Original subtitles

Att nå denna dag efter en så lång resa.

Där det inte längre finns en resa kvar.

Då man äntligen kan gå upp i de älskade.

Jag filmar.

Jag heter Will.

Jag har alltid undrat varför jag finns.

Vad är meningen?

Hur kan jag leva ett meningsfullt liv?

Jag ville veta allt.

Har inte alla ställt sig de frågorna?

Sanningen om universums mysterium?

Jag såg min gammelmormors öppna kista när jag var fyra

och fascinerades av konceptet med liv och död.

Jag uppfostrades som katolik. Jag var till och med altarpojke.

Jag var fascinerad av det.

Jesus bär korset.

De spikar upp honom på korset.

De är alla blodiga och...

Jag började göra filmer som barn.

Jag hittade en smalfilmskamera.

I början var det bara för att spränga saker.

SEXMILJONERSMANNEN

JORDBÄVNING

SKYSKRAPEBRANDEN

UNDERKVINNAN Före - Efter

Jag hade vuxit upp lycklig.

Men som barn tyckte jag att ingen verkade tillfreds eller lycklig.

Så jag beslöt att det var nåt djupare. En hemlighet ingen verkade veta.

Men sen gick jag på college och började filma

som ett sätt att utforska meningen med livet

och utforska min värld.

När jag var klar med filmskolan var jag inte närmare att veta vem jag var,

vad jag ville, vart jag var på väg och viktigast av allt, varför.

Jag flyttade hem igen efter college.

Min mor blev förtvivlad

när hon fick veta att jag var gay.

Hon sa att jag måste flytta hemifrån och försörja mig själv.

Det förde mig in på mitt stora äventyr.

Det här är historien om vad som hände mig

under mitt 22-åriga sökande efter sanningen.

SKRIVEN OCH REGISSERAD AV Will Allen

År 1

Det var mitt i 80-talet och yuppie-generationen.

Vi sökte alla nåt annorlunda.

Det var inte min väg.

Jag kom in på forskarskola. Jag tänkte ta en Fil.dr. i barnpsykologi,

jag hade planerat hela livet. Sen träffade jag de här människorna.

De var så levande, de levde ur hjärtat

och lekte och hoppade i iskalla floder

och vandrade i skogen på natten.

Och jag bara kände att jag ville vara med om det.

Vissa av dem var de smartaste,

vackraste personer jag nånsin träffat.

Vi startade det. Det var det här vi ville.

Det var vår lilla utopi mitt i den enorma staden.

Man blev ständigt matad,

som om själen matades med kärlek och inspiration

och förundran.

Jag ville att alla

i världen skulle få uppleva det.

Jag minns att jag kände mig så tillfreds.

Jag sa: "Pappa, jag vill ge mitt liv till Gud."

Och han hoppade på nästa flyg

för att hämta mig.

De som var där sökte andlighet.

Men plötsligt hade man en familj.

Vad vill du ge upp nu?

Och personen i mitten säger

det som den ger upp.

...mina behov

...mina önskningar

...behov av pengar

...av sex

Vi renar den här personens kropp.

Vi tar bort dina behov. Kasta upp dem i luften, kasta bort dem...

Jag hamnade i en grupp med de mest fantastiska människor.

Det var min syster Amy som berättade om sina vänner,

som kallade sig för "the Buddhafield."

Folk frågar jämt hur jag hamnade där.

EMILIANA tidigare "Amy" - Wills syster

Jag växte upp i en katolsk skola

och jag ställde alltid många frågor till nunnorna.

När jag gick hem och berättade för mamma vad jag frågat, sa hon:

"Du får inte ställa såna frågor!"

Och jag sa att jag ville veta.

Jag ville lära känna mig själv

bortom den ytlighet som fanns i världen.

Livet kan inte bara vara att leva, arbeta och dö.

Det måste finnas mer.

Jag växte upp med en familj

som var uttrycksfulla, kreativa hippie-personer.

Jag fick ingen vägledning när jag växte upp.

I Chicago, där jag växte upp på gatan, var det våldsamt.

När jag kom till Buddhafield, utan att veta vad riktig kärlek var,

då började jag känna på djupet.

Jag hade alltid haft en längtan att få veta varför vi finns till.

Jag växte upp med en fundamentalistisk

eld-och svavelosande församling som fruktade Gud och allt.

Mamma sparkade ut mig när jag var 15.

Så jag sökte stabilitet.

När jag kom till gruppen kände jag

att det skulle vara för gott. Det var som ett äktenskap.

Jag växte upp med auktoritetsproblem.

Stora auktoritetsproblem.

Det har nog inte ändrat så mycket om jag ska vara ärlig.

När jag var riktigt liten ville jag bli forskare.

Sen ville jag bli konstnär.

Och jag kände alltid

att jag ville bli upplyst.

Jag kände mig vilsen.

Och jag kände mig tom.

Som om det var nåt som saknades.

Som barn hände det mycket i min familj.

Självmordsförsök varannan månad, mycket misshandel.

Jag ville bli politiker.

Jag ville bli fri.

Jag ville ha frihet från jaget.

Vi släppte taget om våra sinnen.

Vi släppte våra egon.

Jag började uppleva en högre del av mig själv

som var utöver nåt jag känt till.

Det var läraren som vägledde oss

hela vägen.

WEST HOLLYWOOD, KALIFORNIEN Satsang-möte

Första gången jag mötte läraren

var på ett av Buddhafields veckomöten

i West Hollywood. Det kallades för "satsang".

Han hette Michel.

Han var mjuk och hans energi var

så stilla.

Och jag tänkte att han var en vacker man.

Om man tänker på morgondagen är man olycklig.

Om man tänker på det förflutna kan man känna sig eländig.

Och lyckan finns där du är.

Var du än befinner dig finns lyckan där.

Han talade som om han rest ut i kosmos och återvänt

och var här för att berätta om det och ta oss dit.

Har du fått kontakt med evigheten?

Eller är du besatt av det tillfälliga?

När ska du vakna?

När ska du inse vad du gör

med den dyrbara energin?

Med den dyrbara möjligheten?

Han sa att han hade en mästare

som fört honom till ett stort andligt uppvaknande.

Stanna kvar här

och lyssna på det som sägs

så kommer du att bli fri.

Så mycket kan jag säga.

Jag ville ha en andlig lärare

som kunde lära mig att bli fri.

Jag ville ha en mentor.

Jag ville ha nån som kunde vägleda mig.

De gör jämt så i Indien. De har gurus.

Det här är bara en modern version av det i Amerika.

"Det är så enkelt att vara förälskad."

"Det är så enkelt att vara förälskad."

"Jag fann..."

"Jag fann svaret."

"Och svaret..."

"Jag är Gud."

Han var modern.

Han var ingen liten man med grått skägg som bar en sarong.

Han hade Speedos och Ray-Ban-solglasögon.

Och han dansade och spelade modern musik.

Han talade fyra eller fem olika språk.

"Italienska"... Inte "spanska"...

Han var otroligt humoristisk.

Lekfull, som ett barn.

Han kunde säga: "Jag fattar inte att jag gjorde det där."

Han kunde dansa. Han var konstnärlig.

Han var allt som vi alla ville vara.

Han var olik alla jag nånsin träffat.

Han uppmuntrade mig att släppa mina tankar om vad jag tyckte att jag skulle vara.

Det kändes äntligen som om jag var på rätt spår.

Jag gick på alla möten, alla gruppträffar,

och gick på Michels individuella hypnoterapisessioner varje vecka,

som han kallade "utrensning".

Det kändes som om nåt viktigt hände i mitt liv.

Namaste.

Namaste.

- Namaste. - Se vem som kommit.

Vad gör det heliga sällskapet?

Jag blev verkligen förälskad

i andra människor först.

- Vad gör ni? - Vi gör ingenting.

Vi var tillsammans dygnet runt.

Vi bodde tillsammans, åt tillsammans,

lekte tillsammans.

Alla jag kände var med i Buddhafield.

Min krets, min "familj", var Buddhafield.

Jag bodde tillsammans med åtta personer.

