Original subtitles

Jag döper dig till Catherine i Faderns-

- Sonens och Den helige andes namn...

Ingen som såg Catherine Morland som spädbarn, såg en hjältinna.

Hennes livssituation, föräldrarnas karaktärer-

- och hennes egen person och lynne talade emot henne.

En familj med tio barn är förstås en utmärkt familj-

- där det finns huvud och lemmar nog för antalet.

Men familjen Morland var enkel och Catherine var länge lika enkel.

Det var ej heller bra att Caherine, som var långt ifrån heroisk-

- föredrog kricket framför dockor och böcker.

Men i 15-årsåldern rättades det till.

Catherine Morland tränades att bli hjältinna.

Vet du, vår Catherine har artat sig riktigt bra.

- Kom, så fortsätter vi! - Nej, sen.

Flickan ser riktigt bra ut. Ja, hon kan nästan kallas söt.

Och hon har blivit väldigt förtjust i böcker.

Men kan det vara bra för henne att läsa så många romaner?

Vad kan vara ett harmlösare tidsfördriv för en ung flicka?

Han avbröts av ett buller. Det närmade sig, dörren var olåst.

En man släpade in en vacker flicka. Hon grät och var oerhört plågad.

Se till att jag slipper se henne igen!

- Cathy! Vad håller du på med? - Ingenting.

- Vad vill ni, förresten? - Mr och mrs Allen är här.

Mor säger att du genast måste komma.

Nej, sa dr Malleson, ingen annan plats botar gikt så bra.

Ingen annan plats är så bra att kasta bort pengar på.

Kan så vara, men du vill ju se mig glad.

- På tal om det... - Catherine är ung.

Men med herrskapets beskydd är det ingen fara.

Hon är en bra flicka. Vi kan nog lita på henne.

Som du har vuxit, Catherine! - En riktig ung dam. Inte sant?

Mr och mrs Allen har en inbjudan.

Vi skulle vilja ha ditt sällskap i Bath.

Ska en ung dam bli hjältinna, så krävs det-

-att ett äventyr korsar hennes väg.

Fruktan väcktes i Adelines hjärta-

- att busar överföll vagnen och återförde henne till fångenskapen.

Nu är vi snart framme.

Pulteney Street är inte den finaste adressen-

- men jag tycker om att vara i händelsernas mitt.

Den där lilla sötnosen är mogen att plockas.

Så många människor! Vilka är de, tro?

Knappast intressanta, om de föredrar gatorna-

-framför hemmets lugna vrå.

Mr Allen är så komisk!

Han tycker om ett gott sällskap.

När ska vi gå ut, mrs Allen? I kväll är det väl för sent.

Ingen av oss har ju något att ta på sig.

Jag tog med min finklänning och min rosa muslin duger.

- Vill du att vi ska bli utskrattade? - Affärer måste besökas, Catherine.

Pengar måste spenderas. Står du ut med det?

Utan nån möda alls, sir.

- Har du nånsin sett nåt sötare? - Förutom dig själv, menar du?

- Kan så vara! Men Catherine... - Hon ser precis ut som hon bör göra.

Kan vi se till att komma i väg?

Jag har stora förhoppningar om att anlända vid midnatt.

Hör hur han retar oss, Catherine. Midnatt, minsann...

God kväll, sir. Ta det försiktigt.

Den här vägen, mina damer.

Sedley... Sedley! Där är du ju.

- Är det nån här? - Inte en själ, John.

Vad menar han?

- Får jag besvära? Tack. - Ursäkta mig...

Jag går till spelrummet. Vi ses sen, min kära.

- Den här vägen, Catherine... - Å, ursäkta mig, fröken.

Vi kanske ska gå till terummet.

Fort! Där finns två platser.

- Så besvärande att inte känna nån. - Ja, kära du. Mycket besvärande.

Men man kan inte tala med folk utan att ha presenterats.

- Vem skulle presentera oss? - Jag har ingen aning.

Ska vi inte gå? Jag tror inte att vi är välkomna.

Ja, det är högst oangenämt. Om vi ändå hade ett stort umgänge.

Överhuvudtaget ett.

Mrs Allen?

- Se upp, sir! - Jag ber tusen gånger om ursäkt.

Catherine, ta bort nålen ur min ärm. - Det var inte ert fel, sir.

Tack så mycket, men jag är rädd att den rev hål.

- Det är inget alltför katastrofalt. - Det är en favoritklänning.

- Man märker det knappt, mrs Allen. - Det kostade 9 shilling metern.

- Det hade varit min exakta gissning. - Förstår ni er på muslin?

Väldigt väl. Min syster förlitar sig ofta på mig i valet av klänning.

Jag köpte en häromdan. 5 shilling metern, och äkta indisk muslin!

- Vad säger ni om det? - Mr Allen som inte kan skilja dem åt.

Vad tycker ni om miss Morlands klänning?

Miss Morlands klänning... Den är väldigt vacker.

Men jag är rädd att den blir trådsliten i tvätten.

- Hur kan ni vara så...? - Förmäten. Utan nån presentation.

Tillåt mig att rätta till det, mrs Allen.

Mina herrar...

- Tack så hemskt mycket. - Ett ögonblick...

En sån... Jag borde inte ha låtit dig prata med honom, en främling.

- Men han förstod sig ju på muslin. - Vart tog han vägen, tro?

Här kommer han, och han har med sig mr King.

Självaste ceremonimästaren.

Mrs Allen, miss Morland...

Låt mig presentera mr Henry Tilney, nyanländ i Bath.

Mina damer, det är ett nöje att få träffa er.

- Nu kan vi prata. - Det har vi redan gjort.

