryck

för att visa sin trohet
och tacksamhet vid er ankomst.

Men var är alla?

Hur skulle ni känna?

Om ni inte kunde skydda ert eget hem?

Om ni var tvungna att be andra
att offra sina liv för er?

Det är inte skamligt att vi är här.

Att svälja stoltheten och be om hjälp,

det är modigt om något.

-Tack.
-Ja.

Och ingen behöver offra sitt liv.

Det behövs inget försvar.

-Amiral Noble är död.
-Va?

-Är han död?
-På riktigt?

Du får nog upprepa det.
Han tror inte på det.

Han är död.

Tror du inte att de återvänder?

Nej.

Om en amiral dör
ska man enligt imperiets protokoll

genast återvända till Modervärlden.

Då är vår tacksamhetsskuld ännu större…

Du har fel.

Jag fick precis besked.

De kommer om fem dagar.

Är det sant?

-Fem dagar?
-Ja.

Men du sa att du dödade amiral Noble.

Det gjorde jag. Han krossades
mot klipporna. Han är död.

Det är väl emot protokollet att komma
utan en amiral som styr skeppet?

Det är sant.

Men dödsfall är inte alltid nog
för att ändra Modervärldens planer.

De måste vara i större behov
av spannmål än vi trodde.

-Hagen?
-Ja.

Kalla på dina bybor.
Jag vill prata med dem.

Okej.

Svåra tider väntar.

När tiden är kommen…

…kan vi alla behöva stå enade tillsammans

i strid, som bröder.

För att segra

måste vi lita på varandra.

Vi ska lära er att slåss.

Men först måste ni visa er styrka.

På ert vis.

Om vi inte agerar fort
är er bys förstörelse…

…i stort sett garanterad.

Hur lång tid tar det att ta in skörden?

Ett halvt varv runt Mara.

Det måste ske på tre dagar.

-Va?
-Det går inte.

Vi behöver alla
arbetsdugliga män och kvinnor.

Säden är vårt starkaste vapen.

Utan den

kan de utplåna oss från omloppsbanan.

Om vi tar in den fort

kan vi använda den
både för byteshandel och som skydd.

Jag trodde du sa att de inte förhandlar.

Amiral Noble skulle inte göra det.

Men andrebefälet
kanske är villig att byteshandla.

Det stämmer.

Vila upp er nu.

Arbetet börjar i gryningen.

Ni hörde honom.

Gryningen.

Kan de lära sig att lita på varandra?

De är rädda…

…för att strida mot främlingarna,
de fruktar för sina liv.

Tillit? Jag vet inte.

Jag hoppas att de har modet
att slåss om det behövs.

Jag visste inte hur det var att slåss.

Hur rädd jag skulle vara.

Du är rädd för att dö.

Det är okej. Det är alla.

Jag tänkte inte ens på döden då.

Om du hade frågat innan striden,

hade jag sagt att jag var livrädd.

Och jag var rädd.

Räddare än jag nånsin varit.

Vad var du så rädd för?

Om det inte var döden?

Det var dig.

Att förlora dig.

Det Noble sa…

…om att du är den mest
efterlysta brottslingen i universum.

Det blir man inte av att fly.

Minns du att jag sa
att jag uppfostrades av Balisarius?

Imperiets regent.

Och att jag var prinsessan Issas livvakt?

Ja.

Och att du var en dekorerad krigare.

Vän till kungafamiljen.

Vad hände med dem?

Under påverkan av sin dotters krafter

började kungen se saker i ett annat ljus.

Han hade hört att hans bästa general

hade begått omoraliska handlingar.

Vad har du gjort?

Och att hans huvudvapen
var slakt och ondska.

Så kungen visste att han inte kunde
låta honom behålla befälet.

Han skulle ha dödat Balisarius
och mig med honom.

Men kungen älskade honom,

och trots ilskan såg han honom som en son.

Så för sina synder fick han bli senator.

Men hans grymhet på slagfältet

var inget jämfört med hans skicklighet
och list som politiker.

Det är vad det betyder
att vara en riktig soldat för riket!

Och i senatens ekande marmorhallar

hittade han sitt riktiga kall.

Jag skulle ändå ge mitt liv…

Nej, jag skulle fanimig ge min själ

för att skydda vårt hem från mörkret
som kryper mot oss, vänner!

Min dotter, nyheterna är förfärliga.

Jag hörde att kungen planerar att abdikera

och överlämna kungariket till prinsessan.

Han planerar även att upplösa riket
och avrätta generalerna.

Han sa att…

Issa hade tittat honom i ögonen
och förlåtit honom,

men nu måste han ställa allt till rätta.