Det var varmt och tryggt.

Ingen behövde vara hungrig.

Ingen behövde vara hemlös.

Man hade alltid en plats.

Alla hjälpte varandra, med mat,

med matlagningen.

Det var så idylliskt.

Jag drack inte koffein,

jag drack inte ett glas vin.

Jag kan inte tänka mig ett renare sätt att leva.

Det förespråkades att vi skulle motionera och ta hand om oss.

Det var en livsstil.

Vi bodde i hus, vi betalade vår hyra,

vi hade jobb.

Jag var en personlig tränare med eget företag.

Jag var framgångsrik med pengar.

Om jag hade ett jobb gick naturligtvis mina pengar

till hyran och maten.

Allt som behövde köpas och byggas bidrog vi till och betalade.

Jag behöver hjälp.

Ännu ett exempel på att tjäna.

Att tjäna var en osjälvisk handling. Det var för andra, för Gud.

Jag älskade att tjäna.

Jag räknade ut att jag tjänade 40 timmar i veckan

plus arbetet.

Vi började tjäna

några förlamade personer som var med i gruppen

så att de klarade vardagen.

Jag kände att jag hade en mening.

EN VISSHETSPRODUKTION

När jag närmade mig 30-årsåldern

hade jag tagit rollen som gruppens filmskapare.

Det blir ditt första åtagande,

att ge ditt liv för att tjäna Vissheten

och din andlige mästares verk här på jorden.

Mina filmer var ett sätt att ge tillbaka till gruppen.

Det var det perfekta mediet för att dela Michels undervisning.

Jag regisserade en reklam för Wings,

en hårprodukt som några i gruppen tagit fram.

Vinsten gick till Buddhafield

och mästarens resor.

Det fanns stöd i gruppen för att kunna göra det jag ville...

Fånga våra upplevelser och dela Michels kärleksbudskap.

Redan i början brukade vi skämta om

att om det var en sekt, så var det åtminstone en bra sekt.

En av de första jag ville ta in i gruppen

var min mellansyster Lori.

Min bror och syster sa: "Du måste komma hit,

"det är så vackert, du får allt helande du behöver."

- Tidigare "Lori" - Wills syster

"Och tillfriskna från ätstörningen och våldtäktstraumat."

Jag visste att jag behövde ett helande. Jag mådde inte bra.

Det är nåt jag alltid vetat om mig själv.

Vi stöttade Will, Amy och Lori till att göra det de ville göra.

De behövde fler svar.

Min man och jag tyckte att vi hade gett dem svaren.

Wills mor

Men tydligen gjorde vi inte tillräckligt.

De behövde nåt som de inte fick.

Det hände nåt.

Nåt djupt inom mig sa i den stunden: "Jag kommer aldrig att lämna det här."

En dag frågade jag nån

om jag kunde göra nåt för honom.

Det låter så lite. Han svarade:

"Du kan göra en fruktsallad åt mig varje morgon."

Så jag åkte till butiken

och köpte den finaste frukt jag hittade.

Och jag karvade ut buddha-figurer ur papaya.

Jag karvade ut "Nattvarden" ur frukt.

Jag tillbringade timmar med det och jag kände

att jag lagade fruktsallad åt Gud.

En dag kom jag hem och min rumskompis,

som noga tjänade mästaren,

tog en av mina fruktsallader

hällde den i mixern och gjorde en smoothie.

Och jag bara...

KRYA PÅ DIG

Jag fortsatte göra fruktsallader fastän han inte åt dem.

För det var enda sättet jag kunde ge honom nåt.

ARCATA, KALIFORNIEN Shakti-retreatet

Shakti är överföring av energi från mästaren

till lärjungen.

Vi var alltid så välsignade och höga när vi varit där.

Utan droger.

Min kropp började krampa

och allt möjligt började hända.

När han rörde vid mig var jag inte längre mig själv.

Det var en djup upplevelse

då jag kände en ström,

jag upplevde det som elektricitet.

Och jag såg ett slags blixtrande ljus.

Som en blixt.

Ett högt ljud, som ett jetflyg.

Det är ganska beroendeframkallande.

Jag upplevde ett LSD-tillstånd.

Det rörde sig färger runt omkring honom.

Det fanns ett fenomen runt det nu.

Det var inte bara de sköna känslorna.

Nu var det som ett blixtrande ljus inom mig.

Det var mer än shakti, en större upplevelse

som bara Michel kunde ge oss.

Det var det ultimata steget vi behövde för att ta oss till upplysningen.

År 4

MAMMOTH LAKES, KALIFORNIEN Visshetsretreatet

Vi fick veta

att han skulle ha en dag

då vi kunde komma och be honom om direktupplevelsen av Gud.

Han kallade det för "vissheten".

Visshetssessionen

Vissheten baserades på en bok som heter Bhagavadgita,

en hinduisk bok där Krishna visar

direktupplevelsen av Gud för sin lärjunge Arjuna.

Jag sa bara "ja".

Det genljöd inom mig.

Jag visste att det var möjligt.

Vissheten var insikten

att kunna se och höra och smaka Gud.

Om du bara kan förstå vad det betyder

att äntligen få Gud uppenbarad för dig

i sin renaste form... Till slut!

Det var nåt jag kände att jag hade sökt

i hela mitt liv.

Jag hade gått i skolan, fått en examen, ett fint jobb, jag var förlovad.

Och ändå, när det här hände var det som om

inget annat betydde nåt.

Vem vill be om Vissheten idag?

En sak som gjorde Vissheten så spännande

var att inte alla fick ta emot den.

Jag ville ha det jag trodde att han hade.

Jag ville ha Vissheten.

Jag ville få löftet om upplysning.

Ceremonin tog flera dagar,

då individer fick fråga om de var redo för Vissheten.

De utvalda fick uppleva Gud.

Han sa: "Du måste ge upp allt, och jag kommer att veta,

"eftersom du blir tillfrågad innan du får den här upplevelsen.

"Jag kommer att veta om du säger sanningen."

Jag tänkte att jag måste rannsaka mig själv.

Jag var hängiven,

men jag var rädd att han inte skulle tycka att jag var redo.

En natt talade han med mig i enrum.

Han ville berätta nåt.

Han hade varit uppe hela natten och kämpat med Gud,

kämpat för mitt liv.

I mitt öde fanns en hemsk olycka. Jag skulle dö.

Han sa att om jag följde hans vägledning så skulle jag klara mig.

Det var så svårt att tro, men jag litade på honom.

Följande dag skulle jag få veta om jag skulle få Vissheten.

Den dagen skulle jag få möta Gud.

Inte presidenten, inte Brad Pitt. Det var Gud!

Så jag ville inte ta lätt på det.

Vi var uppe i skogen och han såg in i ens ögon

som om han mediterade med öppna ögon,

så överväldigande.

Och han sa: "Vad vill du ha?"

Jag sa att jag ville uppleva Vissheten.

Han sa...

Men det var tveksamt.

Han spelade upp hela registret.

Han sa "böj dig ner", och jag gjorde det. Han sa:

"Du ska få ta emot Vissheten och känna Gud."

Och han sa:

"Jag tror att du är redo."

Nåt inom mig förändrades och i tre dagar

trodde jag att jag var hög.

Jag kände atomer och jag såg saker.

Jag frågade mig själv hela tiden om det var på riktigt.

Varje gång jag får kontakt med ljuset

blir jag så hänförd.

Det är inte bara ett ljus,

det finns färger och mönster och de förändras.

Det är som snurrande schackrutor.

Färggranna små punkter och de har alla en liten regnbåge

och små elektroner som flyger överallt.

Jag fick inte uppleva Vissheten.

Han sa: "Inte den här gången, Emiliana.

"Jag tror inte att du är redo."

Min syster hade varit där i sex år och jobbat som en slav.

Verkligen som en slav.

Det fick mig att känna mig otillräcklig. Allt jag ville

var att uppnå detta uppgående i Gud och försvinna.

Jag såg de som varit där kortare tid än jag.

Det förklarades alltid med att de var "äldre själar".

Så det var svårt.

Han bara lurade henne.