Låt ingen höra er, annars utesluts vi ur alla fina kretsar.

Det är vår hemlighet. Om er lista inte är fulltecknad-

- får jag anhålla om nöjet att dansa nästa dans med er?

Tack!

Ursäkta, men jag har försummat min uppgift som kavaljer.

- Och vad är det? - Att fråga när ni kom hit.

Och om ni har varit på teater eller konsert.

- Vore inte det tråkigt? - Jovisst.

- Men det är vår plikt. Är ni redo? - Ja.

- Hur länge har ni varit i Bath? - Inte länge alls.

- Har ni aldrig varit här förut? - Aldrig.

- Har ni varit på teatern? - Inte än, sir.

- På konsert? - Nej.

Otroligt! Säg mig... är ni nöjd med Bath, madam?

- Ja. Jag trivs mycket bra. - Utmärkt.

Nu måste jag smila, sen kan vi bli förnuftiga igen.

- Känner ni den där herren? - Inte alls.

- Varför tittar han på oss? - Han tycker om utsikten.

- Vad då? Menar ni mig? - Varför inte?

Vad tänker ni skriva i er dagbok i kkväll?

"I fredags bar jag blommig muslin med blå garnityr."

"Jag var mycket fin, om jag får säga det själv."

"Jag dansade med en man, men fick blickar av en mycket stiligare."

- Det skulle jag aldrig skriva. - Vad skulle ni då skriva?

Jag kanske inte för dagbok.

En sån trevlig ung man. Inte sant, Catherine?

Han var mycket snäll och underhållande.

- Nå, mr Allen? - Nej, jag menade ingenting sånt.

Det kan inte vara ömsesidigt. Han är för... han är ju riktigt vuxen.

Jag bör varna dig för att Bath lockar uslingar och äventyrare.

Man kan inte vara nog försiktig.

Mr Tilney, en usling? Mr Tilney, en äventyrare?

Han förstår sig på muslin, mr Allen. Han har en syster!

Jag hörde mig för och fick veta att han tillhör en bra familj.

- Han är dessutom präst. - Präst?

Du hade förstås föredragit en bandit. Men hans far är en mäktig man.

- General Tilney på Northanger Abbey. - Northanger Abbey?

- Spökar det där? - Utan tvivel.

Det brukar det göra på såna kloster.

Mrs Allen?

Det här måste vara miss Morland.

Mrs Thorpe. Er bror James sa att ni var här.

- Känner ni James? - Han är i Oxford med min son John.

- Mrs Thorpe, min gamla skolkamrat! - Han firade jul hos er.

Och alla kom att tycka om honom. Här kommer mina flickor.

Isabella, min äldsta, och Maria och Anne.

Isabella, detta är mrs Allen och miss Catherine Morland.

- James syster. - James syster?

God dag, miss Morland. Er bror har talat så tillgivet om er.

Vi blir säkert de allra bästa vänner.

Tänk att du också läser mrs Radcliffes romaner!

Om jag ändå också fick läsa "Udolpho" för första gången.

- Är den verkligen så ryslig? - Du skulle bara veta.

Men jag säger inget. Nåja, bara en sak för att fresta dig.

- Kan såna saker ske? - Tänk på lord Byron.

Jag har hört att han är stygg, men vet inte exakt vad han gjorde.

Och jag har hört att han är i Bath!

Ska vi gå till Pump Room och titta? Din mr Tilney är kanske där.

Han är inte min mr Tilney, Isabella. Säg inte att han är det!

Inte? Det finns en viss person som skulle bli glad att få höra det.

- Vem menar du? - Bry dig inte om det, du.

Jag avskyr när främlingar lyssnar på ens privata samtal.

Nej, hans namn står inte med. Han måste ha lämnat Bath.

- Han sa inte att han skulle åka. - Det är kanske lika bra.

Min bror John säger att familjen är omoralisk.

- Äldsta sonen är som lord Byron. - Han måste missta sig.

- Mr Tilney var en riktig gentleman. - Skenet kan ofta bedra.

- Han är ju präst. - Det säger inget nuförtiden.

Odrägliga.

Kom, så går vi ut.

- Följer de efter oss? - Nej, de går mot kyrkogården.

Bra, då är vi kvitt dem. Vi tar in på Milson Street.

- Stöter vi inte på dem igen, då? - Vad gör det? Kom, vi skyndar oss!

Dessa förhatliga vagnar! Jag avskyr dem.

- Isabella! - Nej men, så trevligt.

Mr Morland och min bror John.

- James! Vad gör du i Bath? - Det var Thorpes idé.

Du är ju här - och miss Thorpe - så jag var tvungen att åka.

- Jag är väldigt glad att se er igen. - Och jag er.

- Miss Morland? - Min vän John Thorpe.

Angenämt. Jag hade nöjet att se er dansa häromkvällen.

- Ja, jag minns det. - Jag hoppas själv få dansa med er.

Vi är på väg till Edgar's Buildings.

Då gör vi er sällskap. - Miss Morland?

- Tycker ni om att åka öppen vagn? - Ja, mycket.

Får jag ta med er till Lansdown Hill i veckan?

Tack. Så vänligt av er.

- Men går det för sig? - Vi är ju i Bath, gudbevars.

Här är allt mycket mer otvunget.

- Vad tänker ni på, miss Morland? - Har ni nånsin läst "Udolpho"?

Romaner överlåter jag åt Isabella. Men jag läste "Munken" häromdagen.

Är den så chockerande som det sägs?

Ni får låna den om ni vill. Det är farliga saker.

- Visst är det trevligt, Catherine? - Vad sägs? Ska vi ta en sväng igen?