Om det du säger är sant,
kommer Issa regera med vishet och förnuft.

Ja.

Det kan stämma,

men när upprensningen börjar
är du och jag de första som försvinner.

Vi kan inte tillåta det, eller hur?

Riket är mer än du,
jag eller en liten flicka.

Och det ska inte offras
på grund av en ryggradslös kung

som, istället för att styra
i den här kammaren,

gömmer sig bakom ett oskyldigt barn.

Vad kan vi göra? Det är kungens vilja.

Kungen är bara en man.

Alla generaler och halva senaten
har sina platser på grund av mig.

Hör på, Arthelais, du är min familj.

Och när jag är militärregent,
är du inte prinsessans tjänare.

Du tar hennes plats.

Det var invigningen av vad som skulle bli
det sista Dreadnoughtskeppet.

Ett symboliskt slut på en expansionsera.

Enligt traditionen
skulle kungen inviga varje skepp,

men inte den här gången.

Det skulle bli
prinsessans första kungliga plikt,

hennes första officiella uppdrag.

Skeppet skulle heta Fredsmäklaren
och ha hennes kungliga sigill.

Missta dig inte.

Jag var min adoptivfars lojala dotter.

Jag kunde inte förråda eller trotsa honom.

Han sa att prinsessan måste dö.

Och dö skulle hon.

Min far sa att han inte skulle stå

och se på när barnet
avvecklade krigsmaskinen

som vi hade offrat så mycket för.

Jag litade på
att Balisarius skulle skydda mig

och riket som han älskade så djupt.

Lystring!

Märkligt.

Något är fel.

Balisarius.

Var är kalierna?
Varför är inte ugnarna tända?

Balisarius, jag pratar med dig.

Svara mig!

Issa, spring! Issa!

Din jävel.

Nej!

Gör det.

Vad väntar du på?

Vad väntar du på, barn? Gör det!

-Gör det.
-Nej.

-Nej, nej.
-Gör det. Döda henne.

-Döda henne!
-Nej!

Jag förlåter dig.

Det får du inte.

Vad har du gjort?

Vad har du gjort?

Grip henne!

Där är hon, mina herrar.

Kungafamiljens mördare.

En utomvärldsling.

En svulst av etnisk orenhet.

Mördare.

-Mördare!
-Mördare!

-Mördare!
-Dråpare!

-Förrädare!
-Orm!

Avskum!

Jag kämpade mig fram till färjan.

Och jag har levt som fredlös sen dess.

Jag övervägde att låta dem döda mig
eller att inte slåss.

Men på något sätt, barnets sista ord…

Hennes förlåtelse.

Det enda sättet
att hedra henne var att fly.

Att försöka vara, jag vet inte…

…mer än ett vapen.

Mer än ett vapen.

Det försöker vi alla vara.

Det är vad du är.

God morgon!

God morgon!

Det är väckningssignalen. Vakna, allihop.

Upp med er.

Det är dags att arbeta.

Kom igen, slöfockar! Vakna!

Vi har ont om tid!

Förlåt att vi är sena.

Se vem som är här.

Gunnar. Vill du säga några ord?

Självklart.

Ja. Vi har några här
som nog aldrig har skördat spannmål…

Säg inget.

-…bundit kärvar…
-Inte god morgon?

…slagit med lie.

Men vi ska välkomna dem.

Och genom vårt gemensamma arbete
får vi jordens andes välvilja

och garanterar ett framtida överflöd
från dessa heliga fält.

Ni kan era jobb.

Var inte rädda för
att sätta våra gäster i arbete.

Då börjar vi!

-Ja!
-Ja!

Varsågod.

Du.

Sluta stirra.

Kommendör, jag har sjukvårdschefen.

Koppla fram honom.

-Släpp mig!
-Kommendör.

-Ni borde komma hit.
-Det är förräderi. Jag styr skeppet.

Jag ska ställa er alla inför krigsrätt!

Jag svär! Ni ska alla dö!
Jag behöver ingen av er!

-Ni måste komma hit nu.
-Jag är på väg.

Jag dödar er själv!

Amiralen, ni är inte redo än.

Jag är fortfarande skeppets befälhavare!

Varför står ni
och stirrar på mig? Ynkryggar!

-Förräderi!
-Välkommen tillbaka, sir.

Är ni redo att återta befälet?

Självklart. Säg åt idioterna
att släppa mig.

Som jag sa,

vissa rutiner måste följas
innan ni kan återta befälet.

Tester som måste utföras
för att se om ni är mentalt och fysi…

Låt mig hjälpa dig med utvärderingen.

Amiralen, snälla!

Koppla loss honom!