Det var speciellt svårt för mig när min bror fick Vissheten, men inte jag.

Jag fick äntligen uppleva Vissheten och det var inte vad jag väntat mig.

Jag såg ljus och hörde ljud.

Det gick inte att förneka skönheten i det jag upplevde.

Men jag var överväldigad över allt som begärdes av mig

och jag blev för djupt involverad.

Det här är den äkta berusningen.

Berusad av gudomen.

Om det som händer här skrivs i historieböckerna,

kommer de att säga...

om 50 år kommer de att säga

"Det fanns en tid

"då en mästare gick på jorden.

"Han hade alla dessa lärjungar

"och de blev alla så berusade!"

Men de kommer inte att få veta detta.

Det hamnar inte i historieböcker.

Men det här är på riktigt,

det räknas.

MORNING GLORYS DANS Kortfilm, 1989

Jag älskade att tjäna och till slut

lät Michel mig tjäna honom direkt.

Jag fick höra att det var en ära att tjäna honom.

Jag kunde be honom om vad som helst och han fanns där för mig.

Jag började få veta detaljer om hans liv.

Förutom att han var skådespelare hade han varit dansare i Oakland Ballet.

Han dansade och tränade jämt.

Jag blev en av de som gav honom massage och stretchning,

det vi kallade för "kroppsterapeut".

Till slut flyttade jag in i lägenheten bredvid hans, tillsammans med Phillipe.

Vi förvandlade vårt vardagsrum till en dansstudio han kunde använda.

Jag är en hängiven person.

Jag älskar att hedra. Jag började lägga all min energi på honom.

Han sa att jag använde honom som en ursäkt.

"Vi har alla ursäkter. Folk böjer sig för Buddha, för Jesus.

"Och du använder mig på det sättet. Jag är ingenting."

Vi kände oss speciella och viktiga, älskade och stöttade.

Vi sa ständigt åt honom hur mycket vi älskade honom

och hur fantastisk han var och att vi inte kunde leva utan honom.

Och att ha 150 personer som säger det till en varje dag,

det är ganska mäktigt.

Michel var disciplinerad.

Balett var en daglig ritual för honom och den blev vår också.

Jag älskade det. Jag var i himlen. Det var min favoritgrej.

90 % av alla andra hatade det.

Dans var ett helvete.

Sluta nu.

Vi har inte tid för det här.

Gör dansen igen

och gör den rätt!

Det var som att gå i skolan igen.

Du måste kunna det här!

Vi har 20 olika saker att minnas.

Det fanns de som grät på lektionerna. Det var så intensivt.

Och var tillsammans!

Det var hård kärlek han gav dem.

Va?

Fler bon-bons?

Den enda som får göra misstag är jag.

Har ni nånsin sett nåt löjligare än två personer som har sex?

Han var tydlig med att vi skulle undvika sex.

Jag fick inte ens ha ett förhållande med nån i gruppen.

Han sa att det var för farligt och att min energi måste stiga.

Vad sker under en sexuell orgasm?

En liten död.

Men den största orgasmen är den som sker under en meditation.

Jag minns att han sa att sex var låg energi.

Jag hade inte sex på tre år.

De som varit där en lång tid hade kommit över det.

Det blev Bootyfield.

Det är som... Efter att tag var det en andlig fristad

med vackra människor som... "Vi har inte sex."

Faktum var att alla knullade med alla.

Men det var i hemlighet.

Han tog mig och några andra hjälpare med på resor.

Få inte kameran våt!

Okej.

Förutom all det roliga och meditationen

har vi våra regelbundna plikter i att tjäna Michel.

Jag var hans massör och i tjänst dygnet runt.

Jag hade aldrig mått så bra i hela mitt liv,

frisk, kärleksfull och älskad.

Jag hade mina tvivel, men jobbade hårt med att komma över dem.

Att vara en person är att ha en mask.

Och man vet aldrig vem man pratar med bakom masken.

Den riktiga personen finns där nånstans bakom masken.

Man måste stå naken framför Gud

som han har skapat dig, i din kropp av ljus.

Mästaren representerar bara Gud på jorden.

Om du inte kan stå naken framför din mästare,

kan du inte stå naken framför Gud.

Kom ihåg det.

Läraren var hypnoterapeut.

Han brukade bjuda in mig till terapi som han kallade för "rening".

Han tog 50 dollar per session.

Vi fick alla terapi varje vecka.

I regressionshypnoterapi går man tillbaka till trauman,

återupplever det och förändrar det.

Han sa: "Jag räknar till tio, så går du nerför trappstegen."

Han har en djup, hypnotisk röst.

"Okej, slut ögonen."

"Tillbaka i tiden. Nerför trappstegen."

Sen knäppte han med fingrarna och...

"Du är där. Hur gammal är du?"

"Var är du nu?"

Och inom några minuter började jag gråta och snyfta,

som aldrig förr.

Sen börjar man skrika och gråta.

När man är klar är det som om man bokstavligen flyger ut.

Det var fantastiskt.

Jag avslöjade varje hemlighet, varje tanke, varje rädsla,

blottade allt.

INSPELAD HYPNOTERAPISESSION eller "rening"

Det som försiggår här

mellan dig och mig, stannar här.

Har du nån som du pratar med om allt du gör, tänker eller säger?

Min mamma var mycket involverad i våra liv

och så mycket av min rening

handlade om min barndom.

Så det var naturligt att hålla lite distans.

Michel gav oss nya namn för att ta oss förbi det förflutna

och skapa ett nytt sätt att se oss själva.

Det var vanligt inom gruppen.

Amy hette nu Emiliana.

Lori hette Cristal.

Och jag hette nu Francesco.

De kom hem till oss och sa att de hade ändrat sina namn

och att det var vad de ville heta.

Och jag sa: "Vi tänker inte kalla er för det.

"Vi gav er era namn och det är vad vi ska kalla er

"så det är bäst ni vänjer er."

De kom på middag och sa att de kom dit

för att säga att de ville lösgöra sig från oss.

Jag sa bara "va?"

Jag kunde inte fatta det. "Ska ni lösgöra er från familjen?"

Vi hade en så lycklig barndom med de barnen.

Min far som jag stod mycket nära var döende.

Han sa att jag inte fick besöka min far.

"För att kunna bryta bandet till honom."

Jag bokade flyg och grät och grät,

och sen avbokade jag dem.

Men det var så svårt.

Jag... Min intuition jobbade för högtryck.

Och jag misstänkte att det kunde vara en sekt.

Nej, jag kände inte att jag var med i en sekt.

WEST HOLLYWOOD, CA Satsang-möte

Han sa alltid att vi var en anti-sekt.

- Namaste. - Namaste.

Om ni fallit under den här

kontrollerande,

hjärntvättande mannens förtrollning,

ber jag er, snälla,

att sticka härifrån.

Min familj anlitade en privatdetektiv att följa mig

och de fick veta att jag var med gruppen.

Han sa till min familj att det var en godartad grupp som inte var farlig.

"Det blir värre om ni tar henne därifrån. Låt henne vara."

Min familj fick spel. De sa att jag var hjärntvättad.

De ville anlita nån som kunde avprogrammera mig.

Jag var vuxen, så de kunde inte göra nåt.

Vi skojade om det. Vi visste att det var konstigt att följa en man i Speedos.

Men det visade sig att inte alla såg det på samma sätt som vi.

År 6

Det fanns en kille, Kenny, som blev kär i en tjej i gruppen.

Hon var en vacker modelltyp.

Han var inte med i gruppen.

Han var inte snygg.

Och han var inte så trevlig.

Han var en stalker.

Han ville splittra gruppen så att han kunde få tjejen.

Kenny började attackera Michel,

sa att han var en sektledare som sa vad vi fick och inte fick göra.

Han gick till Cult Awareness Network, styrd av Rick Ross.

Massaker leder till nätverk för sektmedvetenhet

När man har ledare som påstår att de talar för Gud,

inte kan ifrågasättas av sina följare

och har lite om någon ansvarsskyldighet, då har man en labil blandning.

Han drog in Cult Awareness Network

för att försöka få det att se ut som om vi höll henne fången.