Miss Morland... Tillåt mig att presentera Eleanor.

Min syster.

Er syster? Jag är väldigt glad att få träffa er, miss Tilney.

Och jag er. Henry har berättat så mycket om er.

Jag blev så förvånad att se er bror. Jag trodde att han hade lämnat Bath.

När ni träffades var han här för att ordna boende åt oss.

- Han stannade bara en natt. - Jag förstår.

- Er bror dansar väldigt bra. - Ja.

- Och han är väldigt underhållande. - Ja, när han vill vara det.

Känner ni herren som pratar med mr Tilney?

Det är vår far. General Tilney.

- Han ser ut att vara arg på oss. - Det är bara hans sätt.

- Är er mor också här i Bath? - Vår mor är död.

- Första gången i Bath. Trivs ni? - Ja, väldigt mycket.

Det finns vackra promenader här. Vi går ofta morgonpromenader.

- Vill ni göra oss sällskap en dag? - Ja, mycket gärna.

Jag älskar långa promenader, men det gör inte min vän.

Hon tycker det är slöseri med tid när det finns så mycket annat.

Ska vi säga klockan tolv i morgon om det inte regnar?

Catherine! Det här måste du bara höra. Skynda dig.

Fort, miss Morland, ta på er hatt. Vi ska åka till Blaize Castle!

Visst låter det trevligt, Catherine? Inget kunde vara mer romantiskt.

Det tror jag säkert, men jag kan inte följa med.

Jag väntar på miss Tilney och hennes bror.

Jag såg dem för fem minuter sen. Kör han inte en faetong med fuxar?

Han tog in på Lansdown Road med en fin flicka bredvid sig.

- De kommer kanske senare. - Nej, de var på väg till Wick Rocks.

Jag förstår ingenting. Miss Tilney lovade...

Folk ger ofta löften de inte har för avsikt att hålla.

Kom ihåg, vi är dina äkta vänner och vi håller våra löften.

- Tänk om de dyker upp i alla fall? - Kära syster, hörde du inte Thorpe?

De är halvvägs till Wick Rocks.

- Då borde jag kanske följa med er. - Gör det.

Visst går hon lugnt och fint?

- God dag, sir. - Usling!

- En sån trevlig gammal herre. - Mr Allen? Ja, och så godmodig.

- Och en riktig krösus. - Ja, han är väldigt rik.

Och inga barn? Men ni lär vara en favorit.

Ja, de har alltid varit väldigt snälla mot mig.

- Så utmärkt! - Miss Tilney!

Stanna! Miss Tilney och hennes bror.

Nu kan jag inte stanna honom. Det är för sent!

- Jag kliver ner! - Det går inte.

- Hur kunde ni lura mig på det sättet? - Åker ni hellre till Blaize Castle...

...eller stövlar runt med en skenhelig präst?

Han är ingen skenhelig präst och nu tror de att jag bröt mitt löfte.

Hör nu på mig, miss Morland...

Jag var inte helt ärlig mot er, men av goda skäl.

Tänk på er bror och Isabella. De behövde förkläden.

Sen tänkte jag även på er. Familjen Tilney är inget bra umgänge.

Det går hemska rykten om moderns märkliga död.

- Ni kan väl ändå inte mena...? - Alla är ju inte så ärliga som vi.

De har ju varit så vänliga mot mig.

Jag är hemskt ledsen om jag försatte er i trångmål-

-men ni kan ordna upp det i morgon.

Låt oss åtminstone försöka njuta av dagen.

Jag har sett fram emot den här utflykten. Seså!

Som ni vill.

- Är allt som det ska? - Absolut. - Framåt!

Kan ni flytta era får, sir?

- Det är bara en liten skur. - Thorpe, din syster vill vända om!

- Vi är inte halvvägs än! - Nåväl, som du vill. Mig kvittar det.

Hade inte er bror en sån förbaskad best, vore vi framme.

Flytta era får, jag måste vända!

Vad skulle männen tro om de såg oss nu?

Hur ska jag kunna se dem i ögonen?

Du får inte vara arg på John.

Han tycker mer om dig än nån annan flicka.

Du är den vackraste flickan i Bath säger han.

- Det kan jag inte förstå. - Ingen falsk blygsamhet, tack.

- Hur långt har du kommit i "Udolpho"? - Bara till den svarta slöjan.

Jag berättar inte vad den döljer. Sen läser du "Munken", Johns favorit.

Ja, han pratade om den. Är den väldigt ryslig?

Den är det rysligaste och mest chockerande som finns!

Munken Ambrosio är mycket from, men förleds av Matilda,

Hon ger honom en magisk gren-

- som han tar sig in i Antonias kammare med.

Jag rodnar. Du får läsa den själv.

Munken uttalade trollformeln och spegeln täcktes av rök.

Han såg Antonias vackra figur.

Hon klädde av sig, så munken kunde betrakta hennes yppiga konturer-

- och förträffliga symmetri då det sista plagget föll.

En tam hämpling tryckte huvudet mellan hennes bröst och nafsade.

Ambrosio stod ej ut. Blodet kokade i ådrorna och lemmarna brann.

"'Jag måste ha henne', skrek han."

Nej, nej, Ambrosio. Jag kan inte längre bekämpa passionen.

För varje ögonblick övertygas jag om att jag bara har ett val:

Jag måste få njuta av dig eller dö.

En förbaskat vacker kvinna, men hon kan inte tävla med er.

Miss Morland, mrs Allen, mr Allen...

Å, mr Tilney, de sa att ni for iväg i en faetong.

När jag såg er, drev mr Thorpe på hästen.