Är vi långt från Veldt?

Några dagar bort.

Kalin återhämtar sig fortfarande
från hoppet till dig.

Amiralen, förlåt för ärret
som efterlämnades

av det inkompetenta sjukvårdsteamet.

Det kan säkert avlägsnas.

Nej.

Låt det vara.

Hon gav mig det.

När hon lämnas till Balisarius

och kroppen visas upp i senatens rotunda,

ska jag visa mitt bröst.

Det blir symbolen

för att det var jag
som förde Ärrgivaren inför rätta,

och det är jag som står inför mitt folk
som en frälsare.

Hur har skörden gått?
Har byborna protesterat?

Nej, sir.

Allt går enligt planen.

Jag har inte sett Faunus
eller Marcus under dina rapporter.

De är upptagna med att driva på byborna.

För att krama ut det allra sista ur dem.

Bra.

Jag tror att det var ditt uttryck, sir:

"Alla barn skriker,

alla mödrar gråter."

Det är ett av mina.

Men jag myntade det inte.

Jag tror att det kommer från
regent Balisarius själv,

under hans tid som krigare.

Det är en ära att citera honom.

För mig med.

Arbetet har pågått dygnet runt.

All säd kommer att vara mald till mjöl

när ni anländer.

Utmärkt, menige.

Om byborna uppfyller sin del av avtalet

kanske en viss lättnad är på sin plats.

Dessa hundar förtjänar inget annat
än en hård spark.

Är det så?

Vi får se…

…när jobbet är klart.

För den mördade kungen.

För den mördade kungen.

Det är tydligt
att det som prisjägarna säger är sant.

Att Faunus och Marcus
och resten av deras män är döda.

Ärrgivaren är bland dem.

Och vår unge menige verkar ha valt sida.

Vad ska vi göra, sir?

Vi väntar på mer information
från prisjägarna.

Vi låter dem tro att vi är ovetande.

Ja, sir.

Men så här är det.

När vi är klara med de västra fälten
behöver vi bara mala säden.

Skörda tio fält, vi är halvvägs.

-Ja, men…
-Den snälla kvinnan med silverhår…

-Vad heter hon?
-Hervor.

-Hurså?
-Inget.

-Hör på.
-Hur många fält behöver vi…

-Lyssna.
-…få klart till imorgon?

Jag är inte den som brukar bekänna saker.

Vi vet vad var och en måste göra.

Ni är här för jag vill att ni ska veta
vilka ni slåss med.

Alla måste säga sanningen.

Jag börjar.

Sarawu.

Regent Balisarius skickade mig
och mitt skepp i en maktuppvisning

för att hovra över Sarawus parlament,

så att valet mellan att rösta ja
eller nej till självständighet

var självklart.

Men det modiga folket
röstade trotsigt för frihet,

och som svar beordrades jag
att öppna eld mot huvudstaden.

Jag vägrade och mitt skepp sköts ner.

Krypandes från vraket,

slogs vi mot Modervärldens styrkor
tills våra vapen var tomma.

Jag visste att mina män
skulle slåss med mig in i döden.

Så jag ingick ett avtal.

Mina mäns liv mot att jag överlämnade mig.

Jag bönade och bad regenten att skona dem.

Men nåd är inget
som regent Balisarius känner till.

Som straff avrättades mina män
inför mina ögon.

Det var jag som fattade beslutet
att trotsa Balisarius.

Inte en dag går utan att jag tänker
på de som dog för mig.

Hur min kapitulation svek dem
och dömde dem till döden.

Aldrig igen.

Jag kommer aldrig att kapitulera.

Ni måste veta det idag
innan ni väljer att följa mig imorgon.

Jag har aldrig stridit i ett slag
likt det som väntar.

Men jag är uppväxt på ett ställe
som liknar det här.

Min barndom fick mig att förstå att

marken är inte till för att odla mat,
utan för att kultivera själva stammen.

När skeppen dök upp ovanför min värld,

frågade jag mina stamäldste
vad vi skulle göra.

De sa: "Vad kan vi göra
mot Modervärldens makt?"

De böjde sig inför rikets makt,

kapitulerade och gav dem allt
av rädsla för att slåss.

De som var för svaga eller gamla mördades.

Resten av oss skickades
till arbetsläger över hela universum.

Familjer splittrades.

Det var som om mitt folk
aldrig hade funnits.

Mitt läger befriades av motståndsrörelsen.

Jag hittade en ny familj
som visade en annan väg.

Så när tiden är inne…

…ger jag mitt liv
för att skydda den här byn om så krävs.

Att försvara och dö för en plats
som är ett hem.

