Original subtitles

Hej, Emily. Det är Nora igen.

Varför ringer du inte tillbaka?

Snälla Emily, kan du inte ringa tillbaka?

Sen slog jag henne igen.

Och igen.

Hennes ansikte var...

...förstört.

Hon kunde knappt andas.

Pappa?

Och sen sparkade jag.

Du pratade om ångesten.

Du var rädd att du hade gett den vidare till mig.

Ja.

Jag tror jag har insett att...

...för mig är det bara ett ord.

Ångest.

Jag vet inte riktigt vad det innebär.

Är det samma sak som skräck?

Varje gång jag frågar hur du mår...

...så kan jag se den i ditt ansikte.

Vad ser du?

Du blir rädd.

Ångest.

Jag känner mig inte rädd.

Hur mår du, Nora?

Jag hatar det där...

...känslosnacket.

Du är...

...orolig.

Det är nåt som inte stämmer.

Men du kan inte komma på vad det är.

Nåt talar till dig, men du kan inte genomskåda det.

Det är nåt du borde ha upptäckt. Nåt du...

...kanske har förbisett.

Lite som de där...

...drömmarna där man...

...befinner sig på fel plats, vid fel tidpunkt...

...och en katastrof håller på att inträffa.

Som om...

...djävulen viskar i ditt öra.

"Du kan inte tillräckligt mycket."

"Du är inte tillräckligt bra."

Oavsett vad du gör.

Det är det som är ångesten.

Nej. Låt bli.

Är det här du gömmer dig?

-Jag följer inte med. -Nej.

Jaha.

Ska jag fixa lite kaffe?

Vill du inte ha en kopp kaffe?

Jag fixar en kopp kaffe.

Emily!

Jösses.

Vilket kaos.

Det är lite annorlunda än hörnkontoret du hade i London.

Ja.

Så...

Vad är status på fallet?

Vad är det som händer, Nora? Jag har aldrig sett dig så där förut.

Okej. Vi sticker härifrån. Vi tar en kopp kaffe och pratar.

Okej?

Okej.

Tack för att du räddar mig, Emily.

Nu får jag i alla fall se Nordsjälland.

-Det är väldigt vackert här. -Lite för vackert för min smak.

Jag minns fortfarande hur det pratades-

-om fallet med Lisbeth och Lulu när jag växte upp.

Det hade gått många år sen det hände, men man pratade fortfarande om det.

Så är det på såna små, fina platser.

Folk glömmer inte.

Det var konstigt att komma tillbaka hit.

Allt jag lämnade då...

...kastades i ansiktet på mig som ett knytnävsslag.

Jag stack dagen efter jag gick ut gymnasiet.

Jag tog första tåget på morgonen.

Den första chansen jag fick att...

...komma bort.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag skulle bara...

...bort.

Bort från den här...

...trångsynta, lilla, klaustrofobiska platsen.

Pappa satt bara och skrev på sin doktorsavhandling.

Han kunde inte förhålla sig till att mamma hade stuckit.

Och ännu mindre till...

...att han nu var ensam med en dotter som faktiskt...

...inte mådde särskilt bra.

Jag passar verkligen inte in här.

Så du är lite som din mamma?

Vad menar du med det?

Hon stack, du stack.

Ni var kanske bara lika.

Det har jag inte tänkt på.

Jag har faktiskt inte tänkt på henne på länge.

Vad gör din mamma?

Så vitt jag vet...

...utforskar hon tid och rum.

Hon testar de tre dimensionerna.

-Är hon också professor? -Installationskonstnär.

Det var historien om...

...mig. En tragedi i tre akter.

Eller nåt sånt.

Okej. Nu...

...ska vi bort härifrån.

Du måste vila lite.

Medan jag funderar.

Du har funderat tillräckligt.

Ja.

Folk har slutat komma till butiken.

De går över på andra sidan gatan när jag kommer. Ingen pratar med mig.

Alla Nora Sands avslöjanden har förstört mitt liv helt.

Men det din pappa har gjort är inte ditt ansvar.

Borde jag inte ha upptäckt det?

Han var min pappa. Borde jag inte ha upptäckt det?

Du bodde med honom. Märkte inte du nåt?

Jag tror aldrig man lär känna en annan människa på riktigt.

-Inte helt och hållet. -Det är väldigt deprimerande.

-Är det? -Ja.

Du litade på din pappa.

Efter allt han gjort valde du att lita på honom-

-när han flyttade tillbaka hit.

Och han bröt tilliten.

Jag känner mig så skitig på grund av det han har gjort.

Det förstår jag.

Det är ju en risk man tar med kärlek. Man riskerar att bli besviken.

Ska du verkligen med på begravningen?

Men jag gör det inte för hans skull, utan för min.

Jag behöver få ett avslut.

Det tror jag också du behöver.