Jag kunde inte hoppa av. Tro mig. Jag hade mycket hellre varit med er!

- Är ni hemskt arga på mig? - Jag kände mig lite förolämpad.

Men min syster var säker på att det var ett missförstånd.

Du hade som vanligt rätt. Miss Morland fördes bort med våld.

Nej, men jag försökte få honom att stanna.

Du blev riktigt ledsen när du trodde att hon föredrog andras umgänge.

- Det kanske hon fortfarande gör. - Nej, verkligen inte!

Då förnyar jag vår inbjudan. Ska vi ta en promenad i övermorgon?

Ja.

Miss Catherine Morland, älskvärd och rik.

Mr Allens myndling. Han har ingen annan att lägga pengarna på.

När gamlingen dör, blir hon en av de rikaste kvinnorna i landet.

- Jag är er mycket tacksam, sir. - John Thorpe. Trevligt att...

Mr Thorpe, får jag be att ni presenterar mig?

Miss Morland, detta är general Tilney.

Angenämt.

- Hörde jag något om en promenad? - Ja, sir. I övermorgon.

Då vill ni kanske göra oss sällskap även efteråt?

Om mr och mrs Allen kan förmås att undvara er?

Det gör de säkert med glädje, och jag besöker er väldigt gärna.

Jag ser fram emot att lära känna er bättre, miss Morland.

- Vad tycker du, Catherine? - Det är underbart!

Det påminner mig om södra Frankrike. Languedoc, du vet.

- Har du rest mycket i Frankrike? - Nej.

Inte alls. Jag har aldrig varit där, men jag har sett bilder-

- och det är precis som mrs Radcliffe beskriver det i "Udolpho".

Men jag förmodar att ni inte läser romaner.

Jag läste "Udolpho" på två dagar i sträck med håret på ända.

Det finns ofta mer liv, sanning-

- och känsla i en bra roman än hundra trista predikningar.

- Tycker ni verkligen det? - Fortsätt. Vänta inte på mig.

- Varför skulle jag inte tro på det? - Eftersom ni gärna retas med mig.

Och verkligheten är ju inte som i berättelserna. Självklart är det så.

Jag tycker om att läsa mrs Radcliffe, men vår värld är inte full av mord-

- spöken med skramlande kedjor, och förförelser och allt sånt.

- Åtminstone inte i Fullerton. - Kanske inte riktigt så många mord.

Men brustna hjärtan, svek, gammalt groll, hämndintriger...

...rädsla, hat och förtvivlan?

Ingår inte det i allas våra liv, även i Fullerton?

Jag vet inte. Jag vill tro att det inte gör det.

Då hoppas jag att er livserfarenhet blir undantaget som bevisar regeln.

Ursäkta att jag stör er promenad, men jag har bråttom.

Javisst. Du är väntad.

- Fröken... - Kom, så går vi en bit.

Han är en mycket god vän till oss, som måste resa med kort varsel.

Han tog adjö av mig i går kväll-

- men ville även ta adjö av min syster innan han åkte.

Jag förstår.

Det borde inte komma på tal.

Men vi vore tacksamma om ni inte nämnde för vår far-

-att vi träffade honom här i dag.

- Nej, naturligtvis. - Tack.

"Munken" vacklade vid åsynen. "Ta emot denna talisman", sa hon.

"När ni bär den öppnas alla dörrar och väggar smälter bort."

"I morgon kväll ger den er tillträde till Antonias sängkammare."

Miss Morland...

Det är inget att skämmas för. Allt är Guds skapelse. Kom.

Catherine... Catherine!

Jag visste det så fort han kom till huset. Det märktes.

Och så som du talade till min mor, som om det var bluff.

Sätt dig ner.

Kan du gissa?

Din bror har gjort mig till världens lyckligaste flicka.

- Menar du att du och James...? - Är kära! Han sa det till mig i dag.

Och jag leker ju aldrig med en mans känslor.

I korta ordalag sa jag att känslorna var besvarade. Catherine!

Han väntar där nere.

- Jag vet att du inte misstycker. - Verkligen inte.

Men jag är förvånad. Allt har ju gått så fort.

Jag blev kär vid första ögonkastet.

Liksom jag. Den första dagen han besökte oss i julas.

Jag hade den här klänningen och håret var uppsatt i flätor.

Nu åker jag till Fullerton för att be om våra föräldrars samtycke.

Morland, där är du ju. - Jag måste också åka, men bara för ögonblicket.

Jag följer med James och hjälper honom välja en ring.

Jag borde kanske passa på att se ut en åt mig själv. Tycker ni det?

De här giftermålsplanerna är bra, eller vad tycker ni?

- Det håller jag med er om. - Så roligt att höra er säga det.

Har ni nånsin hört sången "Ett bröllop föder ett annat"?

Vi borde kanske pröva sanningen i det.

Jag ska tänka på er under resan. - Kom, James, nu måste vi åka.

Åk.

Åk - kanske för alltid.

- Isabella, vad menar du med det? - Era föräldrar. Vad ska de tycka?

- De blir glada för James skull. - Min förmögenhet är så liten.

Varför skulle de ge sitt medgivande? Din bror kan få vem som helst.

Skillnaden i förmögenhet kan inte vara så betydande.

Min rara Catherine! I ditt generösa hjärta är det oviktigt.

Men alla tycker inte likadant.

Jag önskar att våra lotter vore ombytta.

Om jag så härskade över miljoner, om jag styrde hela världen-

- skulle din bror ändå vara mitt enda val.

Du vet att jag bara är här för din skull.

Mitt hjärta är 60 km bort.