Vilket värdigare slut
kan man någonsin hoppas på?

Jag hade ett liv förut.

För länge sen…

…känns det som.

Vi var en liten fiskeby.

Imperiets trupper slaktade allt och alla.

Vi var fredliga människor.

Men så hade det inte alltid varit.

En gång, för längesen…

…var vi ett krigsfolk.

Jag hade aldrig dödat förut,

aldrig spillt blod,

förrän jag spillde mitt eget.

Min smärta blev till raseri.

Och mitt raseri blev till hämnd.

Men mina förfäders blodtörst
levde kvar i de gamla handskarna.

Mitt blod väckte dem.

De visade hur man slåss.

Och jag återföddes.

Men sen den dagen

har jag varit en hämndvarelse.

Och ja…

Jag kommer att döda dem.

Ingen väljer sina föräldrar.

Och mina råkade vara kung och drottning.

Min far, kungen,

insisterade på att själv presentera
våra villkor för Modervärldens styrkor.

Deras svar var att återlämna hans kropp
med ett löfte om invasion.

Min mor sa då: "En pojke blir inte en man

förrän hans far dör.

Då blir prinsen kung."

Det var sista gången jag grät.

Strax därefter förmörkades vår himmel
av deras skepp.

Min mor stannade kvar av heder.

Jag ville stanna och skydda henne,

men drottningen ville bevara
blodslinjen och tronen.

Jag förlorade min mor…

…och min värld den dagen.

Jag smugglades bort från planeten,

gömd i en flyktingtransport
på väg mot en närliggande stjärna.

Jag flydde för… för pliktens skull,

för bevarandet av ett kungarike
och en blodslinje som inte existerar.

Jag fråntogs möjligheten
att dö försvarandes dem.

Men aldrig igen.

När vi är klara här,

så är det dit jag ska.

Hem.

För att sona för den felriktade hedern.

Kora.

Du har inte sagt något.
Vad är din historia?

Jag är ett krigsbarn.

Militärlivets disciplin passade mig.

Jag tjänstgjorde på ett skepp
liknande Kungens blick.

Jag trodde att jag hade hittat en familj.

Det var tills jag kom hit till Veldt.

Det här stället lärde mig
vad ett hem och en familj verkligen är.

Vill du säga något mer?

Nej.

Säker?

Hur är källvattnet?

Va?

I flera dagar

har Titus låtsats dricka.

Han vill inte visa hur mycket han bryr sig
om den kommande striden.

Det är vatten.

Gamla historier kan vara svåra att släppa.

Ja.

Vänner…

Jag kan bara säga…

…tack för att ni kom hit

och ger oss hopp.

Tack.

Vatten.

Allvarligt, Titus?

Det är general Titus.

-Självklart.
-För dig.

Nej.

Okej. Lär mig.

Okej.

Förlåt.

Jag kan än.

Det är så här vi festar.

-Tack.
-Roa er.

Jag ska ta dricka först.

Jag såg att du var bra på att skörda.

Jag kommer från en värld som är lik denna.

Vad hände med den?

Det vi kom hit för att förhindra.

Allihop, om jag bara får…

Jag vill välkomna våra nya vänner.

Jag vill ge er några små gåvor
som jag har gjort.

Ni kommer från ställen

som är rikare
och mer sofistikerade än här,

så jag hoppas att mina enkla gåvor
inte förnärmar er.

Jag har gjort dem med tacksamhet.

När jag såg er rida in i vår by,

tyckte jag att general Titus
var som berget själv.

Stark och oflyttbar.

Tack.

Tarak.

Ditt sinnelag är otämjbart,

men din ädelhet är obestridlig.

Som snöälgen.

Tack.

Vår egen Den, som jag inkluderar

för att han gör
det som marken gör under våra fötter,

reser sig för att försvara oss.

Unga Milius…

…som lyser som solen på våra ansikten,

värmer oss och tröstar oss,

orubbligt och äkta.

Tack.

Nemesis.

Vildsint som stormen
med sina inslag av blixtar,

men med livgivande regn.

Det är livets källa.

Stormen är allas moder.

Tack.

Gunnar.

Du är vårt hjärta.

Du ger oss hopp.

Den är jättefin. Tack.

Titta.

Och Kora.

Du är vår skyddsvarg med blottade tänder.

Du står mellan oss och utplåning.

Du har all vår samlade styrka.

Nu äter vi!

Mår du bra?

-Okej?
-Ja.

Skål.

-Den, visa oss lyftet igen!
-Redo?

Så ja!

-Vart ska vi?
-Jag lovar att det är säkert.

Det här är…

Hur var din värld?

Fler månar.

Du skulle ha sett den.