Föräldrar betalade Cult Awareness Network för att gå in,

kidnappa deras barn och avprogrammera dem.

Det var det Michel var mest rädd för, att Buddhafield skulle kallas för en sekt.

Nu handlade det inte längre om Vissheten

och om Gud och kärlek.

Det handlade om: "Vad ska vi göra?"

Han sa att han

inte längre kunde göra sitt jobb.

"Vi måste sticka härifrån."

Michel gav ingen nån förvarning.

Mitt i natten tog han mig, sin kock och en annan kroppsterapeut

och sa: "Packa, vi sticker."

Och jag undrade vart vi skulle. Han sa att vi bara skulle sticka.

Jag hade inget kreditkort, inga pengar, inget bankkonto, ingen telefon.

Jag levde under jorden med honom.

Alla andra stannade i Los Angeles och väntade på instruktioner.

Till slut skulle han besluta vart de skulle.

Namaste,Michel.

VIDEOBUDSKAP TILL MICHEL

Tack för att du påmint mig om att vara 1000 % lärjunge.

Jag är så djupt förälskad i dig.

Det finns ingen annan mening i livet, utom dig.

Och vad som än krävs för att vara med dig igen,

vilken eld jag än får utstå, så är jag villig att göra det.

Tack för mitt liv.

Namaste,mästare.

Det var som att förlora min familj om igen.

Man vill inte ge upp den och kastas tillbaka till hundarna i LA.

Jag var så förstörd.

Vi blev lämnade.

Allt jag kan säga är tack.

Tack för att du låter mig älska dig så mycket.

Mitt hjärta är ditt, min herre.

Jag ville följa med honom. Jag ville inte vara utan honom.

Vi åkte till olika ställen för att komma på

var vi skulle bo nu

och hur vi skulle vara trygga.

Hans beteende började kännas tvångsmässigt.

Han övertygade oss alla om att alla Kristus-figurer

som funnits på jorden hade dödats

eftersom de kom med okonventionella, radikala idéer som samhället inte gillade.

Så han trodde att de skulle döda honom.

Jag stod honom så nära. Och jag visste ändå inte vem han var.

Jag tror inte att nån visste vem han var.

Jag tror att hans mor kanske hade dött som ung, eller nåt.

Hans bror dog när han var riktigt ung.

Han kom från en förmögen familj.

Några år på 60-talet i San Francisco.

Det var det han sa till mig.

Svart magi-grupper.

Han kom till Amerika för att bli filmstjärna. Han ville bli berömd.

Han hette Jaime Gomez. Scennamnet var Michel Rostand.

Tonårsidol Jaime Gomez

hyllad som "typisk amerikansk pojke"

Han var skådespelare. Jag antog att han var duktig.

Tills jag såg honom agera.

Jag vet att han var med i Rosemary's Baby.

Be för Rosemarys Baby.

Han var med i filmen Rosemary's Baby.

Han var med i Rosemary's Baby.

Hans roll i filmen var en millisekund

i slutet av den, då han såg in i kameran.

Andra sa att de sett honom i porrfilmer.

Jag tyckte att det var struntprat.

Mr Rostand håller skådis-workshop i Florida.

Han blev aldrig en stjärna, fast det var det han ville.

Ex-rollbesättare och dramatränare

Han använde hypnos och andlig förståelse

och sina skådespelarmetoder,

och de samverkade alla till sättet att nå Gud.

Vi var på väg i sex månader

och försökte hitta en plats där vi kunde slå oss ner,

dit hela gruppen kunde komma.

Och han bestämde att Austin i Texas var rätt plats.

En av hans lärjungar köpte honom ett hus i förorten.

Han bytte namn så att ingen som sökte Michel Rostand

kunde hitta honom, för nu hette han bara "Andreas".

Efter att vi gömt oss länge nog

tyckte Andreas att det var dags att samla alla igen.

Han ville att alla skulle flytta in i små cellgrupper.

Folk sade upp sina hyresavtal,

sålde sina hem och ägodelar och började packa.

De strömmade in i Austin och vi återskapade Buddhafield.

Det kom nya hela tiden.

Vi delade kärleken som vi upplevde med andra.

Jag vill kalla det för att vi rekryterade.

Och jag rekryterade själv många.

Han sökte människor som var öppna.

Det var hans instruktioner.

Sen började han rekrytera folk som kunde dansa balett,

eftersom han älskade balett.

Han använde yogakurser till att rekrytera fler medlemmar,

så att han alltid hade fler som kom med.

Det var en intressant grupp människor, för de var alla vackra.

Vackra kroppar i Speedos och tjejerna var så vackra.

Man kunde inte missa dem.

Trots att han ville ha nya lärjungar

tvekade Andreas att låta nån komma för nära.

Han sa att det ännu fanns mycket att vara rädd för

i världen utanför.

År 8

Som ni ser har branden

slukat det mesta av fastigheten.

De senaste siffrorna vi har...

Sexton mil norröver i Waco, skedde det.

Vi såg förfärade på då 72 medlemmar i en förmodad sekt dog

under en myndighetsräd.

Det gjorde honom rädd,

för han trodde att det som hänt David Koresh skulle hända honom.

Det var en andlig ledare som var demoniserad och styrde sin grupp.

Han var rädd att folk skulle dra paralleller

och att de skulle se honom som likadan.

Jag kände att jag måste beskydda honom ibland.

I Austin fick vi höra: "Håll gruppen hemlig, den är helig

"och det heliga ska hållas hemligt."

Vi gjorde övningar

för att träna på om FBI tog oss till fånga.

"Ni ska säga att ni inte känner någon Andreas,

"ni känner ingen."

Jag var inte säker på om FBI var ute efter oss eller inte,

men jag gjorde det som krävdes för att skydda honom och gruppen.

Trots att jag var en dålig lögnare, gjorde jag det.

Jag hade ingen integritet alls. Jag skulle ha ljugit för min egen mor.

Vi instruerades att vi måste ljuga för mina föräldrar hela tiden.

Jag hade knappt någon interaktion med nån utanför gruppen.

Inte ens mina föräldrar som bodde nära, i Fort Worth,

visste om att jag var i Austin.

Min bror bodde tre timmar från mina föräldrar.

Det fanns ingen orsak att fortsätta ljuga.

De skulle inte komma och inspektera vår ashram.

Jag måste hitta på invecklade lögner.

Jag sa att jag flyttat till Atlanta och till Mexiko

och vart som helst så att de inte förväntade sig att få träffa mig.

Han hade folk som reste till Europa

för att posta vykort till mina föräldrar.

Här är ett vykort jag skickade från Florens när jag var Francesco.

Han skickade mig alla möjliga presenter från olika platser

och skrev de här breven.

Och ändå genomskådade jag det.

Det är sorgligt och det krossade våra hjärtan.

Hej då, Will.

Vi kunde bara hoppas.

Trevligt att ses.

Mitt inflytande i Buddhafield ökade

och jag hade en grupp nya lärjungar som ville tjäna mig.

Beskärning, rengöra dammarna, kratta, klippa gräs.

Jag försökte göra vårt hem i Austin till en vacker och fridfull plats.

Snabbt, plocka upp det.

När vi var klara hade vi inte bara en enorm trädgård,

utan också en fågelvoljär med påfåglar, exotiska fåglar och en vallaby.

Trädgården blev vår fristad

och hans hus blev som en tillflyktsort från den yttre världen.

Det lugnade ner sig.

Tiden gick och vi hörde inte mycket om Cult Awareness Network.

Vi trodde att våra liv skulle bli normala,

men kraven från Buddhafield och Andreas blev större och större.

Voljären med alla fåglar och kaniner var full av råttor.

Vi kunde lyfta på en sten och hundratals råttor kom utspringande.

Han sa att vi skulle döda råttorna.

Vi beväpnade oss med spadar.

Jag slog dem i huvudet, eller så högg vi huvudet av dem.

Det bara fortsatte, dödandet av dessa små pälsdjur.

Det var som om han lekte med oss,

som om han gjorde oss till sina personliga krigare.