Och nämn inte ens ordet dans. Det kommer inte på fråga.

Charles Hodge kommer att plåga mig, men jag håller honom kort.

Var kan han vara, tro?

- General Tilney. - Han ser ut att vilja tala med dig.

Miss Morland...

Förtjusande... Nu måste ni ursäkta mig.

Utmärkt!

Miss Morland, låt mig presentera min bror, kapten Tilney.

Angenämt.

Ta inte illa vid er av min bror. Han är tyvärr sån.

- Han saknade hyfs som spädbarn. - Respekterar ni inte er äldre bror?

Och hur vet ni hur han var som spädbarn? Då var ni inte född.

Det är sant, men min mor berättade det.

- Ni är väl inte upptagen nästa dans? - Nej.

- Min rival har ju åkt. - Han är inte...

Ni får inte reta mig!

- Känner ni inte mr Thorpe alls? - Nej, inte alls.

- Han vet mycket om er familj. - Och inget som talar till vår fördel?

Okunskap och fördomar bildar lätt de starkaste åsikter.

Är jag okunnig och fördomsfull?

Han är inte alltid ärlig, men han har varit mycket snäll.

Är han inte att lita på, tycker ni?

Har det inte slagit er att jag kanske inte bör rådfrågas om mr Thorpe?

Mina lorder, damer och herrar, nästa dans blir "On a Summer's Day"!

Herregud, Henry, du tänker väl inte ställa dig i krossen?

- Jo, absolut. - I så fall...

- Tror ni att er vän dansar med mig? - Nej, tyvärr.

Hon har särskilda skäl att inte dansa i kväll.

Det menar ni inte? Synd.

- Varför ler du? - Titta där borta.

Jag förstår att du är förvånad.

Jag nekade honom länge, men han godtog inte ett nej.

Han är den äldsta sonen, Northanger Abbeys arvtagare.

Men det har ingen betydelse. Jag är kär i världens bästa man!

Tycker du att han är stilig?

- Vem då? - Kapten Tilney, dumbom!

Ja, väldigt stilig.

Men sa inte din bror att han var lika stygg som Lord Byron?

John säger allt som dyker upp i hans skalle.

Jag lyssnar knappt längre.

Hur ska man då veta vad man ska tro på?

En sak kan du vara säker på: min kärlek.

Till dig och din kära, kära bror!

Catherine, hjälp mig för guds skull!

Har James hört av sig? Gav mina föräldrar sitt samtycke?

Ja, din far var mycket god.

James får en årsinkomst på 400 pund när han har åldern inne.

Men det blir först om två år, så bröllopet får vänta.

Din far kunde inte göra något för oss omedelbart.

Mr Morland var säkert generös.

Kan han öka summan, gör han det. Isabella har så blygsamma anspråk.

Jag tänker aldrig på mig själv, men stackars James!

400 pund räcker knappt till livets nödtorft.

Fast det är ju inte våra pengar.

Far lovade nog allt han hade råd med.

Mr Allen borde väl kunna hjälpa till? Han kanske inte gillar valet av brud.

Varför skulle mr Allen hjälpa James eller nån av oss?

De var snälla som tog med mig hit, men ingen förväntar sig något mer.

Min kära, rara Catherine, du vet att jag struntar i pengar.

Fick vi gifta oss i morgon, kunde jag leva på 50 pund om året.

Men det är just det som smärtar, och därför är jag så nedslagen.

Vi måste vänta i två år tills han kan försörja sig.

Catherine... Hur ska jag stå ut?

Jag kan förstå hur det känns. Två år är en lång tid.

Men hon får den man hon älskar. Alla har inte sån tur.

Nej, förmodligen inte. Hur sorgligt är inte det?

Ja, det är sorgligt.

Hur många gifter sig av kärlek?

Mor och far älskar varandra mer än oss, och då är vi väldigt älskade.

Jag trodde att alla hade det så, men romanerna visade mig på motsatsen.

Måste man läsa romaner för att få veta det?

- Du har haft en farlig uppfostran. - Farlig? Hur då?

Som Henry säger: Du fostrades i tron att alla är lika renhjärtade som du.

- Jag är nog inte så renhjärtad. - Jaså? Varför säger du det?

Ibland har jag hemska drömmar.

- Vad skrattar ni åt? - Inget som angår dig.

Jag älskar våra promenader. Jag vill promenera med er varje dag.

Det är tyvärr inte möjligt.

I morse sa vår far att han vill lämna Bath i slutet av veckan.

Nej men se, miss Morland! Förträffligt... utmärkt.

Kan ni, miss Morland, förmås lämna denna scen av allmän triumf-

- och förära oss ert sällskap på Northanger Abbey?

Nå, miss Morland, vad säger ni?

Jag är mycket hedrad, sir.

Om mr och mrs Allen samtycker, så tackar jag gärna ja.

Northanger Abbey! Är du inte rädd att åka dit ensam?

Jo, lite grann. Det ska erkännas.

Det blir spännande för dig.

Jag hoppas att du inte glömmer mig eller vår käraste John.

Du behöver inte vara förtegen. I dag avslöjade han-

-att ni är så gott som förlovade.

- Det är vi verkligen inte! - Det tjänar inget till att hyckla.

Han skriver att du uppmuntrade honom innan han åkte.

Han säger att han så gott som friade.

Nej... Nej, det måste vara ett misstag!

Han måste ha missförstått. Jag visste då inte att han friade.

Var snäll och säg honom sanningen.

- Alla får väl lov att flörta lite. - Det flörtades inte från min sida.

Och vi måste ju få ändra oss. Det är kanske bäst som sker, ändå.