Den var vacker.

Är det inte fint här?

Jo.

Det är det.

Om vi överlever,

när allt det här är över…

…stannar du då?

Här, med mig?

Om du vill det, så stannar jag.

Åh, nej. Äckligt.

De pressar sina munnar mot varandra.

För jävligt.

Hörni! Förbered för att sända.

Ett ögonblick.

Nu.

Det är klart.

Uppkopplad.

Bra.

Okej.

Idag börjar försvarsförberedelserna.

Vi börjar med att ta in säden i byn

så att de inte kan beskjuta oss från
omloppsbanan utan att riskera den.

Samla ihop och redovisa alla jaktgevär.

Alla knivar.

All ammunition i byn.

Vi måste gräva försvarspositioner
för att skapa överraskningsmoment.

Okej.

Astrid. Få se vad du kan.

Vänta.

In med armbågen.

Ögonen öppna.

Idag ska vi lära oss
grunderna i anfall och försvar.

Vi har gjort om
era skördeverktyg till vapen.

Så det vi ska försöka göra är…

…det där.

Ja.

Som ett proffs.

Bra.

Rätt bra.

Vi har en naturtalang.

Här.

Lyft!

Hissar ner.

-Hur lagade du det?
-Det var inte jag.

Minns du vår Jimmy?

Det var han.

Okej.

Håll i dig.

De har ett leveransskepp.

Hallå! Förbered sändning.

Ja. Kom.

Kommendör Cassius,

när vi kommer runt de yttre månarna
i Marasystemet

får vi en oplanerad sändning
från prisjägarna på Veldt.

Sänder.

Vad är så brådskande
att det inte kunde vänta?

Vi kommer runt Mara nu.

Vi är i låg omloppsbana inom en dag.

Sir, byn har en tillgång.
Vi upptäckte just…

Vad fan gör du? Vi är på samma sida.

-Vad hände med signalen?
-Den försvann.

Hej, James.

Den sista som kallade mig det

var Mechanicas Militariums
gamla befälhavare

när han dog i mina armar.

Jag beklagar.

Det gör inget. Jag gillar hur det låter.

Det får mig att känna
nåt annat än hopplöshet.

Du förstår…

Jag fick minnen av en värld
som jag aldrig får se,

lojalitet mot en kung
som jag inte kan tjäna

och kärlek för ett barn
som jag inte kunde rädda.

Men ljudet av namnet när du säger det

får mig att minnas, även om det är vagt…

…varför jag ens existerar.

Var det därför du räddade Sam?

Jag vet inte.

Jag vet bara att tanken på
att hon skulle skadas,

öppnade upp en sida i mig
som hade varit stängd.

Du väljer sida, James.

Du och jag är lika,
skapade att döda åt dem.

Deras mardröm är
att du och jag slåss tillsammans.

Inte för att vi är beordrade,

utan för att vi försvarar något
som vi älskar.

Låt mig visa en sak.

-Hur länge?
-Igår.

Det är sändaren som de använde.

Jag är säker på att de kommunicerade
med Kungens blick.

De vet allt.

Du måste veta att ni inte kan vinna.

Så är det nog.

Jag dör åtminstone på rätt sida om hedern.

Finns det fortfarande?

Vad tror du, James?

Hur mycket tror vi att de vet?

Vi måste anta att de vet allt.

Då räcker det inte att kriga defensivt.

Vi måste ta striden till dem.

Hur väl känner du till Dreadnoughten?

Vad tänker du?

Vi har massor av ammunition till dessa.

Och den här. Vi hittade ett raketgevär.

Pansarbrytande högexplosiva sprängkapslar.

-Vi har några kommunikationsenheter.
-Bra.

Och de döda soldaternas uniformer?

Här.

Blodet blir svårt att få bort
men vi kan försöka.

Nej, det är perfekt. Låt det vara.

Har du fler?

Ja.

Allt är klart.

Dreadnought.

Avsluta! Gör klart! Kom igen!

Skynda på!

Avsluta ert jobb! Inta era positioner!

Täck över det!

Här är de nya formationerna.

Där är säden.

Lagd mot en byggnad
så att vi inte kan förstöra den.

Och där och där, de har staplat den
som en skyddsmur att skjuta ifrån.

Smart.

Definitivt inte en bondes planer.

General Titus har tydligen inte
supit bort vettet än.

Titta här.

Värmekamerorna visar grupper
av människor i långhuset

längst bort.

Säkerligen kvinnor och barn.

Bra. Vi gör vårt bästa för att undvika
ett fältslag i byn.

När jag förhandlar skickar vi ut Krypteia.

Vi tar kvinnor och barn.