Jag har ordnat en krans med ditt namn på.

Hoppas det är okej.

Ska du inte följa med?

Det skulle göra dig gott.

Vi måste gå vidare nu. Eller hur?

Nora!

Kolla här.

Okej.

Här är de uppe på däck.

Här är de igen. Lite senare.

Men här...

Det här måste vara på bildäcket precis innan färjan kom i hamn.

Två unga flickor och en fotograf på bildäck.

Nån måste ha sett dem.

Där. Har nån kollat den lastbilen?

Tror du att du kan hitta den?

-Jag ska vidare. -Vart åker du?

Jag vet faktiskt inte.

-Du har inga planer? -Nej, inte riktigt.

Men jag hittar alltid på nåt.

Själv, då?

Men du måste ut. Ut och träffa folk och göra nåt.

Skapa relationer.

Ta chansen igen.

Tack.

Linjerna är en logga.

Det är en lastbil är från en firma som heter Larsen Transport.

De hade en fast rutt mellan Esbjerg och Harwich.

Det är de.

Hej, det är Emily.

Ja.

Okej. Ja.

Tack så mycket. Hej då.

De har hittat transportlistorna och de har loggböcker med allt.

Jäklar vilket system.

Okej. Här är månaden vi ska titta på.

Och här är veckan.

Inga resor från Esbjerg till Harwich den dagen.

Kan de ha tagit fel på datumet?

Det är en ganska kontrollerad resa, så det tror jag inte.

Men det finns en resa ett par dagar tidigare.

-Det kan ju inte vara den. -Nej.

Den lastbilen åker tillbaka till Danmark 12 dagar senare.

Säg det igen.

Lastbilen som åkte till England två dagar innan flickorna tog färjan-

-åkte tillbaka till Danmark 12 dagar senare.

Kan bilderna ha tagits på den resan?

Tror du det?

De står ju framför en lastbil från den firman-

-då måste de ju ha varit på färjan samtidigt.

Hix sa att han träffade dem på färjan mellan Esbjerg och Harwich.

Men det kan ha varit på resan till Danmark och inte från Danmark.

Eller så var han tillsammans med dem både på resan dit och tillbaka.

-Jag har hittat honom. -Vem?

Chauffören som körde då.

Vänta. Nån ringer hela tiden och lägger på. Ge mig två sekunder.

-Susanne Mogensen. -Lisbeths mamma?

Ja. Varför i helvete ringer hon mig nu?

Han lever.

Nora?

Vi upptäckte precis att flickorna kan ha kommit tillbaka till Danmark.

-Lisbeth och Lulu? -Ja. Tillsammans med Hix på färjan.

Om de kom tillbaka till Danmark...

-...så förändrar det... -Det förändrar nästan allt. Jag vet.

Kan du göra mig en tjänst?

Det är ett brittiskt företag som kör färjorna.

Kan du ta kontakt med dem och höra om de har passagerarlistan i sitt arkiv?

Absolut. Skicka datumen.

Jag minns dem väldigt väl.

-Du minns dem? -Ja.

Man kan inte påstå att polisen var särskilt intresserade.

-Kontaktade du polisen? -Ja.

Minns du vad du sa till dem?

Jag sa att jag såg två flickor som kunde vara de som var saknade.

Var flickorna ensamma?

Nej. Det var en man som tog bilder.

Jag det till min fru när det stod nåt om det i tidningen häromdagen.

Vad sa polisen?

De tackade och sa att de skulle återkomma om det blev aktuellt.

-Men det gjorde de aldrig? -Nej.

Om du tänker tillbaka...

En man som tog bilder av två flickor.

Jag tänkte att det var en lite konstig familj.

Den ena stod och grät, tror jag.

-Grät den ena? -Ja.

Minns du vem av dem?

-Hon var blond. -Lulu.

Minns du Lisbeth, den mörka?

Nora. Det är Spencer igen.

-Jag har passagerarlistan här. -Och?

Ingen Hickley, ingen Lisbeth eller Lulu.

Men jag hittade nåt i listorna över bilar.

Hix tyckte om bilar. När han greps körde han en Ford Mustang.

Samma bil verkar ha varit på färjan till Danmark det datumet.

Så jag tittade på passagerarlistan igen.

Han registrerade bilen på fel nummer, men några av siffrorna är rätt.

Passagerarnas namn är "Big Ben, Lana Turner och Laura Ashley".

Det är de.

Om han reste till Danmark med dem måste jag hålla nya förhör med honom.

Hej, det är Nora Sand. Jag ser att du har försökt ringa mig några gånger.

Kan du vara snäll och ringa tillbaka? Jag vill också prata med dig.

Jag har ett vittne. Chauffören.

Han såg Lisbeth och Lulu med en man på färjan tillbaka till Danmark.

Var chauffören helt säker?