- Isabella, förstå mig rätt nu! - Tyst, här kommer han.

- Vem då? - Tilney, naturligtvis.

Å, det här får inte ske... Titta bort, han såg oss kanske inte.

Alltid bevakad.

I egen person eller genom ombud.

Struntprat. Min ande är ganska oberoende.

Jag önskar att ert hjärta vore oberoende.

Mitt hjärta... Vad kan ni ha med hjärtan att skaffa?

Inga män har hjärtan.

Men vi har ögon och de plågar oss tillräckligt.

Jag tror att mrs Allen och din mor väntar. Kommer du, Isabella?

Gå du, och säg att jag kommer efter.

Träffar jag dig inte, så skriv och berätta allt om Northanger.

Fort! Vi är redan fyra minuter sena.

Miss Morland skyndar sig nog.

Skynda dig, Catherine!

Så tjusigt, schäs och fyrspann! Det var aldrig mr Allens ambition.

Sannerligen inte. - Catherine, vi kommer att sakna dig.

Tack för att ni var så snälla. Det har varit en sån lycklig tid.

Jag hade varit rask. Fint folk tycker inte om att vänta.

Miss Morland, ursäkta att vi är sena men min äldsta son stannar i Bath.

Nu, kära miss Morland, har jag ett förslag.

Vädret är så fint, så varför inte åka i tvåspannet med Henry?

Ni får frisk luft och utsikt.

- Men det avgör ni själv. - Mycket gärna.

- Stannar kapten Tilney i Bath? - Ja.

Är ni besviken? Hoppades ni på hans sällskap?

Nej, inte alls, men jag hade inte haft nåt emot hans sällskap.

Vad är det, då? Berätta.

Jag oroar mig för miss Thorpe. Hon är ju förlovad med min bror.

Han tror sig väl ha en chans.

Men inser han inte vilken smärta det orsakar min bror?

Ni ska inte bekymra er så mycket.

Er bror är snart tillbaka i Bath.

Min bror återvänder till sitt regemente, och då är det slut.

Titta där borta.

Det är exakt som jag trodde, precis som det man läser om.

Är ni beredd att konfronteras med alla dess fasor?

Fasor? Spökar det på Northanger?

Det är långtifrån allt. Fängelsehålor, skjutbara paneler-

- skelett, märkliga, kusliga skrik i natten som genomborrar själen.

Och vampyrer? Å, säg inte vampyrer!

Jag står ut med allt, men inga vampyrer.

Nu tror jag att det är ni som retar mig.

Men det finns ett slags vampyrism.

Nej, alla hus har sina hemligheter, och Northanger är inget undantag.

- Kom, så hjälper jag er. - Tack.

Miss Morland, välkommen till Northanger Abbey.

Jag hoppas att du ska trivas.

Jag måste be dig att lägga ner så lite tid på klädseln som möjligt.

Min far är så noga med måltiderna. Ursäkta att jag måste be dig.

- Det gör ingenting alls. - Då ses vi om några minuter.

Miss Tilney undrar om fröken behöver nån hjälp.

Nej tack.

Är du klar?

- Ursäkta. - Miss Morland... Angenämt.

Middagen ska genast serveras!

Hoppas att vårt enkla boende faller i smaken.

Ni är säkert van vid större lägenheter.

Verkligen inte, sir. Mr Allens matsal är bara hälften så stor.

Inte för att jag bekymrar mig om sånt-

- men en tämligen stor matsal tillhör väl ändå livets nödtoft?

Ja, tämligen stor, men jag har aldrig varit i en så här stor matsal.

Har ni inte det?

Mr Allens rum motsvarar säkert...

...den rationella lyckans sanna storlek.

Nej men... Vad är det här för gammalt skräp?

Nej! Nej, var snäll och låt dem ligga.

Skjortor... strumpor... kravatter...?

Tvättlistor.

Det här var min mors favoritplats. Jag gick ofta här med henne.

Men nu är den mig ännu kärare.

Sorgen efter henne måste vara stor.

En sorg som blir allt större.

Hurdan var hon? Var hon lik dig?

Jag hade gärna visat porträttet. Det hänger i hennes kammare.

Jag antar att du var hos henne till slutet.

Nej, jag var bortrest när hon dog.

Hon blev snabbt sjuk, och jag hann inte hem i tid.

- Då såg du inte hennes kropp? - Nej.

Jag önskar att jag hade gjort det. Då hade jag kanske fått frid.

Ja. Jag vill gärna se hennes rum om du vill visa mig det.

Vi går aldrig dit. Min far vill inte det.

- Bara för att se porträttet. - Ja. Varför skulle du inte se det?

Vad gör ni där?

- Jag tänMe visa miss Morland... - Där finns inget av intresse.

Du förvånar mig, Eleanor.

Kära Isabella, jag längtar att få höra av dig.

Hoppas att allt är bra med James och att John inte är arg på mig.

Northanger Abbey är fantastiskt och alla är så snälla.

Men huset döljer nog en hemlighet vad gäller mrs Tilneys död.

- Catherine! - Här är jag!

Jag kan inte skriva mer nu. Hör av dig. Din vän, Catherine.

Detta är en sorglig dag, miss Morland. För mig, alltså.

Jag måste resa bort i affärer på flera dagar.

Jag litar på att du underhåller vår gäst.

Med stor glädje, sir.

Kom!

Jag tänkte visa er Woodston i morgon, om ni vill.

Det är förstås bara en prästgård, men jag är förtjust i den.

Jag följer gärna med.

- Titta. - Är det där ert hem?

- Det är vackert. - Det glädjer mig att höra.

Vi kan bli lite blöta, är jag rädd.