År 12

Andreas älskade att dansa och önskade att han hade en teaterscen.

Jag hittade en fantastisk tomt. Han sa att jag skulle köpa den.

Han sa att vi skulle bygga en teater.

Läraren kom ut ibland och tittade på den

och sa: "Jag gillar inte baksidan av byggnaden,

"jag gillar inte fönstren,

"jag gillar inte väggarna, ta ner dem." Och vi gjorde det.

Vi bokstavligen rev byggnaden

och byggde upp den igen så han kunde komma och titta.

Han kunde ta in mig i sitt rum och sa:

"Varför tar det så länge att bygga?"

"Jag skulle ha haft den klar för ett år sen.

"Ni försenar mitt verk. Ni skapar karma."

Jag var förfärad.

Och han sa: "Det här lär ni er av.

"Det spelar ingen roll när den blir klar.

"Det jag bryr mig om är att ni vaknar upp under processen.

"Och om ni inte får byggnaden klar i nästa vecka kommer..."

Och jag undrade om det hände på riktigt.

När teatern var klar började Andreas koreografera baletter.

Vi övade i timmar varje dag.

Folk släppte allt, inklusive sina jobb,

för att hinna till övningarna.

Baletterna var fantastiska.

Tyger beställdes från LA och flögs in

så att vi kunde bära dyrbara dräkter

och kulisser designades. Det var extraordinärt.

Alla var involverade.

Vi övade i ett år, gjorde kostymerna och allt

och uppförde bara baletten en enda gång, för oss själva, och det var allt.

Han levde en multimiljonärs liv i dess enklaste form.

Han hade en chaufför. Jag körde honom.

Han hade en kock. Folk lagade mat och städade åt honom.

Överallt dit han gick tog jag med en specialstol.

Den var enorm. Den var på en ryggsäck. Den var ungefär så här.

Å ena sidan var han totalt paranoid

och försökte vara hemlig.

Å andra sidan hade han en grupp människor

som gjorde iordning hans tron överallt dit han gick.

Han kunde ringa mig och säga: "Vad gör du?"

Och jag svarade att jag låg i sängen.

Då sa han: "Bäst du går upp ur sängen, du måste tjäna mig."

Allt var ämnat att visa hur hängiven man var.

Han ville kontrollera det sociala livet,

allas interaktioner, vad de gjorde.

Det presenterades som andlig vägledning, vad som var bäst för själen.

Vi skulle inte läsa böcker, se på tv, lyssna på radio

och gjorde aldrig det heller.

Han blev upprörd med mig en dag då jag sa att jag köpt en tv.

Han sa senare att jag gjort det bakom ryggen på honom.

Jag sa att jag inte visste att jag måste meddela honom

innan jag köpte en tv.

Jag hade en hund ett tag.

Det var inte acceptabelt att ha hund.

Det slutade med att jag gav tillbaka hunden.

Den offentliga förödmjukelsen blev för stor.

Jag tyckte att jag var en hemsk lärjunge som hade skaffat

den lilla valpen utan att be honom om lov.

Han gillade inte hundar.

Min vän Daniella och jag brukade säga när han var galen och...

Och gjorde de konstiga ansiktsuttrycken.

Hon såg tvärs över rummet och sa:

"Vi kommer att bli kvar här resten av livet."

Det var ganska fint i början

när inte allt handlade om att beundra honom.

MISS UNIVERSUM

Det handlade om att uppnå nåt slags andlig tillväxt,

inte att slicka hans fötter.

LA FEMME FATALE Musikvideo, 1999

"Om du inkarneras i en kvinnas kropp

"kan du vara en gopi

"eller så kan du vara...

"Alla män är en möjlig erövring!"

Hon är riktigt sexig, hon ska vara flirtig.

Och alla andra är...

Femme Fatale var en sång Andreas skrev

om de negativa effekterna sex har på andligheten.

Jag tog genast chansen att göra nåt

som inte handlade om Buddhafield.

Men sången tjänade också som en offentlig satir mot kvinnan

som Andreas tyckte var för sexuell.

Jag ville inte vara med på attacken,

men jag gjorde en mycket rolig video.

Den blev en stor hit.

Han ville inte att nån skulle ha ett normalt, naturligt sexliv.

Och hur han behandlade sexualitet i allmänhet var barnsligt.

Det fanns en ung kvinna i vår grupp som hette Sophia.

Hon tillbringade hela livet med att vilja bli balettdansös.

Hon dansade vackert. Och han gjorde förstås henne till sin prima ballerina.

Andreas ville att hon skulle komma mig nära,

men inte ha sex med mig.

Han visste hela tiden att jag blev förälskad i henne

för jag sa det till honom.

Han sade åt fem kvinnor att inte dejta mig,

för det skulle vara dåligt för min andliga utveckling.

Det är ett förvirrande ämne.

Det var så många blandade budskap om sexualitet.

Vi fick höra att vi inte är våra kroppar,

och att inte fastna i sex, eller fastna i våra sinnen,

och att övervinna allt det.

Ändå var vi besatta av vårt utseende.

Alla kvinnor sminkade sig, de gjorde plastikoperationer,

alla killar gick på gymmet, folk vaxade sig.

Han gillade inte feta, ville inte ha med nån

som inte var fysiskt attraktiv.

Han ville att alla var fysiskt attraktiva.

Han kunde föreslå att nån skulle fixa till ögonen

eller att nån annan skulle operera kindbenen

eller hakan.

Han blev besatt av det.

Om vi gick in i hans badrum

hittade vi högar med mascara,

lösögonfransar och concealers.

Han hade alltid makeup.

Jag minns en gång då jag simmade med honom

och han hade en ögonfrans på kinden.

Jag försökte gestikulera att han skulle ta bort den.

Jag kände inte till plastikoperationerna, men det började synas.

Han sa alltid: "Den här kroppen

"kommer att bli ett kadaver en gång, den dör."

Och där var han och sminkade ögonen,

ögonen, läpparna,

ändrade ständigt på kroppen.

Filmar du?

Ja.

Men han började se deformerad ut.

Och han såg riktigt skrämmande ut.

Det var en fullständig motsats till hans lära.

Jag visste att han fick andra att göra plastikoperationer före honom,

så att han kunde se att det var tryggt, eller hur resultatet blev.

Jag ifrågasatte det aldrig.

Ingen skulle ha sagt att hans mascara rann.

Ingen vågade. Inte jag heller.

Här kommer han, Francesco!

Du fick mig nästan!

Fattar du vad du just gjorde?

Du öppnade dörren och smällde nästan den i mig.

Jag hade alltid stängt av kameran när Andreas skrek.

Vi använde termen:

"Du måste tömma sinnet."

Det var nåt han brukade säga.

Och det var nästan kritiskt.

Det betydde: "Du överträder våra regler här."

Man vill inte vara i sina tankar. Inga tankar. Om man har tankar

är man inte inne i meditationen och Gud.

Det finns en term, "ömsesidig delaktighet".

Man kan inte ha en lärare utan följare.

Fördelarna uppvägde galenskapen.

Så vi började acceptera det man kunde ifrågasätta.

Man började acceptera det. Som i en familj.

Jag tror att många av oss stängde ut det,

många rationaliserade alltid.

Och han hjälpte oss att rationalisera.

Den enda sanningen som finns kvar är sanningen jag får berättat för mig.

Och vem har högsta auktoriteten i gruppen?

Det är mästaren.

Vill du ha barn?

Nej.

Bra.

Andlig tillväxt och barn

passar inte alltid ihop.

Jag sa att jag var gravid. Han sa att jag skulle göra abort.

Jag ville inte göra abort, men han sa att jag inte fick stanna

om jag födde barnet.

Jag gjorde abort.

Genast när jag hörde hans röst blev jag undergiven

och gjorde allt han sa.

Jag var tillsammans med nån

som jag verkligen var förälskad i.

Och jag ordnade så att jag blev gravid,

för jag tänkte att det skulle vara okej.

Andreas hade sagt åt honom att han skulle bli utsparkad

om han inte fick mig att göra abort.

Så jag fick göra en abort till.