Då ser vi hur motiverade de är att slåss.

Alla går in nu!

-Kom igen. Fortare.
-Gå. Kom igen.

Gå in. Sätt fart!

Ingen välkomstceremoni?

Var är min varma omfamning?

Jag fick aldrig någon öl.

Arthelais.

Vad försöker vi åstadkomma här?

Samma sak som sist vi sågs.

Jag dödar dig.

Ja.

Vilken ära det var.

Ett ärr. Av självaste Ärrgivaren.

Inget blod behöver spillas här idag.

Jag erbjuder en chans att undvika slakt.

Förstår du vad Balisarius ger mig

när jag får ner dig på knä inför honom?

Jag antar att du vill ha
en plats i senaten.

Jag förtjänar det.

Ta då den säd som dina män behöver

på resan tillbaka till Modervärlden.

Varken mer eller mindre.

Du lämnar byborna oskadade.

Rapportera till Balisarius
att krigarna kom undan.

Och jag ska inte ta något?

Inget alls?

Ni får behålla livet.

Det är ditt val.

Vanära och degradering
eller avhuggna huvuden.

Skeppet blir er grav.

Era familjer, hela Modervärlden får veta

att ni mördades av Veldts bönder.

Mitt uppdrag är
att ge ära till Modervärlden.

Jag tänker genomföra det.

Vad roar mig mest med det här?

Att ni tror att ni har förhandlingsstyrka?
Det har ni inte.

Jag vet att ni gömmer
era kvinnor och barn.

Er plan misslyckas redan nu,
medan vi pratar.

Om inte en annan
överenskommelse kan göras.

Jag kan ta säden som du erbjöd.

Jag kan göra det du bad om
och låta byborna leva.

Men det har ett pris.

Och det priset är du.

Imperiet uppskattar såklart
alla i din trupp,

men den som tveklöst är mest eftersökt

av den ärade regenten är du.

Självaste Arthelais.

Så där har du ditt val.

Arthelais, överlämna dig.

Så låter jag byborna leva.

Om du vägrar

kommer de ni älskar mest i byn,

de äldre och barnen

som sökt skydd i långhuset,

att mördas av mina män som är på väg dit.

Har inte nog med blod redan flödat
i den vackra byggnaden?

Är du beredd
att låta det fortsätta på grund av dig?

Det är dags, Arthelais.

Vad?

Kora.

Kora, vad gör du?

Jag tänkte väl det.

Gå och ta farväl av din vän.

Din far väntar på dig.

Kora, titta på mig.

Vad händer?

Förlåt.

Jag kan inte låta byn dö för mig.

Jag vet vad jag gör.

Han ljuger för dig.

-Släpp mig!
-Nej!

Nej.

Nej!

-Nej!
-Kom.

Gå!

Kom igen, Kora! Du måste upp till skeppet.

Kom.

Varför stoppade du mig?

Han hade sagt vadsomhelst
för att du skulle ge upp,

men hans ord är värdelösa.

Vi låter dig inte offra dig för en lögn.

Upp med dig!

Kom igen.

Uppåt!

-Upp, soldat!
-Jag kan inte.

Framåt!

Till fronten!

AA-77, ge er av genast.

Vi måste lyfta nu!

Förbered huvudvapnet.

Jäklar.

-Gå!
-Kom igen!

Avvakta!

Håll utkik åt höger!

Därborta! Gå!

Klart! Gå!

Kör!

Håll i dig.

Här!

Vi intar formation.

Starta röken på min signal.

Herrejävlar.

Är du säker, Kora?

Nu. Starta nu.

Dockar.

Det där skeppet är skadat.

Jag har skadade.

Instrumenten svarar inte.

Jag överlämnar kontrollen.

Vi har dig, soldat.
Vi placerar dig i huvudhangaren

för underhåll och medicinsk vård.

Jag har blodet här.
Vi måste bloda ner oss.

Redo?

Okej, hjälmarna.

Tiden är inne för allt ni älskar.

För ert hem.

Skydda varandra och visa ingen nåd.

För Sindri!

Vi kan inte låta Titus
och de andra göra allt jobb.

Är ni redo?

Att kriga och dö!

Lämna döendet åt fienden!

Sluta!

Jag är här.

Sluta. Jag är här.

Förbered den andra vågen.

Ja, sir.

Du hörde amiralen.
Skicka den andra truppvågen till skeppet.

Ja, sir.

Vad fan gör ni?

Låt mig vara!

En skadad i lastutrymmet!

Hör du mig? Är du okej?

Jag ska försöka flytta dig.

Jag har dig. Det kommer att bli bra.

Okej.