Kom då, så galopperar vi ikapp!

Som ni ser ut! Jag ber Richards att tappa upp ett bad.

När vi kom till Northanger Abbey, sa du att det hade hemligheter.

Har du gjort några hemska avslöjanden än?

Nej, men jag vill gärna veta vad du menade.

Det får nog förbli en hemlighet. En förklaring-

- berövar den all charm och all fara.

Föreställ dig det värsta och skriv en egen gotisk roman, vet jag.

"Northanger Abbey" vore väl en mycket bra titel?

Nu driver du med mig, men huset känns inte särskilt lyckligt.

Inte sen vår mor dog, och till och med dessförinnan.

Jag avundas dig din lyckliga barndom.

Min bror Frederick sår sin vildhavre-

- men snart nog måste han gifta sig förmånligt.

Min syster är inte lycklig. Minns du mannen vi träffade?

Han är min goda vän, men mer än så för henne.

Vår far vägrar att ge dem sitt godkännande.

Edward är bara den andra sonen och Eleanor måste äkta en rik arvinge.

- Och hur är det med dig? - Jag måste också gifta mig rikt.

Och tänker du göra det?

Jag hoppades att flickan jag blev kär i skulle ha en förmögenhet.

Och... om hon inte har det?

Då skulle min karaktär prövas å det grövsta.

Vi vänder. Jag vill hem innan skymningen.

Vi ses på middag i morgon!

Vad gör du här alldeles ensam?

Jag ville se er mors rum. Er far förbjöd Eleanor att visa mig det.

Och då tänkte du att du kunde ta en titt på det själv?

Eleanor har förstås pratat om vår mor.

Ja. Det är inte så mycket, men det hon sa var...

Hon dog så plötsligt, ingen av er var hemma...

...och er far var kanske inte så förtjust i henne.

Och det får dig att tro att han var försumlig?

Eller något ännu värre?

Jag kan försäkra dig om att min mors sjukdom kom plötsligt.

Eleanor var bortrest, men både jag och min bror Frederick var här.

Hon fick all tänkbar vård. Vår läkare intygade att inget mer kunde göras.

Situationen var djupt upprörande, vilket du kanske kan föreställa dig.

Men var er far upprörd?

Ja, under en tid.

Hon fick tåla mycket av honom, men förlusten drabbade honom hårt.

Det glädjer mig att höra. Det hade varit chockerande om han...

Om han hade vad då?

Förstår jag rätt, har du misstänkt min far för ett hemskt brott!

- Du sa att huset hade hemligheter! - Och det gör honom till en mördare?

Han som bara har varit vänlig mot dig.

Catherine, hur kunde du?

En sån febril fantasi du måste ha.

Det är kanske trots allt möjligt att läsa för många romaner.

Titta, Catherine!

- Men hur är det fatt? - Snälla, få mig inte att berätta det.

Jag har varit så dum! Nu hatar din bror mig, liksom du kommer att göra.

Inget du gör kan få mig att hata dig, inte Henry heller.

Jag såg hans ansikte, jag vet. Aldrig att han respekterar mig igen!

Såja, det är kanske inte så farligt.

- Titta, här är ett brev till dig. - Det är nog från Isabella.

Nej, det är min brors handstil.

Jag måste meddela att det är slut mellan miss Thorpe och mig.

Jag går inte in på detaljer. De smärtar dig bara.

Snart får du veta vems fel det var. Jag skäms att jag höll ut så länge.

Jag hoppas att du är hemma innan Tilney tillkännager förlovningen.

Kapten Tilney? Frederick?

Ja. Det var precis det jag fruktade.

Stackars James! Han älskade henne så mycket.

Men Frederick... Ska de vara förlovade? Det kan jag inte tro.

Titta här... "Käraste Catherine, se upp med vem du ger ditt hjärta."

Jag är ledsen för din brors skull, ledsen att nån du älskar är olycklig.

Men inget kunde förvåna mig mer än om Frederick gifte sig med henne.

- Hur så? - Vilka kontakter har miss Thorpe?

- Är det en förmögen familj? - Nej, inte särskilt.

Isabella har nog inga pengar. Tror du att er far förbjuder det?

Han får nog aldrig höra talas om det.

Varför inte? Vad menar du?

Catherine, din vän har behandlat din bror väldigt illa.

Men hon är ute på djupt vatten med min.

Och är vi förlovade?

Klä på er, miss Thorpe, innan era vänner börjar sakna er.

Käraste Catherine, tack och lov lämnar vi usla Bath i morgon!

Sen du reste har jag inte trivts överhuvudtaget.

Jag är riktigt ängslig för din kära bror-

- och rädd att det har skett några missförstånd.

Skriv till honom.

Han är den enda jag har älskat och du kan övertyga honom.

Det tänker jag verkligen inte göra!

Då går Frederick säker från henne.

- Men jag är inte förvånad. - Inte? Det är jag.

- Jag önskar vår vänskap ogjord. - Snart blir den det också.

En sak förstår jag inte. Hur tänker kapten Tilney?

Varför ägna henne all tid och sen försvinna?

Både han och miss Thorpe är fåfänga.

Och han är van vid... att få sin vilja fram.

Men jag är förvånad att han sänkte sig till en sån lätt erövring.

- Då tycker jag synd om Isabella. - Hon kommer snart över det.

Jag behöver väl inte säga att hans bror är annorlunda.

Henry har världens bästa och sannaste hjärta.

Förbaskade lilla äventyrerska... - Eleanor! Eleanor!

Nu! Nu, sa jag!

Eleanor, vad är det som står på?