Under alla år vi var tillsammans föddes inte ett enda barn.

År 16

Ibland rymde våra fåglar när vi matade dem

och flög iväg för alltid.

Så vi måste skydda dem för deras eget bästa.

Bara för att dörren är öppen,

betyder det att man måste gå igenom den?

Nej.

Om dörren för dig bort?

Ibland leder en öppen dörr till ett stängt rum.

Ett fängelse.

Det var många som inte stannade.

De var naturligtvis demoniserade.

När jag lämnade gruppen fick alla genast höra nåt hemskt.

Vi fick höra att vi inte fick kommunicera med dem, för de var i sina sinnen.

Det gick rykten att jag blivit prostituerad

eller att jag blivit en bordellmamma i mitt eget hem.

När folk började hävda sitt oberoende

tog han till piskan.

Det var hårt kontrollerat, om man gick iväg på egen hand

så skulle hemska saker ske.

Om jag nånsin lämnade gruppen skulle jag vara död inom ett år.

Varför det? För att jag skulle ha lämnat hans beskydd.

Han hade några gånger sagt

att om jag inte var hos honom så skulle jag få AIDS och dö.

Och jag trodde på honom.

Grejen var att det var han som var hypnoterapeuten.

Han hade sitt finger i allas psyken.

Och han hanterade alla på helt olika sätt.

Han manipulerade allas personlighet på det sättet.

Du får bara en chans att vara med mig.

Bara en gång under din livstid.

Det var bokstavligen hjärntvätt.

Vi gjorde hypnotiskt arbete med folk varje dag.

Det är hjärntvätt.

År 20

Jag fick göra några av filmerna som vi gjorde för gruppen.

MELLANSTATION Kortfilm, 2005

Min karaktär är mitt i öknen och det är efter apokalypsen.

I scenen böjer han sig fram för att dricka och inser

att han inte är ensam, att mästaren är där.

Här är vi, skådespelare framför kameran,

och så sker den här shakti-grejen.

Jag var inte säker på om det var spelat

eller om det var äkta.

Sen började jag tänka att alltihop kanske är ett spel.

"Det är nåt som inte stämmer."

Jag slogs av tankar hela tiden. Jag hörde budskapet.

Och jag valde att inte lyssna.

Jag tänkte: "Vad fan har det här blivit?

"Det har blivit en cirkus."

Och shaktin av den gudomliga modern har blivit

det jag är.

Några av de äldre som hade varit med sen början

började snegla på varandra som:

"När började det här plötsligt handla om bara honom,

"istället för om den inre upplevelsen?"

Tagning!

Jag vill inte tala om honom som nåt annat än det han var,

en arbetslös skådespelare som snavade över sitt livs roll.

År 21

En av de som varit med länge

skrev ett mejl.

Kära Buddha Field,

onani mental & fysisk misshandel.

Och han skickade ut det till alla i Buddhafield.

Det var ett mejl som skickades ut.

Sexuell aptit sexuella relationer

Jag tänkte: "Vad fan är det här?"

tvingande till hetero

Mejlskrivaren lämnade gruppen.

Och han riktade allvarliga anklagelser mot Andreas.

Den mest fällande anklagelsen var att Andreas i åratal

hade tvingat unga manliga följare in i oönskade sexuella relationer.

Andreas sa omedelbart till de omkring sig

att mejlet var fullt av lögner.

Plötsligt blev det en klyfta.

Vissa trodde inte på det. Andra gjorde det.

För det var bara ett brev som nån skrivit.

Personligen hade jag ingen orsak att tro på det som påstods.

Och vissa slöt upp runt honom.

Det gjorde jag också först. Jag skrev ett vederläggande mejl.

Ja. Det var skitsnack.

Jag hade haft en sexuell relation med honom.

Jag visste att allt i mejlet var sant.

Det började i de privata terapisessionerna.

Jag var en ung man och ny på sexualitet,

så jag hade många frågor.

Man pratar med sin terapeut om sånt

och han har en mapp med information om en.

Har du nånsin haft sex med en kille?

Nej.

Har du velat?

Du kan vara uppriktig.

Och där nånstans började han

ge mig homosexuella fantasier.

"Vem tycker du är attraktiv?" Jag började namnge kvinnor.

Han sa: "Nej, jag menar killar".

Som om att vara attraherad av en kvinna inte hade nån betydelse.

Fantiserar du?

Ja.

Vad fantiserar du om?

Hur det kommer att bli?

En dag,

det var efter terapisessionen...

Han bad mig kyssa honom.

Jag fattade inte, jag ville inte det.

Moralen du har i ditt huvud.

Det är inte din egen röst.

Du måste få det som är äkta.

För du bär på så mycket

programmering där inne.

Det första han ville att jag skulle göra handlade om kroppen.

"Du behöver inte vara orolig över din kropp.

"Du kan ta av kläderna.

"Det är ingen stor grej."

Till en början kändes det som ett andligt verk.

Sen började han säga att jag skulle gå närmare honom.

Och han satt på sin tron, mycket upprätt,

och jag stod på knä framför honom

och han sa: "Gör vad du vill,

"det som känns naturligt."

Det som kändes naturligt för mig var att sticka därifrån.

Och han började ha sex med mig, inte den dagen, men så småningom.

Det blev regelbundet,

varje tisdag-och lördagskväll efter gymmet.

Och jag hade aldrig blivit knullad förut.

Och...

Jag gillade det inte direkt. Jag antydde det och uttryckte det.

Han struntade fullständigt i det.

Tänk dig att sex med nån, man eller kvinna,

och de bara ligger där,

utan att bry sig om dig.

"Gillar du det här?" Och svaret blir nåt som:

"Ja, visst."

Och de fortsätter att knulla en, för de bryr sig inte.

Man är bara en köttbit.

Det var då jag började hata honom.

Jag var motsträvig.

Jag ville inte vara med honom. Ibland grät jag.

Och han sa: "Okej, okej,

"nu går vi nerför en lång trappa till din barndom.

"Vem är du motsträvig mot?"

Och jag sa: "Det är dig, jag vill inte ha sex med dig."

Och han: "Nej, nej, nu går vi till din barndom,

"då nån ville att du skulle göra nåt som du inte ville."

Han var mästaren. Han var en mästare på att få som han ville.

Efter processen brukade jag på nåt sätt böja mig vid hans fötter och säga:

"Åh, tack, hur lyckas du alltid göra mig så lycklig?"

Och så blev jag knullad igen.

Man kunde inte säga nej.

"Nej" är emot reglerna.

Sen måste jag betala honom. Jag fick betala för den jävla terapin.

Femtio dollar för varje gång.

"Här är din fejkade terapi,

"vi ska knulla, ge mig 50 dollar."

Vilken deal. Kan du tänka dig?

Det pågick varenda måndag

i mitt liv i fem år.

Här är jag och hjälper honom varje dag med hans stol,

med alla små detaljer i hans liv och jag hatar honom.

Men ändå är jag i gruppen och tjänar honom samvetsgrant.

Och det var bara... Jag höll på att bli galen.

Och...

Ja.

Det kändes som om jag höll på att bli tokig.

Sophia räddade mitt liv.

Tack så mycket, Sophia. Tack.

Hon visste att det var nåt konstigt med mig.

När Andreas sa åt henne att inte vara tillsammans med mig

visste hon att det var nåt som inte stämde.

Så hon struntade i honom.

Vi blev ett kärlekspar.

Jag var 28-29 och hon var min första flickvän,

en riktig flickvän.

Hur kunde du?

Vi litade på dig.

Vi...

Vi litade på dig.

Jag kände ännu att jag var skyldig honom allt.

Jag känner mig som en idiot som säger det här.

Jag tänkte: "Oj, han gör det här för mig."

Och jag berättade inte för nån.

Inte förrän allt föll samman.

Jag insåg då att: "Herregud, nu ser jag det.

"Jag ser vad han har gjort." Det var så tydligt.

"Slöjan hade dragits från. Den var öppen."

Du krossade mitt hjärta, sårade människor.

Den ena efter den började andra unga män berätta om utnyttjande,

för vänner och andra i gruppen.