Var han helt säker på att det var Lisbeth och Lulu han såg?

-Ja. -Och du tror honom?

Bra.

Fotot säger ganska mycket.

Hon är van vid kameran.

Hon poserar och anstränger sig lite mer.

Alla flickor har en fas när de drömmer om att bli modell.

Jag minns hur jag poserade framför spegeln.

Hon verkar självsäker.

Mogen.

Hon flörtar lite.

Hon är medveten om att hon kan få männens uppmärksamhet.

-Men den andra... -Hon är helt stel.

Hon ser så obekväm ut.

Vem av dem var du?

Den populära och snygga eller den tysta och gåtfulla?

Vad tror du?

Jag var inte ens gåtfull, jag var bara lost.

Min bästa väninna Trine.

Hon hade bröst och putmun. Hon visste alltid vad hon skulle säga och göra.

Killarna var galna i henne.

Jag var mest nervös och klumpig.

Jag ville egentligen helst sitta hemma och läsa.

Och drömma om att bli författare.

Jag kysste inte en kille förrän...

Det var kvällen innan jag åkte härifrån.

Andreas Jansson.

Det var den första riktiga kyssen.

Med tungan, du vet.

Polisen, alltså?

Pedantiska, ordentliga Andreas Jansson.

Men han kysser bra.

Nora!

Ja...

Nu?

Och det...

Det var dumt, för...

Han är tillsammans med en annan och...

...vi bråkade efteråt, så det...

Det lyckades jag också förstöra.

Har du funderat på att vara tillsammans med nån-

-du inte har en professionell relation till?

Hur fan skulle det kunna funka?

Jag jobbar ju hela tiden. Jag har inget liv.

-Har du hört talas om Tinder? -Glöm det.

-Varför inte? -Nej.

-Jag kan fixa en profil till dig. -Nej.

Kan du inte koncentrera dig lite på fallet?

Okej. Men då tror jag att jag åker hem.

-Nej, Emily... -Lycka till med fallet.

Sluta nu.

Okej.

Men inte förrän vi har löst fallet.

Han sa faktiskt nåt mer. Chauffören.

Han sa att han tyckte de var en konstig familj.

Familj?

Han trodde de var syskon och så sa han att en av dem stod och grät.

Jag tror det var Lulu.

Lulu?

Varför grät hon?

Jag får känslan av att jag är så nära att ha svaren-

-men att jag kanske bara har stirrat mig blind.

Vilken är den enda, enkla fråga vi inte har ställt oss?

Tänk om de fortfarande lever.

Susanne Mogensen.

Ja, hallå.

Hallå?

Jag åker dit.

Kan du försöka prata med Lulus mamma igen?

Okej.

Vi misstänker att flickorna kan vara vid liv.

Lisbeth.

Kan du berätta lite om henne?

Hallå?

Man ska inte tala ont om de döda, men...

Lisbeths pappa var ingen bra man.

Psykopat, tror jag hon kallade honom.

Sen dog han ju...

...av nån sjukdom.

Susanne sa att hon blev fri.

Ja, men...

Hon var konstig. Lisbeths mamma, Susanne.

Konstig? Hur då?

Susanne?

När hon och Lisbeth flyttade hit...

...så hade Susanne en del dåliga relationer i bagaget.

På nåt sätt hade hon nog blivit skadad.

Hon var... Vad ska man säga?

Hon var oförutsägbar.

Vad menar du med "oförutsägbar"?

Det var konstigt...

Jag åt middag hos en av mammorna från klassen.

Else.

På nåt sätt hade Susanne fått reda på det.

Och hon blev...

Hon blev rasande för att hon inte var bjuden eller nåt.

Sån var hon. Hon kunde plötsligt förändras.

Det var väldigt konstigt.

Ja, och så...

Sen rann vår vänskap ut i sanden.

Hur reagerade hon när flickorna försvann?

Hon grät och grät.

Hon visade sin sorg överallt.

Ja...

De flesta sörjer ju på sitt eget sätt.

Men det där...

Det är nog det man kallar narcissism.

Hur var dottern? Lisbeth.

Susanne?

Personen ni söker är inte tillgänglig.

Lämna ett meddelande efter pipet.

Nora, ring mig är du snäll.

De har sökt igenom Hix cell.

Han har haft hemlig kontakt med en kvinna i flera år.

Hon heter Lisbeth.

Lyssna på det här.

"Det är så spännande att se och känna pulsen när den sakta avtar."

"Jag tröttnar aldrig på det."

"Saknar du mig? Ibland fantiserar jag om att döda dig."

"Det är väl det du önskar, innerst inne?"

"Jag vill döda dig långsamt medan jag filmar."

Lyssna, Nora. Jag tror att flickorna lever.

Och jag tror att de kan vara farliga.

Översättning: Susie Hedström Iyuno