Kom, och sätt dig. Mår du inte bra?

Käraste Catherine, jag mår bra. Hur ska jag säga det?

- Gäller det Henry? - Nej, inte Henry.

Det handlar om min far.

Hela familjen måste resa på måndag.

Jag kan inte be nog om ursäkt.

Kära Eleanor, jag är inte förolämpad. Jag kan resa på måndag.

Nej, det går inte.

Herregud...

Far propsar på att du ger dig av så fort du kan vara klar.

Vagnen tar dig till diligensen.

Du får ingen betjänt med dig.

Ska jag resa hela natten? Ensam? Har jag förolämpat generalen?

Jag har aldrig sett honom så här arg.

Din bror måste ha varit så arg att han berättade det för er far.

Om mina misstankar. Jag förtjänar att skickas hem.

Du har fel. Jag vet min fars skäl och de hedrar honom inte.

- Att kasta ut dig mitt i natten... - Resan är ingenting.

- Har du pengar att ta dig hem? - Det tänkte jag aldrig på.

Det kan jag åtminstone hjälpa dig med.

Jag är hemskt ledsen, Catherine.

Jag förtjänar det. Jag förtjänar allt.

Då åker vi. Upp med bagaget!

Det är Cathy!

Dessa mäktiga män kan bete sig mycket märkligt.

Vi lever och lär. Dina nästa vänner hoppas jag blir värda att behålla.

Ingen vän kan vara bättre än Eleanor, och det var inte mr Tilneys fel.

Jag som tyckte att han var så trevlig.

Han hittade platser åt oss och förstår sig på muslin.

Det hedrar honom, men har han skrivit?

- Har han gett någon förklaring? - Nej.

Nåja, det har väl inte skett någon större skada.

Du var duktig som klarade resan själv.

Du var en sån virrhjärna förr. Jag är riktigt stolt över dig.

Jag är inte stolt över mig själv.

- Var klostret väldigt kusligt? - Fanns det spöken där?

Det var stort och märkligt, med tomma rum och hemliga gångar.

Jag trodde att det spökade, fast det gjorde det inte.

Läser man för mycket inbillar man sig saker om spöken och mord.

Det är fel, och kan skapa stora problem-

-så ingen av er får vara lika dum.

- Vad vill ni nu höra mig berätta? - Vad lekte ni?

Vi lekte charader...

...vi red och blev väldigt leriga.

Var mr Tilney väldigt stilig?

Ja, det tycker jag.

Väldigt stilig, vänlig, och allt man ska vara.

- Älskar du mr Tilney, Cathy? - Nej, självklart inte.

Prata inte strunt! Nu hoppar ni i säng.

God natt, Cathy.

Varför skickade de hem dig? Gjorde du nåt styggt?

Seså, gå och lägg dig.

Cathy?

- Vad är det? - Å. jag älskade honom!

Jag älskar honom. Nu får jag aldrig mer se honom.

- Rida... - Rida ranka...

- ...hästen heter Blanka. - Så duktig du är!

Cathy, Cathy!

En man på en vit häst!

Gå och säg till mamma att mr Tilney är här.

Nu!

Kila in med er, pojkar!

Jag skäms så för det jag sa...

Nej, inget du sa ursäktar det sätt du har behandlats på.

- Men du var arg på mig. - Ja, men det är glömt.

Din fantasi må vara överaktiv. men din instinkt var sann.

Vår mor plågades svårt, och det av vår far.

Minns du att jag pratade om vampyrism?

Det var kanske dumt sagt, men han tömde henne på liv-

-med sin kyla och grymhet.

Han gifte sig för pengar. Hon trodde att det var kärlek.

Sent omsider upptäckte hon kylan.

Inga vampyrer, inget blod. De värsta brotten är hjärtats brott.

Men det var dumt och elakt av mig att tänka som jag gjorde.

Cathy! Mamma ber dig komma in med mr Tilney.

Eter det som hände kan jag inte förvänta mig att tas emot här.

Ni hade ingen skuld i det, och som ni ser, tog Catherine ingen skada.

Alla våra barns vänner är välkomna.

- Kan vi lämna det ämnet nu? - Ni är mycket vänlig.

- Är herrskapet Allen i Fullerton? - Ja, det är de.

Jag vill gärna hälsa på dem. Får miss Morland visa mig vägen?

- Men man ser ju huset härifrån! - Tyst, Lucy.

Catherine visar er nog gärna vägen.

- Trodde han att jag var rik? - Det var Thorpe som sa det.

Han trodde att du var mr Allens arvinge.

Du var inte så rik som du skulle vara, så han kastade ut dig.

Jag trodde att han fick veta det jag sa, vilket hade ursäktat ohyfset.

Nej, ohyfset var bara hans.

Jag bröt med min far. Vi kanske aldrig mer talas vid.

- Vad sa han? - Så här sa jag:

Jag sa att jag kände mig bunden till dig.

Av heder, av tillgivenhet och av en kärlek så stark-

-att inget kan hindra mig från att...

Risken är stor att han gör mig arvlös.

- Jag blir nog aldrig rik. - Vad tänkte du säga?

- Vill du gifta dig med mig? - Ja.

Ja, det vill jag!

Perfekt lycka som uppstår i så unga år har framtiden för sig.

Catherine och Henry gifte sig, och bröllopet ledde till ett dop.

Klockor ringde och alla log, och ingen mer än Eleanor-

- vars älskades oväntade förmögenhet lät dem gifta sig.

Jag låter det vara osagt om denna historia-

- rekommenderar faderlig tyranni eller uppmuntrar barns olydnad.

Text: Nina Preinfalk www.sdimediagroup.com