-Ingen fara.
-Två skadade, okontaktbara!

Hämta bårarna!

Lyft upp dem. Okej, kom igen, ta honom.

Ta axeln. Jag tar benen.

Lyft upp armen. Så ja.

Okej, då går vi. Jag rapporterar.

Splitterskador, infanteristen
verkar ha ett litet skottsår.

Två minuter bort. Inspektion i hissen.

Gå.

Nej.

Det är okej.

Du var duktig.

Ja.

Hjälp mig med hjälmen. Stötta nacken.

Konstigt. Jag ser inga skador.

Den andra? Stabil?

Pulsen är förhöjd.

Jag ser inga skador, men lite blod.

-Kanske under rustningen.
-Ta av balaklavan. Där är ett sår.

Kollar pulsen.

Pulsen är väldigt låg.

Vänta. Det är…

Ge mig laddningarna.

-Laddningarna.
-Vänta.

Gå tillbaka till skeppet och starta det.

Vi måste härifrån innan det smäller.

Okej.

Jag väntar på dig.

-Det finns en hiss därborta.
-Okej. Skynda dig.

All personal, var vaksamma.

Uppfattat. Siktar på säkerhets…

Det är okej, Kora.

Jag vet att du inte vill döda mig.

Men jag vet också
att det är det enda sättet.

Så jag förlåter dig också… som Issa.

För en dag kommer du
att väcka mina systrar,

och deras vrede blir min hämnd.

Inkräktare. Jag upprepar: Inkräktare.

Skickar förstärkning.
Vilken sort och hur många?

Det är en kvinna. Bara en kvinna.

Skott har avlossats. Män är skadade.

Det är en kvinna, jag säger det…

En vad? Vad händer?

Vi har en situation i maskinrummet.

Han sa att en kvinna
har infiltrerat skeppet.

Arthelais.

Arthelais är ombord på skeppet.

Det är omöjligt.

Jo, det är hon.

Hon har kommit till oss.

Det är perfekt.

Meddela alla sektorer. Fånga henne genast.

Och Cassius?

Du kan skjuta mot byn.

Säden, sir.

Vi behöver inte säden nu.

Ärrgivaren har kommit till oss.

Våra män får hellre svälta

än att vi riskerar att utsättas
för fler av Titus trick.

Men vi har män på marken.

Ja. Färre magar att mätta.

Håll kvar den andra vågen
och skjut mot den jävla byn.

Du hörde mig.

Förstör den.

Du hörde amiralen. Ladda kanonerna.

Huvudvapnet.

Ladda kanonerna.

Ni har fri eldgivning när vi beordrat
den andra vågen att avvakta.

Ja, sir.

Kod röd! Säkra maskinrummet.

Kod röd! Säkra området genast.

Du anar inte vad jag just hörde.

Den andra vågen har beordrats att avvakta.

Amiralen har bestämt sig
för att krossa byn

med våra stora vapen här på Kungens blick.

Ryktena om att ta rymlingarna vid liv
var visst bara rykten.

Typiskt.

Gå iväg!

Säkra området genast.

Väntar på kontakt!

Gå!

Hon är på plan tre.

Vi måste gå!

Kora. Noble riktar vapnen mot marken.

Han skiter i säden. Han vill förstöra byn.

Men laddningarna är klara och räknar ner.

-Tiden räcker inte.
-För vad?

-Ta dig till skeppet.
-Okej.

Initiera nedstängning,
försegla alla öppningar…

Sir.

Löjtnant. Sir.

-Framåt!
-Kom igen!

Nej!

-Kom igen. Jag går!
-Nej.

Du kan inte hjälpa dem.

Du täcker mig med det här eller med jord.

Valet är ditt, generalen.

Gå!

Är du träffad? Är du okej? Kom.

Jag trodde att jag ville dö i krig.

I kampen för något.

Jag hade nog fel.

Jag vill nog inte dö alls.

Men om jag måste…

Kom igen.

Befälhavare rapporterar
sin personal till bryggan.

Initiera nedstängning, försegla alla…

Artillerikommendör,
rikta dina vapen mot byn.

Ska bli, sir.

Vapnet är laddat och redo.

Målet är inställt. Vi är låsta på byn.

Bekräftat.

Fri eldgivning.

Skjut!

Skjut! Skjut nu!

Snälla! Jag har familj!

Skaderapport?

Det missade, sir.

Missade det?

Vapnet avvek från målet
sekunder innan det avfyrades.

Vad gör han?

Huvudvapnet, vad är er status?
Huvudvapnet, återgå till målet.

Berätta, vad pågår?

Kungens svärd, vad är er nuvarande status?