Alla pojkar trädde fram.

Alla dessa pojkar.

Den ena efter den andra kom fram i tårar

och sa: "Det och det hände mig."

Det eskalerade och blev värre. Jag hörde fler och fler historier.

Många av dem var heterosexuella.

Och han utnyttjade dem, sodomiserade dem.

Jag är inte här för att tävla med nån

om nånting.

För jag har inget otalt med dig.

Förutom om du uppriktigt

vill växa upp, kanske det här skulle erbjudas dig.

Förstår du?

Han tog 120 sinnen och manipulerade dem alla.

Ingen visste. Den högra handen visste inte vad den vänstra gjorde.

Jag visste inte vad som pågick med dig.

Jag var din nära vän i 25 år och jag visste inte vad du genomled.

Aldrig. Om jag hade vetat att du led så mycket som du gjorde,

eller att mina andra bröder gjorde det,

skulle jag ha satt stopp för det med detsamma.

Det är sant.

Han började ha sex med mig när han tog mig till Hawaii.

Jag förstod inte vad som hände.

Han sa att allt han gjorde var för mig.

Han sa att hans mästare hade gjort samma sak mot honom

och att det var mycket speciellt.

Han räddade mitt liv, sa han. Jag skulle dö utan honom.

Ändå var han den person som kunde ge mig Gudsupplevelsen.

I mitt huvud var jag beroende av honom på grund av det.

Trots att jag hade misstankar om att jag inte var den enda,

så höll jag tyst och skyddade honom.

Jag kunde inte visa nån vad jag kände eller vad jag gick igenom.

Trots att jag hade hela Buddhafield som min familj

var jag ensam.

Han sa att det var bara med mig som han jobbade på det sättet,

och att jag inte fick berätta, för de skulle inte förstå.

Ingen hade hela bilden.

Vissa visste nåt, andra visste nåt annat.

Jag visste det jag visste.

Men ingen fick prata med nån annan om det.

Jag hade ingen aning om att han hade förfört

så många av männen i gruppen.

När jag hörde om vad som verkligen hade hänt,

så tänkte jag: "din jävel".

Tillsammans med historierna om sexuellt utnyttjande, följde annat.

Jag skulle säga att jag hade cancer.

Jag måste säga det till mina bästa vänner, min älskare, alla.

Jag måste hålla det hemligt så att han kunde vara den stora helaren

och hela mig från en cancer som inte fanns.

Jag tänkte: "Skämtar du nu?"

Var 70 % en lögn? Eller 80 %?

Till slut upptäckte vi att ryktena

om att han var en porrstjärna var sanna.

När fler fick reda på sanningen

började några att konfrontera Andreas.

Jag sa: "Du kan inte göra så här.

"Det är vår gemenskap och du splittrar den."

Jag konfronterade honom. Jag sa: "Vad håller vi på med?"

Han blånekade.

Han sa: "Radhia, jag vet att de säger så,

"men jag har inte gjort det."

Han hade bara en tro på

att om han fortsatte säga samma sak så skulle de tro det.

Jag måste ta en ställning.

Jag visste att det fanns många oskyldiga nya människor

som inte hade nån aning om vad som verkligen pågick.

Jag sa att det räckte.

Det var det jag behövde för att lämna honom.

Jag kom till en punkt då jag inte brydde mig.

Okej, jag kanske är död om ett år,

men det är bättre än att vara här i en sekund till.

Och jag sa: "Det räcker.

"Jag är inte din sexleksak,

"jag är klar. Jag tar inte mer."

Han såg på mig och hans ögon blev svarta.

Hans ögon blev annorlunda, ansiktet blev annorlunda, det var läskigt.

Det var uppenbart för mig när jag såg honom, att han var en galning

som grep efter halmstrån för att försöka hålla samman allt.

Det var då förtrollningen bröts

och jag tänkte: "Du kan inte ge mig nåt längre."

På bara en vecka... Plötsligt började alla försvinna.

Han var på helspänn. Han försökte fixa det.

Buddhafield föll samman.

Det var hemskt att se mina närmaste vänner gå.

Jag började känna att jag också måste gå.

Men hur mycket jag än försökte

kunde jag inte slippa min pliktkänsla mot Andreas.

Han förnekade allt ännu.

Och han ville få en chans att berätta sin version för de som ville lyssna.

Han bad mig att filma en sista gång.

Vi "kallades" till ett hus en kväll

för ett budskap från Andreas.

Och de satte upp en stor tv-skärm

och visade den här videon.

Det här

kan inte uttryckas i ett biografiskt

brev.

Det behövs ingen förklaring.

Vad det här är...

är gratis.

Orört,

obesudlat...

Ber inte om ursäkt.

Det fanns några

som ställde sig upp för första gången i en samling.

Och jag vet inte, kanske 10-20 personer gick ut

medan videon spelades upp.

Eftersom det var så rubbat.

Jag är i dig.

Men sanningen är

att det finns inget jag eller du.

Så kom.

Må alla varelser

vakna.

Man kunde höra en knappnål falla. Ingen köpte det.

Alla ifrågasatte saker i sina tankar.

Men han gjorde nåt som överraskade oss alla.

Han beslöt efter 17 år att det var dags för ännu en Visshets-session.

Några lojala medlemmar antog erbjudandet,

även min syster Amy,

som inte ännu anade vad som hänt mig.

Nu var han desperat att hålla kvar de som ännu litade på honom.

Så han kom med Vissheten. Och han var hemsk.

Han hade inte ens kontakt med mig alls.

Dagen efter gick vi på en promenad.

Han kom fram och lade sin hand på min handled.

Och han sa: "Vet du, Emiliana,

"det finns de som försöker förgöra din mästare

"och jag måste få veta om du känner nån

"eller om du kan hitta ett sätt att göra dig av med dem,

"få dem att försvinna.

"Eller kanske bara förstöra deras liv

"genom Skatteverket, eller nåt."

De han ville skada

var de två som stod bakom

att ha avslöjat sanningen om vad som pågick med honom.

Han som skrev mejlet och Radhia.

Hur blev det ödelagt?

Hur blev allting ödelagt?

Hur kom jag hit så hatad

och så utfryst och demoniserad,

när jag älskade nån så mycket

och offrade mitt liv under så lång tid?

Jag visste inte vem han var då.

Att se det och äntligen börja

få insikter om Andreas,

att allt han gjorde var manipulering

för ett narcissistiskt, maniskt syfte.

Det var helt skruvat.

Vissa medlemmar varnade Andreas att om han inte slutade

skulle de få honom åtalad.

Vi sa att han skulle bli lämnad ifred

om han lovade att sluta som lärare.

Jag ville inte att han skulle komma till skada, men det måste ta stopp.

Så jag flög motvilligt med honom och några andra för att omplacera honom till Hawaii.

Jag återvände till platsen där allt började.

Men till slut hade jag fått nog av lögnerna.

Och jag hade fått nog av honom.

Så efter 22 år gick jag...

utan att ta farväl.

År 22

200 av mina närmaste vänner, som jag såg som min familj, var borta.

Det var som om en bomb exploderat.

Och som om byn där jag bodde var totalförstörd.

Det var den känslan.

Jag saknar gruppen.

Det var som en stor död

hos alla familjemedlemmar samtidigt.

Jag tjänade honom så mycket och oroade mig inte för framtiden,

så när det var över

ägde jag bara 45 dollar.

Jag hade inget bankkonto. Jag hade ingenting.

Jag minns att jag låg på golvet i fosterställning.

Det var som om jag föll ner genom en lucka.

Det var mörkt och bottenlöst.

Var ska jag finna ny förundran? Vem ska få mig att dansa i skogen?

Vet du,

vem ska få mig att vilja sjunga när jag inte kan?

Jag ifrågasatte allt jag tänkte när jag lämnade gruppen.

Jag sålde mitt hus

och tog jobb som dörrvakt

för att återerövra min maskulinitet.

Jag var så arg.

Jag var så bitter och cynisk.

Jag kunde inte lita på nåt.

Alla som lämnade gruppen behövde läka.