Kungens svärd?

Kungens svärd,
varför höjer ni vapnet bort från målet?

-Kungens svärd?
-Kommunikationen är nere.

Vad fan pågår?

Kungens svärd, svara. Vad är er status?

De svarar inte.

Kungens svärd?

Vänta! Amiralen.

Nej. Amiralen!

Nej! Sir!

Sir!

Nej!

Det är Kora!

Kora. Kora, var är du?

Motorn är igång. Jag väntar.

Tiden rinner ut.

Jag är nästan där.

Bra.

Var på er vakt.
Vi har en rymling på skeppet.

Stridsgrupper på sexan, öppna hangaren.

Arthelais.

Jag ska väl tacka för att du inte antog
erbjudandet om överlämning.

Det är ännu bättre
att jag dödar dig i strid.

Bra jobbat att ta dig hit.

Bättre än jag väntade mig.

Mycket bättre än förväntat
av ett gäng bonnläppar.

Du måste veta
att skeppet fungerar utan bryggan.

Ja, det vet jag.

Men fungerar det utan motorn?

Sir!

Vad?

Åh, nej.

Ta henne.

Nej!

Kora!

Kom hit!

Öppna ögonen!

Se på mig!

Kom igen!

Kom igen.

Du.

Du. Kom här.

Kom här.

Vänta. Okej.

Hördu. Stanna hos mig.

Stanna hos mig.

Varför kan jag inte få ha det här?

-Stanna hos mig. Snälla.
-Det är okej.

Titta vad du har gjort.

Du räddade oss.

Oss alla.

Du.

Jag älskar dig.

Snälla.

Snälla.

Jag vet vad du är.

Och jag älskar dig.

Snälla.

Titta!

Formera er efter mig!

Ja, kommendör.

Sikta på leveransskeppen!

Ja, kommendör.

Svarta bergsskvadronen, ta stridsplanen.

Titus! Ja!

Ja!

Titta, det är Devra Bloodaxe
och hela rebellflottan.

Det är verkligen över. Det…

Nej.

Nej.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

De kom från andra världar
för att slåss för oss.

För att dö för oss.

Må de finna ro.

Vi hedrar dem på det enda sättet vi kan.

Genom att minnas deras namn…

…när vi skördar nästa gång.

Nästa säsong, om hundra säsonger.

Och genom att fortsätta.

Genom att fortsätta.

Alla ni, hedra de stupade.

Ni hedrar min bror och hans mod.

Prata inte om mig
när du pratar om heder och mod.

Jag har ljugit för er.

För er alla.

Titus.

Jag vet.

Jag vet.

Vet du att jag är Arthelais?

Regent Balisarius adopterade dotter?

Och prinsessan Issas mördare?

Jag vet ditt namn. Ja.

Men du är inte hennes mördare,

för prinsessan lever.

Trodde du att hon kunde dödas så lätt?

Nej. Hon står över döden.

Vad ska jag göra?

Du har en anledning nu, eller hur?

Att hitta henne och slåss.

Om du väljer att slåss,

står jag vid din sida.

Vi alla.

Och jag med.

Om jag kan vara till hjälp…

Jag har den här.

Vill du slåss med oss, robot?
Hjälpa oss att hitta prinsessan?

Om det ni säger är sant
och prinsessan lever,

då har jag inget val.

Jag tjänar kungaätten.
Det är en ära att slåss.

Att hitta henne och slåss.

Att hitta henne och slåss.

Långt härifrån

Kallar mitt hemland på mig

Över de böljande fälten

Mitt hjärta tas ut ur mig

Långt inom långt

Följer jag din fötter

Långt inom långt

Möter jag mitt slut

Långt ifrån långt, din vilsna själ

Under stjärnor som jag aldrig får hålla

Måste jag låta dig gå?

Långt ifrån långt, mitt hjärta, mitt hem

Långt ifrån långt, mitt hjärta, mitt…

Hem

Ers nåd, vi har upptäckt…

Ett ögonblick.

Jag älskar den här delen.

Kom, du kan berätta medan vi går.

Du har hört från amiral Noble, antar jag.

När kommer han tillbaka?

Ja. Vi ville meddela dig
så fort vi kunde bekräfta att

vi inte har någon kontakt med amiralen
och befarar att Kungens blick är förlorat.

Förlorat?

Förstört, Ers nåd.

Vi har bekräftat att skeppet upplöstes
vid nedslaget på Veldt.

Vi förmodar att det inte finns
några överlevande.

Överlevande?

Nej.

Nej, ni hittar inga överlevande.

Det har hon sett till.

Hon, Ers nåd?

Undertexter: Lisa Olsson