Som så många av mina vänner

försökte jag reparera vänskap som jag tidigare gett upp.

Vi kramade dem. Vi sa att vi älskade dem.

Vi svek dem aldrig.

Jag hade bett att de skulle komma tillbaka och det gjorde de.

Det var otroligt, det de gått igenom.

Jag var glad att de blivit av med den mannen.

Jag kände ett stort hat fast jag inte borde.

Jag borde inte hata. Men jag känner att...

Han är verkligen ond.

Verkligt ond.

Det sker ett socialt samspel mellan högt medberoende människor

och patologiska narcissister.

Vem ska ge en person som behöver ständig beundran och uppmärksamhet...

Vem ger dem det, oupphörligt?

Nån som ser honom som källan till sitt självförtroende.

Och de säger: "Du verkar som en normal, rationell, intelligent människa.

"Hur kunde det hända dig?"

Det var svårt för mig att erkänna

att jag var hjärntvättad och med i en sekt.

När jag ser tillbaka, ser jag att han gjorde mycket för att dra en till sig.

Kärleksfulla saker. Han fick en att känna sig speciell

och man kände sig verkligen älskad.

Det är en sak att se andra vara hängivna

som får en att tänka: "De verkar inte vara galna."

Det är vad vi gör varje gång vi omfamnar en religion.

Vi antar deras tro som sanning.

Man gör allt för att försvara den sanningen.

Man underordnar sig för religionen,

för gruppen, samfundet.

Det är det som sker i ett system med grupptänk.

Det är det som får dig att stanna. Det fick mig att stanna.

Ju bättre man mår, desto mer pliktkänsla har man.

Och sen kan nån få en att göra vad som helst.

Jag kunde ha dödat eller dött för honom.

Det är så vanligt. Det finns överallt.

Se dig omkring, det finns en sekt i staden,

det kan jag nästan garantera.

FEM ÅR SENARE

TILLTRÄDE FÖRBJUDET

- Jag vet, jag ser dem alla. - Där är Andreas.

Andreas har skapat en ny grupp, och har nu över 100 följare.

Jag tror att han skapat

samma slags hyperskydd omkring sig igen.

Andreas kallade sig nu för "Reyji",

vilket betyder "gudakung".

Än idag kan jag inte förstå.

Somliga stannade.

De stannade fast de fått höra sanningen.

Utan dem och utan deras närvaro

hade han inte kunnat återuppbygga gruppen.

Det gör ont att se att han fortsätter med manipuleringen.

Och det är sorgligt eftersom folk ger upp sina liv, sin makt.

De förnekar sina ambitioner, förmågor och talanger för honom.

Allting görs för honom.

Det jag skulle säga dem är:

"Han är bara här för sig själv, inte för er."

Skulle de lyssna? Jag vet att de inte skulle det.

Jag lyssnade inte på 22 år.

Missade vi det?

- Vi körde förbi. - Tror du?

Han är där.

Oskyldiga människor kommer ännu.

De är uppriktiga och de borde få veta.

De borde få höra sanningen.

Men enda sättet vi kan nå honom

är under täckmantel.

Om han ser en kamera kommer han

att försvinna.

I början, då jag gick med i Buddhafield,

tänkte jag att jag hittade en djupare sanning i mina filmer.

Jag trodde att jag filmade livet och uttryckte kärlek.

Men jag hade bara stöttat hans syfte

och bidragit till att skada människor

som jag älskade.

Testar...

- Vad tycker du? - Ja.

Jag är jävligt rädd.

När kom du hit?

Min födelsedag.

Jag bor där.

Och vad gör du?

Jag bara lever och njuter av livet.

Jag också.

Det har inte varit lätt.

Förstår du?

Du har många följare, eller hur?

Nej.

Folk kommer och går.

Det är mest folk som passerar.

Jaha.

Är du en snäll pojke?

Nej.

Jag vet inte vad det betyder.

Borde du inte lära dig vad det betyder?

Gott och ont,

bäst du tar reda på vad som är bäst.

Ja, ja.

Har du gjort ditt bästa som snäll pojke?

Jag bara är.

I åratal kände jag mig maktlös.

Utan röst.

Men jag hade fel.

Förlåt, Andreas, men nån måste stoppa dig.

För du har skadat min bror, och du har skadat mina andra bröder

på sätt de aldrig återhämtar sig ifrån.

Och du måste sättas dit,

din fule, förvridne jävel.

Fan ta dig.

Det är en jobbig process att gå igenom och sålla allting.

Att se på det som var bra och sen släppa taget om det negativa.

Det finns mycket bra.

Jag tycker att jag är mer klartänkt, kunnig och medveten

än jag skulle vara om jag inte hade gått igenom det här.

Jag tänker inte på det dåliga. Det finns inte i mitt medvetande.

För jag minns bara det som var bra och det som hjälpte mig.

Det som hjälpte mig var samspelet vi hade med varandra.

Det var inte på grund av läraren, det var på grund av oss.

Det var den här vackert galna, hemska upplevelsen

som gjorde mig till den jag är idag och jag kan inte riktigt förstå det.

Jag är så glad över den jag är idag. Jag är nöjd med livet.

Jag har ett fantastiskt rikt, vackert liv. Jag har en fantastisk...

Jag både ångrar det och inte. Och jag är supertacksam...

...och riktigt glad över den jag är idag.

Så kanske det var värt det.

Kanske det var värt det.

År 2006 filmade jag några av mina vänner.

När jag var klar med filmen 2007

hade Buddhafield splittrats.

INSER DU? Kortfilm, 2007

Några följde läraren till Hawaii,

men de flesta lämnade.

Det var en förvirrande tid.

LÄMNADE

LÄMNADE

STANNADE

STANNADE - LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

STANNADE - STANNADE

LÄMNADE - LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

STANNADE

LÄMNADE

STANNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

LÄMNADE

STANNADE

LÄMNADE

Sen 2007 har mer än ett dussin tidigare medlemmar berättat

om psykologisk och sexuell misshandel.

Idag har många av de som i filmen hade stannat,

nu antingen lämnat gruppen eller läraren.

Tack till alla mina modiga vänner som berättade sina historier.

CHRIS utforskar nya religiösa rörelser och föreläser om sina erfarenheter.

Han bor i San Francisco med sin flickvän sen tre år tillbaka.

DANIELLE äger ett hundvaktföretag i Austin, Texas.

Hon planerar att flytta närmare sin far i Florida.

DIMITRIUS är personlig tränare och skådespelare.

Han bor i Austin och planerar att flytta västerut för att starta familj.

VERA samlar och säljer vintage-kläder och smycken.

Hon tog examen från en kockskola och bor i New York City med familjen.

RADHIA är dietist och chef för ett webb-tv-nätverk.

Hon är med i ett 70-tals coverband och älskar meditation.

DAVID är en ensamstående far och bor i Austin i Texas.

Han är skådespelare och producent.

AMY bor i Fort Worth i Texas där hon tar hand om våra föräldrar.

Hon skapar designade gratulationskort och handgjorda smycken.

JENNIFER är psykoterapeut som specialiserat sig på religiösa trauman.

Hon bor i Austin med sin fästman.

MURTI är lärare i yoga och tantrisk partneryoga

tillsammans med sin fru Larina.

De bor i Honolulu i Hawaii.

ALESSANDRA älskar att sälja hus i Austin i Texas.

Hon mediterar och dansar balett.

GREG är massageterapeut.

Hans YouTube-instruktionsfilmer har setts mer än 45 miljoner gånger.

PHILLIPE bor med sin partner Max och de radikala älvorna i North Carolina.

Han är performanceartist, författare och sexpositiv undervisare.

CRISTALA är licensierad kroppsterapeut och herbalist.

Hon bor i New Mexico och föreläser i hela landet

om cannabis helande egenskaper.

JULIAN i Los Angeles har grundat en ideell organisation

för HIV-positiva personer.

Han tar hand om sin 87-åriga tant från Buddhafield.

Slutmusiken är skriven av och uppförd av CABOT BUDLONG,

tidigare medlem i 20 år, utnyttjad, överlevare...